Produced by Jari Koivisto

SKÄRGÅRDENS VÅR

av

Arvid Mörne

Helsingfors, Holger Schildts Förlagsaktiebolag, 1919.

INNEHÅLL:

Skärdårdens vår.

  Morgonseglats.
  I vettskålen.

Strålande dagar.

  Långt ute.
  Det fattiga faret.
  En strand.
  Vindstilla.
  Stormnatt i havsbandet.
  Sommarns första dag.
  Inomfjärds.
  De forna skären.
  Östersjövåren.

Plundrare.

En stig vid havet.

Sånger tili hembygden.

  En fura på mon.
  Bygdens toner.
    Landet vaknar.
    Bondfiolen.
    Visans veckor.
    Ringdans efter slåttern.
    När skötarna bärgas.
    Sjömansvisan.
  Nylands vapen.
  Junimorgon i skären.

Dikten och livet.

  Meditationer.
  Korallrevet.
  Den gamla drömmen.
  Långt till dag.
  Den enda stigen.
  Vågor på vidden.
  I Granmoraskogen.
  En nyårsdikt.
  Tolv små dikter.

En sång om kärleken.

  Skymningstimmen.
  Två liv.
  Dimman över slätten.

Skärgårdens vår

Morgonseglats.

Jag seglar en morgon bland skären i ekan, lagd på slör, mot ljusa, oändliga mären, som vidgas utanför.

    Och jag varsnar en kobb, som kallar
    av strandis stängt i sin ring,
    fast havet majblått svallar
    och jublar runt omkring.

    Den är mig ond att möta,
    men jag stävar ändå dithän.
    I bukten: flarn från en sköta.
    På land: bara grus och sten.

    Men skrevan är full av violer,
    löften i havets vår
    om vekhet och mildhet och godhet,
    där bränningen tornhögt slår.

    En kobb, där intet kan leva,
    som trängtar till lycka och sol,
    bär i skrovliga stupet en skreva
    och i skrevan en bård av viol.

Klåvskär, Åland, maj 1913.

I vettskålen.

I.

Ett grågåsdrev drog susande förbi i morgonskymlet. Vettarna vid stranden för vågen krängde. Bleka vattenranden kröp hop av köld — en köld med vårdoft i. Aó! Aó! Aó! ljöd gudungsropet utmed dunkla stupen. Det tystnade. Omkring mig natten teg. Blott längst i söder steg en ensam brännings ton ur djupen.

Men plötsligt sköt i pärlgrå skymlet fram en vingad vigg. För pipan sam vitmantlad, vårens furste, ejderhanen. I vit och stormnattsvart och alggrön glans han gled så stolt, som under fjällens krans på kvällsröd sjö den vilda svanen.

Han smög allt närmare mot fjäderskrudarna av fällda ådor, stoppade med hö och vaggande sin arma ståt på viken. Aó! Aó! Aó! sjöng gudungsskaran brinnande för brudarna på havets vidd och under molstill ö. Ur rusig skymnings riken han långsamt gled emot mitt skär — att dö.

II.

Och skottet föll. På spänstigt sträckta vingar flyr flock på flock av ädelt vilt till havs. Omkring mig dalar tystnad lik en gravs tidlösa ro. Kring bytet vattenringar slå ut en gloria av blekhyllt måv. En stund förgår. En bränning rullar dov. En stund ännu. Från närmsta strandhälls klåv albräckans rop kring havet klingar.

Jag rott min fångst i land och vilar, bidande på nya byten, medan dagern, glidande från öster, stryker havet med opal. På gryningsbleka viken stimma grisslorna och locka på varann som barn med visslorna i lek på lindor mellan snår av al.

    De tumla, dyka, skiljas åt och skocka sig.
    De likna leksaksbåtar, där de flocka sig,
    och hela flottan styr till havs på skämt.
    Men locket stiger, där den sakta fjärmar sig,
    med ton av visa, med en klang, som närmar sig
    en fjärran silverklockas klara klämt.

Jag lyssnar, lyssnar. Icke näktergalarna och icke trastarna i tysta dalarna en sådan fjärrblå ton av längtan höjt. Sin taltrast härma sommarnattspoeterna. Men skärens vår mig skänker hemligheterna han djupast dolt. De bo i grisslans flöjt.

Strolande dagar.

Vid arbetsbordet.

I vasen står en kvist av oxelrönn med grönvit, mäktig blomflock, mörka blad. En vårens krona över böckers rad han skimrar. Runt kring stugan brusar sjön.

Och stormen sjunger, sjunger. Överstrött med vita tuvor är mitt grönblå hav. I faret lysa prickar fackelrött mot skärens dok av mörkhyllt lav.

Långt ute.

Brandgula kobbar! Sjöar blå, störtande akter över! Rikare strängar att dallra på aldrig sången behöver.

    Löddrets blommor på vågens kam
    plockas av flygande byar.
    På fästet, likt hjordar av betande lamm,
    vandra ulliga skyar.

    Kobbarna, täckta med brandgul lav,
    stångas av svallet och döna,
    men föröver vräker i kamp mitt hav
    kring bådar, dunkel gröna,

och det bränner mot ören av snäckor och sand, som Adria skummar mot Lido. — — O visdom, bunden i böckers band, du är gjord att läggas åsido!

Det fattiga faret.

För stäven skiner ett kummel vitt. En nordprick, cinnoberröd, strör glans över vågornas tunga skritt mot kusten, trädlös och död.

    Hur lyser ej varje klick av färg
    i detta fattiga far!
    Mot stålgrå flada bland fånggrå bärg,
    lik en ökenväg, det drar.

Men brisen fläcker en skygardin, och solen målar en vik i gnistrande, prunkande ultramarin, som en sidenfanas flik.

En strand.

Längs den vita stranden vaggar skärens mattblå råg. Snäckströdd bottensanden skymlar under våg.

    Ingen fot må stiga
    hård på höterbäddens blom!
    Strandens andar viga
    här sin helgedom.

    Ingen röst må skära
    luftens glinder! Havets rymd
    böljar nära, nära,
    fast av disen skymd.

    Ljusnar himlaranden,
    ingen mast dess dallring stör.
    Sunden mellan landen
    ingen åra rör.

Ingen lugnet bräcker. Ensam här sen tusen år gamla vintern sträcker famnen mot sin vår.

Vindstilla.

    Vindstilla, vindstilla!
    Strö över synfältets rand
    disen, som svinnande masterna höljer!
    Sänk över kusten, som dyningen sköljer,
    stämning från hägringens land!

    Vindstilla, vindstilla!
    Du är en vagga, som bär
    havsdiktens kungsbarn på vilande mede.
    Du är ett hägn och ett skyddande rede.
    Andaktens altar du är.

    Vindstilla, vindstilla,
    virad kring glättade grund!
    Före dig brisen och efter dig stormen!
    Räck mig din degel! Den eviga formen
    föds i en ljudlös sekund.

Stormnatt i havsbandet.

Nordöver vräkande fjärd skyar av stagsegelform ila i svindlande färd. Vidderna fräsa i storm.

    Kvällningen stupar mot natt.
    Ångarn från havsbandet styr
    landåt, där fyr bakom fyr
    blinkar ur rullande gatt.

    Ångarn går trygg i sin träd.
    Jakter i lä under land
    leta en hamn och en strand.
    Redlöst, bland skummande skred

    vacklar ett fartyg på drift.
    Gaddar och örar och grund
    teckna långs bådlinjens rund
    domen i rykande skrift.

