*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 53173 ***

                          HELENA NYBLOMS SAGOR


                            FÖRSTA SAMLINGEN

                             ANDRA UPPLAGAN

                               STOCKHOLM

                         ALBERT BONNIERS FÖRLAG




                               STOCKHOLM

                     ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907




                          Han som försvor sig.


Det var en gång en yngling som hette Walter. Han hade bara lust till en
sak, och det var att spela fiol, men det gjorde han också bättre än alla
andra.

Så satt han en dag i sin fars gård och stämde fiolen, och så tänkte han:

»Nu ställer jag mig utanför min mors dörr och där spelar jag så vackert
och så blidt, att hon förstår hur högt jag älskar henne.»

Och så började han spela allt det mjukaste och bästa, han visste, af
sitt hjärtas öfverflöd. Men då öppnade en tjänstflicka dörren på glänt
och hviskade: »Ge dig genast i väg! Mor skall sofva!»

»Så dum jag var!» tänkte gossen. »Det kunde jag väl ha förstått, att
inte skulle jag hålla på att spela när mor ska sofva.»

Så gick han bort till andra ändan af huset och ställde sig utanför sin
fars dörr.

»Nu ska jag spela så morskt och frimodigt,» sade han till sig själf,
»att far ska bli glad och komma att tro på mig.» Och så började han med
de käckaste tag öfver fiolen, så det sjöng i väggarna.

Men genast öppnade en tjänare dörren till faderns rum och sade:

»Gå din väg! Far skall arbeta.»

»Jaså!» sade gossen till sig själf. »Det borde jag väl ha tänkt, att
inte går det an att spela när far ska arbeta!» Och så gick han bort
ifrån gården.

Han gick genom susande skogar och blommande ängar, öfver höga berg och
djupa dalar, och så kom han till en stor stad.

»Nu ska jag väl spela för dem här i staden, så de kunna tänka sig allt
det vackra, jag sett på vägen,» sade han till sig själf och så ställde
han sig vid ett gathörn och spelade. Men alla som gingo förbi hade så
rasande brådt och inte alls tid att stanna och lyssna till hans spel;
slutligen kom en man med en stor käpp och en silfverträns om hatten och
lade handen på hans axel.

»Här får ingen spela på gatan!» sade han. »Sluta genast upp, annars tar
polisen dig!» — Ja, då fick han ju sluta. Men så fick han veta, att det
om kvällen skulle bli stor fest på rådhuset, och där skulle spelas till
dans. Då gick han och bad, att han också skulle få spela med på sin
fiol.

»Å ja, ¯en¯ mer eller mindre kan ju göra detsamma,» svarade man honom,
och så fick han lof att vara med på kvällen.

Man hade prydt den stora rådhussalen så fint med gröna kransar och röda
pioner och fladdrande band, och under taket svängde kronor af tunnband,
omvirade med löf, i hvilka hundra vaxljus strålade. Men i salen visade
sig all stadens finaste ungdom. Hand i hand kommo de för att dansa.
Gossarna voro klädda i knäbyxor och långa spetsiga skor. De buro korta
kappor öfver axlarna och ringar på fingrarna. De unga jungfrurna voro i
sammet och siden, breda öfver länderna och tjocka öfver magen, med feta,
hvita händer och slätkammadt gyllene hår. De voro hvita och röda som
smultron med grädde, och hade pärlor i öronen och på bröstet. Och de
unga flickorna och de unga gossarna dansade hand i hand, ibland två och
två, ibland i långa rader och i stora ringar, fram och åter på det
bonade golfvet.

Kring väggarna sutto mödrarna och pratade och kacklade som höns i en
hönsgård, men i rummet bredvid sutto fäderna och drucko öl och renskt
vin och skreko och skrålade som om fienden hade kommit i landet.

Ja, ¯det¯ var ett gille!

Musikanterna handterade sina instrument med största fart och kläm, men
ju klarare trumpeterna smattrade och ju raskare fiolerna arbetade, desto
högre pratade och skrattade alla människor i danssalen. Det var som om
de ville visa, att de alldeles kunde öfverrösta musiken.

Walter kunde då rakt inte tycka det vara någon glädje att stå och spela
för ¯det¯ sällskapet. Men så bad han anföraren för musiken, att han
skulle få lof att spela något vackert när de hvilade mellan danserna.

»Ja, kan det roa dig, så var så god!» sade mannen, och då det nu för en
stund blef tomt på golfvet i danssalen och alla hade satt sig till hvila
på bänkarna längs väggarna, så steg Walter fram, lyfte sin fiol och
började spela. Han tyckte, att det liksom låg kärlek i luften. Här voro
så många vackra flickor och så många ståtliga unga män, som måhända nog
skulle ha lust att säga hvarandra hvad deras hjärtan tänkte på, men inte
hade mod därtill. Nu ville Walter låta dem höra huru ett älskande hjärta
talar, och han började sjunga så varmt och så ömt på sin fiol, att han
själf fick tårar i ögonen. Ett ögonblick spetsade man öronen nere i
salen, men så började man tala dubbelt så högt som förut, och efter en
stund ropade den förnämsta dansören:

»Nu är det nog med de där klagovisorna. Låt oss nu få en ‘Allemagne’!»

Ja, då fick Walter ju sluta tvärt och åter börja dansmusiken med de
andra. Men då han på morgonsidan gick bort från dansgillet, så tänkte
han:

»Så dum jag kunde vara att tro, att alla de där kalla och stolta
människorna skulle bry sig om min musik! Nej, nu går jag ut på landet
och spelar för bönderna. Det är folk som ha hjärtat på rätta stället,»
och så gick han utåt landsvägen. Fram på kvällen kom han till en
bondgård, där många människor voro församlade. Karlar och flickor, som
kommit hem från höskörden, hade just slutat kvällsvarden. Nu sutto de på
trappan och omkring brunnen i gladt samspråk med hvarandra. Husbonden
och husmodern stodo i dörren och tillkastade då och då tjänstfolket ett
uppmuntrande ord.

En af gossarna, som fick öga på Walter, ropade till honom:

»Kom hit, spelman, och spela oss ett stycke!»

Walter blef så glad. »Det var det jag tänkte!» sade han till sig själf.
»Det är sådant folk, som har hjärta för musiken.» Och han skyndade in på
gården.

Han började spela en gammal folkvisa, en af dem som ingen har gjort, men
som hela världen känner. Den var så underligt vacker med klang af
bergsbäckar och skogssus och plaskande vågor.

Men knappast hade han spelat ett par takter, förrän en af flickorna
började sjunga därtill. Hon hade en hög, skärande röst. Strax därpå föll
en gossröst in. Det var en djup bas, som rullade så besynnerligt på
tonerna. Och nu började ett par andra röster. De sjöngo just inte så
vidare rent. Efter en stund sjöngo alla med, flickor och gossar, höga
och djupa röster, hvar på sitt sätt. Det var ett riktigt bölande. Walter
kunde inte så mycket som höra sin egen fiol. Han upphörde att spela och
lät de andra sjunga visan ut. Men nu hade de kommit i farten och ville
hafva mera.

En begärde en glad, en annan en sorglig visa. Alla ropade i munnen på
hvarandra: »Om han ändå kunde spela visan, som Jakob spelar så bra!»
sade en.

»Eller den, som gamle spelmannen gaf oss i fjol. ¯Det¯ var en karl till
att spela!» sade en annan; och de refvo och sleto i Walter från alla
sidor. Men genast han började en visa, började också alla skråla igen.
Då lade han ner fiolen.

»Hvad behöfver ni spelman till?» sade han. »Ni reder er ju allra bäst
utan» — och så gick han.

»Ack så dum jag kunde vara att tro, att bönder och bondtöser skulle
vilja höra på mig!» sade han till sig själf medan han vandrade ut i
natten.

Nästa morgon kom han till stora hagar och ängar. Där lågo fåren i
solskenet och läto sig sommarens blommor väl smaka, och Walter satte sig
hos dem på en stubbe.

»Människorna ä’ så konstiga,» tänkte han. »De vilja inte höra på mitt
spel. Nu ska jag spela för er, snälla, tysta djur,» och så började han
en liten sakta och vänlig melodi på fiolen.

Men knappast hade han spelat litet, förrän fåren började fara ikring,
som om han skulle ha velat göra dem något illa. De blängde med sina
gröna ögon och lyfte på öfverläppen, medan benen riktigt slogo slint
under dem af bara ångest.

»Så’na får I ä’!» sade Walter och reste sig. »Men hva ska I väl
egentligen kunna vara annat?» och så gick han.

»Jag tror att människor och djur ä’ lika dumma!» sade han för sig själf.
»Inte ska man vänta sig något af ¯dem¯. Men den vackra naturen! Det är
en annan sak! Alla I sköna, vajande björkar och alla I sakta porlande
källor! I skolen förstå mig. Och nu bryr jag mig bara om att spela för
er!»

Så började Walter spela de ljufvaste låtar han kunde locka ur fiolen.
Men han hade inte spelat länge förrän alla björkarna började hviska till
hvarandra. Och de tisslade och tasslade och fnissade och prasslade, så
Walter mycket väl förstod, att nu passade de på medan han spelade att
säga hvarandra alla sina hemligheter. Och de glada källorna skrattade
och jollrade och stänkte droppar i ansiktet på honom.

»Ja, du spelar bra!» ropade de med sina glada barnröster. »Du spelar
riktigt bra; men dina visor ä’ så korta, de ta genast slut. Hör på oss!
Hör på oss! Hör på ¯den¯ melodin! Ser du, vi, ja vi sluta aldrig, vi!»
och så pladdrade alla källorna och gurglade sig liksom för att bli ännu
klarare i strupen. De hade inte alls tid att höra på Walters fiol.

»Det finns nog ingen på hela jorden som vill höra på mig,» sade Walter
och reste sig. »Hvad ska det då tjäna till att lefva. Jag tror jag går
och hänger mig!» och så gick han in emot den stora allvarsamma skogen.
Men vid skogsbrynet satte han sig ned på dikeskanten för att ännu en
gång se ut öfver denna vackra jord, som låg och lyste under
sommarhimlen, och då fick han syn på en man, som kom gående på
landsvägen och som nalkades stället där han satt.

Det var en underlig karl. Han såg ut som en afsigkommen fin kurre. Efter
tidens sed bar han en stor, brun slängkappa, som han hade kastat öfver
axeln på ett förnämt sätt. På hufvudet hade han en liten, röd mössa,
däri en lång hägerfjäder satt och vippade i morgonluften. På de långa,
smala benen hade han nedhasade röda strumpor, och på fötterna bar han
långa, nedtrampade skor. Han gick raskt framåt med en besynnerlig
vårdslös gång, medan han stack knäna framför sig, och höll hufvudet
böjdt öfver bröstet.

Walter satt och tittade efter honom.

»Den där,» tänkte han, »är bestämdt en gammal afdankad hofman, som en
gång sett bättre dar. Nu ska jag göra ännu ett försök! Om han står
stilla och hör på mitt spel, så ska jag tro, att det ännu finns något
för mig här på jorden att göra, men går han förbi utan att stanna — ja,
då går jag och hänger mig!»

Och så satte Walter fiolen under hakan och började spela. Han tog till
det svåraste och konstfärdigaste stycke, som han nånsin lärt sig. Det
hade dubbelgrepp och drillar och flög ibland upp på de högsta toner, som
kunna nås på fiolen.

»Nu ska jag göra mitt allra, allra bästa!» tänkte han och samlade hela
sin kraft. Men medan han spelade, sneglade han nedåt landsvägen för att
se om den främmande herrn skulle komma att gå förbi, eller om han
möjligtvis skulle bli stående och höra på honom. Nu var han alldeles
nära. Walters hjärta slog högt, medan han arbetade med fiolen. Det såg
ut som om den främmande herrn ville gå raskt förbi, men plötsligt
stannade han, lade armarna i kors, lyfte hufvudet och såg på spelmannen.
Walter hade suttit på dikeskanten och spelat. Nu reste han sig och
började med ny fart. Han tyckte själf, att han aldrig spelat så bra. Det
sjöng och tonade i fiolen, och till och med de djärfvaste språng gingo
som en dans.

Han slutade med en lång, lång drill, och så lät han fiolen sjunka och
såg på den främmande.

Den besynnerlige herrn stod och log. Men så bröt han ut i ett högt,
skallande skratt.

»Det där tyckte du väl att du gjorde riktigt öfverdådigt bra?» sade han
med en hånfull röst.

Walter kände hur han blef röd i hela ansiktet.

»Kan du måhända göra det bättre?» frågade han med darrande röst.

Den främmande herrn svarade blott med en hvissling som tydligen ville
säga: »Jo, det ska du få höra!» och så sträckte han en lång, mager arm
efter fiolen.

»Men fy för hin, så den är stämd!» sade han med en hög, skärande röst.
»Den är ju alltför låg!» Och han satte fiolen mellan knäna och började
vrida på skrufvarna.

»Och stråken sen! Den är ju också slak som ett segel utan vind!» Han
började också att spänna stråken. Medan han höll på därmed, satt Walter
och såg på hans ansikte. Det var ett sådant besynnerligt ansikte. I den
smala pannan växte det mörka, gråsprängda håret ned i en spets. Näsan
var lång och smal och hängde ned öfver munnen i en djärf krökning, och
den långa munnen hade korta, små tänder, som man såg när han log. Ögonen
voro dock de underligaste. Det var stora, svartgråa ögon med svarta
ögonfransar, men han knep dem beständigt ihop, så de sågo ut som två
långa, smala strimmor, i hvilkas midt pupillerna lyste som två gnistor.
Medan Walter satt och såg på honom, tyckte han, att mannen hvarje minut
ändrade utseende. I det ena ögonblicket var han riktigt vacker, i det
andra var han rent förbannadt ful. Och så hade han så otäcka händer,
långa, knotiga händer, på hvilka alla fingrarna sågo ut som om de hade
flera leder än vanliga människohänder, och slutade med tjocka klunsar i
fingertopparna. Det var gräsligt, så han stod och vred och vred på den
arma fiolen. Men nu tycktes han ändtligen ha fått den i ordning.

»Passa nu på, min sparfunge!» sade han till Walter, och satte
instrumentet under hakan.

»Nu ska du få höra hur man ska spela fiol!» och så började han.

Vid allra första stråkdrag, som han gjorde öfver fiolen, kände Walter
det, som om någon slagit honom öfver nacken med ett spö. Han spratt till
och satt spikrak och lyssnade. Var detta verkligen hans egen fiol?

Det strömmade toner ur den som droppar från en springbrunn, som vågor
från en bergbäck, som stormande hvirflar från en fors. Det sprakade som
tusen gnistor från en hväsande eld. Det skrattade och dansade och flög
och yrde om hufvudet på honom, så han ryste i hela ryggen af fröjd och
fasa. Och beständigt steg det i kraft och mångfald. Det var som om hela
luften sjöng omkring honom. Det trängde sig in på hans hufvud och hans
bröst, så det svindlade för honom. Han höll sig fast i gräset med båda
händerna, där han satt, och då spelet slutade på en hög drill, som
darrade öfver hans hufvud som ett blänkande svärd, kände han det som om
han skulle dö. Han satt likblek med båda händerna fulla med afrifvet
gräs och stirrade på den främmande.

»Tja! se ¯så¯ ska man spela!» sade denne i upprymd ton.

»Man skall veta, hvilken makt som finns i den här lilla tingesten!» och
han svängde fiolen framför sig. Han tycktes ha blifvit i riktigt godt
humör af att höra sig själf spela.

»Nu ska vi ta till något helt annat,» sade han så. »Nu ska det bli
kärlek af. Nu är du skön jungfrun, som sitter där och glor i din
jungfrubur, och jag är en hjärtnupen ungersven, som ska spela henne ut
genom fönstret. Hör nu på!»

Han började med att skrapa öfver alla strängar medan han jamade och tjöt
som en katt, men plötsligt upphörde han, lade bågen så sakta som luft
öfver strängarna, och så började serenaden. Han spelade på samma gång
sången och ackompanjemanget, och något så ljuft och tjusande hade väl
Walter aldrig hört i hela sitt lif.

Det vaggade och snyftade i strängaspelet som suckar från ett längtande,
blödande hjärta, medan sången sväfvade som brinnande böner, än sakta
hviskande, än stigande och svällande. Den slutade med tre suckar, den
ena saktare än den andra, som liksom ströko Walter öfver kinden med
smekande ömhet. Han tog med handen till ansiktet och märkte att det
simmade i tårar.

»Ja, ser du,» sade spelmannen sakta och sträckte ut stråken emot Walter.
»Här ha vi tösen hängande på bågspetsen. Det gick som en dans!» och så
skrattade han liksom invändigt med ett besynnerligt doft skratt.

»Du kan visst spela allt,» sade Walter. Han kunde knappast tala.

»Ja, det tror jag nog jag törs säga,» svarade den främmande. »Är det
något du särskildt kunde ha lust till?»

»Kan du spela så där ståtligt och stort och bredt, så det låter som
glädje och festlighet?» frågade Walter.

»Det ska du genast få höra,» svarade spelmannen.

»Nu är det alltså kejsaren som kommer! Vi se redan hans följe där långt
borta på landsvägen, och nu ska vi ta emot honom med triumfmarschen.»

Han drog ett par stora ackorder öfver alla strängarna. Det lät som om
trumpeter och horn hade blåst fanfarer. Och så började triumfmarschen.
Den började dämpad, som om den väntade på någon som skulle komma, men
steg och steg beständigt i styrka.

»Där ha vi dem,» sade spelmannen och började buga. »Där ha vi kejsarens
följe, hans riddare och hofmän, och där — där ha vi kejsaren själf!»

Han bugade sig så djupt, att toppen af hans hägerfjäder rörde vid
landsvägen.

Det brusade af toner omkring Walter. Det var som om en hel orkester hade
utbrutit i jubel för att hylla kejsaren. Han tyckte nästan att han såg
honom rida förbi på vägen och bockade sig själf i största ödmjukhet.

»Nu draga de bort,» sade spelmannen, då musiken blef svagare och
svagare, till dess den helt dog bort.

»Och nu skratta vi åt hela packet!» sade han så och lät stråken flyga
öfver strängarna, så det klingade som ett gapskratt.

»Var det så du ville ha det?» frågade han Walter.

»Du var mig en fan till att spela,» sade Walter. Han kunde inte finna
ord för sin beundran. »Hvad är du egentligen för en människa? Hvad heter
du?»

»X. Y. Zeta, så mycket du vill veta!» svarade spelmannen och visade
honom spetsen af sin tunga.

»Nå, det angår mig för resten inte,» svarade Walter. »Och du lärer
naturligtvis inte konsten ifrån dig.»

»Det har jag redan gjort åtskilliga gånger,» svarade spelmannen. »Och
jag har haft många snälla lärjungar.»

»Men det tar väl en gräsligt lång lärotid, innan man kommer underfund
med ditt spelsätt?» sade Walter.

»Å, det är inte tiden det kommer an på,» svarade mannen. »De flesta
människor tro att det beror på det här!» och han viftade med handen. »I
stället för att det skall sitta här!» och han pekade med toppen af sitt
långfinger på pannan. »¯Här¯ sitter det, min herre! Jag skall säga dig,
att du är lika dum som de flesta andra. Du vill spela för människorna
hvad du själf tänker på. Hvad tror du folk frågar efter ¯dina¯ tankar?
Du skall spela för dem, hvad ¯de¯ helst vilja höra. Du skall spela för
dem hvad ¯de¯ tänka på. Du ska alltid veta: ¯Den¯ vill ha det så, ¯den¯
vill ha det så! Nu ska de få det precis som de vill ha det.»

»Men hur i all världen ska jag kunna veta hur de ¯andra¯ vill ha det?»
frågade Walter och gjorde stora ögon.

»Det ligger i luften! Det vädrar man,» svarade spelmannen och spärrade
upp näsborren som en jakthund.

»Nej,» svarade Walter. »Det vädrar jag aldrig. Jag har nog med att komma
under fund med hvad jag själf går och funderar på.»

»Ja, jag kan tänka det!» svarade spelmannen. »Och det är därför ingen
gitter höra på dig, och det är därför du blifvit så sorgsen, så du höll
på att gå och hänga dig.»

»Hur kan du veta det?» frågade Walter. Han blef riktigt rädd.

»Det såg jag genast på dig. Du såg så hängfärdig ut. — Men ser du, jag
har en liten dosa full med en ganska egen sort snustobak. Om du bara
skulle få en enda pris ur den dosan, då skulle du också genast få det
rätta väderkornet, så du alltid precis skulle förstå, hvad du ska spela
för folk.»

Härmed tog han fram en liten näfverdosa ur sin bröstficka och smällde på
locket med sina långa fingrar.

»Det måtte vara en riktig trolltobak, den där!» sade Walter och sneglade
till dosan. »Men det kostar väl stora pengar att få sig en pris ur den?»

»Hvad skulle du vilja bjuda mig?» frågade spelmannen.

»Jag äger intet annat i hela världen än mig själf,» svarade Walter
modfälld. »Hvad skulle jag väl då kunna ge dig?»

»Å, det är mycket bra,» svarade den främmande. »Det är alldeles nog om
du ger mig dig själf. Jag har en inbiten lust att rå om unga själar.»

»Hur menar du?» frågade Walter. »Hur ska vi göra upp handeln?»

»Det är mycket enkelt,» svarade spelmannen. »Jag ger dig nu på eviga
minuten en pris ur min dosa, och därmed är din lycka gjord. Sedan kan du
roa dig bäst du gitter i tio långa år, men efter den tiden tillhör du
mig. Då kommer jag och kräfver dig.»

»Tio år!» sade Walter gladt. »Det är ju en skön, lång tid. Och ännu är
jag bara aderton år. Men hur skall jag finna dig, när betalningstiden är
inne?» frågade han så.

»Det blir mycket enkelt,» svarade den främmande. »När stunden kommer,
ska jag skicka dig mitt visitkort. Men kom ihåg,» tillade han, och hans
underliga ögon blixtrade. »Kom ihåg, att om du lurar mig och inte
infinner dig, där jag stämt möte med dig, då är det slut med dig. Jag
tål intet uppskof i mina inbetalningar.»

»Du kan vara säker,» svarade Walter. »Jag ska inte låta dig vänta; men
låt mig nu få smaka på tobaken.»

Den långe herrn räckte den lilla näfverdosan tvärs öfver diket till
Walter, som dök ned i snuset med två fingrar, tog sig den största pris
han kunde åstadkomma, och snusade upp den i näsan med darrande ifver.

Han nös genast tre gånger och strax kände han som en smäll i
hufvudknoppen. Det blef så underligt klart inne i hjärnan på honom.

»Gif mig fiolen!» sade han ifrigt och räckte handen efter instrumentet,
som den främmande ännu höll.

»Var så god,» svarade mannen. »Här har du den! Nu kunna vi ju genast
försöka om mitt medel hulpit dig. Spela mig nu ett stycke, sådant som du
tror att ¯jag¯ skulle tycka om det.»

Walter stirrade på honom. Plötsligt tyckte han, att mannen hade fått ett
helt annat utseende.

»Du är stygg,» sade Walter. »Du är elak och fräck! Nu ska jag spela ett
stycke efter ¯ditt¯ sinne.» Han satte stråken till fiolen, och det var
som om den dansade af sig själf. Den flög så lätt som en ljusstråle
öfver strängarna, och allt hvad Walter ville den skulle spela, det
spelade den ögonblickligen.

Det var en vild, flygande dans med skärande oljud och vågade språng och
långa drillar, som tjöto som hånskratt.

Den långe herrn knäppte med fingrarna. »Bravo! Bravo!» ropade han.
»Precis som jag vill ha det! Det var en dans med fart och humör, och
inte något känslopjunk. Ja, nu är du klar till att hjälpa dig själf!»

Därmed slog han sin stora kappa öfver axeln och nickade till Walter.

»Farväl så länge, min lilla lärjunge!» ropade han. »Alltså om tio år!
Och pass på att vara precis!» och därmed gick han med så långa steg in
emot skogen, att han inom ett par sekunder var försvunnen. Det var som
om han blåst bort som en låga.

Walter rätade på sig. Det föreföll honom som han plötsligen blifvit en
hel karl och han grep fast om halsen på sin fiol som om han fått tag i
den för första gången i lifvet, och så vandrade han ut i världen för att
pröfva sin lycka.

Han märkte genast, att den pris han fått af mäster-spelmannen hade
klarat alla hans begrepp. Nu gick han icke längre och grubblade öfver
sina egna tankar, han spelade allt hvad de andra önskade, och han kunde
genast se på deras ögon hvad de ville höra.

En ville ha det vildt, en annan ville ha det mildt. En ville ha det
roligt, en annan varmt och soligt. En ville ha det flott och fräckt, en
annan ville ha det stramt och korrekt. Somliga tyckte om sant och fromt,
andra nöjdes med grant och tomt.

Walter visste precis hur de önskade det, och alla voro de så innerligt
nöjda med honom. Och han spelade sig fram till ära och heder, till
gyllene dukater och granna kläder, och alla slogos om att få tag i
honom.

Enhvar tyckte, att Walter just spelade ¯honom¯ till nöjes, och Walter
log emot hög och låg, emot flickor och gossar. Han brydde sig inte mera
om ¯hvad¯ han spelade, bara alla voro nöjda med honom och sade honom
vackra saker. Slutligen blef han fast i kungens gård, ty ingen kunde som
han läsa kungens tankar och spela dem fram på fiolen. Och han gick klädd
i sammet och siden, med rosetter vid knäna och diamantring på
lillfingret, och med doftande olja i håret.

Och han hade blifvit så fin och förnäm, att folk reste sig när han kom
in i rummet. Och ve den, som vågade säga ett ord eller röra på sig när
Walter satte stråken till fiolen. En sådan blef genast utkörd ur
kungasalen.

Förr i världen hade Walter knappast någonsin lämnat fiolen ur händerna,
men nu hängde den på väggen när han inte spelade för folk. Han tyckte om
att hvila sig mellan allt det där eviga spelandet, och för resten hade
fiolen blifvit så främmande för honom, sedan den inte mera spelade hans
egna, men bara alla andra människors tankar.

Ibland kunde Walter plötsligt tänka: »Hvad är det som fattas mig? Jag
har ju allt hvad en människa kan önska sig: pengar och heder och min
konungs ynnest, och jag behöfver aldrig ängsla mig för morgondagen. Hvad
¯är¯ det väl som fattas mig?» Han undrade då, om det kunde vara tanken
på att all denna härlighet en gång skulle taga slut, när spelmästaren
kallade honom att möta sig. Men det föreföll honom att vara något så
långt borta i en aflägsen framtid, att han inte alls behöfde bekymra sig
däröfver. Han tänkte inte på att åren gingo. Han räknade dem aldrig och
han märkte därför icke, att det kom en dag då de tio åren voro slut.

Det var en kväll, Walter hade spelat för kungen. Han hade spelat många
lustiga och glada saker, ty han hade genast sett på kungens ögon att han
var i upprymd sinnesstämning och önskade muntra visor. Nu hade alla gått
till ro, men Walter dröjde ensam kvar i den stora salen.

Han kände sig inte glad till mods, men han kunde inte förklara sig
grunden därtill. Måhända var det därför, att han i kväll helst hade
velat spela de sorgliga melodier, af hvilka hans hjärta var fullt, men i
stället hade han varit tvungen att spela alla kungens glada tankar.

Och inte hjälpte det att kungen klappat honom på axeln och sagt, att han
var den bästa spelmannen i hela världen. Den stora salen var nu tom, och
i Walters hjärta var det också tomt. Han stod med fiolen i handen och
såg på månskenet, som silade in genom fönstren. Då tyckte han plötsligt,
att det blixtrade alldeles tätt utanför det mellersta fönstret, men han
tänkte att han nog sett galet, ty himlen var ljus och stjärnklar.

Han gick ändå nära fönstret för att titta ut, och då fick han se något
som låg och lyste på fönsterkarmen utanför. Det var en liten bit
skinande hvitt papper. Han räckte handen ut efter det, och då såg han
tydligen i månskenet hurusom på papperet stod skrifvet med stora
bokstäfver: »X. Y. Zeta väntar dig i morgon vid soluppgången på
stenberget. Kommer du icke, så kommer jag och hämtar dig.»

Plötsligt stod det klart för Walter, att de tio åren just voro slut
efter denna midnatt, och nu var han icke mera sin egen herre. Nu hade
tiden kommit, då han skulle afbetala sin skuld.

Hvad skulle nu komma?

Det ryste i honom af en obestämd fasa för något obekant, som skulle göra
slut på hans frihet. Och hvad var det för resten för en frihet han haft?
Han som varit kungens och hvar mans tjänare. Han som hade gjort hela
världen till viljes, men tegat med hvad han själf hade att säga. — Men
nu var det inte tid att stå och sörja. Det var bara att lägga benen på
nacken och ge sig i väg för att inte komma för sent.

