*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 53972 ***

                              ANTECKNINGAR
                                 ÖFVER
                               FÄLTTÅGEN
                             EMOT RYSSLAND
                          Åren 1808 och 1809.


                                   Af
                            Carl Johan Holm,
          tjenstf. Regements-Pastor vid Savolaks Jägare-Regem.

                            STOCKHOLM, 1836.
                  TRYCKTE HOS P. A. NORSTEDT & SÖNER,
                          Kongl. Boktryckare.




                                FÖRORD.


De Anteckningar som härmed bland Allmänheten utgå, röra egentligen
Savolaks brigaden, hvilken jag under hela fälttåget åtföljde; men som
olika fördelningar af denna brigad, deltogo i de flesta krigshändelser
åren 1808 och 1809, har jag dock ansett mig böra lemna en öfversigt
äfven af de förnämsta tilldragelser vid den öfriga hären under nämde år.
Min första afsigt var, att gifva detta arbete en vidsträcktare
omfattning; men då berättelserna, meddelade af personer, hvilka deltagit
i samma träffningar, ofta voro fullkomligt stridiga, och jag ej blef i
tillfälle att med full säkerhet utröna det rätta, fann jag mig nödsakad
att icke upptaga annat, än hvarom jag kunde förskaffa mig tillförlitlig
visshet. Ett varmt nit för sanningen föranledde desse anteckningar,
likasom det nu är anledningen till deras offentliggörande. Oväld och
sanning har vid deras uppsättande alltid varit mitt syftemål.

En person, hvilken, ehuru icke deltagande i sjelfva striden, likväl är
närvarande, och efter behag får välja ståndpunkter att öfverskåda
densamma, har ej sällan lättast att följa alla dess utvecklingar; och
det rykte en officer har ibland sina kamrater, deras omdöme om hans
handlingssätt, hans förtjenster eller felsteg, äro ofta en säkrare
ledning, än den pregel man åsatt honom uti insände rapporter. Presten,
som tjenstgör vid en korps, befinner sig vanligen i förutnämde läge; och
emedan han, i följd af sin befattning, ej kan råka uti några stridiga
förhållanden af medtäflan eller afund, erfar han snarast huru en hvar
bedömes af sin omgifning. På många ställen var jag sjelf ögonvittne till
de drabbningar som föreföllo, samt de rörelser som verkställdes, och
tillika i tillfälle att höra erfarne officerares yttranden. Derföre
grunda sig de omdömen jag tillåtit mig, antingen uppå personligen
inhemtad kännedom och sakkunniges åsigter, eller ock den inom brigaden
allmänt rådande tanken öfver ett ämne.

Sålunda hafva dessa anteckningar uppstått och utbildat sig. De felsteg,
som å vår sida begingos, har jag aldrig förtegat. Svenska och Finska
folkens tapperhet är för väl känd, för att den, uppå sanningens
bekostnad, skulle behöfva tillvinna sig något loford.

                                                          Författaren.







Ryktet hade förkunnat, att vid det samtal, som, i Juni månad 1807, ägde
rum emellan kejsarne Alexander och Napoleon, hade man öfverenskommit,
att Finland skulle införlifvas med Ryska riket. Tidningarne berättade
ock, att fredsslutet i Tilsit fastställt, att Ryssland skulle på en
annan sida få ersatt, hvad det kunde förlora genom en gränse-reglering i
Polen. Finnarne, med själ och hjerta Sverige och sin konung tillgifne,
fruktade således ganska mycket den stora Ryska öfvermagten; men de sågo
tillika med bestörtning, att konung Gustaf Adolf alldeles icke bekymrade
sig om deras fädernesland, utan förhöll sig liksom han velat lemna det
till pris åt den först kommande eröfraren. Inga förberedelser gjordes
till landets försvar, inga åtgärder vidtogos till räddning från den
hotande faran. Om Gustaf Adolf år 1807 skickat kläder och gevär öfver
till Finland, samt försett Sveaborgs fästning med proviant och
krigsförnödenheter, så skulle, på första vink, den Finska aktiva hären
år 1808 kunnat bringas till 20,000 man, hvilka brunnit af ifver att med
lif och blod försvara sin fosterjord. I ett så genomskuret land som
Finland, hade desse kunnat uträtta ganska mycket, ty i de många
fördelaktiga passen kan en liten styrka lätt hindra och uppehålla
öfverlägsne fiender; en större armé har svårt att i desse glest bebodde
orter förskaffa sig sina nödvändigaste behof.

När kriget utbröt, var ingenting förberedt till landets försvar, utan
Gustaf Adolf gaf Finska hären befallning att genast vid Ryssarnes
ankomst draga sig tillbaka. Det var hårdt och påkostande för Finnarne,
först att finna det inga anstalter vidtogos till räddning från den
hotande faran, och sedan, att icke en gång sjelfva få försvara sin kära
fosterbygd, utan blifva befallde att i fiendens våld lemna hustrur och
barn samt allt hvad de ägde. Hvem hade kunnat klandra Finska hären, om
den, seende öfverallt så usla åtgärder vidtagne, och sig sjelf alldeles
öfvergifven samt utan allt bistånd från Sverige, i saknad af kläder och
skor, och utan hopp om framgång, om den förlorat modet, ledsnat och
återvändt till sina hemvist? Allt detta oaktadt uthärdade den med
tålamod ett i alla afseenden besvärligt fälttågs vedermödor. Och äfven
sedan hela Finland redan var i Ryssarnes våld, uppoffrade Finnarne ännu
lif och blod för Sveriges försvar, och, liksom det hände den 5 Juli
1809, då en hel bataljon blef sprängd, sökte de skingrade, under tusende
svårigheter och faror, sig fram till Svenska hären, hellre än de gåfvo
sig fångne, och af Ryssarne emottogo den erbjudna tillåtelsen att
återvända till sina lugna och fredliga hemvist. Hvad var orsaken till
allt detta? Ingenting annat än Finska folkets trohet och medfödda
tapperhet; befälet var lifvadt af en varm känsla för äran, och soldaten,
af naturen härdad och modig, hade en från barndomen inplantad vördnad
och tillgifvenhet för sin konung, samt ett med modersmjölken insupit hat
emot Ryssarne. Om en sådan här fått alla sina förnödenheter, om den i
tid blifvit understödd samt rätt anförd, så hade sannerligen storverk
med densamma kunnat utföras.

Efter dessa allmänna erinringar öfvergår jag till den brigads
krigshändelser, hvilken jag under hela fälttåget åtföljde, till hvars
bedrifter jag så många gånger var åsynavittne, och hvilken i hela Finska
armén utgjorde, att jag så må säga, dess kärna, var dess förtrupp under
framryckandet och eftertrupp under återtåget, samt deltog, oberäknadt
striderna i Savolaks, äfven uti stora Finska härens alla hufvudsakliga
drabbningar.

_Savolaks brigaden_, som låg fördelad i Savolaks och Karelen, samt hade
sin samlingsplats i S:t Mickel, och vid krigets början stod under grefve
Cronstedts befäl, utgjordes af Savolaks infanteri-regemente 900 man,
vargeringen 450, Karelska dragonerna 250, dess vargering 125, Savolaks
jägare-regemente 1200, brigadens artilleri-kompani 150, Karelska
jägarena 600, samt ett kompani arméns flottas volontärer, hvilka lågo i
Christina socken och uppgingo till 80 man; således tillsamman omkring
3,750 man.

År 1808 den 3 Februari ankom till Heinola, der brigad-chefen bodde,
befallning om brigadens uppbrott och samling på S:t Mickels malm,
hvarest vidare order skulle afvaktas. Brigaden, ehuru kringspridd på
mera än 30 mil, var redan den 8 Februari till största delen samlad.
Truppen inqvarterades och kantonerade i de omkring S:t Mickel belägna
byar. Vargeringen afsändes, under öfverste-löjtnant von Törnes befäl,
till Warkaus, hvarest brigadens förråder befunnos. Öfverste-löjtnant
Tavast förordnades till brigadens general-intendent. Ganska mycket
spanmål, viktualier och hö uppköptes, och ett stort magasin anlades, så
att det såg ut som vi ej så snart skulle komma att uppbryta. Hela
brigaden hade säkerligen en längre tid kunnat dermed underhållas. Nya
gevär blefvo ifrån Helsingfors afhemtade och utdelades åt truppen; men
Savolaks jägare, som förut hade så kallade Sprengtportska studsare,
hvilka sköto på ovanligt långa afstånd[1], ville ogerna lemna dessa
ifrån sig. Det bemedlades derföre så, att jägarena fingo behålla 30
studsare på hvart kompani. De gamla gevären inlades uti ett magasin i
S:t Mickel.

[Fotnot 1: Under 1788 års krig yttrade Ryssarne, att de mest fruktade
för det folket, som "bar kanonen på ryggen," d. v. s. Savolaks jägare
med deras studsare.]

Ehuru fienden vintertiden, då isarne öfver allt voro farbara, kunde på
fem serskilda vägar intränga i Savolaks, nemligen genom Rantasalmi,
Nyslott, Sulkava, Puumala och Christina, voro likväl inga åtgärder
vidtagne, hvarken med posteringar eller observations-korpser. Om fienden
inryckt på något af de fyra förstnämde ställen, hade han icke mött något
motstånd, lätt hindrat vår förening med stora hären, och afskurit
återtåget till Kuopio, dit vi, enligt befallning, skulle draga oss.
Huruvida det, under en sådan ställning, var klokt, att i längre tid låta
hela brigaden ligga i S:t Mickel, samt att, i anledning deraf, anlägga
ett så stort magasin på detta ställe, lemnar jag åt andra att bedöma.

Den 23 Februari erhölls från södra delen af Finland underrättelse, att
Ryssarne gått öfver gränsen vid Abborfors, och att stora hären, efter
smärre strider vid Kuuskoski, Forsby och uti Orimattila, dragit sig åt
Tavastehus.

Den 25 passerade en resande, kommande från Jokkas, genom S:t Mickel, och
berättade att Ryssarne redan voro på det förra stället. Jokkas ligger 4½
mil ifrån S:t Mickel, och är föreningspunkten för de fyra förstnämde
från Ryssland ledande vägar. Deraf visar sig tydligen huru nödvändigt
det skulle varit, att åtminstone någon del af brigaden blifvit dit
förlagd; man hade ej då blifvit bedragen af lösa rykten, såsom denna
gång. Emellertid gjordes genast larm, i följd af denna falska
berättelse. Hela brigaden samlades från sina kantoneringsqvarter fram på
S:t Mickels malm; kanonsluparne i Christina uppbrändes, och de derstädes
förlagde volontärer förenades med brigaden. Alla trupper stodo hela
natten under gevär, och oaktadt den strängaste köld, tilläts dem likväl
icke att upptända någon eld. Många soldater blefvo derföre så
öfverväldigade af kölden, att de, stående vid geväret, föllo till
marken, och detta onödiga nattvak kostade brigaden öfver 100 man, hvilka
måste skickas till sjukhuset. Den olyckliga ställningen fortfor intill
morgonen kl. 8, då hvar och en ändteligen fick återgå till sitt qvarter;
hvad truppen denna natt ändamålslöst uthärdade, kan ej beskrifvas.
Följande dagen utskickades på vägen åt Jokkas små dragon-patruller;
dessa upptäckte blott några Kossacker. Föröfrigt syntes och hördes ej af
någon fiende.

Den 29 Februari uppbröt hela brigaden ifrån S:t Mickel. Före aftåget
vidtogos goda åtgärder för deras skötsel och vård, som qvarlemnades på
sjukhuset. Regements-läkaren vid Savolaks jägare befalldes att der
qvarstadna. Före uppbrottet voro alla de bondhästar uppbådade och
hopsamlade, som möjligtvis kunde erhållas; en del nyttjades till
trossens framförande, de öfriga användes att forsla proviant, hvaraf så
mycket som kunde medföras togs ifrån magasinet. Resten af de vackra
spannmåls- och höförråderna uppbrändes; men hvarföre magasinet med de
kasserade gevären icke förstördes, är mig obekant; hvad jag med säkerhet
vet, är att Ryssarne sedermera begagnade dessa vapen, samt nyttjade dem
emot oss. -- En del af brigaden tågade, under öfverste-löjtnant Lodes
befäl, åt Jokkas, derifrån till Jorois, o. s. v.; resten gick till
Haukivuori, och fortsatte den 1 och 2 Mars sin marsch till Pieksämäki,
samt den 4, 5 och 6 till Leppävirta, tretton och en half mil från S:t
Mickel, och hvarest nu brigaden återförenades.

Ehuru vi ej ännu sett någon fiende, fingo vi dock pålitlig
underrättelse, att Ryssarne, hvilka genom Nyslott och Sulkava brutit in
i Savolaks, voro, på ena stället 2,000 och på det andra 1,000 man
starke; således för brigaden föga fruktansvärde. Hela brigaden, såväl
befäl som manskap, knotade och yttrade högt sitt missnöje deröfver, att
de nödgades lemna sin hembygd, sina hustrur och barn i fiendens våld,
förrän de dertill blifvit tvungne; de begärde att få slås och försvara
sin fosterbygd. Chefen för Savolaks jägare-regemente, öfverste Sandels,
som vistats i Stockholm, och i Pieksämäki ankom till brigaden, bemedlade
nu så, att kapiten Germund Aminoff, vid Savolaks jägare, hvilken mest
högljudt hade yttrat missnöje öfver återtåget, kommenderades att, med
200 skidlöpare, åt Warkaus trakten rekognosera fienden. Sedan Aminoff
stött på en fiendtlig styrka af ungefär 1,500 man, tänkte han draga sig
åt Warkaus; men erfor, att detta ställe redan var antändt och utrymdt af
våra der varande trupper, hvilka förenade sig med brigaden i Leppävirta,
sedan det förnämsta af kronans tillhörigheter blifvit med 170 hästar
bortfördt.

Kl. 7 f. m. den 11 Mars inrapporterade Aminoff till brigad-chefen i
Leppävirta, att Ryssarne allt mer och mer framryckte; men som han mycket
väl kände belägenheten, beslöt han att emellertid oroa och uppehålla
fienden, samt drog sig slutligen in i skogarne, och ankom, på omvägar,
om aftonen samma dag till brigaden.

Oaktadt Aminoffs tidigt insända rapport, var fiendens ankomst till
Leppävirta likväl en öfverraskning för brigaden, hvilken sorglöst, med
oladdade gevär, hvilade i sina qvarter, då första skotten, middagstiden,
vexlades vid fältvakten. Truppen uppställdes nu, så fort som möjligt, på
stranden nedanför kyrkobyn. Ryssarne, som icke voro öfver 1,500 à 1,600
man, framtågade nog oförväget på isen, utan att känna eller undersöka
lokalen, så att de snart fingo framför sig Svenska styrkan, hvilken
kunnat hafva fördel och betäckning af stranden; till höger om sig hade
fienden en öppen ström, och bak om sig en väg, hvilken, genom
Nikkilämäki by, der en del af vår brigad låg inqvarterad, ledde förbi
dess venstra flygel. De Ryska kolonnerna befunno sig liksom i en fälla,
samt hade kunnat och bordt blifva tagne. Major G. Ehrenroth vid Savolaks
infanteri, begärde derföre och fick äfven tillstånd, att på denna väg
marschera ner på isen och taga Ryssarne i ryggen; men innan han hann
verkställa detta, erhöll han kontraorder, och grefve Cronstedt kunde ej
vidare förmås att dertill samtycka, af orsak, såsom han uppgaf, att hans
order innehöllo, det han ej finge inlåta sig i någon strid, utan endast
rädda truppen, samt tåga norr ut. Sådant tillfälle som här erbjöd sig,
yppas sällan, och truppens missnöje att det icke begagnades, behöfver
jag ej omnämna. Men för grefve Cronstedt var det kanske svårt att handla
annorlunda, isynnerhet som förhållandet mellan honom och general en chef
Klingspor icke var det bästa. En obetydlig fäktning uppstod sedan i den
ställning vi innehade, hvilken varade något öfver tre timmar. Grefve
Cronstedt uppger i sin rapport, att han här icke hade mera än 800 man;
men sådant nödgas jag bestrida. Brigaden utgjorde 3,750 man; deraf voro
ungefär 150 qvarlemnade på sjukhuset i S:t Mickel, och Karelska jägarne,
600 man, hade ännu ej förenat sig med brigaden; men något annat
detaschement än 200 skidlöpare fanns icke afsändt, och desse kunna ej
afräknas, ty de återkommo om aftonen midt under striden. Om sjuka,
trossvakt m. m. afdragas, måste grefve Cronstedt likväl hafva haft en
vida större styrka än den uppgifna.

Uti rapporten yttras äfven: "att fienden, ståndaktig på sitt ställe,
visade tydligen att han ämnade antingen samma natt eller i gryningen
andra morgonen, tournera oss." Huru man kunde förutse hvad fienden
ernade företaga, är svårt att förklara. Hans kolonner stodo stilla på
isen, sedan de blefvo varse sitt misstag och den fara i hvilken de
sväfvade. Striden var, som sagdt, ganska obetydlig; Ryssarne, osäkre om
hvad som kunde hända dem, vågade i början knappt röra sig. Vår förlust
utgjorde 9 man, hvaraf en dödskjuten; 3 Ryska fångar blefvo tagne. För
denna fäktning blef brigad-chefen, grefve Cronstedt kommendör, och major
G. Ehrenroth riddare af svärds-orden. Återtåget företogs i mörkningen,
och fortsattes genom natten, så att vi den 12 Mars inträffade i
Wehmasmäki, hvarest vägen från Tavastland och Wasa Län sammanstöter med
den från Ryska gränsen.

Den 13 Mars anlände brigaden till Kuopio, och inqvarterades dels uti,
dels omkring staden. Karelska jägarne, 600 man, afbidade här brigadens
ankomst, och blefvo nu med densamma införlifvade. Vid Jynkkä, ¾ mil
söder om staden, utsattes en fältvakt, bestående af kapitenerne Dunkers
och Malms kompanier af Savolaks jägare, jemte 20 Karelska dragoner under
kornet Dunkers befäl, samt en trepundig kanon. Befälet fördes af kapiten
Dunker.

Den 15 Mars kl. 8 om morgonen aftågade hela brigaden ifrån Kuopio; men
man glömde att indraga eller lemna behöriga föreskrifter åt fältvakten
vid Jynkkä. Denna, som utgjorde ungefär 320 man, anfölls, en timma efter
brigadens afmarsch, af en fiendtlig styrka, hvilken säkerligen uppgick
till 2,000 man, med 4 kanoner, under general Tutschkoffs befäl. Oaktadt
denna stora öfverlägsenhet, försvarade sig likväl fältvakten på stället,
under afbidan på order från brigad-chefen, ända till kl. 12 på dagen.
Men då började fienden kringgå hela positionen, och Dunker hade ingen
annan utväg än att draga sig tillbaka. Återtåget fortsattes med största
köld och hjeltemod. Uppå isen försöktes tvenne anfall af fiendens
kavalleri; men detta jagades tillbaka med drufhagels salvor och
gevärseld. När det sednare anfallet, med en förlust af 15 à 20 man, var
afslaget, kastade sig kornett Dunker, med sina 20 dragoner, på Ryska
kavalleriet, som tycktes vara nära 200 man, och tog dervid en husar till
fånga.

Då fältvakten redan befann sig under återtåg, således efter kl. 12, kom
ändteligen brigad-adjutanten, löjtnant Brusin, ridande till fältvakten.
Han frågade befälhafvaren: "hvem har befallt herr kapiten att öfvergifva
sin post?" Dunker svarade helt kallt: "det har fiendens manöver gjort."
Hvarpå Brusin tillade: "jag får berätta att brigaden marscherat bort,
och herr kapiten får nu sauvera fältvakten så godt han kan." -- "Jag
tänker så göra," svarade Dunker. Sådana voro de förhållningsorder Dunker
fick ifrån brigad-befälet, och omkring kl. half till 1 erhöll han
understöd utaf lif-bataljonen af Savolaks infanteri-regemente.

Under återtåget hände sedermera den olyckan, att vår kanon råkade i
något slags obestånd; och som Dunker för ingen del ville lemna den till
byte åt Ryssarne, förorsakade dess iståndsättande, midt under
fäktningen, betydligt uppehåll. Detta oaktadt nådde den öfverlägsna
fiendtliga styrkan likväl ej sitt syftemål, att kringgå och taga denna
lilla trupp. Något bidrog väl till en lycklig utgång, att isen öfverallt
var betäckt med tre qvarters djup snö, hvilken hindrade isynnerhet det
fiendtliga rytteriet att göra kraftfulla anfall; men Dunkers kloka
anordningar, samt befälets och truppens utmärkta köld och tapperhet
kunna icke nog lofordas. Då general Tutschkoff, som anförde Ryska
styrkan, efter slutad träffning kom till Kuopio, berömde han Svenskarnes
återtåg såsom mästerligt. Samma omdöme hördes ock i hela brigaden;
brigad-befälet allena ville ej erkänna sådant. Men om stjerna eller
tapperhets-medalj skola gälla såsom utmärkelser, så förtjente
visserligen hvar enda officer, som här var närvarande, en sådan
belöning. Kornet Dunker var den enda som utmärktes; han blef riddare af
svärds-orden. Brigad-adjutanten, löjtnant Brusin, gjorde ingenting
annat, än red tvenne gångor till fältvakten, sedan den redan börjat sitt
återtåg, och gaf de uppbyggliga förhållnings-orderna, dem jag förut
omnämt; han blef befordrad till kapiten. Dunker och alla de öfrige
officerarne, som så väl förtjente belöning, fingo intet. Jag anser mig
derföre skyldig att uppräkna dem, hvilka, utom Dunker, vid detta
tillfälle i så hög grad gjorde sig värde att ihågkommas. Dessa voro
kapiten Malm, löjtnanterne Burman, von Gerdten, Longe, Tigerstedt,
Tuderus och Tavaststjerna.

Sanna förhållandet är sådant jag nu beskrifvit det; att detta icke
öfverensstämmer med grefve Cronstedts rapport af den 16 Mars, det vet
jag. Ingen bör förundra sig deröfver, att grefve Cronstedt i sin rapport
icke upptager, det han och hans adjutanter, vid brigadens aftåg från
Kuopio, glömde hela fältvakten; men väl att han, för att förringa
Dunkers förtjenst, uppger det fältvakten fick till understöd, utom
artilleri och kavalleri, tvenne hela bataljoner. Då grefve Cronstedt
erhöll underrättelse att fältvakten blifvit anfallen, befanns brigaden
redan nära Toivola strand, således åtminstone en och en half mil från
fältvakten. Jag hörde och såg grefve Cronstedts ängslan och oro öfver
fältvaktens öde, och jag trodde ingalunda att han sedermera skulle vilja
förtiga Dunkers och Malms verkeliga förtjenst. Fältvakten fick
visserligen förstärkning både af artilleri, kavalleri och infanteri, då
den hann upp brigaden i Toivola; men den hade då redan tre och en half
timma ensam slagits med 2,000 fiender, hvarvid den slutligen erhöll
blott en liten bataljon till undsättning.

Då den af fienden förföljda fältvakten anlände till Toivola, stod
brigaden uppställd på isen, vid stranden. Så snart vårt artilleri
började gifva eld, stadnade fienden och svarade med sina stycken. Den
fäktning som nu uppstod och varade omkring fyra timmar, var för det
mesta endast en kanonad. Förlusten derunder var alldeles ingen på
någondera sidan. Våra kanoner voro oduglige, hvarföre de också sedermera
till större delen försänktes uti en insjö; af Ryssarnes kulor hunno en
del ej fram, utan stadnade på isen, framför vår linje, de andra gingo
alla öfver. I skymningen blef brigadens venstra flank öfverflyglad af
fiendens skidlöpare, och under återtåget voro vi blottställde för deras
eld, hvilken förorsakade oss någon förlust. Löjtnant Brundert vid
Savolaks jägare blef dödligt sårad, och af manskapet fingo vi 11 man
sårade samt 8 dödskjutne. Kornet Nandelstadt, träffad af sju pikstygn
och ett kulskott, undgick, genom sin hästs snabbhet, att blifva fången
af den mängd Kossacker som omgåfvo honom.

Återtåget fortsattes genom natten till Kasurila by, en och en half mil
från Toivola, samt dagen derpå till Pajala, tre mil. Den 17 marscherades
åter, den 18 rastades; sedan fortsattes reträtten oafbrutet de följande
dagarne, så att brigaden den 24 Mars ankom till Pulkkila, tjugu och en
half mil ifrån Kuopio. Den 26 gingo vi till Frantsila, tre och en
fjerdedels mil, den 27 till Temmes, en och trefjerdedels mil, den 28
till Kempelä, tre och en fjerdedels mil, och den 29 till Uleåborg, en
och en fjerdedels mil, der brigaden hoppades få hemta någon hvila, efter
sina svåra och långvariga fältmödor.

Brigaden hade nu tågat nära femtio mil. Huru många och stora
besvärligheter vi derunder uthärdade, kan ingen föreställa sig, och står
ej att beskrifva. Med skäl kan man säga, att marschen fortsattes genom
natt och dag; ty sällan kommo vi till våra qvarter förr än vid
midnatten, och innan man fick äta och var i ordning att lägga sig, var
det redan långt lidit in på morgonen, och kl. 8 skulle alla åter vara
samlade på den för brigaden utsatte uppställningsplatsen, till hvilken
man mången gång kunde hafva en half mil, för att sedan å nyo fortsätta
marschen. Bristen nästan på allting var redan allmän, särdeles ibland
befälet, och i detta så glest bebodda, eller rättare sagdt öde land,
befanns det omöjligt att erhålla något. De som först anlände till de vid
vägen liggande hemman, kunde med svårighet få något litet; men alla som
kommo sednare, alldeles intet. Sålunda fortsattes återtåget norr ut, på
obanade vägar, under sträng köld, under ömsom elakt och godt väder, och
mången gång var det en stor njutning, att på snödrifvan, med en stockeld
framför sig, kunna hemta någon liten hvila. Hvad som i hög grad
försvårade vår marsch, var den alldeles ofantliga mängd tross som
medföljde, och hvilken så hindrade framtågandet, att hela kolonnen,
oftast efter några steg, åter nödgades stadna. Enligt min öfvertygelse
var det ett fel af brigad-befälet, att ej trossen, med nödigt befäl och
betäckning, skickades förut; nu hade hvar bataljon sin stora
tross-kolonn framför sig, och så snart något råkade i obestånd, hvilket
ganska ofta inträffade, måste alla efterföljande bataljoner, i huru
elakt väder som helst, göra halt, intill dess man åter var i ordning.
Den djupa snön och de smala vägarne, hindrade oss att komma förbi
hvarannan. Hvar bataljon nödgades hafva sin tross framför sig, så att
den ej skulle borttagas af Kossackerne, som oafbrutet följde oss tätt i
spåren.

Vår påräknade och utlofvade hvila i Uleåborg blef ganska kort; vi
anlände dit den 29 Mars, och måste redan den 31 rycka tillbaka till
Kempelä, den 1 April till Temmes, och den 2 till Frantsila, sex och en
fjerdedels mil från Uleåborg. Här qvarstod brigaden intill den 22.

Under det vi lågo i Frantsila, blef, genom general-order, en femte
brigad bildad och ställd under chefens för Savolaks jägare-regemente,
överste Sandels befäl. Till denna brigad lemnade Savolaks brigaden: 1:o
en bataljon Savolaks jägare, 2:o en sqvadron Karelska dragoner, och 3:o
arméens flottas volontärer. Återstoden af Savolaks brigaden kallades nu
den fjerde.

Den 22 April uppbröts och aftågades till Marttila by i Limingo socken,
tre och en fjerdedels mil; derifrån åter den 24 till Öfre Temmes, en och
en fjerdedels mil. Der qvarlemnades tvenne bataljoner; en af Savolaks
jägare, under major Tujulins befäl, och en bataljon Karelska jägare.
Återstoden af brigaden marscherade den 25 April ifrån stora vägen till
Paavola kapell, dit vi anlände om aftonen samma dag[2].