    Sprötet mot natthimlen sträcks.
    Skyggt mellan sjöarnas bärg,
    gulsiktigt blek i sin färg,
    flämtar en fackla — och släcks.

Sommarns första dag.

I natt har sommarn vaknat. Än en vecka kvar av maj — den veckan räcker juni handen! I natt har flöjeln svängt och undret skett, det stora undret utmed himlaranden.

    Där fäller dimman, tät som en ridå,
    och bakom vecken allorna i troppar
    från skären flykta. Men i strandens grå
    och ärgigt gröna klyftor rägnet droppar.

Och lindan skjuter strån kring stugans knut, och gräs i skrevan spirar kring violen, och skärets fyra rönnar breda ut de gröna skärmarna och bida solen.

Inomfjärds.

Fem björkar, väl i lä för nordankåren, kring döda stenrösmarker sprida våren med stammars blänk och skärgrönt unglövsrägn. Fem björkar, susande i var sitt hägn!

Men inomfjärds är sommar. Utmed väggarna av höga landens klyftor blomma häggarna, och enen, som på Klåvskär väver hätta kring bärgens kammar, lysten att berätta för varje bris sin långa levnads rön, han hissar modigt flaggan, gul och grön, på alla hymplar där och frömjöl ryker.

Och juninattens vinge stryker med purpurfanet över mörka landen. Styr dit, styr dit från havets dån! I morgonsolens flöden skimrar stranden med stänk av ersmässblom längs björkskogsranden, med nyponstånd, som skymtas långt ifrån.

De forna skären.

Jag drömmer mig bland svunnet fornt i skären, tili tid, då skygga fåglar, återsedda en gång på tio år, bak dessa bådar sökt fridlyst lä var solvälsignad vår. Praktejdrars röda kammar sköto lågor bland bjärtgrönt gudungsblänk på fladans vågor,

och allan sjöng, som aldrig nu hon sjunger, i isgångssvallet följd av allförrädarn, och gråsälsskockar, havets boskapshjordar, de mäktiga och råmande, i kvällens blåbruna dunkel styrde in i fjärden.

Det hör allt hit, så visst som gamla släkter och gamla gårdars loft med gamla dräkter och gammalt gilles glam i morgonsolen och gammal, gammal melodi på fjolen.

Förbytt är allt. Som långt i havet står en hägring under rymder morgonhöga, så skulla någon gång för minnets öga de forna skären i sin flydda vår.

Östersjövåren.

Jag älskar allt, som förenar med livet mitt ishavsland: ett drev av betande renar vid blånande fjällets rand, ett sjungande moln av allor, som styr över nordens hav, där isarna tornas till kallar kring kobbar, i kåpor av lav.

Jag älskar östersjövåren, när brakande isar gå opp och splittras av solen och kåren och frätas av rägnets dropp. Hans blommor jag längtar att skåda på en strand, dit led ej bär, och hans algers krans kring en båda, långt, långt från öar och skär.

PLUNDRARE

En dikt över sägenmotiv från Åland och Jurmo

Plundrare.

I.

I spetsen gick de askgrå skärens bonde. Man sade, att han sålt sin svarta själ för år och dagar sedan åt Hin Onde och fått i gengäld makt att träffa säl i prick på längsta håll och träffa truten, mot molnen ringlande, så den stöp ned i höterns bruna bädd på fraggigt ed med näbb i blod och vinge genomskjuten.

Hans växt var hög: tre alnar, fyra tum. Men år av ensam id (och kanske grubbel vid enslig skyttebådas bränningsbubbel) har nattens rakhet böjt, gjort ryggen krum. I skjul för skägget, eldrött, strävt som vildens, låg blekt ett anlet, och förrädiskt blå där brann en blick, ibland så ond som få, men ofta from som kristusbildens.

Det blåste storm. Den grova sjön låg på. I bondens fjät på bärgväg grå steg ödmjukt fiskarn, nödväxt, hundögd, rädd för nattens dater, van att jämt bli hädd som kältring och för feghet hån få smaka. Femhundra år tillbaka var bonden härskeppsviking, fiskarn träl, som pärtor spjälkte, ved på härdar lade.

Ed = en smal landremsa, som förbinder två större områden.
— Näs används i sin egentliga betydelse av udde.

    Och Tor vart död och Kristus född, ja väl.
    Men hur det gått, höll bonden än sin häl
    på fiskarns nacke, än hans härskarsjäl
    bjöd lydnad för de bud han föresade.

    Och efter fiskarn bondens drängar följde,
    mot vädret stretande: två starka, grotta,
    snabbhänta gråsälsjägare, som måtta
    de grova huggen, dräpande i rappet.

    Oktoberskymning långsamt stigen höljde.
    På bärget stod en tall. I kronan stormen ven.
    Då fiskarn gick förbi, han skalv vid klappet
    från gren, som slog mot gren.

Längst ut vid skärets stup mot väster, där havet sjöd i uddens bränningsfamn, ett jättebål av sönderhuggna mäster och gistna bord och bräckta spiror tronade med en galjonsbild kastad högst på bråten. När mörkret föll, när mullret dovast tonade i bränningarnas hålor, tändes bålet.

Men långt på vidden vroks i stormnattsvrålet ett skepp ur kurs. Man lopp till räddningsbåten. Då ljöd en röst: "Var signat, Kristi namn! Nu visar fyren, havets kyrka, målet. Nu vänder skeppets bog från villostråten mot blosset över vänlig, fridsvigd hamn."

II.

Tre värst från land en hög fregatt till spillror maldes. Liken flöto i ringar kring, där bränningarna bröto. Mot stranden drev en kullvräkt båt, en ratt.

Det dagades. Emellan klippor skruvat, låg, oskatt, akterskeppet än, och där kajutan ner mot vattnet krängde, en krans av eternell i fönstret hängde.

Längs vraket roddes bonden. Skyggt hans män mot fönstret sågo, som om hämnden ruvat bland evighetens blom. Man äntrade. Kajutan tycktes tom, men längst i tunga dunklet någon snyftade. Det var en flicka, omkring tio år, med lärftsvitt anlete och ramsvart hår, som grät och kramade i vänstra handen ett silverradband, men den högra lyftade som till en smekning hon mot bondens skägg. Han teg. Han bar sitt fynd till relingsranden. Han bar det högt och teg. De andras blod vart stelt som is. Men flickan låg blott, som om hon lagts i säng av mor, och såg blott mot bonden upp och sade: "Du är god".

Hans börda föll i havet. Men en vägg, en vit, en himmelshög, flöt upp ur det. Emellan vattnets plask och det, som följde, minuten växte till en evighet. Ett band av vålnads vita sjöröksöar orkansnabbt vältes över dödsmärkt hav mot vraket, som ett nålfint duggrägn höljde.

Från räcket bonden såg i djupets sjöar så fridsällt ner, som hade i en grav han blommor fällt, och blekt han log. Men skräck, en måttlös, vettlös, grep hans män. 1 båten de störtade och kapade med bilan dess spända lina. Deras ögon gråten begynte fylla, och dem tycktes vilan i döden mindre hemsk än vrakets däck.

Vid deras själars speglar fläck vid fläck i röda odådsnätter häftat fast och frätt och tärt som rosten i en klinga. Nu var det, som en gammal fjätter brast! De grepo efter böner, funno inga. Kring båten misten föll. Bakom dem ljöd en bränning och en annan bröt framför dem. Nu blir oktoberhavet deras död, om ej ett helgons böner tala för dem!