Han tryckte hatten ned öfver pannan, tog fiolen under armen, slog kappan
öfver axlarna och skyndade ut i natten.

Det var en skön, kall månskensnatt. Himlen var ljus och stjärnströdd och
månskenet flöt i strömmar öfver jorden. Walter sprang allt hvad han
kunde, ty det var en ganska lång väg upp till stenberget. Han såg sin
långa skugga springa bredvid sig på den hvita vägen. Nu kom han in i
skogen, och då han gått några timmar, såg han hur stjärnorna började
blekna. Det ljusnade i öster, och snart skulle solen gå upp. Han
skyndade då framåt med dubbel fart och snart var han ute ur skogen och
uppe på vidderna. Han kunde redan se stenberget rakt framför sig. Rundt
omkring bredde sig öppna fält med kort gräs. Där brukade herdarna vakta
sina hjordar. I morgonrodnaden kunde han skönja hur det rörde sig mellan
de små buskarna. Det var de ulliga ryggarna af fåren, som började vakna.

Då hörde Walter plötsligt en så egen melodi. Först trodde han att det
var en fågel, men nu förstod han, att det var någon som blåste på flöjt.
Så brådt han hade, fick han ändå lof att stanna och lyssna.

Han tyckte det var den vackraste, enklaste melodi, han nånsin hört. Den
lät som om morgonstjärnan själf skulle ha sjungit den uppe i himlen, så
klar och lycklig tonade den här i ensamheten. Den trängde helt in i
Walters hjärta och fyllde honom med en så ljus och stilla glädje, att
tårarna kommo honom i ögonen. Nu såg han hvarifrån tonen kom. Det var en
liten ljushårig herdegosse, som satt på en sten och blåste flöjt.

»God morgon!» ropade Walter till honom. »Hvad du spelar vackert!»

Gossen såg upp, men svarade inte. Efter en stund började han blåsa igen.

»Så vackert du spelar!» sade Walter åter. »Är det för fåren du blåser?»

»Jag blåser för mig själf,» sade gossen sakta och spelade vidare utan
att bry sig om Walter.

»Hvar har du lärt dig den där vackra visan?» frågade Walter ånyo.

»Den sitter här i pipan,» sade gossen och vände på flöjten. »Jag tycker
om den, därför låter jag den komma fram.»

Morgonrodnaden blef allt starkare på himlen, och Walter började känna en
underlig frossa öfver hela kroppen. Det var något som sade honom, att
hans öde snart skulle vara afgjordt, och han blef med ens så förfärligt
rädd, att han tyckte han hellre skulle vilja dö än gå upp till
stenberget.

»Hör du, lilla gosse,» sade han till herdegossen. »Jag skall vara på
stenberget vid soluppgången, men jag är så förfärligt rädd.»

»Hvad är du rädd för?» sade gossen och skrattade. »Är du rädd för
solen?»

»Nej, jag är rädd för någon jag skall möta där, en sträng herre, som
vill mig illa.»

»Inte ska du vara rädd,» sade gossen. »Här uppe finns inga stygga. Här
är godt att vara.»

»Men den mannen jag ska möta,» sade Walter. »Han bor inte här. Han
kommer för att ta mig bort med sig. — Vill du inte gå med och försvara
mig?»

»Jag har ju inte så mycket som en käpp,» sade gossen.

»Det gör ingenting,» sade Walter. »Men jag skulle känna mig så trygg om
du ginge med mig.»

»Ja, kan det göra dig glad, så kommer jag gärna med,» sade gossen. »Men
då få vi allt skynda oss, så jag fort kan vara tillbaka till fåren
igen.»

Han lade sin lilla hand i Walters, och de började båda att springa allt
hvad de kunde; gossen på sina bara fötter, Walter på sina sporrklädda
stöflar. Då de nalkades stenberget, såg Walter hurusom en lång, gänglig
figur stod emot en af de bara tallarna där uppe, och han förstod genast
hvem det var.

»God morgon,» sade spelmästaren och tog till mössan med två fingrar.
»Det är bra, att du är punktlig. Men hvad är det för ett påhäng du har
med dig? Hvad ska ungen där att göra?»

»Å, jag skulle vilja, att du också hörde ¯honom¯ spela en gång,» svarade
Walter. »Jag för min del har aldrig hört något vackrare.»

»Den där bytingen!» sade den långe herrn hånfullt. »Är det på den där
flöjten han spelar?»

»Ja,» svarade Walter. »Och det gör han så vackert, att man inte kan låta
bli att gråta.»

»Då måtte man vara ett sådant smörhjärta som du,» svarade spelmästaren
och skrattade. »Du skall väl inte kunna inbilla mig, att ¯jag¯ skulle
kunna gråta öfver att en bondunge blåser flöjt?»

»Ska vi slå vad?» sade Walter. »Så sant jag står här, så ska han kunna
spela tårar i dina ögon.»

»Men hvad ska vi slå vad om?» frågade spelmästarn.

»Om min frihet,» svarade Walter. »Om du bara fäller en enda tår när han
spelar för dig, då har han betalat min skuld, då har du ingen rätt öfver
mig längre.»

»Topp!» svarade den långe. »Det är jag med om! Men nog kunde vi spara
oss den komedin, ty när solen går upp är du i alla fall min.»

Den lille gossen hade inte alls förstått hvad de två talade om. Han stod
och såg ut öfver det vida landet, som låg i morgondimmorna och väntade
på solen.

»Vill du spela det stycket, jag hörde, en gång till?» frågade Walter.

»Ja, om du vill, då gör jag det gärna,» svarade gossen och började
genast att spela.

Den långe herrn satt på en sten med ryggen vänd till hälften emot honom
och tycktes icke ge minsta akt på hvad han spelade, men efter en stund
vände han litet på sig, och bäst som det var, hade han gjort helt om.
Han satt med armbågarna mot knäna och hufvudet stödt i händerna och
lyssnade.

Walter märkte att det försiggick en så märkvärdig förändring i hans
ansikte. Hans långa, smala ögon, som han annars knep ihop, öppnade sig
och skeno som två flammor. Hans breda mun upphörde att le, och hans
lilla, smala panna fick några djupa veck mellan ögonbrynen, som kommo
honom att se så allvarlig och sorgsen ut.

Den lille gossen gaf icke minsta akt på honom. Han spelade i allt lugn
på sin flöjt, och det klingade så klart och lyckligt i morgonluften där
uppe på berget, medan det blef rödare och rödare på himlen. Det var
nästan som om flöjttonerna lockade solen närmare och närmare.

Walter kände en sådan frid och lycka strömma in i sin själ, att han rent
glömde bort, att det var hans eget lif som stod på spel. Men då han såg
bort till den store spelmannen, ja, då fick han se något så underbart.
Tårarna tillrade ur hans ögon och föllo i tunga droppar ned mellan hans
långa fingrar.

»Du gråter!» ropade Walter. »Se, du gråter! Nu har du ingen rätt öfver
mig mera.»

»Jag gråter visst inte!» svarade den långe herrn förargad och torkade
fort bort tårarna med baksidan af handen. »Men man får en så otäck
snufva här uppe i morgondimmorna. Jag är inte van att vara så tidigt
ute.»

»Visst gråter du!» ropade den lille gossen. »Men hvarför gråter du?»

»Din satans unge!» ropade den långe herrn och reste sig. »Hvarför skulle
du komma och blanda bort korten för mig?»

Hans ögon blixtrade och han såg så där grym och elak ut, som Walter kom
ihåg honom från deras första möte. Men gossen lät icke skrämma sig. Han
fortsatte att blåsa på sin flöjt i all stillhet, medan de första långa
solstrålarna sköto upp öfver horisonten.

»Ja, jag ser, jag har förlorat spelet,» sade den store spelmästarn och
slog kappan stramt öfver skuldrorna. »Men mister du en, stå dig tusen
åter, och inte må du tro jag grämer mig öfver förlusten af en sådan
sparfunge som du!»

Han spottade framför sig så det fräste i kiselstenarna, och så gick han
med långa steg, utan att vända sig, bort öfver stenberget och försvann
bak klipporna.

»Hvad det var synd om honom!» sade den lille gossen och såg efter honom.
»Han såg så ledsen ut!»

Walter darrade öfver hela kroppen. Han böjde sig ned och tryckte gossen
fast till sig.

»Ja, nu får jag springa tillbaks till fåren,» sade den lille och gjorde
sig lös, och så sprang han allt hvad han orkade nedför berget.

Men Walter tog fram fiolen och såg länge på den.

»God morgon, min hjärtevän!» sade han och vände på den i morgonsolen.
»Det är länge sedan vi två mötte hvarann på tu man hand. Det är som om
jag rent skulle ha glömt bort dig för alla de människor vi skulle spela
för. Men nu ska vi allt börja ett nytt lif tillsammans. Nu vet jag hur
man ska spela. Man ska spela för sig själf!» och så kysste han fiolen.




                Alla mina lamm och alla mina björnungar.


Det var en gång en liten prinsessa, som var mycket lycklig.

Hon ägde allt det bästa i världen; en pappa och en mamma och ett litet
hvitt hus, som låg midt på en stor grön äng, full af hundra tusen
millioner hvita blommor.

Och där på ängen hade hon också en hel skara af små hvita, krusiga lamm.

Man kunde icke se något sötare! De voro så runda och mjuka som bollar,
med nosar så ljusröda som rosenknoppar och klara gröna ögon.

Så snart prinsessan hade kommit upp om morgonen, hade blifvit tvättad
och fått på sig sin hvita klänning, skyndade hon sig ut på ängen,
klappade i sina små händer och ropade:

»Alla mina lammungar! Alla mina lammungar! Kom, så ska vi dansa!»

»Bää, bää,» ljöd det från alla håll, och så kommo alla de hvita lammen
tumlande från ängens olika sidor, och då började där en munter dans.
Prinsessan i midten och alla de små krusiga lammen rundt omkring hoppade
och sprungo på det gröna gräset, till dess prinsessan föll omkull med
benen i vädret.

Då lade de sig alla ned på de hundra tusen millionerna blommor och läto
solen skina på sig.

»Å, hvad jag är lycklig!» sade den lilla prinsessan. »Ingen i hela vida
världen är så lycklig som jag!»

Ängen buktade sig i backar och dalar och var här och där bevuxen med
stora träd, men längs ena sidan gränsade den till skogen, den stora,
allvarliga granskogen, som växte upp efter berget.

Mellan ängen och skogen var en hög, hög gärdsgård af långa, smala
granstammar, och man kunde blott på ett enda ställe komma igenom den.
Midt på gärdsgården fanns en liten grind, men till den hade prinsessan
nyckeln.

Men djupt inne i den mörka granskogen bodde en ung prins. Han hade byggt
sin jakthydda där inne och höll sig där en björngård.

Innanför ett stängsel hade han sex små björnungar, de allra roligaste
man kunde se.

De sågo ut som sex lefvande muffar, med täta, silkesmjuka pälsar, stora
mjuka tassar och små lömska och dumma ögon, som sutto på sned i
hufvudet.

Så snart prinsen hade kommit upp om morgonen och hade badat sig i källan
och klädt sig i sin jaktdräkt, gick han bort till sin björngård, öppnade
grinden och ropade:

»Alla mina björnungar! Alla mina björnungar! Kom så ska vi leka!»

Och så kommo alla sex björnungarna rusande ut som sex glada skolpojkar
och kastade sig öfver prinsen.

De rullade honom omkring på gräset, slogo honom med tassarna, lyfte
mössan af honom och slogo kullerbyttor öfver hans ben.

»Oj!» ropade prinsen. »Ingen i hela världen har så lifvadt som jag!»

Men så hände det en dag, att då prinsessan kom ut på morgonen och ropade
på sina lamm, kom intet af dem springande.

Hon ropade och ropade och klappade i händerna, men förgäfves.

Då började hon springa omkring för att leta efter dem, och i en grop
under ett stort askträd fann hon dem alla hopkrupna.

De lågo så stilla som en snödrifva, men de skakade alla öfver hela
kroppen och blinkade med sina gröna ögon, och när hon talade till dem,
svarade de endast: »Mää! Mää!» med små darrande röster.

Då förstod prinsessan, att något måtte ha skrämt dem, och hon satte sig
att vakta på dem.

En stund efteråt såg hon, att någon kom gående och stannade och tittade
ut mellan gärdsgårdsstörarna. Då reste hon sig och gick bort till
gärdsgården och tittade in i skogen.

Där stod prinsen!

Han var klädd som en riktig prins, må ni tro! Han hade röd sammetsblus
och stöflar med sporrar. I mössan hade han tre orrfjädrar, och om halsen
hade han svansen af en ekorre, som han själf hade skjutit.

Den lilla prinsessan stack sin lilla näsa in mellan gärdsgårdsstörarna.

»Är det du, som skrämmer mina lamm?» frågade hon.

»Det var väl mina björnungar,» svarade prinsen. »Jag var ute och
promenerade med dem i soluppgången.»

»Har du björnungar?» frågade prinsessan. »Akta dig, du, de kan vara
farliga!»

»De ä’ så lifvade!» svarade prinsen. »Men hvad gör du med dina dumma
lammungar?»

»De ä’ så söta!» sade prinsessan.

Emellertid måste prinsen lofva, att aldrig mera gå förbi med sina
björnungar, ty när lammen endast kände lukten af dem på långt håll, voro
de nära att dö af ångest.

Han höll också hvad han lofvade, men däremot kom han själf ofta på andra
sidan gärdsgården och stod och hängde och tittade in mellan stolparna på
prinsessan, som dansade med alla sina lamm bland de hundra tusen
millionerna hvita blommor på den gröna ängen i solskenet.

När hon icke orkade dansa mer, hände det att hon gick bort till
gärdsgården, och där stodo hon och prinsen och pratade.

Störarna stodo så tätt, att de blott kunde se hvarandra med ett öga i
sänder, och där stodo de och klämde fingrarna kring gärdsgårdsstörarna,
och stucko nässpetsarna in i mellanrummen.

En dag hade prinsen sin ena hand ombunden.

»Hvad har du gjort med din hand?» frågade prinsessan.

»Stött den på en sten!» svarade prinsen.

»Visst inte!» ropade prinsessan.

»Rifvit den på en gren!» sade prinsen.

»Visst inte!» svarade prinsessan.

»Nåja ... en af björnungarna har bitit mig,» sade prinsen.

»Där ser du, hvad jag sa!» sade prinsessan. »De ä’ farliga! Och när de
nu få stålklor och huggtänder, bli de ännu farligare!»

»Ja, men de ha en päls, som är så mjuk som silke och så tät som sammet,
och det är så läckert att klappa dem!»

»Kanske det också blir läckert, när de biter hufvudet af dig?» sade
prinsessan.

»Pytt!» svarade prinsen. »Det förstår du inte!» och så gick han.

Så gick sommaren. Lammen växte så fort, att man nästan kunde se det;
mycket fortare än små barn.

De voro icke längre så mjuka och runda, icke så lätta i kroppen och så
hvita i ullen, och när prinsessan klappade i händerna och ropade:

»Kom så ska vi dansa!» togo de endast ett par skutt och började därpå
beta i all maklighet.

»Ni är inte så söta som förr!» sade prinsessan och såg missnöjd på dem.
»Ni börjar att se så långnästa och dumma ut.»

Prinsens björnar växte också för hvar natt.

De voro icke längre så muntra och lekfulla.

De började att få stålklor och huggtänder, och deras ögon sågo för hvar
dag allt lömskare ut.

»Jag tror, att prinsessan har rätt,» sade prinsen. »Ni är inte att lita
på!»

Då hände det en morgon, när prinsessan kom ut, att hon fann ett af sina
lamm dödt på ängen.

Det hade blifvit bitet i halsen, och blodet flöt öfver gräset och
fläckade de hvita blommorna ända bort till gärdsgården, som på detta
ställe var nedbruten med våld.

Prinsessan blef både ond och ledsen, och hon befallde sitt folk, att de
skulle göra gärdsgården dubbelt så hög på detta ställe.

Mest ond var hon dock på prinsen. Hvarför passade han icke på sina
björnar!

Då hon nästa morgon kom ut, såg hon att på gärdsgården hängde den
finaste kappa af röd sammet, fodrad med björnskinn och med två gyllne
spännen till halsknäppe.

Hon förstod genast, att det var en gåfva från prinsen. Han hade dödat
den björnunge, som bitit hennes lamm och fodrat kappan med skinnet.

Men hvad brydde hon sig om det!

Fina kläder kunde hon få så mycket hon ville. Men ingen hade lof att
röra hennes lamm!

Hon lät kappan hänga, och då åskregnet kom, blef den alldeles förstörd.

Nu vågade icke prinsen visa sig mera vid gärdsgården, och prinsessan
kunde vara i fred med sina lamm. Men ju längre sommaren led, dess mindre
brydde hon sig om dem.

»Ni är inte längre små glada, hoppande lamm,» sade hon till dem. »Ni är
snart en hop gamla tråkiga får; — gå er väg!»

Och fåren hoppade åt sidan och läto henne gå förbi. De ville numera
också helst slippa att dansa. De stodo helst och mumsade och mumsade på
det gröna gräset från morgon till kväll.

Prinsessan hade också fått en ny hvit klänning, som räckte ända ned till
fotleden, hon kunde icke rusa omkring så vildt som förr.

Hon gick omkring på den gröna ängen och suckade och band kransar af alla
de hvita blommorna. Men inne vid jakthyddan satt prinsen, mörk i hågen
och såg på sina björnungar. De voro snart vuxna björnar med väldiga
tassar och en tung, luffande gång.

»Odjur!» sade prinsen och knuffade dem. »Hade inte en af er dödat
prinsessans lamm, så hade jag inte så tråkigt, som jag nu har!»

Men så hände det en afton, då prinsessan gick på ängen, att hon fick se
prinsens röda sammetsjacka lysa bakom gärdsgården. Han stod där och
hängde liksom förr i världen.

»Hvad gör du där?» frågade prinsessan.

»Man måtte väl ha lof att titta!» svarade han.

Prinsessan teg. Hon fortfor att binda på sin krans.

»Du ville inte ha min kappa,» sade han därpå.

»Tror du, att man betalar rödt blod med röd sammet?» svarade hon.

»Pytt, fårblod!» sade prinsen.

»Oskyldigt blod,» sade prinsessan. »Du ska skjuta dina björnar!»

»Jag har ju skjutit den, som bet ditt får!» svarade prinsen.

»Ja, men de andra också!» sade prinsessan.

»Nej!» ropade prinsen.

Då gick prinsessan så långt bort på ängen, att han icke kunde tala med
henne längre.

Nästa afton stod han där igen.

»Hvarför dansar du inte mera med dina lamm?» frågade han.

»De ä’ gamla får nu,» svarade prinsessan. »De ä’ inte längre glada att
dansa med. Men hvarför går du inte hem och leker med dina björnungar?»

»De ha blifvit vilda björnar,» svarade prinsen.

»Skjut dem!» sade prinsessan.

»Nej!» svarade prinsen, och så gick han.

Tredje kvällen stod han där igen och hängde.

»Prinsessa!» sade han. »Öppna dörren, så ska jag komma in och dansa med
dig. ¯Jag¯ kan dansa, må du tro!»

»Ja, om du först skjuter dina björnar,» sade prinsessan.

»Ja, jag ska väl göra det då,» svarade han.

»Hur många har du?» frågade prinsessan.

»Jag har tre,» svarade prinsen och tittade upp i träden.

»Å, du har bestämdt flera,» sade prinsessan.

»Nåja, jag har kanske fyra,» svarade han.

»Inte fler?»

»Jag har ju sagt dig, att jag har fyra,» svarade han och såg ned på sina
skor.

»Ja, då tror jag dig ju,» sade prinsessan. »En prins kan inte ljuga.»

»Det är sant; jag har visst fem!» svarade prinsen och ref af sig mössan,
»men den femte är den allra bästa, och den skjuter jag inte.»

»Ja, då går jag!» sade prinsessan.

»Jag skall sätta den i bur!» ropade prinsen efter henne.

»Björnar vilja inte bo i bur,» svarade hon.

»Jag skall smida den i länkar.»

»Den sliter sina länkar,» svarade prinsessan.

Nu var hon långt, långt borta som en hvit prick mellan de hvita
blommorna.

»Ja, då ¯ska¯ jag skjuta den! Jag ska! Jag ska! Lofva mig bara, att du
vill öppna grinden och släppa in mig på ängen!»

»Kom igen i morgon!» svarade prinsessan.

Nästa morgon stod prinsen åter vid gärdsgården.

»Nu är det gjordt!» sade han. »Jag har skjutit mina björnar!»

»Talar du sanning?» frågade hon.

»Dagsens sanning,» svarade prinsen.

»Se mig in i ögonen, när du säger det,» sade prinsessan.

»Ja, men jag kan ju bara se ditt ena öga genom gärdsgården,» svarade
han.

»Då får jag väl öppna grinden,» sade hon, och så satte hon nyckeln i
låset och släppte in prinsen på ängen.

Där stod han nu i sin röda sammetsblus, stöflar med sporrar, orrfjädrar
i hatten och ekorrsvansen kring halsen.

»Tror du mig nu?» frågade han. »Hvad ser du i mina ögon?»

»Jag ser mig själf!» svarade prinsessan och skrattade. »Jag står där i
min hvita klänning midt på ängen med de hundra tusen blommorna!»

»Och nu ska vi dansa!» sade prinsen och tog henne om lifvet, och så
började de att dansa.

Det gick som en hvirfvelvind öfver gräs och blommor, öfver backar och
dalar, hela den gröna ängen igenom.

Månen gick upp som en stor röd sköld öfver fjärden, och stjärnorna kommo
fram på himlen, och daggen föll på gräset, men de fortforo att dansa,
medan prinsen sjöng:

                       »Hasselbuskar de ä’ små,
                       de ä’ fulla af nötter!
                       Dansa lätt min unga brud,
                       du fryser om dina fötter!»

Och om de icke ha upphört att dansa så dansa de ännu.




                          Moster Kajsas skrin.


Det var en gång en gosse, som hette Erik. Han var både stark och vacker,
och han kallades af de andra unga gossarna för »starka Erik», men
flickorna kallade honom »vackra Erik».

Han hade just ingen lust att arbeta men stod gärna i byns utkant vid den
stora gröna planen, där ungdomen om sommarkvällarna lekte eller slogo
boll.

Här stod han med ryggen mot muren, armarna i kors och sin lilla
tobakspipa i munnen. När flickorna gingo förbi, nickade han vänligt, och
var det en vacker flicka, lyfte han höfligt på mössan, men när gossarna
gingo förbi, skickade han ofta ett försmädligt ord efter dem. Han mokade
gärna gräl, ty han tyckte om att slåss.

Också var han så stark, att de flesta voro rädda att slåss med honom,
och i hvilket spel han gaf sig in, vann han.

Erik hade hvarken far eller mor, och för resten endast en släkting; det
var gamla moster Kajsa.

Moster Kajsa var en gammal ogift kvinna, fattig och ful, alldeles
förskräckligt ful, tyckte den vackra Erik.

Hennes kropp var liten och hoptorkad, och hon kunde icke hålla hufvudet
upprätt på halsen. Det hängde och slingrade som på ett nyfödt barn.

Ögonen voro små och röda, och den långa näsan hängde ända ned öfver den
tandlösa munnen. Att ögonen sågo goda och vänliga ut, och att munnen
kunde säga milda ord, det märkte icke Erik.

»Det är förskräckligt, hvad moster Kajsa är ful,» sade han endast. »Det
är inte underligt, att käringen aldrig har kunnat få en man.»

Om lördagskvällarna brukade gamla moster Kajsa gå upp till kyrkogården
och vattna grafven, och då hände det ofta, att hon gick förbi Erik, som
stod vid muren och rökte på sin pipa; ty moster Kajsas lilla hus låg
alldeles intill den gröna planen, där de unga lekte.

När då moster Kajsa kom stapplande fram vid sin käpp, med en liten
vattenkanna i den andra handen, nickade hon vänligt till Erik och sade:

»God afton, vackra Erik!»

Och Erik gaf henne en liten nådig nick tillbaka och svarade:

»God afton, gamla fula moster Kajsa!»

Då hände det en afton, medan Erik kastade boll med några kamrater ute på
ängen, att han så häftigt slog till bollen, att hans ena byxknapp flög
af, och han var på vippen att tappa byxorna.

De andra började att skratta, och då blef Erik röd i ansiktet. Han tålde
icke, att man skrattade åt honom; han ville bara beundras.

Han tog ett grabbtag i linningen på sina byxor, men i detsamma såg han
upp till moster Kajsas lilla hus. Hon satt där uppe i fönstret bakom
geranierna och stickade på sin strumpa, och nu vinkade hon till Erik och
öppnade fönstret litet på glänt:

»Kom upp, Erik, så skall jag hjälpa dig!»

Erik hade aldrig förr varit inne i moster Kajsas hus.

Det var så litet, och fönsterna så små, att han nu mätte det från
skorstenen till jorden. Han trodde, att han väl knappt skulle kunna stå
rak där inne. Då han kom genom ingångsdörren, måste han uppför en liten
hönstrappa, ty moster Kajsa bodde på öfre botten. Inunder bodde en
skomakare.

Ofvanför trappan låg moster Kajsas lilla rum. Det var så litet, att om
Erik hade lagt sig på golfvet och sträckt ut sig i sin fulla längd,
skulle han ha blifvit tvungen att draga fötterna till sig, och han måste
böja hufvudet för att komma in genom dörren, men då kunde han nätt och
jämnt stå rak under taket.

Men allting därinne var så rent och hvitt. Golfvet hade icke en fläck,
och de hvita gardinerna kring den lilla sängen sågo alldeles nystrukna
ut. I fönstret hängde också små nystrukna gardiner, och där stod
proppfullt af blomkrukor med nejlikor och geranier. Men för öfrigt fanns
där endast ett bord och några stolar, och vid den ena väggen ett litet
skåp, hvarpå stod ett skrin med mässingslås.

»Var det en knapp, du skulle ha?» sade moster Kajsa. Hon gick bort och
öppnade skrinet och tog därur nål och tråd och en byxknapp.

Så satte hon ett par stora hornbågade glasögon på sin näsa och bad Erik
sitta ned. Själf satte hon sig bredvid och började sy fast knappen med
vaxad tråd och knut på rätan.

Men Erik skrattade.

»Du ser ut som en gammal gam, som vill hacka min lefver, moster Kajsa,»
sade han.

»Det var roligt det,» sade moster Kajsa, »men nu sitter knappen fast.»

Det var nätt och jämnt, att Erik sade tack, ty han skulle ju ner och slå
boll igen.

Men han kunde icke glömma, att de hade skrattat åt honom, då hans
byxknapp sprang af, och i synnerhet var det en gosse, som de kallade
Långe-Jöns, som riktigt hade hållit sig på magen af skratt.

Det där satt och knep Erik i sidan, och han passade på alla möjliga
tillfällen att reta och utmana Långe-Jöns, ty Erik ville slåss med
honom.

Så blef det från onda blickar till vreda ord, och en afton råkade de
ihop med knytnäfvarna. Erik var den starkaste, men Långe-Jöns var smidig
som en ål, och kunde böja sig undan för slagen så hastigt, att de flesta
kommo i luften.

Då blef Erik het och drog knifven.

»Jaså, du drar knif, din slyngel!» ropade Långe-Jöns och drog också sin,
och i nästa ögonblick hade Erik ett styggt hugg öfver sin högra hand.

Då hans motståndare och de andra kamraterna sågo blod flyta, spriddes de
som en hönsflock, och Erik stod ensam och såg sitt röda blod droppa i
tunga droppar ned på gräset.

Då klirrade moster Kajsas ruta.

»Kom upp, Erik, skall jag hjälpa dig!» och Erik var denna gång icke sen
att klättra uppför den lilla trappan.

»Sitt ned,» sade moster Kajsa, då Erik kom in, och så öppnade hon sitt
skrin och började att leta i det. Hon tog fram ett litet hopvikt papper,
och därur tog hon ett plåster, som luktade så underligt.

De stora glasögonen kommo åter på hennes långa näsa, och så tvättade hon
blodet från Eriks hand och klistrade ihop såret med plåsterremsor, och
så tog hon linne utur skåpet och gjorde däraf en lång bindel, som hon
band kring den sårade handen.

»Du ser ut som en gammal örn, som dricker mitt blod,» sade Erik, då
moster Kajsa stod med näsan öfver hans hand.

»Det var roligt, det,» svarade moster Kajsa. »Nu är handen i ordning,
men jag skall säga dig Erik, man slåss inte med knif! Det låter du bli
en annan gång.»

»Jag tycker inte om, att få bannor,» sade Erik och såg ond ut. »Det tål
jag inte.»

»Du tycker kanske mer om att få en hvetebulle med smör och en sup,» sade
moster Kajsa; »men det tål du kanske inte heller?»