Den 26 April sent på aftonen ankom en kurir från stora arméens
högqvarter i Limingo, med befallning, att brigaden, med undantag af de
tvenne i Temmes qvarlemnade bataljoner, skulle uppbryta och morgonen
derpå kl. 3 i Revolaks anfalla den under general Bulatoffs befäl
derstädes stående Ryska fördelning. Innan dessa order hunno meddelas
inom brigadens kringspridda qvarter, var klockan redan nära 11. Klockan
1 samlades brigaden, utom Karelska jägare-bataljonen, på hvilkens
ankomst vi stodo och väntade en hel timma. Det blef således omöjligt för
oss, att kl. 3 inträffa vid Revolaks, ehuru afståndet icke var större än
en och trefjerdedels mil. Dit ledde endast en dålig vinterväg som sällan
kördes, och nu var alldeles obanad, samt af sådan beskaffenhet, att de
kanoner som brigaden medförde, på flere ställen icke kunde framsläpas
annorlunda än med manskraft. Brigaden upphann icke Revolaks förr än kl.
emellan 7 och 8.

[Fotnot 2: Grefve Klingspors uppgift i sin rapport, att vi den 26
marscherade till Paavola, är origtig.]

Under vägen hörde vi, kl. emellan 3 och 4, att strid vid Revolaks från
annat håll var börjad. Den vid arméen tjenstgörande general-adjutanten,
öfverste Adlercreutz, hade nemligen med en liten afdelning af 150 man,
afgått från Lankinen, för att, i sammanhang med det anfall grefve
Cronstedt borde verkställa, göra en demonstration på Ryssarnes venstra
flygel; men att den förre, visserligen i hög grad personligt tapper,
drabbade med fienden ända till kl. 7, såsom han i sin ingifna rapport
yttrar, det nödgas jag bestrida. Vid ringaste besinning måste det ock
synas omöjligt, att med 150 man, som angripa nära 3,000, fortsatte
striden i fyra timmars tid, utan att innehafva någon särdeles stark
ställning. Klockan var ej ännu 7 då vår förtrupp, under major Martinaus
befäl, redan vexlade skott med fiendens fältvakt, hvilken stod en half
mil ifrån Revolaks. Det säkra är, att Ryssarne, sedan de slagit och
förföljt Adlercreutz, redan åter intagit sina qvarter och frukosterade
som bäst, då vår ankomst blef upptäckt. Likaså måste jag bestrida hvad
grefve Klingspor och öfverste Adlercreutz i sina rapporter uppgifva, det
öfverstens anfall, kl. mellan 3 och 4, bidrog till den seger som grefve
Cronstedt med fjerde brigaden sedermera tillkämpade sig. Afsigten att så
mycket som möjligt förringa grefve Cronstedts och 4:de brigadens
verkliga förtjenst, samt att upphöja öfverste Adlercreutz, är härvid
öfver allt synbar.

Då vår förtrupp började vexla skott med Ryska fältvakten och
brigad-chefen skulle göra anordningen till anfall, var han sannerligen i
en svår belägenhet. Han ägde icke den ringaste kännedom om fiendens
styrka eller ställning, icke heller någon kunskap om ortförhållanden.
Från högqvarteret, som anbefallt anfallet, erhöllos icke några sådana
upplysningar, och att anställa rekognoseringar, dertill var ingen tid.
Klockaren i Paavola gjorde, så godt han kunde, reda för lokalen vid
Revolaks, genom ritning med krita på ett bord, och kanhända var det i
anledning af hans upplysningar som brigaden fördelades i tvenne
kolonner. Den ena fördes af major Martinau, den andra af
öfverste-löjtnant Aminoff. Allt berodde nu på kolonn- och
bataljons-chefernes köld och rådighet. Derföre yttrar ock grefve
Cronstedt i sin rapport, det han hade att tacka _Försynens skickelse_
för den lyckliga utgången.

Anfallet begyntes; Ryska fältvakten drefs hastigt tillbaka; de trupper,
som under vägen anlände fältvakten till förstärkning, äfvenså. Vid vår
framkomst till Revolaks befanns Ryska hufvudstyrkan samlad på
prestgården, hvilken låg på en höjd, omgifven af slätter. Dess kanoner
voro ställde i öppningarne emellan husen. Slätterna voro större än att
fienden af oss med infanteri-eld kunde beskjutas, och våra kanoner för
små och oduglige, att med dem någonting kunde uträttas. Att bestorma
syntes också vådligt, emedan slätterna voro betäckte med djup snö, öfver
hvilken skaran icke bar särdeles braf. Men likväl var detta den enda
utvägen, och grefve Cronstedt vidtog genast stormningen, med den kolonn,
som anfördes af öfverste-löjtnant Aminoff. Savolaks infanteri
verkställde anfallet under hurrarop, med utmärkt köld, mod och
tapperhet, ehuru det möttes af en mördande drufhagels-eld, från de
mellan husen uppställde stycken. Ingenting kunde uppehålla denna trupp;
allt som gjorde motstånd nedgjordes med bajonetten. Kapiten Molander och
fendrik Gregory Tigerstedt, äfvensom brigad-adjutanten, kapiten Brusin,
hvilken anförde stormningen, utmärkte sig härvid framför alla andra. När
den andra kolonnen under major Martinau, som förut rensat några gårdar
från fiender, fick höra hurraropen, började äfven den att med
skyndsamhet framrycka, och Ryssarne blefvo derigenom anfallne i ryggen
af en bataljon Savolaks jägare, anförd af kapiten Germund Aminoff.
Dermed var den hufvudsakliga striden slutad; ty så snart Ryssarne sågo
sig angripne äfven bakifrån, sträckte de gevär som stodo vid
prestgården. General Bulatoff hade väl med en liten trupp hunnit draga
sig ifrån prestgården in i skogen, förr än Savolaks jägare-bataljon hann
upp; men han var redan sårad, och för att undgå plundring af de i skogen
spridde bondhopar, sände han en af sina adjutanter fram till
prestgården, och gaf sig fången. Till lycklig utgång bidrog visserligen
ganska mycket, att Ryska generalen Garnaoult, som var på kanonskotts
afstånd med sitt uppställda regemente, icke bistod general Bulatoff,
utan väntade på order. Så snart han erfor att Bulatoff med sin
fördelning blifvit fången, flydde han med största skyndsamhet. Om han
deremot genast anfallit oss, hade utgången kunnat blifva helt annan; ty
af Martinaus kolonn var endast en bataljon framkommen.

Vår förlust i denna träffning var kapiten Afflecht, löjtnant E.
Tigerstedt och 15 man döde; kapiten Wright, löjtnant Meinander, fendrik
Tigerstedt och 72 man sårade. Ryssarnes förlust deremot var i döde
ungefär 150 à 200 man, befälhafvaren general Bulatoff sårad och fången,
tre dess adjutanter (en sårad) och fyra andra officerare, en prest och
en fältskär tagne, samt af under-officerare och soldater fångne 416, om
jag inberäknar de 94 som voro sårade; ty endast 322 friska fångar
gjordes. Dessutom eröfrades tvenne haubitser af metall, med tillhörande
ammunition och tillbehör, tvenne 8:lb. metallkanoner, 21
ammunitions-kärror, 350 st. gevär, 108 kopparkittlar, 103 hästar, en
myckenhet sablar, gehäng, bandoler-taskor, rentslar, m. m., omkring 10 à
12 tunnor hafre, ett parti konjak, samt åtskilliga köpmansvaror. Orsaken
hvarföre vi fingo 416 fångar, men blott 350 gevär, anser jag mig böra
förklara. Ryssarne hade här och på alla ställen den sed, så snart de
sågo att de ej längre kunde försvara sig; att de kastade sina gevär i
sjöar eller strömmar, eller förstörde dem på annat sätt, innan de gåfvo
sig fångne, så framt sådant för dem var möjligt.

Ryska styrkan vid Revolaks utgjorde, efter hvad jag af trovärdiga
personer på stället samt af de fångne Ryska officerarne kunde utröna,
omkring 3,000 man, med fem kanoner. Savolaks brigaden, som qvarlemnat
tvenne bataljoner i Temmes, samt i Paavola, trossvakt[3], kockar,
uppassare jemte sjuka, bestod, vid detta tillfälle, af tvenne bataljoner
Savolaks jägare, (hvilka, efter de förut nämde afdragen i Paavola, icke
kunna anses utgöra mera än omkring 500 man tillsamman), en bataljon af
Savolaks infanteri-regemente, Karelska jägarne, brigadens artilleri,
samt något af Karelska dragonerne, hvilket allt tillsamman taget uppgick
till ungefär 1,800 man.

[Fotnot 3: Trossvakten var ganska betydlig, emedan vi voro nödsakade att
hålla vakt öfver alla skjutsbönder och hästar; ty bönderne, som redan
skjutsat öfver 60 mil och utöfver två månader varit borta från sina
hemvist, sökte alla möjliga tillfällen att med sina hästar rymma ifrån
oss.]

Att vårt anfall, utan kännedom af belägenheten och fiendens ställning,
med en så ringa styrka kunde lyckas, dertill bidrog visserligen
förnämligast det brinnande begär både befäl och manskap hyste, att få
slåss med Ryssarne, ehuru öfverste Garnaoults flykt med hela sitt
regemente äfven gjorde något. Hade stormningen skett en timma sednare,
skulle den sannolikt hafva misslyckats; ty skaren hade längre in på
morgonen icke mera burit de anfallande. Den var redan så upptinad, att
karlen, efter några stegs språng, föll ner i snön, hvarifrån han måste
gång efter annan arbeta sig upp. Detta gaf anledning till general
Bulatoffs yttrande, sedan han var fången: "det var ett fan till folk ni
har; jag såg flere gångor tydligen huru de föllo för mina kartescher,
och likväl stodo de åter upp och sprungo lika rasande emot mig." Då de
föllo ner i snön, trodde han att de stupat för hans kulor.

Efter stridens slut såg man en ryslig bild af det elände som åtföljer
krig. Prestgården, der drabbningen stått, var af Ryssarne utplundrad;
emedan de misstänkte presten att hafva lemnat Svenskarne några
upplysningar, hvilka bidragit till hvad som nu händt dem. Presten hade
under träffningen ingen annan utväg, att undgå de igenom byggningen
flygande kulorna, än att med hustru och barn kasta sig ned på golfvet.
Under tiden plundrade och förstörde Ryssarne all deras egendom. Till och
med sängkläderna borttogo de, sprättade dem sönder och läto fjädern
flyga i luften samt behöllo öfverdraget. Utanför prestgården låg öfver
allt, äfvensom i skogen derintill, fullt med döda och sårade Ryssar.
Desse sednare ropade, qvedo och jämrade sig, samt bådo att vi skulle
sticka ihjäl dem och förkorta deras lidande. De döda åter lågo alla
afklädda, en del alldeles nakna och blodbestänkta; ty efter oss samlades
hopar af bönder, som inpå kroppen plundrade alla de Ryssar de kommo
öfver.

I fall grefve Cronstedt icke varit så försigtig, hade han säkert, efter
slutad strid, ännu kunnat taga flere hundrade fångar. Efter general
Garnaoults flykt, skickades major Furumark, med en bataljon Savolaks
samt en bataljon Karelska jägare, åt den vägen från hvilken Adlercreutz
antågat, då han om morgonen före oss anföll Ryssarne. Derigenom blefvo
alla de afskurna, som ej ännu hunnit undan. Flera stora hopar irrade
derföre hela den 27 April och halfva den följande dagen omkring i
skogarne. Stundligen kommo bönder och berättade på hvad ställe de sett
sådana små kringirrande partier, och erbjödo sig att följa med och taga
dem till fånga. Många officerare vid brigaden begärde också utaf grefve
Cronstedt, att få gå för att uppsöka och taga dem; men grefven vägrade
detta, af fruktan att Ryssarne kunde förstärkte återkomma, då hans
försvagade styrka lätt kunde blifva slagen.

Ryssarnes kringirrande i skogarne bevisar emellertid, huru oklokt det
var af Adlercreutz, att med blott 150 man angripa dem från den sidan,
dit de nödvändigt måste taga sin undflykt, i händelse de blefvo slagne.
Om Adlercreutz haft med sig några bataljoner, så hade han kunnat uthärda
striden intill dess Savolaks brigaden hunnit anlända; och då skulle
ovilkorligen, vid dess framkomst, hela den vid Revolaks befintliga Ryska
fördelningen blifvit tagen. Han hade hos sig tre hela brigader, hvilka
lågo alldeles overksamma, och ryckte likväl ut för att anfalla en 3,000
man stark fiende med blott ett kompani eller 150 man. Samtida och
efterkommande må pröfva det skäl öfverste Adlercreutz i sin ingifna
rapport förebar: att han ej ville använda större styrka, emedan fienden
derom kunnat erhålla underrättelse. Det var mera sannolikt, att Ryssarne
bordt få kunskap om Savolaks brigadens ankomst, som redan den 25 anlände
till Paavola, en och ¼ mil nära deras fältvakt. Om man tillika fäster
uppmärksamheten derpå, att grefve Klingspor, i sin rapport den 29 April,
säger sig haft säker underrättelse, att fiendtliga styrkan vid Revolaks
var 2,500 man, med sex kanoner, så blir det alldeles obegripligt, att
blott 1,800 man beordras att verkställa anfallet på dem, under det tre
hela brigader ligga alldeles overksamma, nära intill den väg dit
Ryssarne måste retirera, i händelse de blefvo slagne. Hela anordningen
har utseende af ett gyckelspel!

Emellertid blef general en chef Klingspor utnämd till fältmarskalk, och
general-adjutanten, öfverste Adlercreutz till general-major,
brigad-chefen, grefve Cronstedt riddare af svärds-orden med stora
korset, kapitenerne Molander och Brusin, riddare af svärds-orden,
kapiten Magnus Ehrenroth major, samt löjtnant Carlqvist kapiten. Utom
dessa blefvo följande, för ådagalagd tapperhet, hos Kongl. Maj:t
rekommenderade; vid Savolaks infanteri: öfverste-löjtnanten och riddaren
Lode, kapitenerne Ladau och Ehrenroth, löjtnanterne Meinander, Furumark,
Fabritius, Tigerstedt och Reiher; vid Savolaks jägare: major Furumark
samt kapitenerne Aminoff och Brunow; vid Karelska jägarne:
öfverste-löjtnanten och riddaren G. Aminoff, kapitenerne von Wright och
Burghausen; samt vid brigadens artilleri, kapiten von Born. Men major
Martinau, hvilken genom sin ankomst bakifrån, med en bataljon Savolaks
jägare, egentligen afgjorde utgången af striden, hade sannerligen också
förtjent någon belöning. För öfrigt anser jag mig skyldig att bestyrka,
det hvar enda officer, så väl högre som lägre, ådagalade vid detta
tillfälle utmärkt köld och tapperhet, hvilket ock ganska väl behöfdes,
då man skulle anfalla, utan minsta kännedom om belägenheten eller
fiendens ställning och verkliga styrka.

Många togo för afgjordt, att Ryssarne skulle förstärkte återkomma, och
söka hämnas det nederlag de lidit; brigaden stod derföre hela dagen
under vapen, och då den mot aftonen intog qvarter i Revolaks, fick den
tillsägelse, att hela natten hålla sig färdig, att på första vink kunna
rycka ut. Men allt förblef lugnt.

Den 1 Maj sjöngs Te Deum, och segern firades med mycken glädje. Den 2
Maj uppbröt brigaden och marscherade till Wihanti, tre mil; den 4 till
Oulais kapell under Pyhäjoki, tre mil; den 5 till Merijärvi, två mil;
samt den 6 till Kalajoki, två och en fjerdedels mil; hvarest äfven på
samma gång inträffade 3:dje brigaden, hvilken hade tågat allmänna
landsvägen. Ryssarne, som natten efter träffningen vid Revolaks dragit
sig till Brahestad, stodo nu uti Kalajoki; men vid Svenskarnes ankomst
drogo de sig genast tillbaka. Endast rytteriet af vår förtrupp fick se
den flyende fienden. Det blef således för hvar och en synbart, att
Ryssarne ansågo sin styrka för liten att göra motstånd emot oss, och att
hela landet, som vi så nesligt hade öfvergifvit, nu var öppet för oss,
endast vi tågade framåt. Men vårt general-befäl syntes icke hafva någon
böjelse att återtaga Finland, hvilket vid denna tidpunkt hade varit
lätt, och hvilket så tydligen bevisas af Sandels förhållande; utan vi
fingo i sju veckors tid ligga stilla i Kalajoki, der vi blott roade oss.
Det såg ut som vi med flit velat lemna Ryssarne tid att hinna få
förstärkning. Och sedan vi efter denna långa hvilotid började rycka
framåt, och slagit fiendens hufvudstyrka vid Lappo, så behöfde vi en hel
månad och tre dagar för att framtåga sju mil. Jag kan derföre ej
underlåta, att närmare utveckla hela detta förhållande.

Som brigaden en längre tid stadnade i Kalajoki, utan att något företogs
eller uträttades, tillåter jag mig att göra ett afbrott i min
berättelse, likasom det var ett afbrott i våra krigsföretag, och skall
söka fästa uppmärksamheten på det hela och isynnerhet på vårt
general-befäls anordningar och företag.

Grefve Klingspor yttrar i sin rapport af den 31 Mars, att: sedan den 25
ingen fiende varit synlig på stora vägen, samt ifrån den 15 Mars ingen
fiende heller förföljt Savolaks brigaden, utan att de allesamman gått åt
Lappo, Ilmola och Storkyro, förmodeligen af brist på lifsmedel och
foror. I rapporten den 7 April säger han: att fiendens styrka icke var
noga bekant, emedan dess talrika lätta trupper göra, att ingenting kunde
genom rekognoseringar erfaras. Allt detta oaktadt fortsattes marschen
beständigt norr ut, utan att stadna och undersöka fiendens antal, och
utan att veta hvad man flydde för, samt om fienden verkligen var så
stark, att man borde draga sig tillbaka. Det var, ringast sagdt, en stor
svaghet af vårt general-befäl, att blindt tro hvad Ryssarne utspridde i
landet om sin styrka af 30,000 man, isynnerhet som Ryssarnes vanliga
sätt att skryta ingalunda var obekant. Med allvarligt bemödande hade det
ingalunda varit omöjligt, att få säker kännedom om fiendens antal, helst
uti ett land hvars invånare voro oss af själ och hjerta tillgifne. Men
man hade en gång fattat den föresatsen att retirera, och det retirerades
med eller utan skäl, och de många utvägar landet erbjöd till försvar,
samt till härens underhåll och förökande, blefvo alldeles icke
begagnade.

Genom träffningarne vid Siikajoki och Revolaks den 18 och 27 April, blef
det utrönt, att Ryska hären i Finland ingalunda var så stor, som
Ryssarne sjelfva föregåfvo. Hvarföre utforskades icke detta långt förut?
Och hvarföre företogs icke nu genast försöket att återtaga landet? --
Härvid kan jag ej undgå att göra den anmärkningen, grundad på alla
officerares af stora arméen enstämmiga yttrande, att drabbningen vid
Siikajoki ingalunda företogs med vårt general-befäls vilja och afsigt,
utan att vi blefvo dertill tvungne, på det sätt, att då Ryssarne hastigt
förföljde oss, och vi, efter vanligheten, erhöllo befallning att draga
oss tillbaka, hindrades sådant af vår stora tross som var frånspänd, och
omöjligt nu i hast kunde fås undan. Vi blefvo derföre nödsakade att
försvara oss; hvilket, genom så väl befälets som truppens brinnande
längtan att få mäta sig med fienden, utföll till vår stora fördel, samt
lemnade bevis på, att Ryska hären i Finland icke var så oöfvervinnerlig,
som vårt general-befäl synes hafva förmodat. Också var det en orsak till
segern, att Adlercreutz, som ostridigt hade mycken personlig tapperhet,
fick tillåtelse att efter sitt godtfinnande leda striden.

Den 1 Maj utfärdade grefve Klingspor en proklamation och uppmaning till
Österbottens allmoge, att lemna hären allt nödigt biträde, och att, som
orden lyda: en hvar i sin mån tillfoga fienden all den skada och
afbräck, "som ni, från urminnes tider kände tappre Österbottningar,
honom tillfoga kunnen." Hvar och en som kände Finska nationens stora
tillgifvenhet för sin konung och sitt land, gjorde sig i anledning deraf
de gladaste förhoppningar, och väntade nu kraftfullare åtgärder, hvilka
icke bordt kunna förfela ändamålet. I anledning af uppmaningen ankom ock
en deputation, från flere af fienden ännu besatte socknar, till grefve
Klingspor, och uppgaf att på deras ort 2,000 man af allmogen
öfverenskommit, att till fäderneslandets försvar gripa till vapen. De
erbjödo sig, att genom förstörande af vägar och broar bakom Ryska hären,
afskära dess återtåg och falla fienden i ryggen; men de ville göra det i
förening med arméen, och begärde nu blott befallning, på hvilken tid och
på hvilket ställe de skulle utföra företaget. Men grefve Klingspor
tackade dem för deras patriotism, klappade dem på axeln och sade: "när
jag behöfver edert biträde, skall jag väl kalla på eder." Sådant skedde
aldrig[4]. Detta bevisar, att Klingspor icke hade något allvar med den
anmaning han utgaf den 1 Maj, och att han icke hade för afsigt att
begagna alla de utvägar honom blefvo erbjudna. Tillika visar det af
hvilken anda folket lifvades, och huru många medel till landets försvar
en redlig befälhafvare kunnat påräkna. Och hvad en nation, upprest i
massa, kan uträtta, bevisar Spaniens exempel emot Napoleon. Finnarne
eldades fullkomligt af samma anda, och deras enthusiasm för sitt
fosterland var större, än man kan föreställa sig. Vid början af Maj
samlade sig Ålands allmoge sjelfmant, och tog, under anförande af en
prest, adjunkten Gummerus och en länsman Arén, alla dervarande Ryssar
till fånga. I Savolaks inställde sig bönderna, anförde af skolmästaren
Hellgren, för att understöda kapiten Malm, då han den 12 Maj intog
Kuopio. I Karelen förenade sig allmogen, under en bonde vid namn Tianen
och en student Stenius, och bidrog ganska mycket till att drifva fienden
utur detta landskap. I Nerpes socken uti södra Österbotten, togo
inbyggarne, anförde af en under-officer Wikström, 150 man af kejsarens
lif-kossacker till fånga. Ännu ett bevis på Finska folkets patriotism,
vill jag anföra. Flere bönder från Walgrunds by i Mustasaari socken och
Wasa län, hade, den tid vår armée stod i Wasa, derstädes uttagit mjöl
att förbakas till bröd för krigshärens behof. Då vi sedermera drogo oss
tillbaka och Ryska trupperna redan innehade hela landet omkring Wasa,
smögo dessa bönder sig, i trots af många faror, till Brahestad, 28 mil
ifrån Wasa, och återlemnade i bröd hvad de i mjöl emottagit. -- En sådan
anda rådde hos Finska nationen.

[Fotnot 4: Jag talade sjelf vid flere af denna deputation, och kan
således bevittna sanningen af hvad jag anfört.]

Men äfven hos Sveriges invånare felades ingalunda en varm
fosterlandskänsla. Fyratio bataljoner landtvärn blefvo utan knot
utskrifna. Betydliga bidrag till fäderneslandets räddning lemnades af
enskildte personer från alla håll, och både fattiga och rika täflade med
hvarandra, att genom frivilliga gåfvor ådagalägga sitt nit. Till och med
Lapparne i Westerbotten gjorde sammanskott af matvaror för krigshärens
behof. Lifvade af en sådan anda och beredde till hvarje uppoffring, hvad
skulle icke Svenska och Finska folken förenade bordt kunna uträtta, om
de haft en konung eller en befälhafvare, som förstått att rätt
underhålla deras patriotiska tänkesätt, eller att begagna den rådande
sinnesstämningen! Men Finnarne lemnades åt sitt öde, utan understöd, och
de få hjelpsändningarne från Sverige blefvo ändamålslöst använde.
Sveriges raska och modiga ynglingar förgingos af brist och elände, under
det Finska hären dagligen minskades genom sina dyrt köpta segrar.

I Finland gick det sannerligen ganska bedröfligt, illa och långsamt.
Sedan största delen af landet var utrymdt, utan all undersökning huru
stor den fiendtliga styrka var, för hvilken man retirerade, och sedan
det, genom fäktningarne vid Siikajoki och Revolaks blifvit upplyst, att
det ingalunda varit omöjligt att återtaga landet, om vi genast hade
ryckt fram, så förblef likväl hela stora Finska arméen stilla liggande i
sju veckors tid. I en rapport af den 8 Juli finner man den märkvärdiga
uppgiften, att, efter slaget vid Siikajoki den 18 April, en hemlig
rädsla alltid åtföljt Ryssarnes krigs-operationer. Men denna fiendens
förlägenhet begagnades icke af vårt general-befäl. Finska härens så väl
under-befäl som manskap, hade en brinnande åtrå att slås med Ryssarne,
för att återtaga och försvara sin fosterjord, och denna önskan uttalades
både ofta och lifligen. Ryssarnes ställning i Finland, efter Siikajoki
och Revolaks strider, var också högst vådlig och äfventyrlig; deras
styrka var för liten, att på flera och vidt aflägsna ställen begagnas,
och de hade dessutom mycket att frukta af den på flera ställen samlade
och hotande allmogen, som stod färdig att falla dem i ryggen och hindra
deras återtåg. Men detta oaktadt lågo vi stilla, och då vi, efter sju
veckors lång hvilotid, ändtligen uppbröto, gingo vi på tjugusju dagar
från Kalajoki till Lappo, hvilket utgör tjuguen mil; och när, på
sistnämde ställe, enligt fältmarskalken Klingspors egna ord i dess
rapport, fiendens hufvudstyrka blifvit slagen den 14 Juli, så behöfdes
ännu en hel månad och tre dagar för att hinna Alavo, beläget derifrån
sex och trefjerdedels mil. -- Det syntes tydligen, att det icke var
något alfvar hvarken med Finlands försvar eller återtagande, och för mig
är det sannerligen omöjligt, att kunna finna någon enda ursäkt för
fältmarskalken Klingspor, hvilken det ingalunda felades drift och
verksamhet, _när han ville_.

Men låtom oss höra och närmare granska hvad fältmarskalken Klingspor
till sin ursäkt förebar. Han uppgaf i rapporten af den 26 Maj: att
broarne voro af vårfloden bortflutna och vägarne obrukbara. Men flera af
de största och betydligaste broar voro likväl oskadade. Alla tiders
erfarenhet har visat, att det för en krigshär icke är omöjligt, att
äfven under en fäktning slå bryggor, samt att bana vägar öfver sjelfva
Alperna; men att återställa en och annan liten bro eller iståndsätta en
god landsväg, som på ett och annat ställe kunde fordra 50 à 60 lass
fyllning, kanhända ock något mera, sådant ville fältmarskalken Klingspor
anse omöjligt för hela Finska hären! Han besinnade ej, att hvilken
årstid som helst kunde det hända, att Ryssarne, om de blefvo förföljde,
förstörde alla broar efter sig, för att hindra vårt framtåg.

