The Project Gutenberg eBook of Natalika, by Lafcadio Hearn

Thoth's bok. Från en egyptisk papyrus.
Käll-jungfrun. En legend från Söderhafsöarna.
Fågel-hustrun. En eskimåberättelse.

SAGOR UR DEN INDISKA OCH BUDDHISTISKA LITTERATUREN:

Legenden om Tilottama.
Brahminen och hans brahminhustru.
Bakawali.
Natalika.
Lik-Demonen.
Lejonet.
Sagan om olycksvidundret.
En buddhistisk parabel.
Pundari.
Yamaraja.
Trons lotusblomma.

ISLAMISTISKA BERÄTTELSER:

TRADITIONER UR TALMUD:

En legend om Rabba.
Begabbarena.
Esthers val.
Ett halacha spörsmål.
Rabbi Jochanan Ben Saccai.
En tradition om Titus.

FÖRETAL.

Medan jag var sysselsatt med att sammanfoga denna lilla mosaik af legender och sagor, kände jag mig lik handelsmännen i Sindbads andra resa, hvilka fingo nöja sig med att tillvarataga de små juveler, som fäst sig vid köttstycken, dem örnarna upphämtat från Diamanternas Dal. Jag har för mitt urval helt och hållet varit beroende af tidigare öfversättares arbete, och de stycken jag plockat samman syntes mig alltför små, för att hvart för sig förtjäna en särskild litterär infattning. Genom att slipa alla mina stenar enligt ett gemensamt mönster har jag otvifvelaktigt förringat skönheten hos en del af dem. Men deras färger tycktes mig i alla fall så sällsamma och deras lyskraft så trolsk, att deras värde icke kunde bli helt och hållet förstördt ens af en så oskicklig handtvärkare som jag.

Kort sagdt, dessa sagor, legender, parabler etc., äro helt enkelt rekonstruktioner af det som berört mig såsom det mest fantastiskt sköna i all den exotiska litteratur, som varit mig tillgänglig. De originala berättelsernas innehåll har — på några få undantag när — förblifvit oförändradt. I en del fall har jag gjort små tillägg, i andra förkortat ett grand; men tilläggen förskrifva sig vanligen från samma källa som sagan, medan förkortningarna haft sin reson i tvånget att undvika upprepningar eller att förbigå episoder, som vore olämpliga för en större läsarekrets. Jag nödgas särskildt utpeka en del af de friheter, jag tillåtit mig.

I den polynesiska sagan "Käll-jungfrun" har jag i ansenlig grad omarbetat en legend, som jag anträffat i Gill's "Myths and Songs of the South Pacific", — en intressant, men fullkomligt okonstnärlig bok, i hvilken ett beundransvärdt material blifvit ytterst torftigt behandladt. I en annan del af Mr. Gill's bok fann jag texten och öfversättningen af den trolska "Tjufvarnas Sång", och beslöt att med några fantastiska förändringar utnyttja den i en berättelse. Den arabiska "Kärlekslegenden" är ännu mer apokryfisk, ty den består af fragmentariska arabiska historier, som lånats ur Stendhal's "L’Amour", och af mig sammanstöpts till en berättelse.

I de judiska sagorna har jag ofta förenat med hvarann flere särskilda episoder, som förtäljas om samma person i olika Talmud kapitel. Detta förfaringssätt påpekas emellertid i hvart enskildt fall genom Gemara hänvisningarna i den inledande texten. Genom att rådfråga registren till Hershon’s "Miscellany" och Schwab’s öfversättningar från den jerusalemitiska Talmud blef det mig lätt att utvälja ett antal egendomliga traditioner, som hänförde sig till någon framstående rabbin, och att sammanknyta dessa traditioner i en berättelse. Slutligen bör jag bekänna, att historien om "Natalika" icke hämtats direkt ur Ferista, eller Fihristah, utan från en bok af Jacolliot, en briljant författare, men opålitlig vetenskapsman, hvars arbeten icke äga något värde såsom källskrifter. Vare sig sann eller falsk, tycktes mig denna saga alltför vacker för att förbigås.

I ett enda fall har jag gjort ett rent öfversättningsarbete. Léouzon Le Duc’s återgifvande af "Kalevala" syntes mig vara det yppersta exempel på poetisk prosa jag någonsin påträffat i öfversättningslitteraturen. Jag har valt ut tre episoder, och återgifvit dem nästan ord för ord. [Då det vore meningslöst att för svenska och finska läsare presentera en öfversättning af dessa öfversättningar ur Kalevala, ha de uteslutits ur denna svenska upplaga. Ofvers.]

Så godt som alla de med petit stil tryckta inledningsfraserna äro, om än med små förändringar, hämtade ur litteraturen hos de folk, hvars legender de introducera. Många bland dem förskrifva sig från den outtömliga skatt af indisk visdom, som kallas "Pantchatantra", andra från särskilda buddhistiska arbeten. Den inledande texten till historien "Konungens Rättvisa" är lånad från den persiska "Mantic Uttaïr", af Farid Uddin Attar; och de ord, som begynna den "Buddhistiska Parabeln" (hvilken bearbetats efter en berättelse i Stanislas Julien’s "Avadanas") äro valda ur "Dhammapada". I allmänhet tror jag att de kortare berättelserna mindre bära spår af min behandling, än de längre. Den underbara egyptiska sagan om "Thoth’s Bok" är mycket mer frapperande i Maspéro’s franska öfversättning efter den originala papyrus-texten; men det egyptiska uttryckssättet karakteriseras ofta af en nakenhet, som förefaller oss ännu mera oblyg, än de i berättelsen omtalade dansande flickorna på väggmålningarna.

Den bifogade bibliografiska förteckningen upptager nästan alla de källor, ur hvilka jag hämtat mitt material. Några af dessa arbeten ha blifvit nämnda endast för det de skänkt mig två eller tre enskilda satser. Sålunda har jag lånat några uttryck och tankar från "Amarou", från Fouché’s öfversättning af "Ritou Sanhara" och framför allt från de rika noter, som bifogats Chézy’s praktfulla öfversättning af Sakuntala.

Denna lilla samling gör intet anspråk på att bli uppmärksammad af vetenskapsmän. Den har utgifvits endast för att låta allmänheten dela den njutning jag själf erfarit under det jag gjorde mig bekant med några mindre kända litteraturskatter.

Under den tid jag sysslat med min mosaik har det framträdt två anmärkningsvärda arbeten med liknande syfte: Helen Zimmern’s "Epic of Kings", och Edwin Arnold’s "Rosary of Islam". Den förra utgör en populär öfversättning af Firdusi, och i den senare har med utsökt skicklighet infogats några af "Mesnewi’s" skönaste pärlor. Jag hoppas mina i så mycket lägre grad konstnärliga bidrag till populariseringen af en främmande litteratur hos andra må uppväcka lusten att åstadkomma något värdefullare än jag förmått framlägga. Mina klenoder voro få och små: de stora och praktfulla vänta på en Sindbad eller en skicklig diamantslipare, som skall förvandla dem till juvelbuketter så sköna, som de knippen af topasblommor och rubinknoppar, hvilka läggas ned på Nourmahals graf.

STRÖDDA BLAD

THOTH'S BOK.

En sällsam egyptisk sägen, sådan den förtäljes i demotisk skrift på en gammal papyrus, funnen i nekropolen Deir-el-Medineh, bland ruinerna af det hundraportade Thebe. Upptecknad i det trettiofemte året af någon förgäten Ptolemaeus’ regering, och i månaden Tybi afslutad af en skrifvare, ryktbar bland trollkarlar… Otvifvelaktigt tillägnad Thoth, alla skrifvares herre, alla trollkarlars stormästare, hvars välbehag vördnadsfullt nedkallats öfver hvar och en, som talar godt om bemälda papyrus…

… Thoth, den gudomlige, alla skrifvares herre, ypperst bland konstnärer, alla trollkarlars furste, skref — säges det — en gång med egen hand en bok, som öfverträffade alla andra böcker, och som innehöll ingenting annat än tvänne magiska formler. Hvem hälst än kunde uppläsa den första af dessa formler, blef endast gudarna underordnad — ty i samma stund han uttalade besvärjelsen, blefvo bärg och dalar, haf och moln, himlens höjder och helvetets djup hans vilja underdåniga; medan luftens fåglar, mörkrets kräldjur och fiskarna i vattnet tvingades att framträda och röja de tankar, som lågo dolda i deras hjärtan. Men hvem hälst än kunde uppläsa den andra formeln, han skulle aldrig lära känna döden, — ty om han äfven blefve begrafven i jordens innanmäte, så skulle han likväl genom mörkret skåda himlen och förnimma jordens röster genom den djupa tystnaden. Äfven i grafven skulle han se solens uppgång och nedgång och gudarnas kretslopp och månens tilltagande och aftagande och firmamentets eviga stjärnljus.

Och Thoth inneslöt sin bok i ett skrin af guld, och guldskrinet i ett skrin af silfver, och silfverskrinet i ett skrin af elfenben och ebenholts och elfenbens och ebenholtsskrinet i ett skrin af palmträ och palmträskrinet i ett skrin af brons och bronsskrinet i ett skrin af järn. Och detta begrof han i bottnen af Egyptens stora flod, på det ställe där den flyter genom distriktet Koptos. Och odödliga flodvidunder ringlade sig kring skrinet, för att försvara det mot trollkarlar.

Men bland alla trollkarlar var Noferkeptah, Kung Minibphtah’s son, (må han för evigt få behålla lif, hälsa och krafter!) den första, som genom list upptäckte den plats, på hvilken den underbara boken blifvit gömd, och var modig nog att bemäktiga sig den. Ty efter det han rundligen ersatt den visaste af de gamla prästerna, för att denne skulle visa honom vägen, erhöll Noferkeptah af sin fader, Pharao, en kunglig, väl utrustad och välbemannad farkost, i hvilken han begaf sig till Koptos för att uppsöka den fördolda skatten. Och då han efter många dagars resa anlände till Koptos, skapade han sig en magisk båt med en magisk besättning genom att framsäga några hemlighetsfulla ord. Han själf och den framtrollade besättningen arbetade på att finna skrinet, och genom att med fördämningar afleda vattnet lyckades det dem slutligen. Därefter öfvervann Noferkeptah med hjälp af sin trolldom den odödliga ormen, hvarpå han bemäktigade sig skrinet, uttalade de hemlighetsfulla formlerna och blef endast gudarna underordnad.

Men gudarna vredgades på honom och läto hans syster och hustru, Ahouri, omkomma i Nilen, och desslikes hans son. Noferkeptah tvingade visserligen floden att återgifva de döda, men trots det bokens makt på ett särskildt, hemlighetsfullt sätt höll dem vid lif, lefde de icke på samma sätt som förut, hvarför han var tvungen att låta begrafva dem i den stora nekropolen i Koptos. Efter att hafva upplefvat allt detta, fruktade han för att ensam återvända till konungen och band därför boken öfver sitt hjärta samt dränkte sig själf. Bokens makt bevarade på sätt och vis äfven hans lif; men han lefde icke på samma sätt som förut, hvarför man förde honom tillbaka till Thebe, lik en, den där passerat Amenthi, och begrof honom tillika med boken invid hans fäder.

Genom bokens makt lefde han likväl i grafvens mörker, såg solen gå upp, såg gudarnas kretslopp, såg månens olika stadier och nattens stjärnor. Genom bokens makt kallade han äfven till sig skuggan af sin syster Ahouri, — som han tagit till hustru i enlighet med egypternas sed. Och det var ljust i deras boning. Sålunda åtnjöt Noferkeptah en spöklik lycka i sällskap med Ka’n, eller skuggan, af sin hustru Ahouri, och Ka’n af sin son Mikhonsou.

Fyra generationer hade dött sedan kung Minibphtah’s tid; och Ousirmari var nu Pharao i Egypten. Ousirmari hade två söner, lärda bland egypter, — Satni var den äldres namn och Anhathoreröou den yngres. Och i Egypti land fanns det ingen så kunnig skrifvare som Satni. Han förstod att uttolka de heliga texterna, inskriptionerna på amuletterna, tänkespråken i grafvarna och de ord, som voro inhuggna på minnesmärken, och böckerna i den prästerliga boksamling, som kallas "Lifvets Dubbla Hus". Likaså kände han sammansättningen af alla de trollformler och besvärjelser, dem andarna åtlyda, så att det icke fanns någon trollkarl lik honom i hela Egypti land. Och Satni hörde en gammal präst tala om Noferkeptah och Thoth’s bok och beslöt att tillägna sig den. Men den åldrige prästen varnade honom, sägande: "Akta dig för att taga boken från Noferkeptah, ty han kan förtrolla dig och tvinga dig att föra den tillbaka till honom i grafven, samt att därutöfver göra en svår bot."

Icke desto mindre begärde, och erhöll, Satni konungens tillåtelse att nedstiga i nekropolen i Thebe och att — om han det kunde — därifrån bortföra boken. Han begaf sig därför till Thebe, ledsagad af sin bror.

Tre dagar och tre nätter letade bröderna i de dödas omätliga stad, och efter det de vandrat genom milslånga svarta gånger, och nedstigit i hundratals grafvar och tröttat ut sig med att vid skenet af en flämtande lampa dechiffrera otaliga inskrifter, funno de slutligen Noferkeptahs hvilorum. Men då de inträdde i grafven, blefvo deras ögon bländade; ty Noferkeptah låg där vid sidan af sin hustru Ahouri och Thoth’s bok, som låg midtemellan dem, utspred ett så mäktigt sken, att det liknade solens. Då Satni trädde in, reste sig Ahouris vålnad mot ljusskenet och frågade honom, "hvem är du?"

Då svarade Satni: "Jag är Satni, kung Ousirmaris son, och jag kommer för att taga boken, som ligger mellan dig och Noferkeptah. Om du ej ger mig den godvilligt, så rycker jag den från dig med våld."

Men kvinnans vålnad svarade honom: "Tala icke så dåraktigt! Begär icke denna bok! Ty då vi erhöllo den beröfvades oss glädjen att lefva på jorden den tid, som naturenligt blifvit oss tillmätt; och detta förtrollade lif i grafven är icke likt lifvet i Egypten. Boken kan på intet vis vara dig till gagn! Lyssna därför hellre till berättelsen om alla de pröfninger, med hvilka vi hemsökts för denna boks skull…"

Men efter det han lyssnat till Ahouris historia var Satnis hjärta fortfarande hårdt som brons, och han upprepade:

"Om du ej frivilligt ger mig boken, som ligger mellan dig och
Noferkeptah, så rycker jag den från dig med våld."

Då reste sig Noferkeptah, skrattade och sade: "O Satni, om du värkligen är en skrifvare af den rätta sorten, så afvinn mig denna bok! Om du ej är feg, så låt oss spela om besittningen af den, låt oss spela ett femtiotvå spel!" — Det fanns nämligen ett schackbräde inne i grafven. —

Så spelade Satni ett spel schack med Noferkeptah, medan Ahouris och den storögda gossens Ka’er eller skuggor sågo på. Men deras ögon, som jämte Noferkeptah’s fixerade honom, förvirrade honom till den grad, att han blef yr i hufvudet och hans tankars väf tilltrasslades så att han förlorade spelet. Noferkeptah skrattade, uttalade ett magiskt ord och lade schackbrädet på Satnis hufvud. Satni sjönk ända till knäna ned i marken.

Ännu en gång spelade de, och med samma utgång. Då uttalade Noferkeptah ett annat magiskt ord, och lade återigen schackbrädet på Satnis hufvud. Och Satni sjönk till höfterna ned i marken. Ytterligare en gång spelade de, och med samma resultat. Då uttalade Noferkeptah ett tredje magiskt ord, och lade schackbrädet på Satnis hufvud. Och Satni sjönk ända till öronen ned i marken.

Då kallade Satni på sin bror, och begärde af honom några mäktiga talismaner. Och brodern hämtade dem skyndsamt och lade dem oförtöfvadt på Satnis hufvud, och räddade honom därmed ur Noferkeptah’s våld. Men efter att ha gjort detta, föll Anhathorerôou död ned i grafven.

Och Satni sträckte ut handen, tog boken från Noferkeptah och gick från grafven ut i gångarna, medan boken upplyste hans väg, så att ett starkt sken kastades framför honom, under det allt bakom honom låg i mörker. I mörkret följde Ahouri efter honom, och klagade högljudt: "Ve, ve öfver oss! Det lifgifvande ljuset har fråntagits oss; det ohyggliga Intet har kommit öfver oss! Så skall då den värkliga tillintetgörelsen intränga i grafven!" Men Noferkeptah kallade Ahouri till sig, bad henne upphöra att gråta och sade till henne: "Sörj ej öfver boken; jag skall förmå honom att vända åter med den, bärande en grepe och en käpp i handen och ett brinnande fyrfat på hufvudet."

Men då Ousirmari fick veta allt detta, blef han mycket ängslig för sin son och sade till honom: "Se, din dårskap har redan orsakat din broder Anhathorerôous död; tag dig därför tillvara, så att du icke må komma äfven din egen undergång åstad. Den döde Noferkeptah är helt visst en mäktigare trollkarl än du. För genast boken tillbaka, så att han icke må förgöra dig."

Men Satni svarade: "Se, aldrig har jag närt någon sinnlig önskan eller gjort någon lefvande varelse förnär. Huru skulle då de döda förmå något mot mig? Det är endast en dålig skrifvare — en skrifvare som icke lärt att behärska sina passioner — som kan öfvervinnas med trolldom."

Emellertid inträffade kort därpå något oväntadt. Då Satni en dag stod i förhallen till Pthahs tempel, fick han se en kvinna så skön att han — i och med detsamma hans ögon riktats mot henne — upphörde att handla som en lefvande varelse och all världen omkring honom blef otydlig som en dröm. Och medan den unga kvinnan bad inne i templet, blef Satni upplyst om att hennes namn var Thoutboui, och att hon var dotter till en profet. Hvarpå han skickade ett bud till henne, sägande: "Detta tillkännagifver min herre: 'Jag, Prins Satni, Kung Ousirmaris son, älskar dig så högt, att jag känner mig döende… Om du vill älska mig som jag det önskar, så skall jag gifva dig konungsliga gåfvor; men om ej, så vet att jag äger makt att begrafva dig lefvande bland de döda, så att ingen därefter får skåda dig'."

Då Thoutboui hörde dessa ord såg hon hvarken förvånad, harmsen eller förskräckt ut; hennes svarta ögon skrattade blott och hon svarade: "Bed din herre, Prins Satni, Kung Ousirmaris son, besöka mig i mitt hus i Bukastes, dit jag just nu beger mig"… Hvarpå hon aflägsnade sig tillsammans med sin svit af uppvaktande jungfrur.

Så begaf sig Satni skyndsamt till Bukastes, och till Thoutbouis, profetens dotters, hus. I hela näjden fans det intet hus, som liknade hennes, det var högt och långt och omgifvet af en trädgård, som inhägnades af en hvit mur. Satni fördes af Thoutbouis tjänarinna in i huset, och uppför en vindeltrappa till ett rum i öfre våningen, i hvilket det fanns stora bäddar af ebenholts och elfenben, dyrbara, konstfullt utskurna möbler, trefötter med brinnande parfymer och bord af cederträ med skålar af guld. Och väggarna voro beklädda med lapis lazuli inlagd med smaragder, hvilket gjorde dagern egendomlig och dallrande. Thoutboui visade sig på tröskeln, klädd i hvita väfnader, genomskinliga som dräkterna hos de danserskor, hvilka äro målade på väggarna i pharaonernas palats. Då hon stod där i ljusskenet och Satni betraktade hennes smidiga lemmar och smärta kropp, kände han sitt hjärta upphöra att slå och han kunde ej tala. Men hon bjöd honom vin och mottog ur hans händer de gåfvor han medfört, — samt tillät honom att kyssa sig.

Därpå sade Thoutboui: "Med gåfvor är jag icke lätt vunnen. Jag vill likväl pröfva dig, eftersom du så önskar. Gif mig ett kontrakt, som öfverlämnar åt mig allt det du äger, — ditt guld och ditt silfver, dina jordområden och hus, dina ägodelar och allt som tillhör dig. Så att det hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"

Och Satni, som blickade in i hennes ovala, svarta juvelögon, glömde värdet af allt det han ägde. En skrifvare tillkallades och uppsatte kontraktet, som öfverlämnade alla Satnis ägodelar åt Thoutboui.

Därefter sade Thoutboui: "Ännu en gång vill jag pröfva dig, efter du önskar det. Om du vill äga min kärlek, så öfverlämna mig äfven dina barn som slafvar, i annat fall komma de att söka tvist med mina barn angående det du förut ägde. Så att det hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"

Och Satni betraktade hennes förtrollande barm, hvilken häfde sig hvit som om den varit skuren i elfenben och rundade sig likt strutsägg; — och han glömde sina älskade barn och undertecknade kontraktet… I samma ögonblick anlände en budbärare, sägande: "O, Satni, dina barn vänta dig därnere." Och han svarade: "Bed dem komma hit upp."

Då sade Thoutboui: "Ännu en gång vill jag pröfva dig, då du så önskar det. Om du vill vinna min kärlek, så låt döda dina barn, eljes kunna de någon gång i framtiden göra anspråk på det du nu gifvit mig. Så att det hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"

Och bedårad af hennes förföriskt smidiga växt, af hennes blomstrande behag, af hennes elfenbenshvita skönhet, förglömde Satni till och med sina faderskänslor, och svarade: "Vare det så; om jag härskade öfver himlen, så gåfve jag till och med den för en kyss af dig."

Då lät Thoutboui döda Satnis barn inför faderns ögon, och han försökte icke ens rädda dem. Hon bad sina tjänare kasta kropparne ut genom fönstret till kattorna och hundarna nedanför; likväl lyfte Satni ej ett finger för att förhindra det. Och medan han drack vin tillsammans med Thoutboui, kunde han höra tjutet af de djur, som slukade hans barns kött. Men han endast stönade emot henne: "Gif mig din kärlek! Jag är som i helvetet för din skull!" Och hon reste sig upp, gick till rummet invid, vände sig om, bredde ut sina sköna armar mot honom och drog honom till sig med sina outgrundliga ögons trollmakt…

Men då Satni sökte omfamna och kyssa henne, se: då öppnade sig hennes rosiga mun och vidgades och djupnade, — gapade allt större, allt svartare, tillväxte hastigt, ohyggligt, — till ett mörker likt nekropolernas, ett djup likt Amenthis! Och Satni såg endast en afgrund gapa framför sig, nattlikt svart och hemsk, och utur afgrunden frambrusade en stormvind, som ryckte honom med sig och hvirflade om med honom, som om han varit ett vissnadt löf. Och han förlorade medvetandet…

Då han vaknade upp igen låg han naken vid ingången till en underjordisk begrafningsplats. En så vild skräck och förtviflan öfverföll honom, att han beslöt att göra slut på sitt lif. Men konungens tjänare funno honom och buro honom välbehållen hem till hans faders hus. Och Ousirmari lyssnade till hans hemska berättelse.

Därpå sade Ousirmari: "O Satni, den döda Noferkeptah är en mäktigare trollkarl än till och med du, som likväl är lefvande. Vet framför allt, min son, att dina barn lefva och befinna sig väl i min omvårdnad; och vet äfven att den kvinna, hvars skönhet förtrollade dig, och för hvars skull du i tankarna begått alla dessa skändliga brott, var en skenbild, framtrollad af Noferkeptah. Genom att sålunda uppväcka dina passioner, tillintetgjorde han din magiska makt. Och skynda dig nu, min käre son, att föra boken tillbaka till Noferkeptah, i annat fall kommer du att förgås jämte hela din släkt!"

Så tog då Satni Thoth’s bok, och bärande en grepe och en käpp i handen och ett brinnande fyrfat på hufvudet förde han den tillbaka till den thebanska nekropolen och ned i Noferkeptah’s graf. Och Ahouri klappade i händerna och smålog, då hon såg ljuset återvända, och Noferkeptah skrattade och sade: "Sade jag dig ej det?" — "Ack, blef du förtrollad, o Satni?" frågade Ahouri. Men Satni bugade sig djupt inför Noferkeptah och frågade hvarmed han kunde få försona sitt fel.

"O Satni", svarade Noferkeptah, "min hustru och min son ligga i verkligheten begrafna i Koptos; dessa gestalter, som du ser här, äro endast deras skuggor, deras Ka’er, — som uppehållas af min trollmakt. Sök därför upp deras hvilorum i Koptos och jorda deras kroppar invid min, på det vi alla må bli förenade, och du sålunda göra bot…"

Så begaf sig då Satni till Koptos, och råkade där en åldrig präst, som visade honom Ahouris grafplats, sägande: "Min farfars far omtalade det för min farfar, som omtalade det för min far!" Och Satni fann liken och återgaf Noferkeptah dennes hustru och son, och fullgjorde sålunda sin bot. Hvarefter Noferkeptah’s graf blef för evigt förseglad på Pharaos befallning; och ingen människa känner numera den plats, där han ligger begrafven.

KÄLL-JUNGFRUN

En saga från det fredliga land, där ingen bär kläder, förutom de döda; där de unga äro sköna som bärnstensstatyer; där under en evig sommar till och med bärgen vägra att omsvepa sig med gördlar af moln.

"Sofven, ni trösklarnas syrsor! Sofven, ni aldrig hvilande myror!
Sofven, ni nattens lysande insekter!"

"Vindar, upphören att hviska! Fridlösa gräs, susa ej mer! Palmblad, varen stilla! Åarnas säf, bugen er ej! Du blåa flod, upphör att skvalpa mot strandbrädden!"

"Slumren, ni husets stockar och stöd och pålar stora och små, ni sparrar och bjälkar och halmtak, ni flätvärksväggar, ni fönster med bambugaller, ni dörrar som gnissla likt spöken, du sakta glödande eld af sandelträ, — slumren I alla!"

Så ljöd vid hvarje nymåne tjufvarnas besvärjande sång, — den första natten låg som vindens sus bland kokospalmerna; sedan högre och högre hvar följande natt, och tydligare och mer välljudande, ända tills den stora fullmånens hvita ansikte öfvergöt skogarna med ljus och försilfrade vattenpölarna under palmernas pelarrader. Ty fullmånens trollkraft var mäktigare än sångens besvärjelsemakt; och folket i Rarotonga sof ej. Men under andra nätter bortburo de osynliga tjufvarna många kokosnötter och tarorötter, och pisangfrukter och bananer, i trots af de snaror som utlades för dem af folket i Rarotonga. Men man märkte med förskräckelse att kokosnötter försvunno från så höga träkronor, att ingen mänsklig arm kunnat nå dem.

Men en natt befann sig höfdingen, Aki, vid den källa, som benämnes Vaipiki, — och hvilken springer fram ur de vatten, som flyta under all världen. Och då såg han, just då den tunna nymånen speglade sig i den, en yngling och en ungmö resa sig ur källan, — hvitare än själfva månen, nakna som fiskar och sköna som drömmar. Och de begynte sjunga en sång, vid hvars toner Aki, som låg gömd bakom pandanusbladen, täppte till sina öron, — ty det var trolldomssången, E tira Omataianuku, E tira Oututuuroroa! Och vindarna domnade bort, och vågorna sjönko i sömn, och palmbladen upphörde att susa, och syrsornas sång tystnade.