Erik såg genast mildare ut. Hvetebröd hade han sällan råd att äta, och
det svartnade för hans ögon af allt det blod han förlorat, så att han
tyckte nog, att en hjärtestyrkare skulle vara god att få. Han sneglade
bort till moster Kajsa, då hon gick till sitt skrin och därur framtog en
liten kopp med smör, en stor hvetebulle och en liten flaska med ett
litet, litet glas, som hon satte framför Erik.

»Du kan gärna sträcka dina långa ben på en stol,» sade moster. »Jag
lägger mitt förkläde på den!»

Och så sträckte Erik benen ifrån sig och låg som en prins och åt
hvetebröd och drack sött brännvin till.

Denna gång sade han både tack och farväl, och han log till och med ett
litet vänligt leende mot moster Kajsa, då han gick sin väg.

Då handen var läkt, skulle Erik åter kasta boll, och då han dref till
den med all makt, sprang spännet ur hans tröja. Det var ett gammalt fult
tennspänne, men det var dock alltid bättre än intet, och hur mycket han
än letade, kunde han icke finna det.

»Hvad letar du efter?» frågade moster Kajsa uppe från sitt fönster.

»Jag letar efter mitt tennspänne,» svarade Erik. »Men det har troligtvis
flugit till världens ända.»

»Troligtvis,» svarade moster Kajsa, »eftersom ¯du¯ slog till bollen. Men
kom upp så ska vi försöka hitta ett annat.»

Nu var Erik så väl bekant med trappan, att han tog den i två steg.

»God afton, lilla moster!» sade Erik, då han kom in.

»God afton, Erik!» sade mostern. Hon stod redan och letade i skrinet.

»Ser du här!» sade hon. »Skulle det här kanske passa?» och hon tog fram
ett spänne af förgylldt silfver. Det föreställde två händer, som kommo
ut ur två svängda liljekalkar och togo om hvarandra, och på handleden af
hvar och en satt en blänkande sten.

»Oj, ett så fasligt vackert spänne!» sade Erik och spetsade munnen.
»Tänker moster verkligen ge mig det?»

»Vackert ska vackert ha,» sade moster Kajsa. »Det passar bra mycket
bättre på ditt unga bröst, än vid min gamla skrynkliga hals.»

»Å ja, det är då också sant,» sade Erik, och så lät han moster Kajsa sy
i spännet.

Men när han nu om kvällarna stod i solskenet vid bollplatsen, tittade
flickorna dubbelt på Erik.

»Se på vackra Erik, ett så grant spänne han har fått! Han är nog inte så
fattig, som man tror,» sade de.

Från den tiden hände det rätt ofta, att Erik på lördagskvällarna, då
bollspelet och lekarna voro slutade, oombedd gick upp till moster Kajsa.
När kamraterna retade honom därför och frågade:

»Hvad roligt kan du ha där uppe hos den där gamla fula käringen?»
svarade Erik endast:

»Jag vet inte, men gumman är snäll.»

Det var alltid så trefligt och fint i det lilla rummet. Nejlikorna i
fönstret doftade så godt, och man kunde se öfver hela den gröna ängen
med solnedgången bakom kastanjeträden.

Nästan alltid hade moster Kajsa något att bjuda på; än ett glas kallt
öl, än nymjölkad mjölk, och från skrinet hämtade hon små paket, hvari
fanns tobak till Eriks pipa, ja till och med någon gång kaffe, hvaraf
hon kokade en stor, ångande kopp till Erik.

»Hvad har du egentligen allt för slag i det där skrinet, gamla moster
Kajsa?» frågade Erik en afton, då gumman stod och ordnade i det.

»Å, det är så där litet af hvarjehanda, som man behöfver på denna
besvärliga vandring vi ha att gå,» svarade gumman.

Erik stod och tittade nyfiket i skrinet. Där var allt så väl ordnadt i
små afdelningar med lådor och flaskor och fyrkantiga paket.

»Hvad var det där som glimtade?» frågade Erik.

»Det är spännena på min bilderbok,» svarade moster Kajsa. »Har du rena
fingrar, så får du lof att titta i den.»

Och därmed tog gumman upp en liten bok med tryckt läderband och
silfverspännen och lade på bordet framför Erik.

Det var en underlig gammal bok med taflor som föreställde heliga och
tappra män.

På titelbladet stod S:t Göran.

Han var afbildad på en stegrande häst med en sjuhöfvad drake vid sina
fötter. Själf var han framställd i brynja och hjälm med vajande fjädrar.
Han lyfte just lansen och stack den djupt i drakens svalg.

Erik satt länge och såg på den.

»Det var en stolt riddersman,» sade han, »och inte rädd af sig heller. —
Hvad heter han?»

»Det står att läsa under!» svarade moster Kajsa.

»Hm,» sade Erik. Han ville icke säga, att han icke kunde läsa.

Han öppnade boken och bläddrade i den.

För hvarje tafla var skrifvet tätt med svarta bokstäfver, men för hvarje
början var en stor, röd bokstaf, som såg ut som en rosett.

»Jag har så dåliga ögon,» sade moster Kajsa, »läs du litet för mig,
Erik! Det är sådana rara bitar i den boken.»

Erik blef röd i ansiktet.

»Jag kan inte läsa!» svarade han kort.

»Jaså, inte det,» sade moster Kajsa. »Du kan bara slåss.»

»Det skulle moster inte säga,» sade han. »Jag har inte dragit knif se’n
den där dagen moster plåstrade om handen på mig.»

»Nej, men slagits med knytnäfvarna,» svarade moster Kajsa. »Jag hörde
nog, hur lilla Lasse skomakare skrek i kväll, när du boxade honom i
magen.»

»Det är riktigt nyttigt för honom,» sade Erik.

»Jag tycker det skulle vara nyttigare, om du lärde dig läsa,» sade
moster Kajsa. »En stor, gammal gosse som du, att inte kunna läsa
innantill!»

»Det är så svårt,» sade Erik.

»Har du försökt?» frågade gumman.

»Ja, ett litet ögonblick,» svarade Erik, »men det tar så lång tid.»

»Är det något, som väntar på dig?» frågade moster Kajsa.

»Hm!» svarade Erik.

Moster Kajsa packade in boken i en stor bomullshalsduk.

»Se här, Erik! Du skall få låna hem boken, om du, nästa gång du kommer,
kan känna igen alla de stora röda bokstäfverna.»

Så fick Erik boken och gick.

Han var icke dum, bara lat, och nästa gång han kom, kunde han säga hvad
alla de granna bokstäfverna hette.

»Nu måste du också lära dig de andra,» sade gumman.

»Ja, men de ä’ så små och fula — och så många,» svarade Erik.

»Då ska jag väl hjälpa dig,» sade moster Kajsa och satte på sig
glasögonen.

»Nu ser du ut som en gammal mormor, som skall lära lilla barnet att
läsa,» sade Erik och skrattade.

»Ja, hvad är du annat,» svarade moster Kajsa. Och moster hängde med sin
långa näsa och sina stora hornglasögon öfver boken, och Erik satt
bredvid och följde raderna med sitt stora pekfinger, och när han blef
otålig, tog han moster i nacken och doppade hennes näsa ned på bladet
och pekade med den.

Men ibland kunde det också hända, att han slog sin arm kring hennes hals
utan att tänka på det, och de två sträfvade på detta sätt länge
tillsammans, till dess Erik en afton kunde läsa högt och tydligt: »S:t
Göran och draken.»

Så läste han allt, som stod skrifvet om honom, och då han hade slutat,
slog han handen i bordet och sade: »En sådan vill också jag bli! Det var
en riktig en.»

»Jag tycker du skulle vara glad, om du kunde bli en så pass duglig och
hygglig arbetare som alla andra,» svarade gumman.

»Jag vill att de ska tala märkvärdiga ting om mig,» sade Erik.

»De ha talat tillräckligt märkvärdigt om dig,» sade moster Kajsa. »Nu
borde du försöka att bli så, att de upphörde att tala om dig.»

Det tyckte Erik just icke var någonting att stå efter, men moster Kajsa
kom alltid tillbaka till detsamma:

»Du kan väl åtminstone bli så hygglig som folk är mest. Ser du inte, att
alla andra äro bättre än du?»

Det retade Erik och nästan på trots tog han plats hos en bonde för att
hjälpa till vid skörden, som just pågick.

Erik var, som sagdt, stor och stark, kunde arbeta som två utan att bli
trött, tänkte förr än han handlade och var nykter och ärlig. Bonden var
nöjd med honom i allt utom ett. Han kunde aldrig vakna om morgonen.

När vällingsklockan gick, blinkade han litet med ena ögat, men föll
genast i sömn igen, och det hjälpte icke hvarken att kamraterna ropade
på honom eller ryckte honom i håret.

»Erik! Erik! Du skall upp!» ropade de.

»Håll munnen!» svarade han i sömnen och vände sig på andra sidan. Och om
de sleto honom i håret, gaf han dem med slutna ögon ett sådant slag med
sin höjda arm, att de foro åt sidan, och så lade han sig med hela sitt
stora ljusa hår ner öfver ansiktet, svettig och trygg, och sof vidare.

»Hvarför kan du inte vräka dig upp, när vällingklockan går?» frågade
husbonden.

»Jag hör den inte,» svarade Erik.

»Hvarför kan du inte komma i kläderna, när man drar dig i håret?»
frågade husbonden.

»Jag känner det inte,» svarade Erik. »Jag ska säga husbond’, att när jag
sofver — så sofver jag!»

»Ja, man märker nog det!» svarade husbonden, »men om du efter andra
varningen ännu en gång kommer för sent i arbete, så kan du ge dig af!
Här har du ingenting mera att göra!»

Erik blef ganska rädd, ty han hade god lön och god mat, och det fanns
kanske också andra orsaker, hvarför han gärna ville stanna, men han
tordes icke lita på sig själf, och han bestämde sig för, att sitta uppe
hela natten, ty då skulle han då inte komma för sent upp.

Det gick också bra till midnatt, men då började han bli sömnig. Då tog
han sig till, att gå upp och ned, upp och ned förbi potatislandet. Men
det blef så enformigt, och då klockan slog ett, tyckte han, att han hade
gått och spankulerat i många timmar.

Så satte han sig ner att läsa. Ännu hade han mer än en berättelse oläst
i moster Kajsas bok. Men bokstäfverna sågo så underliga ut. De växte och
kröpo ihop och dansade rundt, och de stora röda bokstäfverna sågo ut som
om det vore eld i dem. Han fick så ondt i ögonen, och då klockan slog
tre, låg han med näsan i boken och händerna på bordet och snarkade som
en turk.

Den morgonen var det nästan omöjligt att få lif i honom, och solen stod
redan högt på himlen, då han kom ut i arbetet.

»Ja, nu varnas du för sista gången,» sade husbonden. »Försofver du dig
ännu en gång, får du respass.»

På kvällen var Erik alldeles olycklig, och innan han skulle gå till
sängs, gick han ut till moster Kajsa och klagade sin nöd för henne.

»Om det också vore domsbasunen, så kan jag inte vakna, när jag sofver,»
sade han.

»Å, jag tror nog, att du vaknade,» svarade gumman. »Och jag tror till
och med, att du kan vakna för mindre. Har du försökt med en klocka?»

»En klocka! Hvar skulle jag få en klocka ifrån?» svarade Erik och
fingrade på sin klockkedja.

Kedja hade han haft länge, och pojkarna, som visste, att det icke hängde
något vid den, hade ibland retat honom med att fråga:

»Erik! Starka Erik! Hvad är din klocka?»

Men då hade alltid Erik svarat:

»Klockan är för skomakare och skräddare, och om ni inte ger er af, så!»
och så vek han upp ärmarna, och pojkarna foro i väg som en flock
sparfvar.

»Jaså, du har ingen klocka,» sade moster Kajsa. »Tänk om jag har en i
skrinet!»

Men det kunde Erik inte alls tänka sig.

Då tog moster Kajsa försiktigt ett litet paket upp ur sitt skrin. Först
var det omlindadt med tyg och sedan med bomull, men sist föll den allra
raraste silfverklocka ut på bordet, tung och stor som ett ankägg.

»Du må tro den kan gå!» sade moster Kajsa och drog upp den med en stor
nyckel. Och nu började det att lefva och picka inne i silfverägget,
hjulen att löpa rundt, och visarna att flytta sig.

Erik stod och gapade.

»Aj, aj, en så’n klocka!» sade han.

»Du må tro, att den kan slå också,» sade moster, och så plötsligt var
det som om klockan drog efter andan och med en klingande, glad liten
stämma slog den åtta. Det hade tornuret nyss slagit. »Lägg den under
hufvudkudden,» sade moster Kajsa, »så tror jag du skall komma upp i
tid!»

»Lämnar moster mig verkligen sin klocka?» frågade Erik.

»Jag ger dig den!» sade moster. »En arbetare måste ha en klocka!»

»Å, lilla rara moster Kajsa!» sade Erik.

Den natten sof han på ett helt annat sätt. Det var som om han hela tiden
i drömmen hörde klockan under sin hufvudkudde.

Den tickade och tickade och sade med en liten spetsig stämma:

»Du kan sträcka dig, du kan sträcka dig, du kan sträcka dig! Jag skall
väcka dig, jag skall väcka dig, jag skall väcka dig!» Och precis klockan
fyra var det som om någon hade stuckit Erik i hjärnan fyra gånger med en
nål. Han rusade upp och var i en handvändning i kläderna.

Den dagen arbetade han raskare än någonsin förr, och han hejdade sig
blott en sekund hvar halftimme för att se på klockan.

»Det var en rar klocka du har,» sade kamraterna.

»Ja, man måste ju ha en klocka,» sade Erik, »annars vet man ju hvarken
ut eller in.»

Då skördetiden var förbi, behöll bonden Erik i sin tjänst. Han tyckte
för hvar dag bättre om honom, och snart kunde ingenting företagas på
gården, utan att bonden frågade: »Hvar är Erik?»

Han skulle hjälpa med allt.

Men tyckte bonden om honom, så fanns det en, som tyckte ännu mera om
honom, och det var bondens dotter, Barbro.

Hon var så vacker, att man kunde få ondt i ögonen af att se på henne, så
lyste hon.

Erik hade starka ögon, och det sved icke, när han såg på Barbro, men
dess mera sved det i hans hjärta.

Han tyckte, att hon var som solen och månen och alla stjärnorna, men han
visste ju, att han lika gärna kunde önska sig månen, som att önska sig
sin rika husbondes dotter, hon, som kunde få hvilken hon ville i hela
socknen.

Men Barbro själf ville bara ha en, och det var Erik. Och som hon var
sina föräldrars enda barn, och väl visste, hur kär hon var dem, gick hon
rakt in till sin far och sade:

»Far, jag tänker gifta mig!»

»Det är väl med rika Lars Anders, då,» svarade fadern.

»Tror du, att man vill ha en så’n fuling till man, när man är så vacker
som jag,» sade Barbro.

»Då är det väl med mjölnaren,» sade fadern. »¯Han¯ har pengar.»

»Det är inte pengar jag behöfver; det har jag själf,» svarade Barbro.

»Då är det väl med Olle vid Grönvallen. ¯Han¯ har jord!» sade fadern.

»Det är inte jord jag behöfver; det har jag själf,» svarade Barbro.

»Ja, då vet jag inte,» sade fadern. »Hvem är det, du vill ha?»

»Jag vill ha en, som är lika ung och lika vacker som jag,» sade Barbro.
»Stark skall han vara för att kunna arbeta i min jord, och klok skall
han vara, så att jag skall kunna lyda hans råd, och ståtlig och grann
skall han vara, så att alla kunna säga: Ja se, Barbro! Hon visste hvem
hon tog! — Jag vill ha Erik!»

Men se då blef bonden ond.

»Gifta dig med min dräng! Är du alldeles blixtbrusande, rasande,
förbistradt galen!»

Men Barbro såg sin far rätt in i ögonen och sade alldeles lugnt:

»Jag ska gifta mig med Erik!»

Om kvällen, då Erik stod och tröskade, kom Barbro till honom.

»Erik,» sade hon, »vill du gifta dig med mig?»

Erik höll alldeles på att trilla omkull i säden.

»Om jag vill!» sade han, »men hur ska det gå till?»

»Far har sagt, att om du kan lägga upp tusen daler framför honom på
bordet, så ska du få mig!»

»Ja, då får du se dig om efter en annan,» sade Erik och började åter
tröska, »ty aldrig i lifvet kan jag få tusen daler.»

Så förflöt en månad, och Barbro gaf den rikaste friaren korgen.

»Jag ska ha Erik!» sade hon.

Och så sade bonden, att om Erik endast kunde skaffa honom ett par
riktigt goda hästar, så skulle han ge med sig, hur tokigt det än var.

»Nu, Erik, nu kunna vi snart få hvarann!» sade Barbro, då hon mötte
honom i stallet. »Bara du kan skaffa far två riktigt goda hästar.»

»Ja, jag skall köra hans egna hästar upp till honom,» svarade Erik och
gaf dem ett rapp, »ty de äro väl de enda hästar jag någonsin får!»

Så gick det åter en månad. Då gaf Barbro fyra andra friare korgen.

»Jag har ju sagt, att jag ska ha Erik,» sade hon till fadern.

»Att du vill gifta dig med en tiggare!» ropade fadern. »Om han ändå
kunde ge dig så mycket som en fästering af guld, så skulle du få ta
honom, så tokigt det är!»

Men då sprang Barbro ut i snön till Erik, där han stod och skottade, och
ropade:

»Erik! Erik! Nu få vi snart hvarann! Bara du ger mig en fästering af
riktigt guld.»

Men då blef Erik mörk i hågen.

»Ser du inte, att din far gör narr af oss. När skall jag kunna samla
ihop så mycket, att jag kan ge dig en fästering af guld?»

På lördagskvällen gick Erik upp till moster Kajsa. Han satt där och
rökte på sin pipa utan att tala.

»Du är sjuk, Erik,» sade hon.

»Å, ingenting att tala om,» svarade Erik.

»Nej, jag märker nog, att du inte vill tala om det,» svarade moster
Kajsa. »Men jag ser på din färg, hvad den sjukdomen heter. Den heter
vackra Barbro!»

»Du ser bra med dina gamla ögon,» sade Erik, »men du ser kanske inte,
att det inte finns någon bot för den sjukdomen.»

»Hur så?» frågade moster Kajsa.

»Nej, ser du, farsgubben hennes har sagt, att om jag ska bli hennes man,
så ska jag skaffa henne en fästering af rent guld. Sådana växa inte på
träd!»

»Men tänk, om jag kunde finna en till dig!» sade moster, och så gick hon
bort och öppnade sitt skrin. Hon letade en lång stund, och då hon fann,
hvad hon sökte, behöll hon det länge i handen.

Men så kom hon fram till Erik och sade:

»Se här, Erik! Duger den?»

I en liten spånask låg en slät, bred guldring, så glänsande och tung som
den finaste herremans ring.

»Nej, hvad i alla dar!» sade Erik. »Hvem har moster fått den ringen af?»

»Af min fästman, lilla Erik,» svarade moster Kajsa.

»Din fästman,» sade Erik, »hvar är han?»

»Han ligger i grafven,» sade moster Kajsa. »Det är honom jag hälsar på
om lördagskvällarna.»

»Har ¯du¯ haft en fästman?» sade Erik. »Har du verkligen en gång varit
ung?» Han stod och stirrade på gumman.

»Ja, och vacker med,» sade moster Kajsa och skrattade. »De kallade mig
‘vackra Kajsa’, liksom de nu säger ‘vackra Barbro’, — och han, som
ligger i grafven, han tyckte, att jag var den vackraste i världen. Nå,
vill du ha ringen?»

»Kära älskade lilla moster Kajsa!» sade Erik och rent af tog henne i
famn.

»Men hvad skall jag göra för dig igen för allt hvad du har gjort för
mig?» frågade Erik. »Jag känner, att jag behöfver göra något för dig.»

»Du kan ju hjälpa mig att bära vattenkannan om lördagskvällarna,» sade
moster Kajsa. »Den är snart för tung för mig, och så länge jag lefver,
skall jag hvar lördagsafton upp och vattna grafven.»

Så fick Erik ringen, och så fick han Barbro, och alla, som sågo dem
komma gående, sade, att ett vackrare par hade man i mannaminne icke
sett.

Så blef Erik en rik man med gård och tjänare, med hästar och kor. Men i
alla väder, från den dag gräset började spira, till dess det vissnade,
gick han hvarje lördagsafton till moster Kajsas hus, tog henne under
armen och fyllde hennes vattenkanna, och så sade han:

»Kom nu, lilla vackra moster Kajsa, så gå vi upp och vattna grafven.»




                          Allt som kan flyga.


En tidig sommarmorgon lyste solen på en bred flod, som gled genom skogen
ut mot hafvet.

Längs stranden växte stora träd, som hängde sina långa grenar öfver
vattnet, och där ute stodo gula svärdsliljor som unga riddare i en skog
af lansar, men på vattenytan simmade breda sköldar, och det var
näckrosornas blad, öfver hvilka de stora, hvita blommorna öppnade sig
mot solljuset.

Fram öfver svärdsliljorna och de simmande näckrosorna flög en
trollslända på darrande vingar.

Den sänkte och lyfte sig dalande och stigande som en solgnista, som
dansade öfver vågorna.

Hela dess lilla kropp och dess genomskinliga vingar skälfde af glädje,
och den surrade en liten visa, som endast näckrosorna kunde höra.

»Jag flyger!» sjöng den, med vingarna dallrande i solskenet. »O, hvad
jag flyger! Ingen kan flyga som jag. Ni stolta, gula svärdsliljor, som
stå på vakt vid stranden, ni måste alltid stanna på vakt och se vågorna
skvalpa öfver edra fötter. Och ni, snöhvita näckrosor, som gunga på
vattnet, ni äro vackrare än någonting jag sett — och jag har sett ganska
mycket — men ni måste ligga där och vagga och vagga och öppna er och
sluta er utan att komma från stället. Men se på mig! Jag flyger!

Än kan jag dyka ända ned till vattenytan, så att mina vingar nästan röra
vid den — och så — hejsan! Upp i den ljusa sommarluften, högt upp öfver
alla de högsta svärdsliljorna. Dansa kan jag! la, la, la! Slå volt — se,
så här! Vända upp och ned på mig själf som ett fjun. Och nu! — Se, nu
håller jag mig alldeles stilla som en solglimt i luften, bara dallrar,
dallrar, dallrar med vingarna! Och nu går det i stora bågar, i sväfvande
bågar från ena sidan af stranden till den andra!

Ett ögonblick kan jag sätta mig på en näckros och titta in i dess stora,
genomskinliga kalk — tittut! Men det är blott ett ögonblick, ty jag är
alldeles yr i hufvudet af att flyga; jag vill bara upp i luften igen.

Vips! Nu sväfvar jag bort, och gnistrar och svingar och darrar och
fladdrar. Om ni visste, hvad det är, att kunna flyga! Och ingen kan
flyga som jag!»

Och så försvann trollsländan.

Men i det samma kom en svala pilande.

Det var en blåsvart svala med långa, spetsiga vingar och utspänd stjärt
och ett litet rundt platt hufvud, som den drog ihop mellan vingarna.

Den flög alldeles tätt invid vattenytan med svindlande hastighet, och i
det den for fram skrek den högt af glädje.

»Vii! Vii! Ser ni, hur jag kan flyga! Ingen kan flyga som jag!»

Och trollsländan såg den ila långt förbi sig ett ögonblick.

»Vii! Vii!» sjöng svalan. »Jag skulle tro det är roligt att lefva, för
den, som kan flyga!

När man vet, att man kan flyga, så kan man inte sitta stilla. Det är som
om någon sköt en bort från fotfästet och ut i luften. Och så spänner jag
vingarna som två spetsiga segel, och så tar jag sats, och så kastar jag
mig hufvudstupa ut i luften och hvirflar åstad. Allting är bara luft och
ljus och skinande sol, och om jag ville flyga till världens ände, kan
jag få det ... Än ned öfver böljorna, så att det känns skönt svalt på
vingarna, och än högt upp i luften, högre, högre! fortare, fortare! Jag
känner det, som om jag skulle spricka af glädje, så att jag är tvungen,
att skrika: vii! — vii!» ... och så försvann svalan öfver sjön.

Men inne bakom björkträden rasslade det så underligt.

Där, genom skogens djupaste ensamhet, voro telegraftrådarna spända. De
lyste som strängar på en guldharpa i solskenet, och genom strängarna
gick en underlig susning.

»Vi kunna flyga, vi,» hviskade det i strängarna, »lättare än någon
trollslända, snabbare än någon svala. Vi flyga med tankar och ord till
jordens mest aflägsna länder. Vi fråga icke efter medvind och motvind,
efter solsken eller åska. Vi ha trollvingar, hvarpå vi bära alla tankar
och ord, så att de knappt äro utsagda, förr än vi fört dem tusen mil
bort! Vi tala icke högt eller skrika som svalan; vi ha afgifvit
tysthetslöfte och kunna bevara hemligheter. Men om någon visste, hvad vi
just nu flyga förbi med!» och så lyste det och klirrade i
telegraftrådarna.

Men högt, högt uppe öfver skogarna sväfvade örnen!

Den stod stilla i luften som en droppe, buren af sina vingars kraft.

Den hvilade där uppe i solljuset och såg ned på jorden.

»Så smått allting är där nere!» tänkte den. »Skogarna äro små, fåglarna
äro små, och så lågt de alla flyga!

Nej se på mig! Jag sväfvar här uppe i ljuset och intet ljud från allt
bullret där nere på jorden når hit upp. Jag älskar klippspetsarna, där
man kan sitta ensam och ostörd och se ut öfver de stora vidderna.

Jag har byggt mitt bo på den högsta af alla klippspetsar. Men intet på
jorden är dock tillräckligt högt.

Först när jag lyfter mig från de högsta klippor, är jag fri. Jag breder
ut mina mäktiga vingar och lyfter mig upp i bergsluftens kalla lätthet
och där uppe kretsar jag i stora, allvarsamma ringar och ser ned på den
lilla löjliga jorden.

Jag kan nog flyga fort, när det gäller. Ingen har starkare vingar än
jag, och ingen kan nå mig i flykten. Men jag älskar mera att hvila i
luften, att hålla mig stilla med min stora kraft och så stiga — alltjämt
högre och högre! Ingen kan flyga som jag!» och örnen försvann i ljuset
som en sten försvinner i hafvet. — —

Men högt uppe öfver örnen sväfvade en hvit sky.

Den lyste i solen så hvit som snön på bergen. »Flyga!» tonade det från
den lysande skyn. »Alltid flyga! Aldrig hvila på någon klippa eller
något, som hör jorden till! ... Att lefva, det är att flyga, sväfva här
uppe i det oändliga blå! Jag har inga vingar, och jag rör mig icke, men
en makt som jag icke känner, drifver mig att flyga, och då glider jag
öfver himlen i ständigt växlande ljus och skugga.

Alla ni små stackars fåglar! Ni måste dö och falla till jorden. Till och
med du, du kungliga örn, skall en gång sänka dina vingar och dö på din
klippa.

Jag dör aldrig! Jag fruktar ingenting! Jag flyger och flyger, till dess
jag flyger in och upplöser mig i luften och ljuset!» — och så försvann
skyn bakom berget.

Men nere vid stranden af sjön, utanför ett hus, stod en liten gosse i
trädgården bland de blommande äppelträden.

Han stod länge och såg upp genom de hvita äppelblommorna, som hängde som
snö på alla grenar, upp i det klara solskenet och in i den höga, blå
himlen; och så bredde han ut sina små armar, suckade djupt och sade:

»Å, Gud, hvad jag tycker om dig, som har skapat allt det här vackra! Jag
skulle vilja kyssa dig!» — —

Och den lilla gossens tanke flög upp öfver sjön och skogen, förbi
trollsländan och svalan och högt upp öfver örnen och den hvita skyn, och
ända in i den oändliga evigheten och föll som en ljusstråle ned för Guds
tron.




                      Gossen, som ville se troll.


Det var en gång en bonde, som bodde långt inne i landet bakom en stor
skog.

Han hade en hustru och många barn, gossar och flickor, som alla voro
välskapade och friska.

De voro också allesammans snälla och glada barn, utom en, som hette
Olle.

Olle var den tredje i ordningen af de tolf barnen. Han var frisk och
starkt byggd, lång och bredaxlad för sina tolf år. Lätt för att lära
hade han också, både läsning och slöjd, och skulle redan ha kunnat vara
sin far till god hjälp vid arbetet, men Olle hade icke lust med
någonting. Allt, som han började på, kastade han snart igen, och om
allt, hvad man bad honom göra, sade han, att det var så »tråkigt» och
»enformigt».

Det var som om han aldrig skulle vara riktigt närvarande, utan oftast
satt han och stirrade för sig, som om han såg efter något, som ingen
annan kunde se.

