[1]

SAMLADE BERÄTTELSER
AV
ALBERT ENGSTRÖM

GENOM MINA GULDBÅGADE
GLASÖGON

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

[2]

[3]

GENOM MINA GULDBÅGADE
GLASÖGON

AV
ALBERT ENGSTRÖM

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

[4]

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1920

[5]

Företal.

Denna bok är den bästa i julmarknaden. Jag säger det på fullt allvar.

Under det de andra författarna trots mina varningar fortfarande syssla med fnoskiga försök att loda sina egna och tillfälliga förbindelsers s. k. själsdjup och gräva i dumheter och snusk ända upp till pennspetsen, bjuder jag på friska frukter från livets träd. Jag konstruerar ej ihop konflikter och lämnar dem olösta. Mina lösa sig själva med litet välvillig hjälp av författaren, förstås.

Och en annan sak: Jag kan låta mina barn läsa boken.

Som läsaren förstår av titeln använder jag numera glasögon. Jag bär dem guldbågade för att ge den okunnige en liten antydning om min självaktning och sociala ställning och — vilket är det viktigaste — för att bättre kunna iaktta mänskligheten, där den traskar omkring på sitt lilla klot, och nästa år ge den en om möjligt bättre bok.

[6]

Vidare har jag köpt en islandshäst för att, en modern centaur, snabbare kunna röra mig mellan olika kulturcentra. Det börjar redan växa ut vingar på den, och när de bli färdiga, darren då, diktare! Och kräla i stoftet, kritik!

[7]

Utter.

Roddar-Agust kom in i köket med en utter, som han sprungit fatt och slagit ihjäl på isen. När handeln var uppgjord inbjöd jag honom att dela min middag och han sade icke nej. Visserligen är abborrar ingenting att bjuda en roslagsfiskare på, men han visste att en sup och en halv öl skulle sätta bouquet på fattigkosten.

När en rospigg äter en abborre, stoppar han in den hel i ena mungipan och benar den inne i munnen under det han deltar i samtalet, varefter skelettet, vitglänsande och befriat från varje spår av kött, kommer ut ur andra gipan. Jag kunde icke underlåta att uttrycka min beundran över Roddar-Agusts färdighet i denna sport.

— Då skulle Engström si, hur uttern kan bena en fisk!

Hans tankar gingo fortfarande i utterjaktens tecken. Vi hade vänt och vridit på den lyckliga händelsen, tills detaljerna magrat nästan till osynlighet. Men Roddar-Agust var många uttrars[8] baneman. Nu ställde han sig på vidare basis och började tala om andra uttrar.

— Jo, han kan bena fisk, han! Ackurat som fisken skulle ha legat i myrstack. Om ja har svuret nån gång, så va dä väl den gången ja kom på fem uttrar på Harö Leje. Han vet att Lejet är slätt som en hand mä bara en hög stora bumlingar mitt på. Ja skulle ut å ta opp skötarna en morron å strök utmä sydudden å då fick ja si en hel massa benad fisk som låg alldeles ve vattenbrynet. Ja stannade å funderade å rätt som de va fick ja si först två uttrar, som liksom lekte me varandra oppe på berget, å så kom två te å liksom körde bort di andra å så kom den femte. Han skulle va liksom storgubbe för di andra, för di stank som ostmaskar omkring’en, när han gav sej in i högen, fast dä hela skulle väl va som på lek. Å inga byssa hade ja, min dåre! Men vind låg åt mej te, så ja tog ena åran, när di liksom försvann ett tag, å smög mej opp, å dä va nära som på ett hår att ja hade ränt ifatt två åv dom, men di slank in under bumlerna å där låg di å visslade å fräste. Ingenting hade ja å stoppa te hålena mä å ingenting kunde ja göra. Dä va då ja svor, Engström, undra på dä! Å då så gnodde ja ner i båten å börja ro så han stog på ände å te sjöbon å hämta byssa, men när ja kom tebaks, hade di gett sej i sjön, förstås, va dä likt dä! Men två har ja skjutet där sen ätterpå, fyra har ja skjutet på isen å fyra i vattnet — den här ä den första ja har slagit ihjäl. Tre har ja taget i sax å en har ja[9] skjutet oppi skogen ve Lindalsträsket. Ja gick på spåret i snön, förstås.

— Hur många uttrar har Agust tagit livet av egentligen?

— Har Engström läst i Skreften om sanden i havet? Gör dä, Engström, så får han en hum om minstingens en del utå dom ja har tage skinnet åv! Dä finns inte så mycke herrskap i hela Östhammar som dom ja har klätt ut i päls.

— Hur många uttrar blir det, om Agust får en halva, då?

— Ja, då får vi allt ta mä bå Öregrund å Tälje — tack ska han ha, Engström, schål å tack, tack så mycke, dä här va goa meklamenter, sa tjyven, drack ur körkvinet — men en utter sköt ja på ett riktigt märkvärdigt sätt å dä ska han höra på noga, för ja har väl aldrig hört tals om en utter som har blitt skjuten på så vis. Si dä va en söndasmorron ja gick ut te Skaten å han hade ändå blåst ostlig så de va ordentliga brott på var sjö som kom innanför Skathällen fast där var ju lugnt i lä under Storkubben å solen hade just gått opp, så dä lyste grönt igenom var sjö innan hon skummade sej å gick över — å tro mej eller inte, så fick ja si i en sjö just när han toppade sej där grundet börjar, två uttrar som lekte ini sjön. Ja d’ä sant som testamentet, varteviga ord. Di precis lekte som ett par barn å stog rakt opp när sjön reste sej å följde mä när han gick över, å så va di borta ett tag å så följde di mä nästa sjö opp igen å välte över i brottet precis som om di slog kullerbytta på lek som barnungar.[10] Ja stog väl å titta på dä där en tie minuter, men så tänkte ja: Ja kläpper väl te på Guss makt, å så kläppte ja te på en just som han vände buken åt mej å stog rak som en knekt ini sjön, å jädrar förbistra mej, kom han inte mä sjön oppi stenarna å dö va han som ett lik. Å ja gnodde ut när sjön sög tebaks å högg’en i rompa å tie riksdaler feck ja för skinnet å d’ä så sant som han sir mej levandes här, Engström!