Den morgonen vart nådens gärning övad mot männen utan nåd, som bragts att gråta. Och när de grubblat på sin räddnings gåta på undret, som dem hinna lät en lövad och fridfull vik med last av brott ombord, de tänkt: Guds öga, evigt vaket, oss skådade med barnets blick på vraket, den enda gudens makt att allt förlåta tog röst och talade med barnets ord.

III.

    Förbi på vårblå havet flottan styrde.
    Ett skepp föll av mot askgrå skärets hamn.
    Kring branta stäven skummet yrde.
    Dess pik bar flagg, dess reling kungens namn.

    Mångpundigt ankar föll. En båt tog land.
    Till gårds gick fogden, karsk, i blåa kappan.
    Och knektar följde. Bonden stod på trappan.
    Hans öga mätte havets fjärran rand.

    Och det var vår. En oxel stod i blom.
    I hamnen lyste skeppets segel.
    På bron stod bonden, bidande sin dom
    för mord och rån till död på stegel.

    I stugan bytas pilvasst smidda ord,
    och hullinglömska spörsmål fogden ställer. —
    På sparren hänger över högbänksbord
    ett radband i en krans av eterneller.

    Det varsnar fogden: "Mig i handom giv
    det helga bandet!" — Bonden blek sig reser:
    "Ej helga bandet får du för ditt liv,
    i dödens väkt vid det min bön jag läser!"

    "Du har det rövat, niding!" fogden slöt.
    Tog bandet ned. Men då ur bondens öga
    så avgrundshemsk den blåa viggen bröt
    som ljungeld ur en natt, där molnen snöga.

    "På detta skär sen tusen år min ätt
    har bott och ryggås rest och jagat vida
    och kölar sträckt och övat strandens rätt
    och lagts i hög, som din, vid kungars sida.

    Är niding jag, är niding du också!
    Blott mörk och blodig bragd att härska lär oss.
    Är stort ditt bo, är mäktigt mitt också!
    Med svagas lik är gödd den grund, som bär oss.

    Är niding konungen? Kring havets hörn
    på rov han flyger under flagga brokig.
    Är niding blåa himlens konungsörn,
    som djupt i kidet sänker rovnäbb krokig?

    Man tage konungen bak borgens vall!
    Man kulans bly i örnens hjärta skicke,
    när breda vingen sopar havets svall!
    Man dräpe mig! Men niding är jag icke."

    Och tystnad föll. — — "Jag känt av livets ve
    långt mer än nog, och gärna mig beger jag
    den gud, som härskar bortom det, att se.
    När dödens port slås upp, förvisso ler jag.

    Blott steglas ej jag vill och dras i träck
    och multna på en brink och trås av sulor. —
    Nu, fogde, mig tillbaka bandet räck,
    mitt kära band med silverkulor!"

En stig vid havet.

En stig vid havet.

Med slipade, jämna hällar: (en värstlång terrass mellan skog av tall och havsvidd, som höstliga kvällar gjort sträv och öde och kall) står Måsbergakusten.

I söder, långt i den mörknande cirkelns mitt, en lysboj blinkar i rött och vitt, och i öster, där havet i veckor stritt med brotten, en ledfyr glöder.

Över klippor, där dyningen sackar tillbaka i djupet från slipad rand med bubblande porl, — över klackar, i flisor bitna av isens tand, — över döda vågor av sand, där potentillorna sänka rottrådsnäten och blänka med gula kronor i solens brand, en gångstig leder. Där trampa sen hundra, och mer än hundra, år de tunga fötter, som klampa på arbetsstråten var höst och vår. Från byn till skötbåtshamnen! Från skötbåtshamnen tillbaka hem! Så skapades stigen, men skaparnamnen må här förtigas. Vem gläds åt dem?

Om stigen, som sådan, jag ordar. En yngling med pensel, staffli och palett har Måsbergakusten en vårdag besett, och när fjärden från röd- till blåviolett i kvällningen skiftar, fullbordar han tavlan. Den fyller kravet, som juryn ställer, och mer än det. På höstsalongen som nummer ett man prisar "En stig vid havet."

Den prisas för perspektivet, som låter blickarna glida mot himlarandens skyar i rosa och alabaster, den älskas för motivet: idyllen sida vid sida med havet, det episkt vida. Men intet den skvallrar om livet i gråa och fattiga byar, om dem, som med stormarna strida för några strömmingslaster.

Om dem vet duken ingenting. Och sett med deras öga, har horisontens vida ring och molnets bana, måsens sving, av färg och stämning föga. Tre färger vet det ögat av: den blå, som lovar bris från hav och fångst i bärgad sköta; — den grå, vår stugas fattigfärg och mossans på vårt låga bärg och stigens, som vi nöta; — den svarta, över kistan bredd, vår mödoköpta vilas bädd, där domens dag vi möta.

Så låt min penna tolka den fattiga stigen, vars glans blir blek i verkligheten runt omkring, och låt mig dikta om arma ting, om stormens och vågens och isens lek med kämpande fiskarbåtar! Och låt mig stigen befolka med dem, som trampat hans barr i nöd för stuga och hem och dagligt bröd och lyssnat i ångest till hav, som sjöd, och till mistsirenens låtar!

En vår — det var för längesen, när oppåt landet lärkan slog för skalder och artister, föll kvälln över fjärden med blodrött sken, och nordan fläktade bister.

Han ökar mot natten, han hastar till havs genom fladar och strömmar och sund, han viner, han piper, han kastar sitt yr över synrandens kokande grund.

Tre skyttar, på pass vid råkens rand, fly över skare, som skakar. Det mullrar omkring dem, det brakar, och isen skjuter i flakar med dånande skott från land.

Fåfängt trängde en klockas förvirrade klämt genom vårnattsdisen. Fåfängt kvinnor med facklor irrade borta på hemfjärdsisen.

Fåfängt på stigen i dagningen spejade, gråtögd, en barnaskara. Solskenet flödade. Byarna fejade havet och fästet klara.

Men trenne kors vid stigen, just där gloppet slår opp sin vida port mot havets blå och vita tegar, minner om förloppet av denna vårnatt. — Lutande och grå, de likna tiggarbarn, på post vid grinden, där över heden dimman duggar tät. Det vajar ingen minneskrans för vinden, och ingen bokstav sirar hårda trät.

Jag lämnar korsen i rägnen att rötas och multna med åren och griper på nytt till skärgårdssägnen, berättad en afton vid skötbåtsåren.

På den byiga olycksvåren blev sommaren kall, och tidigt skullade hösten kring himlarunden. Strandvattnen stego, vågorna rullade hotande in genom sunden.

En natt i oktober, när stormen körde sin jätteharv genom sjöarna, fjärran och klagande nödrop hörde folket på yttersta öarna. Kullstjälpt, en skötbåt med fjärdedagsdyningen drev i en bränning och bräcktes. Lotsen på vaktbärget såg den i gryningen, där den av virvlarna täcktes.

Men nog med dramer! Till aftonrodden ger fiskarn längs stigen i sakta mak, ger akt på havet och vädergrodden i väster och skyarnas seglande flak. Hans rygg har tidigt böjt sig i kut, och tidigt vid skot och vid åror ha mödorna tagit hans kraft i tribut och plöjt i hans panna fåror. Han sörjer blott för en enda sak: fångsten för morgondagen.

Han går ej till stämma med ryggen rak, han rider ej häst genom hagen, han håller ej gille med flagg över tak. En bonde är konung och patriark. En lots är herre vid ratten. En fiskare bygger på andras mark och strör över andras vatten de sjunkande nätenas flarn av bark.