Men Aki, som beslöt att fånga de hvita varelserna, lade ut ett stort fisknät i bottnen på källan, och väntade på att de skulle komma tillbaka. Nattens omätliga tystnad blef än djupare, och den blodfärgade röken från det eldsprutande berget sväfvade orörlig i skyn, lik en jättestor fjäderbuske. Till slut återtogo hafsvindarna sitt hemlighetsfulla hviskande i palmdungarna; en syrsa surrade och en tusenröstad insektkör svarade. Nymånen sänkte ett af sina bleka horn i hafvet och östern ljusnade och skiftade färg lik en hajmage. Förtrollningen var bruten, — dagen bröt in.

Och Aki såg de två hvita varelserna återvända, bärande frukter och nötter och doftande örter. Hastigt resande sig från sitt gömställe rusade han mot dem; och de störtade sig i källan, likt fiskar, medan frukterna ströddes ut öfver marken. Men ack! de fastnade i nätet!

Då sökte Aki draga upp sin fångst, och stark som han var, blef det honom ett lätt sak. Men vid en svängning på nätet hoppade ynglingen ut, och slank som en skimrande lax genom djupen ned till de okända vattnen, så att Aki endast fångade flickan. Fåfängt kämpade hon i nätet, och hennes månskenshvita kropp skimrade opalfärgadt, likt en vacker fisk i fångstmannens hand. Förgäfves grät hon och bad; Aki fyllde upp källan med stora korallblock, på det hon icke skulle undslippa och äfven hon försvinna i djupet. Men då han såg huru sällsamt skön hon var, tröstade han henne och talade lugnande ord, till dess hon upphörde att gråta. Hennes ögon voro stora och djupa, som en tropisk natthimmel, blixtrande af stjärnor.

Så hände det sig att Aki begynte älska henne; högre än sitt eget lif älskade han henne. Och folket förundrade sig öfver hennes skönhet; ty det strålade ljus omkring henne då hon rörde sig, och då hon sam i floden var hennes väg lik månens gång öfver vattnen, — en dallrande strimma af ljus. Men man märkte att denna strålande skönhet tilltog och aftog i omvändt förhållande till månens tilltagande och aftagande. Hennes hvithet var mest bländande vid nymånstid, och den nästan upphörde att lysa, när månen blef full. Och hvarje gång nymånen första gången höjde sig grät hon tyst, men så bittert, att Aki icke förmådde trösta henne ens efter det han lärt henne förstå kärlekens ord på hans eget folks språk, — det vokalrika tungomål, som berör den lyssnande på samma sätt som nattfågelns gäckande sång.

Sålunda gingo många år förbi och Aki blef gammal. Men hon förblef sig lik, ty den starka ras, till hvilken hon hörde, åldras aldrig. Så märkte man att uttrycket i hennes ögon blef ännu djupare och ljufvare, — hemlighetsfullt ljuft; och Aki förstod att han på sin ålderdom skulle bli far. Likväl grät hon och anropade honom, sägande:

"Lyssna! Jag är icke af din ras, och måste slutligen lämna dig. Om du älskar mig, så döda denna min hvita kropp, och rädda vårt barn, ty om det näres af mig, så måste jag stanna ännu tio år i denna värld, till hvilken jag ej hör. Du kan därmed icke förgöra mig, ty fastän jag synes dö, så skall min kropp likväl fortfara att lefva, — ja, du kan icke skada mig mer, än vattnet skadas af yxa eller spjut! Ty jag består af vatten och ljus, af månsken och vind! Och jag får ej ge ditt barn di…"

Men Aki, som fruktade att förlora både henne och barnet, lyckades öfvertala henne att stanna. Och barnet blef så vackert som en hvit stjärna, och hon vårdade det under tio lyckliga år.

Efter det dessa tio år gått förbi, kysste hon Aki och sade till honom: "Ack, nu måste jag lämna dig, ty eljes skulle jag dö en värklig död; tag därför bort korallblocken ur källan." Efter att ännu en gång ha omfamnat honom, lofvade hon snart återvända, och förmådde honom därigenom att villfara hennes begäran. Hon önskade taga honom med sig, men han kunde ej följa henne, då han endast var en dödlig människa. Som en glänsande ljusstråle försvann hon då ensam i källans djup.

Barnet växte upp till en smärt och vacker gosse, men han liknade icke sin mor. Hvithyllt var han visserligen, men endast såsom främlingarna från andra sidan hafvet. I hans ögon glimtade likväl ett egendomligt ljus, som brann klarast vid nymånstid, och aftog i bredd med månens tillväxt… En natt utbröt en väldig storm; kokospalmerna bugade sig som rör och en sällsam stämma brusade fram med vinden, ropande, kallande. Vid gryningen var den hvita ynglingen försvunnen, och aldrig därefter skådades han af mänskliga ögon.

Men Aki lefde i mer än hundra år och väntade vid Vaipikikällan, tills hans hår var hvitare än sommarens skyar. Till slut bar folket honom hem till hans hus, och lade ned honom på en bädd af pandanusblad. Och alla kvinnorna vakade öfver honom, ty de fruktade att han skulle dö.

… Det var en natt vid nymånstid, och den nya månen höll just på att höja sig. Då hördes plötsligt en låg, välljudande röst, sjungande den gamla sång, som några af väktarinnorna ännu erinrade sig ha hört för mer än ett halft hundratal år sedan. Allt ljufvare och ljufvare ljöd sången, allt högre höjde sig månen! Syrsorna upphörde med sin låt; palmbladen vägrade att böja sig för vinden. Och en tung domning öfverföll de vakande, hvilka sutto med vidöppna ögon, men icke förmådde röra en lem, lika så litet som frambringa ett ljud. Därpå sågo de alla en hvit kvinna, — hvitare än månskenet, smidig och slank som en fisk, — glida fram mellan väktarinnornas skara. Och under det hon drog Akis grå hufvud mot sitt glänsande bröst, sjöng hon för honom och kysste honom och smekte hans åldriga drag…

Solen gick upp: väktarinnorna vaknade. De böjde sig öfver Aki, som såg ut att slumra. Men då de tilltalade honom svarade han ej; och då de vidrörde honom, rörde han sig ej. Ty han sof för evigt!…

FÅGEL-HUSTRUN

Där blir månen gammal och ung igen många gånger om, som om den ofta doge, och lika ofta väcktes till lif igen genom trolldom; medan solen rör sig i en krets af bleka dunster och icke går ned. Men då den slutligen sänker sig och försvinner är det fortfarande ljust; ty de döda tända röda eldar i skyn högt öfver isbärgen ända tills solen efter många, många mörka månader igen går upp.

Allting är hvitt där, utom det svarta hafvet och de bleka dimmorna. Och likväl är det svårt att se hvar vattnet upphör och landet tar vid, ty gudarna glömde att afsluta den delen af världen. Isbärgen växa till och förminskas, byta plats i norr och i söder och förändra fantastiskt sitt utseende. Ansikten framträda i dem, drag som förlängas och breda sig ut, och kroppar som likna utdöda djurs. Vid fullmånstid samlas alla de tallösa skaror hundar, som lefva på död fisk, och tjuta mot det rytande hafvet. Och vid ljudet däraf skocka sig de väldiga björnarna samman på isbärgens högsta toppar och välta ned hvassa hvita block mot hundarna. Öfver det hela, högt upp mot det röda skenet, reser sig ett bärg, ur hvilket det alltsedan tidernas begynnelse framsprutat flammande eld. Och öfver hela landets yta ligga utströdda hopar af jättestora ben. Men detta gäller sommaren i det landet; om vintern höres där intet ljud utom isens dån, vindarnas tjut och hvin och isflakornas gnissel och rassel.

Det finns likväl människor i dessa delar af världen, människor, hvilkas hyddor äro byggda af snö och upplysta af lampor, fyllda med sjödjurs späck, — och de vilda hundarna lyda dessa människor. Men själfva lefva de i ständig skräck för Sjötrollet, ett vidunder, som ser ut som cn armlös man, men är grönt som gammal is; de frukta hafsrået, en kvinnlig skepnad, som skriker under isarna, på hvilka deras hyddor äro byggda; och Troll-björnen, hvars huggtänder bestå af is, och Kajarissaerna, isbärgens andar, som draga ned kajakerna i det svarta vattnet; och spökelfenbens-jägaren, som kuskar sitt luftiga spann hän öfver isar, tunna som fiskfjäll. Och de frukta det Hvita Spöket, som ligger på lur efter dem, som nattetid gått vilse, och som äger makt att förgöra alla, hvilka han kan narra att skratta åt hans galna upptåg. Och de frukta äfven den hvitögda renen, som ingen far förfölja. Det landet är äfven ett hemvist för trollkarlar, häxmästare och Illiseetsuer, som skapa Tupileker.

Men Tupilek är af alla ohyggliga ting det mest ohyggliga, af alla obeskrifliga ting det mest obeskrifliga.

Ty detta land är fullt af ben, — ben af hafsvidunder och landsvidunder, — skallar och refben af djur som förgåtts hela tidrymder innan människan föddes; och där finns bärg, där finns hela öar, som bestå af dylika ben. Köpmän från aflägsna, sydliga länder sända emellanåt elfenbenssamlarc dit upp, — försedda med slädar och oräkneliga hundar, — som våga sitt lif för dessa hvita tänder, dessa fruktansvärda betar, hvilka sticka upp från den is eller sand, som icke är djup nog för att täcka dem. Och Illiseetsuerna söka ut de största af dessa ben och veckla in dem i ett hvalfiskskinn tillsammans med hjärtan och hjärnor af en mängd både sjö- och landdjur, och läsa besynnerliga ord öfver dem. Då skälfver och stönar hela den väldiga massan och förvandlar sig till en mer jättelik, mer fasansfull gestalt, än gudarna någonsin skapat. Den rör sig på många fötter; den ser med många ögon; den griper med oräkneliga tänder; den lyder sin skapares vilja, den är en Tupilek!

Och allting växlar utseende i det landet, — på samma sätt som isbärgen nyckfullt skifta sina former, som sandens gränslinje evigt ändrar sig, som ben förvandlas till jord och jord förefaller att öfvergå till ben igen. På samma sätt ikläda sig äfven djuren mänsklig skepnad, och fåglar tillägna sig mänsklig gestalt; ty allt är förtrolladt i detta land. Sålunda hände sig en dag att en elfenbenssamlarc råkade få sikte på en flock sjöfåglar, som just höllo på att förvandla sig till kvinnor. Och genom att försiktigt krypa fram öfver den hvita snön lyckades han — som själf var klädd i hvita skinn — plötsligt öfverraska dem och gripa ett kraftigt tag i den närmaste, medan de öfriga blixtsnabbt återtogo sin fågelgestalt och flydde söderut under det de uppgåfvo långa, hämska skrän.

Smärt som en nymåne var flickan, och likaså blek, och hennes ögon voro svarta och mjuka, som den vilda måsens. Då mannen märkte att hon ej gjorde motstånd, utan endast grät, hyste han medlidande med henne och förde henne in i sin varma snöhydda, där han klädde henne i mjuka skinn och bjöd henne ett stort fiskhjärta. Längre fram — efter det hans medlidande förbytts till kärlek — blef hon hans hustru.

I två år lefde de tillsammans, och han lifnärde henne med både fisk och kött, ty han var skicklig i användandet af båge och nät. Men då han aflägsnade sig, stängde han alltid väl till hyddans dörr, för att hon icke skulle återtaga sin fågelgestalt och flyga sin väg igen. Efter det hon födt honom två barn försvann emellertid denna fruktan, likt minnet af en ond dröm; och hon började följa med honom på hans jakter och handterade bågen med förvånansvärd skicklighet. Men hon öfvertalade honom att aldrig skjuta på de vilda måsarna.

Då hände sig en dag, då de alla jagat tillsammans och lyckats skjuta många fåglar, att hon ropade till barnen: "Kära barn, skynda att hämta mig fjädrar!" De hämtade henne händerna fulla, och hon fäste fjädrarna på deras armar och på sina egna skuldror och ropade till dem, "Flyg! Ni äro af fåglars släkt, ni äro vindens barn!"

I och med detsamma föllo kläderna af dem, och de förvandlades till vilda måsar. Därpå höjde sig mor och barn i den genomskinliga, iskalla luften, kretsande och kretsande högre och högre upp mot skyn. Tre gånger svingade de i spiralformig flykt öfver den gråtande fadern, tre gånger skreko de öfver isbärgens glimmande toppar, och så — plötsligt svepande fram mot söder — flögo de bort för alltid.

SAGOR UR DEN INDISKA OCH BUDDHISTISKA LITTERATUREN

LEGENDEN OM TILOTTAMA

Hvilken förtäljes i den heliga Mahabharata, diktad a den lycksalige siaren Krishna-Dvaipayana, som författade all dess fyra tusen slokas, och som därförutom diktade se millioner slokas. [Enligt inledningen till den första boken i Mahabharata bestod detta nu så väldiga epos ursprungligen af endast 24,000 slokas. Genom oupphörliga tillägg växte antalet af dess distikon till den oerhörda summan 107,389. — L.H.] Af de senare befinna sig tre millioner i Gudarnas vård, och en million fem hundra tusen vårdas af Gandharva’erna, musikanterna i Indras himmel, och en million fyra hundra tusen af Pitri’erna, de saligen aflidna andar, och ett hundra tusen af människorna… Och äfve den brottsligaste bland människor blir genom att åhöra uppläsningen af Mahabharata befriad från alla sina synder; hvarken sjukdom eller olyckor kan komma honom vid.

Nu vill jag berätta huru det kom sig, att de mäktiga Gudarna engång för en kvinnas skönhets skull fingo mångfaldiga ansikten och myriader ögon, såsom det omständligt förtäljes i den Stora Boken, — i Mahabharata.

Det fanns i forna dagar tvänne Daithyaner, som voro tvillingsbröder. De tillhörde Asura’ernas, de onda andarnas, ras, och deras namn voro Sunda och Upasunda. De voro af furstlig börd; grymma och fruktansvärda växte de upp, men de voro alltid ense i anslag, i tankar, i jakt efter nöjen och i utöfvandet af brottsliga handlingar.

Under årens lopp hände det sig att de två bröderna beslöto eröfra herraväldet öfver de Tre Världarna, och för det ändamålet pålägga sig den tukt och de uppoffringar, genom hvilka de heligaste asketer höja sig till gudomlighet. De begåfvo sig därför till det ensliga Vindhyabärget och hängåfvo sig där åt böner och betraktelser, till dess deras kraftiga lemmar blefvo smala som jungelrör och deras leder liknade benknölar. Och de upphörde med all verksamhet, och undveko beröringen med alla jordiska ting, — väl vetande att dessa framkalla känslor, och känslorna önskningar, och önskningarna fördärf, och fördärfvet existens. Till följd af deras betraktelser och stränga tukt begynte världen för dem blifva icke existerande. Genom en enda viljeansträngning kunde de ha rubbat universum; och jorden darrade under tyngden af deras tankar, som om den skakats af en jordbäfning. Luft var deras enda näring; de bjödo sitt eget kött såsom offer; och ur Vindhya, som upphettats genom deras botöfningar, steg det rök mot himlen, som om det varit ett eldsprutande berg.

Då beslöto de uppskrämda gudarna att söka afleda Sundas och Upasundas uppmärksamhet från deras botöfningar och störa deras sinnen genom anblicken af kvinnor, demoner och gudar. Men Asuraerna upphörde icke för ett enda ögonblick med att späka sig, stödjande sig endast mot sina stortår och blickande rakt in i solen.

Efter många år inträffade det att Brahma, den Evärdelige, Världarnas Skapares Fader, uppenbarade sig för dem såsom en skepnad af ljus, och uppmanade dem att utbedja sig hvadhälst de önskade. Och med händerna hopknäppta öfver pannan svarade de: "Om Världarnas Faders Fader med välbehag ser till våra botöfningar, så utbedja vi oss att vinna kännedom om all trolldomskonst och all krigskonst, att äga skönhetens och styrkans gåfva och erhålla löftet om odödlighet."

Men Brahmas skepnad gaf dem till svar: "Odödlighet kan icke gifvas er, o Daitya furstar, emedan ni ålagt er botöfningar endast för att erhålla makt öfver de Tre Världarna. Men jag vill tillförsäkra er den kunskap, den makt och de kroppsliga gåfvor ni önska er. Desslikes tillförsäkrar jag er, att ingen skall kunna förgöra er; hvarken jordiska varelser eller andar eller gudar skola ha makt att skada er, såvida ni icke skada hvarandra."

Så erhöllo de båda Daityanerna Brahmas gunstbevis, och blefvo oöfvervinneliga för både gudar och människor. De återvände därpå till sin bostad, och öfvergåfvo helt och hållet dygdens väg, åto och drucko och syndade svårliga, ja, mer än någon af deras onda ras gjort före dem, så att deras lif kunde förliknas vid en oatbruten rad af fester och gudlösa förlustelser. Men inga nöjen kunde mätta dessa Asura’er, fastän alla de dödliga, som dvaldes tillsammans med dem, ledo till följd af de ohyggliga utsväfningarna. De två Daityanerna hvarken önskade eller behöfde någon hvila eller sömn, — natt och dag voro lika för dem. Men de dödliga, som omgåfvo dem, dogo inom kort af nöjen och vällefnad. Och Daityanerna vredgades på dem, emedan de dogo.

Slutligen beslöto de båda Asura’erna att för en tid bortåt afstå från sina nöjen, för att med hjälp af de magiska kunskaper, som tilldelats dem af Brahma, eröfra sig de Tre Världarna. Och de började krig mot Indras Himmel, ty de hade fått förmåga att röra sig genom luften hastigare än demoner. Sura’erna och Gudarna, som visste att de nalkades och kände den makt, som tilldelats dem, skyndade sig visserligen till Brahmaloka, där de allra heligastes andar dväljas. Men Daityanerna, som segrat med sin här af onda andar, slogo många Yakshasa’er, eller skalleväktare, och Rakshasa’er, hvilka äro demoner, och ett otal af alla de varelser, som flyga genom luften. Därefter dödade de alla Naga‘er, eller ormar med människoansikten, hvilka lefde i jordens innandöme; och de öfvervunno alla hafvets djur.

Därpå beslöto de att utsträcka sin onda makt öfver hela jorden, och att förgöra alla, som dyrkade gudarna. Ty de böner och offer, som Rajarshi’erna och Brahminerna oupphörligt framförde till gudarna ökade dessas makt; och Daityanerna hatade därför bittert alla heliga män. Tack vare den kraft, som tilldelats de gudlösa furstarna, kunde ingen motsätta sig deras vilja, och eremiternas och Brahminernas mäktiga förbannelser nyttade till intet. Alla, som dyrkade gudarna, blefvo dräpta; de eviga altareldarna kringkastades och utsläcktes; de heliga oflergåfvorna vräktes i sjön; de heliga kärlen slogos sönder; de vördnadsbjudande templen refvos ned; och jordens yta blef genom förstörelsen så ödelagd, som om den förhärjats af dödsguden. Och i det de med hjälp af sin trolldomskonst förvandlade sig till tigrar, lejon och vilda elefanter, uppsökte och förgjorde Asura’erna alla de asketer, som lefde i fördolda bergshålor, i okända skogsgömslen eller i jungelns djupa tystnad. Sålunda blef världen förvandlad till en öken, öfverströdd med människoben; och där fanns inga städer, ingen befolkning, ingen offerrök, intet mummel af böner, intet mänskligt lifstecken; — endast ödslig fasa och skräckfull död.

Då samlade sig alla luftens heliga väsen — Siddha’er och Devarshi’er och Paramarshi’er, — bestörta öfver världens ödeläggelse och fyllda af gudomligt medlidande med universum, i Brahmas bostad, och beklagade sig för honom öfver det som skett, samt bönföllo honom om att förstöra Sundas och Upasundas makt. Brahma satt då bland sina gudar, omgifven af Siddha’er och Brahmarshi’er; Mahadeva var närvarande och Indra, och Agni, Eldfursten, och Vayu, Vindarnas Herre, och Aditya, Solguden, som tyglar de sjuhöfdade springarne, och Shandra, den lotusälskande månguden. Och alla himmelens äldste stodo bland dem, skogens Vanaprastha’er och luftens Siddha’er och de Vaikhanasaer, som lifnära sig med rötter, och de sextio tusen lysande Balakhilyasa’er, — knappast större än en människotumme, — hvilka framföddes i Brahmas hår.

Ur evigheternas violetta djup tillkallade då Brahma Visvakarman, världsalltets formare, himlakropparnas Skapare, — Visvakarman, som upptändt alla fästets Eldar! Och Visvakarman uppsteg ur evigheterna som en stjärnsky, och stod omfluten af ljus inför Allfadern.

Och Brahma tilltalade honom, sägande: "O min gyllene son, o Visvakarman, skapa mig en kvinna skönare än den skönaste, Ijufligare än den ljufvaste, så bedårande, att hon drager till sig äfven alla de gudomligas hjärtan, på samma sätt som månen i sitt lopp lyfter jordens vatten emot sig… Jag bidar."

Inhöljande sig själf i dimmor, osynlig, allvarlig, och lydande Gudafaderns vilja, skapade då Visvakarman, med hjälp af alla kostbara juveler, af alla himlens färger, af alla blommors doft, af alla ljusstrålar, af alla musikens toner, af alla ting, som äro sköna och Ijufliga att skåda, att röra, att lyssna till, att smaka, att känna doften af. Och såsom dimmorna förtätas till frostens luftiga spetsverk, såsom solstrålar förvandlas till tusenfärgade ädelstenar, så hopmängdes på hemlighetsfullt sätt tiotusental ovärderliga ting till en ny lifssubstans, och substansen göts och tog form i en kvinnas skepnad. Alla blommors skönhet lockade vid hennes barm, all vällukt dvaldes i hennes andedräkt, alla diamanters sken strålade i hennes ögon; hennes lockar voro skapade af solsken och guld, Himmelens blommor knoppades på hennes läppar, pärlan och den sköna opalen blandade sig i hennes småleende, tonerna i hennes röst voro sammansatta af tusen fåglars kärlekssånger. Och åt henne gafs namnet Tilottama, som på det gamla indiska tungomål — hvilket talades af gudar och människor — betyder "Vackert skapad af skönaste atomer"… Därefter försvann Visvakarman, såsom aftonens strålglans förbleknar, och sjönk ned i omätligheterna och uppgick i Evigheterna, där det hvarken finnes tid eller rum.

Tilottama, som var höljd endast i en mantel af ljus, hopknäppte i tillbedjan sina händer öfver pannan, bugade sig inför Gudarnas Fader, och talade med en ljufligare röst, än man någonsin hört ens i Himlarnas Himmel, sägande: "O Du Världsalltets Fader, låt mig få kännedom om Din vilja och det himmelska ändamål, för hvilket jag skapats."

Och de djupa, guldklingande tonerna svarade vänligt: "Nedstig, goda
Tilottama, till människornas värld och utveckla inför Sunda och
Upasunda all din skönhets trollmakt, så att Daityanerna för din skull
begynna hata hvarandra.

"Det skall bli som du önskar, o Du alla Skapade Varelsers Herre", svarade Tilottama; och efter att trenne gånger ha nedböjt sin sköna kropp inför Brahma, aflägsnade hon sig och gled därvid, hälsande, längs gudarnas krets.

Men den store guden Siva, den välsignade Maheswara, satt i söder, med ansiktet vändt mot öster; de andra gudarna sågo mot norr; och Rishi'ernas sju ordningar — Devarshi’er, Brahmarshi’er, Maharshijer, Paramarshi’er, Rajarshi’er, Kandarshi’er och Srutarshi’er — sutto på hvardera sidan. Och medan Tilottama passerade längs deras krets sökte gudarna att icke betrakta henne, på det deras hjärtan ej skulle dragas mot hennes trolska skönhet, hvilken sannerligen icke skapats till lust, utan endast till fördärf. Sålunda härdade Indra och den välsignade Sthanu för ett ögonblick sina hjärtan emot henne. Men då hon nalkades Maheswara, som höll ansiktet vändt mot öster, bildade sig på honom ett nytt ansikte, ett ansikte vid södra sidan, med ögon skönare än lotusblommor. Och då hon svängde sig bakom honom, framträdde ett nytt ansikte på den västra sidan; och då hon vände sig mot norr, framträdde ett ansikte åt norr, så att han ej kunde annat än betrakta henne. Och då hon svängde sig kring den store Indra blomstrade det äfven på hans kropp ut ögon, framtill, baktill och på hvardera sidan, ända tills de gingo upp till ett tusental stora, djupa ögon, försedda med röda ögonlock. Sålunda kom det sig att Mahadeva blef guden med de fyra ansiktena och Balasundana guden med de tusen ögonen. Och nya ansikten framväxte på alla gudomligheterna och alla himmelens innevånare, under det Tilottama passerade förbi dem. Alla fingo de två, tre, myriader ansikten, i trots af deras beslut att icke betrakta henne — så mäktig var hennes skönhets trollmakt! Endast Brahma, alla Gudars Fader, förblef lika oberörd, som evigheten själf; för honom voro skönhet och fulhet, ljus och mörker, natt och dag, död och lif, det ändliga och det oändliga för alltid ett och detsamma…

Sunda och Upasunda förlustade sig bland bärgen tillsammans med sina dåliga kvinnor, då de för första gången varseblefvo Tilottama, som plockade blommor. Och vid hennes åsyn upphörde deras hjärtan att slå, och de glömde icke blott allt det de gjort och sina rikedomar, sin makt och sina nöjen, utan äfven den gudomliga bestämmelsen, att de endast kunde dö genom hvarandras hand. Hvardera närmade sig Tilottama, hvardera försökte kyssa hennes läppar, hvardera sökte drifva undan sin broder, hvardera gjorde anspråk på henne för sig ensam. Och det första hatet mot den andre uppflammade i hvarderas ögon. "Min skall hon bli!" skrek Upasunda. "Ryck henne från mig, om du kan!" röt Sunda i ursinnigt trots. Och från ord öfvergingo de snart till tillvitelser och från tillvitelser till hugg och slag. Slutligen öfverföllo de hvarandra med sina vapen och stredo till dess båda stupade.

Då blefvo deras dåliga kamrater slagna med förfäran, och kvinnorna flydde skrikande bort. Och Asura’erna, som sågo Brahmas hand i det som inträffat, darrade och togo till flykten, samt drogo sig undan till det hemvist för mörker och eld, som är de fördömdes bostad.

Tilottama återvände till Brahmaloka, lofordades af gudarna och fick vänligt erkännande af Brahma, Världarnas och Människornas Fader, som bad henne utbedja sig hvadhälst hon mest önskade. Men hon utbad sig endast att för alltid få dväljas i denna strålande och ljusa värld, med dess lycksaliga invånare. Och Världsalltets Fader svarade, sägande: "Din bön skall dig beviljas, o du mest förledande bland alla skapade varelser! Du må stanna i solens närhet — men icke bland gudarna, ty då kunde ofärd bringas åstad. Och själfva strålglansen af din skönhet skall blända de dödligas ögon och hindra dem att varseblifva dig, så att deras hjärtan icke förtäras för din skull. Dröj därför för alltid i solens himmel!"