»Hvad glor du efter, Olle?» frågade fadern.

»Ingenting!» svarade Olle och blef röd i ansiktet.

Men strax efteråt satt Olle igen och stirrade.

Då tog modern honom afsides och talade mildt till honom.

»Hvad i all världen, gossen min, är det du har i dina tankar? Det är som
om du satt och stirrade efter något, du tänkte skulle komma!»

Ja, då berättade Olle för modern, hvad han väntade på. Han ville se ett
troll.

»Jag vet att de finn’s,» sade han, »och jag ¯ska¯ se ett! ¯Det¯ skulle
vara lifvadt!»

Då grät modern och bad honom slå så stygga tankar ur hufvudet.

Trollen komma när man minst väntar det, och man måste be Gud bevara sig
för att de skulle springa öfver ens väg, ty allt ondt och mörkt ha de i
följe.

Men Olle bet ihop läpparna och hviskade mellan tänderna:

»Jag vill nu i alla fall se ett troll.»

Fadern hade snickrat en ny dragkista och målat den med blått och därpå
de finaste rosentulpaner och liljeblommor.

Det var en riktig helgdagskista, och alla, som sågo den, slogo ihop
händerna och ropade:

»Nej, tocken grannlåt!»

Olle sade ingenting, men när en af systrarna frågade honom:

»Nog kan du väl tycka, att fars skrin är märkvärdigt,» så svarade Olle:

»Det är ju bara ett skrin. Jag vill hellre se ett troll.»

Då barnen lekte och hade muntert med att plaska barfota i bäcken eller
binda prinskedjor af näckrosstjälkar och hänga de hvita blommorna som
tofsar, ville de ha Olle med i leken, men han stod långt borta och sade:

»Det där är så gammalt och vant. Nej, ni må tro, troll! Den, som kunde
få se ett troll!»

Fadern och modern talade med hvarandra, och fadern tänkte, att han nu
skulle göra ett riktigt storverk för att få gossens tankar in på en
annan väg.

Han bad honom en dag, att kamma sig bra med vatten, skura händerna rena
och borsta sina söndagskläder. Han skulle få gå med till herrgården och
se på den nya tjuren. Det var en jättetjur, som hela trakten talade om.

De vandrade tillsammans öfver åkrar och ängar till herrgårdens stora
ladugård med det spetsiga taket. Långt borta kunde man höra tjuren råma
som ett lejon.

Olle gjorde stora ögon.

»Jo, jo,» sade fadern, »nu skall du få se på något riktigt kungligt!»
Och så förde han Olle in i ladugården, där den stora svarta tjuren stod
bunden i kedjor med en ring genom nosen, rödblossande ögon och fradga
kring munnen.

»Ser du,» hviskade fadern helt sakta och högtidligt. »Det står
Kronprinsen!» (Så hette tjuren). Olle stod alldeles tyst och stirrade
med stora ögon. »Nåå?» sade fadern i samma tysta, vördnadsfulla ton.
»Hvad säger du nu?»

»Det är ju i alla fall bara en tjur,» svarade Olle. »Jag vill se ett
troll.»

Då blef fadern sorgsen. Om icke »Kronprinsen» kunde fånga gossens
tankar, så visste han då rakt inte, hvad han skulle hitta på.

Men så hände det en tid efteråt, att det blef marknad i köpingen.

Den låg tre mil från torpet, och det var en hel resa att komma dit, men
fadern, som hade ett par tunnor potatis att sälja, tog sin kärra och sin
häst och åkte dit in.

Och så skulle Olle få följa med. Fanns det något ställe på jorden, där
man kunde få se underbara saker, så var det väl under marknadstiden, och
nu hade fadern och modern föresatt sig att göra allt för att hitta på
något, som kunde fånga gossens tankar. Och så åkte de in till köpingen.

Det var också de märkvärdigaste ting Olle fick se!

Där såg han ett menageri med lejon och björnar och små lustiga apor. Han
fick skjuta till måls i en skjutbana på målade indianer med tatuerade
kroppar och fjäderkronor på hufvudet, och på stortorget mötte de själfva
borgmästaren i stor uniform. Men hvar gång fadern frågade honom:

»Nå, Olle, hvad säger du nu?» så svarade Olle:

»Jag ville hellre se ett troll!»

Då tog fadern honom slutligen med sig in på en gård, där utklädda
människor gjorde de besynnerligaste konster. Där fanns en karl, som
kunde kasta med ett dussin kulor på en gång, en gosse, som, iklädd röda
simbyxor med guldpaljetter, kunde gå på händerna och lägga fötterna
bakåt, omkring sin hals. Där fanns till och med en karl, som, utklädd i
en hvit dräkt och hvitmenad i ansiktet, slukade brinnande blår, så att
det rykte omkring honom och sedan drog tio alnar sidenband ut ur munnen.

Olles far höll honom fast i handen och lät honom se på allt.

»Var inte rädd, Olle lille,» sade han, »det är bara spektakel.»

»Jag är inte rädd alls,» svarade Olle, »men jag vill hellre se ett
troll.»

Då blef fadern ledsen. Han spände hästen för vagnen igen och åkte med
Olle, utan att säga ett ord, den långa vägen från köpingen och hem till
deras torp bakom skogen.

Dag efter dag blef Olle allt mera besynnerlig. Han brydde sig till sist
hvarken om far eller mor, han leddes vid allt och ville knappt äta. Han
gick bara och trånade och längtade efter, att en gång få se ett troll!

Då kom det en dag en resande till torpet. Det var en karl från ett bruk,
som låg en styf mil därifrån, på andra sidan berget. Han hade ärende
till herrgården, men i förbifarten kom han och hälsade på Olles far, som
han var bekant med.

Medan de sutto och åto, och alla tolf barnen sutto kring bordet, tog den
främmande dem alla i betraktande, och längst såg han på Olle.

»Det var en stor och stark pojke du har där, Nils,» sade han till
fadern. »Han kan väl redan göra skäl för födan och vara dig en arm till
i arbetet.»

Olle blef röd och doppade ansiktet djupt ned öfver gröten, men fadern
svarade hårdt:

»Han är nog stor och stark till växten, och dum är han inte heller, men
kollrig är han! Han bryr sig hvarken om far eller mor, hvarken om arbete
eller lek. Han går bara, den tokiga pojken, och längtar efter att få se
ett troll!»

»Jaså,» sade brukskarlen och skrattade, »har ni inga troll på den här
sidan skogen?»

»Nej,» svarade Olle och tittade upp. »Har ni kanske?»

»Om vi har!» svarade brukskarlen. Han smackade endast med läpparna och
höjde på ögonbrynen, och så började han att äta raskt af gröten.

Men då de hade ätit, sprang Olle efter karlen och höll honom i tröjan.

»Du — du,» hviskade han, »var snäll och beskedlig och säg mig, hur jag
ska kunna få se ett troll!»

Jo, det kunde brukskarlen nog säga honom, bara han ville hålla det
hemligt och göra precis så, som han nu skulle tala om.

Han skulle gå hemifrån en afton vid nytändningen, tvärs öfver alla
gärden och ängar och upp mot den stora skogen på bergåsen.

Det var nu i oktober, och solen gick ned före sex, så att han måste ge
sig i väg vid tretiden.

När han kom till åsen, skulle han gå den breda vägen upp genom skogen,
och följa den så långt han kunde komma, tilldess han nådde en skiljoväg,
där det stod en vägvisare, hvarpå han kunde läsa: »Till Säfsta bruk», då
skulle han vända in på denna väg och gå väl en half timme.

När han var vid slutet af skogen, skulle han se en dunge ovanligt stora
granar, som stodo alldeles vid kanten af en sandås, som var till hälften
urgräfd.

Då skulle han gå in bland dessa granar och gömma sig mellan enbuskarna
under dem, så nära sluttningen som möjligt, ligga alldeles stilla och
hålla ögonen säkert riktade på vägen djupt under sluttningen. Där nere
skulle trollet komma.

Men han fick icke förlora tålamodet, utan ligga alldeles stilla, ty
först då det var kolmörkt, vågade sig trollet fram.

»Och när det kommer, då?» frågade Olle med andan i halsen. »Hvad ska jag
då göra?»

»Ja, då får du laga, att du reder dig själf,» svarade brukskarlen. »Om
du så länge har längtat efter trollet, måtte du väl veta, hur du ska
bemöta det,» — och så reste han.

Nu gick Olle bara och väntade på, att det skulle bli nymåne, och så fick
han veta, att det skulle bli kvällen därpå, som var en torsdagskväll.

Strax efter middagen började han blifva orolig och gå ut och in, väl
hundra gånger. Men då klockan slog tre, var han redan långt ute på
fälten.

Han sprang allt hvad han kunde, och först då han hade nått en linddunge,
som stod halfvägs till åsen, vände han sig för att se sig om tillbaka.

Men han såg ingen. Han kunde endast se skorstenen på faderns stuga,
hvarifrån röken helt fredligt steg upp mot himlen.

Det var en grå höstdag med jagande moln, men egentligen ingen blåst. Det
var underligt att skyarna kunde simma så raskt fram öfver himlen. Det
var väl något drag i högre lagren där uppe.

Olle stod och pustade ut ett ögonblick, men så kilade han vidare.

Ju närmare åsen han kom, dess högre tyckte han, att fjällryggen steg.
Den svarta furuskogen såg så kolsvart ut, och däri lyste lönnarna så
röda som brinnande bål, medan björkarna redan voro gula och tunna i
löfvet.

Nu stod Olle alldeles uppe under berget.

En vild, hvit bergbäck kom rasslande ned öfver stenarna, och regnet, som
under de senaste veckorna ofta hade fallit, hade skurit djupa fåror i
gruset på vägen.

Det hade varit ganska besvärligt att klättra uppför, men nu var Olle i
alla fall så högt han kunde komma och hade endast att följa vägen rakt
fram.

Han såg den gå som ett bredt, hvitt band mellan de höga furorna och
granarna.

Han mötte icke en vagn, icke en människa, och han tyckte, att han liksom
var ensam i hela världen. Det susade så sorgligt i de breda
talltopparna, och då solen gled ned mot horisonten, blef luften kall och
bitande. Ännu var han icke vid sidovägen, och när han sedan skulle hem,
ja då skulle det vara natt!

Tänk om han skulle vända om!

Och så inte få se trollet! Nej, skulle det vara, så skulle det vara nu,
och en kruka ville han icke vara.

Så började han springa igen, och snart kom han till skiljovägen, där
vägvisaren stod med: »Till Säfsta bruk» skrifvet högt uppe på ett bräde.

Det såg underligt hvitt ut mot den svarta skogen och den grönbleka
aftonhimlen. Det började bli mörkt i skogen, då Olle nådde dess yttersta
gräns och gick uppför sandåsen, där de stora granarna stodo.

Det var lätt att finna platsen, och han skyndade sig in mellan enarna
och den höga ljungen och kröp ned ibland dem. Djupt under sandåsens
andra sida gick en annan väg, men Olle kunde knappast se den för de höga
buskarna han låg ibland, men dock höll han skarpt utkik åt det håll, där
Säfsta bruk skulle ligga, som brukskarlen hade sagt honom.

Det var ganska fuktigt i gräset efter regnet, och de stickande
enbärsbuskarna slogo honom i ansiktet, men nu skulle han stanna här, om
det så vore till nästa morgon, ty trollet ¯skulle¯ han se.

Solen var nu borta, och en kall grå färg täckte hela himlen. Rundt
omkring i skogen var det kolsvart, och öfverallt tisslade och knastrade
det så underligt. Det var kanske trollet, som kilade omkring och när som
helst kunde visa sig.

Det kröp i ryggen på Olle, och hans ögon stodo på skaft, men ju mera han
glodde, dess mindre kunde han se. Det var som om allting utvidgade sig
och drog sig tillsammans i oupphörliga förändringar. Allting lefde,
allting hviskade; hu! Det var inte trefligt, att vara där!

Då såg han plötsligt något underligt krithvitt mellan träden. Hvad kunde
det vara! Usch, det var otäckt ... det rörde sig också ... och se ...
Det var månen, en liten späd, fin nymåne, som lyste som silfver mellan
de glidande molnen.

Ja, nu kunde trollet komma när som helst. Olle låg på alla fyra som en
hund och tittade med stela ögon ned i djupet mot söder.

Det var kallt och vått, där han låg, och furugrenarna öfver honom
började vaja och susa.

Då hörde han långt, långt borta något, som lät så underligt klapprande,
liksom när en stor orm rasslar fram mellan torra grenar. Nu steg ljudet,
det slamrade, det knakade, det brakade, det brusade, och där — där — o,
Herre Gud, hjälp mig! — där kommer trollet!

Olle såg först det stora förskräckliga hufvudet med två stora glödande
ögon, stora som kaffekoppar, stora som hattkullar, stora som hövålmar,
ögon, som sprutade eld och stirrade på Olle, som om de ville sluka honom
lefvande.

Och ut ur trollets öppna gap stod rök och gnistor, och upp ur trollets
stora, förskräckliga hufvud hvirflade en lång, svart rök, och just som
odjuret var rakt under Olle gaf det till ett skrik, ett ohyggligt tjut,
som skar genom hela skogen och kom Olles blod att stelna i hans ådror.

Och trollet spärrade upp sitt eldgap och spottade gnistor omkring sig
och såg på Olle med sina förfärliga ögon, och så skrek det igen så
genomträngande vildt, som om det ville säga:

»Du vill se troll, du! Ja, kom så skall jag äta dig!» Och så slamrade
trollet vidare med sin långa svans; ja den var väl en mil lång, och
kolsvart som på en drake och kröp och slingrade sig utefter jorden som
den värsta orm.

Men då trollet skrek för tredje gången, blef Olle så rädd, att han
rullade baklänges nedför sandåsen in i skogen och reste sig icke förr än
han hade kommit på vägen, som ledde hem.

Och då han kunde stå på benen, ja, då sprang han så, som han aldrig hade
sprungit förr.

Han flög med benen och armarna hjulande som väderkvarnsvingar — in genom
skogen, ned öfver berget, bort öfver alla fält och gärden, utan att
andas, utan att se sig om, rakt hem till sina föräldrars stuga, och där
på hufvudet i sängen och drog täcket öfver öronen, så att man bara kunde
se hans hvita hårtopp sticka upp ofvanför.

Där låg han och darrade och frös och svettades, och icke ett ord svarade
han, på hvad man frågade honom om.

Sjuk blef han och det på allvar, och i tre veckor låg han i feber och
talade underliga ting om svarta troll med eldögon och draksvansar, som
skreko så att man kunde bli tokig af att höra på det.

Men då Olle blef frisk, var han som en annan gosse. Först och främst åt
han med god aptit, och så arbetade han med ifver, och så började han att
leka med de andra barnen, och när någon frågade honom:

»Nå, Olle, skulle du inte vilja möta ett troll?» såg han mycket
allvarsam ut och svarade:

»Akta dig, du, att säga så fult!»

Först många år senare fick Olle veta, att det troll, han den kvällen
sett på vägen under skogen, var lokomotivet på nattåget, som på den nya
banan gick från Säfsta bruk upp till Stockholm.




                       Alla hafvets vilda vågor.


Det var en gång en fattig änka, som bodde i ett litet hus högt uppe på
ett berg med sina två små barn, Fridolf och Violanta.

Huset låg mellan stora träd, men framför det var en öppen plats,
hvarifrån man kunde se långt bort öfver fält och skogar, ängar och
åkrar, höjder och dalar. Men allra längst borta syntes en mörkblå
strimma, och det var hafvet.

Uppe på åsen, där huset låg, sprang en källa fram, som hastigt växte
till en bäck, brusade ned öfver stenarna och mellan buskar och snår
sökte sin väg mot dalen.

Vid denna bäck tvättade modern den ull hon hade spunnit, medan barnen
plaskade i vattnet med sina nakna fötter eller byggde små båtar, som de
satte ned i bäcken och läto segla öfver fallen.

Då barnen blefvo större, började de hjälpa modern med allehanda arbete.
Fridolf bar vatten från källan, samlade bränsle och gräfde i trädgården.

Violanta lärde sig sy och spinna. Om vintern satt hon mest inne vid sin
slända, men när våren kom, gick hon med ullen, hon hade spunnit, till
bäcken för att tvätta den ren.

Hon var nu sexton år gammal och en lång och vacker flicka.

Då hände det en vårdag, att hon gick till bäcken med sin ull. Hon låg på
knä i gräset, böjd öfver vattnet, som med brusande fart sköljde öfver
hennes händer och störtade ned mot fallen.

Det såg ut som om alla vågor hade så brådt att komma nedför berget och
ut mot slätten. Violanta låg stilla och såg på det hvita, skummande
vattnet, och så frågade hon:

»Hvart skyndar du dig bort, du brusande bäck?»

Då ropade bäcken högt:

»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» och stormade
vidare.

Bakom Violanta stod ett blommande körsbärsträd.

Då vinden sväfvade öfver dess krona, skakades ett helt snöfall af hvita
blommor ned i bäcken och flöt bort med strömmen.

»Hvart flyta ni hän? Hvart flyta ni hän, ni fina, hvita blommor?»
frågade Violanta, då hon såg blommorna hvirfla bort.

»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade
körsbärsblommorna och försvunno öfver sluttningen.

När det blåste uppe på fjällåsen, kunde man se, huru den blå randen vid
horisonten blef mörkare och mörkare och till sist hotande svartblå.

»Hvad är det svarta där, långt borta?» frågade Violanta modern.

»Det är hafvets vilda vågor!» svarade modern.

Så gick sommaren, och mor och barn lefde ett lyckligt lif tillsammans
där uppe i det lilla huset på fjällåsen.

Alla de vilda rosorna voro utblommade, och körsbären började mogna.

En dag sutto Fridolf och Violanta tillsammans under körsbärsträdet vid
bäcken.

»Hör du, syster,» sade gossen, »tror du, att det finns något vackrare
ställe på jorden än här?»

»Det kan jag inte svara på,» svarade Violanta. »Jag har ju aldrig sett,
hur det ser ut på andra ställen.»

»Men så finns det i alla fall inga på hela jorden, som äro så lyckliga
som vi!» sade Fridolf.

»Ja hvem kan veta det!» svarade Violanta. »Vi veta ju inte, hur andra ha
det!»

»Men hvar dag hos oss är lycklig,» invände Fridolf, »och alla dagar
likna hvarandra här.»

»Ja, alla dagar likna hvarandra här,» sade Violanta och suckade.

I detsamma föllo några mogna körsbär ned från trädet i bäcken och
sköljdes bort med strömmen.

»Hvart segla ni hän? Hvart segla ni hän?» ropade Violanta.

»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade bären och
försvunno som två bloddroppar i strömmen.

Violanta reste sig och såg ut öfver det vida landet under henne.

Det blåste öfver slätten, och längst mot horisonten mörknade den blå
strimman.

»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sade Violanta sakta. »Till
dem vill jag också gå!»

Fridolf skrattade.

»Du går inte från mor och mig och från vårt kära lilla hem här uppe
bland körsbärsträden,» sade han.

Violanta svarade icke, men Fridolf såg, att det var något hon funderade
på.

Hon började bli så underligt tyst och satt helst ensam vid bäcken och
såg ut öfver det vida landet vid hennes fötter.

En morgon, då modern och Fridolf vaknade, var Violanta borta.

De sökte henne öfverallt, de väntade från morgon till middag och från
middag till afton, men hon kom icke.

Då gick modern till bäcken och frågade den:

»Kan du säga mig, du brusande bäck, hvem som har lockat bort min
flicka?»

»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sjöng bäcken och skummade
vidare.

Då såg modern upp i körsbärsträdet och frågade:

»Kommer hon aldrig tillbaka? Kommer aldrig mitt barn igen?»

Då skakade körsbärsträdet sin krona och hviskade:

»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!»

Men då gräto modern och Fridolf, ty de kände med sig, att de aldrig
skulle se Violanta mera.

                  *       *       *       *       *

Tidigt en klar höstmorgon hade Violanta vaknat.

Hon steg upp och smög sig på bara fötter ut ur huset, och först då hon
var utanför tog hon på sig skorna.

Hon band en röd och hvit bomullshalsduk kring hufvudet för att icke
solen skulle bränna henne för mycket, och så började hon springa.

Hon följde bäckens fall från den ena klippafsatsen till den andra, till
dess hon nådde dalen.

Där flöt bäcken långsammare fram i många slingringar och krumbukter, som
om den nu riktigt ville se sig omkring, och på båda sidor om den stodo
långa rader af pilar och albuskar för att se på, huru fort den kunde
springa. Den sorlade och skrattade och sprutade vatten öfver de blå
förgät-mig-ejerna, men den skyndade sig alltjämt vidare.

Småningom växte den i djup och bredd och strömmade nu som en bred å
genom den tysta, mörka skogen, där de höga träden susade öfver den.

Violanta sprang alltjämt bredvid den.

»Jag följer den,» tänkte hon. »Jag följer den, hvart den går! Då skall
jag väl till sist nå dem, hafvets vilda vågor!»

Och ån växte och växte, och nu gick den fram i kraft och ro som en
mäktig flod. Den nådde en stor, blank sjö och kastade sig i dess vågor,
men Violanta följde sjöstranden, och vid motsatt ända af sjön kom floden
åter fram, starkare och friskare, som om den hade samlat nya krafter af
sjöns vatten.

Men just här låg en kvarn.

Mjölnaren, som byggt den, hade lagt broar öfver floden, och dess vågor
drefvo de stora hjulen i kvarnen.

Här var ett larm och ett stoj af de brusande böljorna och de klapprande
kvarnhjulen, så att det dånade i Violantas hufvud. Högt på trappan öfver
hjulen stod mjölnaren själf. Han var rund och hvit som en mjölsäck, och
bredvid honom stodo hans tre små barn, runda och hvita som nygräddade
hvetebullar och med ögon så svarta som russin.

Då mjölnaren fick syn på flickan, som kom springande, ropade han till
henne:

»Hvart bär det af, flicka lilla, så tidigt på dagen?»

»Till hafvets vilda vågor!» svarade Violanta och ville springa vidare.

»Å, stopp litet!» ropade mjölnaren. »Vänta du litet och lugna dig hos
oss! Inga vågor kunna vara vildare än dem, som gå i floden, men jag har
i alla fall tvungit dem, att drifva kvarnhjulen och att mala säden, och
du må tro, att här i kvarnen går det lustigt till, både med arbete och
dans.»

Violanta stannade.

Hon hörde kvarnhjulen dåna och klappra, hon hörde dem skratta och sjunga
inne i kvarnen, och det var något så friskt och muntert vid alltsammans,
att hon kände sig glad.

»Vill du komma i min tjänst,» sade den tjocka mjölnaren på trappan, »så
skall du få fullt upp med mat och dryck och en ny klänning till julen.»

»Hurudant är klänningstyget?» frågade Violanta.

»Ja, det får du se till julen,» svarade mjölnaren och skrattade.

Violanta stod ännu en stund och betänkte sig och såg bort öfver flodens
hvitfradgiga vågor, men hon var ganska trött af den långa väg, hon hade
sprungit, och hon tyckte, att den stora trädgården, som hängde öfver
muren, vid kvarnen, såg så hemtreflig ut, och så tog hon tjänst hos
mjölnaren.

Här stod arbetet nästan aldrig stilla.

Hjulen gingo natt och dag, och säck efter säck af det hvitaste mjöl blef
buren upp på vinden.

Mjölnaren var lika vänlig och snäll, som han var tjock och fet, och hans
hustru var ännu vänligare och ännu fetare än han. De hade goda inkomster
och voro goda mot sitt folk, och arbetet gick med lif och lust.

De enda, som icke arbetade, voro de små barnen. De sutto för det mesta
på mjölsäckarna och åto hvetebullar, lekte kurra gömma mellan säckarna
på vinden eller stodo och sågo på hjulen, som snurrade rundt i floden.

Violanta var en stark och kraftig flicka, som arbetade med lif och lust
på allt man gaf henne att göra och blef omtyckt af både husbondfolk och
tjänare.

Och lika rask, som hon var i arbetet, lika lätt var hon i dansen.

Om lördagskvällarna, när veckans arbete var slutadt och hjulen stannade,
fick folket tillåtelse att dansa på den gröna planen ofvanför fallet.

Här var det friskt och skönt öfver de brusande vågorna, som hvirflade
förbi där nere, medan karlar och flickor hvirflade omkring i dansen.

Förste mjölnardrängen spelade fiol, och det var en duktig gosse med ett
gladt sinne och ett par glada ögon. Han spelade fortare och fortare för
att se, hur lätt Violanta kunde svinga sig och hur högt hon kunde hoppa,
och så skrattade han och sade:

»Jag tror minsann du är rappare än själfva kvarnhjulen!»

Då julen kom, fick allt folket sin lön och därtill en julklapp. Violanta
fick ett par nya skor och så klänningstyget, som hon hade fått löfte på.

Det var ett godt, hemväfdt ylletyg, grått, med blå fasoner, liksom små
blad.

Men Violanta kände sig ganska besviken.

Hon hade tänkt sig något gullgult med flammor, eller något ljust med
rosor, men mjölnarhustrun förklarade för henne, hur stark och användbar
hennes klänning skulle bli, och så tänkte hon icke mera på den saken.

Hela jultiden gick det muntert till i kvarnen med dans och spel, med
hembryggdt öl och saffransbullar så stora som gluggarna i kvarnen. Det
kom besök från andra kvarnar och gårdar för att vara med om
kvällsgillena, och alla gossar, som kommo, ville gärna dansa med
Violanta.

Hon var så ung och vacker och kunde dansa som en hvirfvelvind. Förste
mjölnardrängen måste ständigt fram med fiolen, men medan han spelade,
följde hans ögon Violanta, och hvar gång hon gick förbi honom, sände han
ett vänligt ord efter henne.

Då hände det en afton, då Violanta dansade, att hennes fläta föll ned.
Den upplöste sig och håret böljade kring hennes hals och skuldror.

Hon sprang sin väg för att åter fläta det, men då hon kom förbi
mjölnarsvennen, grep han i toppen af håret och ropade:

»Nej, se på hafvets vilda vågor!»

»Hvad menar du med det?» frågade Violanta och stannade.

»Jag menar bara, att dina lockar fladdra och rulla som hafvets vilda
vågor!» sade mjölnardrängen mildt. Han tyckte, att Violanta såg så mörk
ut.

Men det var som om hans ord hade påmint Violanta om något, hon hade
glömt, och från den kvällen var hon icke som förr.

Hon gick tystare till sitt arbete och dansade icke längre med samma
lust.

Då våren kom, och häggen slog ut, gick Violanta ofta ned på den gröna
planen öfver fallet och satte sig på den lilla bänken under de stora
blommande häggbuskarna. Hon kunde sitta där länge och se ned i floden,
och stundom gick hon vågorna så nära, att hon kände, hur det kalla
skummet sprutade henne i ansiktet.

Medan hon satt där en afton ensam, kom mjölnardrängen gående och bad att
få sitta litet bredvid henne på bänken.

Ja, det kunde han väl få, tyckte hon, och gaf honom plats på det smala
brädet bredvid sig.

Först satt han länge och teg, som om han hade svårt att komma fram med,
hvad han ville säga, men slutligen kom det.

Han frågade då Violanta så vackert och ödmjukt, om hon icke skulle kunna
hålla af honom litet — helst mycket — och bli hans hustru.

Mjölnaren hade ökat på hans lön, och det skulle nog icke dröja länge,
innan han kunde bli sin egen.

Ville nu Violanta lofva, att bli hans hustru, skulle han lofva, att göra
henne hela lifvet så gladt, som en dans öfver forsen.

»Vi två äro ju som skapade för hvarandra,» tyckte ¯han¯.

Violanta såg förvånad, nästan litet förskräckt på honom. Hon hade aldrig
tänkt på, att hon och mjölnardrängen voro som skapade för hvarandra.

Men då hon såg på hans ansikte, hur ärligt han menade det, och hur rädd
han var, att hon skulle gå sin väg utan att svara honom, satt hon kvar
och tänkte.

Och hon tänkte, att en sådan vänskap som hans nog icke var så lätt att
försmå. Han kunde arbeta som få och spela som ingen, och nog visste hon,
att han hade ett hjärta, som man kunde lita på, men hon kunde ändå icke
så där med detsamma riktigt veta, hvad hon ville.

Så bad hon honom komma tidigt nästa morgon till samma plats, där de nu
sutto, så skulle hon säga honom sina tankar, och därmed måste han låta
sig nöja.

Tidigt nästa morgon, innan solen ännu var uppe, gick Violanta ned till
den gröna planen vid floden.

Luften var frisk och lätt. Balsampopplarna doftade, gräs och buskar
stodo i vårens första grönska, och häggbuskarna hängde med sina hvita
blommor ända ut öfver det hvita skummet i fallet.