Öfverste Sandels, som på hela venstra flygeln hade blott en brigad, låg
ej stilla under stora arméens hvilotid. Inom den 28 Maj framryckte han
och jagade fienden femtio mil tillbaka. I det allravärsta menföre tågade
han med sin brigad på sju dagar ifrån Pulkkila till Kuopio, hvilket
utgör tjugu och en half mil, och soldaterne uthärdarde med synbar glädje
och munterhet de största besvärligheter, då det bar åt hembygden, och
när de sågo sig äga en befälhafvare, som visade alfvar mot fienden.
Samma hinder och svårigheter, hvilka skulle hafva mött stora arméen, om
den genast ryckt fram, mötte äfven Sandels i ännu högre grad; och
frammarschen för honom var derföre mera svår, att han, med nära 2000
man, ryckte in i ett glest bebodt, fattigt och utblottadt land, fullt af
ödemarker samt på intet sätt att jemföra med det väl odlade och förmögna
Wasa län i Österbotten, hvilket stora arméen hade framför sig. Sandels
kunde således omöjligen vänta, hvad stora hären med säkerhet hade att
påräkna, att landet, i nödfall, någon tid kunnat föda hans fördelning;
och Sandels saknade ännu dessutom den fördelen, som stora arméen ägde,
att sjöledes kunna erhålla tillförsel. Men Sandels var en redlig man, en
ärlig och pålitlig befälhafvare, och alla de af fältmarskalken Klingspor
åberopade hinder öfvervunnos af en god vilja, förenad med verksamhet och
drift. Under den tid stora arméen låg stilla och lemnade Ryssarne tid
att skaffa sig förstärkning, tog Sandels vid Pulkkila, Kärsämäki,
Piippo, Ahokylä, Nissilä, Saviselkä, Walkiamäki, Rautalampi, Kuopio,
Laukkas, Leppävirta, Jorois och Warkaus, tillsamman 13 officerare och
870 man fångar, öfver 100 kanoner, mera än 800 lass proviant (hvilka,
beräknade efter 3 tunnor lasset och tillsamman med den proviant och
hafra, som togs i magasinerne, utgjorde 5,296 tunnor), 12,000 L:lb. hö,
1000 L:lb. kött, samt förstörde dessutom ganska mycket för fienden.
Sandels, som hade blott en brigad under sitt befäl, ryckte fram med
Finska härens venstra flygel ända till Ryska gränsen, och skickade en
rekognoserings trupp till Sordavala stad i Ryssland. -- Något större
bevis emot grefve Klingspor behöfves icke. -- -- Efterverlden må döma om
han ej förtjente den stämpel Finska arméen gaf honom, och som jag i det
föregående uttalat. Träffande och sannt yttras i en år 1809 författad
visa:

   Men gick när man borde stå stilla,
   Men stadnade när man bordt gå;
   Man segrade alltid -- men illa;
   Ty baklänges gick det ändå.

Under det vi lågo qvar i Kalajoki, ankom den för hela hären nedslående
tidningen, att Sveaborgs fästning, genom kapitulation, blifvit
öfverlemnad åt Ryssarne. Och som jag år 1810 var i tillfälle att på
stället erhålla upplysningar om förloppet dervid, anser jag mig böra
derom meddela några omständigheter.

Den gamle, men kraftfulle generalen Klerker, som under grefve Klingspors
frånvaro förde befälet i Finland, hade, vid underrättelsen om Ryssarnes
tillernade snara inbrott, användt all möjlig verksamhet, drift och
omtanka, att förse fästningen med dess förnödenheter. Landets invånare
bidrogo ock härtill, på derom skedd uppmaning, med största
beredvillighet. Spanmål och viktualier infördes i myckenhet. Garnisonen
utgjorde 6000 man. Kommendanten, amiral Cronstedt, anbefalltes af
general-befälet att uppgifva huru mycket krut han trodde sig behöfva,
för att åtminstone till öppet vatten kunna försvara fästningen. Hvad han
begärte lemnades honom i fullt mått; och sedermera, då man, vid fiendens
hastiga anryckande, icke kunde anskaffa tillräckligt antal hästar, för
att från Helsingfors med krigshären bortföra all der befintlig
ammunition, uppgifves det, att ännu ytterligare 2000 centner krut
blifvit insända till Sveaborg.

Amiral Cronstedt var så allmänt högaktad såsom en rask, tapper och
rättskaffens krigare, att både arméen och landets patrioter uti honom
sågo det lyckligaste val till kommendant i denna fästning, och man är
allmänt öfvertygad, att han icke genom penningar eller andra enskildta
förmåner bevektes att uppgifva fästningen. Snarare kunde den ovilja han
från längre tid tillbaka rönt af konungen, hafva inverkat på honom;
hvartill kommo flera andra skäl, af hvilka jag nyssnämde år hörde
omtalas de närmast bekanta. En framtid skall törhända upplysa, huruvida
djupare dolda och politiska krafter här utöfvade ett icke ännu utredt
inflytande.

Belägringen började med föga lofvande förebud. Förvirring, oreda och
bristande beslutsamhet visade sig redan vid Ryssarnes ankomst till
Helsingfors. Den 2 Mars inryckte deras förtrupper derstädes. En bataljon
af Adlercreutzska regementet låg der qvar, under major Tolls befäl. Han
hade, på sin post, bordt hvart ögonblick vara beredd på fiendens anfall,
och likväl blef han, då detta inträffade, i den grad uppskrämd, att han
ej vågade qvarstadna på den utsatte samlingsplatsen, till dess hela
truppen hunnit förena sig, utan aftågade, med dem som först anlände,
under sådan brådska, att de soldater hvilka sednare inställde sig, icke
viste hvar de skulle uppsöka bataljonen. Då denna sedermera angreps af
de förföljande Kossackerna, befann man sig så illa beredd på försvar,
att icke allenast gevären till en stor del voro oladdade, utan äfven
många af dem sägas varit försedde endast med trädflintor, såsom till
exercis. Följden blef en förlust af 73 man.

Ryska belägrings-korpsen var högst obetydlig; den uppgifves med all
sannolikhet till endast 2000 man, således blott en tredjedel af de
belägrades styrka. Det är svårt att afgöra, om Ryssarne förstodo att
dölja sina svaga stridskrafter, eller om kommendanten icke ville
utforska dem, hvilket troligen ej blifvit svårt för honom, genom de
bekantskaper han hade i Helsingfors och orten deromkring. Också fruktade
Ryssarne mera för de belägrade, än dessa hade att befara af dem. Derföre
hände det ock en dag, att då en del af besättningen ryckte ut för att
exercera uppå isen utanför fästningen, förmodade Ryssarne ett utfall,
bröto genast upp och aftågade från Helsingfors; men återvände, sedan de
marscherat ¼ mil, och anfallet från fästningen uteblef.

Sjelfva belägringen var troligen ibland de artigaste krigshistorien vet
omtala. Fästningens gemenskap med fienden och det kringliggande landet
var nära oafbruten, och befordrades snarare än den hindrades af fienden.
Man nästan skydde att skjuta på hvarandra med alfvar. Sveaborg gick
öfver med en förlust för garnisonen af 30 man. Men olyckan ville, att
öfverste Jägerhorn fanns uppå Sveaborg, samt att han förstod att
förskaffa sig alltför stort inflytande öfver amiral Cronstedt. Man
misstänker Jägerhorn, som förut bodde i Lovisa, att hafva lyssnat till
Ryska anbud, samt att han nu inom fästningen afbördade ingångna
förbindelser. Han missledde Cronstedt, och uppskrämde de inom fästningen
befintliga officers-fruarne, hvilka, genom pip och låt, verkade på sina
männer. Falska rykten om Svenskarnes motgångar insmögos sorgfälligt af
fienden; och Sveaborg kapitulerade. Denna skändliga handling tillskref
man helt och hållet öfverste Jägerhorn.

Då ryktet om en förestående kapitulation spridde sig inom fästningen,
blef fråga alfvarsamt väckt att arrestera kommendanten och sedan
försvara sig till det yttersta; men dels felades det en beslutsam och
driftig anförare för ett så vådligt företag, och dels hade man hållit
underhandlingarne så fördolde, att de icke blefvo kände innan den första
konventionen redan var afslutad. Kommendanten hade ock, under
föregifvande af källarenas fuktighet, låtit borttaga nästan allt krutet,
samt inlägga det på fartyg, hvarest det, i händelse af uppror bland
besättningen, lätt kunde förstöras. Nödig och hastig gemenskap mellan
officerarne, förlagde på denna af flere serskildta holmar bestående
fästning, felades äfven; likaså hvarje tillförlitlig kännedom om
tillståndet vid krigshären och inom landet.

Då Cronstedt låg på sitt yttersta, sade han till sin gamle bepröfvade
och förtrogne läkare, att han under hufvudgärden hade en liten portfölj,
hvilken innehöll papper, som betydligen rättfärdigade hans förhållande
vid Sveaborgs kapitulation. Men som han icke mera behöfde något
rättfärdigande inför menniskor, och några ännu i Sverige lefvande
personer kunde alltför mycket blottställas, om de i portföljen bevarade
handlingarne blefve bekanta, lät han i sin närvaro uppbränna dem af
nämde läkare. -- Detta sprider väl icke något egentligt ljus öfver
Cronstedts förhållande; men det ger styrka åt de mångfaldiga gissningar,
hvilka om Sveaborgs öfvergång varit i omlopp.

Men vi återgå, efter denna utflykt från vårt egentliga ämne, till
krigsrörelserna i norra delen af landet.

Den 18 Juni ryckte ändtligen brigaden ifrån Kalajoki till Himango, tre
mil, hvarest rastades till den 22, då vi gingo till Lohteå; den 23 till
Gamla Carleby, den 25 till Kråknäs, sedan andra och tredje brigaderne
den 24 Juni intagit Ny Carleby; den 26 till Sundby, hvarest åter
rastades till den 4 Juli, då vi marscherade till Neder Härmä. Vi hade
således nu, efter uppbrottet från Kalajoki, på sjutton dagar hunnit 17
mil framåt, och på intet ställe fått se den flyende fienden.

Under tiden blefvo, i följd af general-order, en bataljon Savolaks
infanteri, under major Grotenfeldt, och en bataljon Savolaks jägare,
under major Furumark, afsände åt Lintulaks vägen, och der ställde under
majoren vid Tavastehus regemente von Fieandts befäl. Denne var en ganska
skicklig och i alla afseenden duglig krigare, och såsom längre tid
bosatt i de närmast härintill belägne orter, hade han fullkomlig
kännedom af landet. Fieandts fördelning, utgörande 650 man, med blott
tvenne trepundiga kanoner, anfölls den 2 Juli af 2000 Ryssar. Lintulaks
by blef utaf fienden intagen; men återtogs med storm och hurrarop af
major Grotenfeldts bataljon, under det Furumark med sin gick för att
afskära fiendens återtåg. Men vi blefvo slagne af en annan Rysk kolonn
och kringvände, så att våra bataljoner icke hade någon annan utväg, än
att antingen gifva sig fångne, eller ock med bajonetten slå sig igenom
den fiendtliga kolonnen. Det sednare verkställdes, och Fieandt med sin
fördelning drog sig tillbaka till Perho, med en förlust af 200 man. För
denna träffning utnämdes major von Fieandt till öfverste-löjtnant och
öfver-adjutant; major Furumark vid Savolaks jägare befordrades till
öfverste-löjtnant, och vid Savolaks infanteri blefvo major Grotenfeldt
och kapiten Ladau riddare af svärds-orden. -- Ryska förlusten vid detta
tillfälle var ingalunda liten; men kan ej af oss med någon säkerhet
bestämmas. Uti Ryska rapporten uppgafs Svenska styrkan vid Lintulaks
till 2,500 man och vår förlust till 450 man; sin egen sade de vara
betydligen mindre, hvaraf med sannolikhet kan slutas, att deras förlust
för ingen del var ringare utan snarare större än vår.

Under det brigaden låg i Härmä, afsändes, enligt general-order, ännu ett
annat detaschement. En bataljon Savolaks infanteri och en bataljon
Savolaks jägare, ställdes under majoren vid Savolaks infanteri Gustaf
Ehrenroths befäl, hvilken erhöll befallning, att med dessa tvenne
bataljoner intaga Lappo by, fyra och ¼ mil från Härmä, der brigaden låg.
Lappo var både för Ryska och Svenska hären en ganska vigtig punkt. Här
sammanstöta vägarne från Ny Carleby och Härmä, från Wasa, från
Tavastehus och från Lintulaks, hvarest Fieandts fördelning var posterad.
Orsaken hvarföre en så liten styrka, ungefär 500 man, som Ehrenroths
detaschement utgjorde, först beordrades att intaga detta vigtiga ställe,
och sedan lemnades på så långt afstånd från brigaden utan understöd, är
sannerligen svår att förklara. Om en större styrka blifvit ditskickad,
så skulle sedermera icke elfva officerare och 120 man behöft uppoffras
för detta ställets återintagande.

Den 8 Juli ankom Ehrenroth med sin trupp till Lappo, och Ryssarne flydde
genast vid vårt annalkande. Lappo blef således besatt af Ehrenroth.
Sedan Ryssarne fått underrättelse, att det icke var Svenska hären, utan
blott en liten fördelning som innehade Lappo, kommo de den 10 Juli
förstärkte tillbaka, anföllo Lappo, samt gjorde sådana dispositioner,
att Ehrenroth med hela sin trupp bordt blifva tagen. Men Ehrenroth,
vaksam på sin post, insåg det vådliga af sin ställning, och drog sig
från Lappo; men kunde likväl ej hindra, att större delen af hans styrka
blef sprängd. Då han återkom till brigaden i Härmä, hade han icke med
sig mera än högst 300 man; resten framkom dock dagarne efter, på långa
omvägar genom skogen, och hans slutliga förlust blef obetydlig eller
omkring 20 man. Så väl major Ehrenroth, som den under hans befäl stående
trupp, hade förtjent någon belöning för sitt förhållande, ehuru de
blefvo slagne. Med en mindre rask och förslagen anförare än Ehrenroth,
och med mindre mod och beslutsamhet i faran hos det öfriga befälet och
truppen, hade ovillkorligen en stor del af detaschementet gått förlorad.
Men allt deras välförhållande blef aldrig bekantgjordt. Törhända insåg
general-befälet sitt misstag, att till ett så vigtigt företag afsända en
så liten styrka, och underlät derföre att till Kongl. Maj:t inberätta
dessa händelser. Ryssarnes rapport innehöll, att de den 10 Juli slagit
4,500 Svenskar under grefve Cronstedts befäl. Sådana voro vanligen
Ryssarnes uppgifter. Det var major Ehrenroth, med 500 man af grefve
Cronstedts brigad, som här blef slagen.

Den 13 Juli marscherade brigaden till Kauhava, två och trefjerdedels mil
från Härmä, samt en och en half mil nära Lappo. Vid Kauhava och Härmä
inträffade hela den öfriga arméen samma dag, för att den följande, under
general Adlercreutz's anförande, anfalla Lappo, der Ryssarnes
hufvudstyrka nu var samlad. Om denna drabbning som bordt blifva ännu
mera hedrande för Finska hären, i fall man rigtigt begagnat alla sina
fördelar, nödgas jag lemna en vidlöftigare beskrifning; emedan den i
flera delar måste skilja sig från den framställning general Adlercreutz
derom gjorde i sin ingifna rapport.

Så snart det blef bekant, att Lappo af oss skulle anfallas, lemnade
major Ehrenroth, som nyligen varit i Lappo och derifrån blifvit af
Ryssarne fördrifven, åt general Adlercreutz nödiga upplysningar om
belägenheten i och omkring detta ställe, bland annat äfven derom, att
icke långt ifrån Kauhava, der vi nu stodo, fanns en skogsväg, som af
infanteri och jägare kunde begagnas. Den förenar sig, ¼ mil öster om
Lappo, med vägen från nyssnämde ort till Salmi, hvarest den delar sig åt
Savolaks genom Lintulaks, samt åt Tammerfors genom Kuortane. Ehrenroth
ansåg det nödvändigt, att på den vägen afsända trupper, för att afskära
Ryssarne återtåget åt Savolaks sidan, dit de, i händelse af nederlag,
naturligtvis skulle söka sin tillflykt, emedan de omkring Lintulaks hade
en betydligare styrka. Flere gångor under marschen begärde ännu
Ehrenroth, att åtminstone med tvenne bataljoner få dit afgå; men
Adlercreutz biföll icke dertill.

Den 14 Juli kl. 6 om morgonen uppbröt Savolaks brigaden, som bestridt
fältvakten, och nu skulle utgöra härens förtrupper. Vi hade icke ryckt
långt fram innan vi stötte på Ryska fältvakten, hvilken, under jemn eld,
af Karelska jägarena drefs tillbaka. Sålunda avancerades långsamt, något
mer än en timma, då Ryska fältvakten blef understödd af en betydlig
fördelning; hvarefter dess motstånd blef så häftigt, att Karelska
jägarne sågo sig tvungne till återtåg. General Adlercreutz, som sjelf
följde med den å landsvägen befintliga slutna kolonn, hvilken framtågade
i lika höjd med jägarekedjan i skogen, blef förargad öfver Karelska
jägarenas reträtt, och yttrade: "vi skola ju framåt, och de tusan dj--ne
gå tillbaka. Major Tujulin! ryck ni ut med begge Savolax
jägare-bataljonerna, de gå säkert icke tillbaka." Tujulin befalte genast
begge dessa bataljoner utrycka. Den ena fördes af kapiten Brunow, och
den andra, på motsatta sidan om landsvägen, af kapiten von Fieandt.
Sjelf fortfor Tujulin att, med sluten kolonn, åtfölja landsvägen.
Savolaks jägare formerade nu kedja i skogen, och aflöste Karelska
jägarena. Anfallet begyntes straxt under hurrarop, med full fart, så att
Ryssarne ej fingo tid att besinna sig, mycket mindre att göra motstånd.
Ehuru marken var i högsta grad oländig och skogen ganska tät, framryckte
de likväl så hastigt, att den på landsvägen tågande slutna kolonnen
knappt hann att följa med i lika höjd. Sedan detta fortgått någon tid
med sådan häftighet, blef truppen så uttröttad, att den nödgades stadna
för att hemta liten hvila. Savolaks jägare, som redan marscherat 95 mil,
voro nu så illa beklädde, att de fleste af dem ledo brist på skoplagg.
Under det de sutto och hvilade, ljöd en nästan allmän klagan öfver deras
sårade fötter och sjuka tår. "_Voi, voi! minun jalkani!_" (aj, aj, mina
fötter), hördes nästan öfverallt. General Adlercreutz gick då och
frågade huru det var med dem, tröstade dem och lofvade afhjelpa detta.
Och när han sedan efter en stunds samtal frågade, om de hvilat ut och
hemtat krafter att å nyo kunna fortsätta anfallet, svarades med en mun:
_ja_; och ingen enda syntes till med sjuka fötter; alla täflade om att
kunna hinna fortast inpå fienden; allt annat var förglömdt, så snart det
blef fråga om att förjaga och slå honom. Ju närmare vi kommo till Lappo,
desto starkare blef Ryssarnes motstånd, hvarföre också fram på dagen
tvenne bataljoner Savolaks infanteri utskickades, att som dubbel kedja i
skogen understöda Savolaks jägare. Ifrån kl. 7 om morgonen till kl. 4 på
eftermiddagen fortsatte Savolaks jägare striden med samma häftighet. De
stadnade väl några gångor, och hemtade liten hvila; men straxt derpå
fortsatte de åter framryckandet i fullt språng och med hurrarop. På
eftermiddagen skickade Björneborgs regemente, som alltid utmärkte sig
genom mod och oförskräckthet, tvenne bud till general Adlercreutz, med
anhållan att få aflösa Savolaks jägare, hvilka af det långvariga och
häftiga anfallet i så oländig mark, icke kunde annat än vara uttröttade.
Men Savolaks jägare svarade: "Björneborgarenas tapperhet är förut nog
känd; vi vilja också göra hvad vi kunna, och en strid sådan som denna,
tillhör oss såsom jägare." General Adlercreutz kunde ej förmå dem att
emottaga aflösning. "När vi vika tillbaka," sade de, "då må herr
generalen aflösa oss." -- En sådan anda lifvade Savolaks jägare!

Innan jag fortsätter berättelsen om sjelfva träffningen vid Lappo, anser
jag nödvändigt att meddela en närmare kännedom om lokalen, för att rätt
kunna bedöma hvad som skedde, samt hvad som kunnat och bordt ske. På
vägen norr ifrån, den vi följde, var en ganska lång och stor backe till
Lappo by, hvilken låg nere på slätten. Ifrån denna backe kunde man
öfverskåda hela fiendens ställning framför byn, och se alla de rörelser
der företogos. Denna väg gick öfver slätten, först i vestlig riktning
eller mot vår högra flygel, men krökte sig längre ned åt söder, genom en
med råg beväxt åker; sedan sträckte den sig genom en by, och längre fram
åt vester öfver en elf. Denna väg leder till Wasa. -- Nedanför backen,
der vi stodo, kom en annan väg ifrån Lappo, genom Leohtala by, hvilken
var närmare oss och skogen, gick nedanför backen, först något åt öster,
sedermera i sydlig riktning, åt Salmi, der vägen delar sig åt Savolaks
och Tammerfors. Det var denna väg Ehrenroth ville besätta, för att
afskära fiendens återtåg åt Savolaks. -- Ryssarne hade således, i sin
närvarande ställning, blott tvenne vägar, på hvilka de kunde komma ifrån
Lappo. Den åt Wasa hade de bakom sin uppställda linie, och kunde således
aldrig förmoda, att denna väg till återtåg för dem skulle blifva
afskuren. Den andra vägen, som gick åt Savolaks eller Tammerfors, hade
de svårare att försäkra sig om; emedan den lätt af oss kunnat besättas,
om vi blott utsträckt vår venstra flygel och med den framryckt.

Kl. 4 på eftermiddagen framkommo vi till Lappo. Ryssarne voro uppställde
i slagtordning, på de framför Lappo by befintliga stora åkerslätter.
Deras högra flygel utgjordes af jägare och infanteri, med fyra 3:pundiga
kanoner; venstra flygeln upptogs af tvenne 6:pundiga kanoner samt jägare
och infanteri, hvilka besatt en der befintlig by, och stod för öfrigt
utbredd och betäckt af växande råg på åkrarne omkring landsvägen åt
Wasa. I medelpunkten var ett batteri uppkastadt, hvarifrån tvenne
6:pundiga kanoner och tvenne haubitser, på begge sidor betäckte af ett
talrikt rytteri, underhöllo en jemn eld. Vårt artilleri ställdes nederst
i backen, och Savolaks infanteri utgjorde kanon-betäckning.
Infanteri-elden upphörde då Ryska fältvakten, med dess förstärkning,
genast vid framkomsten till Lappo drog sig till hufvudstyrkan. Savolaks
jägare, som hela dagen hade förföljt fienden, sattes nu i reserven.
Ryska styrkan utgjorde mellan 5 à 6000 man. General Adlercreutz's
uppgift, att vår armée härstädes icke uppgick till mera än 3,300 man,
nödgas jag motsäga. Han upptog förmodligen icke hela första brigaden,
emedan den vid stridens början ännu ej var framkommen; men som jag
bestämdt känner att den anlände under drabbningen, och var framme redan
före det afgörande ögonblick, då Döbelns genombrytning verkställdes,
anser jag äfven den böra tagas med i beräkningen. Alla fyra brigaderne
utgjorde med all säkerhet omkring 5000, af hvilka ungefär hälften voro
med i elden.

I denna ställning fortfor striden en god stund, utan att något derigenom
afgjordes eller kunde afgöras. General Adlercreutz fattade då det modiga
beslut, att genombryta fiendens venstra flygel, och befallde derföre
General von Döbeln att med andra brigaden, hvilken utgjordes af det för
sin tapperhet utmärkta Björneborgs regemente, samt fyra 6:pundiga
kanoner, verkställa denna genombrytning. Företaget var förenadt med
stora svårigheter; ty vägen gick först genom en med råg beväxt åker,
uppfylld af Ryska jägare och infanterister, och sedermera genom en by,
der husen på begge sidor om vägen likaså voro besatte af fienden, som
derifrån underhöll en mördande eld på våra stormande trupper. Ett sådant
uppdrag kunde aldrig anförtros åt en modigare befälhafvare, eller åt en
tapprare trupp. Jag hörde väl flere officerares anmärkningar deröfver,
att icke vårt artilleri, som nu endast ryckte fram efter den slutna
kolonnen, först med drufhagel fick rensa rågåkern från Ryssar, förr än
infanteriet företog genombrytningen; men då hade denna ej kunnat
verkställas så skyndsamt, och allt berodde på hastigheten; annars hade
fienden, med sitt talrika rytteri, fått tillfälle att vidtaga åtgärder
mot hela vår plan, hvilken då sannolikt misslyckats. Nu rusade
Björneborgs regemente med oförskräckt mod på Ryssarne, och lät ej ett
ögonblick uppehålla sig, hvarken af den ifrån rågåkern eller sedan af
den från husen å ömse sidor om vägen mördande elden, (ehuru den
nedgjorde tio officerare och omkring 100 man af våra tappre
Björneborgare), utan marschen fortsattes hurtigt tills de kommo öfver
den bakom Ryska linien befintliga elf, på vägen åt Wasa. Då svängdes
kanonerna om, och ställdes emot fienden, midt för bron öfver elfven,
samt bataljonerna på begge sidor om kanonerna. Genom denna djerfva och
alldeles oväntade rörelse, var nu återtåget åt Wasa för Ryssarne
alldeles afskuret. Om general Adlercreutz, sedan Döbelns genombrytning
så väl lyckades, med en del af den öfriga hären, hade anfallit Ryska
högra flygeln -- och något vidare anfall behöfdes icke, -- om han blott
med några bataljoner besatt den vägen, som går åt Savolaks, så hade
ovilkorligen hela Ryska hären, med tross och kanoner, bordt blifva
tagen. Vägen hade åtminstone kunnat stängas och så förstöras, att aldrig
en enda kanon eller den ringaste tross bordt kunna undkomma. Men nu blef
hela denna väg lemnad alldeles öppen och obesatt; endast midt för
Leohtala by var den bevakad af tvenne bataljoner utaf Savolaks brigaden;
men Ryssarne följde ej vägens krökning ända intill fronten af vårt
artilleri, utan skyndade sig, så snart de märkte Döbelns genombrytning,
samt att återtåget till Wasa var dem afskuret, att itända nyssnämde by,
ehuru alla deras sårade och sjuka lågo der, och under skygd af elden och
röken, gjorde de sig i hast en ginare väg öfver åkern, bakom den
brinnande byn, och kommo, under vår overksamhet, utan en enda mans eller
en enda trosskärras förlust, lyckligen ifrån den verkligen svåra
ställning, i hvilken de befunno sig.

General Adlercreutz yttrar väl i sin rapport: att han ernat låta tredje
brigaden genom skogen anfalla fiendens högra flygel; men i detsamma
inkom rapport, att en ansenlig fiendtlig styrka visade sig vid Alapää
by, således på ryggen af den kolonn, som angrep fiendens venstra flygel.
Hvarföre han ditsände brigad-chefen Gripenberg med tvenne bataljoner. --
I fall det verkligen så förhöll sig, att en sådan falsk rapport
inkommit, så bestod dock den återstående reserven af tvenne bataljoner
Savolaks jägare, en bataljon Karelska jägare, en bataljon Savolaks
infanteri, en bataljon Tavastehus regemente, samt tvenne bataljoner Åbo
Läns regemente. Hvarföre befalltes icke några af dessa sju, overksamma
bataljoner att framrycka på vår venstra flygel? Ryska befälhafvaren
begagnade deremot skyndsamt vårt felsteg till sin fördel. Hade Ryssarne
qvarstått något längre, är jag säker att general Adlercreutz besinnat
sig, och då hade de ingalunda sluppit undan, såsom nu skedde. Den enda
fördel som vanns genom Döbelns och de tappre Björneborgarenas
välförhållande denna dag, var den, att Lappo af Ryssarne blef utrymdt,
och att vi om aftonen kl. 9 intogo qvarter i byarne, der Ryssarne kort
förut hade stått.