Och efter att ha återskänkt Indra herraväldet öfver de Tre Världarna drog sig Brahma undan till Brahmalokas oändliga ljus.

BRAHMINEN OCH HANS BRAHMINHUSTRU

Den vise binder sig icke vid en kvinna, ty kvinnorna leka med deras hjärtan, som älska dem, liksom med korpar, hvilkas vingpennor plockats ut… Kvinnorna bära honung på sina tungor, men i deras hjärtan finnes intet, utom halahala-gift… Deras natur är skiftande som hafvets strömmar; deras kärlek varar ej längre än den gyllne glöden efter solens nedgång. Kvinnorna likna gundja-frukten, — endast skönhet till det yttre, endast gift till det inre… Därför veta erfarna och visa män att sky kvinnorna, på samma sätt som de sky de vattenbehållare, hvilka befinna sig inom kyrkogårdarnas områden…

I "Pantchopakhyana", äfvensom uti det "Haf för sagornas floder", som på gammal indiska kallas Kathasaritsagara, återfinnes denna berättelse om en Brahmin och hans Brahminhustru.

… Aldrig har det ljus, som strålar i en älskares öga, lyst ömmare än hos Brahminen, som gaf sitt lif för den kvinnas skull, under hvars lotusfötter han nedlagt sitt hjärta. Och likväl, — finns det väl någon man, som icke någon gång under sitt lif varit ett rof för den dårskap, som inges af kvinnan?…

Han ensam älskade henne; hans familj fann sig motvilligt i att uthärda hennes närvaro, — ty på hennes tunga låg det skarpa gift, som retar upp syster mot broder, vän mot vän. Men så högt älskade han henne, att han för hennes skull öfvergaf fader och moder, syster och broder, och drog bort för att söka sin lycka i främmande länder. Hans osynlige Devaväktare ledsagade honom lyckligtvis på hans färd, ty han var sannerligen en helig man och hade intet fel, förutom sin dårskap att älska för mycket. Och Devan, som var andligen fjärrskådande, förutsåg allt, som skulle komma att inträffa.

Då de vandrade genom den af elefanter hemsökta skogen sade den unga kvinnan: "O du son till en vördnadsvärd man, din hustru förgås af törst; hon ber dig ödmjukt att hämta henne litet vatten från närmaste källsprång." Och Brahminen skyndade sig genast med kurbitsskalet i sin hand till närmaste bäck. Men då han återvände fann han sin älskade ligga död på en hög med blad. Detta var ett verk af den osynlige, gode Devan.

Brahminen kastade då kurbitsen långt ifrån sig, brast ut i våldsam gråt, snyftade så att hjärtat kunnat brista och kysste sin Brahminhustrus sköna döda ansikte, de späda döda fotterna och den guldfärgade halsen. Samtidigt skrek han af förtviflan och dristade till och med fråga gudarna hvarför de så hemsökt honom.

Men medan han ännu klagade, svarade honom en röst så klar som en sjungande fågels: "Dåraktige man! Är du villig att ge halfva ditt lif, för att din Brahminhustru må återvinna sitt?"

Och han, hvars kärlek öfvervunnit all fruktan, svarade utan tvekan den osynlige: "Javäl, Narayana, mitt halfva lif ger jag med glädje för hennes skull." Då bjöd den osynlige: "Dåraktige man! Uttala de tre trolldomsformlerna!" Och han uttalade dem; och Brahminhustrun öppnade sina diamantögon, som om hon vaknat ur en dröm, och lindade sina runda armar om sin makes hals och drack med sina friska läppar hans tårars regn, på samma sätt som en blomma uppsuger nattens dagg.

Efter att ha förfriskat sig med frukter fortsatte de sin väg, och så snart de lämnat skogen kommo de till en mängd trädgårdar, som lågo utbredda kring en hvit stad; — trädgårdar, som skiftade i alla regnbågens färger och som afkyldes af vattenstrålar, hvilka sipprade fram mellan stengudabilders läppar och sprungo ut ur stenelefanters snablar. Då sade den förälskade mannen till sin Brahminhustru: "Dröj här en stund, du alltför ljufliga, så skyndar jag att hämta dig läskande frukter och dryck…"

I trädgården vistades emellertid en ung man, som användes till att rensa brunnarnas mynningar och vinda upp vatten genom att vrida omkring ett stort hjul. Och fastän ännu blott en yngling, hade han sedan lång tid tillbaka förtärts af en af dessa hemska sjukdomar, som komma människor att darra af köld under en glödande himmel, hvarför det återstod honom föga ungdomlighet, med undantag af hans röst. Men med denna röst betvingade han kvinnors hjärtan, på samma sätt som ormtjusaren betvingar glasögonormen; och då han varseblef Brahminens hustru, började han genast sjunga för henne.

Han sjöng som fåglarna sjunga i skogen vid parningstid, som vattnen sjunga då de skölja den sommarvarma, buktande strandbrädden, som Apsara’erna sjöngo i forna världsåldrar. Och han sjöng Amarus sånger, — Amaru, den mest hänryckande af alla sångare, hvars själ under ett århundrade af transmigrationer passerat hundratal sköna kvinnors kroppar, intill dess han blef världens förste i alla kärlekens mysterier. Och medan Brahminhustrun lyssnade, genomborrade Kama hennes hjärta med sina blomsterspetsade pilar, så att hon närmade sig ynglingen, pressade sina läppar mot hans och mumlade: "om du icke älskar mig, så dör jag."

Då Brahminen återvände med vatten och frukter öfvertalade hon honom att dela dem med ynglingen. Och hon bad honom till och med låta den unge mannen medfölja såsom ressällskap eller tjänare.

"Se, denne yngling är alltför svag för att uthärda en resas vedermödor", svarade Brahminen, "och om han dignar ned på vägen, så är jag icke stark nog för att bära honom." Men hustrun svarade, "om han dignar ned, så skall jag själf bära honom i en korg på mitt hufvud", hvarpå Brahminen, ehuru mycket förvånad, gaf efter för hennes önskan. Därpå fortsatte de tillsammans sin färd.

Men en dag, då de slagit sig ned till hvila vid en djup källa, stötte Brahminhustrun sin make, medan han sof, ned i källan och begaf sig därefter af i ynglingens sällskap. Kort därpå anlände de till en stor stad, i hvilken det bodde en ryktbar och helig kung, som älskade alla Brahminer och för deras räkning hade uppbyggt ett tempel, omgifvet af bördiga fält. Denna jordyta betalade han genom att kringgärda den med en häck gyllne elefantfötter. Och den listiga Brahminhustrun, som anhölls af tulluppbärarne och af dem fördes inför konungen, medan hon fortfarande bar den sjuke ynglingen i en korg på sitt hufvud, talade djärft till honom, sägande: "Detta, du heligaste af konungar, är min afhållne make, en rättrogen Brahmin, som drabbats af sjukdom medan han utförde de nyttiga värf, som föreskrifvits sådana som han. Och emedan arfvingar eftertrakta hans lif, har jag gömt honom i korgen och fört honom hit." Konungen, som betogs af medlidande, tilldelade Brahminhustrun och hennes föregifne make afkastningen från två byar, jämte skattefrihet för denna inkomst, sägande: "Du skall härefter vara som min syster, du älskligaste och trognaste af alla kvinnor!"

Men den stackars Brahminen var icke död; ty den gode Devan hade bevarat hans lif, och några resande, som passerade förbi brunnen, drogo upp honom och gåfvo honom att äta. Därpå anlände han inom kort till den by, i hvilken den eländiga Brahminhustrun bodde. I vild fruktan rusade hon då till konungen och sade: "Lyssna! Den fiende, som sökte döda min make, är oss på spåren."

Men Brahminen försvarade sig, då konungens män ville gripa honom, och utropade med bitterhet: "O Konung, du kallas den rättvise, och vill icke ens lyssna till den anklagades försvar. Denna sköna, men onda kvinna är sannerligen min egen hustru. Låt henne åtminstone först återge mig det jag skänkt henne, innan du dömer mig."

Då bad konungen sina män vänta ett ögonblick. "Gif honom tillbaka det som tillhör honom", befallde han.

Men Brahminhustrun vägrade, sägande: "Min härskare, jag äger intet, som skulle tillhöra honom." Då mörknade konungens panna och ögonbrynen sammandrogo sig, som hos en vredgad Maharajah.

"Gif mig tillbaka", utropade Brahminen, "gif mig tillbaka det lif jag gaf dig, mitt eget lif, som jag öfverlämnade åt dig genom uttalandet af de tre hemlighetsfulla formlerna, — hälften af det antal år, som tillmätts mig."

Vettskrämd af fruktan mumlade hon då: "Ja, jag återger dig det lif du skänkte mig genom uttalandet af de tre magiska formlerna", och föll död ned till konungens fötter.

"Den, för hvars skull jag upp gaf mitt hem, min familj, och till och med halfva mitt lif, har hjärtlöst öfvergifvit mig! Hvilken man kan förlita sig på en kvinna!"

BAKAWALI

Det finns på hindostanskt språk en underbar sagosamling, som upptecknats af en muhammedan, men likväl handlar om de gamla, indiska gudarna, och om Apsara’er och Rakshasa’er. Den kallas "Bakawalis Ros". I den ingå många sällsamma sägner om brunnar, fyllda med magiskt vatten, hvilket förbyter deras kön, som bada däri, och historier om blommor, som trollats fram — och som aldrig vissna — och hvilkas doft återger de blinda deras syn. Och framför allt ingår där denna berättelse om mänsklig och likväl öfvermänsklig kärlek, hvilken saknar sin like…

På den tid, då den mäktige Rajah’n Zainulmuluk härskade öfver Hindostans ostliga riken, förälskade sig Bakawali, Apsaran, i en jordisk yngling, som var ingen annan än Rajah’ns son. Ty den unge mannen var skön som en ungmö, skönare till och med än Guden Kama, och synbarligen skapad för att älskas. Och i detta land är allt lefvande, ja, till och med själfva plantorna, känsligt för skönhetens intryck. Sålunda slår till exempel Asoka-växten ut i doftande blommor, då den beröres af en älsklig flickas fot. Och Bakawali, som var dotter till en af de odödliga, var fagrare än någon mänsklig varelse; och de som skådat henne och tagit henne för en dödlig kvinna, svarade då de tillspordes om henne: "Fråga ej oss. Bed hällre näktergalen besjunga hennes fägring."

Ynglingen Taj-ulmuluk hade ingen aning om att hans älskade ej var af mänskligt ursprung. Han hade råkat henne af en tillfällighet och hade enligt Gandharva bruket i hemlighet förenat sig med henne. Men han visste att hennes ögon voro öfvernaturligt stora och mörka, och att hennes hår var välluktande som tartarisk mysk. Och då hon rörde sig utströmmade det från henne ett sådant ljus och en sådan doft, att han blef mållös — och han stod där betraktande henne, orörlig som en bildstod. Och efter det kärlekens lampa tändts i Bakawalis hjärta, förbrände hennes klokhet sig själf — lik en guldskimrande mal — i dess låga, så att hon ytterligt bortglömde alla de sina, sin egen odödlighet och till och med de himmelska salar, i hvilka hon varit van att dväljas.

I hinduernas heliga böcker förtäljes det ofta om den eviga staden Armanagar, hvars innevånare äro odödliga. Där lefver den blåskäggige Indra i sömnlös glädje, omgifven af sitt aldrig slumrande hof af himmelska bajadärer, hvilka kringsväfva honom på samma sätt som himmelens stjärngrupper i sin gyllene dans omkretsar solen, Surya. Och detta var Bakawalis hem, som hon öfvergett för mänsklig kärleks skull.

Så hände sig en natt, en natt full af dofter och vällust, att Indra störtade upp från sitt läger, som om han plötsligt erinrat sig något han längesen glömt, och frågade sin omgifning: "Hur kommer det sig att Bakawali, Firoz dotter, icke mera visar sig ibland oss?" En af bajadärerna svarade, sägande: "O mäktige Indra, den vackra fisken har fångats i mänsklig kärleks nät. Lik näktergalen upphör hon aldrig att beklaga sig öfver att hon icke kan älska med ännu större hängifvenhet. Berusad är hon af sin dödlige älskares förgängliga ungdom och skönhet, och hon lefver endast för honom och genom honom, — ja, ända därhän, att hon alldeles glömt sina närmaste egna och till och med fått motvilja för dem. Det är tack vare honom, O Härskare öfver Sura’er och Deva’er, som den rosenkindade icke mera infinner sig vid vårt hof."

Då vredgades Indra, och befallde att Bakawali med våld skulle hämtas inför honom, föi att stå till svars för sin dåraktiga förälskelse. Och Deva’erna väckte henne ur hennes sömn lyfte henne i sin molnvagn och förde henne till Indra, medan hennes läppar ännu voro fuktiga af jordiska kyssar och hennes hals bar röda märken efter mänskliga läppar. Hon knäböjde inför Indra med händerna hopknäppta som till bön; medan Himmelens Herre betraktade henne i stum vrede och med samma hotande uppsyn, som präglade hans ansikte då han red till strids på sin tresnablade elefant. Därefter sade han till Deva’erna, som omgåfvo honom: "Må hon renas med eld, ty från henne utströmmar en dödlig doft, som är outhärdlig för odödliga sinnen. Och om hon ännu därefter återfaller till sin dårskap, så skall hon om igen inför min åsyn förtäras af eld"…

Så bands då den skönaste af Apsara’erna och kastades i en eld lika våldsam som solens lågor, och inom ett ögonblick var hennes kropp förvandlad till en hög hvitnad aska. Men öfver askan utstänktes magiskt vatten; och ur det rykande bålet uppsteg Bakawali, naken som en nyssfödd, men ännu mer fulländad och bländande skön än förut. Och Indra befallde henne att dansa inför honom, så som hon plägat göra det i gångna dagar.

Då dansade hon alla de danser, som äro kända i himmelens salar, böjande och slingrande sig, som en blomma omsvept af en doftande vind, som ett vatten krusadt under solljuset. Och hon kretsade inför Indra så snabbt som ett hvirflande löf och så lätt som ett bi, med myriader skiftningar i sin berusande grace, med rörelser i evigt växlande tjusning. Till slut hängde åskådarnes ögon vid hennes skimrande fötter och alla utropade högljudt: "O blomstervarelse! O rosenvarelse! Du under ur Skönhetens Trädgård! Du tjusande väsen! Du blomstervarelse!"

På detta sätt tvangs hon att natt efter natt infinna sig hos Indra i Armanagar, och natt efter natt uthärda den våldsammaste eldrening, ty hon ville ej afstå från sin dårskap. Och natt efter natt vände hon tillbaka till sin mänskliga älskare och återtog, utan att väcka honom, sin vanliga plats vid hans sida, efter att först ha badat sig i den stora brunnen med rosendoftande vatten ute på gården.

Men en gång hände det sig att Taj-ulmuluk vaknade under natten, och då han sträckte ut sin arm märkte han att hon icke fanns vid hans sida. Endast doften af hennes hufvud på kudden och välluktande dräkter slängda i älsklig oordning på hvarje divan…

Då hon återvände, skönare än någonsin förr, uttalade ynglingen ingen förebråelse. Men följande natt skar han med en hvass knif upp spetsen af ett finger och strödde salt i såret, för att därigenom hindra sig från att somna. Och när den luftiga vagnen ljudlöst sänkte sig, lik en lång, månskensskimrande sky, så reste han sig och följde oförmärkt efter Bakawali. Hängande under vagnen bars han upp öfver vindarna ända till Armanagar, in till de juvelgnistrande salarna och fram till Indra. Men Indra märkte intet, ty hans sinnen voro berusade af sköna syner och dofter af soma-vin.

Då fick Taj-ulmuluk, som stod i skuggan af en pelare, se en fägring sådan han aldrig skådat förr — förutom hos Bakawali — och höra en ljufligare musik, än någonsin en dödlig kunnat utföra. Den bländande glansen förvillade hans syn och korsningarna i det genombrutna och juvelgnistrande bågvärket ofvan hans hufvud föreföll honom som en sammansättning af tallösa rägnbågars prakt. Men då han helt oförmodadt fick bevittna Bakawalis ohyggliga eldrening, så kyldes hans hjärta till is inom honom, och han ropade högt till. Och han skulle icke kunnat afhålla sig från att kasta sig i den rasande hvita eldbranden, om ej de magiska orden uttalats och det förtrollade vattnet utstänkts innan han hunnit röra en lem. Därpå såg han Bakawali mer bedårande än någonsin förr uppstå ur sin snöhvita aska, — så strålande skön som gudinnan Lakshmi i den vänaste af hennes tusentals skepnader, — lik en komet, som utgått ur solens omfamning med praktfullare glans och en ännu rikare gloria af skimrande hår…

Och Bakawali utförde sin dans och aflägsnade sig därpå; och Taj-ulmuluk återvände på samma sätt som han kommit.

Då dagen började gry, omtalade han för Bakawali att han följt henne på hennes färd och upptäckt hennes hemlighet. Men då grät hon och darrade af fruktan. "O ve! o ve! hvad har du gjort?" snyftade hon, "du har uppfört dig som om du varit din egen bittraste fiende. Aldrig kan du föreställa dig hvad jag för din skull uthärdat — de kränkningar och förbannelser jag fått mottaga af alla, som höra till min ras. Hällre än jag afsade mig din kärlek utstod jag hvarje natt förbränningens kval, och jag skulle dött millioner dödar, hällre än jag velat mista dig. Ja, du har sett det med dina egna ögon!… Men ingen mänsklig varelse kan objuden intränga i Gudarnas hemvist och ostraffad återvända därifrån. Nu är det onda redan begånget, och jag vet intet sätt att afvända faran, med mindre du ännu en gång i hemlighet följer med mig till Armanagar och jag lyckas tjusa Indra ända därhän, att han förlåter allt."…

Så utstod då Bakawali, Apsaran, ännu en gång förbränningens kval och dansade inför gudarna — icke blott så som hon dansat förut, men så att alla ögon, som betraktade henne, blefvo yra af att följa hennes lemmars böljande rörelser, hennes fötters hvirflande takt och ljusets spel i hennes hår. Och hennes berusande skönhet öfverväldigade alla de närvarande, så att deras utrop, "O blomster varelse", domnade bort i en otydlig hviskning, och de spelandes fingrar hejdades af en ljuflig matthet, tills slutligen musiken aftynade, darrande, skälfvande, döende bort i en kärlekens vanmakt.

Och i den stora stillheten utbröt det milda, men starka ljudet af Indras betagna röst: "O Bakawali, bed mig om hvad som hälst, och det skall dig beviljas! Vid Trimurti, — jag svär det!"… Med barmen ännu flämtande efter dansens rörelser knäböjde hon då inför honom och framstammade: "Jag ber dig, du gudomlige, tillåt mig att gå härifrån och stanna hos denne dödlige, som jag kommer att dyrka under alla de lefnadsår, som tillmätts honom." Och hon blickade mot ynglingen Taj-ulmuluk.

Men då Indra hörde dessa ord, vände äfven han sin blick mot Taj-ulmuluk och hans panna mörknade så, att en skymning sänkte sig öfver alla himmelens salar. Och han sade: "Utan tvifvel skulle äfven du, son af människor, framställa samma bön. Men inbilla dig ej att du kan bortföra en Apsara, som Bakawali, och göra henne till din hustru, utan att vålla din egen olycka! Och hvad dig beträffar, du oblygaBakawali, så må du följa honom, eftersom jag afgifvit min ed. Men jag svär dessutom att du från midjan till fötterna för tolf år framåt skall vara förvandlad till sten… Må så din älskare glädjas tillsammans med dig!"…

… Och Bakawali placerades i ett rum i en förfallen pagod, som stod begrafven djupt inne i Ceylons skogar. Där gingo åren henne förbi, medan hon — själf från midjan nedåt förvandlad till sten — satt på en stenbänk. Men Tajulmuluk fann henne där och dyrkade och tjänade henne, som om hon varit en gudinnas staty. Och han väntade på henne medan långa år förrunno.

Den skefva stenläggningen, mellan hvilken gräset bröt fram, darrade under de vilda elefanternas fotsteg. Ofta blickade tigrars flammande, smaragdblixtrande ögon in mellan ingångens pelarrader. Men Taj-ulmuluk var aldrig trött och fruktade ej. Han väntade troget vid hennes sida under alla dessa sorgliga, skräckfyllda år.

Grönögda ödlor slingrade sig mellan stenarna och blickade undrande fram; ormar lågo på lur med krysolitskimrande blick; väldiga spindlar väfde sitt silfverskimrande spetsvärk öfver den mänskliga statyns hufvud; solnedgångsfjädrade fåglar med stora, köttfärgade näbbar rufvade i frid sina ägg inför Bakawalis ögon… Intill dess i slutet af det elfte året — medan Tajulmuluk aflägsnat sig för att söka föda — den stora ruinen rasade ned och i sitt fall begrof den hjälplösa Apsaran under så tunga och mäktiga block, att ingen mänsklig arm kunnat lyfta dem ur stället… Då grät Taj-ulmuluk, men han väntade fortfarande, väl vetande att de odödliga icke kunna dö.

Och ur de formlösa ruinerna växte det upp ett underbart träd, graciöst, älskligt, med grenar rundade som en kvinnas lemmar. Taj-ulmuluk såg det växa högt och stort i sommarens mäktiga hetta, såg det bära blommor skönare än de narcisser, hvilka jämförts med österländska flickors ögon, och bära rosenröda frukter så lena och fylliga som ungmökinder.

Så gick det tolfte året förbi. Och i slutet af dess sista månad öppnade sig en stor frukt på trädet. Och ur den framträdde en smärt och välskapad kvinnlig varelse, hvars slanka lemmar varit hopträngda i frukten på samma sätt som fjärilen i dess puppa. Skön som en indisk soluppgång var hon och mer djupögd än någon kvinna på jorden. Ty hon var en odödlig, en Apsara, — Bakawali, som återuppstått till sin älskares glädje och befriats från gudarnas förbannelse.

NATALIKA

Berättelsen om en sandstensstaty bland ruinerna af Tiruvicaray, som befinner sig i det forna landet Golconda. När kroppen multnat bort som stammen af ett utdödt träd, och faller till stoft som en jordklump, vända den dödes vänner bort sina ansikten och draga sina färde; men dygden, som ensam är trofast, följer själen åt bortom mörkret.

Det gula jungelgräset växer högt på stadens gator, ormar slingra sig kring gudabildernas marmorben. Flädermöss dia sina ungar i granitelefanternas öron, och i kungssalarna spinna håriga spindlar sina nät för rödbröstade kolibrir. Pytonormar fostras i helgedomar, en gång sirade och prydda som indiska kärlekspoem. Gudarnas diamantögon ha längesen plockats ut, ödlor bygga bon mellan Sivas läppar, tusenfotingar krypa längs friserna, altarena äro hvitnade af neddroppad fågelsmuts… Men en tempelingång står ännu så okränkt, som om den skyddats af sin heliga inskrift: "Tillvaron i och för sig är icke af denna världen… Människan tage ej sina ägodelar med sig bortom grafven; må hon hellre öka antalet goda gärningar, på samma sätt som den hvita myran bygger sin stack allt högre. Ty hvarken far eller mor, syster eller bror, son eller hustru, skall följa med honom till den andra världen. Dygden allena blifve hans kamrat"… Och dessa ord, som äro inhuggna i sten, ha under tusentals år trotsat den omgifvande förstörelsen.

Bland gudabildernas brustna lämmar och jungelgräset och de väldiga slingerväxterna, som sågo ut att vilja strypa stenelefanterna, upptäckte en lärd resande för några år sen en staty af en ung flicka, underbart uthuggen i svart marmor. Hon var naken och smidig, som Krishnas kvinnor. På hufvudet bar hon en prinsessas tiara och från hennes slutna händer strömmade en kaskad af blommor, som föllo ned på plattan, hvilken uppbar hennes utsökt välformade fötter. På sockeln lästes namnet Natalika, och ofvanför namnet en värs ur den heliga Ramayana:

"…Ty jag har varit vittne till del undret, att då hon krossade blommor mellan sinafingrar, kom hon dem alt utandas en ljufligare doft än förut."

Och detta är berättelsen om Natalika, sådan den upptecknats af den muhammedanska historikern Ferista: —

För mer än tusen år sen utbröt ett krig mellan kalifen Qualed och Dir-Rajahn i konungariket Sindh. De arabiska ryttarena ströko som en hvirfvelvind fram öfver landet, och deras vilda horder färgade floderna röda af blod och kommo natthimlen att rodna öfver brinnande städer. Brahmanabad förstördes med eld, liksom Alan och Dinal; kvinnorna tillfångatogos och alla män halshöggos. Rajahn kämpade tappert för sitt folk och sina gudar, men araberna, som fruktade intet, — påminnande sig profetens ord om att "Paradiset kan uppnås i hägnet af korsade svärd" — fingo småningom öfverhanden. Och i Brahmanabad lyckades Kassim, Kalifens nitiske ståthållare, tillfångataga Rajahns dotter och nedhugga Rajahn och allt hans folk.

Hennes namn var Natalika. Då Kassim såg henne stå inför sig, skönare än kärleksguden, som framfödts ur en lotusblomma, — med ögon mjukare än dagg, gestalten smidigare än en vidja och de svartblå flätorna nedhängande ända till fotledernas guldringar, — då svor han vid profetens skägg att hon var den vänaste varelse som någonsin födts af kvinna och att ingen annan än Kalif Qualcd skulle äga henne. Han befallde därför att en trupp utvalda ryttare skulle föra henne till Bagdad jämte en mängd kostbart krigsbyte — juvelerararbeten så fina och lätta som fjädrar, underbart utförda elfenbenssniderier, (utskurna bollar den ena innanför det andra), smaragder och turkoser, diamanter och rubiner, kaschemirväfnader och elefanter och dromedarer. Och om någon, eho det vara månde, under vägen vågade göra Natalika det ringaste förnär, så skulle han få plikta därför med sitt hufvud, så visst som Koranens ord äro Guds Profets.

Då Natalika bragtes inför Kalifens af Bagdad åsyn, vågade de Rättrognes Härskare först knappast tro sina ögon, så skön syntes honom flickan. Och utan att ens kasta en blick på elefanterna och smyckena och slafvarna och Kassims alla öfriga skänker skyndade han ned från sin tron, reste upp henne ur hennes knäböjande ställning och kysste henne i allt folkets åsyn, bedyrande att det snarare höfdes honom att böja knä inför henne, än henne att böja knä inför honom. Men hon endast grät, och svarade icke.

Innan många dagar förgått lät kalifen henne veta, att han önskade göra henne till sin favoritgemål; ty sedan dess han första gången skådat henne hade tanken på henne hindrat honom från att sofva och äta. Han bad därför att hon skulle upphöra att gråta, ty han skulle göra mer för att se henne lycklig, än det stod i någon annans makt, med undantag af Profeten i hans paradis.