Bofinkar och svalor sjöngo och skreko i munnen på hvarandra af jublande
fröjd, och ute i floden rasade vågorna. Hvirflande och sprutande
störtade de öfver fallet och ilade bort i stormande fart.

Violanta böjde sig så djupt ned öfver vågorna, att skummet sprutade
henne i ansiktet.

»Hvart skynda ni er hän?» hviskade hon. »Hvart skynda ni er hän?»

»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade floden och
stormade vidare.

»Ack ja!» sade Violanta högt och bredde ut armarna. »Hafvets vilda
vågor! — Dit följer jag också med!»

Och så band hon sin halsduk fast kring håret och sina skor fast på
fötterna och började springa allt hvad hon kunde framåt den smala
stigen, som förde genom hagarna längs floden.

Då solen steg upp, steg också mjölnardrängen upp och gick ned till den
gröna planen vid fallet.

Då han icke fann Violanta där, log han och tänkte:

»Hon kommer nog! Solen har ju nyss gått upp!»

Så satt han där tills middagssolen glödde på vattnet, och då hon ännu
icke syntes till, suckade han och tänkte:

»Hon kommer nog! Solen har ju inte gått ned ännu!»

Som det var helgdag, kunde han stanna där nere så länge han ville, och
mat och dryck brydde han sig nu icke ett spår om; han satt endast och
väntade på Violanta.

Men då solen till sist gick ned efter den långa ljusa vårdagen, och
aftonrodnaden släcktes på himlen och dimmorna började stiga upp ur
vattnet, grät han och tänkte:

»Hon kommer aldrig mera!» — och hon kom aldrig. — —

Men Violanta följde flodens lopp.

Den vandrade genom hagar och lunder, öfver fält och slätter, och så kom
den till en lång ås af gröna kullar, mellan hvilka den smög sig fram.

Då floden och Violanta kommo fram på andra sidan kullarna, låg en härlig
trakt framför dem.

Ängar fulla af högt gräs och doftande blommor bredde sig under höga ekar
och lindar, och midt på den allra vackraste ängen låg ett stort hvitt
hus i en blomsterträdgård.

Alla markiser för fönsterna voro nedfällda, och där såg så tyst och
stilla ut, som om ingen skulle bo i huset, men då Violanta tittade in i
trädgården, såg hon, att där måtte bo folk, ty allt var så vackert och
vårdadt. Syrenerna stodo så fulla af hvita och violetta blomklasar, att
det riktigt pöste om dem. Guldregnsbuskarna dignade under sina långa
guldblommor, och alla blomsterrabatter lyste af färgrika tulpaner,
aurikler och svärdsliljor.

Men allra vackrast tyckte Violanta dock, att det var ute på ängen.
Gräset var silkeslent och grönt och alldeles fullt af doftvioler. De
stora kastanjeträden bredde sina starka grenar till den svalaste skugga,
hvarigenom solstrålarna glittrade och logo, och här, genom ängen, flöt
floden så stilla och tyst, som om den hade lust att stanna med detsamma,
så vackert var där.

Och nu såg Violanta, att i skuggan af ett af de stora kastanjeträden låg
en kvinna i en hvilstol och läste i en bok.

Hon var lång och smärt och mycket blek. Hennes svarta ögonhår kastade en
skugga på hennes hvita kinder, och öfver sitt svarta hår hade hon en
violett slöja, som föll från hennes hufvud som två långa dunkla vingar
på en nattfjäril. Hennes klänning var af det mjukaste silke och skiftade
ljust i alla regnbågens färger.

Hon log så stilla, att Violanta först trodde, att hon sof, men plötsligt
såg hon upp med ett par stora, tankfulla ögon.

»Kom närmare!» sade hon med mild röst och sträckte ut sin hand. Det var
en smal, hvit hand, hvarpå blixtrade en blå ädelsten som en stjärna.

»Hvart springer du i denna sommarvärme?» frågade hon Violanta.

Violanta stannade andfådd och varm.

»Till hafvets vilda vågor,» svarade hon sakta.

»Jaså,» sade den sköna damen och log. »Den vägen gå så många, men de
komma sällan tillbaka.

Stanna du hellre hos mig; jag kan behöfva dig, och här är godt att vara,
och ju längre du stannar hos mig, dess mera kommer det att behaga dig.»

Då frågade Violanta på hvilket sätt hon väl skulle kunna vara henne till
tjänst, ty nog tyckte hon att här var ett godt ställe att vara.

»Jo, ser du,» svarade den okända, »här ligger jag godt och stilla under
de höga träden; jag kan se både himlen och jorden och floden, och jag
kan läsa om alla naturens under i denna bok. Men ett fattas mig! Jag kan
icke gå, utan måste alltid ligga stilla.»

Och så berättade hon för Violanta, huru hon förr hade vandrat omkring
öfver allt. Ingen skog hade varit henne för tät, ingen bergshöjd för
brant. Allt i naturen ville hon se och känna, allt ville hon nå och
taga.

Men så hade hon en dag vandrat högt upp på ett berg, och ute på branten
af en klippa hade hon fått syn på en liten blomma, som hon aldrig sett
förr. Den hade den vackraste form och var lysande blå. »Blå som
ädelstenen i min ring,» sade hon. Den växte så långt ut öfver afgrunden,
att hon genast hade förstått, att den skulle bli svår att nå, men hon
kunde icke vända sina ögon från den, och hennes hjärta slog högt af
längtan att få plocka den.

Så kröp hon försiktigt på händer och fötter ut mot afgrunden för att
bryta blomman. Redan var hon den så nära, att hon sträckte ut handen för
att taga den, men då gled hennes fot, och hon föll — icke ned i
afgrunden, men långt ned utför berget, och där blef hon liggande
afdomnad i ett stenrös.

Då hon åter kom till medvetande, fann hon sig liggande med bruten höft.

»Och nu,» sade hon mildt, »nu kan jag inte ens plocka blommorna i min
egen trädgård.»

»Men du, flicka,» fortfor hon, »du, som är ung och frisk, du kan stiga
upp till de höjder jag inte kan nå och tränga in i de skogsdjup, där jag
aldrig har varit, och du skall hämta mig de doldaste blommor och de
lättaste fjärilar och skaffa mig stenar och kristaller från bergen, och
sedan skall jag berätta dig de underbaraste ting om dem!

Du anar inte de hemligheter, som stå skrifna med guldskrift i den minsta
lilla sten, och hvar enda blomma har sitt eget ord att säga.»

Violanta lyssnade till den sköna damens ord. Hennes röst var så mild och
hennes ögon så strålande, och rundt om hennes hviloplats doftade
violerna så ljufligt.

»Ja,» sade Violanta. »Jag vill stanna här hos dig! Här är godt att vara!
Men hvad skall jag kalla dig?» fortfor hon. »Jag vet ju inte ditt namn!»

»Kalla mig Penserosa,» svarade den okända. »Jag har glömt mitt namn!»

Så kom Violanta i tjänst hos den sköna Penserosa, men där fick hon icke
lof att behålla sin grofva arbetsdräkt från kvarnen. Hon fick en lätt,
kort klänning, sandaler på fötterna och en tunn slöja öfver håret.
Ingenting skulle tynga henne, så att hon obehindradt skulle kunna
klättra upp på bergen och tränga in i skogarna.

Och allt, hvad hon fann på sin vandring, måste hon föra hem till
Penserosa. Hon satte sig då till hälften upp på sin hvilobädd under
kastanjerna, kastade tillbaka den violetta slöjan från pannan och lät
Violanta knäböja vid sin sida på gräset, och så började hon med
strålande ögon berätta Violanta om allt hon hade funnit.

Det var som om de blommor hon plockat, och som redan började vissna,
åter blefvo friska och berättade om det ställe, där de vuxit, och om
allt de hade sett och hört från det ögonblick de tittade fram ur jorden.

De döda fjärilarna blefvo åter lefvande, hviskade sakta och fladdrade i
de vackraste danser öfver Violantas hufvud. Ja, själfva stenarna mumlade
sakta bedröfvade ord, som Penserosa kunde förstå och förklara.

Allt i naturen blef så nytt och underbart. Jorden blef så rik, floden
blef så djup och hemlighetsfull och himlen så hög och gränslös.

Violanta kunde aldrig tröttna på att sitta vid sin härskarinnas fötter
och lyssna till de visdomsord, som utgingo från hennes mun. Till och med
när hon icke talade, utan endast låg utsträckt på sin bädd och tyst såg
upp i löfvet öfver sitt hufvud, voro hennes ögon så fulla af tankar, att
Violanta ej kunde låta bli att lyssnande betrakta henne.

Det blef så, som Penserosa hade sagt: ju längre Violanta lefde där, dess
mera tyckte hon om att vara där.

Det var ju endast så litet hon kunde bära hem till sin härskarinna, och
nu ville hon höra henne tala om allt, allt. Hon ville lära känna
naturens alla hemligheter, och därtill räckte ju icke ett helt
människolif.

Så gick sommaren som en enda solskensdag.

Rosorna började att vissna, löfvet att glesna, och solen försvann
tidigare bakom skogarna, men alltjämt låg Violantas härskarinna ostörd i
lä på sin hvilobädd, och Violanta hämtade glödande blommor och mogna bär
från ängarna och skogarna till henne.

Då gick en afton en isande kall bris öfver floden, och de första vissna
bladen kommo hvirflande ned från kastanjeträdet.

»Ack!» sade Penserosa och suckade. »Det var vinterns första hälsning. Nu
jagar den oss snart härifrån.

Nu flyga storkarna och svalorna och änderna bort!» fortfor hon och såg
upp mot skyarna, »men du, Violanta, du stannar väl hos mig alltid.
Lofvar du det?»

»Alltid! — det är ett svårt ord!» svarade Violanta. »Jag lofvar
ingenting!»

»Däri gör du rätt!» sade hennes härskarinna och såg allvarlig ut. »Ty du
skulle inte hålla det!»

Violanta blef röd i ansiktet; ty nog kan man säga sig själf, hurudan man
är, men icke tycker man om att höra andra säga det.

»Hvarför tror du inte, att jag skulle hålla ord?» frågade Violanta.

»Det ser jag på dina ögon,» svarade hennes härskarinna och såg henne
djupt i ögonen.

»Därinne gå alla hafvets vilda vågor!»

»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sjöng det i skogen öfver
hennes hufvud.

»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» brusade det i floden under
hennes fötter.

»Ack ja!» suckade Violanta sakta. »Hafvets vilda vågor! Det är ändå dem,
jag längtar till! Kunde jag bara en gång få se dem! Jag ¯vill¯ se dem!
Jag ¯vill¯ nå dem; alla hafvets vilda vågor!» — — —

Violanta vaknade nästa morgon vid att det stormade.

Grenarna piskade mot hennes fönster, floden brusade larmande förbi, och
löfvet flög som fågelsvärmar öfver ängen.

Hon klädde sig hastigt och sprang ut.

Stormen tog i hennes klänning och lyfte henne som ett blad. Hon
hvirflade öfver slätten och in i skogen.

Där brusade det i alla kronor, och då och då kom som en basunstöt genom
luften, hvarvid ekarna darrade och grenar och kvistar brötos af.

»Hafvets vilda vågor!» brusade det genom skogen.

»Hafvets vilda vågor!» stormade det i floden.

»O ja! O ja! Hafvets vilda vågor!» ropade Violanta, och hon flög framåt
som en vild svan med slöjan fladdrande som vingar efter sig.

Buskarna refvo sönder hennes kläder, hon föll öfver stenarna och stötte
sig mot trädstammarna, men med ohejdad fart stormade hon framåt.

Från skogen kom hon ut på den öppna heden, där det hvarken växte träd
eller buskar, och där gick det framåt med dubbel fart.

Som ett fjun från tistlarna förde stormen henne framåt, närmare och
närmare mot hafvet. Hennes fötter berörde knappt marken, hon kunde icke
andas längre utan flög som bedöfvad öfver ljungheden mot sandvidderna
vid hafvet.

Plötsligt kastade en våldsam vindstöt henne ner, och hon blef liggande
under en sandås utan medvetande.

Då hon vaknade, såg hon den djupa blå himlen öfver sitt hufvud, men
annars intet.

Först förstod hon icke, hvar hon var.

Allt omkring henne var öde, men så reste hon sig och gick vidare ut i
sanden.

Hon såg något skinande blått ligga bakom åsarna.

Det var hafvet.

Men stormen hade dött bort, och hafvet var alldeles lugnt — stort och
tyst som luft.

Så långt hon kunde se, fanns icke ett spår af land. Icke en båt, icke
ett skepp. Ända till yttersta horisonten var allt ett enda strålande,
stilla blått.

»Detta är inte hafvet,» tänkte Violanta. »Det är himlen,» och hon gick
ända ned till strandbrädden och stack spetsen af sin sko i vattnet. Icke
den minsta rörelse visade, att hafvet rörde sig, det låg stilla som ett
stort vilddjur, som ligger på lur.

»Är detta hafvet?» sade Violanta åter och såg sig omkring. »Så hade jag
inte tänkt mig hafvet. Skall jag då aldrig, aldrig få se er, alla
hafvets vilda vågor!»

Men se — då mörknade det vid horisonten. Den yttersta randen af hafvet
blef stålblå, därefter kolsvart, och plötsligt flög det som en rysande
ångest i långa stråk öfver hafsytan.

En hel här af små krusiga böljor flöto fram med en glans som af blått
stål.

Då skrattade Violanta och klappade i händerna.

»Nu komma de! Nu komma de! Hafvets vilda vågor!»

Då ljöd en underlig stöt i luften, och plötsligt lyfte sig hela hafvet,
mörkblått och brusande, och kom som en anfallshär i samlade kolonner mot
stranden.

»Det är hafvets vilda vågor!» sade Violanta sakta. »De äro härliga att
se på!» men hon kände ändå en hemlig rysning. De kommo så säkra och så
många.

Men då hven det öfver himlen.

Böljorna reste sig och sträckte på halsarna; de blefvo gröna, de blefvo
dunkelblå, de blefvo kolsvarta, och liksom på en hemlig befallning fingo
de alla på en gång gnistrande hvitt skum på topparna.

Med våldsamt brak dånade de in emot stranden.

»Hu! Hu!» hviskade Violanta. »De äro förfärliga, hafvets vilda vågor!»

Men hafvet lyfte sig alltjämt högre.

Böljorna blefvo höga som hus, som kyrkor, som tornspiror. Det var
svarta, blanka afgrunder emellan dem, det var svindlande toppar med
sprutande, hvitt skum. De kröpo tillsammans och reste sig, sprungo fram
som tigrar, vrålade som vilda lejon, tjöto som onda andar — brusade,
dånade, vältade fram, som om de ville uppsluka jorden.

Då lyfte Violanta sina armar i skräck emot himlen.

»Hafvets vilda vågor!» ropade hon. »Hafvets vilda vågor! Hvart skall jag
fly?»

Hon vände sig för att komma undan, men hafvet var efter henne.

De närmaste vågorna slogo snaror om foten på henne, så att hon föll. De
nästa drogo henne ned. De, som följde dem, slogo öfver henne.

Hon uppgaf blott ett enda skrik, och så försvann hon i djupet.

Och böljorna hoppade och dansade öfver henne, refvo och sleto i henne,
trampade och krossade henne, skrattade och sjöngo och skreko och tjöto:

»Känner du oss nu!» ropade de till henne, där hon flöt som hvitt skum
öfver afgrunden.

»Känner du oss nu! Alla hafvets vilda vågor!»




                              Fidelunkan.


För icke så värst längre sedan bodde nere i Småland en gosse, som icke
ville arbeta.

Hans föräldrar voro fattigt torparfolk, som måste slita och släpa från
morgon till kväll. Rundt omkring i bygden bodde också mest fattiga
torpare, och alla arbetade de från morgon till kväll.

Men gossen, som jag skall berätta om, ¯han¯ ville icke arbeta, hvarken
ute på fältet eller i skogen eller inomhus.

Och ändå tyckte han själf, att han arbetade riktigt galant, ty han
arbetade ständigt på sin »fidelunka». Hans fidelunka var ett instrument,
som gossen själf hade hittat på. Det var icke en trumpet och icke en
flöjt och icke en mungiga. Det var en fidelunka.

Den var så liten, att man knappt kunde se den, och gossen gömde den
långt inne i munnen, och så spelade han på den.

Ibland lät det som om han sjöng, ibland som om han hvisslade, och ibland
kunde fidelunkan ta till att brusa och lefva, som om det satt en hel
flock musikanter inne i halsen på pojken.

När han spelade sakta och vänligt på sin fidelunka, kände sig hans mor
så underligt öm om hjärtat. Hon kom att tänka på den tid, då hon icke
var den gamla rynkiga och tandlösa mor Anna, som hon nu var, utan den
vackra och glada Jönköpings-Anna, som hon kallades i sina unga dagar, då
hon svingade kring majstången med sin egen Lars.

Och fader Lars såg upp öfver glasögonen, där han satt och lappade sina
stöflar om vinterkvällarna och såg på sin gosse, när han spelade, och så
tänkte han på den tiden han först byggde stugan och förde sin vackra
Anna dit in, och huru han hade tänkt sig, att lycka och välstånd skulle
komma med åren, i stället för fattigdom och motgångar, sjukdom och
svält.

Och medan gossen spelade, tyckte fader Lars, att stugan blef ett par
alnar högre, och det kändes så lätt och luftigt kring hjärtat, och han
började tänka på våren och lägga nya planer, om huru allting ¯då¯ skulle
bli bra.

Men fastän både far och mor aldrig voro så glada, som när de hörde
gossen spela, tyckte de dock båda, att det var bara latmansgöra. Han
skulle lappa kängor eller hugga ved eller lära sig ett ordentligt
handtverk och icke bara sitta och vrida och vända på sin fidelunka.

Och hvad de mest hade emot den, var, att det icke var något reelt och
välkändt instrument, ett sådant, som man kunde låta höra sig på och
förtjäna beröm och slantar för.

Där fanns nu först och främst skolmästaren!

Han var gammal, men han spelade ännu på sin fiol med de tre strängarna,
som han hade spelat på hela sitt lif, och alltid samma stycken. Det var
något att höra, det!

Det lät som när man kniper en gammal sjuk katt i svansen, och så
trampade skolmästaren takten motsatt till hvad han spelade. Men
skolmästaren var ju också en så lärd man!

När han någon gång om söndagseftermiddagen gick ut med sin fiol på armen
och spelade, så tittade bönderna ut ur fönsterna.

»Han är något till rar, den skolmästarfar!» sade gubbarna, och gummorna
snöto sig i förklädet och fingo rödkantade ögon, och ungarna sprungo
efter honom och ropade: »Hurra för skolmästarn!»

Och så var där Per skräddare! Han var styf på klarinetten, och honom bad
man till dansgillena för att spela, och han fick öl och brännvin och
mången gång en hel blank krona för musiken. Per skräddare var nu också
en vacker karl! Tjock och stinn var han, med kolsvart hår och svarta
polisonger, och klädd i sprittnya vadmalskläder, som sutto så stramt,
att det såg ut som om de voro sydda på honom. Kring halsen hade han en
eldröd sidenhalsduk, som var bunden ända upp under öronen, och när han
spelade, svettades han, så att han blef blank i ansiktet.

Och hans klarinett! Jo, ¯det¯ var ett instrument! Den gnällde och skrek
lika högt som auktionsutroparen vid stationshuset eller som klockaren,
när han sjöng i näsan, och när Per skräddare var färdig med sitt stycke,
hällde han det klaraste spott ur klarinetten och såg sig omkring med
triumferande min.

Och alla flickorna beundrade Per skräddare.

Han kunde inte bara polskor och hambopolskor, men nya melodunter från
Stockholm och Köpenhamn, ja, från själfva Hamburg, och när han spelade
den polka, som då var mest på modet, den, som de kallade: »Der vän, som
kommt!» ja, då hoppade alla flickornas hjärtan i polkatakt, och en hvar
af dem tänkte på Per skräddare.

»Om du ändå kunde lära dig att spela som Per skräddare!» sade fader Lars
till sin gosse, och då, kan ni tänka er, gaf pojken endast detta svar:

»Om jag också kunde, så ville jag inte!»

Nej, han satt i all stillhet och gjorde sina förbättringar på sin
fidelunka, och då han ständigt sysslade med den, och aldrig tycktes
tänka på annat, kallade man till sist honom själf för »Fidelunkan».

»Om jag ändå visste, hvar du har den där flöjtstackarn,» sade modern, »i
munnen eller i magen? Gapa, så att jag kan se efter!»

Och gossen gapade, men då teg fidelunkan.

Och modern talade till den gamla skolmästaren därom, och han sade, att
de icke skulle vara bekymrade. Det var en barnsjukdom, som säkert gick
öfver, liksom mask, och han skulle nog kunna prygla det ut ur pojken,
och så slog han honom med linjalen så att det sved.

Gubben Lars frågade till och med prästen, och han var icke säker på, om
icke arfsynden själf dref sitt spel med i saken och lofvade att varna
därför; och i nästa predikan han höll, som var så lång som från jul och
till midsommar, och så galant afdelad i tre lika långa delar, gaf han en
och annan vink om att hvad som icke är till gagn för en själf eller ens
nästa, och hvad som icke liknar något man har känt förut, är det bäst
att akta sig för som för spöken.

Men den, som var Fidelunkans värsta ovän, det var skolmamsellen. Det var
en folkskolelärarinna, som nu aflöste den gamle skolmästaren, och det
var en mamsell med ben i näsan och benan på sned, må ni tro!

Och så hon kunde se’n!

Hon lärde barnen att tänka efter ljudmetoden, och hon kunde slå upp i
almanackan och finna regler för allt hvad man skall tro och göra.

»Hvad ¯är¯ det med din fidelunka?» frågade hon gossen och såg skarpt på
honom. »Hvad hör den till för en art af instrument? Är det ett
konstinstrument eller ett folkinstrument? Hvad innehåller den och hvad
kan den åstadkomma? Låt mig bara få se den, så skall jag förklara den
för dig.»

Men gossen svarade icke alls. Han stirrade henne stint in i ögonen, bet
ihop läpparna och hvisslade helt sakta den gladaste melodi på sin
fidelunka.

»Du är en envis best, eller också är du inte riktig,» sade lärarinnan,
och det blef snart det vanliga talet, att gossen icke var riktig.

Men då grät modern och sade, att om det så var det sista ord hon skulle
säga, så var det det, att hennes Fidelunka-pojke var »riktig».

Emellertid brydde sig icke gossen om, hvad de sade om honom, eller han
försökte att icke bry sig om det.

Ibland såg han verkligen så sorgsen och olycklig ut, att det kunde göra
en riktigt ondt om honom.

Ibland blef han så arg och ond, att ingen vågade komma nära honom, och
så kunde han åter se ut, som om han bara satt och gapskrattade åt dem
allesammans.

Men flere och flere nyheter hittade han på med sin fidelunka. Allt hvad
han såg och hörde stoppade han in i den, och om allting kunde sedan
fidelunkan sjunga.

Först var det trastarna i talltopparna, och bäcken, som kom ned från
berget. De bodde alltid i fidelunkan. Så kom natten och mörkret dit, och
så ville gossen försöka, om han icke kunde få stjärnorna in i den;
åtminstone ett par af de små.

Och då han en afton satt och spelade för sig själf, medan modern kokade
gröt, såg hon upp och sade: »Hvad det där var mildt och stjärnklart!»

Och så ville han ha moderns vänliga ögon och faderns stränga ord in i
fidelunkan, och han försökte också med älfven, och med all den harm och
vrede han kände, när de sade, att han icke var »riktig».

När han gick ensam ute i skogen och spelade, kände han det som om fåglar
och träd, blommor och bäckar, allting omkring honom så väl förstod hvad
han menade och svarade honom därpå. Och när han såg sin gamla mor le och
gråta, när han spelade, såg han, att också hon förstod honom, men annars
fanns det ingen i hela bygden, som brydde sig det ringaste om vare sig
honom eller hans fidelunka.

Ibland kunde han bli riktigt ängslig, och då tänkte han: »Kanske är det
sant, att jag inte är riktig?» Men det varade endast ett ögonblick; så
snart han började att spela, visste han, att det bästa, han hade, satt i
hans fidelunka.

»Det är bara här i bygden folk inte begriper mig,» tänkte han. »Om någon
komme långt bort ifrån, ifrån ett ställe, där de aldrig ha hört hvarken
skolmästarens fiol eller Per skräddares klarinett, skulle de kanske
tycka om, att höra på min fidelunka.»

Och om sommaren kommo verkligen två främmande herrar resande och togo in
på gästgifvargården. Det var sådana herrar, som skrifva i tidningar, och
som nu reste land och rike omkring för att få något att skrifva om.

De vände sig till prästen och till skolläraren och framför allt till
folkskollärarinnan, ty hon kunde nog bäst af alla ge dem upplysning om,
hvar det fanns något »folkligt». Och skollärarinnan kom rusande och sade
dem, att hon hade två alldeles utmärkta spelmän att låta dem höra. Den
ena var den gamle skolmästaren, bondemannen, som spelade på sin fiol med
tre strängar. Det var så fult och falskt som möjligt, men det var just
det, som var det fina. Den andra var Per skräddare; han var den, som
spelade allt som »låg i luften». Han hade en klarinett, som skrek och
gnällde hvarenda visa, som var på modet, och när han spelade: »Der vän,
som kommt», kunde man säga, att han anslog rätta strängen i folkets
bröst.

Fidelunkan nämnde hon icke ens. Hvem gitter tala om hvarje struntpojke,
som springer kring knutarna och hvisslar.

Och så skref den ena af herrarna en lång historia om skolmästaren: »den
hjärtlige gamle fiolspelaren», och den andre skref om Per skräddare:
»nutidens och folkets man» — men ingen af dem brydde sig det minsta om
Fidelunkan. Han vallade just då kor uppe i fjället, och spelade för alla
de hvita fåglarna vid Lofallet.

Om man bara hade låtit honom vara i fred, men då hösten kom, började
åter alla människor att käxa på honom.

Prästen förmanade, skolläraren bannade, folkskollärarinnan hånade,
fadern grälade, flickorna skrattade. Bara han kom gående, den stackars
gossen, ropade alla: »Se, där kommer den token med sin fidelunka!»

Men se, då blef gossen ond. Han klämde sin fidelunka hårdt mellan
tänderna, och han rynkade ögonbrynen och började att blåsa, så att
kinderna stodo som segel på en fregatt.

Ute blåste det också. Stormen slet alla de vissna bladen af träden och
jagade dem framför sig som en flock vilda fåglar.

Innanför de stängda luckorna i prästgården satt prästen och spelade kort
med sin hustru. Där var varmt och godt, ljus på bordet, och prästfrun
hade lagat en stor, rykande toddy till prästfar. Prästen var vid godt
lynne, ty han satt med trumf ess på handen, men just som han skulle till
att lägga ut det, får han höra det förskräckligaste tjut. Det var
Fidelunkan, som gick förbi och blåste på ett stycke.

Det hven och ropade och hotade som basuner.

»Hu, bevare mig!» sade prästfar och släppte korten. »Det var otrefligt!
Det låter ju som själfva domsbasunen!

Nej, mor! Jag tror vi kasta korten!» fortfor prästen. »Det var en vidrig
musik,» och så reste han sig och gick in i husets allra innersta
kammare, och där stod han och höll för öronen, ty det var riktigt
styggt, hvad de trumpeterna liknade domsbasunen.

Men Fidelunkan gick vidare och kom till skolmästarhuset. Där började han
ett nytt stycke.

Skolmästaren satt och halfsof öfver tre dumma bondpojkar, som han skulle
läsa öfver med, och allt emellanåt gaf han dem ett rapp. Då spratt han
upp och lyssnade. Det var förskräckligt, hvad det skrek utanför! Det
lät, som om alla de gossar, han hade pryglat och örfilat i hela sitt
lif, hade stämt möte och nu vrålade under hans fönster. Han hade knipit
många både gula och blå, och Fidelunkan brukade han dra vid örat tvärs
öfver golfvet och så ge honom med linjalen. Nu var det som om hundra
gossars jämmerrop och ilska piskade på rutorna.

Skolmästaren slog igen boken och skakade sömnen af sig.

»Det kan vara nog för i dag, gossar!» sade han. »Det är ju ett sådant
Herrans väder, att ingen kan höra ett ljud,» — och så lät han gossarna
springa.

Men Fidelunkan var redan långt borta, inne i byn, gömd under
värdshussalens fönster, innanför hvilket Per skräddare spelade till dans
på sin gnällande klarinett.

Det var just: »Der vän, som kommt», som han med gälla toner afblåste, då
Fidelunkan tog upp andra stämman på sin fidelunka.

Han spelade också: »Der vän, som kommt», men hela tiden en half ton
bredvid. Lika tydligt och klart, som skräddaren spelade melodien, lika
tydligt följde Fidelunkan en half ton under, hängande sig så fast, som
om han hade tag med båda händer.