Innan jag slutar berättelsen om denna drabbning, vill jag omnämna en
tilldragelse, för hvars sannfärdighet jag ansvarar. Sedan Savolaks
jägare, vid härens framkomst till Lappo, blefvo satte i reserven, samt,
efter hemtad hvila, stodo i backen och åskådade general von Döbelns
lyckliga genombrytning af fiendens venstra flygel, yttrade kapiten Carl
Magnus v. Fieandt till sina kamrater: "så gerna som vi stå här
overksamma, tar jag min pluton och går bort; om det behöfves, så är här
i reserv-corpsen ändock tillräcklig styrka att kunna agera med." Derpå
aftågade han med sin pluton, efter Döbelns genombrytning, emot fiendens
i oordning bragte venstra flygel. Han var nära att bemägtiga sig en
kanon, för hvilken flere hästar och en del af servisen blifvit
bortskjutne, och som stod qvarlemnad utan betäckning. Men den häftiga
och väl rigtade elden från vårt artilleri, hindrade honom att verkställa
detta, och Fieandt med sin trupp nödgades åse, huru några få Ryssar
bortsläpade den redan nästan öfvergifna kanonen. Derefter framryckte
Fieandt vidare, och tog 52 fångar, de enda som blefvo tagne i denna
drabbning.

Härvid vågar jag en mer än sannolik gissning. Savolaks jägare, med sina
tschakoer och gröna kapotter, kunde på afstånd svårligen skiljas ifrån
Ryssarne, och det är mycket troligt, att Fieandt med sin trupp blifvit,
under sin utvandring, bemärkt af någon adjutant, eller någon annan, som
straxt i sin häpenhet ansåg det för en betydlig Rysk styrka, och sålunda
gaf anledning till den falska rapport, hvilken general Adlercreutz sade
sig under striden hafva fått. Fieandts tilltagsenhet bevisar emellertid
hvad som kunnat och bordt utföras. Men der fångar egentligen bordt
tagas, der fingo de fri genomgång. Major Ehrenroths flera gångor
förnyade begäran, att få besätta Savolaks vägen, afvisades med köld. Och
Ehrenroth, hvilken så nyligen varit på stället och fullkomligen kände
belägenheten, hade kunnat vara general Adlercreutz till stor nytta vid
detta tillfälle.

Vår hela förlust på denna dag var 11 officerare samt 120 man. Ryssarnes
förlust kan ej uppgifvas, emedan deras sårade blefvo uppbrände i
Leohtala by. Fångarnes antal uppgick, såsom nämdt är, till 52. För denna
drabbning blefvo major Tujulin och kapiten Brunow riddare af
svärds-orden. Tapperhets-medalj erhöllo: kapiten von Fieandt, som hela
dagen förde bataljonen i elden, samt löjtnanterne Berner, Wrede,
Ekestubbe, Taube, Schwartz, Andersin, Lind och Lundeberg, alla vid
Savolaks jägare. Vid Savolaks infanteri blefvo öfverste-löjtnant Lode
och kapiten D. Aminoff riddare. Den sistnämde dog under vår vistelse i
Lappo, utaf sin erhållna blessyr.

För öfrigt utmärkte sig i denna träffning följande vid brigaden: grefve
Cronstedt, adjutanten, kapiten Brusin, öfverste-löjtnant Aminoff,
kapiten Burghausen, och löjtnant Salmén, samt vid brigadens artilleri
under-löjtnanten von Becker.

Sedan Ryssarnes hufvudstyrka nu blifvit slagen vid Lappo, troddes
allmänt, att vi genast skulle förfölja dem, som undsluppit så lätt den
14 Juli. Men vi blefvo öfver 8 dagar stilla liggande i Lappo, och
framryckte omsider till Tiistenjoki, samt derifrån till Ruona bro i
Kuortane socken, hvarest vi åter dröjde en längre tid. Tredje brigaden,
under brigad-chefen Gripenbergs befäl, blef äfven förlagd på detta
sistnämde ställe.

Första brigaden, bestående af Åbo Läns regemente, hade emellertid, under
öfverste Palmfelts befäl, blifvit försänd till Sarvikka. Den 9 Augusti
skickade Ryssarne dit en rekognoserings trupp, hvaraf öfverste Palmfelt
blef så förskräckt, att han med hela sin brigad drog sig undan från sin
post vid Sarvikka, och stadnade ej, ehuru ingen fiende förföljde honom,
förr än han kom till Ruona bro, der vi lågo. Derigenom ådrog sig Åbo
Läns regemente ett allmänt förakt af hela den öfriga Finska hären,
hvilket gick så långt, att om en soldat af nämde regemente kom inom
Savolaks lägret, blef han med mångfaldiga smädeord genast bortkörd, samt
förklarades ovärdig att få vara ibland de öfrige Finnarne. Jag var
närvarande den 16 Augusti om aftonen, när general-order för följande
dagens anfall ankommo och upplästes, då Savolaks jägare-officerare högt
yttrade: nu har general-befälet ställt ganska klokt till för arméens
framryckande till Alavo; ty det har befallt, att Åbo Läns regemente
marscherar ut och efter dem ett sexpundigt batteri. En tillstädes
varande Åbo Läns officer, löjtnant Aminoff, som var adjutant hos
öfverste Palmfelt, upptog detta alfvarsamt, så att fråga blef om envig;
men påföljande dagens träffning vid Alavo gjorde allt detta om intet.

Sedan Åbo Läns brigaden så plötsligt retirerat från Sarvikka, yttrades i
de officiella rapporterna den 12 Augusti, att samma brigad blifvit dit
återsänd med förstärkning. Detta måste jag helt och hållet bestrida,
såsom alldeles icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Trenne
bataljoner af Savolaks jägare regemente, utgörande till samman ungefär
400 man, under major Tujulins anförande, beordrades att i första
brigadens ställe gå till Sarvikka. Då dessa tvenne bataljoner skulle
aftåga, blefvo de befallte att stadna på andra sidan om Ruona bro, då
brigad-chefen grefve Cronstedt ankom, och tilltalade den uppställda
truppen på följande sätt: "ni känner alla hvad som händt med Åbo Läns
brigaden, på det ställe dit ni nu skall gå, så att jag ej behöfver nämna
något derom. General Gripenberg och jag hafva kommit öfverens, att
utvälja tvenne de mest pålitliga bataljoner att skickas dit i deras
ställe. Jag har ej tvekat i mitt val, och jag hoppas att ni svarar emot
detta förtroende." -- Jag behöfver icke nämna hvad detta tilltal verkade
hos en trupp, der både befäl och soldater hade den ärelystnaden, att
alltid vilja anses för ett bland de tappraste regementer vid Finska
hären. Så snart grefve Cronstedt återvändt, öfverenskom
officers-korpsen, före afmarschen från stället, med handslag, att vid
Sarvikka ovilkorligen stå till sista man, hvilken befallning de ock
kunde erhålla om återtåg: "på det (såsom det hette) Åbolänningarne ej må
kunna säga om oss, hvad vi och andra sagt om dem." Detta aftal hörde
major Tujulin, som härvid stod på något afstånd. Han, i jemförelse med
de öfriga officerarne, en mera åldrig man, vände sig till dem med sin
vanliga glada uppsyn, och yttrade: "gossar, gossar! jag hör hvad ni har
för er, jag tycker om er derföre; men ni skall lofva att lyda mig; jag
deremot lofvar er, att jag ej skall befalla reträtt, förr än två
tredjedelar eller åtminstone öfver hälften af oss stupat." Med sådana
tänkesätt och föresatser aftågade dessa bataljoner den 10 Augusti från
Ruona bro till Sarvikka.

Så snart de framkommit, skyndade major Tujulin att sjelf rekognosera
belägenheten, och fann dervid, att en väg ledde ifrån fiendtliga sidan,
hvilken tog kommenderingen vid Sarvikka i flanken, samt att tvenne
andra, som gingo bakom Sarvikka, gjorde det lätt att falla den i ryggen.
Stället var således ingenting mindre än tjenligt att här fatta posto.
General-befälet hade förmodligen på kartan sett att en bäck lopp fram
vid Sarvikka, och i anledning deraf befallt att stället skulle med någon
trupp besättas, utan att för öfrigt känna belägenheten, eller låta
undersöka den, innan befallningen utfärdades. Major Tujulin tog derföre
det beslut, att, utan vidare order, återvända med sin fördelning, tre
fjerdedels mil, till Kuhalampi, der han uppställde sig, men qvarlemnade
vid Sarvikka en fältvakt af 50 man, samt insände till brigadchefen
rapport om denna förändring. Vid Kuhalampi qvarstod kommenderingen, utan
att någon fiende syntes, intill den 17 Augusti, då hela den öfriga hären
der inträffade, under sin marsch emot Ryssarne vid Alavo, beläget sex
och ¾ mil från Lappo. Den behöfde således, från den 14 Juli, en hel
månad och tre dagar för att hinna sex och tre fjerdedels mil framåt.

Den 17 Augusti, sedan vädret klarnat, folkets kläder fått något torka
efter ett svårt regn, samt gevären blifvit plundrade, uppbröt hela
arméen omkring kl. 12 på dagen. Efter vanligheten utgjorde Savolaks
brigaden förtruppen, och ibland dem Savolaks jägare. En bataljon
Savolaks infanteri, under major G. Ehrenroths befäl, följde med general
Gripenberg, som tågade en biväg åt venster, för att ifrån Töysä, på
vägen som derifrån går till Alavo, falla fienden i flanken. Kl. half 2
begynte striden, hvilken blef allt häftigare, ju närmare vi kommo Alavo.
Ryssarnes motstånd var nu helt annat, än för två eller tre månader
tillbaka. Vårt artilleri, särdeles under löjtnant Lind, ryckte så nära
in på fienden, att dess linie derigenom flera gångor blef bruten;
under-löjtnant von Becker, vid Savolaks brigadens artilleri, tillfogade
också fienden betydlig förlust; men ändock kunde ej Ryssarne förmås att
vika. Till och med efter tredje brigadens framkomst på deras flank,
öfvergåfvo de likväl icke sin ställning, utan förändrade den blott
hastigt. Karelska jägarena, på vår venstra flygel, blefvo deremot så
häftigt anfallne, att de redan nödgades vika; men då framryckte en
bataljon Savolaks infanteri, anförde af öfverste-löjtnant Lode, och dref
fienden med bajonetten tillbaka. Denna bataljon, som hade en slätt att
springa öfver, innan den kunde begagna blanka vapen emot de af den täta
skogen betäckte Ryssarne, fick dyrt betala sin tapperbet; ty öfver 50
man stupade vid detta tillfälle, öfverste-löjtnant Lode blef svårt
sårad, äfvenså major Tavast samt alla de öfrige officerarne, så att en
subaltern-officer var det enda återstående befäl vid hela bataljonen.
Men detta anfall afgjorde ock stridens lyckliga utgång; ty så snart
denna flygel straxt deruppå blifvit förstärkt af en bataljon Tavastehus
regemente, under öfverste-löjtnant Wetterhoffs befäl, och med lika ifver
som förut fortfor att rycka fram, nödgades fienden hastigt börja sitt
återtåg på vägen åt Wirdois, samt förföljdes ¾ mil, af öfverste
Palmfelt.

Fiendens styrka vid Alavo var, inberäknadt rytteri och artilleri, 4 à
5000 man. Vår armée bestod af tredje och fjerde brigaderne, tvenne
bataljoner Åbo Läns, samt en bataljon Österbottens regemente, och
utgjorde tillsamman något öfver 3000 man, af hvilka ungefär en tredjedel
ej var med i elden. Fiendens förlust blef 2 officerare och nära 100 man
dödskjutne, samt en officer och 120 man fångne, hvaribland 50 sårade.
Vår förlust utgjorde 15 à 16 officerare samt omkring 200 man döde och
sårade. Ibland desse siste befanns Savolaks brigadens chef, grefve
Cronstedt.

Som han nu, till brigadens stora afsaknad, upphörde att vara dess
anförare, fordrar rättvisan att nämna några ord om denna af hela
brigaden allmänt älskade befälhafvare. Grefve Cronstedt var den
förträffligaste chef man kan önska sig; alltid vänlig och faderlig,
äfven emot den ringaste; vaksam och driftig, utan att för mycket
uttrötta soldaten. Med sällsynt köld och rådighet förde han sin brigad i
de hetaste strider; sjelf skydde han aldrig faran, stod alltid främst
för att genast kunna vidtaga nödiga anordningar, och det knot, som i
början yttrade sig emot, honom, förbyttes, sedan brigaden lärde rätt
känna honom och han lärde känna brigaden, i den största högaktning och
tillgifvenhet. De misstag man i början ansåg honom hafva begått, glömdes
snart, då man insåg hans många och stora egenskaper såsom anförare, samt
när hvar och en blef öfvertygad, att de härrörde, icke från grefve
Cronstedt sjelf, utan från hans unga, kittsliga och oerfarna adjutant,
löjtnant Brusin. Grefve Cronstedts enda fel var, att han lemnade Brusin,
en visserligen tapper och driftig officer, för mycket förtroende och för
stort inflytande. Endast den stränga sanning jag uti denna framställning
föresatt mig, såsom mitt högsta mål, har tvungit mig att icke förtiga de
mindre goda anordningar, hvilka i början af kriget röjde sig. Grefve
Cronstedts i detta fälttåg ådagalagde förtjenster, äro i alla fall
större, än att de kunna fördunklas af några smärre inträffade misstag.

Utom den förut nämde Savolaks infanteribataljon, hvilken under
öfverste-löjtnant Lodes befäl utmärkte sig vid Alavo, bör jag äfven göra
Åbo Läns regemente den rättvisa, att det, för att godtgöra felsteget vid
Sarvikka, slogs vid Alavo med största tapperhet. Öfverste-löjtnant Lode,
som redan förut vid Revolaks och Lappo så mycket utmärkt sig, att han
begge gångorna af general Adlercreutz rekommenderades till nådig
hugkomst, blef ändtligen för denna drabbning utnämd till öfverste, och
erhöll sedermera, den 3 Juli 1809, tillika med öfverste Aminoff vid
Karelska jägarena, svärds-orden med stora korset. För denna träffning
utnämdes, vid Savolaks infanteri, major Tavast riddare samt derefter
öfverste-löjtnant; och kapiten Carlqvist, löjtnanterne C. M. von
Fieandt, Orbinski och Meinander, samt fendrikarne Hjelmman och Savander
tillades svärds-ordens medalj. Vid Savolaks jägare blef kapiten Germund
Aminoff riddare; han, tillika med löjtnanterne Berner och Collan, voro
sårade. Vid Karelska jägarena erhöllo löjtnanterne Humble och Salmén
samt adjutanten Fr. Aminoff svärds-ordens medalj. För öfrigt blefvo
rekommenderade: grefve Cronstedt; vid Savolaks jägare, kapiten von
Fieandt, löjtnanterne Ekestubbe, Hartman och Klingspor; vid Karelska
jägarena, kapiten von Burghausen; samt vid Karelska dragonerne,
löjtnanterne Ruthensköld och Schlyter -- General Adlercreutz upphöjdes
till friherre.

Före stridens början hade Ryssarne afsändt sin tross, med 2 à 300 mans
betäckning, på vägen åt Töysä och Etseri. Major G. Ehrenroth, vid
Savolaks infanteri, beordrades derföre, efter slutad träffning, att med
sin bataljon förfölja fienden åt denna väg. Han upphann honom icke förr
än vid Etseri pass, tre ¾ mil från Alavo, nedgjorde 24 man, samt tog 3
officerare och 42 man, jemte något proviant och en mängd slagtboskap.
Utom major Ehrenroth utmärkte sig fendriken Gregory Aminoff, som derföre
erhöll svärds-ordens medalj. Den i alla afseenden duglige och genom sin
tapperhet förtjente major Ehrenroth, _fick intet_; men utnämdes omsider,
den 24 October 1808, till riddare af svärds-orden med stora korset,
sedan han vid Oravais blifvit sårad.

Ryska hären vid Alavo hade ernat retirera åt Töysä och Etseri, dit den
sändt sin tross, och hvarigenom den kunnat förena sig med de vid
Lintulaks stående Ryssar; men hindrades af general Gripenberg, som med
sin brigad skickades på Töysä vägen, före träffningens början. Ryssarne
nödgades derföre återtåga åt Wirdois, dit de blefvo förföljde af
öfverste Palmfelt med första brigaden. Den 21 Augusti utförde Palmfelt
det uppdrag han fått, att från Wirdois pass fördrifva fienden. Detta
verkställdes hufvudsakligen sålunda, att en del af truppen afgick på
båtar för att taga fienden i ryggen; ty så snart Ryssarne blefvo varse
båtarne, flydde de genast med största skyndsamhet, och Wirdois pass, 4½
mil från Alavo, intogs af oss.

Samma dag Wirdois pass af oss anfölls och intogs, blef på ett annat
ställe, eller vid Karstula, grunden lagd till det återtåg, som
hädanefter af oss måste företagas. Brigad-chefen Sandels hade flere
gångor erinrat general-befälet, om nödvändigheten att skicka en större
styrka på denna väg, hvilken låg emellan honom och stora arméen, och som
var den genaste för Ryska från Savolaks ankommande förstärkningar. Men
hvad orsaken än må varit till uraktlåtenhet häraf, ligger det dock vårt
general-befäl till last, att hafva fästat så liten uppmärksamhet på
denna vigtiga väg, som gick direkte till Gamla Carleby, och genom hvars
besättande fienden ovilkorligen stängt all utväg till återtåg för hela
Finska hären. Äfven Ryska befälhafvaren begick det felet, att han ej,
sedan Fieandt var slagen vid Karstula, ryckte fram till Gamla Carleby,
dit han hade endast hälften så lång väg som vi. Hade han besatt denna
stad, så hade vi sannolikt blifvit nödsakade att gifva oss fångne.

Som tvenne bataljoner af Savolaks brigaden befunno sig vid Lintulaks
fördelningen, vill jag i korthet omtala förloppet härstädes. Den 21
Augusti kl. 5 om morgonen började Ryssarne anfalla den kommendering, som
under öfverste-löjtnant von Fieandts befäl stod vid Karstula. Fieandts
styrka utgjorde ungefär 1,250 man, med sex kanoner. Den blef nu angripen
af omkring 4000 man, med ett talrikt artiller. Uti tio timmar
försvarades vår ställning emot detta öfverlägsna antal; men sluteligen,
då en större fiendtlig trupp var nära att taga hela fördelningen i
ryggen, samt afskära dess återtåg, nödgades Fieandt draga sig tillbaka.
Major Hästesko, med största häftighet anfallen af en tredubbel fiendelig
styrka, hvilken gått öfver ett vad, utmärkte sig härvid ganska mycket,
och endast genom hans tapperhet räddades våra kanoner. För att
tillbakahålla fiendens alltför häftiga påträngande, ställdes sedermera
en sexpundig kanon på landsvägen; men det dröjde icke länge förr än
halfva servisen, en under-officer, befälhafvaren för kanonen samt trenne
hästar voro nedskjutne, samt kanonen af fienden eröfrad. Då rusade
löjtnant Reiher, med sin af Savolaks infanteri bestående division, på
Ryssarne, återdref dem med bajonetten, och tillbakahöll den påträngande
fienden, till dess de döda hästarne hunno blifva frånspände och kanonen
räddad. Striden fortfor med yttersta häftighet intill sent på aftonen.
Tre choqver af Ryska rytteriet blefvo lika så tappert afslagne, som de
oafbrutna infanteri- och jägare-anfallen. Vår förlust i denna 16 timmars
blodiga träffning, var större än den af öfverste-löjtnant v. Fieandt
uppgafs. Härom öfverensstämde flere närvarande officerare, äfvensom
läkaren, hvilken på sjukhuset emottog de sårade. Den uppgick troligen
till 7 à 800 man. Återtåget fortsattes ända till Öfver Wetil, fem mil
nära Gamla Carleby. För denna fäktning blef kapitenen vid Savolaks
infanteri, Ladau, utnämd till major; och löjtnant Reiher samt kornetten
vid Nylands dragoner O. Boye erhöllo svärds-ordens medalj.

Sålunda tillintetgjordes frukterna af alla våra segrar. Stora arméens
ställning vid Wirdois kunde omöjligen bibehållas, sedan Fieandt
retirerat ifrån Lintulaks; ty derigenom hade Ryssarne vägen öppen till
Kuortane, som var bakom oss. Vi hade ställt så illa till, att Ryssarne
behöfde slå hvarken Sandels eller stora arméen, hvilket hvardera blifvit
svårt för dem, utan så snart Fieandt med sin lilla trupp var återkastad,
måste vi nu ovilkorligen draga oss tillbaka ifrån alla våra vunna
fördelar. Den 22 och 23 aftågade vi derföre till Ruona bro i Kuortane
socken. Förr eller sednare måste sådant inträffa, såsom naturlig följd
af general-befälets långsamhet och mindre goda anordningar under hela
fälttåget, sedan segern vid Revolaks, hvilket redan förut blifvit
omnämdt och utveckladt.

Vid Ruona bro stadnade nu stora arméen tills vidare. Der hade vi på
högra flygeln ett batteri, försedt med sex stycken 6:pundiga kanoner, i
centern eller midt för bron ett batteri, bestyckadt med 3:pundiga
kanoner, och på venstra flygeln ett batteri med 6:pundiga kanoner.
Framför dessa förskansningar voro nödiga förhuggningar gjorda; men
försvars-linien var utsträckt nära en half mil. Såsom förposter voro
tvenne bataljoner af Tavastehus regemente, under öfverste-löjtnant
Wetterhoffs befäl, ställde en och ¼ mil framom Ruona, på vägen åt Alavo,
och på vägen åt Lintulaks stod öfverste Aminoff, med Karelska jägarena,
posterad vid Mengijärvi, två mil från Ruona bro. Sådan var ställningen
då fienden, den 31 Augusti, med betydlig styrka anföll öfverste-löjtnant
Wetterhoff, hvilken, efter fem timmars strid, på erhållen befallning,
drog sig till Ruona; hvarefter en del af Ruona bro blef bränd. Natten
derpå anlades af fienden tre batterier emot vår medelpunkt och högra
flygel. Kl. 11 förmiddagen den 1 September började från den en liflig
eld, hvilken lika lifligt besvarades från vår sida. Ryska batterierna
voro så nära oss, att för ett skott derifrån föllo 22 man af Tavastehus
regemente, som utgjorde kanonbetäckning vid trepundiga batteriet. Tvenne
af våra 6:pundiga kanoner på högra flygeln blefvo demonterade. Under det
kanonelden med häftighet fortsattes, ryckte flere regementer infanteri
och jägare emot vår venstra flygel, hvarest fienden började anfalla
ungefär kl. 1 på dagen. Äfven inlopp den falska underrättelsen, att en
betydlig styrka blifvit afsänd att kringgå vår högra flygel. På vår
venstra, gjordes emellertid flere ganska häftiga anfall; men de blefvo
alla med tapperhet afslagne. Mot aftonen befalltes en bataljon Savolaks
jägare, anförd af kapiten Aminoff, samt en bataljon Tavastehus
regemente, under öfverste-löjtnant Wetterhoffs befäl, att framrycka
öfver en äng, der bataljonerne stodo, och intaga en by på andra sidan,
hvilken var besatt af fienden. Aminoff, som insåg huru vådlig denna
rörelse skulle blifva, sade då till den general-adjutant, hvilken
meddelat ordern: "kom med och se att vi göra vår skyldighet; ty då vi en
gång erhållit befallning att angripa, gå vi icke utan order tillbaka, om
ock hvar man skulle blifva på ställ!" Adjutanten följde med; anfallet
verkställdes med all möjlig tapperhet, och flera gårdar voro redan
rensade från fiender; men deras styrka var här så öfverlägsen, och
skogen deromkring öfver allt besatt med infanteri och jägare, så att den
mest mördande eld man någonsin kan föreställa sig mötte våra, både ifrån
byn och isynnerhet ifrån skogen; och adjutanten fann sig föranlåten att
befalla begge bataljonerna att återvända. Jag hörde officerare, hvilka
förut varit med i ganska heta strider, yttra, att det kulregn som här
mötte dem, var så tätt, att de icke kunde begripa huru en enda man
kunnat komma derifrån tillbaka. Här blef ock vår förlust på denna dag
den betydligaste. Bland många andra, erhöll äfven öfverste-löjtnant
Wetterhoff en blessyr, hvilken, af honom vanvårdad, kanhända lade denne
tappre och förtjente man i grafven. Träffningen påstod denna dag ungefär
i 8 timmar; mörkret gjorde slut derpå. Om natten drog sig hela hären
till Salmis, en half mil ifrån Ruona, hvilket återtåg, efter sedermera
inlupne underrättelser, var förhastadt, emedan äfven Ryssarne under
natten retirerat ifrån Ruona; men, underrättade om vårt aftågande,
återvände de genast.

Den 2 September kl. 6 om morgonen anfölls åter vår fältvakt, hvilken var
förlagd ¼ mil fram om Salmis. Så snart den kunnat inrycka, hvilket
skedde under full drabbning, uppstod liten stillhet; men efter några
timmar börjades fäktningen åter, samt fortsattes till kl. 6 om afton, då
general Adlercreutz befallte återtåg, hvilket verkställdes med all
ordning, under oafbruten strid.

Finska hären utgjorde 3,500 man; fiendens styrka, anförd af general
Kamensky, var ganska säkert 8 à 9000. Vår förlust på dessa tre dagar
uppgick till mer än 20 officerare samt omkring 800 man, sammanräknadt
döde, sårade och fångne. Fiendens förlust kan jag bestämma annorlunda än
efter blotta gissningar, och förbigår således att angifva den, så väl
här, som vid alla andra tillfällen, der jag ej kan göra det med någon
säkerhet. Vid fjerde brigaden blefvo, af Savolaks infanteri,
löjtnanterne Orbinski och Hjelmman dödskjutne, samt major M. Ehrenroth
blesserad; af Savolaks jägare, löjtnant Schwartz illa sårad, kapiten
Brunow erhöll en lindrig kontusion, och löjtnant Klingspor blef fången.
För denna träffning känner jag icke några andra utmärkelser vid
brigaden, än att major M. Ehrenroth vid Savolaks infanteri blef riddare,
samt att löjtnanterne Schwartz och Klingspor, vid Savolaks jägare,
blefvo befordrade till kapitener. Under träffningen vid Ruona togo vi
tvenne officerare samt 50 man.

Den 1 September blef äfven öfverste Aminoff, posterad vid Mengijärvi,
anfallen och tillbakadrifven af ungefär 2000 man. Hela härens återtåg
fortsattes sedan åt Lappo, och derifrån till Ylistaro, dit fjerde
brigaden ankom den 6 September. General Vegesack, som med en fördelning
af trupper öfverkommit från Sverige, stod nu i Lappfjärd, och för att
närma sig Finska arméen, drog han sig till Kauhajoki, sedan han vid
Lappfjärd blef angripen af omkring 4000 man. Ryssarne sjelfve uppgåfvo,
i Åbo Tidningar för den 5 Oktober, sin styrka vid Kauhajoki till 18,000
man. Tredje brigaden låg i Lappo, och från den sidan hade vi emot oss
samma härkorps som vid Ruona, och nu var åtminstone 7000 man stark, med
hvilken sedermera förenat sig de 2000, som anföllo och drefvo öfverste
Aminoff från Mengijärvi; således ungefär 9000 man från den sidan. Endast
trenne bataljoner under öfverste-löjtnant Reuterskölds befäl betäckte
vägen åt Ny Carleby, och stodo vid Kauhava. Öfverste-löjtnant von
Fieandt, hvars kommendering, åter blifvit förstärkt till 8 à 900 man,
skulle betäcka den vigtiga och för Ryssarne genaste vägen till Gamla
Carleby, på hvilken han hade åtminstone 4000 fiender emot sig. Tvenne
bataljoner af andra brigaden lågo uti Lill-Kyro.