Då grät Natalika ännu bittrare än förut, och försäkrade att fastän hon själf var en konungadotter, var hon likväl ej värd att bli Kalifens brud, ty Kassim hade gjort henne en blodig orätt innan han sände henne till Bagdad…

Qualed hörde hennes tal, och hans mustascher krökte sig af vrede. Han sände sin snabbaste budbärare till Indien med ett försegladt pergament, innehållande order om att Kassim oförtöfvadt skulle lämna landet Sindh och hasta till Bassora, samt där invänta ytterligare befallningar. Natalika stängde in sig ensam i sitt rum för att gråta, och Kalifen förvånade sig storligen öfver att hon icke lät trösta sig. Men då Kassim lämnade Sindh, förvånade han sig ännu mer öfver att de Rättrognes Härskare återkallat honom, trots de dyrbara skänkerna, de sköna fångarna och de präktiga elefanterna. Allt ännu undrande red han in till Bassora, och uppsökte där ortens ståthållare. Och medan han bcklagade sig inför honom, framträdde stumma enuckcr med bågsträngar i händerna, och de ströpo honom vid ståthållarens fot.

Dagarna kommo och gingo, och till slut red en trupp trotsiga ryttare in till Kalifens palats i Bagdad. Deras anförare trädde fram till Kalifen, hälsade honom och nedlade inför hans fötter ett ohyggligt hufvud med blodbestänkt skägg, — den tappre ståthållaren Kassims hufvud.

"Nåväl", sade Qualed till Natalika, "nu har jag hämnats din oförrätt; och nu hoppas jag att du litar på att jag älskar dig och ändtligen bifaller till att blifva mitt hems härskarinna, min maka, min drottning, min högt älskade!"

Men Natalika skrattade vildt och ohyggligt. "Vet, o du bedragne", ropade hon, "att Kassim helt och hållet var oskyldig till det jag anklagade honom för och att jag endast ville utöfva hämnd på honom för mitt folks förgöring, för mordet på mina bröder och systrar, för våra hems sköfling och för den gudlösa förstörelsen af den heliga staden Brahmanabad! Aldrig skall jag, en Kshatrya konungs dotter, förena mig med en af ditt blod och din tro! Jag har lefvat tills nu endast för att få hämnas. Och nu, sedan jag dubbelt hämnats, — genom vår fiendes död och genom din hopplösa kärlek till mig, — nu går jag att dö!" Genomborrande sitt bröst med en liten dolk, föll hon död ned inför Kalifens fot.

Men Natalikas trolofvade älskare, OdayahRajah, hämnades henne ytterligare i det han dref de omskurne eröfrarne ur landet och nedhögg alla, som föllo i hans våld. Och de grymheter de utfört återgäldades dem hundrafaldt.

Trött på lifvet efter Natalikas död, brydde han sig icke mer om att regera på den tron, till hvilken han hoppats få lyfta henne i kärlekens omfamning, utan drog sig undan från världen och blef en helig tiggarmunk i templet i Tiruvicaray…

Och då han slutligen kände att hans död var nära, gräfde han sig en liten graf invid templets mur och befallde de skickligaste bildhuggare att utföra en marmorbildstod af hans älskade, och förordnade att denna staty skulle placeras på hans graf. Sålunda formade de Natalikas bild på samma sätt som de höggo gudinnornas stoder, men i enlighet med hans önskan framställdes hon som om hon krossat rosor mellan sina fingrar. Och då OdayahRajah dött, placerades Natalikas staty på hans graf så att hennes fötter kommo att hvila på hans hjärta.

"Jag har varit vittne till det undret, att då hon krossade blommor mellan sina fingrar, kom hon dem att utandas en ljufligare doft än förut!"

Voro icke dessa blommor hennes egen ungdoms fägring, som förskönats genom att offra sig själf?

Templet och dess tiotusen präster äro längesen försvunna. Men ännu efter loppet af tusentals år tränger en vällukt fram ur dessa rosor af sten!

LIK-DEMONEN

Det finnes en bok — skrifven på Indiens gamla tungomål — som kallas Vetala Pantchavinsati, hvilket betyder "Tjugufem sagor berättade af en Demon"… Och dessa sagor äro mer egendomliga, än någon saga berättad af människor; ty demoners ord äro underliga och outplånliga… Men denne Demon dvaldes i ett lik, och talade med likets röst och såg med likets ögon. Och liket var vid fötterna upphängdt i ett träd, som öfverskuggade grafvar…

Och på fyrtionde dagen i den månlösa hälften af månaden Bhadon befallde en Yogi att Kshatrya konungen Vikra maditya nattetid skulle skära ned liket och hämta det till honom. Ty den förslagna Yogin hoppades på detta sätt kunna förgöra konungen…

Men då konungen skar ned liket skrattade Demonen, som var inne i liket, och sade: Om du uttalar ett enda ord under vägen, så följer jag ej med dig, utan återvänder till mitt träd. Hvarefter han begynte förtälja så underbara historier, att konungen ej kunde annat än lyssna. Och efter hvarje berättelse gjorde Demonen några svåra frågor och hotade att uppsluka Vikramaditya, om han icke besvarade dem. Genom att afge riktiga svar undgick konungen likväl att bli dödad, på samma gång han, genom att tala, satte Demonen i stånd att återvända till sitt träd… Lyssnen nu till en af de berättelser, som Demonen förtalde:

O konung, det var en gång en stad vid namn Dharmpur, hvars Rajah, Dharmshil, byggde ett härligt tempel åt Devi, gudinnan med de tusen skepnaderna och de tusen namnen. I marmor uthöggs gudinnans staty, sittande med korslagda ben i en jättestor lotusskål, medan två af hennes fyra händer voro slutna i bön och de två andra voro upplyftade invid vattenbassinerna på hvardera sidan. Uti hvardera bassinen stod cn elefant, som framsprutade ett doftande vattenstänk. Och andakten var djup och stor i det templet och folket tröttnade aldrig på att inför gudinnan frambära sandelträ, risstrån, vigd föda, blommor, och lampor närda af doftande olja.

En dag anlände en tvättare och hans vän på pilgrimsfärd till Devis tempel. Just då tvättaren steg uppför templets trappa såg han en ung flicka komma emot sig, naken intill midjan, enligt landets sed. Ljuft som månskenet var hennes ansikte. Hennes hår liknade en dunkel sky; ögonen voro smekande och stora, som den vilda råbockens, ögonbrynen buktade sig som välformade bågar, näsan krökte sig som falkens näbb; nacken var täck som en dufvas; tänderna liknade granatäpplets kärnor; läpparna voro röda som en rodnande kurbits och händer och fötter späda som lotusblad. Gyllengul var hennes hy, som champablommans kronblad, och pilgrimen såg att hon var smidig och smärt som en ung leopard. Hans ögon blefvo skumma af kärlek, medan slamret af guldringarna kring hennes fotleder småningom bortdog bakom honom, och han bad sin vän för hans räkning söka utforska hvem flickan var. Och det visade sig att hon var en tvättares dotter.

Så trädde pilgrimen inför gudinnan med sinnet fylldt af flickans åsyn; och medan han böjde sig i stoftet afgaf han ett egendomligt löfte, sägande: "O Devi, Mahadevi, — Gudars Moder och Vidunderförgörerska, — du, inför hvilken alla gudomligheter ödmjuka sig, du, som befriat jorden från dess bördor, du, som befriat dina tillbedjare från tusentals olyckor, jag ber dig, o Moder Devi, att du äfven värdigas hjälpa mig och uppfylla mitt hjärtas åstundan. Och om jag genom din nåd får äkta den skönaste bland k\innor, så skall jag, o Devi, sannerligen bjuda dig mitt eget hufvud såsom offer." Sådant var det löfte han afgaf.

Men efter det han återvändt till sin stad och sitt hem tärde honom sorgen öfver att vara skild från den älskade, till dess han blef svårt sjuk, och hvarken kände hunger eller törst eller behof af sömn, ty kärleken kan komina människor att glömma dessa ting. Och man fruktade att han inom kort skulle dö. Då blef hans vän allvarsamt orolig. Han begaf sig till den unge mannens fader och berättade honom allt, hvarpå äfven fadern började frukta för sonens lif. Han vandrade därför, åtföljd af vännen, till den andra staden, sökte upp flickans fader och sade till honom: "Lyssna! jag är af ditt stånd och yrke och har en ynnest att utbedja mig. Min son har så häftigt förälskat sig i din dotter, att han helt visst inom kort dör, om han icke får gifta sig med henne. Gif därför din dotters hand åt min käre son." Den andre upptog ej illa hans ord, utan sände bud på en Brahmin och beslöt att en dag med ett godt omen skulle utses för bröllopets lirande. Därpå sade han: "Vän, låt din son komma hit. Jag skall under tiden gnida in min dotters händer med gul ingefära, så att hvar och en kan se att hon är trolofvad."

Sålunda uppgjordes det om giftermålet; och på utsatt tid anlände ynglingens fader till staden tillsammans med sin son, — och efter det ceremonin afslutats, återvände han till sitt hem med sin son och sonhustru. Det unga parets kärlek tillväxte dag för dag, och ingen skugga förmörkade den unga mannens lycka, förutom erinringen om det löfte han afgett. Men hans hustru omhuldade honom så ömt, att till och med minnet af hans ed småningom bleknade bort.

Efter mången god dag hände det sig att man och hustru blefvo inbjudna till en fest i Dharmpur, och de begåfvo sig dit tillsammans med samme vän, som en gång ledsagat den unga mannen på hans pilgrimsfärd. Redan då de närmade sig staden sågo de på långt håll Devitemplets tinnar och gyllene torn skymta fram. Då erinrade sig den unga mannen med våldsam ångest den ed han svurit. "Jag är sannerligen den uslaste och skamligaste bland menedare", mumlade han för sig själf, "ty jag har brutit den ed jag svor inför själfva Devi, Gudarnas Moder."

Och han sade till sin vän: "Jag ber dig, stanna du här tillsammans med min hustru, medan jag går att knäböja inför Devi." Ilvarpå han begaf sig till templet, badade i den heliga dammen och böjde knä inför statyn med de sammanslutna händerna. Och efter att ha utfört de föreskrifna bruken högg han sig med svärdet ett kraftigt hugg öfver nacken, så att hufvudet, efter att ha skilt sig från kroppen, rullade ända fram till den pelarstam, som uppbar lotusblomman, på hvilken Devi hade sitt säte.

Men efter det den döde mannens hustru och vän länge väntat, sade vännen slutligen: "Hur länge han dröjer! Stanna du här, medan jag går att hämta honom." Så gick han till templet och då han trädde in såg han sin väns blodiga kropp ligga utsträckt på golfvet, med det afhuggna hufvudet vid Devis fötter. Och han sade till sitt eget hjärta: "Denna värld är sannerligen svår att lefva i… Om jag nu återvänder, så säga människorna att jag dödat min vän för hans sköna hustrus skull." Därför badade också han sig i den heliga dammen, utförde de föreskrifna bruken och högg sig själf ett hugg öfver nacken så att äfven hans hufvud skilde sig från kroppen och rullade fram till Devis fötter.

Men efter det den unga hustrun länge och väl väntat förgäfves, begynte hon plågas af oro för mannen och begaf sig äfven hon till templet. Och då hon såg de två liken och de ångande svärden grät hon i outsäglig ångest och förtviflan, och sade till sitt eget hjärta: "Huru svår denna värld är att lefva i; och hvad är lifvet värdt för mig utan min make. Dessutom komma människorna att säga att jag är en dålig kvinna, som mördat dem båda, för att fritt få föra ett lastbart lif. Tillåt därför också mig att offra mig."…

I det hon sade dessa ord gick hon till den heliga dammen och badade sig däri och efter det hon utfört de heliga bruken höjde hon svärdet öfver sin egen veka nacke för att afhugga den. Men i och med detsamma grep en marmorhand om hennes arm, medan det tjocka stengolfvet darrade under Devis fot. Ty Gudarnas Moder hade rest sig, steg ned från sitt lotussäte och gick fram till hennes sida. Och en gudomlig röst utgick från de stränga stenläpparna, — sägande: "O dotter, hur kär du blifvit mig. Utbed dig nu en ynnest af Devi." Men skälfvande från hufvud till fot framstammade hon då: "Gudomligaste Moder, jag ber dig endast att dessa män må blifva lefvande igen." Då sade gudinnan: "Foga samman deras hufvuden med deras kroppar."

Och den sköna hustrun sökte utföra den gudomliga befallningen: men kärlek och hopp, och den bäfvan hon hyste för Devi förvirrade henne till den grad, att hon fäste sin makes hufvud på vännens kropp och vännens hufvud på sin makes kropp. Och gudinnan öfverstänkte de båda kropparna med odödlighetens nektar, och de reste sig, friska och lefvande, i sanning, men med hufvudena besynnerligt förbytta.

Därpå sade Demonen: "O Konung Vikramaditya! Hvilkendera af dessa två tillhörde nu hustrun? Om du svarar orätt, så uppslukar jag dig sannerligen." Och Vikramaditya svarade: "Lyssna! I den heliga Shastra säges det, att på samma sätt som Ganges är den främsta bland floder, och Sumeru det främsta bland bärg, och paradisets träd det främsta bland träd, så är hufvudet den främsta bland kroppens olika delar. Därför var hon hustru till den mannen, till hvars kropp hennes mans hufvud blef fogadt"… Då svaret var riktigt, kom intet ondt konungen vid; men eftersom han talat, tilläts likdemonen att återvända till sitt träd för att fortsättningsvis hänga ned därifrån öfver grafvarna.

… Och på samma sätt kunde Demonen många gånger återvända till trädet; och lika många gånger skar Vikramaditya ned honom igen, och band och bar bort honom. Och för hvarje gång förtalde Demonen för konungen en historia så vild, så underbar, att han ej kunde annat än lyssna… Men detta är en annan af de historier Demonen berättade: —

O Konung, i staden Dharmasthal lefde cn Brahmin, kallad Kesav; och hans dotter, som var vacker som en Apsara, kallades med rätta Madhumalati, "den Ljufva Jasminblomman". Så snart hon blifvit fullvuxen sökte hennes far och mor och bror att finna en värdig make för henne.

Emellertid hände det sig, att hennes far och bror och mor samtidigt lofvade hennes hand åt tre olika friare. Ty den gode Kesav råkade en dag, medan han var på ett besök, en viss ung Brahmin, som behagade honom till den grad, att han lofvade honom Madhumalati; och samma dag träffade hennes bror, som studerade skrifterna, i sin prästerliga lärares hem en annan ung lärd, som han tyckte så mycket om, att han lofvade honom Madhumalati, och alldeles samtidigt besöktes Kesavs hem af ännu en ung Brahmin, som så intog modern, att hon lofvade honom Madhumalati. Och de tre unga männen, som sålunda trolofvats med flickan, voro hvarandras jämlikar i skönhet, i styrka, i begåfning, liksom i år, hvarför det ej var möjligt att ge den ene företräde framom den andre. Då fadern återvände till sitt hem fann han där de tre ynglingarna, som alla inväntade honom. Han blef ytterst pinsamt berörd af det som inträffat. "Sannerligen", utropade han, "vi ha endast en dotter, och här äro tre brudgummar, som hvar och en fått vårt löfte; åt hvem af dem skall jag skänka Madhumalati?" Och han visste ingen lefvande råd.

Medan han stod där och begrundade, och ömsevis betraktade hvar och en af de tre ynglingarna, blef flickan stungen af en glasögonorm, så att hon nedföll död.

Fadern sände då bud på trollkarlar och heliga män, för att de skulle uppväcka hans dotter till lif; och de heliga männen anlände samtidigt med trollkarlarna. Men desse senare sade, att på grund af den månperiod man just nu befann sig i, kunde de ingenting uträtta; och de heliga männen bedyrade att icke ens Brahma själf kunde uppväcka en död, som blifvit stungen af en glasögonorm. Under smärtsam veklagan utförde då Brahminerna begrafningsceremonierna, ett bål uppbyggdes och Madhumalatis lik förtärdes af lågorna.

Men de tre ynglingarna, som fått skåda flickan i hennes lefvande skönhet, bade alla blifvit till galenskap förälskade i henne. Och efter att ha förlorat henne beslöt hvar och en af dem att hädanefter draga sig undan från världen och för sin återstående lefnad afsäga sig all dess glädje. De närvoro alla vid dödsbålet; och en af dem samlade upp flickans ben, medan de ännu voro varma af lågorna, knöt in dem i en påse och gick bort för att bli fakir. En annan samlade askan efter hennes kropp och förde den med sig till ett undangömdt ställe i skogen, där han byggde sig en hydda och begynte lefva ensam med minnet af henne. Den tredje medtog visserligen ingen relik af Madhumalati, men efter det han bedt en bön iklädde han sig en Yogis dräkt och drog bort för att tigga sig fram i världen. Men hans namn var Madhusudam.

En lång tid därefter inträdde Madhusudam en dag i en Brahmins hydda, för att bedja om cn almosa; och Brahminen inbjöd honom att taga del i familjens måltid. Efter det Madhusudam tvättat sina händer och fötter, slog han sig ned att äta bredvid Brahminen. Och dennes hustru passade upp dem. Men Brahminens lille son begynte begära mat innan måltiden var mer än till hälften serverad; och då man uppmanade honom att vänta, hängde han sig fast vid moderns dräkt, så att hon hindrades i utöfvandet af sin gästfrihet. Uppbragt däröfver grep hon tag i pojken och kastade honom på härden, där en stor eld flammade, och inom ett ögonblick var barnet förvandladt till aska. Men Brahminen fortsatte lugnt sin måltid, som om ingenting inträffat, och hans hustru bjöd omkring af rätterna med vänligt småleende ansikte.

Skräckslagen af det han bevittnat reste sig Madhusudam från sin plats utan att afsluta sin måltid och gick mot dörren. Då tilltalade Brahminen honom vänligt, sägande: "Käre vän, hur kommer det sig att du icke äter? Ha icke jag och min hustru gjort allt för att behaga dig?"

Häpen och uppbragt svarade Madhusudam: "Hur vågar du fråga mig hvarför jag ej äter? Huru skulle någon varelse, med undantag af en Rakshasa, kunna äta i den människas hus, som utfört ett sådant djäfvulskt dåd?" Men Brahminen reste sig småleende och gick till en annan del af huset, samt återvände strax därpå med en besvärjelsebok — en bok om konsten att återuppväcka de döda. Och knappast hade han uppläst en enda sång därur, innan den uppbrända gossen frisk och oskadd steg fram ur elden och sprang till sin mor, skrikande och klängande sig fast vid hennes dräkt på samma sätt som förut.

Då tänkte Madhusudam för sig själf: "Hur lätt hade jag ej kunnat återuppväcka min älskade, om jag ägt denna underbara bok." Han satte sig ned igen och efter det han afslutat sin måltid stannade han i huset såsom gäst. Men vid midnattstid steg han förstulet upp, tillägnade sig boken och flydde tillbaka till sin hemstad.

Och efter en lång tids förlopp begaf han sig på en kärlekens pilgrimsfärd till den plats, där Madhumalatis kropp blifvit bränd, ty det var årsdagen af hennes död. Då han nått stället fann han att de två andra unge männen voro där före honom. Och de höjde upp sina röster och utropade: "O Madhusudam! Du som vandrat omkring i många års tid och sett så mycket, hvad slags visdom bringar du med dig?"

Men han svarade: "Jag har inhämtat kunskapen att återuppväcka de döda." Då begynte de öfvertala honom, sägande: "Uppväck då Madhumalati." Och han svarade dem: "Samlen ihop hennes ben och hennes aska, så skall jag återge henne lif."

Och efter det de åtlydt hans uppmaning framtog Madhusudam boken och uppläste en besvärjelse därur. Och askan och de brända benen lydde befallningen, bytte färg, fingo lif och blefvo till en underskön kvinna, ljuflig som jasminblomman, — Madhumalati sådan hon var, innan hon blef stungen af ormen!

Men de tre ynglingarna, som fingo skåda hennes småleende, blefvo så förblindade af kärlek, att de råkade i våldsam tvist för hennes skull…

Därpå sade Demonen: "O Vikramaditaya, hvems hustru borde hon rätteligen ha blifvit? Om du ej afger ett riktigt svar, så uppslukar jag dig."

Konungen svarade: "Visserligen bör hon ha blifvit den mannens maka, som samlat ihop hennes aska, fört den med sig till ett gömsle i skogen, byggt upp en hydda och lefvat där ensam med minnet af henne."

"Nej", sade Demonen, "huru skulle hon kunnat bli återuppväckt, om ej den andre äfven bevarat benen? Och huru skulle hon, i trots af dessa bådas hängifvenhet, kunnat bli återuppväckt, om icke den tredje varit?"

Hvarpå konungen gentog: "Enär det är en sons plikt att tillvarataga sina föräldrars ben, så var också den mannen, som tillvaratog Madhumalatis ben, endast som en son i förhållande till henne. På samma sätt som en fader ger lif åt sitt barn, så var han, som återkallade Madhumalati till lif, som en fader i förhållande till henne. Men han, som samlade hennes aska och förde den med sig till ett gömsle i skogen, där han byggde en hydda och lefde ensam med minnet af henne, han var i sanning hennes älskare och rättmätige make."

… Demonen framställde många andra svårlösta frågor, angående män, som genom trolldom förvandlats till kvinnor och om lik, som besjälats af onda andar. Men konungen afgaf riktiga svar på dem alla, med undantag af en fråga, som sannerligen icke medgaf något svar. —

"O Vikramaditaya, då Mahabal var Rajah öfver Dharmpur bekämpades han af en annan monark, som i en stor siaktning förintade hans här och slutligen dödade honom själf. Men den fallne konungens hustru och dotter flydde till skogen och drefvo där omkring. På den tiden jagade Rajahn Chandrasen och hans son i samma skog, och de upptäckte på marken aftrycken af kvinnliga fötter. Då sade Chandrasen: 'De människor, som vandrat här, måste hafva små och vackra fötter, sådana som kvinnors pläga vara det. Likväl undrar jag storligen, om det värkligen kan finnas kvinnor på ett så öfvergifvet ställe. Låt oss följa spåren åt, och om kvinnorna äro sköna, så tar jag den till hustru, hvars fötter lämnat de mindre spåren, och du får äkta den andra'."

Och de hunno upp kvinnorna och blefvo lifligt intagna af deras skönhet. Rajahn Chandrasen äktade den döde Mahabels dotter, medan Chandrasens son tog Mahabels enka till hustru. Sålunda gifte sig fadern med dottern till modern, och sonen med dotterns mor…

Och Demonen frågade: "O Vikramaditaya, på hvilket sätt voro Chandrasens och han sons barn besläktade genom dessa giftermål?" Men konungen teg. Och Demonen var så belåten öfver hans tystnad, att han helt oväntadt slöt vänskap med konungen, såsom det står skrifvet i Vetala Pantchavinsati.

LEJONET

Klokhet är förmer än stora kunskaper; klokhet är förmer än lärdom; den okloke skall förgås liksom de, hvilka till sin egen förstörelse manade fram ett lejon… Och detta är berättelsen om lejonet, sådan den omtalas af den helige Brahminen Vishnu-sarman i Pantchopakhyana.

Det fanns i forna tider fyra Brahminynglingar — bröder, som älskade hvarandra med stor hängifvenhet och som beslutit att tillsammans bege sig till ett närbeläget konungarike, för att där söka sig förmögenhet och ryktbarhet.

Af dessa fyra bröder hade tre gjort djupa och omfattande studier, samt voro hemmastadda i magi, astronomi, alkemi och de svåraste ockulta vetenskaperna, medan den fjärde ingenting lärt utan endast ägde ett godt förstånd.

Medan de nu vandrade tillsammans framkastade en af de lärda bröderna: "Hvarför skall vår okunnige broder få fördel af all vår lärdom? Han kan ej annat än bli oss en börda på vår färd. Aldrig kan han tillvinna sig furstars och konungars aktning, och kommer därför alltid att bli en skam för oss. Vore det icke bättre att låta honom vända hem igen?"

Men den äldsta brodern svarade: "Nej, låt honom dela vår framgång; han är ju vår afhållne broder, och vi kunna måhända finna en plats för honom, som han kan fylla utan att göra oss skam."

Så fortsatte de då sin väg tillsammans. Medan de kort därpå färdades genom en skog, sågo de benen af ett lejon ligga utströdda på vägen. Dessa ben voro mjölkhvita och flinthårda, så hade solen torkat och blekt dem.

Då sade den af bröderna, som tidigare fördömt den yngstes okunnighet: "Låtom oss nu visa vår broder hvad lärdom förmår, genom att ge lif åt dessa ben och skapa ett nytt lejon af dem, så att han får skämmas för sin okunnighet. Med några få trolldomsord kan jag foga ihop dessa förtorkade ben och komma hvart och ett att intaga sin rätta plats." Hvarpå han strax uttalade dessa ord, och de torra benen sökte sig samman med ett rasslande ljud, hvart och ett passande sig in på sin rätta plats, — tills dess skelettet fullständigt fogat ihop sig.

"Jag", sade den andra brodern, "kan med några ord låta senor sträcka sig ut öfver benen, — hvar och en på dessa rätta plats, — och låta mellanrummen fyllas af muskler och färgas röda af blod; jag kan skapa vätskor, ådror, körtlar och märg, de inre organen och det yttre skinnet." Till detta ändamål uttalade han några ord. Och på marken invid deras fötter framträdde lejonets kropp, fulländad, luden och väldig.

"Och jag", sade den tredje brodern, "kan genom ett enda ord ge värme åt blodet och rörelse åt hjärtat, så att djuret begynner lefva och andas och uppslukar andra djur. Och ni skola få höra hur det ryter."

Men innan han fick tid att uttala dessa ord lade den fjärde brodern sin hand öfver hans mun. "Nej", utropade han, "uttala icke det ordet. Detta är ett lejon. Om du ger det lif, så uppslukar det oss."

Men de andra gjorde narr af honom, sägande: "Gå hem, du dåre, hvad känner du om vetenskapen?"

Då svarade han dem: "Vänta åtminstone med att ge lejonet lif, tills er broder hunnit klättra upp i detta träd." Och det gjorde de.

Knappast hade han klättrat upp i trädet innan ordet uttalades, och lejonet rörde sig, och öppnade sina stora, gula ögon. Så sträckte det på sig, och reste sig, och röt. Därpå vände det sig mot de tre vise männen och slukade upp dem.

Men efter det lejonet gått sin väg klättrade den unge mannen, som intet visste om vetenskaperna, oskadd ned från trädet och återvände till sitt hem.

SAGAN OM OLYCKSVIDUNDRET

Den som äger hundra, önskar sig tusen; den som äger tusen, önskar sig hundratusen; den som äger hundratusen, fikar efter ett konungadöme; den som äger ett konungadöme, längtar efter att behärska himlarna. Och vilseledda af sitt begär begå äfven de, som besitta både rikedomar och vishet, handlingar, som aldrig bordt begås och eftersträfva ting, som aldrig bordt eftersträfvas. Hvarför denna saga — tagen ur fyrtiosjätte boken af Fa-youen-tchou-lin, blifvit nedskrifven till gagn för dem, som ge näring åt sina egna dåliga önskningar.