Skräddaren hörde, hur underligt klarinetten lät. Han blef rödare och
rödare i ansiktet, ögonen lyste som bläck och bolmade ut ur hufvudet,
och kinderna svällde som luftballonger.

»Nej men, Per skräddare! Hur spelar du i kväll!» ropade flickorna. »Hu,
hvad det är falskt!» och så höllo de för öronen.

Men Per skräddare skrek med dubbel kraft på klarinetten, och Fidelunkan
skrek lika högt en half ton under.

Då började alla gossarna att skratta åt Per skräddare. Han var blå i
ansiktet och hans svarta hår droppade af svett och pomada. Han kråmade
och spände sig i sin blå vadmalsdräkt under sin prickiga halsduk och såg
ut som en kalkontupp, som pöser upp sig. Men lika skärande falskt tjöt
klarinetten.

»Jag spelar rent! Jag ¯vet¯, att jag spelar rent!» skrek han med tårar i
ögonen och kastade klarinetten; men då kilade Fidelunkan in i skogen.

Utanför det lilla huset, där skolmamsellen bodde, stannade han. Där inne
brann ljus. Mamsellen satt och skref på en uppsats om: »Folkmusiken och
dess betydelse», då Fidelunkan smög sig tätt under fönstret och gaf
henne ett glatt lag med fidelunkan. Det lät som en hel orkester skulle
ha exploderat utanför rutorna.

Hon for upp med ett skrik.

»Hvad är det? Hvad är det? Jag tycker mig skönja ett folkmotiv i allt
detta virrvarr, men sammanbindningen! Harmonierna! Hvad i alla dar är
det?»

Nu lät gossen fidelunkan spraka.

Den stormade och dansade, jublade och hvirflade i ett sådant raseri af
toner, att lärarinnan omöjligt kunde sitta stilla.

»Nej, detta ¯skall¯ undersökas!» ropade hon och rusade ut genom dörren.

Hon såg just Fidelunkans ena ben, då han försvann in i skogen — och hon
efter.

Det blåste hårdare och hårdare; det blåste upp till storm.

Fidelunkan spelade med full musik bakom en buske, och mamsellen jagade
dit bort. Då var han långt borta bakom ett träd och blåste tre klingande
hornsignaler. Som en hvirfvelvind var hon efter.

Men han var rask på foten och nu hörde hon långt, långt borta fidelunkan
klinga som en kontrabas.

Andlös rusade hon fram öfver visset löf och afbrutna grenar, föll öfver
stenar och plaskade ned i bäckarna — men fidelunkan ljöd mer och mer på
afstånd, och nu försvann den i fjärran som en klingande violinton, som
mamsellen i alla fall aldrig skulle nå.

Hon satt på marken och gned sina stötta knän, och så traskade hon hem
för att sluta sin uppsats om folkmusiken.

Då Fidelunkan den kvällen kom in till sina föräldrar, var han vid godt
lynne. Hans kinder blossade, och han log med strålande ögon.

»Hvarför är du så glad?» frågade modern.

»Å, jag har blåst dem ett stycke!» svarade han blott.

»Nåå,» sade fadern, som kom in. »Vill du nu ta reson och bli skomakare?»

»Ja, men först ska jag spela för far och mor!» sade gossen och satte
fidelunkan till rätta. »Nu ska ni dansa er egen hjärtepolska.»

»Dansa!» sade fadern. »Inte ha vi tid att dansa. Vi ska arbeta.»

Men Fidelunkan hade redan börjat på polskan. Det var den polska de hade
dansat den midsommarafton, då mor Anna hade lofvat fader Lars att bli
hans hustru.

Den gick ibland i dur, ibland i moll, den svängde och kastade mellan
sorg och lycksalighet. Det lät som björkdoft och midsommarglans och hade
underliga toner som midsommarnatten med bloss under stjärnorna.

Den lockade och kallade och var så tjusande, att gamle Lars lade bort
stöfveln, han skulle lappa, och mor Anna satte bort mjölkbunken.

Och så togo de gamla hvarandra i famn och började dansa.

Först hoppade de stelt och med små steg, men tonerna fångade dem och
lyfte dem och svingade dem, och snabbare och snabbare hvirflade de öfver
golfvet.

»Jag är visst bara aderton år,» log mor Anna.

»Och jag är tjugu!» ropade Lars, »och nu tar jag dig till min allra
käraste vän och dansar med dig hela lifvet igenom!»

»Aldrig har jag varit så lycklig som nu!» ropade mor Anna och susade
omkring.

»Och aldrig jag så stark och glad!» svarade Lars och slog stöfvelklacken
i bjälken.

»Och nu går jag,» sade gossen.

»Nu vill jag vara i fred och gå ensam ut i den vida världen och spela på
min fidelunka!»

Och så gick han.




                              Svenske-Per.


Det var en gång en gosse, som hette Per.

Det var en vacker gosse med gult hår och blå ögon, bred öfver axlarna
och smal om lifvet.

Stark och vig var han och alltid vid godt lynne. Han kallades af alla
för Svenske-Per; hvarför kan jag icke säga; han bodde i Sverige och alla
de andra gossarna, som hette Per, voro ju också svenskar, men det var nu
i alla fall så, att denne Per fick tillnamnet Svenske-Per.

Han hade hvarken far eller mor eller någon i världen, att hålla sig
till, utan måste förtjäna sitt bröd med sina egna händers arbete.

Då hände det en dag, att Per var ute och gräfde i potatislandet. Jorden
var hård, och spaden var slö, och Per stack och stack, så att han
svettades. »Om jag ändå kunde stöta på en gulddiamant!» tänkte Per och
satte foten med all kraft på spaden, och han hade knappt sagt det,
förrän spaden stötte emot något hårdt. Per måste böja sig ner för att ta
upp det, och hvad fick han tag i? — Jo, kan ni tänka er! Det var den
allra härligaste gulddiamant, stor som en knytnäfve! Ja — nu
öfverdrifver jag kanske, men nog var den så stor som ett hönsägg; — i
alla fall, alldeles säkert så stor som den värsta hasselnöt!

»Det var mig en baddare till att glindra-glandra,» tänkte Per. »Den är
bestämdt värd sin modiga femma!»

Och så torkade han gulddiamanten ren mot sitt byxben och gick in till
staden med den.

Inne i en liten mörk guldsmedsbod satt den gamle guldsmeden. Han hade en
lång, krokig näsa, som hängde så tankfullt ned öfver hans mun, och så
hade han ett par stora, runda ögon, som förskräckt tittade fram bakom de
stora hornbågarna på hans glasögon.

»God dag, guldsmed,» sade Per. »Skulle du vilja köpa en gulddiamant?»

»Är den stor?» frågade guldsmeden.

»Å, vid pass som min knytnäfve,» sade Per.

»Prat!» svarade guldsmeden och vände sig bort.

»Ja, nog är den som ett hönsägg,» sade Per och gräfde i fickan efter
stenen.

»Hi, hi!» skrattade guldsmeden.

»Den är kanske inte heller så stor som en hasselnöt — hva’ falls?»
frågade Per och stack gulddiamanten tätt upp under guldsmedens näsa.

Men så snart han hade fått syn på diamanten, började hans ögon glindra,
och han satte ett par ännu starkare glasögon ofvanpå dem han redan hade
på näsan, och så satte han ännu ett förstoringsglas utanför.

»Nåå?» frågade Per, »vill du köpa min gulddiamant?»

»Hvad vill du ha för den?» frågade gubben.

Per höll alldeles på att säga:

»Ja, nog ska jag väl ha fem kronor!» men så tyckte han, att gubben
tittade så förskräckt med sina stora runda ögon, och så tänkte Per, att
han skulle få honom att se ännu räddare ut, och så sade han: »Ja, jag
hade tänkt mig ett hundra tusen riksdaler, vänner emellan.»

Men långt ifrån att bli rädd, började guldsmeden genast gräfva i sina
lådor, och så tog han fram ett hundra tusen riksdaler och började räkna
dem på disken framför Per, och det tog så lång tid, att de icke blefvo
färdiga därmed förr än klockan elfva.

Så stoppade Per alla riksdalrarna i sina byxfickor, så att de stodo ut
som två mjölsäckar och så gaf han sig på väg ut i den vida världen.

Då han hade gått ett bra stycke väg, kom han till en stor sjö, och vid
den låg den allra finaste herrgård.

Den var byggd med torn, som hade koppartak, och där voro trappor och
portar och långa rader med de blankaste fönster. Och utanför herrgården
stodo gröna träd och susade, och på ängarna betade kor och får och små
hvita lamm.

Och Per slog sig på knäna och ropade:

»Det var mig en riktig herrgård. Just på pricken en så’n, som jag skulle
vilja ha!»

Och så gick han upp och frågade herremannen, om gården var till salu.

Nej, det hade ägaren icke tänkt på, men så tog Per ett tag ner i
byxfickorna och lät näftals af de blankaste daler dansa hambopolka öfver
bordet. Där kommo flere och flere. Det riktigt snöade med pengar, och
herremannen började rifva sig i hufvudet och säga, att han skulle tänka
på saken. Men då alla de ett hundra tusen riksdalrarna lågo i högar på
bordet som hövålmar på en äng, ja, då kunde herremannen icke motstå.

»Topp, Per!» sade han. »Gården är din!» och så reste herremannen bort
med pengarna, och Per fick gården.

Nu var Per herreman, och han gick omkring från rum till rum för att taga
sin nya herrskapsbostad i betraktande, och där var rent omänskligt fint.

Där fanns silkesgardiner med sammetstofsar, och sammetsgardiner med
silkestofsar och ljuskronor med så många glasbitar, att de lyste som
gulddiamanter, och så många stora och förgyllda speglar, att det var
obegripligt. Per såg sig själf sexdubbel på en gång.

Än stod han på hufvudet och än på benen. Han såg sig både på ryggen och
på bröstet på en gång, tills han slutligen blef alldeles yr i hufvudet
och måste ta på sin näsa, för att veta, hvar ansiktet egentligen satt.

Om morgonen kom betjänten in och frågade:

»Behagar ers nåd fläskpannkaka eller syltpannkaka till frukost?» Och om
kvällen stod han återigen i dörren och frågade:

»Behagar ers nåd syltpannkaka eller fläskpannkaka till kvällen?» och Per
sträckte ut handen och svarade: »Alles!» ty nu hade han blifvit så fin,
att han talade tyska.

Och på bordet var framdukadt tjocka pannkakor, ägg och smör och
sötmjölksost, varma hvetebullar och kaffe och starkt öl, och Per åt och
drack, så att han blef både stinn och sömnig, och så lade han sig att
sofva på de gula sidensofforna, utan så mycket som att dra skorna af
sig.

»Gentilt ska det vara och inget knussel!» sade Per och sträckte sig.

Så ville han förstås också gå ned och se till sina stall och lador,
trädgårdar och åkrar, och öfverallt stod folket med mössan i handen och
sade: »Ja.» och: »Naturligtvis!» till allt, hvad Per behagade yttra.

Men om han ville rida eller åka, sade kusken, att det var ju som herrn
behagade, men icke var det just bra för hästarna, att bli så
öfveransträngda. De borde helst stå stilla i stallet, när vädret var så
varmt.

Och när Per ville smaka på frukten i trädgården, sade trädgårdsmästaren,
att Per var ju herre öfver sin egen trädgård, men icke var det rätt
eller bra för träden, att smaka på frukten första åren de buro.

Och när Per kom ut på åkrarna och talade med sin inspektor, svarade han
på allt, som Per sade:

»Det ska nog bli bra! Det ska inte herrn bekymra sig om. Herrn ska gå
upp i slottet och sitta och se på utsikten.»

Och så höll sig Per mest uppe i slottet, åt och drack, och lät dagarna
gå som de kommo. Han blef så ledsen och olustig, att han till sist
började tro, att han bestämdt var sjuk och lät tillkalla doktorn.

Och doktorn kom och sade, att Per alldeles måste upphöra att äta så
många fläskpannkakor; man fick knip af det, och det var icke alls
nyttigt. Per skulle dricka hafresoppa och lägga terpentinduk på magen.

Men nu var just fläskpannkaka det bästa Per visste, och när han icke
kunde få äta fläskpannkaka och icke smaka på frukten i trädgården och
icke rida eller åka med sina egna hästar, då var det just icke heller
något vidare muntert att vara herreman.

Och för hvar dag, som gick, tyckte Per, att det blef allt ledsammare.

Så satt han en dag uppe i fönstret och spottade ner i vattnet för att
se, huru stora ringar det kunde bli; — det lilla nöjet kunde väl ingen
förbjuda honom! — och då fick han se en skuta, som kom för fulla segel
uppför fjärden. Den kryssade upp emot vinden och spände seglen som
svanvingar, och Per såg, huru de karlar, som voro ombord, arbetade med
tackel och tåg, medan skutan skummade genom böljorna.

»Ack!» suckade Per. »Just en sådan där skuta är det jag skulle vilja ha!
Tänk, att kunna segla hvart man vill, och gå i land hvar man behagar!
Jo, det skulle vara något annat, än att vara herreman, och sitta här och
spotta ut genom fönstret!» och så gick han ner och såg på skutan.

Där voro tre män ombord. Skepparen, som kommit upp till gården för att
köpa hafre, och två matroser, som hjälpte honom att sköta skutan.

»Det var en präktig skuta du har, skeppare!» sade Per, som stod på
stranden. »Den kan du gärna sälja till mig!»

Men det ville skepparen icke alls höra talas om. Emellertid fortfor Per
med, att han ändå absolut måste ha skutan.

»Hur mycket bjuder du mig för den då?» frågade skepparen.

Ja, Per visste icke riktigt hvad han skulle svara på, ty reda pengar
funnos just icke på gården.

»Jag har inte lust, att sälja skutan,» sade skepparen slutligen. »Det är
en galant skuta, som jag själf har byggt. Jag har haft hvar enda planka
i min hand. Den springer aldrig läck och kan aldrig sjunka, och den
flyger som en fröjd öfver alla vågor, förbi alla klippor och skär.»

Då Per hörde det, fick han ännu mera lust till skutan, och han bad
skepparen så vackert, att han skulle låta honom få den, ty han tyckte,
att han rakt icke kunde lefva, om han icke fick just den skutan! — »Du
ska få, hvad du vill för den!» sade Per. »Du kan gärna ta hela
herrgården.»

Det trodde skepparen först bara var sagdt på skämt, men Per stod fast
vid sitt:

»Tag du gärna hela herrgården, men låt bara mig få skutan. Jag har satt
hela min håg till det.»

Då skrattade skepparen och sade:

»Det har man då aldrig hört förr, att någon byter bort en herrgård mot
en skuta — men är det allvar så — inte mig emot!»

Och så fick skepparen herrgården, och Per gick ombord på skutan och
satte till alla segel och flög som en fröjd ut emot hafvet, förbi alla
klippor och skär.

Böljorna veko undan för skutan och sprutade salt skum efter den. De
hvita måsarna kretsade omkring den för att se på Per, som stod i fören
och rökte sin pipa. Jo, det var minsann ett annat lif, än att ligga med
knip i magen på sidensofforna uppe i herrgården.

På alla stränder flaggade folket, där skutan gled förbi och ropade:
»Hurra!» och »Lycklig resa!» och viftade med näsdukarna, och Per viftade
tillbaka och var så hjärtans glad.

»Nu har jag det som jag vill!» sade Per. »Fri och ledig och herre på min
egen skuta! Nu reser jag jorden rundt på åtta dar!»

Karlarna skötte seglen och rodret.

Per kunde i allt lugn gå upp och ner och röka sin pipa och vifta till
människorna på stranden, och längre och längre gick det i susande fart
ut emot hafvet.

I tre dagar gick färden raskt, men på den fjärde mojnade vinden. Seglen
hängde slappa och ledsna och klappade, som om de hade ondt i tänderna;
skutan skvalpade och skvalpade utan att komma framåt, och så började det
att regna.

Det regnade i en dag, det regnade i två. Först silade regnet sakta ned,
men då det fick höra sin egen röst, började det tala högre och högre,
och till sist smattrade det och forsade och trummade vildt på däcket.

Och det regnade och slaskade, skvalade och plaskade mera och mera
förtvifladt, så att till sist fanns det icke en torr tråd på hela
skutan.

Det var icke något nöje att gå där uppe och vada i allt vattnet, och Per
gick ned i den lilla trånga kajutan, där det luktade tjära och tågverk,
och där han nätt och jämnt fick rum att sträcka ut benen på britsen.

Regnet flöt som strida tårar nedför det tjocka glaset på den lilla
fönstergluggen, och Per kunde icke se en aln framför sig öfver vattnet.

Det regnade i en vecka, det regnade i två. Det ösregnade den tredje. Då
det fortsatte den fjärde, blef Per alldeles förtviflad. Hvad skulle han
ta sig till, dagen i ända, i den lilla kajutan?

Matroserna lågo hela dagen och sofvo på hvar sin bänk, och icke en
människa hade Per att tala med.

Då det alltjämt regnade den fjärde veckan, kunde Per icke härda ut
längre.

Skutan hade gått i hamn vid en bro, hvarifrån landsvägen gick upp genom
landet, och nu gick Per också i land och upp på landsvägen. Icke kunde
han väl sofva bort hela sin ungdomstid på den där otäcka skutan! Alla
åkrar och ängar lågo så våta och sorgliga, och de enda människor, Per
mötte, var en gammal man, som stödde sig på sin staf, och en gammal
gumma, som bar ett bylte.

Men plötsligt hör Per en röst, som ropar så gladt, att det klingar genom
luften:

»Se upp, godt folk! Här kommer jag!» — och i detsamma kommer sprängande
emot honom en ung gosse på en häst.

Han var endast klädd i skjorta och byxor, var barhufvad och med bara
fötter, och regnet piskade öfver honom, men han red framåt så att det
sprutade om hästhofvarna, och en duktig häst var det han red.

Den hade korta, starka ben, och en så underligt, liksom vattrad, rödbrun
hud, och så hade den alldeles ljusblå ögon, som sågo så glada ut, som om
den tyckte, att det var riktigt lifvadt att så där galoppera i väg genom
regnet.

»Stopp litet!» ropade Per till gossen. »Får jag rida med?»

»Ja hvarför inte?» sade gossen och höll in hästen. »Men du måste sätta
dig bakom mig och hålla dig väl fast, för att när jag rider, så rider
jag med kläm!»

Så svingade sig Per upp bakom gossen och höll väl fast, och i väg bar
det. Hästen sparkade med sina små tjocka ben, så att grus och stenar
flögo omkring den. Det gick genom vattenpölar och öfver diken och
gärden, och till sist stannade de utanför gästgifvargårdens dörr.

Nu skulle de dricka ett glas öl tillsammans, menade gossen. Han hade
tolf skilling att bjuda för, och ville, att Per skulle dela ölbuteljen
med honom.

Medan de sutto där och drucko, började Per att tala om hästen.

»Det var en fasligt rask häst,» började han. »Och så oförfäradt han flög
öfver diken och gärden.»

Det var just en sådan häst, som han helst af allt i världen skulle vilja
ha.

Ja, det kunde gossen så väl förstå, men han tänkte icke alls på att
sälja hästen.

Per blef så ledsen, att han tyckte allt ölet stockade sig i halsen på
honom, ty han hade fått en så rasande lust att rå om just ¯den¯ hästen.

Och han bad så bönfallande och jämrade sig riktigt af ängslan att få
nej, så att till sist frågade gossen, hvad han då ville ge honom i byte
för hästen.

Jo, han skulle få en nytimrad skuta med de finaste segel och hela lasten
full af hafre.

Då skrattade gossen och sade, att Per nog bara skämtade, ty aldrig hade
man väl hört, att någon gaf en hel skuta med hafre för en vanlig
bondhäst.

Men Per ropade och försäkrade, att det var dagsens sanning, och så redo
gossen och han tillbaka för att taga skutan i närmare skärskådande.

Och då gossen fick se, hvilken präktig och fin skuta det var, gick han
genast in på bytet och gick ombord på skutan, men Per red själaglad i
väg på sin brunlockiga häst.

»Jo, det må jag säga!» ropade Per alldeles högt. »Det var något annat,
att spränga på sin egen häst öfver stock och sten, än att sitta och
lukta på tjäran i den där gamla skutan!» och så snöt han sig så hårdt,
att det lät som en trumpet, och den gamle mannen på landsvägen tappade
sin staf och den gamla gumman sitt bylte af förskräckelse, ty de voro
icke längre komna på sin vandring.

Regnet började upphöra, och småningom blef det det allra härligaste
solsken.

Det var marknad inne i köpingen, och då Per såg, att många människor
voro på väg dit, både ridande och åkande, tänkte han, att det icke kunde
skada att också rida dit och se, huru det gick till på marknaden.

På stora torget voro många människor församlade. Där funnos stånd af
alla slag med kläder och grannlåter, med järnkram och trävaror af alla
sorter.

Men vid ena ändan af torget hade man rest upp ett tält, hvari man gjorde
konster, och utanför tältet stod en clown, helt och hållet klädd i hvitt
och hvitsminkad i ansiktet med en bred, rödsminkad mun, som nådde till
båda öronen och med ett stort, kinesiskt parasoll i handen.

Han skrek och ropade och uppmanade folket, att komma in och se på alla
de märkvärdiga konster, som man utförde inne i tältet.

Per stannade sin häst utanför tältet.

Han stirrade och stirrade, men det var hvarken på tältet eller på den
skrikande clownen han såg; han såg bara på pappersparasollet, som
clownen höll i handen.

Aldrig i sina dar hade Per sett något så besynnerligt!

Det var stort som ett bord och hvitt som snö med svarta kanter och
guldränder. På ena sidan såg man en målning som föreställde ett grönt
lejon, som bet i svansen på en blå tjur. På andra sidan var en prinsessa
med hufvudet bakvändt, som satt under en rosenbuske och såg på tre
guldfiskar, som flögo i luften.

Midt på parasollet var en röd krabba, som grep efter fem små fåglar, som
flögo upp till ett högt berg, hvarifrån kom en lång rökpelare af
silfver, och så var där skrifvet trollbokstäfver, stora trollbokstäfver,
som sågo ut som krams och kringlor, tvärs öfver allt sammans.

Aldrig i sitt lefvande lif hade Per drömt om något så underligt vackert,
och han satt bara och stirrade och stirrade.

»Den, som kunde bli så lycklig, att äga ett sådant parasoll!» tänkte
han.

Ju längre han såg på det, dess härligare tyckte han, att det var, och
till sist kände han en sådan sveda i hjärtat, att han tyckte, att han
rakt icke kunde lefva, om han icke finge rå om det parasollet.

Så red han bort till clownen och frågade honom, om han icke kunde få
hans parasoll, men clownen svarade honom med, att kasta en hand full
mjöl i ansiktet på honom och upphäfva ett tjut som en vild apa.

Men Per borstade lugnt mjölet af sig. Hans ögon hängde blott vid det
underbara parasollet, och så sade han, att om han bara kunde få det,
skulle han gärna ge sin häst i utbyte.

Clownen skrattade, så att hans röda mun gick bakom öronen, och så
öppnade och stängde han parasollet midt för Pers näsa, så att det
klappade om den. Per fick tårar i ögonen. Han kunde ha varit i stånd att
slita det underbara parasollet ur handen på clownen. Men han lugnade sig
och sade med kväfd röst:

»Nåå, vill du ha hästen?»

Då uppgaf clownen ett långt, långt tjut! — »O! — —» så att hans mun blef
så liten som ett körsbär och så kastade han parasollet till Per, som
hade stigit af hästen, och i detsamma sprang han själf upp i sadeln och
jagade hästen rundt om torget. Än stod han på hufvudet och än på benen,
och än hängde han bara fast på hästryggen med hälarna, och lät hufvudet
hänga ned, medan han slog med sina hvita ärmar som en gås med vingarna.

Alla människor samlade sig för att se clownen göra konster på hästen,
men Per spände upp sitt kinesiska parasoll och gick stolt ut i
solskenet.

O! hvad han var lycklig!

Kunde han någonsin ha tänkt sig, att bli så lycklig? Han kunde ju icke
en gång ha önskat en sådan lycka, ty han hade ju aldrig anat, att något
så vackert fanns att få på denna jord. Och så bra, att just nu ha ett
parasoll, då solen började skina! Det var något annat, än att sitta och
hänga på en hästrygg utan att ha skydd, hvarken för regn eller hetta!

I tre dagar lyste solen, och i tre dagar spatserade Per utefter
landsvägen med sitt parasoll uppspändt.

Men redan andra dagen började han bli trött på parasollet. Det var så
besvärligt att alltid gå och hålla i det, och så länge han skulle gå och
släpa på det, hade han ju ingen hand fri till arbete.

Och så började det reta honom att se på den där prinsessan med hufvudet
bakvändt och de tre abborrarna, som flögo i luften, kväljde honom. Det
var ju icke likt någonting, att abborrar flögo i luften — och ju längre
han gick på landsvägen, dess mera missmodig blef han.

Bäst som han gick, kom han till en potatisåker, där en gosse stod och
gräfde.

Han hade en så rasande bra spade, att gräfva med. Den var så lätt i
skaftet, och så skarp i eggen. Den lyste blått som stål i solen och for
ned i jorden med sådana drifvande tag, att det sjöng om den.

Per stannade med parasollet uppspändt och öppen mun.

»Det var en rasande rar spade du har!» sade han till gossen, som gräfde.

»Det tror jag, det!» svarade gossen och körde ned spaden till skaftet.
»Det är en spade, som heter duga! Jag har också gett min modiga krona
för den.»

Per fortfor att stå kvar och se på.

Det var en fröjd att se, hur den spaden kunde arbeta. Den försvann i
jorden, som om den ville äta den och vände skoflar med jord så ledigt
och lätt, som om det varit gröt.

»Hör du,» sade Per, »skulle du vilja sälja den där spaden till mig?»

»Nej, det kan du ge dig på, att jag inte vill!» svarade gossen. »Du kan
ju köpa dig en spade själf. Det finns fullt upp på marknaden.»

»Jag frågar inte efter spadarna på marknaden,» sade Per. »Jag frågar
efter den spade du har! Det är den enda spade i hela världen, som jag
har lust på.»

»Hvad ger du mig för den då?» frågade gossen. Han satte spaden i jorden
och torkade sig om näsan med afvigsidan af handen.

»Du ska få det här parasollet!» sade Per. »Och du må tro, att det inte
skäms för sig. Maken till grannlåt har du nog aldrig i dina dar sett! —
— Ser du, här är en blå tjur och ett grönt lejon och en krabba med klor
så långa, som här ifrån och till Göteborg, och en mamsell, som kan se
sig själf i nacken, och tre abborrar, som flyga i luften; och så är här
rosenblommor och pärlemor, och ett skaft med en tofs af det baraste
silke!»

Gossen var nära att tappa både näsa och mun, och hans ögon blefvo så
stora som potatisar, medan Per svängde parasollet rundt framför honom
som en väderkvarn. »Får jag verkligen det där kungliga parasollet, om
jag ger dig min spade?» frågade gossen. »Det kan du aldrig mena!»

»Det är så sant, så sant, som att jag heter Per!»

Hans hjärta slog högt af ängslan, att han skulle gå miste om spaden.

»Jaså, du heter Per,» sade gossen, »det visste jag inte.»

Han fortfor att stå och stirra på parasollet.

Men så sade han med ens:

»Ja vet du, Per! Jag tror jag ger dig spaden i utbyte, för en vackrare
väderkvarn har jag då aldrig i mina dar sett; man kan bli rakt kollrig
af att titta på den!»

Då var Per öfver diket i ett enda skutt och räckte parasollet till
gossen, men själf grep han tag i skaftet på spaden och ropade:

»Nu är den min!»

Och så spankulerade gossen bort på landsvägen med parasollet, men Per
satte spaden i jorden för att försöka den.

Den flög som en blixt ned mellan stenarna så att det knastrade, och så
vände den upp jorden med en fart, som om den varit en mullvad.

»Det var mig den präktigaste spade jag någonsin haft tag i!» ropade Per.
»Jag skulle inte vilja byta den mot en gulddiamant!»

Och han gräfde och gräfde och skrattade högt.

»Så lycklig har jag inte känt mig på år och dag!» sade han och torkade
svetten ur pannan. »Men så finns det inte heller någonting så stiligt,
som att ha en spade, som heter duga!»




                                Bubblan.


Det var en gång en fiskare, som bodde med sin hustru vid ett stort haf.

De hade endast ett barn, och det var en liten flicka.

Hon var född en tidig sommardag, då alla gullvifvor stodo och doftade i
björkhagen, och därför kallade de henne Gullvifva, men då de för det
mesta hade brådt, och detta namn var så långt att säga, fick hon endast
heta Vifvan.

Då hände det en dag, när Vifvan blott var fyra år gammal, att fadern var
ute för att dra strömming.