Sådan var nu arméens hopträngda och verkligen vådliga ställning, sedan
Ryssarne hunnit få förstärkningar på alla ställen. Då Lappo af oss
öfvergafs den 10 September, hade fienden, för att afskära vårt återtåg,
endast behöft skicka en betydligare styrka till Ny Carleby, hvilken stad
vi nödvändigt måste passera, i fall vi skulle draga oss norr ut, och dit
hade de kortare väg än vi. Fieandts lilla fördelning på Lintulaks vägen
kunde ej heller hindra dem att besätta Gamla Carleby, för att der möta
vår stora här, i händelse vi kunnat slå oss igenom vid Ny Carleby. Folk
felades icke Ryssarne numera, sedan de haft fyra månader att skicka nya
trupper till Finland. Och i fall Ryssarne med en betydligare styrka
fattat posto vid Ny Carleby, eller någon annan af de elfvar vi skulle
öfvergå, vet jag ej huru vi med vår stora tross och vårt artilleri
kunnat forcera oss norr ut. Vår ställning och våra utsigter voro
sannerligen mörka och förtviflande.

Det synes således vid första påseendet, som det varit ett stort och
oförlåtligt fel af Finska härens befälhafvare, att försätta arméen i en
så vådlig ställning, och att ej aftåga till Gamla Carleby ifrån Lappo, i
stället för att, som nu skedde, gå till Ylistaro, och lemna vägen norr
ut öppen för Ryssarne. Men just för denna manöver förtjente vårt
general-befäl heder och beröm; ty: 1:o blef det derigenom möjligt för
oss, att kunna bärja och till Sverige öfversända de betydliga kronans
förråder, hvilka funnos i Wasa, äfvensom alla der befintliga fångar samt
egna sjuka, hvilka utgjorde omkring 1,400 man; 2:o hade vårt
general-befäl för afsigt, att derigenom förena sig med general Vegesack
och hans från Sverige öfverkomna fördelning, hvilken förstärkning för
Finska hären var af högsta nödvändighet. Jag tilltror mig således kunna
påstå, att det icke var något strategiskt fel af vår befälhafvare, ehuru
det så ansågs i början. Men huru ock dermed må förhålla sig, så blefvo
vi räddade från den öfverhängande faran, genom en krigslist af general
Adlercreutz. Den var följande: Adlercreutz lät ifrån högqvarteret
utsprida det rykte, att hela Finska hären skulle aftåga till Wasa, der
gå om bord och öfverföras till Sverige. För att göra detta så mycket
mera troligt, vidtogos många förberedande anstalter härtill; embargo
lades på alla i Wasa, Ny Carleby och kringliggande orter befintliga
fartyg, till vida större antal än som verkligen erfordrades, för att
transportera hvad som fanns uti Wasa. Det ansågs vid Finska hären för så
säkert, att vi alla skulle afgå sjöledes till Sverige, att 60 man af
Savolaks brigaden rymde öfver till fienden på en enda natt; emedan de
alldeles icke ville blifva förde öfver hafvet. Ryssarne styrktes
derigenom så mycket mera i den tron, att vår föresats verkligen var
denna; och de uraktläto derföre att skicka några trupper till Ny eller
till Gamla Carleby, utan sammandrogo all sin styrka i trakten omkring
Wasa, för att så mycket mer kunna försvåra vår inskeppning, och dervid
kunna slå oss, eller taga större delen af oss till fånga. Häraf kan det
förklaras, hvarföre Ryska styrkan, som nu stod vid Ny Carleby, var så
liten, eller omkring 15 à 1600 man, och hvarföre en lika liten trupp var
qvarlemnad på vägen åt Gamla Carleby. Sådant var ingalunda någon
försummelse af den tappre och driftige general Kamensky, som nu anförde
Ryska arméen.

Ingen af oss visste annat, än att marschen ställdes direkte till Wasa.
Då hären bröt upp den 12, begärde och erhöll jag tillstånd att i egna
angelägenheter få resa förut till staden, och vid framkomsten dit
träffades flere till brigaden hörande officerare, hvilka dels varit
sjuka, dels sårade; men nu blifvit så vida återställde, att de väntade
på arméen, för att åter komma i tjenstgöring. De tänkte på ingenting
mindre, än att denna dag lemna Wasa. Men oförmodadt fingo vi i staden
höra, att Vegesacks fördelning, som stod söder om Wasa, icke blott hade
ankommit, utan ock, i största hast, tågat genom staden, och att således
Ryssarne ifrån Lappfjärds sidan hade vägen öppen till Wasa. Jag behöfver
ej beskrifva vår bestörtning. Från staden kommo vi lyckligt; men på
vägen, innan vi anlände till hären, voro vi nära att upphinnas af
Kossackerne. En löjtnant Arppe vid Karelska jägarena, som dröjde litet
längre än vi andra i staden, nödgades lemna sin häst och kärra samt alla
sina saker till rof åt de förföljande Kossackerne, samt rädda sig genom
skogen.

Men förr än jag vidare fortsätter berättelsen om arméens återtåg norr
ut, bör jag något nämna om en händelse med fjerde brigaden, hvilken jag
icke sett i tidningarne omtalad, och som törhända icke blifvit till
högre ort inrapporterad.

Den 10 September middagstiden begynte Savolaks brigaden marschen från
Ylistaro, der vi legat i fyra dygn. Ryssarne voro oss ganska nära, samt
började mer och mer tränga in på oss; och som vi hade en färja att
passera, förorsakades derigenom uppehåll, hvarföre Savolaks jägare,
hvilka utgjorde eftertruppen, kommo i strid med fienden. Sedan hela
brigaden lyckligen hunnit öfver färjan, fortsattes tåget på en väg utmed
ån på södra sidan. På norra sidan om ån var en annan väg, hvilken tredje
brigaden tågat, och som den icke behöfde uppehålla sig vid någon färja,
utan oafbrutet fortsatte sin marsch, framryckte den mycket fortare än
vi. Deraf hände, att Ryska förtruppen på norra stranden hann före oss,
och kunde således obehindradt beskjuta vår kolonn på den södra. Dessutom
blefvo vi förföljde af de fiender, som efter oss hade gått öfver färjan.
För att tillbakahålla deras påträngande, bildade Savolaks jägare en
kedja i skogen. Under full fäktning fortsattes återtåget på detta sätt,
med mycken köld och ordning, ända till dess det började mörkna. Nu ankom
vår dåvarande brigad-chef, öfverste Cedergren, för att påskynda
reträtten. Han tjente vid fortifikationen, och var på intet sätt duglig
till brigad-chef; men general-befälet ville förmodligen skaffa sig
anledning att kunna rekommendera honom till någon kongl. ynnest, och
derföre blef han brigad-chef. Han begynte nog oförsigtigt ropa till
soldaterna: _spring, spring!_ och det hade den verkan, att soldaterna
trodde faran vara så stor, att ingen räddning för dem vore möjlig. De
kunde derföre af sitt befäl icke mera hållas tillsamman, utan här uppkom
den största oordning. Jag känner ej vår förlust vid detta tillfälle; men
med full visshet vet jag; att Leppävirta kompani af Savolaks
jägare-regemente, bestående af 70 man under gevär, förlorade 10 man,
hvilka togos till fånga. De andra kompaniernas förlust var ungefär i
samma förhållande, och kapiten C. M. v. Fieandt var dessutom ganska nära
att med hela sitt kompani blifva fången; emedan öfverste Cedergren låtit
upprifva en bro (hvilken vi skulle passera), förrän hela eftertruppen
var öfverkommen. Den tappre kapiten Fieandts kloka anordningar, och det
inbrytande mörkret afböjde olyckan. Det var samma kapiten Fieandt, som
så mycket utmärkte sig vid Lappo, den 10 och 14 Juli, vid Alavo den 17
Augusti, vid Ylistaro den 10 och vid Oravais den 14 September. Tvenne
gångor räddade han hela sitt kompani, och likväl erhöll han, för allt
detta, icke en gång en majors-fullmagt, ehuru flere af hans yngre
kamrater fingo en sådan, och oaktadt han i slaget vid Lappo anförde ena
Savolaks jägare-bataljonen, hvilken der förvärfvade sig så mycken
krigsära.

Vårt återtåg fortsattes sedan till Lill-Kyro, utan att af fienden vidare
oroas. Här förbereddes åter allt till strid, emedan fiendens rörelser
gåfvo anledning att befara ett anfall; men hans afsigt var blott att
uppehålla oss, under det han från alla håll hopsamlade sina trupper, för
att sedan så mycket säkrare kunna fullkomligen slå oss, när vi skulle
verkställa den förmodade inskeppningen.

Den 12 September uppbröts och marscherades, icke till Wasa, såsom det
allmänt troddes, utan till Wörå, en och tre åttondedels mil på vägen åt
Ny och Gamla Carleby.

Den 13 September marscherade vi två och en åttondedels mil till Oravais,
der en ganska förmånlig ställning af oss intogs. En höjd, som
beherrskade hela fältet nedanföre, besattes af vårt artilleri; till
höger hade vi ett ointagligt berg, hvilket sträckte sig ända till
hafsstranden; på venstra flygeln var en stor äng, och straxt ofvanföre,
längre åt venster, ett sankt kärr. Bättre position kunde knappt önskas,
och Ryssarne, i sin ingifna rapport, kallade den _nästan
oöfvervinnelig_. Vår fältvakt, som stod en fjerdedels mil framför
Oravais, blef redan om aftonen den 13 rekognoserad af flere fiendtliga
patruller. Ungefär kl. 5 på morgonen, den 14, blefvo våra förposter,
under öfverste von Platen vid Helsinge regemente, häftigt anfallne.
Motståndet var tappert och långvarigt, och några fångar togos derunder;
men öfverste von Platen blef sårad och förposterna nödgades, efter
betydlig förlust, draga sig tillbaka, hvarefter de, för att hemta nödig
hvila, blefvo ställde i reserven. Den nu anryckande fienden lät sitt
artilleri genast spela emot våra stycken och vår högra flygel; denna
kanonad besvarades af oss ganska lifligt. Fjerde brigaden stod på
venstra flygeln längst till venster, i öfra ändan af ängen samt in på
kärret. Der underhölls en jemn, men mindre häftig eld, och ju längre
Ryska jägarekedjan avancerade uppåt, desto mera vesterut drog sig äfven
vår jägarekedja; på denna flygel föreföll för öfrigt hela dagen intet af
vigt. Deremot anföll fienden flere gångor vår medelpunkt, hvilket alltid
afslogs; och ända till middagstiden bibehöllo vi vår ställning
oförändrad. Fiendens angrepp voro icke heller så häftiga. Emot middagen
gjorde Ryssarne ytterligare anfall, och då läto generalerne Adlercreutz
och Vegesack, hänförde af sitt personliga mod, förleda sig att icke
blott afslå dem, utan ock förfölja dem med tvenne bataljoner, under
öfverste Brändström, understödde af tvenne 6:pundiga kanoner, förde af
kapiten Panchéen. Fienden drog sig genast tillbaka, jagad af våra
trupper. Vi hade fortsatt detta förföljande tre åttondedels mil, då vi
kommo förbi en liten insjö. Bakom densamma hade Ryssarne ett bakhåll af
3000 man, hvilka, sedan vi väl voro förbi sjön, framryckte, och, från
skogen vid landsvägen, underhöllo en mördande eld; vår trupp, redan
öfverflyglad, erhöll nu befallning att draga sig tillbaka. Från tvenne
sidor måste våra tillbakatågande trupper uthärda fiendens eld, och
Upplands regementes tvenne bataljoner, under öfverste-löjtnant Drufva,
anbefalldes att skydda återtåget. Ryssarne sökte med särdeles ifver att
genombryta vår venstra flygel, och om någonsin tapperhet och rådighet
behöfdes, var det sannerligen vid detta tillfälle; men sådant ådagalade
också öfverste-löjtnant Drufva på ett utomordentligt sätt. Öfverste
Brändström och löjtnanten vid Upplands regemente, baron O. Mörner blefvo
här illa sårade, den sednare af trenne bajonetstygn. Fienden rusade
nästan oupphörligt på våra å landsvägen uppställde kanoner, för att
borttaga dem; men blef ständigt afslagen. Svårast var det, då våra
trupper skulle passera den framför vår linie befintliga slätt, emedan
fienden emellertid besatt skogen derintill med infanteri. Förlusten blef
här ganska stor, och på slätten vid sjön blefvo omkring 100 man fångne,
midt för hela härens åsyn. Utgången bevisade således, att Ryssarnes
flykt var blott en krigslist af general Kamensky, för att locka oss från
den fördelaktiga position vi innehade. Striden hade varat i femton
timmar, och vår förlust derunder blef omkring 40 officerare samt 1,200
man döde, sårade och fångne.

Svenska styrkan vid Oravais utgjordes af general Vegesacks Svenska
fördelning, 3,600 man; en bataljon af Vesterbottens regemente, under
öfverste Essen; en bataljon af Österbottens regemente, under
öfverste-löjtnanten baron von Otter, samt fjerde brigaden, utom tvenne
bataljoner under öfverste-löjtnant von Fieandt på Lintulaks vägen.
Således kan Svenska hären på detta ställe omöjligen beräknas högre, än
till omkring 5000 eller högst något öfver 5000 man. Hvar de andra tre
Finska brigaderne stodo, skall jag längre fram omnämna. Efter sedermera
erhållne trovärdiga upplysningar, uppgick Ryska arméen vid Oravais till
ungefär 15,000 man, med 16 kanoner. Ryssarne uppgåfvo väl sin styrka
endast till 10,000 och den Svenska till 16,000 man med 20 kanoner. Men
de beräknade ock vår förlust större än hela vår styrka härstädes
verkligen var, eller till 7000 man. Enligt en af mig förut åberopad Rysk
rapport, införd i Åbo Tidningar, skulle fiendtliga styrkan vid Kauhajoki
ensamt utgjort 18,000 man. Dermed voro nu förenade de 10,000, som stått
emot oss vid Ruona och Mengijärvi. Således skulle, efter Ryska
uppgifterna, deras här vid Oravais bordt vara 28,000 man; men den
uppgick endast till omkring 15 à 16,000 man.

För denna drabbning blefvo brigad-chefen, öfverste Cedergren och majoren
vid Savolaks infanteri G. Ehrenroth, riddare af svärds-orden med stora
korset. Svärds-ordens medalj erhöllo: löjtnanterne Jack, Charpentier och
Aminoff. För öfrigt utmärkte sig: major Sunn, kapitenerne Germund
Aminoff, von Fieandt, von Burghausen och von Born, samt löjtnanterne
Breitholtz, Hartman och Salmén.

Vid Svenska fördelningen utmärkte sig isynnerhet öfverstarne Brändström
och von Platen, hvilka också, ehuru ej förr än den 3 Juli 1809, blefvo
riddare af svärds-orden med stora korset; men den som ådagalade den
största tapperhet, var öfverste-löjtnant Drufva vid Upplands regemente.
Huru han blef belönad, känner jag ej.

Om aftonen emot mörkningen företogs reträtten ifrån Oravais, och
Savolaks brigaden, som minst lidit denna dag, utgjorde eftertruppen.

Första Finska brigaden stod vid Härmä, på vägen från Lappo till Ny
Carleby; men blef af Ryssarne tillbakadrifven ända till denna stad.
General Döbeln ankom dit med andra brigaden, jemte kapiten Gyllenbögels
fördelning, och den 13 September, eller dagen före drabbningen vid
Oravais, slog han Ryssarne och fördref dem från Ny Carleby, samt
förskaffade vår här öppen väg till återtåg.

Tredje brigaden under general Gripenbergs anförande, hade äfven tågat
norr ut, och sedan Döbeln rensat Ny Carleby från fiender, ryckte
Gripenberg åt Gamla Carleby och ankom till Kronoby. Ryssarne besatte
nyssnämde stad med omkring 1,500 man, och anföllo den 15 September så
väl öfverste-löjtnant von Fieandt, hvilken stod norr om Kaukko bro, som
tredje brigaden vid Kronoby; men blefvo slagne och nödgades draga sig
tillbaka åt Neder Vetil.

Efter slaget vid Oravais fortsatte vi återtåget, så att fjerde brigaden
den 15 passerade Munsala kapell och Ny Carleby, samt stadnade öfver
natten vid Soklot, fyra och en half mil från Oravais. Vid Esse å, sex
och en half mil från Oravais, gjordes sedermera halt. Men fienden gick
med rytteri öfver ån, vid Esse kyrka, en och en fjerdedels mil från
landsvägen, hvarföre hären åter bröt upp, för att vid Kaukko bro göra
ett kraftigt motstånd. Nämde bro förstördes och tvenne bataljoner
Savolaks jägare afsändes till Kelvio, för att betäcka den väg som
derifrån leder till Peitso, och sålunda försvara arméens venstra flygel.
En fiendtlig trupp visade sig vid Kelvio, några skott lossades, och vi
gjorde oss färdige till strid; men fiendens afsigt var blott en
rekognosering.

Svenska hären tog sedermera sin ställning vid och omkring Himango,
omkring 15 mil ifrån Oravais.

Den 29 September afslöts, vid högqvarteret i Lohteå, ett stillestånd
emellan oss och Ryssarne, på 8 dagars uppsägning. Ryssarne skulle
bibehålla sin ställning vid Gamla Carleby, och Svenskarne den de
innehade vid Himango; på Kuopio sidan skulle Idensalmi kyrka utgöra
gränspunkten emellan begge härarne. Sandels, som slutligen sett sig
nödsakad att lemna Toivola pass (den 30 September), der han, öfver tre
månader försvarat sig mot en så mycket öfverlägsen fiende, blef nu,
genom detta fördrag, tvungen att öfvergifva äfven det fördelaktiga
Palois pass, ungefär en mil söder om nyssnämde kyrka, hvilket han låtit
befästa, för att der intaga en ny ställning. Han hade derstädes ganska
säkert kunnat en längre tid uppehålla Ryssarne. Då Ryska
öfverbefälhafvaren föreslog vapenhvilan, afsåg han det hela, och vårt
general-befäl, som hade blott sin enskildta ställning för ögonmärke,
ingick beskedligt fördraget, utan att bekymra sig om Sandels och den
flygel han hade att försvara.

Under stillestånds tiden anbefaltes, genom en general-order, att
öfverlefvorna af fjerde brigaden, hvilken, med de från Lintulaks
återkomne tvenne bataljoner, numera utgjorde blott omkring 800 man,
skulle förenas med femte brigaden, och ställas under öfverste Sandels
befäl. Vi uppbröto derföre och tågade norr ut till Limingo, samt
derifrån ner åt Savolaks till Idensalmi, der Sandels intagit sin
ställning vid Wirta pass, ¼ mil norr om Idensalmi kyrka. Således hade vi
åter att tåga trettiotre mil. Sandels brigad förstärktes dessutom med
700 man af Östgötha lif-grenadiererna, under kapiten Gyllensköld, så att
hans fördelning slutligen utgjorde nära 2,700 man.

Stilleståndet mellan Svenska och Ryska härarne uppsades af Ryssarne den
19 Oktober, så att fiendtligheterna åter skulle taga sin början den 27
kl. 1 på dagen. Men detta stillestånd uppsades icke vid stora arméen,
der det var afslutadt, utan blott genom bref från general Tutschkoff
till brigad-chefen Sandels i Idensalmi. Detta bevisar, att vapenhvilan
den 29 September blott var en list af Ryssarne, för att draga Sandels
ifrån den fördelaktiga ställningen vid Palois. Ryssarne kände Sandels
ganska väl, och viste derföre, att de icke kunde locka honom från hans
goda position, likasom de gjort det med Adlercreutz och Vegesack vid
Oravais. De försökte således, om de ej å nyo kunde bedraga vårt
öfverbefäl; och detta lyckades. Stilleståndets uppsägning var för
Sandels alldeles icke oväntadt, ehuru han trodde, att den skulle ske vid
stora arméen. Likaså ansåg han det ock för säkert, att han skulle blifva
anfallen, genast efter vapenhvilans upphörande. Han hade derföre låtit
uppkasta batterier på norra sidan om Wirta pass, hvilket han ville
försvara i det längsta. All umbärlig tross skickades till Pulkkila, och
alla sjuka på vägen åt Uleåborg.

Den 27 Oktober, då stilleståndet kl. 1 på dagen skulle upphöra, erhöllo
alla trupper tidigt på morgonen befallning att göra sig färdige till
strid. Emot kl. 12 skickades kapiten Brusin, såsom parlamentär, till
Ryska sidan, med föreskrift att vid sin återkomst indraga alla de
dragon-vedetter, som voro utsatte på södra sidan om Wirta bro, hvilken
kapiten Burman erhöll order att skyndsamt upprifva. Vid Idensalmi kyrka
mötte Brusin en Rysk adjutant, som tillkännagaf att stilleståndet redan
var till ända lupit; på den förres invändning, att klockan ännu ej vore
mera än 12, gjordes intet afseende. Brusin skyndade sig då med de
indragna vedetterna tillbaka, under det att fiendens rytteri i fullt
traf förföljde honom; och ehuru han lät blåsa i trumpeten och
tillkännagifva det han vore parlamentär, lossades likväl flere skott
efter honom. Vid hans ankomst till bron, hade denna ännu ej hunnit att
rifvas mer än till hälften; fiendens häftiga eld gjorde dess fullkomliga
förstörande omöjligt. En stark kanonad började genast, och underhölls i
flere timmar å begge sidor. Oaktadt en ganska liflig skjutning från våra
batterier, äfvensom af första bataljonen Savolaks jägare, hvilken var
stäld vid Kauppila hemman, kunde fienden likväl icke hindras att så
mycket iståndsätta bron, att den af infanteri och jägare kunde öfvergås,
och utan att låta afskräcka sig af den mördande eld som mötte dem,
trängde Ryssarne öfver densamma, fördrefvo Savolaks jägare ifrån
Kauppila, samt skyddade sig bakom denna gård för vårt artilleri. Trenne
bondgårdar, belägna invid våra batterier, blefvo härunder af fiendens
artilleri satte i brand, och kunde i brist på tid icke räddas. Våra
kanoner riktades förnämligast emot bron; men likväl fortforo Ryssarne
att tränga sig öfver, och stälde sig bakom det nämde hemmanet, der de
stodo fria för våra skott. Deras afsigt var förmodligen, att på detta
sätt kunna samla en betydligare styrka på denna sida om strömmen. Då
omkring 7 eller 800 man hunnit öfver, blef en af våra kanoner
demonterad, och fördes ur batteriet; detta ögonblick af minskad eld
begagnade general Alexeieff, och bestormade vårt batteri, med de
öfverkomna trupperna. Ryssarne hade redan inträngt på batteriets
bröstvärn och uti embrassurerna, så att kanonerna ej mera kunde
begagnas, då öfverste Falander kastade sig på dem, med tvenne
bataljoner[5]. Till hans understöd beordrades straxt derpå Westerbottens
lifbataljon, under major Schildt, samt Österbottens norra bataljon under
major Essen. Följden var, att fienden icke allenast blef tillbakaslagen
och fördrifven, utan äfven till större delen nedgjord med bajonetten; 70
man och 2:ne officerare togos till fånga, och ganska få lyckades att
komma tillbaka öfver bron. Hela fältet emellan batterierna och bron var
betäckt af döde och sårade, och isynnerhet invid och öfverallt uppå den
omkring 200 alnars långa bron, såg man hopar af stupade fiender. Då
Sandels, efter slutad strid, var nere och besåg denna del af slagfältet,
skall han hafva yttrat: "gode herrar! detta är lilla Austerlitz!"

Träffningens utgång var nu afgjord; men striden upphörde likväl icke
förr än emot kl. 7 på aftonen. Ryssarne som icke kunnat få fast fot på
norra sidan om bron, uppstälde sig nu på andra stranden, och en jemn
infanteri-eld underhölls från begge sidor, under det hela stridsfältet
upplystes af de brinnande gårdarne. På aftonen inträffade de öfriga
Savolaks bataljoner, hvilka ankommo från stora arméen, och de blefvo
genast befalde att rycka ner till strömmen, för att aflösa de der i
elden stående trupper. De fingo således också, någon kortare tid,
deltaga uti denna för Svenska vapnen hedrande drabbning.

[Fotnot 5: En bataljon af Savolaks jägare-regemente under major
Grotenfeldt, men hvars begge kompanier fördes af de för sin tapperhet så
allmänt aktade majorerne Dunker och Malm, samt Wasa regemente, uppsatt
vid krigets början, och under detta fälttåg vid alla tillfällen utmärkt
genom raskhet och mod; det utgjorde nu omkring 300 man, och stod under
öfverste-löjtnant Conradis befäl. Hela styrkan uppgick ej fullt till 500
man.]

Fiendens styrka, kommenderad af general Tutschkoff, och under honom af
flere generaler, bland hvilka furst Dolgoruki, hvilken straxt vid
stridens början dödades af en kanonkula, utgjorde ganska säkert nära
7,000 man. Sandels hade deremot vid träffningens början icke mera än
1,200 man; när bestormningen afslogs, hvarigenom utgången var afgjord,
hade han ej ännu fullt 2,000, och mot slutet uppgick hans hela styrka
till omkring 2,600. Fiendens förlust blef 2 officerare och 70 man
fångne, samt öfver 30 officerare (bland dem furst Dolgoruki) och omkring
1,200 man döde och sårade. Vi förlorade fendrikarne Zidén och Stenberg
samt 32 man döde; kapitenen Silfverbrand och Löthman, löjtnanten von
Wendel, samt fendrikarne Fahlstedt, Svanborg och Asp och 251 man sårade;
tillsamman 8 officerare 283 man, utom flere så väl af befäl som manskap,
hvilka erhållit kontusioner.

För denna träffning blef brigad-chefen Sandels general-major,
öfverste-löjtnant Conradi öfverste, majorerne Grotenfeldt, Dunker och
Bosin öfverste-löjtnanter, samt kapitenerne Brusin och Fuchs majorer.
Öfverste Falander, som förut under femte brigadens krigshändelser så
mycket utmärkt sig, upphöjdes i adligt stånd och antog namnet Edelstam,
samt blef dessutom riddare af svärds-orden med stora korset.
Löjtnanterne Tuderus, Neiglick, af Bjerkén, Björksten och kornett
Brandenburg erhöllo svärds-ordens medalj. För öfrigt utmärkte sig
majorerne von Essen och Schildt, kapiten Elfving vid artilleriet, samt
adjutanten, löjtnant Wallgren.

Slutligen kan jag ej undgå att göra den anmärkning, att här, äfvensom
vid alla andra tillfällen då vi segrade, t. ex. vid Revolaks, Lappo,
Alavo, m. fl., skedde det alltid med bajonetten.

I följd af stora arméens rörelser, nödgades vi, oaktadt våra nu vunna
stora fördelar, att genast vara betänkte på återtåg; och som general
Sandels fann svårighet, att, under den sena årstiden och det högt usla
väglaget, framskaffa sina egna sårade, beslöt han; straxt efter slutad
träffning, att tillbjuda general Tutschkoff att borttaga alla sina på
norra stranden qvarliggande sårade, samt draga försorg om deras skötsel.
Kapiten Burman, som talade Ryska, och derföre beständigt användes vid
parlamenteringar, skickades för att göra general Tutschkoff detta anbud,
hvilket antogs, och i följd hvaraf ett stillestånd afslöts uppå 36
timmar.