På den tiden, då solen sken klarare än nu, då blommornas doft var Ijufligare, då världens färger voro skönare att skåda, och då gudarna plägade vandra omkring på jorden, fanns det ett visst lyckligt konungarike, uti hvilket det icke existerade någon olycka. Guld och juveler öfverflödade där, skördarna voro outtömliga som oceaner, städerna mer befolkade än myrstackar. Så många år hade gått förbi utan något krig, att gräset begynt växa högt på de stora städernas murar, och åtskilde deras stenar med sina sega, snärjande rötter. Och utöfver hela landet tonade ett dämpadt sus af musik, lika oaflåtligt, som bruset af den Gula Flodens vågor. Endast sömnen gjorde afbrott i räckan af fröjder och nöjen, och icke ens de sofvandes drömmar förmörkades någonsin af inbillade sorger. Ty där fanns ingen sjukdom och inga slags umbäranden, utan hvarje människa lefde sina hundra år, och döden lade henne till ro utan plågor, såsom då man söker hvila efter fröjder, — söker sömnens frid efter berusande glädje.

En dag sammankallade detta lands konung alla sina rådgifvare och ministrar och främsta mandariner och frågade dem, sägande: "I några gamla annaler, som bevaras i vårt förnämsta tempel, har jag läst dessa ord: I forna dagar hemsöktes landet af Olyckan. Finnes det någon bland eder, som kan säga mig hvad slags djur Olyckan är? Hvilket djur kan Olyckan likna?"

Men alla rådgifvarena och ministrarna och mandarinerna svarade: "O konung, vi ha aldrig sett det djuret, och kunna icke säga hvad slags varelse det är."

Hvarpå konungen befallde en af sina ministrar att besöka alla främmande konungadömen för att göra förfrågningar om djuret Olycka och söka skaffa sig det till hvilket pris som hälst — ifall det alls stod att köpa, — ja, till och med om det pris som begärdes därför skulle motsvara värdet af en hel provins.

Nu fanns det en af gudarna, som, då han säg och hörde allt detta, iklädde sig människogestalt och begaf sig till det närmaste konungarikets största marknadsplats, medtagande Olyckan, fjättrad vid en ked af järn. Och Olyckan liknade till sin skapnad en jättestor sugga. Då nu ministern besökte denna utländska marknad, varseblef han kräket, som stod tjudradt vid en påle, och frågade hvad slags djur det var.

Efter det han betalat en million goda, röda guldmynt för odjuret, var ministern tvungen att förse det med föda. Han sände därför ut budbärare till alla marknadsplatser, och till skräddarenas och väfvarenas butiker, och till alla mandariner i konungadömets alla olika distrikt, för att söka nålar. Detta orsakade oro i landet, ej blott emedan nålar voro sällsynta, utan äfven för de lidanden folket utsattes för. Ty de, som icke ägde nålar, blefvo slagna med bambukäppar; och mandarinerna, som önskade lyda konungens ministers befallning, utöfvade mycken stränghet. Skräddare och andra, som lifnärde sig med nålens hjälp, befunno sig snart i en beklagansvärd belägenhet; och nålmakarena kunde aldrig, de må ha stretat och sträfvat huru mycket som hälst, tillvärka tillräckligt nålar för att tillfredsställa odjurets hunger, och det fastän många dogo endast till följd af öfveransträngning. Och priset på nålar blef lika högt uppdrifvet, som priset på smaragder och diamanter, och de rika gåfvo ifrån sig alla sina ägodelar för att skaffa föda åt odjuret, hvars gap var lika omöjligt att mätta, som helvetets afgrund. Utpinadt af hunger och mandarinernas stränghet reste sig folket i många provinser till uppror och påbörjade ett krig, som kostade många tiotusendes lif. Floderna färgades röda af blod, och likväl kunde ministern ej föra djuret till palatset, i brist på nålar att föda det med.

Därför skref han slutligen till konungen, sägande: "Jag har i sanning lyckats finna och inköpa ett hondjur af Olyckan; men hanen har jag ej funnit och vill, med Ers Majestäts tillåtelse, icke häller söka finna den. Ty lyssna, honan har redan uppslukat hela detta lands välstånd, och jag vågar icke föra ett slikt odjur med mig till palatset. Jag ber därför Ers Majestät, att Ers Majestät ville i nåder tillåta mig att förgöra detta ohyggliga vidunder; och jag litar på att Ers Majestät bevarat i minnet de vise indiske männens ord: 'Äfven om en konung icke vill lyssna till andras mening, så är det en trofast rådgifvares plikt att ge honom råd'."

Då sände konungen, som redan oroats genom rykten om hungersnöd och uppror, befallning om att odjuret skulle förgöras.

I enlighet därmed leddes Olyckan till en öfvergifven plats utanför staden, samt fjättrades med starka järnkedjor. Därpå befallde ministern slaktarena att döda det. Men så ogenomtränglig var dess hud, att hvarken yxa eller knif kunde såra det. Hvarpå soldaterna fingo befallning om att döda djuret. Men bågskyttarnas stålpilspetsar plattades till mot Olyckan, äfven om de riktades mot dess ögon, hvilka voro klara och hårda som diamanter; medan oräkneliga svärd och spjut kastades och brötos i resultatlösa försök att döda den.

Då befallde ministern att det skulle byggas ett stort bål; och vidundret stod fastbundet midt ibland lågorna, medan hela floder af beck och olja götos ut och kommo flammorna att stiga, ända tills dess elden blef så het, att människor icke kunde närma sig den på en li’s afstånd. Men i stället för att brinna blef odjuret först illande rödt och sedan glödande hvitt och skinande som en måne. Dess kedjor smulto som vax, så att det till slut ryckte sig lös och lopp ut bland folket som en brinnande drake. Många blefvo därvid uppbrända. Och odjuret sprang in till städerna och förstörde dem, hvarpå det fortsatte sin färd med sådan snabbhet, att hettan endast tilltog under dess lopp. Snart nådde det hufvudstaden, samt sprang genom den och öfver den på husens tak och brände upp till och med konungen i hans palats.

På detta sätt blef, tack vare konungens dårskap, hela konungadömet fullkomligt ödelagdt och förstördt, så att det liknade en öken, bebodd endast af ormar och ödlor och demoner.

Anmärkning. Denna och den följande fabeln ingå i den egendomliga samling, som öfversatts ur en kinesisk encyklopedi af Stanislas Julien och publicerats i Paris år 1860 under titeln "Les Avadânas", — eller "Likheterna", — en sanskritterm, motsvarande det kinesiska Pi-yu och hänsyftande till ursprunget för historierna, hvilka öfversatts, eller åtminstone bearbetats, efter gamla sanskrittexter. Jag har likväl vågat pointera den lätt kinesiska färgläggningen i denna groteska saga. L.H.

EN BUDDHISTISK PARABEL

… Liksom lerkärl, som tillverkats på krukomakarnes drejskifva, så äro ock människornas lif. Huru omsorgsfullt de än formats, så äro de alla dömda att förintas. Intet existerande skall fortvara; lifvet är likt vattnet i en flod, som flyter förbi för att aldrig återvända. Därför kan lyckan uppnås endast genom att man söker undertrycka de Sex Önskningarna, på samma sätt som sköldpaddan drar in sina sex extremiteter i sitt skal — genom att man afstänger sina tankar från begär och sorg, på samma sätt som en stad är afstängd genom vallar och löpgrafvar.

Så talade Sakya-Muni i sina Gathas. Och denna parabel, som tvifvelsutan författats af honom själf, och som öfversatts från ett förloradt indiskt manuskript till kinesiskt tungomål, återfinnes i den femtioförsta boken af "Fa-youen-tchou-lin".

En fader och hans son arbetade tillsammans på fälten under ormarnas årstid, och en glasögonorm stack den unge mannen, så att han dog på stället. Ty människorna känna icke något gift, som skulle motverka glasögonormens bett, hvilket fyller blicken med ett plötsligt mörker, och stannar hjärtats slag. Men fadern, som säg sin son ligga död, och märkte att myrorna begynte samlas, vände tillbaka till sin sysselsättning och fortsatte lugnt att arbeta på samma sätt som förut.

En Brahmin, som passerade förbi och såg hvad som inträffat, förundrade sig öfver att fadern fortsatte med sitt arbete, och ännu mer undrade han öfver att hans ögon voro tårlösa. Hvarför han tilltalade honom, sägande: "Hvem var ynglingen som dog?"

"Dårskaper", svarade mannen; — "i och med detsamma en människa gör sitt inträde i världen, tager hon sitt första steg i riktning mot döden; och hennes styrkas fullhet är begynnelsen till dess aftagande. För den dygdige gifves det i sanning en belöning; liksom för den orättfärdige en vedergällning. Hvartill gagna då tårar och sorg? I intet afseende kunna de nytta den döda… Är du, min gode Brahmin, måhända på väg in till staden? Om så skulle vara, så ber jag dig vika in i mitt hus, och underrätta min hustru om att vår son är död, så att hon må veta att sända hit min middagsmåltid."

"Hvad kan detta vara för en människa?" undrade Brahminen för sig själf. "Hans son är död, och likväl gråter han ej. Liket ligger där utsatt för solens strålar, och likväl upphör han ej med sitt arbete. Myrorna samla sig omkring det, likväl talar han helt kallt om sin middagsmåltid. Han måste helt visst vara oförmögen af alla mänskliga känslor." Så tänkte Brahminen för sig själf, men drifven af nyfikenhet begaf han sig i alla fall till arbetarens bostad. Och då han fick se modern, sade han till henne: "Kvinna, din son är död, efter att ha blifvit stungen af en glasögonorm; och din tårlöse make ber dig sända honom hans middagsmåltid… Och nu ser jag att du är likaså likgiltig för din sons död, som han, ty du gråter ju ej."

Men den dödes moder svarade honom i liknelser, sägande: "Min herre, denne vår son har af sina föräldrar erhållit endast ett öfvergående lif, därför kallade jag honom heller icke min son. Nu har han gått bort från mig, och det stod icke i min makt att hålla honom tillbaka. Han var lik en resande, som rastar vid ett värdshus; den resande hvilar ut sig och far därpå vidare; skulle det anstå värdshusvärden att söka förmå honom att dröja? Likadant är i sanning förhållandet mellan moder och son. Sonen må gå eller komma, må stanna eller bege sig af, modern har ingen makt öfver hans lif. Min son har fullföljt det öde, som utstakats för honom, och från det ödet kunde ingenting rädda honom. Hvarför skulle jag då klaga öfver det oundvikliga?"

Ännu mer förundrad vände sig Brahminen mot den döde ynglingens äldsta syster, en ungmö i sin jungfrulighets lotusblomstring, och frågade henne, sägande: "Din broder är död, skall du icke gråta?"

Men ungmön svarade honom äfven i liknelser, sägande: "Emellanåt tränger en kraftig vedhuggare in i skogen och hugger ned träden med mäktiga yxslag och binder ihop dem till en väldig flotte och skjuter flotten ned i den breda floden. Men en rasande vind börjar blåsa och rör upp vågorna, så att de slänga flotten hit och dit, tills den brister i sär och strömmen skiljer de främre stockarna från de bakre, och alla hvirfla bort för att aldrig mer förenas. Just sådant var min unge broders lif. Vi hade af ödet förts ihop i samma hem; vi ha nu skiljts åt för alltid. Det finns ingen bestämd tid för lif eller död; vår tillvaro må vara lång eller kort, så äro vi sammanförda endast för en tid, för att sedan skiljas åt för alltid. Min broder har slutat den bana, som blifvit honom tillmätt; och hvar och en af oss uppfyller en bestämmelse, som icke kan ändras. Mig har det icke förunnats att skydda och rädda honom. Hvarför skulle jag gråta öfver det, som icke kunde förhindras?"

Ännu mer förundrad vände sig Brahminen till den döde ynglingens unga hustru, sägande: "Och du, vid hvars barm han sof, gråter icke du öfver honom, din afhållne make, som ryckts bort midt i sin mandoms sommar?"

Men hon svarade honom äfven i liknelser, sägande: "Liksom två fåglar flyga den ena från öster och den andra från söder, mötas och blicka in i hvarandras ögon, och svänga sig rundt om hvarandra och söka upp samma trädtopp eller samma tempel och sofva tillsammans till soluppgången, så var ock vårt lif. Då den gyllne dagern bryter fram i öster lämna de två fåglarna sin tempeltinne eller sin trädtopp och flyga hvar åt sitt håll, för att söka sig föda. De råkas igen, om ödet så vill; om ej, så se de hvarandra aldrig mer. Likadant var min makes och mitt eget öde; då döden nådde honom, var hans bana fullbordad, och det stod icke i min makt att rädda honom. Hvarför skulle jag då gråta?"

Ännu mer föundrad vände sig Brahminen till den döde mannens slaf och frågade honom: "Din herre är död, hvarför gråter du ej?"

Men äfven slafven svarade honom i liknelser, sägande: "Min herre och jag voro förenade genom ödets vilja; jag var endast som den lilla kalfven, hvilken följer den stora oxen åt. Den stora oxen är dödad; den lilla kalfven kunde ej rädda den undan slaktarens yxa; dess skrik och råmanden tjäna till intet. Hvarför skulle jag gråta då jag icke ens vet hur snart min egen timme slår?"

Stum af förundran betraktade Brahminen kvinnornas smärta gestalter, som rörde sig snabbt fram och åter i det inströmmande, glödande och gyllene ljusskenet, medan de tillredde middagsmåltiden åt den tårlöse arbetaren där borta på fältet.

PUNDARI

En berättelse om den Buddha, som fyllde världen med ljus och hvars fotsulor liknade två strålande solars ansikten ty han vandrade på den Fullkomliga Vägen.

… Vid den tiden uppehöll sig Buddha på toppen af bärget Gridhrakuta, från hvilket man kunde öfverskåda den gamla, försvunna stad, som kallades Rajagriha, — då en lysande vision af hvita gator, förvittrade arkader och mjölkhvita palats, så konstfullt utsirade, att de föreföllo lätta som kaschemirväfvar och luftiga som rimfrost. Där ljödo elefanters skrän, där dallrade luften af förälskad musik, där utandades blommor i tusentals trädgårdar sin rökelse mot himlen, och där lyfte kvinnor, vänare än blommor, sina ringprydda fötter till harpors och flöjters toner … Men öfver det hela höjde sig bärgstoppen, — glödande i en strålglans klarare än dagens — som med sitt vidtfamnande och rosenröda sken förkunnade Buddhas närvaro.

I den staden bodde en bajadär, skönast bland kvinnor, — med hvilken ingen kunde mäta sig i behag. Hon hade ledsnat på dansen och juvelerna och blommorna, — på sina lifstycken af purpur och gyllene silke, på sina dräkter, lätta som luft och genomskinliga som dimmor, — tröttnat äfven på de furstar, som kommo ridande på elefanter till hennes bostad, medförande gåfvor af juveler och parfymer och underbart formade vaser, tillvärkade i länder på tio dagsresors afstånd. Och hennes hjärta tillhviskade henne att hon borde söka Buddha, för att genom honom vinna kunskaper och hvila, samt blifva lik en Bhikshuni.

Hon bjöd därför den vackra staden farväl och begynte stiga uppför bärgsvägarna, som ledde fram till den plats, öfver hvilken det väldiga rosenröda skenet hvilade. Genomträngande voro solens strålar och oländig den svindlande stigen och hon öfverfölls af ökentörst och trötthet. Efter att ha hunnit halfva vägen uppför bärget, slog hon sig ned för att hvila och läska sig vid ett källsprång, klart och genomskinligt som diamant, hvilket holkat sig en underbart skön bassin midt i hjärtat af klippan. Men då bajadären böjde sig ned för att dricka, uppfångade hon i den silfverklara spegeln bilden af sitt böljande, svarta hår, de lotusmjuka silkesskuggade ögonen, den rosenknoppande, honungsljufva munnen och hyn, guldskiftande som solskenet, och den välformade, smärta midjan, och de smidiga lemmarna, som voro rundare än elefantens betar, och fotlederna i deras guldomslingrade grace. En slöja af tårar drog sig öfver hennes syn. "Skall jag då verkligen kasta ifrån mig all denna fägring?" mumlade hon. "Skall jag verkligen under en eremits dräkt skyla alla dessa behag, som bedårat Rajaher och Maharajaher? Skall jag låta min ungdom och skönhet förvissna i ensamhet, under drömmar om det förflutna? Hvarför har jag då födts så skön? Nej, må de som sakna ungdom och skönhet öfvergifva allt för att söka de Fem Vägarna." Och hon vände åter sitt ansikte mot det hvitskimrande Rajagriha, därifrån det uppsteg blomdoft och flöjters smekande toner och dansande flickors ystra skratt…

Men högst däruppe i det röda skimret blickade den allvetande Buddha ned i hennes hjärta, och i medlidande med hennes svaghet förvandlade han sig själf, genom att uttala Ordet, till en ungmö, som var långt fagrare och smidigare än till och med bajadären Pundari. Sålunda varseblef Pundari, medan hon vandrade nedför bärget, helt plötsligt en ledsagarinna vid sin sida. Hon tilltalade henne och frågade: "O du undersköna, hvarifrån kommer du? I hvilken släkt har en så fager varelse kunnat födas?"

Den älskliga främlingen svarade med en röst, mer smekande än guldflöjtens toner: "Äfven jag, du sköna, vänder tillbaka till Rajagriha; låt oss vandra tillsammans, så kunna vi hjälpa och bistå hvarann under färden."

Och Pundari svarade: "Javisst, du vänaste bland jungfrur, din skönhet drar mig till sig, som blomman drar biet, och ditt hjärta måste helt visst vara lika ädelt som ditt oförlikneliga ansikte."

Så färdades de vidare tillsammans. Men den vackra främlingen tröttnade till slut, och då satte sig Pundari ned vid vägen och formade af sina runda knän ett stöd för det täcka hufvudet och kysste sin kamrat till sömns och strök hennes praktfulla silkesglänsande hår och smekte det slumrande, guldhyllta, fulländadt sköna ansiktet, ända tills en stor kärlek till den främmande mognade inom henne och kom hennes hjärta att svälla.

Men medan hon fortfarande betraktade det sköna ansiktet, som hvilade mot hennes runda knän, förvandlade det sig plötsligt. De fylliga kinderna skrumpnade bort på samma sätt, som en gyllene frukt vissnar och torkar. Underliga hålor mörknade och djupnade kring ögonen; de silkeslena ögonhåren försvunno med sina skuggor; de praktfulla lockarna hvitnade som altareidens aska; läpparna blefvo vissna och insjunkna, tandlös gapade den engång så rosiga munnen och ansiktets framskjutande ben förebådade en dödskalles grinande linjer. All doft af ungdomlighet var borta, men i stället uppsteg dödens outhärdliga lukt, och med den de ohyggliga, krypande ting, som döden ger näring åt, samt de blygrå färger och fläckar, som äro dödens hemska fingrars insegel. Skrikande flydde Pundari till Buddhas närhet, och berättade för honom allt det hon sett.

"O Pundari, lifvet är endast en frukt och skönheten endast en blomma! Hvad värde har äfven den vackraste kropp, då den ligger och förmultnar på Ganges stränder. Ålderdom och död kan ingen undgå; likväl är detta icke det värsta, — utan de nya födelserna, hvilka stå i samma förhållande till detta lifvet, som ekot till rösten i en håla, som de stora fotspåren till elefantens steg.

"All sorg har sin rot i begären; ur begären framaflas allt ondt. Själfva kroppen är endast en skapelse af själen, af hjärtats dåraktiga nöjestörst. Liksom drömmarnas skugg-gestalter skingras, då den sofvande uppvaknar, så skall ock sorg och ondska försvinna ur deras sinnen, som lära sig att öfvervinna begären och kväfva hjärtats törst. Och på samma sätt skall kroppen själf försvinna för dem, som dygdigt vandra längs de Fem Vägarna.

"O Pundari, ingen eld bränner hetare än begärens; ingen glädje är större än den att öfvervinna kroppen. På samma sätt som den hvita storken står ensam invid den uttorkade liljedammen, så skall det gå dem, hvilkas ungdom förrunnit under dåraktiga passioners vilda brand. Och då den stora förvandlingen kommer, skola de födas på nytt till dårskaper och tårar.

"Endast de, som funnit sin glädje i den vildmark, för hvilken andra fasa; de som lyckats utsläcka all sin längtan; de som, öfvertänkande lifvet och döden, gjort sig själfva fria från lidelser, endast dessa nå lyckan och kunna, jämte det de undvika en andra födelse, inträda i Nirvanas sällhet"…

Och bajadären afklippte sitt hår, bortkastade sina smycken och juveler och öfvergaf allt för att beträda de Fem Vägarna. Och i sin glädje däröfver läto Deva gudinnorna bärgen stråla öfver den hvita staden, och fyllde luften med ett rägn af sällsamma blommor. Och eho det vara må, som önskar få veta mer om Buddha, han läse den underbara boken "Fah-Khev-King", — kapitlen om Dhammapada.

YAMARAJAH

Legenden om Maggavago, eller "Vägen", — hvilken står att läsa i den underbara boken Dhammapada… En berättelse om den Buddha, vid hvars födelse stjärnorna stannade i sitt lopp…

Brahminens son var död, — död i sin härliga ungdoms blomstring, såsom en ros, i hvars hjärta en mask framfödts, — såsom lotusknoppen, då dammarnas vatten sinat ut. I skönhet hade han icke sin like, icke ens bland dem, som tillhöra den heliga kasten. Icke häller fanns det någon så underkunnig i de religiösa böckerna, i riktig utläggning af skrifterna eller i recitation af de slokas, som äro skrifna af gudomligt inspirerade sångare. Tre gånger dignade den åldrige prästen sanslös ned öfver sonens lik; och för hvarje gång man ville föra honom till hans hem skrek han och svimmade igen. Man måste därför slutligen, medan han låg där som död, frigöra liket från hans omfamning, tvätta det med renande vatten, veckla in det i doftande linne, lägga det på en bår, prydd med indiska blommor och bära det bort till begrafningsplatsen. Då den olycklige fadern vaknade till medvetande igen, var sålunda allt fullgjordt. Och de bistra åldringarna af hans egen kast hade samlat sig omkring honom och förebrådde honom så strängt hans förtviflan, att han tvangs att inse hur fåfängligt det var att klaga och hur dåraktiga mänskliga tårar äro.

Men under det han fortfarande grubblade öfver sin stora förlust, uppsteg småningom ett hopp i hans hjärta. "Jag har hört sägas", tänkte han, "att enskilda framstående Brahmincr, som ernått de fem dygderna, de fem förmögenheterna och de tio krafterna, vore förmögna att samtala öga mot öga med Yamarajah, Dödens Herre! Mig har det icke förunnats att ernå den högsta visheten, måhända på grund af min svaga vilja; men min kärlek och min tro äro af hjärtat, och jag vill därför söka upp Yamarajah, Dödens Konung, och bedja honom återgifva mig min son." Därefter utförde Brahminen, sedan han ifört sig sin prästerliga skrud, de heliga ceremonier, som voro föreskrifna af lagen; och efter att ha framburit offer af blommor och rökelse, begaf han sig af för att uppsöka Dödens Herre, Yama, Maharajahn öfver försvunna konungadömen. Och han tillfrågade hvar och en han mötte om hvar Yama befann sig.

Några stirrade på honom med vidöppna, förvånade ögon, svarade icke alls på hans fråga och ansågo honom vara galen; andra gjorde narr af honom, och ännu andra rådde honom att vända hem igen, på det han ej skulle finna Yama förr än han själf önskade det. Kshatrya furstar med juvelprydda sablar svarade honom, i det de redo förbi i glittrande stål och glänsande guld: "Yama finner man i kampens tumult, under moln af framsusande pilar, bland blixtrande svärd, framför stridselefanternas beväpnade led." Svartmuskiga sjömän genmälte under gapskratt, som var sträft likt hafsvindarna: "Du bör söka Yama bland rytande vågor och rasande tyfoner; bed stormarnas ande svara dig…" Och danserskor, som sjöngo Urvasis glödande kärlekssång, tystnade för att svara med sin tjuskraft: "Sök hällre Yama i våra armar, på våra läppar, vid våra hjärtan; utandas din själ i en kyss…" Och de skrattade gällt, såsom tempeltaken skratta, då vinden sätter deras silfvertungor i rörelse.

Så vandrade han vidare, utmed många floders stränder och i många stadsmurars skuggor, ända tills han kom till den stora vildmarken nedanför bärgen i öster, som beboddes af de heligaste, de, hvilka uppnått den högsta visheten. Glasögonormar, hufklädda som tiggarmunkar, sträckte fram sina klufna tungor; leoparder sköto jungelgräset åt sidan och stirrade på honom med gröna, flammande ögon; jätteboan slingrade sig framför honom, framkallande en vågrörelse i det djupa ogräset lik kölvattnet af en båt. Men han, som sökte Yama, kände ingen fruktan.

Sålunda nådde han slutligen den plats, där de heligaste bland Brahminerna uppehöllo sig, de, hvilka nått den högsta visheten och endast närde sig med blommors doft. Skuggorna från klipporna och de väldiga träden förlängdes och förkortades och svängde sig alltefter solens lopp; men skuggorna under det träd, kring hvilket de sutto, svängde sig ej, och läto sig icke beröras af världsljusets förändringar. Eremiternas ögon stirrade utan att blinka mot solens ansikte; himmelens fåglar byggde bo i deras stora orörliga skägg. Darrande från hjässa till tå sporde han dem om hvar kan kunde finna Yamarajah.

Länge väntade han tyst på deras svar, lyssnande endast på de rinnande vattnen, som sjöngo sina eviga slokas, på träden som hviskade med alla sina fladdrande bladtungor, på de otaliga guldflugornas surrande och de stora djurens tunga tramp i jungeln. Slutligen rörde Brahminerna sina läppar och svarade: "Hvarför söker du Yama?" Och vid deras ord tystnade vattnens och trädens röster, och guldflugorna upphörde med sina vingars musik.

Då svarade pilgrimen darrande: "Lyssnen I Heliga! Äfven jag är en Brahmin, men mig har det icke beskärts att ernå den högsta visheten, ty jag har befunnits ovärdig att erhålla kunskap om det absoluta. Likväl sökte jag träget under sextio år att ernå helighet, och vår lag lärer, att om man icke vid sextio år blifvit helig, är det ens plikt att vända hem igen och taga sig en hustru, för att man må kunna erhålla heliga barn. Detta gjorde jag; och mig föddes en son, skön som Vassikablomman, och vis redan i sin barndom. Och jag uppbjöd all min förmåga för att hos honom uppväcka kärlek till den högsta visdomen, jag undervisade honom själf ända tills han var mer lärd än jag, hvarefter jag skaffade honom lärare från Elephanta. Och i sin ungdoms fullhet rycktes han från mig, — rycktes bort då mandomens silkesfjun redan begynt skugga hans läpp. Därför besvär jag Eder, I heliga män, att nämna mig den plats, där Yamarajah dväljes, på det jag må få bedja honom ge mig tillbaka min son!"