    Han tycks mig mer än en individ.
    En typ för ett kuvat släkte!
    Så långt som tankarna räckte
    bland strandbyggaröden i heden tid,

    ser jag hans likar streta vid årorna,
    plöja sig fram genom mistkallt hav,
    trampa stigarna, rista skårorna
    först av alla i runprydd stav,

yxorna slunga mot furulommarna först i susande vildmarksdjup, stugorna timra för efterkommarna under mossiga bärgens stup.

Lommen är rotändan av trädet.

Vi kommo i samspråk om skärgårdsöden — vad här jag förtalt och annat till. — Man bävar väl ofta vid rodret i nöden, när snöbyn rasar och kursen går vill, när yret står tätt som en rappad vägg för stäven, och vågorna isa suden, och stänket fryser i hår och skägg, och man hör av en bränning ljuden.

Man skulle haft skötarna opp, men hann ej mänskan är långsam och stormen rapp. Man kommer hem som fattiglapp. Man tänker: jag säljer stugan till våren och söker mig jord i bondens skog, och svedjar och dikar och går bakom plog och bygger torp med åren. Man tänker så. Men — man kan ej.

Vi nådde hamnen och skiljdes åt. I skymningen såg jag länge hans båt mot blygråa gattet, tills dagern svek, och jag vandrade hem till byn.

Så gingo åren. En dag för min syn steg plötsligt på nytt den gamla vyn ur duken i ram av ek. — —

Det var som om ramens begränsning vek för ett vräkande hav, ett obeskrivet. Och stilla på stranden blommade livet på gänglig stängel med krona blek. Det var som ur stigens många tusen i sanden trampade mänskospår små lågor fladdrat. Det var ej vår. Det var höst, och i kojorna tändes ljusen.

SÅNGER TILL HEMBYGDEN

En fura på mon.

Den fura, som smyckar vår hembygds mo, vårt heliga träd vi kalla. Dess anblick gjuter i själen ro och mod att strida och falla. Dess stam av solen en genglans bär, och vindarnas sånger tona sitt eviga drapa från hav och skär i dess blågrönt skiftande krona.

En skyrest fur är en kämpe, ställd på post, där det strids om ett rike, om ljus mot mörker, om rätt mot väld; den är stolt och en hjältes like. Hur mörk är de mumlande granarnas hord på tåg från tinande tundra! Hur dödsmärkt och bister och arm den jord, vars blommande prakt de plundra!

Vi älska ej tuvornas duvkullsblomst bland granar, symboler av döden. Vi bedja om solens återkomst i röda och segrande flöden. På frysande marker, där skuggorna bo, må glittrande strålrägn falla! Den fura, som tronar på sol vid mo, vårt heliga träd vi kalla.

Till "Brage".

Bygdens toner.

Landet vaknar.

Det mörka landet, som ur natten höjer sin vemodspanna mot den bleka solen, det flyktigt leende, som flyktigt dröjer i sköra sommarprakten, strödd kring polen, det vintertysta, svept i millioner, av stormar vräkta, vilsna flingors dok, det mörka landet under främlingsok — jag ser det vakna i ett stänk av toner.

Bondfiolen.

En melodi ifrån bondfiolens strängar, en av de halvt förglömda, muntra, gamla, kan så som ingen spridda bygden samla till glam, till dans på vårnattsljusa ängar. Och som en kväll, när glöden dör på härden, — en vinterkväll med stämning som i sagan — fiolen tolkar hjärtats fröjd och klagan, så talar ingen annan röst i världen.

Visans veckor.

    Sådden är gjord, i lidren vila plogarna.
    Borta på vägen slamrar stadsbudskärran.
    Kvällen står ljus kring fälten och kring skogarna;
    fjärran blir nära, nära blir ett fjärran.

    Visan på läppen föds i såddens veckor,
    visan om kärlek, hopp och trofast minne.
    Göken han galar, hörs på långa sträckor.
    Häggblommen faller. Visans tid är inne.

Ringdans efter slåttern.

    Nu är höet bärgat in och lyktad slåtteranden.
    Runt kring röda gårdarna stå vida fälten tomma.
    Nu är varje lada stinn. Nu rägnar bröd i handen.
    På de bara snesarna ses bondens glädje blomma.
    Och nu klingar ringdansvisan, ärvd från hedenhös,
    över slagen linda sprakar hennes lusteld lös.
    Ordena bli trånga.
    Toner orden fånga.
    Ringdanstoner, löftestoner ut i rymden strös.

Glammet utmed tågen sprids, och snart går byn till vila. Stilla smyger dagningen emellan husens rösten. Drängen fyller så och ho och låter tanken ila över sommarns tröskel hän till flyttningen om hösten. På sin bro står bonden som en kung på tingets sten, mäter lugnt sitt rikes vidd, dess fält från ren till ren. Kring hans slott, det röda, mognar kärntung gröda, och en bofink slår revelj på borggårdsalmens gren.

När sköterna bärgas.

Hon sjunger i båten så glädjefull i gryets ljusnande timma. I aftonens visa var sorg och mull, men morgonens toner glimma. Han över svallarna blytungt tåg lyfter, och hallarna bärgas ur våg, och fjällen händerna rimma.

Första sköten var skimrigt vit, och dubbelt tung var den andra av silver, som lönar en fiskares slit. I sommar stimmena vandra in genom sundena. Havet slår varmt över grundena. Fisket går med fröjd, när man tyr till varandra.

Svällande segel på skötbåtsmast! Stigande brus kring skären! liar, som jaga i sträckande hast strimmiga strömolnshären! Fram över stänkande böljestråt! Fram med blänkande last i båt mot vaknande landamären!

Sjömanvisan.

Men långt på Östersjön, där högsta vågen har höjt en grönvit plym bland vreda toppar, ett ensamt skepp det smäckra sprötet doppar i sjöarna, och stänket yr kring tågen. Ett ensamt skepp! En relingsgränsad värld, emellan hav och himmel rolöst slungad, från sjö till sjö mot mörkblå synrand gungad! Ett ensamt skepp på enslig världshavsfärd!

    Dess segel bada bugnande i glansen
    av gränslös himmel, smekt av gränslöst hav.
    Den käcka sjömansvisan lyfter av
    allt kvalm, som ruvar i den gråa skansen.

    Allt kvalm, som tynger, och allt agg, som sårar!
    Vart gammalt kval, som sinnet har igen!
    Som stänk mot bogen minnena av tårar
    och avskedshandslag virvla bort i den.

Så stiger inget skepp ur vågens famn som diktad stäv ur visans lätta bölja. Så nämner ingen lönnligt dyrkat namn som visan, klingande i fjärran hamn, när gröna sammetsvågor dynen skölja.

* * *

Där hänger i en skärgårdskyrkas kor en snidad brigg. När altarljusen tindra, kajutans gula rutor stilla glindra. Där inne någon vänlig ande bor.

I diktens kyrka, rest med torn och tinne av drömmar, flyktade från tid och rum, ett gyllne skepp i krans av snövitt skum skall stråla som vår hembygds äreminne.

Nylands vapen.

Sång, tillägnad Porkala ungdomsförening.

    Hell salta sjö! Hell havets stålgrå bölja,
    som fosterbygden i sköldarna bär!
    Hell hemmets kust, som vita kammar skölja!
    Hell röda stugor på grönskande skär!
    Hell hembygdsblänk från fyrars lågor!
    Hell fjärdar, fädrens kämpastråt!
    Hell strömmen med de egna vågor,
    den gyllne båt, den gyllne båt!

Nylands vapen: en båt av guld mellan två silverströmmar på blå botten. "Stark ström på egna vågor går genom havet" har fått burskap som nyländskt studentvalspråk.