Den 28 Oktober gjorde fienden flere rörelser, för att kringgå vår
ställning; och som general Sandels insåg, att det, i sådan händelse, för
väglagets skull, blifvit ganska svårt att rädda kanoner,
ammunitions-vagnar och öfrig tross, uppbröt han med brigaden den 29 kl.
2 om morgonen och aftågade till Salahmi, tre mil från Idensalmi kyrka;
förposter qvarlemnades 1 mil sydligare, vid Wieremä. Belägenheten var
visserligen icke här den förmånligaste; men likväl sådan, att fienden
någon tid kunde uppehållas. Vägarne hade, genom ett långvarigt regn och
ständigt körande med tunga lass, blifvit i den grad förderfvade, att
många hästar tröttnade, och att således ett återtåg under fiendens
förföljande varit ganska äfventyrligt. Af allmogen, i detta glest
bebodda land, kunde ej heller tillräckligt antal skjutshästar erhållas,
hvarföre dragonhästarne måste begagnas att framskaffa våra sårade och
sjuka. Vid Salahmi funnos icke flera än tvenne små bondgårdar, der blott
tre rum kunde erhållas; ett hade general Sandels, det andra upptogs för
hans matlagning, och det tredje för adjutanterne. Hela brigaden måste
således bivuakera, hvilket denna årstid, då väderleken var både kall och
fuktig, gjorde så väl befälets som manskapets belägenhet högst svår.
Dertill kom att befälet led brist på uppehälle, hvilket, i detta glest
befolkade land, ej kunde emot betalning erhållas. Följden blef ock, att
sedan vi legat här till den 13 November, då vi fortsatte vår marsch 18
mil, till Uleåborg, samt slutligen till Torneå, der vi kommo till hvila,
så uppfyldes sjukhusen med uslingar.

Under det vi lågo i Salahmi, förskansade vi oss med fältverk och
förhuggningar. Men fienden verkstälde blott en rekognosering till
Wieremä, den 6 November, hvarvid vi förlorade en man dödskjuten, samt
elfva man fångne. För öfrigt låg fienden stilla, utan att företaga
något.

General Sandels hade, såsom befälhafvare, en förtjenst, hvaruti han
ganska mycket öfverträffade alla andra vid Finska hären befälhafvande
generaler, den, att han alltid förskaffade sig så säkra kunskaper, att
han fullkomligen kände sin fiendes ställning och äfven dess minsta
företag. Annars hade det varit för honom omöjligt, att verkställa allt
hvad han utförde under sommaren 1808, ofta midt ibland fiendens trupper.
Och som hans planer voro väl beräknade, och han alltid vid deras
utförande ådagalade klokhet och en rastlös verksamhet, tror jag mig med
skäl kunna påstå, att ställningen i Finland blifvit helt annan, om
Sandels haft högsta befälet. Men äfven han delade alla menniskors lott,
att någon gång misstaga sig. Och då jag nu går att omtala träffningen
den 11 November, nödgas jag, så okärt det också är för mig, icke
allenast beskrifva händelserna dervid annorlunda, än de omtalas i den
utaf general Sandels ingifna rapport, utan ock omnämna en svaghet hos
general Sandels, som vållade stridens mindre lyckliga utgång. Men
sanningen är en häfdetecknares första pligt.

Det är ingalunda på några lösa uppgifter, som jag omtalar denna
träffning, annorlunda än den blef inrapporterad. Jag grundar tvertom min
berättelse på det som hvarje person vid brigaden kan bestyrka, och har
dessutom haft ganska tillförlitliga handlingar att rådföra. Jag har
äfven läst den af general Sandels åt öfverste-löjtnant Dunker lemnade
instruktion, hvilken, med Sandels egenhändiga underskrift, vid Dunkers
död fanns af honom förvarad. Numera öfverste Montgomery anför ock, uti
tidningen Allmänna Journalen 1825, N:o 226, att Dunker fått uppdrag att
öfverrumpla Ryssarne vid Idensalmi, tvert emot hvad general Sandels
rapport innehåller.

General Sandels hade alltid, såsom jag redan förut nämnt, den nogaste
kännedom om sin fiende. Således viste han nu att Ryssarne, hvilka till
Karelen afsändt en del af de förut vid Idensalmi stående trupper, lågo
alldeles overksamme, isynnerhet sedan de erhållit underrättelse om de
till Sandels från stora arméen ankomne förstärkningar. Ryssarnes
ställning var följande. General Tutschkoff, som bodde på Idensalmi
prestgård, hade sina trupper förlagde bakom eller söder om Idensalmi
kyrka, uti Palois, Ulmala, Taipale och andra byar, belägne de närmaste
en half och de aflägsnare en och en half mil från Wirta bro. Generalerne
Alexeieff och Jerschoff lågo oss närmare, på Fredriksdal, och af deras
fördelning omkring 400 man, såsom förposter, längre norr ut, emellan
Fredriksdal och Walkiais by; återstoden, eller omkring 1,000 man, stodo
vid Wirta bro. General Sandels, som begagnade alla tillfällen att
tillfoga fienden afbräck, uppgjorde, i anledning af denna Ryssarnes
ställning, följande plan. En utvald trupp af 1,000 man, skulle, med fem
mils omväg, genom kärr och ödemarker, den 10 November kl. 12 om natten
öfverrumpla de vid Wirta bro förlagde Ryssar, hvilka lågo der sorglöse,
och trodde sig tryggade genom sina förposter. Wirta bro skulle sedermera
förstöras, för att hindra de på södra sidan förlagde Ryska trupper att
komma de sina till undsättning, hvarefter man borde rycka fram mot
Fredriksdal och Walkiais byar, samt i förening med en på stora vägen
ankommande styrka, taga den derstädes liggande korpsen, med dess begge
generaler till fånga. Lyckades detta, hade det icke blifvit svårt att
taga general Tutschkoff och hela hans stab, med flere generaler. Till
Palois by, hvarifrån undsättning möjligen kunde ankomma, var en half
mil. Med den noga och säkra kännedom general Sandels hade, både om
fiendens overksamhet och dess ställning, var visserligen denna plan
ganska klok och väl beräknad, samt talar högt till general Sandels ära,
såsom en redlig och driftig befälhafvare. Sandels hade förut verkstält
flere lika djerfva företag, ibland andra, där han den 25 Juni, genom
major Dunker, lät förstöra vid Paukarlaks, midt emellan fiendens
trupper, en stor fiendtlig transport, bestående af 400 lass. Men denna
gång begick han det felet, att ej hålla sin plan hemlig, utan meddelade
den åt ganska många af sina officerare. Deraf hände, att den blef känd
utom hären. En landtmätare, hvars namn jag ännu icke vill nämna, ansågs
hafva lemnat Ryssarne underrättelse om general Sandels förehafvande. Det
vissa är, att han, såsom bekant och vän till flere officerare, var
närvarande, då denna plan omtalades, samt reste, efter erhållen kunskap
derom, genast öfver till Idensalmi, der Ryssarne stodo, och hvarifrån
han icke sedermera återvände. Flere omständigheter styrka misstanken
emot landtmätaren, och det säkra är, att den mindre lyckliga utgången
ensamt härrörde deraf, att företaget förut var röjdt.

I följd af general Sandels plan, uppbröt öfverste-löjtnant Dunker, såsom
befälhafvare för expeditionen, åtföljd af kapiten Brusin, såsom
adjutant, den 8 November kl. 2 om morgonen, med 400 lifgrenadierer, 300
man af Savolaks infanteri och 200 Savolaks jägare. Förtruppen förd af
major Malm, inträffade den 10 om aftonen en mil nära Wirta bro, och
fortsatte sin marsch obehindradt intill en half mil från nämde bro, då
den stötte på en af fienden utsatt fältvakt. Detta syntes väl
tillkännagifva att vårt företag var röjdt; men det hade dock varit
oklokt att genast återvända, innan man härom förvissat sig. Malm fick
derföre befallning, att med yttersta häftighet anfalla Ryska fältvakten,
och om möjligt framtränga till bron. Dunkers instruktion innehöll, att
han kl. 12 om natten borde vara framme vid Wirta bro, och i händelse det
lyckades honom att obemärkt dit anlända, skulle han medelst raketter
gifva detta tillkänna, då andra trupper skulle på stora vägen rycka fram
emot de mellan Walkiais och Fredriksdal stående fiender. I fall hans
ankomst blef upptäckt, så skulle han icke uppkasta raketter, utan söka
att skyndsamt draga sig tillbaka. Dunker följde den sista föreskriften;
ty innan förtruppen hann fram till Wirta bro, mötte den flere starka
kolonner, ett bevis derpå, att dess anryckande var röjdt. Men i det
djupaste mörker kl. 12 om natten, var återtåget ej lätt att verkställa.
Vår trupp stötte öfver allt på nya fiender, genom hvilka den med
bajonetten måste bana sig väg. Ofta begagnades gevärs kolfvarne, och
endast af språket kunde man urskilja kamrater från fiender. Efter många
svårigheter förde Dunker sin trupp tillbaka, tillika med sina sårade,
och inträffade vid brigaden den 13 på förmiddagen. Under denna
expedition hade han förlorat en officer dödskjuten, 8 officerare
blesserade, 3 fångne, samt af manskapet 200 man döde och sårade, och 30
fångne. Blesserade voro: major Malm, och af subaltern-officerare: Weber,
Furumark, Meinander, Molander, Hjelmér, samt vid lif-grenadiererne
Plomgren och Lindegren. Major Malm, löjtnant Weber, och fendrik Savander
blefvo fångne.

Östgötha lif-grenadiererna, som här för första gången voro med i elden,
utmärkte sig på det mest hedrande sätt, och eftergåfvo ej Savolaksarne
uti tapperhet. Och om belöningar ej skola bestämmas blott efter
utgången, så förtjente onekligen alla officerare och hela den trupp, som
deltog i denna träffning, utan allt undantag, att ihågkommas. Jag har
mig likväl ej bekant några flere, än att löjtnanterne Furumark,
Meinander och C. M. von Fieandt blefvo kapitener, samt fendrik Molander
löjtnant.

Hade Ryssarne, underrättade om vårt företag, vidtagit klokare åtgärder,
och efter vårt började återtåg förföljt oss ända till ett sankt kärr,
hvilket vi skulle passera, och det vi blott ett led i sender kunde gå
öfver, så skulle få af vår trupp undkommit. För att taga den, ansågo de
sig nu blott behöfva uppställa slutna kolonner densamma i förväg; men
vårt manskap öppnade sig väg med bajonetten och gevärs-kolfvarne, midt
igenom den så mångfaldigt öfverlägsna fienden. Att bestämma Ryssarnes
styrka, är icke möjligt. Troligen var största delen af hela Ryska hären
sammandragen; ty äfven de vid Walkiais och Fredriksdal förlagde trupper
befunno sig nu vid Wirta bro.

Den 12 November ankom en kurir från stora arméens högqvarter i
Brahestad, med befallning till oss att uppbryta, och så ställa vår
marsch, att brigaden omkring den 19 kunde inträffa uti Limingo eller
Kempelä; hvarföre vårt återtåg företogs, straxt efter Dunkers återkomst
till brigaden. Den 16 kommo vi till Pulkkila, den 17 till Marttila, den
18 till Frantsila, elfva och en half mil från Salahmi. I Pulkkila
provianterades truppen för åtta dagar, och de der befintlige magasiner
tömdes. Uti Frantsila förlades brigaden, enligt ankomne general-order, i
kantonerings-qvarter.

Den 20 November, kl. 8 om morgonen, anlände till Frantsila den under
general Tutschkoff stående Ryska hären, hvilken, efter erhållen
förstärkning, utgjorde omkring 10,000 man. Genom långa omvägar hade
fienden förutskickat starka fördelningar i förväg, och vidtagit alla
medel att kringgå oss. Men då Ryska förtruppen redan vexlade skott med
vår fältvakt, ankom en kurir från stora arméens högqvarter, och medförde
en den 19 emellan generalerne Buxhoevden och Klercker afslutad
konvention, enligt hvilken Svenska hären, utan att af Ryssarne
förföljas, borde den 29 utrymma Uleåborgs stad, der Ryssarne skulle
inrycka den 30 November. Våra trupper skulle sedan, efter uppgjord
marsch-ruta, utrymma Uleåborgs län, och Kemi elfs båda stränder
öfverlemnas åt Ryssarne. Genom denna konvention afbröts en redan börjadt
träffning. Så snart major Fuchs, såsom parlamentär, till fienden
öfverfört underrättelsen om stilleståndet, tillstäldes en allmän frukost
för de begge härarnes officerare, hvarunder general Tutschkoff yttrade:
"general Sandels är ibland vår tids lyckligaste fältherrar; ty
hitintills har han med utmärkt heder gått från alla drabbningar, och nu,
då allt var så förberedt, att han med sin lilla trupp nödvändigt skulle
blifva fången, eller åtminstone fullkomligen slagen, hjelpte ödet honom
på ett särdeles sätt."

Den 25 November uppbröt brigaden från Frantsila och tågade till Temmes,
den 26 till Kempelä, och den 27 till Uleåborg. Den 29 inryckte Ryska
förtruppen i denna stad, sedan Sandels med sin brigad, samma dag om
morgonen, gått derifrån.

Savolaks brigaden, som utgjorde eftertruppen, fortsatte sedan dagligen
sin marsch, under omvexlande stark köld och yrväder, samt anlände den 11
December till Kemi kyrka, hvarifrån brigaden uppbröt den 13 och blef
förlagd i Kakamo by af Torneå socken, för att utgöra förpost-kedja emot
fienden. Större delen af denna brigad, hvilken stått under grefve
Cronstedts befäl, och åtföljt stora arméen till Wirdois, hade nu tågat
250 mil. Den hade ock deltagit uti 33 större eller mindre träffningar,
hvilka nedanföre skola uppgifvas, utom de fem hvilka sedermera
föreföllo. Att denna så mycket anlitade korps, nu skulle utgöra
förpost-kedja mot fienden, under det Vesterbottens regemente, som bordt
försvara sitt eget land, fick gå hem till roten, kunde ej annat än väcka
missnöje. Gränslinien utmed Kakamo elf upptog omkring två och en half
mil, och sedan brigaden, genom lifgrenadierernas och Westerbottens
regementes afskiljande, sammansmält till ungefär 1400 man, och ännu
ytterligare förminskades, genom den under vistelsen i Torneå härjande
farsoten[6], så påkallade den långa bevaknings-sträckan en rastlös och i
högsta grad svår tjenstgöring.

Dertill kom en ovanligt sträng köld, så att thermometern sällan visade
mindre än 35 à 36; men ofta ända till 40 grader under fryspunkten. I
början voro vi här så hopträngde, att uti ett rum bodde, utom
gårdsfolket, 22 af Savolaks jägare regementes befäl och stab, med deras
uppassare, och bland dem tre sjuka.

Jag borde visserligen lemna en skildring af de mödor och mångfaldiga
besvärligheter, som Savolaks brigaden under detta fälttåg måste utstå;
men jag bekänner, att jag icke kan göra det så fullständigt, som saken
erfordrade. Mången skulle också anse min beskrifning öfverdrifven,
hvarföre jag vill omnämna blott en del af hvad jag sjelf sett. Jag var
ofta med, då truppen kopplade sina gevär på sidan om vägen, och befäl
och manskap, frusna och darrande af köld, hemtade sin hvila på blotta
snödrifvan, hvarunder truppen, såsom till exempel i Löfånger, var
provianterad med omalen råg i stället för bröd och mjöl. Jag var med, då
hela truppen med allt befäl, uti sexton dygn i November månad,
bivuakerade under köld, snö och yrväder; och mången af befälet hade då i
flere dagar ingen annan föda än gröt, doppad i rent och obemängdt
vatten, till morgon, middag och qväll. I början af fälttåget felades väl
icke proviant för truppen; men för befälet så mycket mera. De som först
kommo till de få vid vägen belägne gårdar, kunde med böner erhålla
något; men alla de andra intet. På tobak, hvarvid soldaten är allmänt
van, var sådan brist, att en tums lång bit, ansågs både af befäl och
manskap, som en stor sällsynthet. Efter 50 à 60 mils marsch hade
soldaternas kläder blifvit slarfviga, och deras skor alldeles utslitna,
så att befälet, vid utkommendering till fältvakt, nödgades göra afseende
på hvilka af manskapet hade skor eller icke. Ja, jag såg soldater af
Savolaks jägare regemente gå på post utan skor.

[Fotnot 6: Under en tid af tre veckor dogo elfva officerare och tvenne
prester hörande till brigaden; och då man om morgonen kom till
sjukhuset, lågo hopar af lik, efter dem som dött om natten, uppstapplade
mot väggen.]

Efter sådana besvärligheter, efter 250 mils marsch och efter deltagandet
i så många träffningar, hade det varit en billig fordran, att Savolaks
brigaden fått hemta nödig hvila, och Svenska regementer blifvit
beordrade att stadna och bevaka Sveriges gränsor. Men så tillgick det
icke. Jul-högtiden, som annars af Savolaksarne plägar firas med stor
högtidlighet, den firades 1808 af brigadens qvarlefvor med ganska
nedslående känslor. De hade så många vågat lif och blod för
fäderneslandets räddning; de hade sett så många af sina kamrater stupa
vid sin sida eller förgås af sjukdomar, och nu, oaktadt alla sina
ansträngningar och uppoffringar, sågo de sig så långt aflägsnade från
sin hembygd, från sina hustrur och barn, från sina föräldrar och andra
anhöriga, utan hopp att någonsin mera, såsom Svenska undersåter, få
återse dem. Svenska hären, på hvars bistånd vi så länge väntat, och för
hvars hembygd nu ensamt skulle stridas, den fick gå hem på sina rotar,
och de som så mycket lidit, som uthärdat så många besvärligheter, de
skulle ännu under den strängaste köld utgöra förposter mot fienden.
Bekymmerfullt frågade derföre den ene den andre: "är det meningen, att
vi qvarblifne uslingar kanske helt och hållet skola uppoffras? Eller
finnes det ännu någon skymt af hopp för oss?" Att, under sådana
omständigheter, kärleken för anhöriga och den egna fosterjorden hos en
och annan uppvaknade, att de öfvergingo till fienden och sökte sina
lugna hemorter, bör ej förundra någon. Besynnerligare är det, att ej
flere valde denna utväg; ty antalet af dem som emottogo Ryssarnes
erbjudna tillstånd att återvända till hembygden, var ganska ringa. Detta
är ett så talande bevis på Finska härens trohet, att historien aldrig
borde glömma det. Först sågo Finnarne med bestörtning, att inga åtgärder
blefvo vidtagne mot den för Finland hotande faran; sedan befaltes
Savolaks brigaden att lemna sin hembygd utan att se fienden, mycket
mindre få försvara sig; derefter fortsattes marschen genom natt och dag,
men då landet kunnat återtagas, då lågo vi stilla. Med slarfviga kläder
och nästan utan skor, fördes Savolaks brigaden till strids, och den
slogs vid alla tillfällen med sällsynt tapperhet. På kraftigt bistånd
från Sverige väntades hela sommaren förgäfves. När Finland redan var
förloradt, och Finnarne icke mera hade någon fosterjord att försvara, då
tilläts Svenska soldaten återvända hem, och Finnarne ensamme nödgades
bevaka Sveriges gränsor. Till Finska hären utbetalades ej dess
välförtjenta fält-aflöning, under det att Svenska vestra arméen låg i
Stockholm och roade sig. Den åtnjöt der fält-traktamente samt bepryddes
med stjernor och tapperhets-medaljer, medan Finnarne, för deras
fosterjords försvar, uthärdade de största mödor. Hvilken nation, så
behandlad som Finnarne, skulle väl hafva ådagalagt så mycken tapperhet
och trohet, som desse gjort det vid alla tillfällen? Ännu den 5 Juli
1809, visade de, ehuru redan 40 mil aflägsnade från Finland, hvad det
Finska mannamodet förmår!

Sedan general Sandels afslutat med Ryska förpost-befälhafvaren, general
Alexeieff, ett stillestånd på obestämd tid, med 96 timmars uppsägning,
blef dock den stränga tjenstgöringen något mildrad. Vi, som hittills
legat så hoppackade, blefvo den 29 December förlagde till Laivaniemi by,
samt erhöllo nu mera utrymme. Derefter lemnade general Sandels
brigad-befälet till öfverste Falander, för att sjelf afresa till
Stockholm.




                                År 1809.


I början af Februari månad erhöll Savolaks brigaden befallning att
uppbryta, för att aftåga till Burträsk socken i Westerbotten, hvarest vi
skulle intaga kantonerings-qvarter, och få hvila. Sedan den nu på
förpost-kedjan blifvit aflöst af tredje brigaden, anträddes marschen den
9 Februari och fortsattes den 10, då vi kommo till Sangis, fem mil från
Laivaniemi och fyra mil från Torneå stad. Den 11 rastades; den 12 till
Månsby i Kaliks socken, två 7/8 mil; den 13 till Töre, två 1/8 mil; den
14 rastades; den 15 till Hvitå i Råneå socken, en ¾ mil; den 16 till
Rånbyn, en 7/16 mil; den 17 rastades; den 18 till Persön i Luleå socken,
en 7/8 mil; den 19 till Sunderbyn, två ¼ mil; den 20 rastades; den 21
till Ersnäs, två mil; den 22 till Portsnäs i Piteå socken, två 5/16 mil;
den 23 rastades; den 24 till Pitholmen, två ¼ mil; den 25 till Jäfre, en
1/16 mil; den 26 till Åby i Skellefteå socken, två ¼ mil; den 27 till
Frostkåge, två 9/16 mil; den 28 till Sunnanå, en 5/8 mil. Här rastades
till den 2 Mars, då tåget fortsattes till Renbergsvatten, två mil, och
den 3 Mars framkommo vi till Burträsk, hvarest brigaden intog de utsedde
kantonerings-qvarteren.

Men brigadens hvila här blef lika så kort och ovaraktig, som på alla
andra ställen. Den ovanliga köld, som denna vinter inträffade, gjorde
att isen öfver Qvarken emellan Umeå och Wasa lagt sig. Och som det
förspordes, att Ryssarne i och omkring Wasa sammandrogo en betydligare
härfördelning under general Barclay de Tolly, fordrade en nödvändig
försigtighet, att äfven omkring Umeå hafva några trupper. Savolaks
brigaden fick derföre åter uppbryta, och marscherade den 10 Mars till
Nyby, tre 1/8 mil; den 11 till Rikleå, två 1/8 mil; den 12 till
Djekneboda, en ½ mil; den 13 till Umeå socken, två 7/8 mil, der
generalen, Grefve Cronstedt återtog befälet öfver densamma.

Savolaks jägare regemente, som nu mera utgjorde endast omkring 240 man,
skulle bevaka öfvergången öfver Qvarken, hvarföre det förlades uti Täfte
by, och hade en 50 mans fältvakt på Holmön, en större ö, belägen ute i
hafvet, en mil från fasta landet. Savolaks infanteri och Karelska
jägarena stodo vid Steksjö och Degernäs, Karelska Dragonerna uti
Löfånger, någon liten del af brigaden låg uti Skellefteå, 15 mil ifrån
Umeå, och resten var förlagd mellan Ratan och Ångersjö, på en sträcka af
ungefär 9 mil. Denna brigad, nu mera under gevär omkring 1000 man, var
visserligen tillräcklig att bevaka, men för ingen del att försvara hela
denna kust-sträcka, i händelse af ett anfall från Finska sidan. Detta
oaktadt tilläts likväl Westerbottens regemente att ligga hemma på roten.

Den 19 Mars insändes från fältvakten på Holmön rapport, att fienden var
uti antågande öfver Qvarken; hvarföre samma dag om aftonen 40 man af
Savolaks jägare, samt natten derpå 100 man, under öfverste-löjtnant
Furumark, rykte ut till nämde ö. Wid Ostnäs by, ytterst vid hafsbandet,
qvarlemnades den öfriga lilla styrkan af Savolaks jägare, tillika med
all tross. Den 20 om morgonen, då tvenne patruller saknades, som
förmodligen blifvit af fienden uppsnappade, utskickades två officerare,
med 50 man, att rekognoscera. Denna trupp hann ungefår en mil framom
fältvakten, då den stötte på omkring 200 man Ryskt kavalleri, hvilka,
vid våra jägares ankomst genast drogo sig tillbaka, hvarefter
rekognoscerings truppen återvände. Emellertid utsändes beständigt både
åkande och gående patruller, på begge sidor om Holmön, för att utröna om
någon fiendtlig styrka skulle vilja kringgå nämde ö.

Den 21 Mars kl. 9 f. m. anfölls fältvakten på Holmön, af ungefär 300
man; men som rapport i det samma inlopp, att en fiendtlig kolonn syntes
på vestra sidan om ön, drog fältvakten sig tillbaka, utan att inlåta sig
i någon strid. Då vår styrka var nedkommen på isen, visade sig tydligen
fiendens afsigt, att med den omnämnda kolonnen kringgå oss. De som
angripit fältvakten, och nu förföljde den, erhöllo förstärkning, så att
de kunde anses utgöra 700 man. En större fiendtlig kolonn, hvilken
förgäfves bemödat sig att hinna vår trupp i förväg, framkastade sitt
kavalleri, med en jägare bakom hvarje ryttare, och lyckades sålunda att
uppställa en liten styrka framom densamma; men skyddad af sina
tiraljörer, hvilka underhöllo en jemn eld, framtågade dock fältvakten en
hel mil på den flacka isen, omgifven af så talrika fiender, med samma
köld och ordning, som på ett exersis fält. Under denna marsch blefvo
löjtnant Neiglick, jemte 2 under-officerare och 11 man sårade. På sådant
sätt framkom Furumark med hela sin trupp till Ostnäs, hvarest
öfverste-löjtnant Tujulin var qvarlemnad, med ungefär 50 man, hvilka
stodo uppställde på stranden, såsom en dit ankommen förstärkning.
Fienden vågade sig derföre icke i land, utan bivuakerade hela natten ute
på isen.

Samma dag kommo äfven fyra andra fiendtliga kolonner, hvilka tillsammans
ansågos utgöra omkring 3000 man, samt framryckte mot Degernäs och Obbola
byar, hvarest major G. Ehrenroth, med en bataljon Savolaks infanteri,
var stationerad. Han ryckte genast ut med sin lilla styrka, och höll
stranden besatt ifrån kl. 4 till kl. 9 e. m., då en bataljon Savolaks
infanteri, under öfverste-löjtnant von Törne, Karelska jägarena, under
major Fredensköld och Kajana bataljon under löjtnant Clementioff,
anlände till förstärkning, hvarefter hela styrkan utgjorde omkring 750
man. Sent om aftonen verkställde fiendens kavalleri flere försök att
intränga uti de vid stranden belägna gårdar; men hindrades derifrån af
major Ehrenroth, som på alla ställen förekom det. Ryssarne blefvo
härigenom nödsakade att draga sig tillbaka, bakom några i skären belägna
holmar, der de bivuakerade öfver natten, och, för att värma sig,
uppbrände de ett härstädes infruset handels-fartyg.

Den 22 om morgonen började Ryssarne kringgå Ehrenroths ställning,
hvarföre återtåg anbefalldes och verkställdes under beständigt
handgemäng med fienden, hvilken med mångdubbel styrka följde oss tätt
uti spåren. Detta återtåg fortsattes till Tegby, 1/8 mil nära staden.
Äfven detta ställe kringgicks af fienden med starka kolonner; men grefve
Cronstedt afsände nu sin adjutant, major Brusin, såsom parlamentär, och
lät föreslå en underhandling. Ryska generalen Barclay de Tolly önskade
genast muntligt samtal med grefve Cronstedt, och en konvention afslöts,
enligt hvilken de uti Umeå, och söder om staden stående Svenska trupper
skulle, innan kl. 4 e. m., lemna staden och fritt aftåga med allt hvad
de kunde föra med sig af artilleri, tross och förråder, samt utrymma
Westerbottens länegräns, och taga sin ställning efter behag, på andra
sidan om nämde gräns, i Ångermanland. Men de trupper som stodo norr om
Umeå, skulle marschera norr ut till general Gripenbergs fördelning, utom
Savolaks jägare, hvilka borde erhålla fritt genomtåg, äfven sedan
Ryssarne besatt staden. Enligt uttryckligt förbehåll skulle ingen
plundring få äga rum. Grefve Cronstedt blef, efter dessa händelser,
kommendör med stora korset af svärds-orden, samt löjtnant Clementioff
kapiten. Flere nådebevisningar för de här förefallna träffningar äro ej
mig bekante, ehuru major G. Ehrenroth, som vid alla tillfållen utmärkte
sig både genom tapperhet, drift och rådighet, äfven nu bordt ihågkommas.
Likaså hade öfverste-löjtnant Furumark icke förtjent att glömmas; endast
hans vaksamhet förekom, att icke Savolaks jägarne blefvo tagne på
Holmön.