Han fick hela nätet fullt, och det var så tungt, så tungt att få upp.

»Det var förskräckligt, hvad det nätet var fullt,» sade fiskaren och
drog med båda händerna, så att han blef röd i ansiktet.

Då såg han mellan alla de blanka strömmingarna, som sprattlade i
solskenet, en underlig, stor fisk. Den slog med stjärten och försökte
komma upp öfver strömmingen, och då fiskaren grep den — hvad fick han
se?

Jo, det var ingen fisk, det var en liten hafsunge.

Från hufvudet till midjan var den skapad som ett litet barn, med
utstående, vattenblå ögon, och en stor, våt mun, med tjocka läppar. Den
hade knubbiga små barnarmar och runda händer. Men från midjan och nedåt
var den som en fisk.

Den hade icke ett spår af ben, utan endast en blank, tjock fiskstjärt
som på en stor gädda.

Den slog och smällde med stjärten för att komma loss, kastade sig
baklänges och piskade med sina små händer i strömmingen, medan den skrek
af full hals med sin stora, öppna mun.

»Det var mig en konstig nors,» tänkte fiskaren, och så drog han nätet i
land och bar hem fisken.

Hafsungen hade han tagit upp och bar den under armen, men den var ganska
svår att hålla i styr, ty den vred sig som en ål och vrålade hela tiden
med en underlig, ihålig stämma, som när man blåser i en snäcka.

»Se här, mor,» sade fiskaren till sin hustru, när han steg in i deras
lilla stuga. »Växla mig den abborren!» och därmed kastade han hafsungen
på bordet.

Hustrun slog ihop båda händerna af förskräckelse, men lilla Vifvan skrek
högt af glädje och sprang bort och nöp hafsungen i stjärten. Men då
sprattlade den till så häftigt, att den föll ned på golfvet.

»Låt den ligga,» sade fiskaren. »Den dör snart!»

Och det såg verkligen ut, som om den lilla hafsungen snart skulle dö.

Den slog mattare och mattare med stjärten, och gjorde till sist blott då
och då några små krampaktiga ryck. Dess vattenblå ögon slöto sig till
hälften och såg ut, som om de skulle slockna, och den låg med öppen mun,
hvarur hafsvattnet rann ut och sipprade utefter golfvet.

Vifvan ville bort och leka med den, men fadern sade åter:

»Låt strunten ligga! Den dör snart!»

Men hustrun tyckte ändå, att det var synd om den. Hälften af den liknade
i alla fall ett litet barn; och så tog hon den i sitt förkläde och bar
ut den och gick med den upp på berget. Där fanns en liten sjö mellan
björkhagen och tallskogen, en liten mörk skogssjö, omgifven af branta
klippor och träd, som släpade grenarna i vattnet.

I denna sjö släppte hon hafsungen, och se! knappt märkte den, att den
hade vatten under stjärten, förrän den kilade ned mot djupet som en fisk
och försvann på botten.

»En vattentår kan man väl unna kräket,» sade fiskarhustrun till sin man,
då hon kom hem. »Och när vi vilja, kunna vi ju gå och se på den.»

Och så tänkte de icke vidare på det. Men på kvällen, när fiskaren var
ute för att lägga sina nät, fick han se något underligt stiga upp ur
hafvet i månskenet.

Han trodde först, att det var tång, som flöt, men så tänkte han: »Nej,
det är ju ruskpricken!»

Men det var icke ruskpricken.

Det plaskade och gled och kom närmare och närmare, och nu såg fiskaren
tydligt i månskenet, att det var hafsmannen och hafsfrun, som kommo
simmande och lade sig bredvid båten.

Deras hår var som lång grön hafstång, och i hafsmannens skägg hängde
fullt af hvita musselskal. Fjällen på deras stjärtar glimmade som den
friskaste strömming i månskenet, och kring halsen hade hafsfrun en
sexdubbel rad af pärlor.

De gräto bägge så att det kluckade kring kölen på båten, och det var de
saltaste tårar, riktigt svidande salta som hafsvatten.

»Ge mig min son, ge mig min lilla Bubbla tillbaka!» snyftade hafsmannen.
»Jag skall hvar dag jaga strömmingen i dina nät, och när det stormar,
skall jag sopa böljorna bort från din båt. Men ge mig tillbaka min lilla
Bubbla!»

»Bubbla mig hit och bubbla mig dit!» sade fiskaren. »Du babblar och
bubblar, gamla babblebubbla, men hafsfolkets löften äro som bubblor på
vattnet, inte värda en rutten strömming, och ungen din får du aldrig
mer.»

Då gled hafsfrun fram och lade sitt våta ansikte på båtens reling. Hon
var så blek som månskenet på böljorna, och hennes tårar runno i två
smala strömmar ned i båten från hennes stora gröna ögon.

»Ge mig min lilla Bubbla tillbaka,» suckade hon. »Hvar dag skall jag
lägga en krans af de allra vackraste näckrosor vid stranden till din
dotter. Och här! Här!» Hon lyfte på sitt halsband. »Här skall du få alla
mina pärlor att hänga kring hennes hals!»

»Låt bli att komma nära båten! Den sjunker ju af allt ditt tjut! Och vi
känna nog till de pärlor, som hafsfolket bjuder en! När de komma upp på
land, förvandlas de till skum och bränna i handen. Undan med dig,
grönöga, och låt mig lägga ut garnen i fred.»

»Få vi aldrig vår lilla Bubbla tillbaka?» frågade hafsmannen och grät
högt.

»Det beror på,» svarade fiskaren. »Om du i sex år vill hjälpa mig att
fånga fiskarna och sopa böljorna från båten, skall jag om sex år kasta
ungen din i hafvet igen.»

»Sex år!» suckade hafsfrun och lät händerna falla ned så att det
plaskade i vattnet. »Å, Bubbla! Bubbla! Bubbla!» och så dök hon ned i
hafvet och försvann, men utefter vattenytan hviskade det:

»Blif blott blid mot Bubblan! Blif blott blid mot Bubblan!»

Men hafsmannen sade icke ett ord. Han satt länge kvar öfver vattnet i
månskenet och strök sitt långa skägg, så att musslorna lossnade och
droppade ned i vågorna.

Han satt kvar och såg efter fiskaren, till dess han hade rott båten i
land.

                  *       *       *       *       *

Då fiskaren kom hem och berättade sin hustru hvad som händt, blef hon
glad, att hon räddat lilla Bubblans lif, ty nu kunde de ha »tummen på
ögat» på hafsfolket. Så länge de hade Bubblan i sitt våld, skulle säkert
föräldrarna ute i hafvet göra allt, hvad fiskaren önskade. Men modern
till Vifvan, som var en kvinna, som förstod att tänka på två saker på en
gång, fick genast klart för sig, att nu lurade en fara på dem själfva.
Det skulle vara ganska naturligt, om hafsfolket nu skulle göra allt för
att få fingrarna i lilla Vifvan för att hämna sig, och så blef det
beslutadt, att Vifvan aldrig mera fick gå ner och leka och plaska vid
stranden, som hon förr varit van vid. Hon fick icke bada i det
långgrunda vattnet, där hon så gärna sprungit naken omkring i vågorna,
och hon fick aldrig mera gå ner i en båt och vippa, som varit hennes
största nöje.

När hon skulle leka, måste hon hålla sig i närheten af stugan, eller gå
upp i björkhagen, och modern tog henne själf med upp till skogen omkring
den lilla sjön, hvari hon kastat Bubblan.

Då fiskarhustrun närmade sig sjön med lilla Vifvan vid handen, sågo de
tydligt, att Bubblan höll på att leka i vattnet. Han slog den ena
kullerbyttan efter den andra, så att vattnet sprutade högt upp mellan
granarna. Men så snart han hörde deras steg närma sig, dök han pilsnabbt
ned i djupet, och på vattnet syntes blott några stora ringar, som
småningom blefvo mindre, där hvar han legat.

Det hjälpte icke, att de kastade stenar och ropade på honom. Han gömde
sig väl och gaf icke ett ljud ifrån sig.

Men då hände det en dag, att de, hemma hos fiskaren, hade fått stekt
strömming till middag; — ja, det hände då nästan hvar dag — och då gömde
Vifvan ett par af sina strömmingar under förklädet, och då hon om
eftermiddagen sprang upp för att leka i hagen, smög hon sig högre upp in
mellan granarna och ut till den lilla sjön. Där lade hon sig framstupa
på en flat sten och hviskade:

»Bubblan! Lilla Bubblan! Kom, så ska du få namnam!»

En lång stund hörde hon ingenting, men då hon fortfor att ropa med sin
milda lilla röst, såg hon plötsligt, att det slogs ett par ringar midt i
sjön, som när en fisk vill slå och så dök ett litet hufvud, en liten
barnkropp och till sist hela lilla Bubblan fram.

Han höll sig på långt afstånd och stirrade på Vifvan med sina utstående,
vattenblå ögon. Han hade nyss gnagt litet sjögräs på botten, och ännu
hängde några våta gröna tussar kring hans mun.

Vifvan böjde sig ut öfver vattnet så långt hon kunde. Hennes långa gula
hår hängde i lockar ned öfver hennes panna och skuldror. Hon var hvit
och röd som en lingonblomma och hade ögon som två blå för-gät-mig-ejer,
och så ropade hon igen med sin milda lilla röst, som ljöd som när en
bofink kvittrar:

»Bubbla lilla! Kom, så ska du få namnam!» Och med sin lilla tjocka hand
sträckte hon den ena af strömmingarna ut öfver vattnet.

Bubblan såg ut, som om han skulle tappa både näsa och mun af förvåning.
Han rörde sig icke och andades icke.

Men så log han plötsligt ett bredt leende upp till båda öronen, så att
sjögräset föll ut ur munnen på honom, och hans ögon alldeles försvunno.

»Kom, kom! Det är namnam!» sade Vifvan och nickade.

Då plaskade Bubblan i väg öfver vattnet och tog med munnen strömmingen
ur Vifvans fingrar. Han åt dem begärligt, den ena efter den andra, och
slutligen slickade han Vifvans fingrar som en liten hund.

»Nu ska du dansa för mig,» sade Vifvan och satte sig på gräset. »Hopp
san! Hopp san! Vältra dig, lilla Bubbla!»

Och då började Bubblan slå kullerbyttor, fortare och fortare, och då han
såg, att Vifvan skrattade och klappade i händerna, blef han alldeles
vild och flängde och for och tumlade sig, så att svansen stod som ett S
efter honom. Och så skrattade han högt med ett underligt tomt,
skrällande läte.

Det var förskräckligt roligt, och från den dagen voro Vifvan och Bubblan
de bästa vänner.

Så snart Vifvan fick något, som var godt, en kringla eller en skorpa,
gömde hon hälften till Bubblan. Hon plockade hallon och blåbär i skogen
till honom, och han kom och slickade upp dem ur hennes hand. Men alla de
blommor och vasstrån, Vifvan icke kunde nå, hämtade Bubblan till henne,
och han fångade trollsländor med långa gröna vingar och gaf henne.

Det fanns mycket, som Bubblan var rädd för. Han var förskräckligt rädd
för månen och stjärnorna, då han aldrig hade varit ofvanför hafsytan
förr än den dag, han blef fångad i strömmingsnätet, och han var rädd för
att de speglade sig i sjön. Fåglarna var han också rädd för och dök
under vattnet, när de flögo förbi.

Men Vifvan var han icke rädd för. När hon kom, låg han ofta och väntade
vid stranden och hade krupit så långt upp han kunde komma, och när hon
satte sig i gräset eller på den flata stenen, plaskade han tätt intill
henne, lade sitt hufvud i hennes knä och såg på henne, medan han drog
munnen till ett bredt leende.

»Bubblan! Min Bubbla!» sade hon och klappade honom på hufvudet.

Länge trodde Vifvan, att Bubblan var döfstum, ty han sade aldrig ett
ord, han bara såg vänlig ut och slog kullerbyttor. Men så plötsligt en
dag öppnade han sin breda mun och sade: »Vifvan!» — det lät mest, som
när en groda kraxar.

Och så började han lära sig människors språk. Han kunde snart säga både
»namnam» och »tack» och »vackert väder», och andra liknande nyttiga och
förståndiga saker, men han talade aldrig mycket, utan lyssnade helst
till hvad Vifvan hade att säga honom.

De lekte så bra tillsammans, och när fiskarhustrun måste hjälpa sin man
eller hade annat att göra, sade hon ofta:

»Gå du upp och lek med Bubblan och ta ett par strömmingar med och kasta
i munnen på honom.»

Och då sprang Vifvan genast.

Så gick sommaren, men då senhösten och vintern kom, blef det annorlunda,
ty med den första is, som lade sig öfver skogssjön, kunde Bubblan icke
komma upp mera.

Men då han såg Vifvan komma ner till stranden, och det såg han genom den
tunna isen liksom genom ett fönster, arbetade han sig upp och slog
sönder isen, så att han blödde om nacken och händerna.

Då klagade Vifvan för sin far, och fiskaren höll hela vintern en vak
öppen i isen på skogssjön, ty Bubblans lif hade blifvit af stor vikt för
honom, då hafsfolkets beskydd skulle upphöra, om något ondt hände
Bubblan.

Och Vifvan var icke rädd för snö och blåst. Hon gick i alla väder,
åtminstone en gång om dagen upp till skogssjön, hälsade på sin lilla vän
och bar mat till honom. Hon ville till och med ge honom ett par gamla
vantar, men då skrattade han och sade:

»Snaskigt!» då de strax blefvo våta.

Den lilla sjön låg för resten så bra i lä mellan klippor och skog, att
så snart vårsolen började komma, var det varmt och skönt där uppe, och
gullvifvorna blommade först af alla ställen under björkarna vid sjöns
södra strand.

Då flätade Vifvan en vårdag en tjock krans af gullvifvor till sitt hår
och sprang fram ur skogen, och när Bubblan fick se henne, hoppade han
högt upp som en lax af bara glädje och slog baklänges kullerbytta i
solskenet.

Så lekte de tillsammans som de bästa vänner, och under tiden växte de
och förändrade sig, hvar och en på sitt sätt.

Vifvan var icke längre den lilla runda och knubbiga barnunge, som då hon
först tultade upp till Bubblan vid skogssjön. Hon var en smärt och lång
flicka, och hennes gyllene hår nådde henne nedanför bältet.

Bubblan hade blifvit en mörkhårig, kraftig pojke med solbränd hy. Hans
ögon voro icke längre vattenblå och förvånade, utan hade blifvit
mörkare, som när det går skuggor öfver böljorna och när man såg in i
dem, tänkte man på hafvet.

Hans mun var ännu stor och bred, men det var en vacker mun med friska,
hvita tänder, och när han log emot Vifvan, tyckte hon, att ingen, som
gick på två ben på jorden, såg så god ut som hennes vän med
fiskstjärten.

Deras lekar hade blifvit stillsammare.

Bubblan slog icke längre kullerbyttor af glädje, då Vifvan kom, men
simmade hastigt fram till stranden och lade sig i en liten bukt, där
Vifvan satt på en sten.

Han hade gjort sig en flöjt af en lång rad med rör, sammanbundna med
vass, och på den spelade han så underliga melodier. Det lät som när
vindarna sväfva genom vassen, som när böljorna sucka vid stranden, och
det kunde också ljuda så gladt och klingande, som när solljuset hoppar
på vattenytan.

Vifvan hade den allra sötaste röst, och hon kunde joddla och tralla,
göra lustiga drillar och hopp, och hon kunde lika många visor som det
fanns dagar i sommaren, och medan hon satt på stenen och sjöng, låg
Bubblan i vattnet vid hennes fötter och spelade på sin flöjt.

Han hade nu lärt sig människornas språk, men han talade aldrig med någon
annan än med Vifvan, och hon kunde endast goda och vänliga ord.

»Vet du,» sade hon en dag till Bubblan, »att när du har varit här i sex
år, har min far lofvat din far, att kasta dig ned i hafvet igen,
hvarifrån du har kommit.»

»Jag bryr mig inte om hafvet,» sade Bubblan. »Jag vill alltid stanna
här, i vår egen sjö, och aldrig, aldrig skiljas från min Vifva.»

»Det måste dock ske,» sade Vifvan. »Om inte dina föräldrar få dig igen,
kommer stor olycka öfver min far. Han har gifvit sitt ord, och det måste
han hålla.»

»Men du följer med!» sade Bubblan och tog med båda händerna om Vifvans
långa guldhår. »Inte sant! Du hoppar i hafvet efter mig?»

»Du lilla dumma Bubbla!» sade Vifvan. »I hafvet kunna vi, människobarn,
inte lefva. Vi sjunka till botten och dö, vi, som blott ha två ben och
inte en sådan simstjärt som hafsungarna.»

»Jag bryr mig inte ett dugg om min simstjärt,» sade Bubblan och såg
bedröfvad på den. »Jag ville mycket hellre ha två små fötter som du har,
och springa omkring med dig i hagen och plocka nötter.»

Emellertid närmade sig den dag, då fiskaren hade lofvat, att kasta
Bubblan tillbaka i hafvet.

Det hade under dessa sex år gått fiskaren väl. Hvarje morgon fann han
sina nät fulla af strömming, och när det blåste hårdt, flöt hans båt
lätt som ett spån öfver vågorna, som liksom nego och banade väg för den.
Han förstod nog, hvem han hade att tacka för allt detta, och så tänkte
han, att det kunde vara osäkert, huruvida hafsmannen alltjämt skulle
vilja bry sig om honom, när han väl hade fått sin son tillbaka.

Han talade därom med sin hustru, och hon sade: »Du är dum, om du kastar
hafsungen ut på djupet. Ser du inte, hvilken makt vi ha öfver dem där
nere, så länge de veta, att han är i vårt våld. Nej du, låt dem vänta!
Ens löften till så’nt folk behöfver man inte ta så noga.»

Och så beslöt fiskaren, att han skulle behålla Bubblan ännu en tid.

På aftonen precis sex år sedan den kväll fiskaren talat med hafsfolket
var det härligaste månsken.

Hafvet var spegelblankt, och då fiskaren lade ut sina nät, fick han se,
att just där månen speglade sig som en hvit silfversköld i hafvet,
började vågorna röra sig och brusa, och med ens dök hafsfolket upp ur
vattnet.

Hafsmannen hade en tångkrans på hufvudet och kappa med glimmande
musselskal öfver axlarna, och hafsfrun hade en klänning af hvitt skum
med silfverstänk, och en lång, skimrande dimslöja öfver håret.

»Nu!» ropade hafsmannen till fiskaren. »Nu är stunden kommen! Gif mig
min son, min Bubbla tillbaka!»

Fiskaren låtsade, som om han icke hörde, utan sysslade med sina nät.

Då ropade hafsfrun med klagande röst:

»Gif oss vår son, vår Bubbla tillbaka!»

»Lugna er!» sade fiskaren och reste sig i båten. »Lugna er ännu en tid!
Er son har det bra hos oss, och han önskar som vi, att tills vidare få
stanna kvar där uppe i skogssjön. Det är väl inte så brådt! Ta er ett
bad och lugna er!»

»Jaså, det är på det sättet mänskorna hålla sina löften!» ropade
hafsmannen.

»Olycka och förbannelse öfver er!» skrek hafsfrun.

»Det skulle kunna hända, att du i framtiden ser strömmingsstimmen gå en
annan väg än i dina nät!» hväste hafsmannen.

»Alla mina hafsjungfrur skola hjälpa mig, att sopa böljorna öfver din
båt!» tjöt hafsfrun.

»Storm och blixt skola krossa dig, dräpa dig! Böljorna skola jaga dig,
taga dig, skrämma dig, klämma dig, gömma dig!» ropade hafsfrun.

»Skrik lagom!» sade fiskaren och lade lugnt ut sina nät. »Om jag ser,
att ni inte i allt hjälper mig, utan i stället försöker stjälpa mig —
ja, då hänger jag samma dag er hafsskatt i första, bästa gran uppe vid
sjön, där han nu plaskar som bäst.»

Hafsfrun uppgaf ett så långt och ohyggligt tjut, att fiskaren blef
riktigt rädd, och fyrtornet ute på skäret blinkade med ögonen af
förskräckelse.

»Tjut måttligt!» ropade han därpå. »Det skall inte hända er son något
ondt, så länge ni i allt gör mig till viljes. Och om sex år — ja, nu är
det riktigt sant — om sex år skall ni så säkert få honom ner på
hafsbotten igen, som jag nu står här.»

»Och ljuger!» skrek hafsfrun.

»Gör som ni vill!» svarade fiskaren blott. »Men har ni något hjärta i
er, så tänk på, att er sons lif beror på er själfva!»

Då gaf hafsfolket ett så förfärligt skrik ifrån sig, att månen af
förskräckelse gömde sig bakom en sky.

Då den åter kom fram, voro de försvunna i djupet.

Men den natten blef det den våldsammaste storm. Hafvet vrålade och
larmade som om alla onda andar voro lössläppta. Vågorna sprutade så högt
upp, att de slogo och piskade mot rutorna i fiskarstugan och de där inne
icke kunde sofva.

»Hvad är det? Hvad är det?» frågade fiskarhustrun och stirrade ut i
natten, där hafvet rasade.

»Å, det är bara hafsfolket, som är på misshumör för att det inte genast
får sin vilja fram. Det går dem i magen, och de ha dåliga drömmar, men
det lugnar sig snart!»

I tre dagar och tre nätter rasade stormen, men så blef hafvet lugnt, och
första gången fiskaren lade ut näten, hade han dem fullare än någonsin.

Då hände det en dag, att Bubblan och Vifvan sutto vid sjön och talade
med hvarandra. Bubblan hade från sjöbotten hämtat upp några små musslor,
som han hade lagt på stranden.

»Men dessa äro inte vackra,» sade han, »inte tillräckligt vackra till
min Vifva. Jag minns, då jag var helt liten och satt på hafsbotten, att
jag lekte med stora rosenröda snäckor, som min mor gaf mig. Om jag bara
kunde få fatt i en af dem.»

»Ja, hur skall det gå till?» frågade Vifvan. »Jag kan inte gå ner på
hafsbotten efter dem. Då skulle jag dö, och aldrig mer komma igen och
leka med dig!»

»Nej, men du kan gå ner till stranden och ropa på far min, och när han
kommer, så säg till honom: »Bubblan längtar efter snäckor! Af de röda,
af de stora, af de allra vackraste, som mor hans gaf honom att leka med,
då han var liten; af dem, som kunde brusa och susa och säga: »Schy, scho
— hela hafvet stormar.»

Ja, det lofvade Vifvan, och hon längtade så att ge Bubblan, det han
önskade, att hon rent af glömde, att hon var förbjuden att gå ned till
stranden, utan sprang så fort hon kunde.

Då hon hade kommit alldeles intill hafvet, gick hon ut på en lång rad
flata stenar, som lågo i vattnet, och från den allra yttersta ropade
hon:

»Hafsman! Hafsman! Bubblefar, kom!» Då hon hade ropat tre gånger,
började det bubbla så underligt i hafvet, och upp från djupet steg
hafsmannen med tång i håret och musselskal i skägget.

Då han fick se Vifvan, som stod och lyste i solskenet med sitt långa
gullhår, skrattade han och visade alla sina stora tänder.

»Bubblan ber att få snäckor, af dem, som växa på hafsbotten, af de
stora, af de röda, af dem, som kunna brusa och susa och säga: Schy, scho
— hela hafvet stormar!» ropade Vifvan.

Då nickade hafsmannen långsamt och plumsade åter ner i djupet, men en
stund därpå kom han upp igen och hade båda händerna fulla af stora,
rosenröda snäckor, som sågo ut som de godaste frukter.

»Schy — scho — scha — schuu,» sade han och räckte ena handen mot Vifvan,
medan han så vänligt visade tänderna.

Vifvan sträckte ifrigt sina händer efter dem, men i detsamma kastade
hafsmannen alla snäckorna i hafvet, så att de föllo som en regnskur
öfver vattnet, och i ett nu hade han gripit Vifvan om lifvet och höll
henne fast.

Hon skrek allt hvad hon kunde, men han andades öfver hennes ansikte,
öfver mun och ögon, öfver hennes nacke och hals, och då bredde sig som
en tunn, hvit hinna öfver hela hennes kropp, och hon domnade af.

Då dök hafsmannen ned i djupet med henne.

Först då han var nere på botten, lade han Vifvan på en bänk af sjögräs,
och där fick hon ligga länge och sofva. Men sedan simmade han fram och
andades åter öfver henne, och då föll den tunna, hvita hinnan af henne,
och hon öppnade ögonen och kunde se och lefva i hafvet.

Först trodde hon, att hon drömde, och ville oupphörligt torka vattnet ur
ögonen, men så förstod hon plötsligt, hvar hon var, och var icke alls
rädd.

»O! Jag är i hafvets djup!» sade hon. Här, där min lilla Bubbla är född.
Nu vill jag se allt, allt här nere, så att jag kan berätta honom därom,
när jag åter kommer upp.»

Simma kunde hon ju icke som de andra, då hon icke hade en sådan
fiskstjärt som de, men två af sjöjungfrurna buro henne på gullstol
emellan sig och så susade de i väg med henne genom vattnet.

Och där nere i hafvet var allt så underbart, så stort och ljust och
oändligt.

När solen lyste ofvanför på himlen, strålade allting på djupet som
smälta ädelstenar, men gick det skyar öfver himlen, blef allting där
nere så kyligt och hemlighetsfullt.

För resten var hafvet icke ett ögonblick sig likt. Det växlade i
ständiga färgskiftningar, och så tonade det i en evig, böljande musik.
Än ljöd det i stormfyllda, mäktiga ackord, än susade det i underbara,
tjusande harmonier, och än sjöng det stilla, klara sånger.

Det var så lefvande som intet Vifvan hade sett på jorden. Det flammade
till och fördunklades, gnistrade och susade, sjöng och hviskade från
morgon till afton utan uppehåll. Om natten sof Vifvan på en säng af
sjögräs, och då hörde hon ännu i drömmen hafvets underbara musik.

Men hon var icke alltid på botten af hafvet. Ofta buro sjöjungfrurna
henne upp till hafsytan och dansade på vågorna med henne.

När då hafvet låg som en enda lysande yta framför henne och hon säkert
och lätt vaggade på sjöjungfrurnas armar, kände hon sig som en lycklig
bölja och skrattade af glädje.

Men när hafvet stormade vildt, satte sjöjungfrurna henne på ett skär,
och så tumlade de omkring henne och visade henne sina lekar i hafvet. De
dansade ringdansar genom vågorna och hoppade högt upp, så att det
sprutade om dem. Än stodo de på hufvudet och än på stjärten. Man visste
knappt, hvad som var upp och ned på dem, och så sjöngo och skreko och
skrattade de så högt, att skeppen, som kommo förbi, satte alla segel
till och skyndade mot land.

Här, utifrån hafvet sedt, såg landet så flackt och obetydligt ut.
Bergåsen var som en liten låg jordvall, den högsta gran i skogen såg ut
som en liten pinne, som stack upp öfver stranden, och fiskarstugan var
som en leksak, som en enda af de stora vågorna skulle kunnat krossa i
spillror.

Nej hafvet! Det var stort och mäktigt och oändligt, aldrig detsamma och
icke likt något annat, och Vifvan började att älska hafvet och glömma
jorden.

Väl tänkte hon ibland på sina föräldrar och ännu oftare tänkte hon på
lilla Bubblan och längtade efter honom, men när hon sade det till
hafsmannen och hafsfrun svarade de:

»Han kommer snart! Han kommer om sex år, och sex år äro blott som ett
vågslag i hafvet.»

Och så tröstade sig Vifvan och lyssnade till hafvets brus.

Men hemma hos fiskaren hade de saknat Vifvan samma dag hon försvunnit.

De sökte henne först uppe vid den lilla skogssjön, där de alltid trodde
sig kunna finna henne, när hon var länge borta, men där fanns hon icke,
och att hon icke på länge hade varit där, förstodo de af Bubblans
förskräckta ansikte. Han hade simmat ända intill stranden och låg med
armbågarna på stenen och hufvudet i händerna och stirrade in emot
skogen, hvarifrån han väntade, att Vifvan skulle komma tillbaka.

Då föll det fiskaren in att gå ner till hafvet. En aning sade honom, att
nu hade hafsmannen hämnats; och i solnedgången fick han se, huru
hafsmannen låg stödd mot en stor sten, icke långt från land, och såg upp
mot fiskarstugan.

»God afton, hafsman!» sade fiskaren. »Det var just dig jag ville tala
med.»

»Står till tjänst!» svarade hafsmannen och kammade sitt skägg med sina
långa, bruna fingrar. »Hvad är det fråga om?»

»Jo, om ingenting mer eller mindre än om min egen dotter,» svarade
fiskaren. »Du skulle väl inte ha sett Vifvan?»