    Hugg in med klinga blank, där hugg behöves!
    Du Nylands skara, ej vare du sämst!
    Hugg in för ljusets sak, när folket söves!
    Hugg in, hugg in och var djärvast och främst!
    Giv detta svar på fega frågor:
    framåt, vår unga flock, framåt!
    Hell strömmen med de egna vågor,
    den gyllne båt, den gyllne båt!

Den vita fanan med vår hembygds tecken — där striden ståndar för fädernesland, hon blåser ut. Sydvästen jämnar vecken, och båten glimmar i solskenets brand. Då spännas viljor och förmågor. Oss följe genom livet åt den starka ström med egna vågor, den gyllne båt, den gyllne båt!

Junimorgon i skären.

Den bundna sången spränger bojorna, och det blir dag kring fjärdarna och sunden. Hur röken ringlar ljus från kojorna! Hur solen glittrar över klibbalslunden! Som bokars lövprakt i en jylländsk dal du snudda ser mot Bältets juniblånad, så viras kransarna av djupgrön al kring Nylands hav i sommarns gryningsmånad.

    Kom upp på bärget! Kumlets vita rund,
    hur hög den välves över skärens riken!
    Hur bjärt i gryet blänka fjärran sund!
    Hur grynnor glimma långt i Finska viken!
    I luften larm av måsars morgonkör
    och tärnors gälla, skriande diskanter!
    Och solen stiger och sydvästen kör
    med unga böljors spann mot näsets branter.

Men in mot land den första båten ror med fångst ombord. På fjärden andra följa. Det dunklar blått, det lyser pärlemor från nätens strömmingsskatt och viddens bölja. Ett rägn av fjäll på toft och bord och spant, en jämn, sydvästlig morgonsjö mot suden är fiskelyckans granna underpant, när skärens sommar ler i högtidsskruden.

DIKTEN OCH LIVET

Meditationer.

Hur skalden längtar, att den svaga handen, som pennan för, titanens vore, vilken svingar branden och flammor strör kring de förslavade och mörka landen!

Att dikta är att lida. Lida är ej att i egen själ mot mörkren spana. Det är att se, hur varje mänska bär kring ännet skuggan, vilkens djup vi ana, när jorden höljer den oss mest var kär.

* * *

Nu viner stormen och solen sår i rymden sitt flammande säde. Det våras i dungar och videsnår. I spirande broddar en susning går. Men du, o människoande, står alltjämt i ditt svarta träde.

När gryr din vår?

Och skyarna ösa sin rikedom, sitt silverrägn, över fältens rund. Du kala, tvinande lund, när springer din gren i blom?

Korallrevet.

Brusande rev av korall, ring, I ett världshav kastad, klyvande sjöarnas svall, med bländande pärlor lastad — ensamt, som aldrig en dyn, aldrig en klippa vid stranden! Trista och glimmande syn, smyckande himlaranden!

Brusande rev, med din palm visar du väg genom havet! Hägrar i middagens kvalm, halvt i din dyning begravet. Skälver i vitnande trots, när stormens förtöjningar lossats, och kämpande skepp förgåtts, och bävande hjärtan krossats.

Brusande rev av korall, ensamt som du är mitt hjärta efter sin härlighets fall, bortom sitt världshav av smärta! Solen vid banan är smidd. Skeppet har hamnen att fly till. Brusande rev, på din vidd äger du intet att ty till!

* * *

    Men när violblä kvällnings vinge snuddar
    vid västerns bryn,
    ett kolmörkt hav emellan silveruddar
    står fram ur skyn.

    Där glider Skeppet över dunklets spegel,
    som bris ej stör.
    Ej rörs en år. Ej glimmar vitt ett segel.
    Men Skeppets för

    bär Korsets bild. 1 prakt dess lågor brinna,
    dess gnistor dö.
    Förgäves höjer Duvan att dem hinna
    sin vinges snö.

    Förgäves slungar Molnet att dem hölja
    sin slöjas svall,
    ty Korsets fyra strålefloder skölja
    kring vidden all.

    Ur svarta spegeln sticka Valens barder
    och Skyttens pil
    och Skorpionens gadd bak milliarder
    av tomma mil.

    Den svarta spegeln, o hur stilla bär den
    sin last av ljus!
    Mitt öde rev, min andes hem i världen,
    vad vill ditt brus?

* * *

Havets olivgröna siden frasar mot strändernas ör. Kuvad i stormmånadsstriden, vågen på vidderna dör. Ångarn, den grå triumfatorn, där han ur synlinjen dök, sprängande väg mot ekvatorn, textar sitt avsked i rök.

Virvlande, solkiga flagor draga vid kolvarnas takt över en synrand av sagor, över en himmel av prakt strecken, de svarta, som skära världar av skönhet itu. Drömmande rev, huru nära skönhetens urgrund är du!

Dyningen bubblande skurar din rand — men korallernas slott strålar med milshöga murar, trollgrönt och sagoblått. Svalarna bada i lågor. Facklor lysa dess vall djupt under sorlande vågor och frasande dyningssvall.

* * *

Drivande strömolnsfjunen flyga så högt, tindra så vitt, speglas så mjukt i lagunen, som vaggar i revets mitt.

    Gråhyllt bleka och trista,
    — fångar på marsch, slagna i järn —
    dess böljor vandra. De brista
    som dödsdömt svall i en tjärn.

Djupt i mitt väsen bunden, brister som de, en våg, en ton. Kring haven och himlarunden jag söker mitt land, min zon.

Den gamla drömmen.

Jag drömmer mig en stuga, timrad mellan tallars stammar, ej långt från hav, ej långt från fjäll med molnbehängda kammar. Jag ville tro, att pappret, lagt på svalens furubord, blev fyllt av nattens visa språk och gryets purpurord.

Jag ville tro, att böljans ton i bränningen vid stranden kan sjunga i min rytm engång, att snön vid jökelranden kan lysa i mitt rim — —

    Min dröm, han tar en sällsam riktning!
    Ej rörs en våg i fruset hav! Ej böljar isad diktning!
    Men över kustens bård av snö strös löven, frostförbrända.
    Mot nord, mot storm, mot yr, mot natt sig årets dagar vända.

Långt till dag.

Kring min stolta hembygds jord sångens nät jag spunnit, men min diktnings lycko-ord har jag aldrig funnit. Jag har sträckt för djärvt mitt stag, lättat ankarflyet alltför arla, fruktar jag. Ännu dröjer gryet.

Ej på länge solens ur bådar dag för skären. Ännu gömmer dimmans mur fjärran grundbarriären. Än för nattlig nordans fläkt vajar björkens hänge, Hon skall komma, dagens väkt. Men hon dröjer — länge.

Den enda stigen.

Det går en stig, en enda, ner i lugnets dal, där friden lisar hjärtat, som din blick en snövit tinne. Det finns i livet blott en vän, som ej är fal, vars hand ger tröst, vars själ är godhet innerst inne.

    Det är din moder ej. Emellan höst och vår
    bär vägen genom gröna sommarveckor.
    Men mellan dig och en, som snart ur livet går,
    hur djupa klyft, hur vida ökensträckor!

    Det är ej hon du över allt har kär,
    din maka ej och ej din älskarinna.
    Vid altaret du står allena, när
    med höga lågor dina böner brinna.

    Och minst det är den vän, som dig med handslag mött
    i en förtrolig stund och som du träffar gärna.
    Man hör varandras ord och fattar dem förstrött,
    som från ett däck man ser en glimt av en lanterna.