Härvid påtvinga sig ovilkorligen några ytterligare anmärkningar.
Hvarföre skulle, under allt detta, Westerbottens regemente förblifva
liggande på roten, och icke försändas till Umeå, att försvara sitt eget
land? Om grefve Cronstedt, hvars hela styrka under gevär utgjorde
omkring 1,000 man, kunnat uppställa 2 à 3,000, så hade Ryssarne ingen
ting förmått uträtta, på sin höjd plundra en eller annan närmast
stranden belägen gård. Men halfåtgärder voro så vanliga under detta
krig! I fall, sedan isen lagt sig öfver Qvarken, och det blef bekant,
att Ryssarne sammandrogo en betydlig här i och omkring Wasa, den i Råneå
och Luleå stående Finska brigaden, tillika med fjerde brigaden i
Burträsk, fått befallning att rycka ned till Umeå, samt Westerbottens
regemente blifvit uppbådadt och samladt derstädes, så hade derigenom en
så stor styrka blifvit samlad, att Ryssarne för ingen del kunnat få fast
fot i Umeå. Ryska hären som gått ifrån Wasa, uppgafs till 10,000 man;
men deras officerare sjelfve erkände, att de under den svåra marschen
öfver Qvarken förlorat nära 2,000, hvilka störtat under vägen. Den usla
hop som framkom, hade visst icke blifvit svår att slå och taga till
fånga. I händelse åter grefve Cronstedt, med sin obetydliga trupp gjort
ett starkare motstånd, hade dermed ingen ting annat blifvit vunnit, än
att några hundrade man stupat, hvilka väl, efter vanligheten dyrt sålt
sina lif; men Umeå stad samt en mängd byar hade troligen blifvit af
Ryssarne plundrade, af förtrytelse öfver motståndet och förlusterna.
Grefve Cronstedt vidtog, efter min öfvertygelse, den klokaste utvägen,
med de ringa stridskrafter honom voro lemnade.

Den 24 Mars ankom en kurir med en Rysk officer, som medförde befallning
till general Barclay de Tolly, från en chef kommenderande Ryska
generalen Knorring, att, i följd af en emellan general Döbeln och
general Knorring på Åland afsluten konvention, Umeå och Westerbotten
genast skulle utrymmas och Ryssarne återtåga öfver Qvarken. I anledning
deraf återvände Ryssarne oförtöfvadt, sedan de i Umeå magasin
provianterat för fyra dagar, samt uttagit några hundrade par
ullstrumpor. Deras sjuka qvarlemnades, under förbehåll att de, efter
tillfrisknandet, utan någon utvexling skulle öfversändas till Wasa.

Vid samma tid inträffade en för hela Finska hären i högsta grad
smärtande tilldragelse. General Gripenberg, som hade högsta befälet
öfver de trenne Finska brigaderna mellan Torneå och Luleå, afslöt, den
25 Mars i Kaliks, en neslig konvention, dertill isynnerhet förledd af
den hos honom tjenstgörande general-adjutanten öfverste Palmfelt. Till
följd deraf öfverlemnades åt Ryssarne hela dervarande fördelning,
utgörande ungefär 3,000 man, med alla förråder, Råneå, Piteå och Luleå
stora magasiner, samt allt artilleri med tillbehör. Nitet gick än vidare
så långt, att Ryssarne, genom samma konvention, förklarades berättigade
att erhålla all Svenska kronans emellan Torneå och Umeå befintliga
tillhörighet. Allt detta stod icke under Gripenbergs befäl, och han ägde
således ingen rättighet att besluta derom. Emellertid gjorde Ryska
generalen Schuvaloff stränga anspråk så väl på Karelska dragonerna,
hörande till fjerde brigaden, som ock på kronans förråder i Skellefteå,
och grefve Cronstedt nödgades slutligen svara, att han med sina kanoner
och bajonetter skulle försvara de till hans brigad hörande Karelska
dragoner, m. m.

På general Gripenberg faller vanhedern af nämde konvention, ehuru den
allmänt ansågs vara öfverste Palmfelts verk[7]. Den så utmärkt tappra
och ihärdiga Finska hären, hade sannerligen icke förtjent att slutligen
undergå ett sådant öde.

Några dithörande omständigheter förtjena omnämnas. Allt hvad löjtnant
Hesselius, i sin berättelse, tryckt i Gefle år 1810, uppgifver rörande
händelserna i Luleå, är fullkomligen sannt. Men jag anser mig böra
tillägga, att ej blott Hesselius, utan nästan hvar enda officer vid de
tre brigaderna, yttrade högt sin förtrytelse öfver konventionen. Icke
blott i ord, utan ock i gerning visade det sig hos många. En bataljon af
Björneborgs regemente hade beslutit och var redan färdig att aftåga
söder ut, sedan de fått underrättelse att Cronstedt med sin brigad åter
innehade Umeå. Men innan sådant verkstäldes, ville de vidtaga något
kraftigare steg. Björneborgs regementes officers-korps beslöt derföre,
att, gemensamt med flere andra tillstädes varande officerare, vända sig
till general Aminoff, som, utan något befäl, befann sig vid arméen, och
det berättades af personer, dem jag ej har skäl att misstro, att desse
officerare, anförde af major Charpentier vid artilleriet, gått till
general Aminoff, och meddelat honom, att de beslutit uppsäga general
Gripenberg all lydnad, samt uppdraga befälet åt Aminoff, hvilken de
anhöllo måtte rädda hären. Men olyckligtvis var regements
förändringen den 13 Mars redan känd, och general Aminoff, som under
förmyndare-regeringen stått i högsta ogunst, väntade sig inga särdeles
förmåner af ett sådant steg, hvarföre han svarade, det hans sjuklighet
hindrade honom att emottaga förtroendet. Någon kraftigare åtgärd blef
derföre icke vidtagen. Åtskillige officerare fattade likväl det beslut,
att genast begifva sig till Umeå, dit de ock lyckligen ankommo; men
många hindrades derifrån, i brist dels på penningar, dels på hästar.
Major Sunn vid artilleriet, underrättad om Ryssarnes återgång öfver
Qvarken, hade visserligen kunnat frälsa det till Savolaks-brigaden
hörande artilleri, som stod under hans befäl, och hvartill han äfven
blef uppmanad; men honom felade beslutsamhet, kan hända ock, såsom
Hesselius uppgifver det, en god vilja.

[Fotnot 7: Öfverste Palmfelt tjente vid Åbo läns regemente, och under
Finska härens första återtåg hade en stor del af detta regementes
officerare lemnat sig efter, under förebärande af sjukdom. Ingen enda
officer vid Savolaks brigaden blef på sådant sätt efter; ty äfven de
insjuknade följde med arméen.]

Under det grefve Cronstedt och general Schuvaloff tvistade, huruvida
något af det som tillhörde fjerde brigaden, kunde inbegripas under
Kaliks konvention, transporterades, med all drift och verksamhet, alla
de emellan Umeå och Ratan liggande effekter in till Umeå; men hvad som
fanns uti Skellefteå, bestående af sjö-artilleri, gevär och något krut,
kunde, för brist på hästar, ej bortföras. Grefve Cronstedt befalte
derföre öfverste-löjtnant Furumark, som fått befälet i Skellefteå, att
der söka försvara sig; men skulle han blifva anfallen af en öfverlägsen
fiende, borde han draga sig tillbaka till Löfånger, ungefär fem mil
derifrån, hvarest voro förlagde omkring 200 man af Savolaks jägare, dem
han ägde att begagna till sin undsättning, samt sedan vidare återtåga
till Umeå.

Svenska styrkan i Skellefteå utgjorde ungefär 650 man, inberäknade 20
volontärer och 28 dragoner. Skellefteå ligger femton mil norr om Umeå,
dit tvenne vägar leda: stora allmänna landsvägen, och en annan, genom
Burträsk, hvilken invid Gumboda, sju och en half mil från Umeå, förenar
sig med den förra. Hafsisen kunde ännu denna tid begagnas, både af
infanteri, kavalleri och artilleri; denna omständighet gjorde Furumarks
ställning svår och osäker. Nödiga vakter och patrulleringar försummades
ingalunda, för att utröna om någon fiendtlig trupp skulle framtränga
öfver hafvet.

Den 15 Maj, kl. 7 om morgonen inkom rapport, att en Rysk trupp var
synlig ute på isen; styrkan uppgafs icke. Kapiten Florus Toll erhöll då
genast befallning, att begifva sig till den öfver en mil aflägsna
fältvakten, för att närmare undersöka förhållandet. Han återkom och
berättade, att en större fiendtlig korps tågat öfver hafvet, och tog sin
rigtning åt Yttervik, det vill säga i förväg för Svenska fördelningen, i
fall denna ville draga sig tillbaka utmed allmänna landsvägen. Detta
oaktadt togs icke Burträsk vägen, som är en fjerdedels mil kortare,
ehuru sämre och mindre körd, utan Furumark lät kapiten Burman förleda
sig att följa strandvägen, på hvilken all tross förut afskickades. Det
andra felet Furumark här begick, var att han qvardröjde, sedan han
erhållit första rapporten att en Rysk trupp var i antågande på isen.
Begge dessa felsteg voro så mycket större, som belägenheten är sådan,
att en trupp, då den var så nära att den kunde varseblifvas på hafvet,
hade kortare väg till Yttervik än Furumark. Om han gått Burträsk vägen,
hade Ryssarne haft lika lång, om icke längre väg till Gumboda, det enda
stället, der han kunnat afskäras, och dit endast rytteri förmått hinna
honom i förväg.

Fältvakterna fingo, efter kapiten Tolls återkomst, befallning att rycka
in; men de blefvo i detsamma anfallne. Klockan 9 var hela vår trupp i
fullt handgemäng med fienden. Återtåget företogs, utan att de här
befintliga kronans tillhörigheter blefvo uppbrände eller på annat sätt
förstörde, hvartill förberedande anstalter kunnat vidtagas, under de
dagar Furumark väntade sig att blifva angripen. Kapiten Burman
anbefaltes endast att förstöra Skellefteå bro, samt derefter alla mindre
broar och trummor, för att så mycket som möjligt hindra fienden att
förfölja. En af våra kanoner blef genast, vid den omnämda bron, tagen af
de utmed elfven framryckande fienderna; men den återeröfrades straxt
derpå, under Furumarks eget och öfverste-löjtnant Ahrenkihls anförande,
af det tappra Wasa regementet. Återtåget fortsattes sedan en och en half
mil, då rapport inlopp, att Kossackerna anfallit vår trosskolonn,
hvarföre kapiten Burman erhöll befallning, att med 20 Karelska dragoner
dit framrycka. Han stötte på en Rysk trupp, som gått öfver isen, och nu
afskar all vidare frammarsch. Ryska befälhafvaren, general Alexeieff
föreslog kapitulation; men Furumark afslog den. Då erbjöd den förre att
låta räkna sin trupp; "den utgör, tillade han, 2,000 man; all eder
tapperhet blir fåfäng; det beror på er sjelfva att föreskrifva hvilka
vilkor som helst, utom fritt aftåg." -- Furumark kapitulerade.

General Wrede yttrar i sin rapport, af den 22 Maj 1809, att "Skellefteå
detaschements olycka är en af de händelser, som ej stått i mensklig magt
att förekomma. Farhågan för ett anfall öfver hafsisarne, den 15 Maj,
ingår ej nog i beräkningen af probabiliteter, för att kunna authorisera
ett för tidigt utrymmande af den enda post, hvarigenom landet och
kronans dyrbara förråder kunde betäckas, och ur ett sådant skäl hade
ingen post i hela Norrland bordt försvaras, emedan sjön öfverallt
åtföljer landsvägen." Men enligt min tanke var Furumarks nederlag
snarare en följd af den omständigheten, att högste befälhafvaren,
general Wrede, som tillika förde befälet öfver de trupper, hvilka i
Jemtland skulle försvara Svenska riksgränsen emot Norrige, hade sitt
högqvarter i Hernösand, trettioåtta mil från stället; att han ej
skickade någon af sina adjutanter att undersöka belägenheten, och gifva
nödiga föreskrifter åt Furumark, huru han borde förhålla sig, i händelse
han blef anfallen; samt slutligen att Savolaks jägare, till hvilka
detaschementet skulle draga sig, stodo i Löfånger, vid stora vägen
emellan Skellefteå och Gumboda. Hvad jag sist anfört tvingade Furumark,
om han ville följa sin instruktion, att välja strandvägen, och detta
medförde den inträffade olyckan. Detaschementet hade bordt blifva
anbefaldt, att göra sitt återtåg genom Burträsk, och Savolaks jägare
vara förlagde vid Gumboda, då i värsta händelsen blott tross och
artilleri gått förlorade; men truppen blifvit frälsad.

Mod och stridslust saknade hvarken Furumark eller truppen; men i deras
nu redan afskurna ställning var här ej mycket att göra. Några officerare
och omkring 50 man visade likväl mera beslutsamhet än befälhafvaren; de
kastade sig in i skogen, uppsökte Burträsk vägen och framkommo på den
till Umeå. Kapiten Florus Toll och löjtnant Wilhelms, hvilka varit på
Sveaborg, men efter denna fästnings uppgifvande afgått till Svenska
hären, befunno ibland dem. Ryska styrkan vid Skellefteå utgjorde omkring
7,000 man, under general Schuvaloffs öfverbefäl.

Medan detta föregick vid Skellefteå, stodo, såsom redan nämndt är,
Savolaks jägare, under öfverste-löjtnant Dunker, i Löfånger, der de
borde afvakta öfverste-löjtnant Furumarks befallningar. Men Dunker, icke
overksam, erfor snart att gemenskapen emellan honom och Skellefteå var
afskuren, och uppbröt den 16 Maj, på eget bevåg, utan att vidare invänta
några order. Han drog sig tillbaka åt Gumboda, der han hoppades få
förena sig med Furumark, hvilken han ej förmodade kunna begå det fel,
att göra sitt återtåg längs strandvägen, och underrättade genast
brigad-chefen, öfverste Edelstam (Falander) om sitt förhållande.

Sedan Ryssarne tvingat Furumark att gifva sig, framkastade de också en
kolonn till Löfånger, för att på samma sätt taga Dunker; men den kom för
sent. Om Dunker icke fattat ett raskt beslut, i tid uppbrutit, utan
skickat och förfrågat sig, och begärt förhållnings-order, så hade samma
öde hotat honom som Furumark. Men med min kännedom om hans karakter är
jag öfvertygad, att han likväl aldrig skulle gifvit sig, och styrkes i
denna min tro derigenom, att han, då han den 5 Juli befann sig i en lika
äfventyrlig ställning, icke gaf sig.

Straxt efter den 15 Maj inföllo flere varma dagar med solsken; hafsisen
blef härigenom mindre säker, och Ryssarne nödsakades att inställa alla
vidare kringrännings-försök.

Men Umeå, der arméens förråder af alla slag befunno sig, och hvarifrån
dessa i hast icke kunde bortföras, hotades likväl nu åter af ett
fiendtligt besök. Den lilla Finska trupp, som nu mera återstod, utgjorde
blott något öfver 700 man, och var således högst otillräcklig att
försvara denna stad emot de 7,000 Ryssar, som voro i anryckande. I denna
vådliga ställning emottog general von Döbeln befälet efter grefve
Cronstedt, hvilken afreste till Stockholm. För att vinna tid att rädda
de i Umeå befintliga dyrbara förråder, började Döbeln genast att
underhandla med Ryska generalen Schuvaloff, och en konvention afslöts, i
följd hvaraf fiendtligheterna skulle inställas till den 6 Juni; men
Svenska trupperna utrymma Umeå den 31 Maj och hela Westerbotten den 3
Juni. Med den honom egna verksamhet vidtog Döbeln straxt i början
ändamålsenliga åtgärder, och uträttade hvad som knappast syntes
verkställbart. Tio köpmansfartyg, hvilka ännu den 24 Maj lågo
aftacklade, afseglade redan den 28 och 29 fullastade med kanoner och
andra kronans tillhörigheter. -- Den 1 Juni stodo vi på södra sidan om
Umeå elf.

Vid Juni månads början aflöstes åter general v. Döbeln, som emottog
befälet i Jemtland, af general Sandels, hvilken varit frånvarande, men
återkommit till hären, och nu fann sin fordna brigad så mycket
förminskad. Vi förlades utmed Lögdeå elf, på Ångermanlands gräns emot
Westerbotten; Savolaks jägare inqvarterades på Nordmalings kyrkovall.
Under loppet af denna månad tilldrog sig för öfrigt intet
anmärkningsvärdt. Högqvarteret fortfor att vara i Hernösand.

Sedan underrättelse inlupit; att Ryssarne, af fruktan för de Svenska
fartyg, hvilka kryssade utmed kusten, fördelat och försvagat sin här vid
och omkring Umeå, samt att bron öfver Umeå elf af vårfloden blifvit
upprifven, uppbröto vi den 1 Juli, och började rycka framåt, för att
uppsöka fienden. Men vi kommo för sent, och detta tillskrifver jag den
nödvändighet, i hvilken general Sandels befann sig, att, innan han kunde
företaga något, förut rådfråga den på tjugu mils afstånd boende
öfverbefälhafvaren, hvarigenom tiden gick förlorad. Ryssarnes
förlägenhet och villrådighet var i första ögonblicket ganska stor; de
hopsamlade alla hästar de kunde komma öfver, och deras tross stod flere
dagar påpackad och färdig att afgå. Om Sandels då genast kunnat begagna
sig häraf, anfallit fienden under dess första bestörtning och medan dess
stridskrafter voro skingrade, så hade han säkert haft framgång; men
sedan Ryssarne hunnit hemta sig, samt insågo att de ej hade att befara
något af de Svenska fartygen, fattade de åter mod och sammandrogo sina
spridda trupper, som då blefvo oss vida öfverlägsne. Vi blefvo
sedermera, den 5 Juli, sjelfve slagne, hvilket ej skett om vi förekommit
fienden, och i tid angripit honom.

Vi hade framryckt endast två och 3/8 mil, då vi erforo att en större
Rysk styrka, under general Alexeieff, sammandrogs vid Norr- och Sörmjöle
byar. Denna underrättelse föranledde general Sandels att göra halt vid
Hörnefors bruk, trupperna bivuakerade, och en Svensk brigad anlände till
vår förstärkning.

Den 2 Juli anbefaltes öfverste Edelstam, att med Finska brigaden, som nu
bestod af tre bataljoner, 2:ne 6:pundiga kanoner och 16 dragoner, drifva
fienden från Sörmjöle, ¾ mil från Hörnefors, samt, om möjligt, att äfven
gå till Norrmjöle. Sedan han framryckt 3/8 mil nära Sörmjöle, gjorde han
halt och utsände major G. Ehrenroth med 58 man, att undersöka fiendens
styrka och ställning. Ehrenroth hann blott 1/8 mil framåt, då han stötte
på en Rysk fältvakt af 60 man, hvilken drifs tillbaka och förföljdes
ända till Sörmjöle. I en liten skog nära denna by hade fienden utställt
en betydligare trupp i bakhåll, hvilken nu framryckte och sökte afskära
Ehrenroth; men medelst rådighet och köld lyckades det denne, att genom
skogar och myror rädda sig, med en förlust af blott tre man. Edelstams
hufvudstyrka blef straxt derpå anfallen; men efter ett par timmars
träffning, hvarunder fanjunkaren Costian och tvenne soldater sårades,
drogo Ryssarne sig tillbaka, och Edelstam återvände till Hörnefors.

Sedan Kossacker, understödde af infanteri, den följande dagen (d. 3)
visat sig nära Hörnefors, anbefaltes öfverste-löjtnant Bosin att utrycka
med 200 man, och undersöka om Ryssarne ernade företaga något nytt anfall
eller endast åsyftade en rekognoscering. Detta detaschement hade knappt
kommit 1000 alnar framom vår fältvakt, då det blef anfallit; en liflig
fäktning uppstod, och fienden tillbakadrefs omkring 1/8 mil, der han
erhöll förstärkning. Tvenne bataljoner ankommo också till
öfverste-löjtnant Bosins undsättning; men som Ryssarne drogo sig
tillbaka till Sörmjöle, och syntes hafva haft för afsigt att endast
rekognoscera, inställde denne allt vidare förföljande. Löjtnanten vid
Savolaks jägare, baron Wrede, som anförde förtruppen, erhöll under denne
träffning en kontusion i hufvudet, och tvenne soldater blefvo sårade.
Ryssarne förlorade tvenne fångar och några man dödskjutne.

Den 5 Juli blefvo vi angripne vid Hörnefors. General Sandels yttrar väl,
i sin ingifna rapport, att han väntat sig detta anfall; men jag vågar
försäkra, att han aldrig tänkte låta det komma derhän. Genom en
tillfällighet fick jag, den 5 om aftonen, af öfverste-löjtnant Dunker
veta, att sedan Sandels blifvit underrättad, det generalerne
Kosatschkoffski och Gadaskoj med 1500 man ankommit till Umeå, derifrån
de troddes snart vidare anrycka, och förena sig med den fiendtliga
styrkan omkring Sörmjöle, hvarefter ett anfall var att befara, så hade
denne general beslutit, att morgonen derpå rycka fram och angripa
Ryssarne, innan de omnämnda förstärkningarne hunnit anlända. Och detta
rättfärdigar Sandels ganska mycket. Ty om han verkligen väntat sig att
så snart blifva anfallen, så hade det varit ett stort fel att qvarstadna
vid Hörnefors, der, enligt Sandels egna ord, i hans rapport af den 7
Juli, "positionen var omgifven af mycket couperad terrain, tät skog och
mellanliggande hus och gårdar, och fienden dessutom å sin sida hade
fördelen af höjderne, samt den omständighet tillkom, att stället, der
artilleriet bordt agera, var för trångt för användandet deraf." Utom
dess ledde från Sörmjöle, hvarest Ryssarne stodo, en väg genom skogen
gerad till Ångersjö, vid stora landsvägen, ¾ mil bakom vår rygg. Att
afbida Ryssarnes anfall, på ett ställe der högra flygeln, i och för de
många derstädes befintliga vadställen öfver ån, var illa försvarad, den
venstra utan minsta svårighet kunde kringgås, och hela ställningen för
öfrigt tagas i ryggen vid Ångersjö, hade aldrig kunnat vara general
Sandels afsigt, utan att åtminstone hafva besatt vägen till sistnämnde
by, och utan att på venstra flygeln låta göra nödiga förhuggningar.
General Sandels skulle icke heller då hafva tillåtit hela Savolaks
jägare officers-korps att bo uti ett torp, 1/8 mil bakom truppen.
Ryssarnes anfall var alldeles oväntadt.

Men äfven Ryssarne förhöllo sig här ganska oklokt. De anföllo oss om
aftonen, straxt efter kl. 9, då våra trupper ännu hastigt och lätt kunde
uppställas. Hade de angripit oss två eller tre timmar sednare, då vi
hunnit insomna, och genast låtit en större styrka rycka fram från
Sörmjöle till Ångersjö, så hade de tagit oss i ryggen och för oss
afskurit återtåget.

Ryssarnes stridskrafter vid Hörnefors utgjordes af Alexeieffs hela
fördelning 4,000 man, och, enligt sedermera inlupne underrättelser, hade
äfven generalerne Kosatschkoffski och Gadaskoj den 5 Juli förenat med
honom en förstärkning af 1,500 man; således tillsammans 5,500 man.
Svenska styrkan var sammansatt af 1:o _Finska Brigaden_, bestående af
Savolaks första fält-bataljon, eller det fordna Savolaks infanteri,
under major G. Ehrenroth; Savolaks andra fältbataljon, eller de fordna
Savolaks och Karelska jägare regementerna; under öfverste-löjtnant
Dunker; samt Österbottens fält-bataljon, hvartill hörde, utom
Österbottningar, de från Umeå sjukhus till brigaden ankomne
tillfrisknade soldater af de fleste fordna Finska regementer.
Brigad-Chef var öfverste Edelstam. 2:o _Svenska brigaden_, under
öfversten, grefve Gyldenstolpe. Den utgjordes af en bataljon, sammansatt
af Upplands, Westmanlands och flere Svenska regementers tillfrisknade
soldater, med Finska officerare, kallades Svenska bataljonen och stod
under öfverste-löjtnant Bosins befäl; en Helsinge fält-bataljon, under
öfverste-löjtnant Cedergren; samt tvenne bataljoner Jemtlands regemente,
anförde af majorerne Gyllenskepp och Arnell. -- Uti rapport af den 18
Maj uppgafs Finska brigaden till 700 man under gevär, i en sednare af
den 31 Maj omnämnes att 230 tillfrisknade voro i Umeå sjukhus, att till
brigadens förstärkning påräkna. Sedan dessa i Juni månad inställt sig,
kan man upptaga Finska brigaden till omkring 900 man; ty någon betydlig
afgång hade icke inträffat. Den så kallade Svenska bataljonen var
omkring 200 man. Helsinge fält-bataljon nära 500. De tvenne Jemtlands
bataljoners styrka känner jag ej; men anser dem tillhopa hafva utgjort
åtminstone 400 man. Efter denna beräkning kan man antaga hela Svenska
styrkan vid Hörnefors, med artilleri och kavalleri, till 2,000 man, och
ej 1,800, såsom general Sandels uppgaf den.

Våra förposter stodo ¼ mil från Hörnefors bruk; i centern på vägen åt
Sörmjöle, en fältvakt af 200 man; på högra flygeln en fältvakt af 50
man, och på den venstra en fältvakt af 100 man; tillsammans 350 man.