»Hon med gullhåret?» sade hafsmannen. »Jo, det kunde kanske hända, att
jag har sett henne. Jag har till och med sett henne alldeles nyss! Hon
satt på hafsbotten och drog pärlor på sjögräs.»

»Då ger du mig henne genast tillbaka!» ropade fiskaren. »Genast hör du —
— eller — —».

»Eller hvad för slag?» frågade hafsmannen, satte sin tångkrans på sned
och lade armarna i kors. Han såg morsk ut.

»Eller jag hänger din son i första gran i skogen,» skrek fiskaren. »Det
är lätt gjordt!»

»Det är ännu lättare, att kväfva din dotter i en bölja,» sade
hafsmannen.

»Nå, då skall du få din herr son igen,» ropade fiskaren. »Med stjärt och
allt! Jag skall redan i afton hämta honom i brygghuskaret och stjälpa
honom i hafvet.»

»Gör dig inte besvär!» sade hafsmannen lugnt. »Det var ju tal om sex år,
tyckte jag, att du nyligen sade. Jag tycker om, att man är precis med
sina löften. Ditt första löfte bröt du och flyttade fram tiden. Nu skall
du inte förhasta dig med, att vilja påskynda den. I sex år väntar jag på
min son, och i sex år behåller jag din dotter. På midsommardagen om sex
år sätter jag henne i land vid din dörr i samma ögonblick, som du kastar
min son i hafvet. Det måste vara ordning i allt.»

»Å, du gamla hafskatt! Du stygga gamla hafstroll! Tvi dig!» skrek
fiskaren och hotade honom med en båtshake. Men hafsmannen satt alldeles
stilla och skrattade, så att man såg alla hans tänder.

»Snälla lilla rara hafsgubbe!» sade då fiskaren. »Lilla rara hafsfarbror
och kommendörkapten! Skulle du inte kunna ge mig Vifvan just nu med
detsamma. Skulle det inte vara roligt att redan i dag få din gosse
tillbaka?»

»Det skulle nog vara roligt,» svarade hafsmannen, »men det är en sak,
som är ännu roligare, och det är att hämnas! Det är vildt roligt!» och
så skrattade han så hemskt, att fiskaren kände kalla kårar utefter
ryggen.

»Om sex år!» ropade hafsmannen igen, »om sex år skall du ha din dotter
frisk och stark tillbaka; — det vill säga så vida du passar noga på min
son. Ty sker det honom det allra minsta ondt, ja då — — du vet! Det går
så lätt i en bölja!»

I detsamma gled en lång, lång bölja med rasslande skum in emot stranden,
och hafsmannen och solen sjönko ned i hafvet.

Medan Vifvan lefde sitt lif nere i hafvets djup, satt lilla Bubblan uppe
i skogssjön och såg upp i träden, undrande hvarför hon aldrig, aldrig
kom.

Först sade fiskarhustrun länge till honom, att hon hade rest bort, men
då dagar och veckor gingo, måste hon fram med sanningen och berätta
Bubblan, att Vifvan hade sjunkit i hafvet, och icke förr än om sex år
skulle hon komma upp igen.

Då kröp Bubblan ned på botten af sjön och syntes icke till på sex dagar.

Men svälten dref honom upp, ty i den lilla sjön fanns just ingen fisk,
och nu hade han blifvit van vid ordentlig människoföda; och så bar
fiskarhustrun till honom mat liksom Vifvan hade gjort, och försökte göra
lifvet så drägligt för honom som möjligt.

Hon hade af fiskaren fått höra hafsmannens hotelser, att det berodde på,
huru de behandlade Bubblan, om Vifvan skulle komma helbrägda tillbaka
till dem igen.

Både hon och fiskaren gingo upp till sjön, så ofta de hade en stund
ledig, och hade alltid mat med till Bubblan. Då de visste, att de på
flere dagar icke skulle få tid att komma upp i skogen, satte de ett helt
tråg med strömming vid sjökanten, så att han icke skulle sakna något,
medan de voro borta, så att svälte gjorde han ju inte, och han kunde ju
lätt nog hålla sig ren, då han hade hela sjön att tvätta sig i. Men det
var också alltsammans.

Fiskaren och hans hustru sade honom visserligen ett par ord, när de
kommo för att hälsa på honom, men de kunde hvarken leka med honom eller
sjunga för honom, och, framför allt, de brydde sig egentligen icke det
minsta om honom, utan tittade endast till honom, därför att de voro
rädda för hafsmannen.

Det var något annat, då Bubblan hade sin egen, kära Vifva till
lekkamrat. Hon älskade honom, som om han hade varit hennes egen bror,
och delade sorg och glädje med honom, och så var hon så vacker att se
på! Fiskargumman var icke alls vacker. Hon var så mager och torr som en
gammal sill, och så luktade hon alltid strömming.

För hvarje år, som gick, blef Bubblan allvarligare. Han växte mer och
mer — och fiskstjärten växte förstås också — och han blef lång och
mager, fick långt, svart hår och sådana sorgsna mörkblå ögon. Han låg
för det mesta nära stranden och spelade på sin flöjt alla de melodier,
han hört Vifvan sjunga, och ännu flera, som han själf hittade på; eller
också låg han och tittade upp i trädtopparna och såg björkarna vifta och
granarna susa och asparna darra. Träden i skogen voro hans bästa vänner.

»Hvad hon skall längta efter er alla, ni vackra träd!» sade han till sig
själf. »Stackars lilla Vifvan där nere i det stora, kalla hafvet, där
det hvarken växer lingon eller nyponblommor!» och så grät han, ty det
tyngde så förskräckligt på hans samvete, att det var för hans skull
Vifvan hade gått till hafvet; ty hafsmänniskorna ha också samvete liksom
alla andra skapade varelser.

Så började han räkna dagarna och veckorna till dess Vifvan skulle komma
hem, och då han ingen almanacka hade, hittade han på, att för hvar dag
som gick, lägga en liten sten vid stranden, och när han hade lagt sex
gånger tre hundrasextiofem stenar, ja, då kom den lyckliga dag de skulle
ses igen. Han tänkte icke på, att han just samma dag skulle kastas i
hafvet!

För Bubblan var hvarje dag af dessa sex år så tung som en sten, för
Vifvan flöt hvarje dag så lätt som en bölja.

Och så randades midsommardagen sex år efter den dag hon blifvit dragen
ned i hafvet, och då hon skulle sättas i land på jorden igen.

Fiskaren hade tidigt på morgonen begifvit sig upp till skogssjön med sin
kärra, hvarpå han satt sitt största bykkar, fullt af vatten, och däri
lyfte han och hans hustru Bubblan.

De hade flätat en krans af eklöf till hans mörka hår och hängt en annan
krans kring hans axlar. Då de kommo till stranden, lyfte de honom ned i
båten, och båten var klädd med björklöf och röda pioner; det var ju
midsommardag, och det fattiga hafsfolket skulle väl ändå se litet af
allt det gröna, hvarmed jorden klär sig till midsommar.

Där låg Bubblan i båten med hakan på relingen och stirrade ut mot
hafvet, hvarifrån Vifvan skulle komma.

Det var den klaraste solskensdag.

Himlen och hafvet voro så blå och flöto så öfver i hvarandra, att man
knappt kunde se hvilket, som var hvilket, och öfver hela vattenytan
gingo små krusiga böljor, som om en stor befolkning skulle vara i
rörelse för att vänta på något, som skulle komma. Och nu! — Där ute på
djupet började det röra sig! Det susade, det brusade, och se! Upp från
djupet steg hela festtåget.

I spetsen kommo tre hornblåsare.

Det var tre unga hafsgossar, som redo på sprattlande sjöhästar och
blåste på stora snäckor, så att kinderna stodo som segel för vinden.

Så kommo hafsmannen och hafsfrun arm i arm. Hon var klädd i grön
glimmertång med pärlor, och hade koraller kring halsen.

Han var i stor uniform d. v. s. i grön gördel med blå musslor,
bärnstenshalsband och bärnstensörhängen och en väldig treudd i handen.

Bakom dem kom en stor skara hafsmänniskor, hafsjungfrur i hvita
skumslöjor med kransar af näckrosor kring håret, och hafsmän i blå och
gröna böljekappor med rosetter af blommande tång kring stjärtarna.

De dansade par om par framför triumfvagnen, som nu körde fram öfver
vågorna.

Sex frustande delfiner drogo ett stort rosenrödt snäckskal, och därpå
stod Vifvan.

Hon var klädd i en hafsblå böljeslöja med tusentals gnistrande stänk,
och kring hennes skuldror fladdrade hennes långa, lockiga gullhår och
sväfvade som solstrålar efter henne.

Bakom triumfvagnen kom därpå den öfriga uppvaktningen af dansande
sjöjungfrur, som spelade på silfverharpor och blåste på långa flöjter af
kristall, medan små hafsungar hela tiden slogo volt omkring dem som
delfiner.

Men uppe i luften sväfvade en lång rad af hvita måsar som en sky efter
tåget.

Bubblan låg i båten och såg ut emot hafvet och emot Vifvan.

Hon log emot honom, och lyste som själfva solen, där hon gled fram öfver
vågorna.

»Kommer du! Kommer du ändtligen!» ropade han och bredde ut armarna emot
henne.

Hon närmade sig stranden, och nu satte hon sin fot på den stora stenen
nedanför fiskarstugan.

Bubblan reste sig till hälften i båten för att vända sig emot henne, men
i samma ögonblick Vifvan steg i land, trampade fiskaren så hårdt i ena
sidan af båten, att Bubblan gled ut öfver den andra sidan och ned i
hafvet, där hafsfolket snabbt som en tanke drog honom till botten.

                  *       *       *       *       *

Ja, nu var Vifvan hemma igen, och hennes föräldrar kunde icke nog
förvåna sig öfver, huru stor och vacker hon blifvit. Hennes ögon voro
blå som hafvet på en sommardag, hennes gång var så gungande, hennes
stämma så sjungande, och hennes gullhår sken omkring henne, så att hon
lyste.

»Vi ha ju fått en riktig prinsessa hem,» sade fiskaren och förblef
stående med mössan i handen.

»Är det här ni bo?» frågade Vifvan och såg sig omkring. »Det var
förskräckligt smått och trångt, och så kväfs man ju af brist på luft!
Jag kom inte alls ihåg, att stugan var så liten!»

»Och Bubblan? Hvar är Bubblan?» frågade hon vidare. Hon hade icke sett,
då han försvann i hafvet.

»Han kommer snart tillbaka,» svarade modern. »Hans föräldrar ville bara
tala litet med honom,» och så försökte de att vända hennes tankar på
något annat.

Hon skulle se trädgården och ängen, och gå upp på berget till den lilla
sjön, men öfverallt gick hon tyst.

»Hvad det är smått, alltsammans!» sade hon. »Jag kan ju inte andas.»

Det enda, som gladde henne att se, var den lilla sjön, där Bubblan hade
bott, och där hon hade lekt med honom, men hon tyckte också att den hade
krympt ihop och blifvit så sorgligt liten.

»Det allra minsta rum nere i hafvet är mycket större, än denna
vattenskvätt,» sade hon. »Den är inte stort större än hafsfruns
nackspegel.»

Hvar dag frågade hon bara:

»Kommer inte Bubblan snart?» och så måste de ju slutligen säga henne,
att hon gjorde bäst i att glömma honom, ty nu skulle visst hafsfolket
näppeligen släppa honom mera.

Då blefvo Vifvans ögon mörka, och hon hvarken sjöng eller skrattade
mera.

Hon satt endast och grubblade på, huru hon åter skulle kunna få se sin
barndomsvän.

Till hafsstranden fick hon icke gå, ty fiskaren lefde i en ständig
ångest, att hafsfolket åter skulle ta henne, och hon visste också nu,
att på hafsbotten kan intet människobarn lefva, som icke hafsmannen
själf har andats på. Hon ville helst ha Bubblan upp till sig på jorden.

Och Bubblan själf! Ja, han tänkte aldrig på annat. Han simmade omkring
som en skugga nere på hafsbotten och hade aldrig ro, hvarken dag eller
natt. Det plågade honom, att det ständigt blänkte till och strålade i
hafvet, och den eviga musiken där nere gjorde honom så orolig och sjuk
att han ofta borrade sig ända ned i botten för att slippa höra den.

Han tänkte på tystnaden uppe vid den lilla skogssjön, på björkdoften och
de varma ångorna från granskogen. Han slöt ögonen för alla de blå
böljorna, som susade så lockande omkring honom och tänkte på
nyponbuskarna, som nu stodo fulla af rosor, och smultronbacken, där nu
Vifvan gick och plockade bär, och han grät så salta tårar, som endast en
hafsgosse kan gråta.

In till stranden fick han aldrig simma, men ibland fick han tillåtelse,
att stiga upp öfver vattenytan och se emot land. Och då kunde han ligga
timtals i solskenet och stirra in mot skogen, där han kände den höga
granen, som sköt upp öfver de andra.

»Där bakom ligger min egen, älskade sjö!» suckade han. »Och där går
Vifvan ensam, ensam!»

Och Vifvan satt nästan alltid uppe vid sjön. Då hon icke fick gå ned
till hafvet, ville hon icke se det. Hon längtade efter hafvet så att det
brände i bröstet på henne, och hvarje andetag hon tog var henne en
plåga.

»Om jag ändå hade Bubblan här!» suckade hon. »Så skulle vi tala om
hafvet och om allt det underbara där nere, och — hvem vet — kanske kunde
hon en dag få veta hemligheten, huru han skulle kunna föra mig lefvande
ned på djupet.»

Hon lät smultronen stå utan att äta dem och lät blommorna vissna utan
att plocka dem.

Hon brydde sig icke om någonting.

Ibland stod hon uppe på backen och såg ut öfver stranden, och då
inbillade hon sig, att hon såg Bubblan ute på hafvet, men det kunde ju
lika gärna vara en hafsmås, som simmade på vågorna.

Och Bubblan såg mot land och undrade, om det var Vifvans långa gullhår,
som lyste uppe på sluttningen, eller om det blott var solstrålar på
ängen.

Så gick hela sommaren, och hösten kom.

Det hade regnat mycket på sensommaren, och alla bäckar och åar voro
fulla af vatten. Från den lilla skogssjön flöt också en bäck ned mot
hafvet. Den hade lång väg att gå genom den djupa skogen och genom en
bred, trädbevuxen dal ut till hafvet.

Under hela försommaren hade den varit torr, och man kunde gå i
flodbädden som på en väg, men nu efter regnskurarna fylldes den allt mer
och mer med vatten och sprang skummande från sjön in i skogen och vidare
ned mot hafvet.

»Denna bäck finner väg till hafvet,» tänkte Vifvan. »Skulle det vara
omöjligt, att finna väg från hafvet och dit upp?»

Om hon blott en gång kunde få tala med Bubblan! Men hur skulle det väl
gå till? —

Då hände det en dag, att det blef en stark storm, och hafsfolket hade
fullt upp att göra med att dansa omkring ett skepp, som var nära att
förlisa långt ute på hafvet.

Fiskaren var upptagen af att draga i land sina not och båtar, och då
passade Vifvan på och sprang allt hvad hon kunde längs stranden till en
liten bukt, där det alltid var mera lä än på andra ställen.

»Bubblan!» ropade hon emot stormen. »Bubblan! Kom upp! Det är Vifvan som
ropar!»

Bubblan flöt nere i hafvet, ensam och sorgsen. Han ville aldrig vara med
om att göra människor skada, som de andra hafsmänniskorna, och han
lyssnade genom stormen och tyckte sig känna igen Vifvans stämma.

Han vågade sig upp, och då han visste, att alla hafsmänniskorna voro
långt borta, simmade han, så fort han kunde, in emot stranden.

»Vifvan! Min Gullvifva, är det du?» ropade han till henne.

»Ja, ja, ja!» ropade hon tillbaka.

»Och aldrig kunna vi nå hvarandra mera,» svarade han med klagande
stämma. »Min far har sagt, att lefvande kommer du aldrig mer till
hafvets botten. Han hatar din far och mor och dig och alla människor!»

»Då måste du komma till mig,» sade Vifvan. Hon kunde nu tala saktare, ty
Bubblan hade simmat helt nära henne.

»Ser du», sade hon och böjde sig så långt ut öfver vattnet, som hon
kunde, »när bara denna storm är förbi, skall du simma upp i bäcken, som
långt här ifrån kastar sig i hafvet. Jag vet, hur dess lopp går, och när
du följer det, kommer du till sist till vår egen sjö bland bergen i
skogen. Där skall ingen ta dig ifrån mig och ingen finna dig, och där
skola vi lefva så lyckligt med hvarandra som då vi voro barn. Kommer du,
Bubblan?»

»Om jag kommer!» svarade han. »Ja, så säkert, som jag lefver, kommer
jag, ty jag kan inte lefva långt från dig!»

»Men vägen är svår!» sade Vifvan. »Du måste hela tiden simma emot
strömmen.»

»Om jag bara når dig, simmar jag mot alla rasande böljor,» svarade han.

»När då stormen är öfver, ger du dig åstad, och tre dagar efteråt väntar
jag dig uppe vid sjön!»

»Du skall inte behöfva vänta tills solen går ned den första dagen,
förrän jag är hos dig,» svarade Bubblan, och därmed skildes de, ty han
hörde på böljebruset, att hafsinvånarna voro på väg hem från
skeppsbrottet.

Då stormen var förbi, brusade hafvet ännu i två dagar, men så lade det
sig till ro, och allt blef stilla. Solen kom åter fram på himlen och
lyste på allt det färgade löfvet i skogen.

Vattnet stod högt i sjöarna, och alla bäckar skummade och brusade hvita
ned öfver höjderna.

Det var tidigt på morgonen, medan hafsfolket ännu hvilade, då Bubblan
steg upp öfver vattenytan och simmade in mot land. Han följde kusten åt,
tilldess han kom till mynningen af den ström, som Vifvan talat om.

Här var landet lågt, ån var bred och flöt tämligen stilla ut i hafvet.
Det första stycket var icke svårt att simma, då dalen bredde sig jämn,
och Bubblans största förskräckelse var, att någon från hafvet skulle se
honom och sätta efter honom; därför höll han sig intill strandbrädden,
där vassen dolde honom.

Men längre in i landet gjorde strömmen en sväng, och då började många
träd att växa utefter dess stränder, så att Bubblan kände sig i säkerhet
för hafsfolket. Nu hade han endast människor att frukta.

Det var ännu tidigt på morgonen, och han simmade så fort han kunde,
tilldess han nådde skogen. Ekarna hade redan börjat att bli gulbruna,
askarna voro hvitgröna, och rönnar och aspar hade blad så röda som blod.
Men lönnträdens löf hade alla färger, och det såg brokigt och gladt ut i
solskenet.

Här började strömmen att bli smalare, och inne i skogen var den endast
en hvit skummande bäck. Bubblan stannade ett ögonblick.

Han var het efter sin häftiga färd, och nu inandades han med glädje
doften af de vissnande löfträden och vällukten från granskogen.

»Ack, ni vackra, välsignade träd!» sade han och sträckte armarna emot
dem. »Hvad det är skönt, att vara i skogen igen! Den varma, tysta
skogen, långt borta från det kalla, hemska hafvet!» och så började han
att simma upp emot skogen.

Men han fick det icke lätt, ty bäcken ville ned mot hafvet, och Bubblan
ville upp mot höjderna, och hårda, vilda böljor slogo mot hans bröst och
ville rifva honom med sig. Då höll han sig åter till sidorna af bäcken,
där strömmen icke var så strid som i midten, och där klängde han sig
fast vid buskar och träd, som växte vid bäckens kanter och hvilade ofta
på en sten för att samla krafter.

Skogen blef tätare och tätare, och solen lyste öfver alla de brokiga
träden. Man hörde intet annat ljud än bäcken, som susade framåt med ett
klingande metalljud.

Det blef svårare och svårare, att arbeta sig upp emot strömmen, och
Bubblan måste hvarje ögonblick hvila.

Men så tänkte han: »Gullvifvan väntar mig däruppe i tystnaden på bergen,
och där skola vi alltid stanna och alltid vara lyckliga,» och så simmade
han vidare med nya krafter.

Då klang det ett horn genom skogen.

Det var jägare, som voro ute för att jaga älg.

Det rasslade genom löfvet, hundarna kommo rusande med tungan ute ur
halsen, och bakom dem följde jägarskaran med bågar och lansar.

Bubblan höll sig alldeles stilla bland albuskarna. Men då stormade
bäcken så hårdt emot honom, att han måste vidare. Han gjorde ett par
slag för att nå en sten under bergväggen. Då hörde han jägarnas rop:

»Älgen! Älgen! Den har kastat sig i bäcken! Där, under albuskarna!»

Bubblan kastade sig ned och kröp in bland buskarna så fort han kunde,
men han hörde, huru jägarna stormade in i snåret ofvanför honom.

Nu hven en pil genom luften, ännu en följde den; den träffade Bubblan
midt i nacken och gick genom halsen på honom.

Han gled och föll, och i detsamma tog bäcken honom och hvirflade honom
bort emot djupet.

Den snurrade och vände honom och kastade hans döda kropp från den ena
klippafsatsen till den andra. Så flöt den ned i dalen, och Bubblan bars
som ett visset blad mot kusten och ut i det stora, öppna hafvet.

Där togo böljorna emot honom och gungade honom vidare, och så fann
hafsfolket honom och begrafde honom på hafsbotten.

Men Vifvan satt och väntade.

Hon väntade i tre dagar, hon väntade i sex, men då Bubblan aldrig kom,
tänkte hon, att hon, skulle följa bäckens lopp och se efter honom; och
så sprang hon in i skogen och gick hela tiden längs bäcken.

Den skummade i väg så hvit och glad, som om den aldrig skulle ha sett
något sorgligt i hela sitt lif.

På ett ställe tyckte Vifvan, att det var blod i vattnet, men det var
blott asparnas röda blad, som hade droppat ned.

Och så sprang hon nedför berget, genom dalen och ut mot hafvet! Nej,
Bubblan fanns där icke!

»Bubblan, min Bubbla! Hvarför kommer du inte?» frågade hon och lade sig
på en stor sten och såg ned i det klara hafsvattnet. Men ingen svarade.

»Bubblan, är du där?» frågade hon åter och lade ansiktet ända ned öfver
vattnet.

»Ja!» hörde hon tydligt en stämma svara där nere.

»Törs jag komma till dig?» frågade hon igen. Hon tyckte så säkert, att
det var Bubblans röst hon hörde. »Kom!» hviskade det där nerifrån. »Kom
fort!»

Då gick Vifvan ut på den yttersta stenen, och där under var hafvet så
djupt, att hon icke kunde se botten.

»När du inte kan komma till mig, så kommer jag till dig!» sade hon. »Nu
kommer jag!»

Och så sprang hon ut.

Men denna gång andades icke hafsmannen på hennes ansikte. Han lät henne
sjunka som en hvit sten till botten.

»Ja, hvad skulle ni med oss att göra?» mumlade han och stötte henne ner
under sanden. »Hvad skulle ni med oss att göra!» — —

Men däruppe låg det stora hafvet och glänste och log i solskenet, som om
det aldrig hade funnits en Vifva och en stackars liten Bubbla.

------------------------------------------------------------------------




                               INNEHÅLL.


              Han som försvor sig                       3

              Alla mina lamm och alla mina björnungar  30

              Moster Kajsas skrin                      41

              Allt som kan flyga                       61

              Gossen, som ville se troll               67

              Alla hafvets vilda vågor                 79

              Fidelunkan                              101

              Svenske-Per                             115

              Bubblan                                 133

------------------------------------------------------------------------




                           De Bästa Böckerna


Genom vårt land går för närvarande en mäktig nationell väckelse, som
bland annat tagit sig uttryck i ett storartadt folkbildningsarbete.
Genom föreläsningar och småskrifter har man sökt väcka den stora massan
till längtan efter vetande och kultur, men skall denna längtan bli något
annat än en hastigt förbrunnen låga, behöfver den en oafbruten näring;
och denna näring är litteraturen, böckerna. Det är knappast möjligt att
böckernas betydelse kan skattas för högt.

De skola vara våra vänner, till hvilka vi gå när dagens plikter äro
fullgjorda för att vederkvickas af deras tankars skönhet och deras
känslors värme.

Men för många har svårigheten varit att träffa dessa vänner. Böckerna ha
varit för dyra. Det är för att försöka hjälpa härvidlag, för att i någon
mån ge den inom hela nationen vaknande längtan efter högre kultur ny
näring och större utvecklingsmöjligheter, som undertecknad beslutat att
i ett billighetsbibliotek _=à 1 kr. volymen=_ ge ut




                          _De Bästa Böckerna._


_=De Bästa Böckerna=_ komma förnämligast att hämtas ur de rika
litteraturskatter af klassisk och modern svensk skönlitteratur, utländsk
litteratur, populärvetenskap och reseskildringar som tillhöra mitt
förlag och de komma att utstyras på ett särdeles vackert och värdigt
sätt.

Det är också därför mitt hopp att _=De Bästa Böckerna=_ skola tränga in
i tusentals svenska hem, höga som låga, att de skola läsas af alla
åldrar, icke minst af det uppväxande släktet, och att de, där
litteraturen förut varit en dyrbar lyx, skola bli en ny källa till
kunskap, skönhet och glädje.

                                                       _ALBERT BONNIER._




                           De Bästa Böckerna


                           à 1 krona volymen.

                      Följande volymer föreligga:

           =C. M. BELLMAN, Fredmans Epistlar.= Ord och musik.
           =AUG. BLANCHE, Hyrkuskens Berättelser.=
           =AUG. STRINDBERG, Hemsöborna.=
           =PER HALLSTRÖM, En gammal historia.=
           =ALPH. DAUDET, Lilla parfvelns historia.=
           =ANNA MARIA LENNGREN, Skaldeförsök.=
           =C. J. L. ALMQVIST, Folklifsberättelser.=
           =VIKTOR RYDBERG, Romerske kejsare i marmor.=
           =GUSTAF AF GEIJERSTAM, Vilse i lifvet.=
           =HELENA NYBLOM, Sagor.= 1:a samlingen.

Under förberedning äro:

           ¯Linné¯, Lappska resan.
           ¯Bellman¯, Fredmans sånger.
           ¯V. von Braun¯, Skämtsamma dikter.
           ¯Elias Sehlstedt¯, Sånger och visor. I urval.
           ¯G. H. Mellin¯, Blomman på Kinnekulle.
           ¯Z. Topelius¯, Hertiginnan af Finland.
           ¯Selma Lagerlöf¯, Kristuslegender.
           ¯Verner v. Heidenstam¯, Dikter.
           ¯Ellen Key¯, Tankar.
           ¯Tor Hedberg¯, Judas.
           ¯Daniel Fallström¯, Dikter. I urval.
           ¯Anna Wahlenberg¯, Två hustrur.
           ¯Gustaf F. Steffen¯, Det moderna England.
           ¯Leo Tolstoy¯, Kreutzersonaten.
           ¯Beatr. Harraden¯, Skepp, som mötas i natten.
           ¯H. Scharling¯, Vid nyårstid i Nöddebo prästgård.
           ¯Oscar Wilde¯, Dorian Gray’s porträtt.

                   ☞ Anmälan, se omslagets innersida.

------------------------------------------------------------------------




                          TRANSCRIBER’S NOTES


 1. The "k" in ska was truncated, but clear from context on p. 14.
 2. Corrected prinssessan to prinsessan on p. 31.
 3. Corrected — (em dash) to » (opening quote) preceeding Hvad on p. 34.
 4. Corrected det to den on p. 46.
 5. Added » (closing quote) after "hals." on p. 47.
 6. Corrected "käringen," to "käringen?»" on p. 48.
 7. Removed » (closing quote) after "bomullshalsduk." on p. 50.
 8. Added » (closing quote) after "klocka!" on p. 54.
 9. Corrected han to ha on p. 55.
10. Corrected ångot to något on p. 65.
11. Corrected hälla to hålla on p. 65.
12. Corrected "trol l" to troll on p. 72.
13. Corrected förändgar to förändringar on p. 76.
14. Corrected ginstor to gnistor on p. 77.
15. Corrected de to det on p. 80.
16. Corrected äter to åter on p. 84.
17. Inserted och on p. 88.
18. Corrected Violenta to Violanta on pp. 95 and 99.
19. Corrected springar to springer on p. 108.
20. Corrected full to föll on p. 140.
21. Did not correct missing closing quotes (twice nested) after
    "stormar." on p. 148.
22. Added » (closing quote) after "Vifvan?" on p. 153.
23. Removed comma after hafvet on p. 160.
24. Silently corrected typographical errors.
25. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.
26. Enclosed italics font in _underscores_.
27. Enclosed bold font in =equals=.
28. Enclosed spaced font in ¯macrons¯.





End of the Project Gutenberg EBook of Helena Nybloms Sagor, by Helena Nyblom

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 53173 ***