Din väg till lugnets dal går fram, där fjärdens flik står blå mot jord, som gula löven höstar. I stilla blicken ur en djupögd vik, där bor den enda makt, som tröstar.

Vågor på vidden.

Fåfängt grubblar du vid årens gråa flod på mänskovårens snabba vissning. Tingens rot når ej en tanke, når ej grubbel. Livet är en böljas bubbel, lyst av morgonsolens klot.

    Låt blott havets vågor glida!
    Lär att ingenting förbida
    av en dags, en levnads flykt!
    Före dig ha många tusen
    släktled skådat stjärneljusen
    från den kust, där bo du byggt.

Efter dig skall bölja brusa, bränning mullra, vindsång susa över strån i strandens ör. Som i vita sanden spåren ljudlöst glättas ut av kåren, tidens fläkt ditt verk förströr.

Livet — det var bruset, språnget från ett namnlöst, mörkt förgånget mot en solig synrands svall, vågens språng mot viddens under, följt i bristningens sekunder av miljarder likars fall.

I Granmoraskogen.

I Granmoraskogen, i granars rund, en ensam vildros blommar som ett irrbloss, tänt på en fattig grund över sagornas rikedomar.

    I viken, där byars och skurars brus
    drev fisken från lockande agnen,
    där dallrar i mojnande höstnattens ljus
    Lyran och Karlavagnen.

Och min dikt, som tonade brusten och grå under jagande skyars vimmel, har fångat ett stjärnskott sist ändå på klarnad septemberhimmel.

En nyårsdikt.

Så ha vi nyår. Den väg vi gå är brant som stigen i alpen, där han ur skogarnas famn vill nå den bara, svindlande stalpen. Hur är den stigen ej vemodsvit som askan av brev, som brunnit! Och dock — han bär genom molnen, vi blott i vår längtan hunnit.

Så ha vi nyår. En ny spiral av vägen är lagd till rygga, som leder upp ur vår barndoms dal, ur ängden, där mänskor bygga. Jag ser dem plöja sin teg och så och harva och skördar skära. Hur fjärran, fjärran! Och fästets blå oändlighet — hur nära!

Tolv små dikter

Såg du de glimmande fjäten tvärs över äng, snett genom by? Såg du de glimmande fjäten under ett tindrande ny?

    Hörde du dallrande strängar
    klinga i fjärran och klinga helt när?
    Varandets hemliga strängar,
    det ljusa i allt som är!

Flora har kommit, och spåren de glimma, de sprida sig tusendefalt. Flora har kommit, och våren blommar i alla och allt.

* * *

Hur sällan till min fjärd, som vaggar tonlöst kall emellan skärens stup och gloppens bråda svall, ett ensamt, vägvillt segel hinner! Hur sällan i den rymd, vars valv vårt öde sträckt till gräns för tankens färd i livets korta väkt, ett stjärnfalls gyllne fåra brinner!

I dag står världen full av glans från hav, från sky. Mot fjärran synrands blänk de vita seglen fly, som 1 en saga svanar lyfta. Det skimrar i min själ en sällhetsfylld minut, en korad stund, som då ett vildrosstånd slår ut sin första blom i bärgets klyfta.

* * *

    Finådrat vita dina fötter stiga
    i böljestänk på atlasgröna hällen.
    Kring skären klara morgontimmar tiga.

    Din nakenhet, vars glans du själv blott såg,
    slår ut sin unga kalk, och mot den höjas
    med brus allt sveks symboler, våg bak våg.

O, strandlös brånads hav skall inom kort slå ring kring dig och lottlös kärleks vårar i dina lemmars skimmer vissna bort!

* * *

Linjen har ord för allt, språket är armt. Linjen din flickgestalt smekande varmt fäster på vita blad. Linjen din gåta ger. Ordet skall vittra ner, dött på sin rad.

* * *

Vad var min dikt? Av skärens lök en bård, i skrevan spirad, en lätt girland av ångbåtsrök, längs öde synrand virad, en våd på någon enslig strand av dyninglöddrets rosor, en stiltjestrimma, sträckt från land mot skeppens fjärran kosor.

Och vad var jag, att så mitt liv du kunde solbelöna? Nu sväll, min duk, och stäven driv i skum på sjöar gröna! I stilla dröm från båtens bett du ser, hur skären glida förbi, förbi. Jag ser blott ett: min lycka vid din sida.

* * *

O, du säger, din skönhet flyr dag för dag! Mörk över Styx en julle styr. Du och jag sitta på toften, höljas av disen, lyssna till eviga glömskans täta, jämna, suckande böljeslag. Glömd blir jag som min dikt av falnande solgångsglans. Glömd blir du som din fägrings vissnande törnroskrans. Glömskan besegrar minnet av tonerna. Glömskan kuvar dig. Glömskan begraver dig. Dag skall komma, då ingen vet, att engång din strålande skönhet fanns.

* * *

Allt vackert vill jag minnas, jag vill låta det glittra som mellan furustammarna ett blånande hav, förgätande den bittra och vrånga dom vår dröm du gav.

Men aftonglöd pä kammarna av skyrest alp av skuggor nås, och stjärnorna i dammarna bland svarta moln förgås, och vad jag svept i toners dräkt, var havsblå syn, var solljum fläkt från gömda sund bland skären, de sälla landamären, i vilkas lä vi rott, blir jord i jord och multnar såsom frön, som aldrig grott.

* * *

Sätt vackra lögner hop! Låt gökens ömma rop ett löfte föreställa! Låt trastens drill, som sprang med gränslös lyckas klang ur skogens fred, som dess fullbordan gälla!

När kvällen skrider tom, sätt ängens ersmässblom: de röda vivorna, i vas på bordet! Och dröm: på stigens strå nu trampa fötter små, och snart vårt möte verklighet är vordet.

Så sjöng min dikt. Min själ, vars svall har sagt farväl åt lyckans kuster sedan år tillbaka, låg stilla — lik ett sund, som speglar blomvit lund och skära purpurmoln i nattens vaka.

* * *

    Spanande kretsar en ensam lom.
    Vidden är tom.
    Sökande svävar min ensamma båt.
    Vågens gråt
    snyftar i natt mot stäven.

Spridde ej våren där uppe i land lövdoft kring strand, smög ej bland löven en blommande stig, trampad av dig, — det sloge så tungt ej mot stäven!

* * *

Säg, minns du, vi möttes en gång, vi två, i smyg på din hemgårds mark? Två bäckar, som ila mot slättens blå genom samma vajande park, två stigar i doftande vildmarksvärld, som smyga tillhopa i en, två speglande vikar av samma fjärd i sommaraftonens sken.

Och minns du, vi växlade loven och tro och byggde vår dröm om varann så högt, som på svindlande fästets bro den glimmande månen brann? Du minns det. Vi se våra svärmande år som skyar av vemod och sorg, som falnande rosor i gulnande snår kring vår lyckas grusade borg.

* * *

Längesen de tystnat, mina veka toner. Vårens anemoner blommat sista gången, forsen under spången inga silversträngar äger kvar. Men jag lever, lyssnar jämt till nya lutor, ser i nya rutor vita händer ansa rosorna, som kransa lyckans port. — Dit in jag aldrig drar.

* * *

    Vindlös är natten.
         Öde ligger vägen.
    Tala jag ville,
         men till vem, till vem?
    Månljuset faller
         som i någon sägen,
    som på blomrabatten
         kring ditt vita hem.