Då upphofvos samtidigt de många rösterna och svarade med en enda röst, såsom då många vattens sorl smälter samman i en enda ton: "Du är i sanning icke värd att söka den högsta visdomen, då du ännu i ditt lifs vinter kan sörja öfver en sinnesvilla. Ty stjärnorna slockna under sitt lopp, himlarna vissna som löf, världarna försvinna som rökelse. Människornas lif äro såsom blommornas kronblad, hvilka öppna sig endast för att vissna; människornas värk äro såsom värser, skrifna i vatten. Den, som nått den högsta visheten, sörjer endast öfver tillvaron… Men, för att du må bli upplyst, vilja vi ge dig ett råd. Yamas konungarike må du icke besöka, ty ingen människa kan beträda vägen dit med dödliga fötter. Men många hundra mil bortom den plats, där solen går ned, finnes en dal med en strålande stad i sitt sköte. Där bo inga människor, men gudarna dväljas där under de tider, då de taga gestalt för att lefva på jorden. Och på den åttonde dagen i hvarje månad besöker Yama dem, och då kan du få tala med honom. Akta dig endast för att ens för ett ögonblick försumma ceremonierna eller glömma att recitera Mantra’erna, om du ej vill att någonting förfärande skall hända dig… Och lämna oss nu, på det vi må kunna återtaga våra betraktelser."

Efter att hafva vandrat i många månader stod Brahminen slutligen på kullen ofvanför dalen och blickade ned på den elfenbenshvita staden, — en vision af ljus, lik Trayastrinshas himmel. Icke ens Hanumat, Ramas budbärare, hade det förunnats att skåda en sådan prakt, då han om natten irrade kring på Lankas gårdar och i Ravanas palats fick se den fagraste af kvinnor, sluten i sömnens omfamning, "en blomsterkrans, i hvilken alla kvinnokroppars skönhet blifvit sammanflätad". Terrasser, utskurna af magiska mäjslar, reste sig mot himlen, den ena ofvanom den andra, så att den öfversta smälte samman med de ulliga sommarskyarna; hvalfbågar tornade sig öfver hvalfbågar, ljusröda marmorportaler gapade som slumrande bajadärers munnar; tandade murar, kantade med sirater af inlagdt guld, omgåfvo trädgårdar, stora som skogar; hvita kupoler, rundade som kvinnobröst, höjde sig i pärlglans mot skyn, fontäner med silfvertappar framsprutade parfymerade vattenstrålar, och ofvanom den stora ingången till gudapalatset, där Deva’erna stodo på vakt med hopfällda vingar, flammade en väldig rubin, på hvars yta det ord var inristadt, som endast förstås af dem, hvilka nått den högsta visheten. Och då han kommit fram till ingången, brände Brahminen den heliga rökelsen och läste upp de heliga Mantra’erna, — ända tills Deva’erna kände medlidande med honom och rullade åt sidan gulddörrarna, samt bjödo honom stiga in.

Hög som himlen var denna hall, hvars själfuppburna hvalf reste sig öfver gudarnas församling. Och golfvets svarta marmorbeläggning blänkte som en bottenlös sjö. Likväl kände Brahminen, då han utan att våga lyfta sina ögon kastade sig till marken, att golfvet skälfde på samma sätt som marken skälfver under de dödligas fjät. I marmorns återspegling såg han gudarna sitta församlade, icke skräckinjagande, som deras bilder äro det i jordiska tempel, utan strålande som ljusgestalter, krönta af stjärndiadem, och rosiga i sin odödlighet… Endast Yamarajahs panna bar ingen flammande stjärna, och i hans blick låg det ett djup som af afgrunder, hvilka eka mot afgrunder. Hans röst trängde sig till den bönfallandes öron lik ljudet af ett vatten, som strömmar öfver bräddarna i ett svalg, där det finns intet genljud… och på uppmaning af denna röst uttalade Brahminen sin bön…

Och dödens furste svarade med sin sällsamma röst, sägande: "From och rättrådig är din bön, O Brahmas barn! Din son befinner sig nu i den ostliga trädgården. Tag honom vid handen och vänd åter med honom…"

Öfverlycklig trädde Brahminen in i den trädgård, hvars springkällor evigt flöda, hvars ständigt mogna frukter aldrig falla af, hvars odödliga blommor aldrig vissna. Och han skred fram bland oräkneliga lekande barn och såg sin egen son leka invid en springbrunn. Han ropade då högljudt och sprang till och omfamnade honom och grät öfver honom, under det han framstammade: "O min käre son! Min älskade förstfödde, känner du icke igen mig, din fader, som så länge begråtit dig, — och som nu vågat nalkas Yamarajah, Dödens Furste, för att uppsöka dig?"

Men barnet vek som en dimma undan för hans omfamning och svarade med undrande ögon: "Jag känner dig ej…"

Då knäböjde Brahminen gråtande framför barnet och ropade: "O ljufva son, kan du värkligen ha glömt din fader, som älskat dig högre än sitt eget lif, som lärde dina barnaläppar att uttala de heliga bönerna, som aldrig förvägrade dig det ditt hjärta åstundade, som uppfostrade dig som en Rajah’s son och undervisade dig i all Brahminernas visdom? Har du äfven glömt din moder, som nu ensam gråter öfver dig, sen dess jag gaf mig ut på den långa färden, för att uppsöka dig? Nej, betrakta mig noggrant, se på mig ännu en gång, på det du må känna igen mig. Eller har sorgen törhända till den grad förändrat mig, att jag icke längre är densamma i dina ögon?…"

Då kastade sig Brahminen ned på marken och grät, så som man gråter då man drabbats af en oändlig sorg, och snyftade så öfverljudt, att barnet vidrörde honom och återigen upprepade: "Jag känner dig ej! Du är en främling för mig! Men jag ser, i sanning, att du är dåraktig, — eftersom du uttalar orden fader och moder, hvilka beteckna förhållanden, som äro lika förgängliga som jordens örter. Jag ser äfven att du är sorgsen, och därför ett offer för villfarelser; ty sorgerna växa upp ur okunnighet och begär, såsom svampar ur förruttnelsen. Här känna vi hvarken längtan eller sorg, eller hysa vi några villfarelser. Du betyder ej mer för mig, än vinden för månen, än den utsläckta lågan för det föremål, den nyss upplyste. Drag därför hädan, ty du har intet gagn af att hämta hit din sorg och din dårskap…"

Först därefter vände han sig till Buddha, Shahman Gautama, för att erhålla råd och tröst. Och Buddha förbarmade sig öfver honom, lade sin hand på hans hjärta och bragte honom till ro, sägande:

"O Brahmin, du har endast blifvit straffad för ditt själfbedrägeri och din dårskap."

"Vet, att de dödas andar efter deras hädanfärd erhålla en ny kroppslig skapnad, så att tidigare förbindelser fullkomligt upphöra, på samma sätt som en man, hvilken besökt ett värdshus vid vägen, icke längre är dess gäst, efter det han rest vidare."

"Djupt är du att beklaga för din svaghets skull och för din kärleks villa, och endast i den högsta visdomen kan du finna din tröst."

"Fåfängt binda sig människor vid hustru och barn, ty slutet når oss alla likt cn rasande ström, som rycker med sig allt det jordisk kärlek klänger sig vid."

"Hvarken far eller mor kunna då hjälpa, hvarken kärlek eller styrka kan då rädda, föräldrar och släkt bli då såsom blinda människor, satta att hålla vakt öfver en brinnande lampa."

"Den värkligen vise lägger därför ingen vikt vid dylika ting, utan söker endast att frälsa världen, att upplysa människor, att öfvervinna sorg genom att utrota begären och öfvervinna sig själf."

"På samma sätt som vinden drifver undan molnen, så bör den vise söka att bannlysa tanken och det jordiska medvetandet, och sålunda för all framtid undslippa pånyttfödelse och död, för att slutligen uppnå åttafaldig Visdom, — den eviga friden och den eviga hvilan."

"De som äro höga skola förnedras; de som stämma öfverens, skola skiljas isär, där det ges födelse, ges det helt visst äfven död."

"Skjut därför, O Brahmin, från dig alla passioner, all tillgifvenhet och all sorg, på samma sätt som Vassikaplantan skakar af sig sina vissna blommor. Fly därför de okunniga, och sök i ensamhet den sanna visdomen, utan bchof af någon ledsagare, glad såsom elefanten, då den undsluppit från hjorden…"

Och, inseende lifvets fåfänglighet, glädjens flyktighet och sorgens dåraktighet, upphörde Brahminen att sörja och bönföll om tillåtelse att följa i Lärarens fotspår…

TRONS LOTUSBLOMMA

Eller "Den glödande ugnen", hvilken saga finnes omtalad i Buddhas Jatakas… Vid hans födelse blefvo hafvens vatten söta och de Sju Helvetenas djup blefvo upplysta. De blinda återfingo sin syn, så att de kunde skåda världens härlighet; de döfva återfingo sin hörsel, så att de kunde höra det glada budskapet; klipporna sprängdes i sär af sjudubbla lotusblommor; och en omätlig härlighets ljus fyllde världsalltet med tio tusen solar…

Under de år, då Brahmadatta härskade öfver Benares, — den heliga staden, — apornas och påfåglarnas stad, — den stad som ägde de sju kostbara tingen och återskallade af de tio ljuden, af elefanternas trumpetläte, hästarnas gnäggande, instrumentens melodier och sjungande flickröster, — blef Buddha den utkorade, efter att hafva genomgått oräkneliga födelser koti, född såsom son till den kungliga skattmästaren.

Och Buddha den utkorade, Bodisat, fostrades upp i öfverdådig lyx, som en furste. Redan som gosse behärskade han alla områden för mänskligt vetande, och när han uppnått mannaåldern, efterträdde han sin far såsom förvaltare af konungens skattkammare. Men under utöfvandet af sitt ämbetes åligganden utdelade han rundliga gåfvor åt heliga män, och lät öfverträffa sig af ingen i allmosegifning.

På den tiden lefde äfven en helig Buddha, som i sin sträfvan att uppnå hvar och en af de Tio Fullkomligheterna hade tillbragt sju dagar och sju nätter utan att äta så mycket som ett enda korn ris. Då han till slut vaknade upp ur sin heliga dvala, tvådde, klädde och renade han sig, flög tack vare sin fullkomlighet genom luften och stannade framför skattmästarens hus, hållande sin allmoseskål i handen.

Då Bodisat såg den heliga bettlaren stå där i tyst väntan, bad han sin tjänare hämta honom Buddhans skål, för att han skulle kunna fylla den med sådan föda, som den högsta vishetens tjänare tillåta sig att förtära. Hvarpå tjänaren begaf sig ut för att hämta skålen.

Men så snart han gått och innan han ännu hunnit sträcka ut sin hand, begynte marken gunga och bölja under honom som ett haf; och jorden öppnade sig och visade sitt innanmäte, bildande en afgrund mellan den helige mannen och Bodisats tjänare. Och det gapande svalget förvandlades till ett helvete af sjudande eld, likt Avicis helvete, likt hjärtat af en vulkan, uti hvilken till och med klippblocken smälta som vax och fördunsta som skyar. Samtidigt utbredde sig ett Stort och hemlighetsfullt mörker omkring solen och fördunklade dess anlete.

Tjänaren och hans följeslagare flydde då under höga skrik, lämnande Bodisat ensam stående på afgrundens ena rand, och Buddhan, som lugnt väntade, på den andra. Där den fullkomlige bettlaren stod, vidgade sig afgrunden icke; däremot vidgade den sig hastigt framför Bodisats fot, som om den hotat att uppsluka honom. Ty Mara, Rakshasa’ernas och de onda andarnes Herre, som traktade efter Buddhans lif, sökte på detta sätt förhindra Bodisat att tilldela honom allmosor. Och mörkret framför solen var orsakadt af Maras fasaväckande ansikte.

Som ett mummel af en bärgsåska nådde dem därpå ljudet af en röst, som sade: "Buddhan skall icke lefva af dina allmosor; hans stund har kommit… Min är elden mellan dig och honom."

Bodisat betraktade då Buddhan tvärs öfver den glödande afgrunden; men Buddhans ansikte förändrade sig ej; och han hvarken uttalade något afrådande ord eller gaf något uppmuntrande tecken.

Men Bodisat ropade högljudt allt under det afgrunden vidgade sig för att uppsluka honom: "Mara, du skall icke afgå med segern! Dig har icke gifvits makt att trotsa plikten!… Min Herre Buddha, jag nalkas dig, fruktande intet; mottag denna föda ur din tjänares hand."

Och med risskålen i handen skred Bodisat in i den förhärjande eldbranden, i det han uttalade dessa gyllene ord: "Det är bättre att frivilligt stiga in i helvetet, än att försumma en plikt eller begå en uppsåtlig synd!"…

Då smålog Buddhan på afgrundens motsatta brant. Och innan Bodisat hunnit störta ned i afgrunden, höjde sig plötsligt ur djupet en stor och härlig lotusblomma, som liknade den, ur hvars gyllne sköte Brahma framföddes. Blomman mottog Bodisats fötter och bar honom öfver afgrunden, öfverhöljande honom med ett stänk af guldstoft, likt ett rägn af stjärnor. Därpå hällde han sin heliga allmosegåfva i Buddhans skål.

Mörkret försvann; afgrunden utplånades; Buddhan höjde sig i luften och skred öfver en bro af rosenröda moln till Himalayabärgens höjder. Men Bodisat stod fortfarande på den gyllne lotusblomman och förklarade de heliga tingen för folket.

ISLAMITISKA BERÄTTELSER

BUTIMAR, DUFVAN

Bortom det haf, som vi känna, brusa vågorna från den dystra ocean, som är okänd för de dödliga. Där sjunga de långa brottsjöarna en evig hymn i toner, som icke likna andra hafs röster. Och i det hafvet finnes en ö, och på ön väller Ungdomens Källa oafbrutet upp ur de hemlighetsfulla djupen, — och det var den källan kung Alexander, den Två-hornade, förgäfves sökte. Men hans höfvitsman, profeten Khadu, lyckades finna källan och blef därigenom odödlig. Bland alla andra dödliga har Salomo ensam fatt skåda vattnet i denna källa, i enlighet med hvad det berättas i en persisk legend, som nedskrefs i det niohundrade året af Hegira af ordens guldsmed, Hussein ben Ali, äfven kallad El Vaez e’l Kashifi. Och legenden återfinnes i Anvari Soheili, hvilket namn betyder "Himlahvalfvets Ljus".

I den barmhärtiga Gudens namn!… "Jag har hört denna sägen om Salomo, den yppersta bland konungar, för hvilken alla genier och alfer, alla människor och djur på jorden, alla fåglar i luften, och alla djupens väsen omgjordade sina själars länder med lydnadens gördel, och hvars makts omfång endast kunde uppmätas af Zephyrs häst, hvilkens morgonfärd är lika lång som en månadslång resa, och hvilkens aftonfärd motsvarar en månadslång resa på den snabbaste jordiska springare."

… Då Salomo en gång satt på den högsta af alla bärgstoppar, hvilken allt fortfarande bär hans namn, — det bärg som behärskar Irans slätter och Indiens konungariken, — samlades världens alla skapade varelser kring hans tron för att betyga honom sin vördnad. Himmelens fåglar bildade en lefvande baldakin ofvanom hans hufvud, och luftens andar betjänade honom. Och så som en dimma höjer sig från jorden, så formade sig en doftande sky inför honom; och ut ur skyn sträckte sig en hand, skönare än månskenet, bärande en diamantskål, uti hvilken ett sällsamt vatten blixtrade som juveler. Samtidigt talade en röst, ljufligare än musik, till honom ur skyn, sägande: "Alla tings Skapare — må Hans väsen bli för evigt förhärligadt och Hans makt för evigt ärad — har sändt mig till dig, o Salomo, med denna skål, som innehåller den eviga ungdomens och det eviga lifvets vatten. Han önskar att du själf må afgöra om du vill, eller icke vill, dricka en dryck ur Ungdomens Källa. Betänk dig därför väl, o Salomo, önskar du dricka härur och lefva gudomligt odödlig genom oändliga tidsåldrar, eller önskar du hällre kvarstanna i de mänskliga fängslena… Jag bidar."

Då sänkte sig en djup tystnad öfver nejden, ty Salomo försjönk i betraktelser öfver de ord han hört, medan den doftande skyn stod orörlig och den hvita handen utan att darra framsträckte sin diamantskål. Och försjunken i drömmar talade konungen sålunda till sitt eget hjärta: "Visserligen förmår man med lifvets guld förvärfva sig många ting på återuppståndelsens stora marknad; och visserligen är lifvets slätt en bördig jordmån för den eviga lycksalighetens träd; och glädjelös är dödens svarta hvila… Likväl måste jag, innan jag fattar mitt beslut, rådföra mig med genierna och alferna och de visaste männen och jordens djur och luftens fåglar."

Fortfarande framsträckte den månhvita handen den skimrande drycken, och den doftande skyn förändrade sig ej. Då talade genierna och alferna och de visaste männen och jordens djur och himmelens fåglar alla med en enda, bifallande röst och bådo honom dricka, då ju all världens väl berodde på hans lefvande visdom och då alla varelsers lycka hade sitt stöd i hans lefnadslopp, på samma sätt som en juvel omslutes och stödes af en guldrings infattning.

Hvarpå Salomo sträckte ut sin hand och mottog skålen ur de lysande fingrarna, som därpå drogo sig tillbaka till den doftande skyn. Underbart var ljusets spel i vattnet, och en rosenröd glöd stod rundtorn skålen, lik den eviga morgonrodnaden på de öar, som ligga bortom Skuggornas Haf, där solen aldrig höjer sig i öster och där det finnes hvarken natt eller dag. Men konungen betänkte sig ytterligare, innan han drack, och vände sig ännu en gång till de skapade varelserna och frågade dem: "O ni genier och alfer, som utöfven rättvisa, ni visaste bland vise män och ni luftens och markens djur, sägen mig om någon enda af de varelser, öfver hvilka jag härskar, är frånvarande från denna församling."

Och de svarade: "Herre, endast Butimar är icke här, — Butimar, den vilda dufvan, den kärleksfullaste af alla lefvande varelser."

Då utsände Salomo Hudh-hudh att söka den vilda dufvan, — Hudh-hudh, guldfågeln, med trolldom skapad af Balkis, Drottningen af Saba, förtrollerskornas förtrollerska. Och guldfågeln återvände tillsammans med Butimar, den vilda dufvan, den kärleksfullaste af alla lefvande varelser. Då var det som Salomo upprepade orden i den sång han diktat: "O min dufva, som dväljes i klippornas refvor, i trappuppgångarnas doldaste skrymslen, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst! Bör din herre, Salomo, dricka af ungdomens vatten och få erfara sällheten af jordisk odödlighet?"

Då svarade den vilda dufvan på fåglarnas tungomål, som Salomo ensam bland alla dödliga förmådde uttyda, och frågade profeten och konungen, sägande: "Icke höfves det luftens varelser att råda visdomens källa, huru skulle ett så ringa förstånd kunna råda en så upphöjd klokhet? Måste jag likväl säga dig min mening, så tillåt mig fråga dig, o Salomo, huruvida Lifsens Vatten, som hämtats hit af denna doftande ande, är ämnadt för dig allena, eller om det äfven erbjudes alla dem, åt hvilka du kunde önska att dela med dig däraf?"

Men Salomo svarade: "Det är ämnadt för mig allena, och skålen innehåller icke tillräckligt vatten, för att jag kunde dela med mig åt andra."

"O Guds Profet", svarade Butimar på fåglarnas tungomål, "ingalunda kan du önska att fortlefva ensam, efter det alla dina vänner och rådgifvare, dina barn och tjänare och alla de du älskar kallats till de döda? Ty ehuru du druckit Lifsens Vatten, måste förvisso alla de andra smaka dödens bittra dryck. Hvarför önska sig evig ungdom, medan själfva världens ansikte skrynklas af ålder och stjärnornas ögon slutas af Azraels svarta fingrar? Skulle du verkligen önska fortfara att lefva, då den kärlek du besjungit försvunnit likt rökelse, då stoftet af det hjärta, som klappar mot ditt eget, längesen strötts ut för himlens fyra vindar, då de ögon, som blickat ut mot din hemkomst, skola vara ett minne endast, då de röster, som äro välbehagliga för ditt öra, för evigt tystnat, då ditt lif är en ensam oas i en enda väldig och allt omfattande dödens öken, och din eviga tillvaro endast en evig erinran om evig frånvaro? — skulle du värkligen önska att fortfarande lefva, ehuru den vilda dufvan förgås då dess maka ej återvänder?"

Utan att svara sträckte Salomo ut sin arm och gaf skålen tillbaka, hvarpå den hvita handen grep om den och drog den in i den doftande skyn, som därefter upplöste sig och försvann för alltid. Men på profetens och konungens yfviga skägg, som var öfverstänkt med guldstoft, lyste ett annat, dagglänsande glitter, — hjärtats diamantklara dagg, — som kallas tårar.

EN RÖFVARES SON

… En knopp nr Gulistan, — rosengården, som planterades i det sexhundrade och femtio sjätte året i Hegira af Ordens Trollkarl, Sheiken Muslih-ed-Din Sadi af Shiraz, och indelades i åtta afdelningar, motsvarande paradisets åtta ingångar… Under Konungarnas Konungs regering, Abu-bekr ben Sadi, den allsmäktigaste, Salomos ställföreträdare, Skuggan af den Högste Guden på jorden… I den Barmhärtigaste Guds namn.

På den tiden fanns det röfvare, som lefde i landets bärgiga trakter och hvilka hade byggt sig fästningar högt ofvanom örnarnas nästen, så att ingen krigshär kunde angripa dem. Deras blotta namn låg som en skräck öfver landet, och de ställde sig i karavanernas väg, härjade i dalarna och öfvervunno genom sin styrka och djärfhet till och med konungens trupper, ty de voro alla födda bland bärgen och dyrkare af den förhärjande elden. Då höllo bärgsprovinsernas ståthållare gemensam rådplägning och framlade listiga planer, genom hvilka man hoppades kunna locka röfvarena ut ur deras ointagliga bärgsboning, för att därefter helt och hållet förgöra dem.

Enligt dessa planer dolde sig konungens tappraste trupper en dag i ett bärgspass, medan röfvarena förföljde en karavan. Soldaterna väntade tysta på att bandet skulle passera med rikt byte och med fångar, som de sedan skulle låta friköpa. Då röfvarena nattetid återvände, hårdt ansatta af de tröttas värsta fiende, sömnen, kastade sig de persiska soldaterna öfver dem, slogo dem, bakbundo dem och drefvo dem som en hjord vilda får in i staden. Därpå fördes de fram till konungen.

Och konungen rosade ståthållarenas vishet, sägande: "Hade ni icke nu öfvervunnit dem med list, så hade deras makt vuxit för hvarje dag de gått fria, ända tills det varit omöjligt att öfvervinna dem. Ett källsprång kan lätt dämmas till vid dess mynning; sedan det svällt upp till en flod, är det omöjligt att öfverfara det ens på en elefants rygg… Låt hvar och en af dessa fångar bli aflifvad på sådant sätt, som vår lag föreskrifver."

Men bland dessa röfvare fanns en yngling, som var smärt och välväxt som en ung palm. Hans ungdoms frukt var ännu ej mogen, hans kinders rosengård hade knappast ännu begynt knoppas. Och för gossens skönhets skull böjde en ömhjärtad visir sitt hvita skägg inför tronens trappsteg, kysste konungens fotapall och bönföll hos honom med medlande ord: "Hör en slafs bön, o Världens Behärskare, Axel i Tidens Kretslopp, den Högste Gudens Skugga på jorden… Detta barn har aldrig smakat lifvets frukt, aldrig har han njutit glädjen af ungdomens blomning… O Konungarnas Herre, din slaf hoppas att du i din världsomfattande godhet och gränslösa frikostighet må påbörda din slaf en ny orsak till tacksamhet genom att skona detta barns lif"…

Välvilligt var konungens hjärta, men hans förstånd var vaket och klart som en slipad diamant. Och han rynkade pannan, ty talet föreföll honom oklokt och var honom därför misshagligt. "O visir, vet du ej att det godas inflytande icke kan påvärka de hjärtan, hvilkas upphof är ondt? Har du icke hört sägas, att pilträdet aldrig ger frukt, huru befruktande än himmelens rägn må vara? Skola vi släcka en eld, och lämna kolen att glöda? Skola vi förstöra den fullvuxna huggormen, och skona hennes ungar? Det är förvisso bäst att detta folk blir i grund utrotadt, till rot och gren, till ras och namn"…

Den åldrige visiren bugade sig vördnadsfullt, men fortsatte icke desto mindre med sina böner. Han lofordade rättvisligen konungens klokhet, men uppletade ur profeternas traditioner exempel och undantag, som motiverade en frikännande dom: "Salomos Efterföljares ord äro din slafs högsta visdom; och blefve denna gosse uppfostrad af dessa dåliga människor, så blefve han helt visst lik dem. Likväl vågar din slaf tro, att om han uppfostras af goda människor, så blir han en rättskaffens man. Och din slaf skulle icke bespara sig någon möda för att försköna hans hjärta och komma hans själs trädgård att blomstra… Den profetiska traditionen förmäler: Det ges intet, af kvinna födt barn, som icke vore födt för Islam, hans fader och moder må än senare göra honom till jude, kristen, eller elddyrkare… Och till och med hunden Kitmar, som medföljde och vakade öfver de Heliga Sju Sofvarne från Mecka, blef, genom att hänga sig med tänderna fast vid deras heliga dräkter, förmögen att inträda i paradiset"…

Därpå förenade sig flere andra visirer och provinsståthållare, som oklokt läto förleda sig af gossens skönhet, om visirens ifriga förböner. Konungens ansikte förändrade sig ej, och skuggan var fortfarande lägrad däröfver, men han svarade: "För edra svaga hjärtans skull benådar jag gossen, oaktadt jag icke förmår inse nyttan däraf. O visir, glöm aldrig att himlens välsignelsebringande rägn samtidigt stegrar glansen i tulpanens färg och styrkan i ormarnas giftkörtel. Glöm aldrig, att man icke bör förakta ens den ömkligaste fiende, och att den ström, som nu är för grund för fiskarna, kan svälla till stark nog för att rycka kamelen och dess börda med sig."…

Men visiren grät af glädje och förde gossen till sitt hem, samt klädde och födde och uppfostrade honom som om han varit en af hans egna söner. Lärare anskaffades för honom, hvilka undervisade honom i utländska tungomål, i artigt uppträdande och krigiska färdigheter, — i konsten att handtera båge och svärd och häst, i sång och i musikaliskt måttfullt tal, och framförallt i höfviskhet och sanningskärlek och de upphöjda egenskaper, som äro nödvändiga i tjänst hos konungarnas konung på jorden. Så stark och skön växte han upp, att allas ögon följde honom, hvarhälst han gick, på samma sätt som vågorna resa sina kammar för att betrakta månen. Och alla, förutom konungen, smålogo mot honom. Men konungen endast mörknade, då ynglingen stod framför honom, och fäste intet afseende vid det beröm som uttalades om honom. Öfverlycklig af stolthet sade visiren en dag till konungen: "Nåväl! Genom din slafs värk har gossen vändt om från sin faders vägar; hans själs källa har öppnats af kloka lärare och i hans hjärtas trädgård blomstra dygdiga önskningar."