Den 5 Juli kl. 9 om aftonen, straxt efter slutadt tapto, hördes skott,
hvilka genast med största häftighet ljödo utmed hela förpostkedjan.
Fältvakten i centern, som bestod af Jemtlands regemente, hade att
repliera uppå Svenska bataljonen, hvilken låg på norra sidan om ån, vid
bruks kyrkan, och genast ryckte fram. För att understödja fältvakten på
venstra flygeln, som utgjordes af Finnar, utryckte Österbottens
fält-bataljon. Till högra flygelns undsättning beordrades Savolaks
första fält-bataljon, en bataljon Jemtländningar, anförd af Kapiten
Sandman, samt Helsinge fält-bataljon. Savolaks andra fält-bataljon fick
befallning att betäcka öfvergången öfver bron. På vår högra flygel sökte
visserligen fienden att begagna de der befintliga vadställen öfver ån;
men anfallet var här, såsom general Sandels sjelf uppger i sin rapport
"mera lamt," och på denna flygel var styrkan emot fienden tillräcklig. I
centern understöddes fältvakten ganska kraftigt af Svenska bataljonen,
hvilken med utmärkt tapperhet återhöll fiendens framträngande. Sedermera
anbefaltes Savolaks andra fält-bataljon, att aflösa Svenska bataljonen,
och under jemn eld och sakta återtåg hindra fiendens alltför häftiga
framryckande. På vår venstra flygel gick deremot icke så braf, och åt
densamma lemnades för liten uppmärksamhet, ehuru general Sandels sjelf i
sin rapport yttrar, att "affären der var lifligast och ytterst häftig."
Fienden anföll här med mycken häftighet, och Österbottens bataljon,
ensam för svag att göra nog kraftigt motstånd, drog sig alltför fort och
hastigt tillbaka. Följden deraf blef, att starka, fiendtliga kolonner
fingo tillfälle att rycka fram och afskära återtåget för Savolaks andra
fält-bataljon, som i spridd jägare-kedja, under den tappre
öfverste-löjtnant Dunkers befäl, stridde i centern. Huruvida detta
undgick general Sandels och hans adjutanters uppmärksamhet, emedan ingen
af de aflöste bataljonerna skickades till understöd, vågar jag ej
bestämdt påstå; men säkert är, att de i elden varande trupper, som af
skjutningen bedömde fiendens framryckande, insågo hvad som skulle
inträffa. Under hetaste striden yttrade någon åt Dunker, att man borde
draga sig tillbaka med större hastighet; emedan det hördes af skotten,
att Österbottningarne på venstra flygeln alltför fort gingo undan. Men
Dunker svarade: "om Österbottningarne springa, så kan jag likväl aldrig
förmås dertill. Jag följer mina order, och retirerar under full charge."
Kort derpå funno de, att ett Ryskt regemente, i sluten kolonn, hade
trängt framför Savolaks jägare, som underhöllo elden mot de förföljande.
Befälhafvaren för den fiendtliga kolonnen steg fram, sträckte ut sin
värja och erbjöd pardon åt den afskurna bataljonen; men Dunker ropade
blott: "skjut den der!" Ryska anföraren träffades icke; men deremot blef
Dunker dödligt sårad, och kulan, som först gick igenom underlifvet,
genomborrade derefter ena armen. De karlar som buro bort honom blefvo
kort derpå nedskjutne, så att de fälde honom till marken, och hans
dervid uppgifna jemmerrop, injagade en hemsk bestörtning hos truppen,
hvilken så högt älskade och värderade honom. Hela bataljonen omringad af
öfverlägsna fiender, saknade nu all utväg att vidare kunna förena sig
med den öfriga hären; men som den likväl icke ville gifva sig fången,
blef den alldeles sprängd. Allt detta blef icke omnämndt i de insända
rapporterna. Sedan Dunker stupat, inträffade ännu den olyckan, att ingen
ville taga befälet öfver bataljonen. Dunkers närmaste man, kapitenen vid
Karelska jägarena von Burghausen, var länge sedan sårad och bortförd.
Löjtnant Humble vid samma regemente, var äldst på stället; men han
vägrade, emedan det var allmänt bekant, att von Gerdten vid Savolaks
jägare blifvit utnämnd till kapiten, hvarföre befälet tillkom honom. Von
Gerdten invände, att innan han fått fullmagt, eller hans befordran stått
på general-orderna, ansåg han sig blott såsom löjtnant, och således
yngre än Humble. Under sådana öfverläggningar förlorades den dyrbara
tiden. Sluteligen sade von Gerdten: "åt hvar och en karl som kan rädda
sig, och genom skogen taga sig fram till arméen, betalar jag en
riksdaler." Och dermed lemnade von Gerdten bataljonen, och räddade sig
genom skogen. Han kom alldeles ensam fram till hären.

Arméen fortsatte sitt återtåg till Håknäs, dit vi anlände kl. 4 om
morgonen den 6 Juli. Den tappre Dunker var då borta, till allmän sorg
och saknad. Men icke nog dermed, af hela bataljonen fanns vid härens
framkomst till Håknäs, icke mer i behåll än den omnämde von Gerdten och
adjutanten Aminoff, hvilken under träffningen blifvit skickad att begära
mera ammunition; men ingen enda soldat. Hela Savolaks andra bataljon,
bestod nu endast af blesserade kapitenen von Burghausen, förenämde
tvenne officerare; samt löjtnant Andersin och 30 jägare, som med honom
varit på fältvakt å venstra flygeln; oberäknad trossen och dem som
åtföljde densamma. Sorg och hemsk bestörtning intog derföre alla sinnen.
Glädjen blef så mycket större, då kl. 1 på dagen den 6 Juli, löjtnant
Tuderus återkom med omkring 50 Savolaks jägare, sedan de arbetat sig
fram både land- och sjö-väg; genom kärr och moras, med mycken möda och
många besvärligheter. Dagarne derefter anlände på samma sätt smärre
partier af den sprängda bataljonen, dels med och dels utan befäl. Ännu
flere dagar efter drabbningen, instälde sig ett större antal, äfven
många sårade, och bland dem adjutanten vid Savolaks jägare Lundeberg,
hvars blessyr, genom utståndna mödor, så förvärrades, att den förde
honom till grafven. Alla dessa ville helre söka sig fram till hären än
gifva sig fångne, och af Ryssarne emottaga den erbjudna tillåtelsen, att
återvända till sina hemvist och anhöriga.

Sålunda såg man denna trupp, som lidit så mycket, som ofta befunnit sig
i saknad af lifvets förnämsta behof, hvilken alltid utgjort eftertrupp
under återtåg, och förtrupp vid framryckandet, hvilken efter en marsch
af mera än 300 mil, nödgades, under den strängaste köld ensam bevaka
Sveriges gränsor, nu icke hade något fädernesland att försvara, och
stridde endast för Sverige samt förlorat sin älskade befälhafvare, stå
instängd af Ryska kolonner, utan någon anförare i denna vådliga
ställning. Det hade då sannerligen icke varit förvånande, om den gifvit
sig fången, för att få återvända till sina hembygder. Men någon af
under-befälet tillropade den: "kom ihåg, att vi äro Savolaksare, låt ej
Ryssarne få taga er." Det redan svigtande modet vaknade hos dem, och
ingen fara kunde nu mera afskräcka dem ifrån försöket att hinna Svenska
hären. Sådane voro Savolaks jägare, och derför blef bataljonens slutliga
förlust i denna drabbning icke så stor, som det i början syntes.

Uti rapport af den 6 Juli uppgifves andra fält-bataljonens hela förlust
i träffningen vid Hörnefors hafva utgjort: dödskjutne, 1 officer och 18
man; sårade 4 officerare och 17 jägare; samt af hela brigaden icke mer
än 23 saknade, hvilka förmodades återkomma. Rätta förhållandet är, att
den 6 Juli, då rapporten uppsattes, var förlusten ännu icke känd. Först
efter 8 dagar, då alla af den sprängda bataljonen hunnit återkomma,
kunde den noggrannare bestämmas. Den uppgick för andra Savolaks
fält-bataljonen till omkring 100 man, i stället för de uppgifne 35. För
de andra bataljonerna är rapporten enlig med verkliga förhållandet. Vår
hela förlust var 11 officerare och nära 200 man. -- Vid början af
striden framträngde Kossacker till bruket, straxt efter det Sandels
begifvit sig derifrån. De förfelade således sitt ändamål att taga honom;
men de togo i stället allt hans bordssilfver.

Finska brigaden innehade sedan en ställning söder om Öre elf, med
bataljoner förlagde uti Nordmalings kyrkoby, samt vid Olofsfors bruk,
der general Sandels hade sitt högqvarter. Här qvarstodo vi intill den 18
Augusti, då underrättelse inlopp, att en betydlig Svensk här landstigit
vid Ratan, och tagit fienden i ryggen; i följd deraf ryckte vi norrut.
Vårt framtågande gick likväl nog långsamt, och långsammare än det kunnat
ske; ty Öre elf passerades ej af oss, förr än natten mot den 20. I fall
det funnits något samband emellan företagen, så hade väl ej Sandels
styrka bordt denna tid ligga overksam; han hade tvertom bordt locka
fienden sydligare inåt landet, under det en så afgörande plan förehades
af landstignings hären, hvilken derigenom lättare kunnat bemägtiga sig
den vigtiga ställningen vid Umeå elf. Öfver-amiralen Puke, som blifvit
utnämnd till general-befälhafvare, och fått sig ledningen af det hela
anförtrodd, var ju den 14 Augusti i Hernösand, der general Wrede hade
sitt högqvarter, hvarföre uppgjordes icke der något sådant?

Då vi den 21 Augusti om aftonen ankommo nära Umeå elf, upptäckte vi ett
å södra sidan elfven af Ryssarne uppkastadt batteri, omkring hvilket
Kossacker voro synliga. Anordningar gjordes genast att angripa och
bestorma detta batteri, och anfalls planen utfördes mycket noggrannt;
men vid framkomsten var ingen fiende synlig, och kanonerna voro endast
af träd. Kossackerna hade emellertid skyndat sig öfver och lösgjort
flottbron på södra sidan, samt derigenom betagit oss möjligheten att
genast komma öfver elfven. Dagen derpå, sedan bron åter blifvit
iståndsatt, gingo vi öfver, och fortsatte marschen fram till Säfvar. Der
var brigaden flere dagar sysselsatt att begrafva de öfver allt både i
skogen och omkring husen, efter träffningen den 19, qvarliggande döde.

Under det vi lågo vid Säfvar, kom general Wachtmeister antågande med
1,500 man af de trupper, som deltagit i striden vid nyssnämnde ställe
och Ratan. Då Wachtmeister hann till första Finska fält-bataljonen,
ropade han: "hurra för våra Finska kamrater;" hvilket af hans trupp
upprepades, samt besvarades med hurra af Finska bataljonen. Samma
förhållande inträffade vid andra bataljonen; men då han kom till tredje
fält-bataljonen, hvilken utgjordes af Savolaks, jägare, stodo alla
tysta, och ingen besvarade Wachtmeisters och hans trupps hälsning. Så
stor var förtrytelsen öfver utgången af den ryktbara expeditionen.

Det synes ock verkligen förundransvärdt, att general Kamensky, med en
korps af 8,000 man, hvilka flere veckor lidit af hunger och hvarje slags
fältmödor, kunde slå sig igenom omkring 5,000 man friska trupper, utan
att ens förlora något af sin tross eller sitt artilleri, som blott på en
enda väg kunde framkomma. Men ännu obegripligare ansågs det, att grefve
Wachtmeister lemnade Djekneboda obegagnadt, detta af naturen så starka
pass. Hade han stadnat här med sin hufvudstyrka, och befäst sig, så
skulle hans företag aflupit annorlunda. Ryska befälhafvaren väntade
sådant, och hade yttrat, att om han blefve nödsakad att gifva sig,
skulle han vända sig till general Sandels, med honom uppgöra
kapitulationen och öfverlemna sig åt honom. Wachtmeister uppger i sin
rapport af den 21 Augusti, att han "erhöll underrättelse, det fienden
marscherat med någon styrka, för att turnera så väl hans venstra som
högra flank, hvilket ofelbart vid detta såkallade pass är görligt." Men
detta sista föregifvande är alldeles origtigt. Till venster ligger en
liten sjö och sedan ett sankt kärr intill hafvet; till höger äfven en
insjö, hvilken väl af infanteri kan kringgås, men blott på en smal
landttunga, på hvars vestra sida ett oländigt moras tillstöter.
Afståndet emellan begge desse sjöar är omkring sextio alnar, och der
framlöper landsvägen, invid hvilken, på norra sidan, den Svenskarne
kunnat besätta, finnes en höjd, hvilken beherrskar hela den nedanföre
liggande slätten. Sådan är belägenheten. Då general v. Döbeln någon tid
derefter passerade stället, och undersökte det, skall han hafva yttrat:
"Herre min Gud, att du aldrig gifvit mig ett sådant ställe att slås
uppå! Detta pass säger man kan turneras; -- ja visserligen, genom Åbo
och Wasa." Passets fördelaktiga läge var också erkändt före drabbningen
vid Säfvar; ty den hos grefve Wachtmeister tjenstgörande
general-adjutanten Lagerbring, yttrar, i sin rapport af den 17 Augusti:
"Djekneboda är ett förmånligt pass emellan tvenne sjöar."

Efter de upplysningar jag erhållit af sakkunnige män, tror jag mig kunna
meddela några tillförlitliga uppgifter, till bedömande af förhållandet
härstädes.

Ett hufvudsakligt fel som begicks, och hvilket äfven medförde detta
krigsföretags misslyckande, var att öfverbefälet anförtroddes åt en
sjöofficer, hvilken efter landstigningen ej åtföljde hären, utan förblef
på flottan, hvarifrån befälhafvaren för landttrupperna, general
Wachtmeister, vid oförutsedda fall, skulle afvakta hans befallningar.
Men derföre skall efterverlden anklaga endast den person, som gaf vika
för partisinnet, och ej öfverlemnade ledningen af denna vigtiga
expedition åt någon af de erfarne och i Finland bepröfvade generalerna
Adlercreutz, Sandels eller v. Döbeln. Desse voro icke förlegade och af
sig komne; de hade ju nyligen visat prof på kraft och duglighet.

Grefve Wachtmeister ägde visserligen ej den nerv och verksamhet, som
fordras af en anförare; men han var likväl icke i så hög grad felaktig,
som allmänna omdömet stämplat honom. Han hade blifvit anbefalld af
öfveramiralen Puke, att skyndsamt framrycka till Umeå, för att hinna
till denna stad i förväg för general Kamensky, hvars hufvudstyrka stod
omkring Öre elf. Men utförandet af denna befallning var ej så lätt, som
det föregafs, utan blef tvertom, genom flere sammanstötande
omständigheter, omöjligt. Wachtmeister hade ifrån Ratan längre väg till
Umeå än Kamensky från Öre, och det var dessutom svårare för Svenskarne,
att framtåga uti ett land redan besatt af fienden, som der hade flere
posteringar, hvilkas fördrifvande medförde tidsförlust. General
Kamensky, som i god tid blifvit underrättad om landstigningen, kastade
sig genast, med största delen af sina trupper, emot Wachtmeister,
hvilken, redan ankommmen till Säfvar (d. 18 Aug.), nu ansåg ett vidare
framryckande vådligt. Wachtmeister ernade icke bjuda fienden drabbning
vid Säfvar; men vågade ej heller draga sig tillbaka, innan han erhållit
öfver-amiral Pukes förhållningsorder, hvarföre han afskickade
general-adjutanten Lagerbring till Ratan, för att derom anhålla. Men
denne hade ej hunnit återkomma, då Kamensky, hvilken på 36 timmar i
sträckmarscher tillryggalagt åtta mil, redan börjat striden.

Svenska hufvudstyrkan stod på norra sidan om Säfvars ström, och på den
så kallade Säfvars backe; på södra sidan om strömmen, var utsatt en
fältvakt, som bestod af en bataljon Södermanlands regemente, under
öfverste-löjtnant Hercules. Då denna fältvakt blef anfallen (d. 19 Aug.
kl. 7 f. m.) hade den genast bordt draga sig tillbaka och förstöra bron,
då Svenska hären, oaktadt sin mindre fördelaktiga ställning, kunnat göra
ett samladt försvar svar och bibehålla sig, tills Lagerbring återkommit
från amiral Puke. Men öfver-adjutanten, baron Stackelberg, som hade
befälet öfver förposterna, lät sin personliga tapperhet förleda sig, att
stadna qvar med fältvakten och de till dess understöd uppställde
bataljoner, samt att inlåta sig i strid med hela Ryska hären, hvarigenom
han kanske till en stor del blef orsaken till hvad som här inträffade.
General Wachtmeister kastade den ena bataljonen efter den andra emot
fienden; men trupperna invecklades i striden utan något samband sig
emellan, och blefvo, oaktadt den utomordentliga tapperhet de på alla
ställen ådagalade, slagne i detalj. Olyckligtvis var den skickligaste
och mest erfarne anföraren på stället, general-adjutanten Lagerbring,
ännu frånvarande; efter hans återkomst varseblef man mera ordning och
säkerhet uti rörelserna. Sedan rapport inlupit, att Ryssarne framträngde
öfver ett vad på venstra flygeln, anbefalldes ett allmänt återtåg,
hvilket med största köld och ordning verkstäldes. Striden hade då varat
åtta timmar.

Svenska hären inträffade samma dag, om aftonen, vid Djekneboda,
hvarifrån den efter ett kort rastande fortsatte sitt återtåg till Ratan.
Orsaken hvarföre Wachtmeister icke stadnade vid Djekneboda, uppgifves
framför allt hafva varit brist på ammunition, hvilken under den
långvariga striden vid Säfvar blifvit så förminskad, att han med
återstoden ej trodde sig kunna uthålla någon ny drabbning. Detta skäl
talar mera till hans ursäkt, än det han sjelf förebar i sin rapport af
den 21 Augusti.

Wachtmeister hade vid Rutan intagit ett ställning, skyddad af uppkastade
fältverk och de expeditionen åtföljande kanonslupar, då Kamensky, som
några timmar sednare inträffade, uppfordrade honom att skyndsamt åter
inskeppa sig, med hotelse att i annat fall ytterligare angripa honom.
Följden häraf blef en strid. Ryssarne gjorde flere anfall; men de blefvo
hvarje gång tillbakaslagne. General Kamensky vann dock sitt
hufvudändamål; ty medan en del af hans trupper sysselsatte de på näset
vid Ratan sammanpackade Svenskarne, tågade hans öfriga styrka, med hela
trossen och artilleriet, obehindradt norrut. Han hade vid Säfvar lidit
förluster, insåg vådan af sin belägenhet, och åsyftade nu endast att
genom ett skyndsamt återtåg rädda återstoden af sin här.

Drabbningarne vid Säfvar och Ratan vore blodiga; Svenskarne förlorade
omkring 40 officerare och 1000 man, och Ryssarne uppgåfvo en ännu större
förlust.

Underrättelsen om fredsslutet i Fredrikshamn, den 17 September 1809,
afbröt fiendtligheterna. Finland var för everdeliga tider afträdt till
Ryssland. Öfverlefvorna af Finska hären blefvo nu indelade i tvenne
fält-bataljoner, af hvilka den ena, under öfverste-löjtnant G.
Ehrenroth, fick befallning att aftåga till Westerås, och den andra
qvarblef i Umeå. Under sin marsch till Westmanland, erforo Finnarne en
utmärkt välvilja af alla medborgare klasser. Invånarne i Hernösand och
Gefle utmärkte sig härvid isynnerhet; men öfverträffades likväl af dem
uti Westerås. Icke blott stadsboerna, utan äfven kringliggande socknars
inbyggare täflade häruti med hvarandra. Omkring 5 månader lågo de i
Westerås, och under hela denna tid hade de der ett nästan dagligt
gästabud.

Jag har icke fört anteckningar öfver femte brigadens krigsföretag under
Sandels befäl, om sommaren 1808, ehuru en del af Savolaks brigaden också
deltog deruti; emedan jag åtföljde den del af Savolaks brigaden, som
anfördes af grefve Cronstedt, och således icke var i tillfälle att om
den förra förskaffa mig tillförlitliga uppgifter. Dessutom äro den
förstnämde brigadens händelser fullständigt beskrifna af
öfverste-löjtnant Burman.

För att lätta öfversigten af de krigshändelser, i hvilka Savolaks
brigaden deltog åren 1808 och 1809, vill jag här i ett sammanhang
uppräkna dem.

   1808 den     11  Mars, vid Leppävirta.
                15  Mars, vid Kuopio och Toivola.
                27  April, vid Revolaks, der Ryssarne förlorade 1
                       general, 7 officerare, 416 man, 4 kanoner, 103
                       hästar, m. m.
                 2  Maj, vid Pulkkila, hvarest Sandels tog 5 officerare
                       och 286 man till fånga, samt förlorade 5
                       officerare och 70 man.
                 3  Maj, vid Kärsämäki, då 2 officerare, 35 man och 96
                       lass proviant blefvo tagne.
             s. d.  vid Piippo, der 26 man togos till fånga.
                --  vid Ahokylä, hvarest 11 man och 200 lass proviant
                       eröfrades.
                --  vid Nilsiä, då 6 man och 69 lass proviant erhöllos.
                 9  Maj, vid Taipale; kapiten Malm gjorde 1 offic. och
                       89 man fångar.
                12  Maj, vid Kuopio, der kapiten Malm tog 300 fångar,
                       2,200 tunnor säd och mjöl, samt 1,000 Lisp. hö,
                       och förlorade endast 2 man döde och en sårad.
                25  Maj, vid Rautalampi, togos 58 tunnor mjöl.
                --  vid Leppävirta, eröfrades 320 tunnor mjöl och säd,
                       samt 800 Lisp. hö.
                --  vid Jorois, togos 222 tunnor säd och mjöl, samt
                       1,097 Lisp. hö.
                29  Maj, vid Warkaus, eröfrades 68 kanoner och 31
                       nickor.
                29  Maj, vid Koivisto i Laukkas socken, togos 27 fångar
                       och 60 tunnor mjöl.
               12,  13, 14 och 15 Juni, träffning vid Jorois, Kutumäki,
                       Warkaus och Kelloniemi, på hvilka ställen vi
                       förlorade 1 officer och 47 man.
                25  Juni, vid Paukarlaks, der kapiten Dunker, midt
                       emellan fiendens trupper, tog 9 man fångar och
                       öfver 400 artilleri-hästar, samt förstörde 400
                       lass proviant.
             s. d.  vid Toivola, hvarest 12 fångar gjordes; men vi
                       förlorade 1 officer och 21 man.
                 1  Juli, vid Kelloniemi, togos 21 fångar; men vi
                       förlorade 5 officerare och 79 man.
                 2  Juli, vid Lintulaks, der Fieandt förlorade omkring
                       200 man.
                10  Juli, vid Lappo, der major Ehrenroths fördelning
                       blef sprängd.
                14  Juli, vid Lappo, hvarest Ryska hufvudstyrkan blef
                       slagen och fördrifven; men vi förlorade 11
                       officerare och 120 man.
                11  Augusti fördref kapiten Malm, med 220 man och 300
                       bönder, Ryska styrkan 1,700 man, under general
                       Alexeieffs befäl, ifrån hela Karelen, och
                       förlorade dervid endast 2 officerare, 29 man och
                       16 bönder; men fienden nära 200 man.
                17  Augusti, vid Alavo, der Ryssarne, efter ett
                       hårdnackadt motstånd, blefvo slagne.
                21  Augusti, vid Karstula, då Fieandts fördelning blef
                       slagen och förlorade omkring 800 man.
             s. d.  vid Wirdois, der passet af oss intogs och fienden
                       fördrefs.
                --  vid Etseri, tog major G. Ehrenroth 3 officerare och
                       42 man, jemte proviant.
                31  Augusti och 1 Sept., vid Ruona bro i Kuortane,
                       hvarest vi förlorade omkring 800 man och 20
                       officerare.
                 2  Sept., vid Salmis.
                10  Sept., vid Ylistaro.
                14  Sept., vid Oravais, der vi blefvo slagne och
                       förlorade omkring 1,200 man och 40 officerare.
                27  Oct., vid Idensalmi; Sandels slog Ryssarne, hvilka
                       förlorade 17 officerare och 730 man, och Sandels
                       8 officerare samt 269 man.
                11  Nov., vid Idensalmi, der Dunker blef slagen och
                       förlorade 9 officerare och 230 man.
   1809 den     21  Mars, vid Holmön, utanför Umeå.
                22  Mars, vid Umeå.
                15  Maj, vid Skellefteå, hvarest Furumark blef tagen,
                       med 650 man.
                 2  och 3 Juli, vid Sörmjöle.
                 5  Juli, vid Hörnefors, der Sandels blef slagen och
                       förlorade 11 officerare och nära 200 man.

Savolaks brigaden hade således under detta fälttåg deltagit uti 42
större eller mindre träffningar, och vid alla tillfällen utmärkt sig för
sin tapperhet. Jag har ej vid hvarje tillfälle omnämnt alla de
officerare, som der ådagalade mod och oförskräckthet; emedan detta
skulle för mycket hafva ökat arbetets vidd. Jag anser mig derföre, innan
jag slutar, på ett ställe böra uppräkna de officerare, som vid alla
tillfällen utgjorde brigadens heder. Om deras namn härigenom kan bevaras
åt efterverlden, blefve sådant för flere ibland dem nästan den enda
belöning de erhållit. Vid uppgörandet af denna förteckning, har jag
ansett öfverflödigt, att omnämna vid hvilken korps hvar och en tjente,
utan blott uppgifvit den tjenstegrad han vid krigets början innehade.

Desse voro, ibland

_Regements-officerare_: grefve Cronstedt, Sandels, G. Ehrenroth, Lode,
G. Aminoff, Furumark, Martinau, Grotenfeldt och Tujulin.

_Kapitener_: Dunker, Malm, C. M. v. Fieandt, Brunow, Molander, v. Born,
Germ. Aminoff, v. Burghausen, v. Wright, M. Ehrenroth, Ladau och Tavast.

_Subalterner_: Brusin, Burman, Dan. W. v. Fieandt, G. M. Dunker, Er. Al.
Tigerstedt, Gr. Aminoff, Orbinski, Reiher, Schwartz, Tavaststjerna,
Taube, Carlqvist, Ekestubbe, Lundeberg, Neiglick, Tuderus, Lind, C. M.
v. Fieandt, Gr. Tigerstedt, B. J. Meinander, v. Gerdten, Fr. Aminoff,
Salmén, v. Becker, Oppman, Er. Ad. Tigerstedt, Harlin, Hjelmman,
Savander, Wallgren, Hartman, Collan, Humble, Furumark, Weber, Wrede,
Andersin, Longe, Ad. W. Meinander och Molander.

Savolaks brigaden, som vid krigets början utgjorde 3,750 man, hade, om
jag icke misstager mig, vid dess slut endast omkring 200 man i behåll.
Leppävirta kompani, af Savolaks jägare regemente, hvilket bestod af 150
man, hade blott 3 man öfriga. Man kan med skäl säga, att Savolaks
brigaden "stod till sista man." Denna brigad och Björneborgs regemente
kunna ostridigt jemföras med hvarje af fornålderns och samtidens mest
ryktbara trupper.

I företalet har jag nämnt, att mina anteckningar grunda sig på hvad jag
sjelf sett, på flere erfarne officerares omdömen och på det inom hären
rådande tänkesättet. Men det är likväl möjligt, att, oaktadt mitt
alfvarliga sträfvande efter sanning, någon läsare, som öfvervarit
händelserna eller deltagit i dem, kunde upptäcka ett eller annat
misstag, hvilket kunde fordra rättelse. I sådan händelse anhåller jag
att denna ville hafva godheten, att tillsända mig sina på säkra grunder
stödde anmärkningar, adresserade på Bjästads post-kontor, då jag, vid en
möjligen ny upplaga, ej skall underlåta att meddela de rättelser,
hvartill dessa anmärkningar kunna föranleda. Men anmärkaren täckes äfven
uppgifva sitt namn och sin karakter; ty anonyma tillrättavisningar anser
jag mig ej kunna begagna.




                         Tillägg och Rättelser.


   Sid.  21 står: Meinander läs: Adolf W. Meinander
    --   26, 63, 96 står: Meinander läs: Berndt Joh.
            Meinander
    --   57  rad.   7  nedifr.  står:  Trenne  läs:  Tvenne
    --   99   --   17  uppif.    --      33     --     37

                   [Illustration: Högupplöst karta.]




Noteringar:


Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

   [s. 11]:
   ... under general Tutschkofs befäl. Oaktadt ...
   ... under general Tutschkoffs befäl. Oaktadt ...

   [s. 12]:
   ... Tutschkof, som anförde Ryska styrkan, ...
   ... Tutschkoff, som anförde Ryska styrkan, ...

   [s. 68]:
   ... drog sig till Rouna; hvarefter en del ...
   ... drog sig till Ruona; hvarefter en del ...

   [s. 81]:
   ... infanteri G. Ehrenroth, riddare af svärs-orden ...
   ... infanteri G. Ehrenroth, riddare af svärds-orden ...

   [s. 98]:
   ... afbröts en redan början träffning. Så snart ...
   ... afbröts en redan börjadt träffning. Så snart ...

   [s. 114]:
   ... soms fanns uti Skellefteå, bestående af sjö-artilleri, ...
   ... som fanns uti Skellefteå, bestående af sjö-artilleri, ...

   [s. 128]:
   ... på venstra flygeln allför fort gingo ...
   ... på venstra flygeln alltför fort gingo ...

   [s. 129]:
   ... omringad af öfverlägsna fieder, saknade ...
   ... omringad af öfverlägsna fiender, saknade ...

   [s. 130]:
   ... af blesserade kapitenen von Burghausin, förenämde ...
   ... af blesserade kapitenen von Burghausen, förenämde ...

   [s. 139]:
   ... Finland var för everldeliga tider ...
   ... Finland var för everdeliga tider ...






End of the Project Gutenberg EBook of Anteckningar öfver Fälttågen emot
Ryssland åren 1808 och 1809, by Carl Johan Holm

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 53972 ***