    Månljuset faller.
         Hela rymdens tystnad
    dalar kring vägen,
         där mitt steg dör bort.
    Tala jag ville
         ord om hjärtats lystnad
    dess förbrunna lycka,
         falnad inom kort.

    Dig vill jag minnas.
         Minnas, om jag kan det!
    Du, som jag älskat,
         bor du i min själ?
    Du är alltför fjärran.
         Här är döda landet.
    Av din stämma minns jag
         blott ett armt farväl.

    Kanske den klingar
         än i några dikter — —
    Vindlös är natten.
         Tomt är rymdens sken.
    Tala jag ville — —
         Döda världars vikter
    pressa mitt hjärta
         mot en bädd av sten.

En SÅNG OM KÄRLEKEN

Skymningstimmen.

    På dynens ås låg fiskarbyns hotell,
    i två mils krets det enda natthärbärget.
    För trappan, lik en målning i pastell,
    en grupp av buskar stod, med dynblom kransad.
    En trädgård i sitt slag, — av stormen ansad —
    vars murgrönsslinga är det gråa snärjet,
    vars ros är röd konvolvelblom, som putar
    ur mjällvit pudersand lik mandelstrutar
    på julgransbordet mellan bomullsvåder.
    Längst ut på stupet käckt en blomsteråder
    av gullgul väppling lyste. — Nedanför
    låg slätten.
                 Men mot dynens andra brant
    det salta havet sina sjöar kör
    och bryter larmande och grellt och grant.

Nu föll den första skymningen på plagen. En kylig kåre blåste opp i väster. För trappan körde bondbyns ekipagen: karosser, vurstar. Dagens skörd av gäster till trammen fraktades. Kring dyrfen, stranden, föll tystnad djup. Blott ebben sjöd i sanden.

Och kvällens blåa portar slogos opp för lätta dagrars svävande baner. Det rosenröda från ett dynbärgs topp i sakta glidning sjönk mot havet ner. Det silvergråa över himlaranden sig bredde likt en trånsjuk dikt, som sänder sin längtans svalor ut mot drömmens länder. Men hastigt höjdes över kust, som sov med blomsterrevor doftande på dynen och musselslingor utmed vattenbrynen, den ljumma nordsjökvällns baner av måv.

O färg, förtrollande, försåtligt fager! O alla aftondagrars aftondager! Vad du är olik hemlandskvällens klarhet, där allt är vithyllt, livlös underbarhet! En stelnad, genomskinlig rymd av snö med dis av frost kring molnets purpurö är aftonhimmeln där. Han fryser, speglar en jord, som kastat glädjens masker av, och utan ankar grund din längtan seglar i jäktad oro på hans vithets hav.

Måvdunklet är en florfin trollridå. Bakom den flydda år i blomning stå. Vi minnas händelser med solglans i och våra hjärtans vackra hemligheter och strofer våra ungdomsårs poeter ha bräddat med en evig poesi. Måvdunklet är en tjuserska, som hastar med snabba fjät till dagens vilorum. När bort hon flyktat, ljus kring havet kastar blott ebbens fräsande girland av skum.

Två liv.

Och dunklet gled längs dynerna och hann hotell verandans bräm av vildvinssnärjen. Mot träbarriären lutad, stod en man av blond och nordisk typ. Hans röst i färgen var lyckligt ljus. Han hade just bemött med en replik sin följeslagarinna och bidde svaret.

Hon.

Jag är trött, trött, trött på dessa aftnar med sitt skymningsfall, som lovar, vad det inte hålla kan. Jag reser söderut.

Han.

Jag norrut.

Hon.

Gott! så skiljas vi i dag i alla fall.

Han.

Du har mig ganska grundligt missförstått. Hör på: från dig, vid gud, jag skiljes ej! Jag slog blott an din egen rebusstil. Ditt nej, du vet, är ja, ditt ja är nej. Om alla jordens vägar, mil för mil, du satte hop och på den gatan gick ditt hela liv mot ständigt nya länder, jag följde dig ändå.

Hon.

O, sluta, hör mig, och tro mig nu: du aldrig lyckliggör mig! Jag trott mig älska dig — ett ögonblick. Jag trott mig älska många. Du har rätt: jag kunde gå mitt hela liv kring jorden på spaning efter soln jag aldrig fick. När först vi möttes, var jag vårligt lätt till sinnes. Ångarn bar oss bort från norden med rökens vimplar över havet flygande och skrovet timme efter timme smygande i sjöarna, som om dess stäv av stål sin fåra plöjt mot något hemligt mål.

Och målet, det var du! Vårt mötes första stunder och vandringen mot plagens skymningsunder! Det var den första lyckovägens slag, den första natten på vår första dag.

Han.

Och nu? Mot andra mål? Lik böljan, fångar du stjärnans bild och mot den nästa flyr. Lik stigen över ökenhavets döda, förbrända dyningar, du ständigt styr mot nya vidders nya solnedgångar, allt mera snabba och allt mera röda. Men aldrig skall din sällhets kust du nå. Din kvinnosjäl dig kuvar sist ändå. I varje kvinnas längtan susar hägnet, det hemomgärdande, med gyllenrägnet. Ett hem, där ditt bekymmer anförtros åt en, blott en, — där lågan smyckar veden med dina drömmars kronor, — fönstrets ros strör doft av frid — säg, bor ej där ett eden?

Hon.

För mig är detta eden luft, lik hägringen. Bli orden verklighet — då flyktar fägringen. I himlarna är eden. En och var, som blott har vingen, själens vinge, kvar, kan någon strand av någon himmel hinna. Tro blott, att allt, som är och blir och var, vart skapat av en vis och allgod far, och strax i altarljusens lågor brinna ditt edens solar! Strö blott ut ditt liv som plockad blom till blåstens tidsfördriv och tro på slösandets lycksalighet! Bränn dina skepp! Var vandringsman, poet, och fattig, biltog! Var en stavkarls like! Drick ödets skål på brädden av ett dike, och kring dess pölar blommar edens rike!

Han.

Du glömt vårt samtals utgångspunkt. Nåväl! Just dig blev skänkt en flyktbenådad själ. En prunkande kaskad av gnistor är den, ett fall av blommor, mörka, vällusttunga, och dock ibland så vit som bortom fjärden den unga häggens första blomsterklunga. Din själ en lustgård är.

Hon.

Min själ är död. Dess hägring blott du såg. Nu, låt mig tala! Du ser, hur snårens granna blomblad dala i mina lätta fjät, och tror mig gå mot någon synrand, lockande och röd, mot något fagert fjärrans älskogslycka. Du sagt jag lekt med dig. Det var ej lek. Du sagt jag svikit dig. Det var ej svek. O, att du kunde tro mig och förstå: ditt liv, men aldrig mitt, skall kärlek smycka! Må vara — kärlek spirar upp, som gräsen i ljumma rägn, hos milda kvinnoväsen.

Men den, vars själ blev skapt för striden, gärningen, som på ett enda kast med lyckotärnängen satt in sitt vara och går fram längs stupet, som hänger över molnens tåg i djupet, han kan blott älska, när med fot i dans han fjället når, där morgongryet skänker sitt röda vin i rymdens skål, som blänker, och världen strålar i hans segrars glans.

Mig blev ett kall, ett rikt, ett enda, givet. Jag ville sjunga mig igenom livet. Som skalden diktar och som målarn målar, jag ville sjunga solar, stjärnor, strålar, och rägnets härlighet, när färg vid färg dess båge stryker över fjärran bärg. Jag ville sjunga om den vita staden, min stad vid nynnande, smaragdgrön flod, och eldflugsstrimmad natt med gräsen, bladen, i dallring, vignens susning i mitt blod. Jag sjöng. Min sång — var aldrig — svek och sken.