Men konungen endast log i skägget och svarade: "O visir, en vargs unge blir alltid en varg, äfven om den uppfostrats af människors barn."

Och när tvänne vintrar fördunklat minnet af konungens ord, red den unga mannen en dag ensam ut och mötte ett röfvarband och kände sitt hjärta draget till dem. Röfvarena å sin sida, som igenkände hans stora och djärfva ögon, hans näsborrars örnekrökning och de tecken på vildt blod, som blixtrade i hans blickar, blefvo intagna af honom och tilltalade honom på hans fäders tungomål. Och då kände han att all hans fäders äfventyrslust vaknade upp inom honom, med längtan till vindens sång kring bärgstopparna, till de vilda vattnens språng, till sofplatserna ofvanom molnen, där örnarna utkläcka sina ungar, till de fördolda grotthålornas hemligheter och eldaltaret med dess flammande låga… Han ingick förbund med röfvarena; och, smygande sig tillbaka till staden, dödade han den åldrige visiren jämte alla hans söner, plundrade palatset och flydde till bärgen, där han slog sig ned i sin faders gamla fäste och blef en höfding för de fågelfria. Och allt detta omtalades för konungen.

Konungen, som alls icke blef förvånad, skrattade bittert och sade: "O ni visa dårar! Hur skulle man kunna frambringa ett godt svärd ur dåligt järn? Hur skulle uppfostran kunna omskapa ett ondt hjärta? Ger då icke samma rägn, som uppfriskar rosen, näring åt den värdelösa buske, som växer i det sanka moraset? Hur skulle en salt öken kunna frambringa nardusolja? I sanning, att göra godt åt de onda är icke mindre klandervärdt, än att göra ondt åt de goda."

EN LEGEND OM KÄRLEK

Djemid Asra sade: "Medan jag lefvcr, skall mitt hjärta älska dig; och då jag ej mera är till, skall min skugga fortfara att följa din skugga på andra sidan grafven."…

Du har måhända sett den — den väldiga, hvita staden, som klänger sig terrassvis upp längs bärgväggen, med palmer som svaja i den blå luften ofvanom fästningstornen och dammarnas krusade vatten, som i en dallrande återspegling reflekterar de arabiska portalerna med profetens ord i gyllene inskrift på gesimserna, och moskéernas kupoler, runda och stora, som äggen af fågeln Rok, och minareterna, från hvilka tempeltjänarens röst kallar de rättroende när den döende solen rodnar i sin nedgång: "O I, som nu gån till hvila, anbefallen Edra själar åt honom, som aldrig sofver."

Där bodde äfven många kristna — må deras ben förvandlas till stoft, och deras namn bli för evigt glömda! Ja, må de förgås, alla utom en, hvars namn jag i sanning glömt. (Men Vår Herre, Profeten, har antecknat hennes namn; och det har icke förglömts af honom, som intet förgäter, — vore det än blott en kvinnas namn!) Nåväl, tätt invid stadsporten ligger en kyrkogård för rättrogna muhammedaner, uti hvilken det finnes två grafvar placerade så, att de vidröra hvarandra med fotändorna. Och på den ena af dessa grafvar står ett monument, krönt af en turban, medan den andra endast bär en blomma, utförd i relief, och några bokstäfver i ett utplånadt namn, hvaraf man kan sluta att grafven är en kvinnas. Och rundtorn stå cypresser, äldre än Islam, hvilkas skuggor hölja platsen i sommarnattens dunkel.

… Smärt var hon, som tulpanen på dess stjälk, och då hon gick, såg det ut som om hennes fotter tryckt kyssar mot jorden. Men om du sett hennes ansikte obeslöjadt, och hennes bländhvita tänder skimra fram mellan de bruna läpparna då hon smålog!… Äfven han var i sin ungdoms högsommar; och hans kärlek var lik Beni-Asras, som omtalats af Sahid BenAgba. Men då hon var en kristen flicka och han en rättrogen muhammedan, så kunde de endast i löndom tala med hvarandra; och icke häller vågade någondera för sina föräldrar omnämna sin kärlek. Ty han kunde ju icke öfvergå till de otrogna — hvars efterkommande Gud må förgöra! — och af fruktan för sitt folk dristade icke häller hon bekänna sig till profetens lära!… Blott genom fönstrets gallerverk vågade hon emellanåt samtala med honom. Af kärlek till hvarandra blefvo de slutligen båda allvarsamt sjuka. Sjukdomen angrep den unge mannens förstånd, och han var en lång tid nästan vansinnig. Då han slutligen tillfrisknade reste han till en annan ort, ja, ända till staden Damaskus. Icke för det han skulle glömt så mycket, att han önskat glömma, utan helt enkelt emedan han önskade återvinna sina krafter.

Men den unga flickans föräldrar voro rika, medan den unge mannen var fattig. Och då de älskande kommit öfverens om att tillskrifva hvarandra, sände hon honom hundra guldmynt och bad honom — för hennes kärleks skull — uppsöka en konstnär i staden, och af honom beställa ett porträtt, som hon kunde få kyssa. "Men vet du då ej, min älskade", skref han till svar, "att detta icke låter förena sig med vår tro? Hvad skulle du svara Gud, om han på yttersta dagen både dig gifva lif åt den bild, du låtit utföra." Men hon genmälte: "O min älskade, på den yttersta dagen skall jag svara honom: Du Allraheligste, Du har befallt att människan icke må efterbilda lefvande varelser. Men om Du vill gifva lif åt denna bild, så skall jag för evigt välsigna Ditt namn, äfven om Du fördömer mig för det jag högre än min egen själ älskat den skönaste af alla de lefvande varelser Du någonsin skapat."

Men vid den tiden insjuknade han på nytt i den stad jag omtalat. Då han låg på sitt yttersta hviskade han i sin väns öra: "Aldrig mer får jag i denna värld se min själs älskade, och jag fruktar storligen att, om jag förblir muhammedan, jag icke häller får möta henne i den nästa. Jag önskar därför afsvärja mig min tro och bli en kristen." Kort därpå afled han. Men vi begrofvo honom tillsammans med de rättrogna, ty hans förstånd måste ha varit förvilladt, då han uttalade dessa ord.

Och den unge mannens vän begaf sig skyndsamt till den plats, där den unga flickan bodde. Ty äfven hon höll på att dö, så svår var hennes själs vånda. Då sade hon till honom: "Aldrig mer får jag i denna värld se min själs älskade; och jag fruktar storligen att icke få möta honom i den nästa, om jag förblir en kristen. Jag afger därför vittnesbörd om att det finns ingen annan Gud än Allah, och att Muhammed är hans profet!"

Därpå omtalade vännen hviskande för henne det som just händt. Hon förvånade sig storligen, men svarade endast: "Bär mig till det ställe, där han hvilar, och jorda mig med fötterna mot hans fötter, på det jag må uppstå ansikte mot ansikte med honom på Domens Dag!"

KONUNGENS RÄTTVISA

Prisad vare alla tings Skapare, hvars tillvaro är en ouppdagad hemlighet; Han, som stämplat alla sina skapade varelser med ett särtecken, ehuru de icke kunna bära någon prägel af Honom själf, som är Själarnas Själ; som är dold i det fördolda!… Om firmamentet skulle öppna sina myriader millioner ögon, så skulle det icke se Honom. Likväl sänker Solen hvarje afton i dyrkan sitt flammande anlete, och Månen bleknar månatligen bort i undran öfver Hans storhet.. I evighet häfver Hafvet sina tusentals vågor för att förkunna Hans ära, Elden sträfvar att höja sig mot Honom, Vinden hviskar om Hans hemlighetsfullhet.. Och i Hans rättvisas vågskål har till och med en suck sin vikt..

I den första berättelsen i den första boken i Gulistan, som behandlar Konungars uppförande, omtalas det hurusom en persisk monark med sina egna läppar skipade rättvisa öfver en krigsfånge, och dömde honom till döden.

Och den fångne, som ännu befann sig i sin ungdoms och styrkas fullhet, tänkte i sitt hjärta på alla de dagar, han ännu kunnat lefva, på all den skönhet han ännu kunnat smeka, på all den lycka, han ännu kunnat njuta, på alla de knoppande förhoppningar, som ännu kunnat slå ut i blom för honom. Medan han sålunda satt och sörjde och stirrade framför sig mot dödens mörka, månlösa natt och tänkte på att han aldrig mera skulle få se den sköna solen höja sig, förbannade han konungen högljudt och ursinnigt på sitt eget lands tungomål. Ty det ges ett ordspråk: "Enhvar, som sköljer lifvet från sina händer, säger uppriktigt ut allt det han bär på hjärtat."

Men Konungen, som hörde att mannen rasade, ehuru han icke det ringaste förstod hans barbariska tungomål, frågade sin förste visir, sägande: "Hvad sade den hunden?"

Visiren, som var en vekhjärtad man, svarade sålunda: "O Herre, han upprepar ord ur den Heliga Boken: de ord Guds Profet sagt om de af Allah älskade, som öfvervinna sin egen ondska och förlåta en oförrätt."

Och konungen, som hörde och trodde dessa ord, kände sitt hjärta röras; vredens eld slocknade och medlidandets ande vann insteg hos honom, så att han upphäfde sin egen befallning och förlät mannen samt gaf honom fri.

Men konungen hade en annan visir, en ondskefull och slugögd man, som kände alla språk och ständigt sökte vinna upphöjelse genom att framkalla andras olycka. Denne visir antog ett strängt ansiktsuttryck, likt en bedjande dervish, och utropade högt: "Illa anstår det konungens betrodda ministrar, som bekläda hedersposter, att i konungens närvaro uttala ens en enda osann stafvelse. Vet därför, o Herre, att eder förste visir icke sanningsenligt återgaf den fångnes ord; ty den uslingen uttalade icke en enda from stafvelse, utan tilltalade dig tvärtom ondskefullt och hädiskt, och förbannade i maktlös vrede sin konung."

Men konungens panna mulnade, då han hörde dessa ord. Han kastade vredgade blickar mot sin andra visir och sade till honom: "Angenämare var det för mig att höra den lögn, som uttalades af min förste visir, än den sanning, som gick öfver dina läppar. Ty han sade en lögn för ett godt och barmhärtigt ändamål, medan du talar sanning i ett dåligt och illvilligt syfte. Bättre den lögn, som uttalas för en god saks skull, än den sanning, som framkallar ondt! Min förlåtelse återtar jag ej; men hvad dig angår, så låt mig aldrig mera behöfva se ditt ansikte!"

TRADITIONER UR TALMUD

EN SÄGEN OM RABBA

Som återfinnes i en Gemara text i traktaten Berachot i den babyloniska Talmud… Rabbi Benaa har i fråga om drömtydningar uttalat sig på följande sätt: "Det fans tjugufyra drömtydare i Jerusalem, och efter det jag drömt en dröm, bad jag hvar och en af dem förklara den; och oaktadt hvar och en af dem gaf mig en olika tydning, gingo de alla i fullbordan, i öfverensstämmelse med det gamla ordstäfvet 'Alla drömmar gå i uppfyllelse enligt deras uttydning'… Vi äro dina, O allas vår Konung; Dina äro äfven våra drömmar."

Mäktigt var den store Rabbas vetande, han, som var så inkommen i Jetzirah Bokens mysterier, att då han engång önskade pröfva sin broder, Rabbi Zira, skapade han ur stoft en lefvande man, och sände mannen med ett skrifvet budskap till Zira. Men emedan mannen icke var af kvinna född och Guds heliga anda icke inblåsts i honom, kunde han ej tala. Då därför Rabbi Zira tilltalade honom och märkte att han icke svarade, hviskade han i hans öra: "Med trolldom blef du skapad; återvänd därför till stoft igen!" Då upplöste sig mannen inför hans ögon och vinden bar bort stoftet, så som röken förskingras genom stormens andedräkt. Men Rabbi Zira förvånade sig högeligen öfver den store Rabbas makt.

Likväl var Rabba ej lika skicklig som BarHedia i att uttyda drömmar, och otaliga voro de, som rådfrågade Bar-Hedia i dessa angelägenheter. Men han gaf dem goda eller onda uttydningar, beroende på huru mycket eller huru litet man betalade honom. Enligt de flesta Rabbiner betyder det fred att drömma om en källa; att dömma om en kamel betyder förlåtelse af någon oförrätt; att drömma om getter betyder ett bördigt år, att drömma om något lefvande djur, med undantag af apan och elefanten, är lyckobringande, och äfven apan och elefanten båda godt om de visa sig tjudrade eller iförda seldon. Men Bar-Hedia uttydde dylika lyckobringande drömmar i motsatt anda, såvida han icke erhöll en rundlig betalning för tydningen. Och det ansågs i hög grad egendomligt, att de olyckor han förutspådde alltid gingo i fullbordan.

Nu gingo Rabbinerna Abayi och Rabba samtidigt en dag till Bar-Hedia, drömtydaren, efter det de märkt att de båda drömt samma dröm. Abayi betalade honom en sus men Rabba betalade ingenting alls.

Och de frågade gemensamt Bar-Hedia sägande: "Uttolka denna vår dröm. Vi tyckte oss i sömnen se en pergamentsrulle, upplyst af ett starkt ljussken, på hvilken vi tyckte oss kunna läsa dessa ord, hvilka återfinnas i femte Mose bok: 'Din oxe skall inför dina ögon slaktad varda, men du skall intet få äta af honom. Dina söner och döttrar skola åt annat folk gifne varda. Du skall mycken säd föra ut på marken och litet införa'…"

Då sade Bar-Hedia, drömtydaren, till Abayi, som betalade honom en sus: "För dig bådar denna dröm godt. Versen, som handlar om oxen, betyder att du skall få sådan framgång, att du af idel glädje blir oförmögen att äta. Dina söner och döttrar skola gifta sig i främmande land, och utan sorg skall du skiljas från dem, i medvetandet om att de äro dygdiga och lyckliga.

"Men för dig, Rabba, som ingenting betalade mig, bådar drömmen ondt. Du skall bli till den grad hemsökt, att du icke kan äta för sorg; dina döttrar och söner skola bortföras i fångenskap. Abayi skall föra mycken säd ut på marken, men den senare delen af värsen, du skall litet införa, hänför sig till dig."

Därpå frågade de honom åter, sägande: "Men i vår dröm läste vi äfven dessa verser: Du skall hafva oljoträd i alla dina landsändar men du skall icke smörja dig med oljan… Alla folk på jorden skola se att du nämnd är efter Herrens namn och skola frukta dig."

Då sade Bar-Hedia: "För dig, Rabbi Abayi, innebära orden att du skall bli förmögen och högaktad; men för dig, Rabba, som ingenting gifvit mig, båda de endast ondt. Ditt arbete skall icke ge dig någon afkastning och du skall bli falskeligen anklagad och i följd däraf skydd såsom en, den där gjort sig skyldig till ett brott."

Åter talade Rabba, men nu endast på sina egna vägnar: "Men jag drömde äfven att jag såg min hyddas yttre dörr falla omkull, och mina tänder föllo ut ur min mun. Och jag drömde att jag såg två dufvor flyga bort, och två rädisor växa upp vid min fot."

Och igen svarade Bar-Hedia, sägande: "För dig, Rabba, som ingenting betalade, bådar allt detta endast ondt. Att din yttre dörr föll omkull bådar din hustrus död, och dina tänders utfallande betyder att dina söner och döttrar äfven skola dö i blomman af sin ungdom. Dufvornas flykt innebär, att du skall bli skild från ytterligare två hustrur, och de två rädisorna att du skall få mottaga tvänne slag, hvilka du icke kan återgälda."

Och allt det som förebådats af Bar-Hedia gick i uppfyllelse. Rabbas hustru dog, och han själf tillfångatogs, misstänkt för att ha bestulit konungens skattkammare, och folket skydde honom, som om han varit brottslig. Och under det han sökte åtskilja två blinda män, som råkat i slagsmål, slogo dessa honom två gånger, utan att veta däraf och utan att han kunde återgälda dem slagen. Olyckorna störtade öfver Rabba, som om han varit en sannskyldig Job. Han fann sig likväl undergifvet i allt, utom i förlusten af sin unga hustru, Rabbi Hisdas dotter.

Slutligen betalade Rabba en stor summa penningar åt Bar-Hedia, och bad honom uttyda flere obehagliga drömmar, som han drömt. Denna gång förutsade Bar-Hedia honom endast lycka, rikedom och ära, hvilket allt, till Rabbas stora förundran, tilldelades honom i enlighet med drömtydarens förutsägelser. Men en dag, då Rabba och Bar-Hedia gjorde en resa tillsammans, föll den bok, med hvars hjälp Bar-Hedia afgaf sina drömtydningar, ur hans händer. Och Rabba, som skyndade sig att taga upp boken, lyckades dechiffrera dessa ord på den första sidan: Alla drömmar skola gå i uppfyllelse i enlighet med drömtydarens uttolkning. Då Rabba sålunda uppdagat mannens ondskefulla trolldomsförmåga, förbannade han honom, sägande: "Raca! Allt det onda du gjort mig kunde jag förlåta dig, utom min älskade hustrus, Rabbi Hisdas dotters död. O du gudlösa trollkarl, min förbannelse ger jag dig!…"

Hvarpå Bar-Hedia, skräckslagen, drog sig undan till romarena i frivillig landsflykt, i hopp om att dymedelst försona sin synd och undfly den förtärande makten af Rabbas förbannelser.

Efter det han anländt till Rom, tolkade han dagligen drömmar, stående framför ingången till konungens skattkammare, och han åstadkom mycket ondt, såsom hans vana var. En dag kom konungens skattmästare till honom och sade: "Jag drömde att en nål hade trängt in i mitt finger. Uttyd denna min dröm."

Men Bar-Hedia sade endast, "Gif mig en sus!" Och då skattmästaren vägrade, svarade BarHedia honom intet.

Och en annan dag kom skattmästaren och sade: "Jag drömde att maskar uppåto två af mina fingrar. Uttyd denna min dröm."

Då hånade Bar-Hedia honom, sägande: "Gå och se hur det står till i konungens silkesförrådsrum, som anförtrotts i din vård, ty maskarna ha vid detta lag helt och hållet förstört allt silket."… Och det, som Bar-Hedia sagt, var sant.

Hvarpå konungen vredgades och befallde att skattmästaren skulle halshuggas. Men denne protesterade, sägande: "Hvarför döda endast mig, då juden, som till först varseblef maskarnas därvaro, ingenting nämnde därom?"

Då hämtade de Bar-Hedia och förhörde honom. Men han hånade skattmästaren, sägande: "Det var emedan du var alltför girig, för att betala mig en sus, som konungens silke blef förstördt."

Hvarpå romarena, ursinniga af vrede, böjde topparna af två unga cederträn mot hvarandra och bundo fast dem med ett rep. Och de fäste Bar-Hedias högra ben vid den ena trädtoppen, och det vänstra benet vid den andra och afhöggo därefter repet med ett svärd. Och de två cedrarna, som plötsligt återtogo sin naturliga ställning, söndersleto Bar-Hedias kropp i två lika delar, så att hans inälfvor runno ut och till och med hans hufvud, klufvet i två hälfter, gaf hjärnan ifrån sig.

BEGABBARENA

… En sägen om Rabbi Simeon ben Jochai, hvilken är upptecknad i afhandlingen Shebiith i den Jerusalemitiska Talmud. Säges det icke i Sandhedrin att det ges fyra slags människor, hvilka icke tillåtas att träda inför Den Helige? — välsignad vare Han! — och till dessa fyra räknas bespottarena…

Om Rabbi Simeon berättas det många underbara ting, både i den Talmud, som härstammar från Babylon, och i den Talmud, som härstammar från Jerusalem. Och bland dem alla är intet märkligare än traditionen om det sätt, på hvilket han plägade näpsa begabbarenas fräckhet.

Det var samme Rabbi Simeon ben Jochai, som blef förföljd af romarena, emedan han förringat deras mäktiga värk, sägande att de byggt vägar endast för att kunna snabbare framforsla sina fördärfliga härar, att de byggt broar endast för att uppbära bropänningar, att de utfört vattenledningar och badinrättningar endast för sitt eget nöje, och att de inrättat marknadsplatser endast för att anstifta och upprätthålla orättfärdighet. För dessa ord dömdes Rabbi Simeon till döden; hvarför han flydde bort och gömde sig i en grotta tillsammans med sin son. Där lefde de i tolf långa år, så att deras dräkter skulle fallit sönder till stoft, om de ej lagt dem ifrån sig, med undantag för de stunder då de utförde sina böner. Och de gräfde ned sig ända till nacken i sand för den tid de sofvo eller anställde heliga betraktelser. Men inne i grottan lät Herren för deras skull uppväxa ett himmelskt Johannesbrödträd, hvars frukt dagligen gaf dem näring; och den Helige — välsignad vare Han! — lät äfven en oändlig sommar råda inne i grottan, så att de icke behöfde frysa. Där kvarstannade de ända tills profeten Elia nedsteg från himlen för att förkunna dem att romarnes kejsare dött en afgudadyrkares död, och att de icke numera behöfde frukta för något i världen. Men under alla dessa andäktiga betraktelser hade Rabbinens och hans sons helighet blifvit lik deras, som stå med vingomhöljda ansikten inför Guds tron; och världen hade blifvit otjänlig för dem att lefva uti. Då de trädde ut ur grottan fylldes de af häftig vrede vid åsynen af människor, som plöjde och skördade på fälten. Och de ropade an dem, sägande: "Se! dessa människor tänka endast på jordiska ting, och försumma evigheten!"

Därpå blefvo fälten och folket, som arbetade där, fullständigt förtärda af deras ögons eld, på samma sätt som Sodom och Gomorra blefvo utplånade från jordens anlete. Men Bath-Kol — Den Heliges Röst — tillrättavisade dem strängeligen från himlen: "Hvad! han I gått ut i världen endast för att förstöra det jag skapat? Vänden tillbaka till er grotta!" Och de lefde i grottan ytterligare tolf månader, — så att de allt i allt tillbringat tretton år där — ända tills Bath-Kol igen lät höra sig, gaf dem sin förlåtelse och uppmanade dem att återvända till världen. Hvilket allt finnes omtaladt i traktaten Shabbath i den Babyloniska Talmud.

Men i den Jerusalemitiska Talmud berättas det, att efter det Rabbi Simeon ben Jochai lämnat grottan, beslöt han att rena hela Tiberiens land. Ty medan han lefde i grottan, hade hans kropp blifvit illa angripen af rötsår, och Tiberias vatten hade helat dem. På samma sätt som han funnit rening i Tiberias, förklarade han, så skulle nu Tiberias renas genom honom. Och detta sade han i närvaro af begabbare, som fruktade hans åsyn, men som sinsemellan förlöjligade och förhånade honom.

Rabbi Simeon slog sig emellertid ned utanför staden Tiberias, samlade vargbönor och skar sönder dem i små stycken, samt uttalade öfver dem ord, hvilkas mening ingen dödlig människa, utom han själf, förstod. (Ty dylika ords innebörd är sällan känd af människor, och icke ens änglarna och demonerna förstå dem alla.) Efter att ha utfört detta reste sig Rabbinen och vandrade öfver fälten allt under det han utströdde vargbönor, på samma sätt som såningsmannen utströr sina sädeskorn. Och hvarhälst vargbönorna nedföllo, höjde sig de dödas ben och trängde upp till jordytan, så att folket kunde hopsamla dem och begrafva dem på en lämplig plats. På detta sätt blef marken renad, icke blott från de afgudadyrkares och jättars ben, som fordom vistats i detta förlofvade land, utan äfven från benen af de djur och lefvande varelser, som dött där sedan Israels tider.

Nu fanns det emellertid en viss illasinnad tviflare, en samaritan, som för att skada Rabbi Simeon ben Jochai i hemlighet nedgräft ett orent lik på en plats, som redan blifvit renad. Och samaritanen närmade sig bakslugt Rabbi Simeon och sade: "Fastän du renade denna del af mitt fält, ligger där ett orent lik, — ett människolik! Månntro din visdom svikit dig, eller är din trolldom kanhända bristfällig? Följ med mig!" Därpå tog han Rabbinen med sig, gräfde upp jorden och visade honom det orena liket, under det han skrattade i mjugg.

Men Rabbi Simeon, som tack vare gudomlig ingifvelse var underkunnig om allt, fäste sina ögon på den onde mannens ansikte och sade:

"En sådan som du förtjänar sannerligen ej att vistas bland de lefvande, utan borde hällre byta plats med den döde!" Och knappast hade han uttalat dessa ord, innan den döde mannen reste sig, och hans kött blef rent och lifvet återvände till hans ögon och hans hjärta, medan den elaka samariten förvandlades till ett ruttet lik, från hvars öron och näsborrar maskar utträngde.

Men under det han gick vidare, passerade Rabbi Simeon förbi ett öfvergifvet torn utanför staden, och en röst hånade honom från tornets öfversta rum, högt utropande: "Där kommer denne Bar-Jochai, som inbillar sig kunna rena Tiberias!" Men den hånande var själf en mycket lärd man.

"Jag svär dig", svarade Rabbi Simeon. — "Jag svär dig att Tiberias skall bli renadt, i trots af sådana som du och deras begabberier."

Och medan den helige Rabbinen ännu talade, sjönk begabbaren uppe i tornkammaren ihop till en benhög, och från benen höjde sig en ringlande rök, — Guds vredes rök, i enlighet med hvad det står skrifvet: "Guds vrede skall ryka!"…

ESTHERS VAL

En historia om Rabbi Simeon ben Jochai, upptecknad i den heliga Midrasch Shir-Hasirim i den heliga Midraschim .. Hör, O Israel, Herren vår Gud är En!…

På den tiden lefde i den mäktiga staden Sidon en gudfruktig israelit, som besatt stora ägodelar och var högt aktad af alla som kände honom, ja äfven af hedningarna. I hela Sidon fanns det ingen man, som skulle ägt en vackrare hustru än han; ty hennes skönhet var jämförlig med Sarahs, hvilken sades ha omstrålat hela Egypti land.

Men den rike mannen var likväl ej lycklig. Ett nyssfödt barns skrik hade ännu aldrig ljudit i hans hem, ett barns stämma hade aldrig öfvergjutit hans hjärta med solsken. Och han hörde stundom förebrående röster hviska. "Lära icke Rabbinerna, att om en man varit gift i tio år, utan att ha erhållit någon afkomma, så må han skiljas från sin hustru och tilldela henne den giftorätt, som lagen föreskrifver; ty han har då icke befunnits värd att genom henne fortplanta sin ätt?"… Men det fanns andra röster, som förtalade hans hustru, antydande att hennes skönhet gjort henne högfärdig och att ofruktsamheten endast var ett straff för hennes fåfänga.