Hur månget diktord är ej bjäfs, som pryder, ty ordets tysta väsen sällan tyder en man. Han löser ut dess själ i luft, blå, tindrande och kall som hans förnuft. Han sovrar språkets glosor, en för en. Hans vers är ädelsten vid ädelsten, den outgrundligt rika vid den tomma. Men i en kvinnas sång dess världar blomma.

Han.

Jag tror du gör ett diktords ande fri.

Hon.

    Min gärnings dag är slocknad och förbi.
    Så vemodsvekt blir ordet på min tunga,
    ej bittert mer, när gammalt féeri
    i minnet spökar. Allt blir skymning bara.
    Nu har jag föga mera att förklara.
    Jag kunde leva, när min ton var fri.
    Jag kunde älska, när jag kunde sjunga,
    nu — icke mer.
                    Helt visst, jag håller av dig.
    För varje fattigt skiljemynt jag gav dig
    du skänkt mig guld, rent, härligt guld, i byte
    Jag ser det för mig, som man ser ett smycke
    man längtat äga sedan många år.
    Man dras till det som till ett ungdomstycke,
    en gammal dröm, som ej ur hågen går.
    Men när ens anlet, tärt av spleenens sår,
    i spegeln röjer själens dolda lyte,
    då vet man — —

Han.

— Du för mörkt, för tröstlöst målar! —

Hon.

— — då vet jag, att kring smyckets gyllne nålar jag aldrig, aldrig vira vill mitt hår.

Han.

Förtvivlat syns mig livet, när dess botten ur ytans glada vågor sticker fram — så sorgligt meningslöst som mellan brotten den svarta banken med sitt vrak i slam. Dock, kraftens ursymbol är gröna havet och kraft vår livsnerv. Ej din kraft är all, fastän du sveks på dina solårs kall och spanar vid var aftonskymnings fall dit ut, där ditt Atlantis vart begravet.

Ditt hopp är bräckt. Din tro, den ljusa, unga, man slagit har till blods med nävar tunga. Du drev i livet ut med lätta vindarna, och skärgrönt unglövssvaj i vägkantslindarna dig hälsade, och dig var ljuvt att gå. Och sen — jag skildrar fritt — —

Hon.

Och sen?

Han.

Förstå din sång var kanske för de vises skrå en svårlärd sak. Man vill ju passa på, att ej nån biväg vilseför adepten. Man vara vill till hands att stänga grindarna, ibland, förstås, att öppna dem också, i fall prestanda stämma med recepten.

Hon.

O, låt mig slippa säga, när och var och hur min konstnärsväg i kärret bar! Du stod ej vid min banas branta stup. Du anar ej min livsförtvivlans djup. Du tror jag äger kraft. Det är ej fallet. För mig var kallet kraften, kraften kallet. Ett mannaverk kan brännas ner på bål och födas om som eldförstörda skogen, som spirar fram ur brända stubbars kol och blir, med åren, åter blomningsmogen. Jag är ett träd blott vid en enslig älv, på stupet fallet. Ej jag sår mig själv. Men långsamt grönskan flyr, vill gärna skona, och fåglar sjunga i min döda krona.

Han.

    Vad det blir mörkt. Vi se knappt mer varandra.
    Mot livets gräns av frost ditt tal mig för.
    I dina spår allt tyngre blir att vandra.
    Inom mig någonting för evigt dör.

Hon.

Det är din kärlek. Jag ej döda vill. Jag vill dig älska, men jag kan ej, kan ej. Blott dagen med dess sol hör kärlek till och nattens blå med molnet, stjärnan, nyet. och aftonskymningen och morgongryet med dimmorna, med dagg och fågeldrill. Jag är en vandrerska, som stilla glider i egen skuggvärld bortom dygnets tider. Jag bär en ros, och ung och purpurröd den doftar i min hand, fast jag är död.

Dimman över slätten.

Ur dikena gled morgondimman kall. Längs vägens kant av ler låg slättens landskap och drömde, obekymrat om sitt grannskap med girigt hav, som sjöd bak dynens vall. Det vaknade, helt långsamt, till sin dag av sol och blåst och vita långfärdsskyar och sävlig arbetsid i gamla byar, där tiden flyr vid sus av kvarnvingsslag.

Ännu blott här och där en liten fläck av slätten steg ur morgonväktens dis i grå belysning fram: en landsvägshäck, en kyrkas torn, en bondgårds frontespis. Allt annat var ett dugghav utan gränser, bakom vars tomhet ingen synrand glänser.

Längs vägen skred en man. — Som fjärlar kretsa en afton kring en facklas bloss i ringar, allt trängre, trängre, och till dödsflykt hetsa i eldens trollglans sina skira vingar, hans tankar irrade kring samma punkt sen många dar:

"Hon stod mig mera nära än någon annan kvinna. 1 mitt blod sjöng hennes blod; — i mina drömmar slingrades de tunga rankorna, med blommor skära, av hennes drömmar; — höll jag hennes hand, brast vart bekymmers moln itu och skingrades. Det flöt från den en ström av levnadsmod i min. Kring henne blev det gamla ungt. Och hennes själ, där ödet, bärgskredstungt, så tidigt härjat, där de djupa såren så länge blött, mig tjusade ändå som stilla aftonvidder, dunkelblå, som unga björkars blänk och svaj i våren.

Det där är minnen nu. Framåt alltså! Framåt? Mot vad? Jag kunde gärna stanna, där nu jag står, med dugget kring min panna. Det lättar snart — ger plats åt sol och bris — är här igen med skymningstimmens dis. Vart än min levnads kosa ställs, jag går mot samma horisont, och samma dagrar av stål blå arbetsdag och kväll, som trår till gamla stigars överväxta spår, omkring mig sväva. Månader bli år, och åren bli ett liv, och glömskan lagrar omkring dess afton sina branta dyner av trist, grå sand. — —

Jag tänkt ibland: symboler äro ungdomsårens syner. I dem vart landskap har sin egen färg, sin slöja med en hemlighet bakom. I dem var kalkvit stig i gröna bärg blir äventyret, som vi drömma om.

En gång på Östersjön sig dimman lägrade i skeppets fåra, men för stäven hägrade en ö, lik ett Morgana, född av gryningen. Dess fyr i havet stod, som stöpt ur dyningen, och bredvid den en kvarn och sist i raden ett lummigt träd. Man kunde ana bladen i kronans mäktiga och runda hatt. Ett ögonblick — och så vart bilden matt och slocknade. Mitt hjärta snördes hop. Så vackert och så tomt! Så nära, nära, och dock långt bort, dit inga kölar bära! Ett löftesland, likt det i sommarkvällen vi skapa oss, när fjärden slår mot hällen och djupt i skogens fred hörs gökens rop!

Vad livet skänkte mig, vad mitt jag kallar, allt, allt är hägringar och drömmar blott. Jag byggt med sjörökstorn och töckenvallar på havets böljegrund min lyckas slott. Jag lämnat bakom mig så många stränder, så många vägar, slingrande längs dem. Var fattig stig ur trädens dunkel länder till sist till något solomstrålat hem, men jag har aldrig dröjt vid stigens sida. Jag skyndat fram, blott fram, på banor vida, mot slättens, öknens, havets perspektiv. Jag trott på kraftens seger i mitt liv, och tomhet famnar jag.

O, livets, dödens, vårt varas mål är våra kärleksödens! Av dem vi styras till vår sista dag, och de allena skriva kraftens lag."