Slutligen en morgon fick den store Rabbinen Simeon ben Jochai mottaga besök af den rikaste mannen i Sidon och dennes hustru, hvilka hälsade den helige mannen med orden, Salem aleikum! Rabbinen såg icke på kvinnans ansikte, ty det är förbjudet för heliga män att betrakta ens en kvinnas häl; men likväl kände han hennes ljuflighet genomtränga huset, lik rökelsedoften af de blommor, som skapats af Bönens Ängel. Och Rabbinen märkte att hon grät.

Då framträdde mannen och sade: "Lyssna! det är nu mer än tio år son dess jag gifte mig med Esther. Jag var då tjugu år gammal och önskade åtlyda det bud, som säger att eho förblir ogift efter sitt tjugonde år, han syndar dagligen och stundligen mot Gud. Du vet, o Rabbi, att Esther var den däjligaste af alla jungfrur i Sidon, och mig har hon alltid varit en så kärleksfull och älsklig hustru, att jag intet fel funnit hos henne, och icke häller finnes där någon skuld i hennes hjärta.

"Sedan den tiden har jag blifvit rik; innevånarna i Tyrus känna mig, och köpmännen i Karthago svära vid mitt namn. Jag äger många skepp, hvilka frakta mitt elfenben och guld från Ophir och mina dyrbara juveler från östern; jag äger onyxvaser och skickligt bearbetade smaragder, och vagnar och hästar i sådan mängd, att jag icke öfverttäffas af någon furste. Och för allt detta har jag att tacka Den Allrahögstes nåd, — välsignad vare Han, — och därjämte Esther, min hustru, som är en klok och duglig kvinna och en ypperlig rådgifverska.

"Och likväl, O Rabbi, huru gärna skulle jag ej gifva bort alla mina rikedomar for att erhålla en son, för att bli känd som familjefader i Israel. Den Allrahögste, — välsignad vare Han, — har icke tillstadt mig detta; hvarför jag trott att jag måhända befunnits ovärdig att erhålla barn genom en så skön och god kvinna. Jag ber dig därför ge mig ett lagligen utfärdadt intyg, ty jag har beslutit skilja mig från Esther och tilldela henne en riklig giftorätt, på det vi i allt lolkets åsyn må blifva befriade från den förbannelse, som hvilar öfver oss."

Och Rabbi Simeon ben Jochai strök betänksamt sitt silfverskimrande skägg. En tystnad föll öfver dem alla, som när Guds härlighet sänkt sig öfver templet. Svagt och atlägset nådde bruset af Sidons samfärdsel deras öron… Därpå talade Rabbinen, och Esther, som betraktade honom, tyckte sig märka att hans ögon logo, oaktadt man aldrig sett denna helige mans läppar le. Det är likväl möjligt att hans ögon logo, då han blickade in i deras hjärtan. "Min son, det vore en skam för hela Israel att plötsligt och utan tillkännagifvande handla så som du föreslår; ty folk kunde tro att Esther icke varit dig en god hustru, eller att du varit en alltför fordrande man. Det är icke lofvärdt att ge anledning till förtal. Gå därför till ditt hem och red till ett präktigt gästabud och inbjud alla dina släktingar och vänner och alla de, som voro närvarande vid ditt bröllop, och tala till dem som en ärlig man talar till ärliga män och låt dem förstå orsaken till din handling, och äfven att Esther är utan fel. Kom så i morgon till mig, och jag skall hafva intyget redo."

Så tillreddes då ett präktigt gästabud, och många inbjudna infunno sig; bland dem alla, som närvarit vid Esthers bröllop, naturligtvis med undantag af dem, som Asrael ledt bort vid sin hand. Goda viner flödade, kostliga rätter ångade på fat af guld, och onyxbägare voro ställda framför hvarje gäst. Och mannen talade ömt till sin hustru i allas närvaro, sägande: "Esther, i många år ha vi lefvat tillsammans i kärlek; och om vi nu äro tvungna att skiljas åt, så vet du att det icke beror på att jag skulle upphört att älska dig, utan på att det icke behagat Den Heligaste att välsigna oss med barn. Och till ett tecken på huru högt jag älskar dig och hur jag önskar dig allt godt ber jag dig medtaga från mitt hus allt det du har lust till, det må sedan vara guld eller juveler af omätligt värde."

Och vinet bjöds kring, och natten förrann under glädje och sång, till dess gästernas hufvuden blefvo sällsamt tunga och det surrade i deras öron som af oräkneliga bin och deras skägg upphörde att vagga i skratt, och en djup sömn föll öfver dem alla.

Då kallade Esther sina tjänarinnor och sade till dem: "Sen huru tungt min herre och make sofver. Jag går nu till min faders hus; bären äfven honom dit, medan han sofver."

Och då mannen om morgonen vaknade, fann han sig vara i ett främmande rum i ett främmande hus. Men förnimmelsen af en kvinnas närvaro, och de elfenbenshvita fingrar som smekte hans skägg och de mjuka knän som stödde hans hufvud och de strålande svarta ögon som blickade in i hans egna, sömndruckna ögon, allt detta var honom välbekant, ty han kände att hans hufvud hvilade i Esthers knä. Och ännu förvirrad af nattens sorgfyllda drömmar utropade han: "Kvinna, hvad har du gjort?"

Ljufvare än dufvornas kutter i fikonträden svarade honom Esthers röst: "Bjöd du mig ej, min make, att utvälja och medtaga från ditt hus det jag hälst önskade? Och jag har valt dig, och låtit bära dig hit, till min faders hus,… dig, som jag älskar öfver allt annat i världen. Vill du allt fortfarande drifva mig bort från dig?" Och för tårar af kärlek kunde han icke urskilja hennes ansikte, men han hörde allt fortfarande hennes röst, som uttalade Ruths gyllene ord, hvilka äro så gamla och likväl så unga för alla älskande hjärtan. "Dit du går, dit vill jag ock gå, där du blifver, där blifver jag ock. Och endast Dödens Ängel må skilja oss åt, ty du är allt i allo för mig."…

Och i det guldgula solskenet, som strömmade in genom dörröppningen, framträdde plötsligt, lik en staty af babyloniskt silfver, Rabbi Simeon ben Jochais kraftiga, grå gestalt, med till välsignelse upplyfta händer.

"Schmah Israel — Herren vår Gud, som är En, skänker eder sin evärdeliga välsignelse. Må edra hjärtan sammansmälta i kärlek, liksom guld smältes samman genom guldsmedens skicklighet. Må Herren, som förenat de ensamma i äktenskap, och bundit dem vid hvarandra, vaka öfver er. Herre, gör denna dygdädla kvinna lik Rakel och Lea, som byggde upp Israels ätt. Och I skolen se edra barn och barnabarn uti Herrens hus."

Därefter välsignade Herren dem; och Esther blef som en fruktbar vinranka, och de fingo se sina barnabarn i Israel. Ty det är skrifvet: "Han skall höra den hjälplösas bön."

ETT HALACHA-SPÖRSMÅL

… Omtaladt i Baba-Mezia, eller "Den Mellersta Ingången" till den
Heliga Shas… Herren älskar högre de ingångsdörrar, som äro märkta med
Halacha, än han älskar synagogor och skolor.

På den tiden pågick det en tvist mellan Mishna lärarena och Rabbi Eliezer angående en viss bakugns lagenliga renhet, om hvilken det står skrifvet i Baba-Mezia i den babyloniska Talmud. Ty medan alla de andra ansågo att ugnen enligt Halacha borde förklaras oren, påstod Rabbi Eliezer att den var ren; och han kullkastade alla deras argument och bemötte alla deras invändningar, ehuru de icke ville erkänna sig öfverbevisade. Slutligen uppmanade Rabbi Eliezer ett johannisskidträd att bära vittnesbörd om hans tolkning af lagen. Och trädet lösgjorde sig från marken, höjde sig i luften med mulldrypande rötter och rörde sig fyra hundra yards framåt, samt planterade sig därpå, skälfvande, åter ned i jorden.

Men Mishna lärarena, som voro vana vid underbara ting, blefvo föga imponerade, och de sade endast: "Vi kunna väl icke fästa afseende vid ett johannisskidträds vittnesbörd. Skulle ett johannisskidträd undervisa oss om Halacha? Skulle ett johannisskidträd lära oss lagen?"

Då vände sig Rabbi Eliezer till bäcken, som därutanför oupphörligt frammumlade samma sång, "Bär vittnesbörd för mig, o du rinnande vatten". Och strömmen ändrade sitt lopp; dess vatten drog sig tillbaka och flöt ånyo in i urkällan och lämnade de nakna kiselstenarna i flodbrädden att torka i solskenet.

Men de vise männen vidhöllo fortfarande sin åsikt, sägande: "Skulle en bäck pladdra för oss om lagen? Skulle vi hällre lyssna till ett rinnande vattens röst, än till Den Helige — välsignad vare han — och Hans tjänare, Moses?"

Då blickade Rabbi Eliezer upp mot murarna, som buro heliga inskrifter, och utropade: "Så vittnen då äfven ni, I heliga murar, att jag dömt riktigt." Och murarna darrade, böjde sig inåt och buktade sig som spända segel, då vinden kastar om, samt hängde hotande öfver Rabbinernas hufvuden. De skulle äfven nedstörtat, om icke Rabbi Josua kväst dem, sägande: "Hvad angår det er, om Rabbinerna träta om Halacha? Viljen I krossa oss? Hållen er i styr!" Då lydde murarna Rabbi Josua och störtade ej ned, men de återtogo icke häller sin ursprungliga plats, ty de lydde äfven Rabbi Eliezer, — hvarför de ännu i denna dag stå fallfärdiga.

Då Rabbi Eliezer sålunda insåg att deras hjärtan voro hårdare mot honom, än själfva husets stenar, utropade han: "Må Bath Kol döma mellan oss." Hvarpå byggnaden skakade ända till grundmurarna, och en Röst från himlen svarade, sägande: "Huru vågen I uppresa eder mot Rabbi Eliezer, ty Halacha samstämmer i alla afseenden med hans utslag."

Men Rabbi Josua reste sig oförskräckt midt ibland dem, och sade: "Enligt lag behöfva vi icke rätta oss ens efter en Röst från himlen. Ty Du, O Gud, har längesen skrifvit i den lag Du gaf på Sinai bärg, att 'Du skall rätta dig efter flertalet'." Och de ville ej lyssna till Rabbi Eliezer, utan bannlyste honom och läto med eld förstöra alla hans lagtolkningar.

(Nu påstå några, att Rabbi Nathan haft en uppenbarelse af Profeten Elia, som intygat, att Gud själf låtit bedraga sig i denna angelägenhet, och erkänt att han misstagit sig, sägande: "Mina barn ha öfvervunnit mig! Mina barn ha besegrat mig!" Men då vi äfven veta, att tredjedelen af allt korn, af alla oliver och af allt hvete i världen blef angripen af röta till straff för Rabbi Eliezers bannlysning, så kunna vi väl förstå att han icke hade misstagit sig.)

Medan Rabbi Eliezer ännu var under förbannelsens ok, sjuknade han häftigt, utan att Rabbinerna visste något därom. Men så stor var hans lärdom, att Rabbi Akiba och alla hans lärjungar kommo till honom för att erhålla undervisning… Då reste sig Rabbi Eliezer på armbågen och frågade dem: "Hvarför kommen I hit?"

Men Rabbi Eliezer, som förtörnades öfver svaret, sade till dem: "I sanning, det skulle förvåna mig storligen, om det medgåfves er att dö en naturlig död. Och hvad dig angår, Akiba, så kommer din död att bli svårare än alla de andras. Det är väl för dig att jag icke förbannar dig, som fördristar dig att säga, att du icke haft tid att lära dig lagen."

Och Rabbi Eliezer, som gjorde sig beredd att dö, korsade armarna öfver bröstet och fortsatte: "Ve, ve öfver mig, ve öfver dessa mina armar, som likna två hoprullade lagmanuskript, hvilkas innehåll är fördoldt för alla. Om ni sökt upp mig tidigare, så skulle ni fått lära er många underbara ting, men nu måste mitt vetande förgås med mig. Mycket har jag lärt och mycket har jag undervisat, likväl utan att minska mitt Rabbinvetande ens så mycket, som oceanens vatten förminskas genom att en hund släcker sin törst därur."

Och han fortfor att tala med dem: "Och utöfver allt detta har jag uttolkat tusen Halachoth, som handla om odlandet af egyptiska gurkor. Och ingen, med undantag af Rabbi Akiba ben Joseph, har någonsin det ringaste frågat efter dem… Vi vandrade en gång tillsammans på en väg, som gick mellan tvänne fält, då han bad mig undervisa sig om odlandet af egyptiska gurkor. Då uttalade jag ett enda ord, och se, fälten blefvo genast öfversållade af egyptiska gurkor. Han frågade mig på hvilket sätt man skulle skörda dem. Jag uttalade ett enda ord, och se! alla gurkorna samlades ihop på ett ställe framför mig."

Och medan Rabbi Eliezer allt ännu talade sålunda, vandrade hans själ hädan; och Rabbi Akiba och alla hans lärjungar sörjde bittert bade för Rabbi Eliezers och för deras egen skull, då de nu insågo att de värkligen kommit för sent för att lära lagen.

Men Rabbi Eliezers förutsägelse gick i uppfyllelse… Ty efter det Rabbi Akiba blifvit en helig och häpnadsväckande lärd man, hände det sig att romarne förbjödo honom att undervisa om Israels lag. Men Rabbi Akiba framhärdade uti att offentligen undervisa folket, i det han sade: "Om Den Enda Heliga — välsignad vare Han, — tillåter oss lida så mycket, medan vi lära lagen, huru mycket skulle vi då ej lida, om vi försummade densamma."

Då ledde de honom bort för att afrättas, och läto honom genomgå cn obeskrifligt smärtsam tortyr. Men detta inträffade just vid den timme, då denna bön bör uttalas: "Hör, o Israel, Herren vär Gud är En."

Medan de söndersargade hans kött med kammar af järn, uttalade Rabbi Akiba dessa heliga ord, och uppgaf därefter andan. Och från himlen trängde en mäktig Röst, som ropade: "Välsignad vare du, o Rabbi Akiba, ty din själ och ordet lämnade samtidigt din kropp."

RABBI JOCHANAN BEN SACCAI

Det finns i Himmelen ett visst väsende, som bär bokstäfver på sin panna. Och dessa bokstäfver, som lysa klarare än solen, bilda om dagen ordet Sanning, och på grund häraf veta änglarna att det är dag. Men då aftonen inbryter, förändra sig bokstäfverna själfmant och bilda nu ordet Tro, hvaraf änglarna veta att natten är i antågande.

Men Hillel den store, densamme som samlat Talmuds Sedarim, och som äfven varit en lärare för den Jesus, som hedningarna dyrka, hade åttio andra lärjungar, hvilka alla blefvo heliga män. Bland dem voro trettio i sanning så heliga, att Guds härlighet hvilade öfver dem, som fordom öfver Moses själf, så att det från deras ansikten utströmmade ljus, och från deras tinningar utgingo strålar, som liknade solens.

Och om trettio andra påstås det att de voro lika heliga som Josua, Nuns son, och värda att solen på deras befallning skulle stannat i sitt lopp. Och de tjugo återstående, bland hvilka Rabbi Jonathan ben Uzziel var den främste, och Rabbi Jochanan ben Saccai den ringaste, ansägos endast vara af medelmåttigt värde. Likväl finnes det nutilldags icke en enda, värd att likställas med dem, ty denne Rabbi Jochanan var heligare än någon nulefvande man.

Så ringa han än var, var Rabbi Jochanan likväl omåttligt lärd och kunnig i skrifterna, — i Mishna och Gemara och Midraschim, — i Kabbalas, Gematrias, Notricons och Temurahs läror, — i legenderna och de detaljerade föreskrifterna och hårklyfverierna, — i teorierna om månen, i änglarnas språk, palmbladens hviskningar och demonernas tal. Och om alla sjöar vore fyllda med bläck, och alla de vasstrån, som gunga vid flodernas stränder vore pennor, och alla människor på jorden vore skrifvare, så skulle de likväl aldrig kunnat skrifva ned allt det Rabbi Jochanan ben Saccai lärt sig, eller ens så mycket som han lärde andra under sin lifstid, hvilken varade ett hundrade och tjugu år. Och likväl var han den obetydligaste af alla Hillels lärjungar.

De fyrtio tidigaste af sina lefnadsår ägnade han åt världsliga ting, i synnerhet åt handel, ty han önskade förtjäna en tillräckligt stor summa för att därefter kunna anslå de år, som ännu tillmätts honom, för utöfvandet af goda gärningar. Och de följande fyrtio åren använde han för forskningar och blef därunder så lärd, att han till och med beskylldes för att vara en trollkarl, — i likhet med de rabbiner, som genom att på växlande vis sammanställa bokstäfverna i det Outsägliga Namnet skapade lefvande djur och frukter, — såsom till exempel Rab Oshaja och Rab Chaneana, hvilka med hjälp af Jetzirah Boken skapade åt sig en kalf, den där de sedan uppåto.

Och de sista tjugu åren af sitt heliga lif ägnade Rabbi Jochanan åt att undervisa folket.

Enligt hvad det berättas i Baba Batra boken i Seder Naschim i den babyloniska Talmud, uttolkade Rabbi Jochanan ben Saccai en dag Profeten Esaias ord (Esaias 54: 12) — "Och dina fönster vill jag göra af kristall och dina portar af rubiner och alla dina gränser af utkorade stenar" — för en inbilsk och fåfäng lärjunge. Därvid sade han: "Den Heligaste — välsignadt vare hans namn för all tid — skall utvälja dyrbara stenar och pärlor, hvar och en mätande trettio kubiter i längd och bredd, och skall skära och polera dem tills de mäta tjugu kubiter i längd och tio i bredd, och med dem pryda Jerusalems stadsportar."

Men den inbilske och fåvitske lärjungen, en fräckhetens son, skrattade högljudt och sade med hånfull röst: "Hvem har väl någonsin sett en smaragd eller en diamant, en rubin eller en pärla, ens så stor som det minsta lilla fågelägg? och så vill du inbilla oss att det finnes juveler om trettio kubiter i genomsnitt." Men Rabbi Jochanan svarade intet; och lärjungen aflägsnade sig hånskrattande.

Några dagar efter denna händelse begaf sig den eländige lärjungen på en resa; ty han bedref handel och köpenskap, och var vida bekant i många länder för sin skicklighet i byteshandel och sin förmåga att uppleta dyrbara föremål. Medan han befann sig ombord på sitt skepp och sjömännen sofvo, i väntan på att i gryningen få lyfta ankar, medgafs det denna dåliga lärjunge att få varseblifva ett starkt ljussken nere i vattnet. Och då han blickade ned i hafvets djup såg han änglar, som buro jättestora diamanter och smaragder, och som öppnade ofantliga snäckor för att ur dem uttaga väldiga pärlor. Och englarnas ögon häftade vid honom, medan de arbetade därnere i det våldsamma ljusskenet. Då öfverfölls han af en så fruktansvärd skräck, att knäna veko sig under honom och hans tänder föllo ut; och underkastande sig en makt, som mot hans vilja satte hans tunga i rörelse, ropade han högljudt: "Hvar skola dessa väldiga diamanter och smaragder användas? Hvad ämna ni företaga med dessa jättestora pärlor?" Och en röst ur djupet svarade: "De äro afsedda för Jerusalems stadsportar."

Och efter att hafva återvändt från sin resa, hastade lärjungen till det ställe, där Rabbi Jochanan ben Saccai höll på att undervisa, och omtalade allt det han sett, samt bedyrade att han aldrig mer skulle betvifla Rabbi Jochanans ord.

Men Rabbinen, som kunde se ned i hans hjärta, och kände dess svarta ondska, svarade med dånande röst: "Raca, om du ej sett allt detta, så skulle du allt ännu begabba de vises ord." Och med ett enda ögonkast förintade han denne dålige lärjunge, såsom lågan förtär ett torkadt blad, hvarpå det af honom återstod endast en rykande askhög — som om han slagits af Herrans blixt.

Och folket förundrade sig storligen. Men Rabbi Jochanan ben Saccai gaf icke akt på den rykande, hvita askan vid sin fot, utan fortsatte med att för sina lärjungar tolka demonernas och palmträdens tungomål.

EN TRADITION OM TITUS

… Som förtäljes i Boken Gittin i den babyloniska Talmud… Inför Titus liknade världen en människas ögonglob; oceanen motsvarade det hvita, jorden det svarta, Jerusalem pupillen och bilden inne i pupillen var Herrens Tempel.

Med rätta har det blifvit sagdt i boken Chullin i den Heliga Chas, att "sextio järngrufvors nålar äro sammanträngda i en myggas sting".

Ty i dessa dagar kom Titus — må hans öron bli förvandlade till hylsor, uti hvilka man finge svänga Gehennas portars gångjärn - från Rom med sina afgudadyrkare och belägrade den Heliga Staden, samt förstörde den och bortförde dess jungfrur i fångenskap. Den, som innan denna dag icke sett Jerusalem, han vet intet om Israels härlighet. Där fanns tre hundra och nittiofyra synagogor, och trehundra och nittiofyra rättssalar, och lika många läroanstalter för ungdomen… Då templets dörrar öppnades, kunde man på sju sabbatsresors afstånd höra gnisslet af deras gyllene gångjärn. Förlåten till det allra heligaste hade väfts af åttiotvå myriader jungfrur; det behöfdes tre hundra präster för att draga den åt sidan och tre hundra för att tvätta den, då den var oren. Men Titus — må hans namn bli förbannadt för evigt — vecklade in de heliga kärlen i förlåten, förde alltsammans till sitt s kepp och seglade af till staden Rom…

Knappast hade han kommit utom synhåll från land, då en stark storm uppstod, — djupen blottade sitt mörker och vågorna visade tänderna. En förtviflans skräck öfverföll sjömännen och de utropade, "Det är Elohim".

Men Titus förhäfde sig hånfullt mot Himlen, mot åska och blixt, mot stormens dån, och utropade: "Se, denne judarnes Gud har ingen makt, förutom på hafvet; Pharao dränkte han, Sisera dränkte han likaledes och nu söker han dränka mig och mina legioner. Om han verkligen är så mäktig, och icke rädd för att kämpa mot mig på land, så må han då hällre möta mig på fast mark och där visa om han är stark nog för att öfvervinna mig." (I värkligheten hade Sisera icke drunknat; men Titus, som var olärd och en afgudadyrkare, talade osanning.)

Då brast ett bländande hvitt ljussken fram ur de mörka molnen och en röst som var djupare än åskans svarade honom: "O du eländige, son af en eländig, och sonson till Esau, den eländige, jag skall låta dig landstiga. Se! Ett djur, hvilket är litet och obetydligt i min värld, väntar dig där; gå och kämpa emot det."

Efter många dygns resa landade Titus och hans män på kusten af det land, som kallas Italien, — den kust, som evigt darrade af mullret från den mäktiga staden Rom, hvars röst hördes till världens fyra hörn, och hvars dån döfvade Rabbi Jehoshua till och med på hundratjugu mils afstånd. Ty i Rom fanns det trehundra sextiofem gator, och vid hvarje gata trehundra sextiofem palats och upp till den pelarprydda portiken vid hvarje palats ledde en marmortrappa med trehundra sextiofem steg.

Men knappt hade Titus satt foten på land, innan han anfölls af en mygga. Och myggan flög upp i hans näsborre och in i hans onda hjärna och begynte gnaga på den och torterade honom med outsägliga kval. Och han fann ingen lindring för sina plågor, icke heller fanns det någon läkare i Rom, som kunde befria honom från dem. Hvarpå myggan kvarstannade i hans hjärna under sju år, och af aldrig stillade plågor blef Titus ansikte förvridet som ansiktena hos de fördömda i helvetet.

Men efter det Titus förgäfves offrat åt alla romarnes afgudar, råkade han en dag passera förbi en smedja, och hörde hur hammaren slog mot städet. Ljudet verkade lika välgörande på honom, som Davids harpospel på Saul, och han blef ögonblickligen befriad från sin vånda. Då utropade han tyst för sig själf, "se, jag har funnit befrielse!" Och efter att ha offrat åt Smedguden befallde han, att smeden skulle hämtas till hans palats med sina hammare och sitt städ. Och han betalade smeden fyra suosim om dagen — enligt israelitisk myntberäkning — för att han skulle hamra för honom.

Men smeden kunde ej hamra utan uppehåll, och så snart han hvilade sig, återvände plågorna och myggan gnagade då till och med ifrigare än någonsin förr. Då sändes bud på flera andra smeder, och bland dem befann sig äfven en judisk smed, som var slaf. Men Titus vägrade att ersätta honom, ehuru han betalat hedningarna, ty han sade: "Det kan vara tillräcklig betalning för dig att se din fiende lida."

Trettio dagar senare kunde intet hammarslag förmildra våndan, och då visste Titus att han måste dö.

Han bad då sin familj att de efter hans död skulle bränna hans kropp, samt hopsamla askan och utsända sju skepp för att utströ den på de Sju Hafvens vågor, i annat fall fruktade han att Israels Gud skulle återuppväcka honom på Domens Dag.

(Men det står skrifvet i Midrasch Kohelet i den heliga Midraschim att Hadrianus — må hans namn bli utplånadt — engång frågade Rabbi Josua ben Chanania: "Af hvad skall kroppen återuppbyggas på den Yttersta Dagen?" Och rabbinen svarade, "af Luz i ryggraden". Då Hadrianus begärde bevis därpå, tog Rabbinen Luz, det lilla benet i ryggraden, och sänkte det i vatten, och det upplöste sig ej. Han lade det i eld, och det förtärdes ej. Han lade det mellan kvarnstenarna, och det blef ej söndermaladt. Han hamrade det på ett stad, men hammaren bröts af och städet splittrades sönder.)

(Därför förmår Titus önskan intet, och förvisso skall Herren för att bestraffa honom på den yttersta dagen återuppbygga hans kropp ur Luz.)

Men innan man brände Titus kropp, öppnade man hans skalle och blickade in i hjärnan, för att leta efter myggan.

Den befanns då vara af en svalas storlek och vägde, enligt israelitisk viktberäkning, två selas. Och man fann att dess klor voro af brons och dess käkar af järn.

BIBLIOGRAFI

Allégories, récits, contes, etc. traduits de l’Arabe, du Persan, de l’Hindustani, et du Turc. Par M. Garcin de Tassy. Paris, 1876. (Innehåller "Bakawali".)

Amarou. Anthologie Érotique. Texte sanscrit, traduction, notes, etc., par A.L. Apudy (Chézy). Paris, 1831.

Avadânas, (les). Contes et Apologues Indiens. Traduits par M. Stanislas
Julien. Paris, 1875.

Dhammapada, (the). Translated from the Chinese by Rev. Samuel Beal,
B.A. Boston, 1878.

Gita-govinda (le), et Le ritou-sanhara. Traduits par Hippolyte Fauche.
Paris, 1850.

Talmud. le talmud de Jerusalem. Traduit par Moïse Schwab. Vols. I—VI.
Paris, 1878-83.

Vetalapanchavinsati (hindi version of the). Baitál Bachis; or, The
Twenty-five Tales of a Demon. Translated by W.B. Barker. London, 1855.

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NATALIKA ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.