— Men tyckte inte Agust att det var synd om dom? Just när de lekte i sjöarna och solskenet?

— Synn!! Om di där!! Han har väl sett hur en utter kan ställa te me en strömmingssköt? Hade han skötar själv, Engström, skulle han inte tåla sej själv för utter! Nej, tocka jäkla tjuvdjur ska döden dö, som Skreften säger. — Men nu ska han ha tack för handel och vandel å näringar utå alla di slag, Engström, ja ä rakt tvungen å gå å titta te ryssjerna ett slag, å ska dä va, så ä ja inte så noga mä en gäddpinne eller en lake — för här vet en då att en blir fägnad, tillade Agust med en menande, fast förgäves inriktad blick på flaskan — Ja tack då å ajöss!

Själv har jag aldrig lyckats skjuta någon utter fast jag många vintermornar väntat vid spår och gryt.

Men sent en sommarkväll för några år sedan kom min seglingskamrat, löjtnanten, in och[11] berättade att han fångat en utter, d. v. s. han trodde att det var en utter. Han hade kommit från havet i sin kanot och i mörkningen hört ett konstigt läte och sett en mörk punkt röra sig utanför Loskäret. Han tog bort akterrumsluckan och paddlade ifatt djuret, grep det beslutsamt om nacken, slängde ner det i rummet och stängde, innan han hunnit undersöka vad det var. Och nu ville han ha min hjälp att få ut det, ty hur mycket han än vände och vred och skakade kanoten, hjälpte det ej. Nå, vi buro in kanoten i löjtnantens kök och började om arbetet. Vi borde naturligtvis ha gått och lagt oss helt lugnt i stället för att ställa till oväsen. Nu föreföll det som vore kanoten tom, vilket jag också misstänkte, men löjtnanten försäkrade att ett djur fanns därinne.

Emellertid lyckades vi slutligen och ut sprang en tre à fyra månader gammal utterunge, arg som ett bi, och det kan ingen undra över. Det var litet svårt att infånga honom i det stora rummet, men då det väl lyckats, lugnade han sig märkvärdigt hastigt och bet ej längre omkring sig. Och då jag dagen därpå kom tillbaka hade han fått några strömmingar och föreföll nästan tam. Redan samma kväll följde han oss på gården och landsvägen.

Jag telefonerade till min kamrat L., om vilken det är bekant att han hyser ett i bästa mening levande intresse för allt skapat, således även för djur, och frågade om han ville ha en levande utter. Jo, det ville han gärna. — Nå, alltså gå Kalle Andersson, löjtnanten, uttern och jag ombord på[12] Hellas, sticka i väg söderut, runda Landsort och ankra inom närmaste framtid utanför ateljén.

— Välkomna!

Och vi seglade. En oförgätlig resa blev det och detta var icke minst utterns förtjänst. Utom vår egen proviant medförde vi naturligtvis skaffning åt vårt fosterbarn. Vi ansågo att några strömmingar och småålar borde räcka till vår första ankarplats. Vi hade icke reda på att man, om man vill tämja en utterunge, bör ge honom kokt mat. Det första han gjorde ombord var att utvälja en secessus eller latrina, som de gamla så skönt uttryckte sig. Han valde salongen alldeles nedanför trappan till sittrummet, och han behöll platsen med en halsstarrighet, som överträffade Karl XII:tes.

Han tycktes inse att han behandlades väl, lät sig tagas och smekas och var nästan ständigt på rörlig fot. Han ville ligga mjukt och trivdes endast på en av sofforna. Under nätterna höll han sig egendomligt nog ganska lugn och fick i början ligga bakom min huvudkudde. Stundom hasade han sig ned och lade sig bakom min rygg och jag sov, men uteslutande av naivitet. Ty en utterunge är ej att leka med, något som vi snart skulle få erfara.

Vi hade gått in i kanalen mellan Stora och Lilla Möjan för att proviantera åt uttern, ty vårt förråd av ål höll på att ta slut. Han hade levt av ål några dagar och vi undrade litet över att hans tacksamhet icke riktigt motsvarade vår välvilja. Han började nämligen morskna till och högg[13] efter oss då och då. Vi tänkte, att han möjligen fick för litet ål.

I kanalen fingo vi ligga tre dygn för en orkanliknande storm och under tiden gingo vi stundom i land. Uttern var alltid med och följde oss som en hund. Han försökte aldrig gå i sjön utan tycktes till och med känna motvilja för vatten. Han fick ål så mycket han orkade äta. Och sista dagen i kanalen, då löjtnanten en gång gick ned i salongen för att locka upp uttern till ett nytt ålmål på sittrumsdurken, gjorde han från till synes vilande och hoprullad ställning ett blixtsnabbt utfall på nära en meters längd och högg välgöraren i överläppen. Tvärtigenom. Och hade han fått tag med underkäkens tänder också, hade löjtnanten fått vandra genom återstoden av livet utan överläpp.

Nu hade vi funnit vad det betydde att tro på en utterunge. Han förvisades ögonblickligen till skansen, där han under återstoden av resan lyckades förstöra ett reservsegel, åtminstone vad färgen beträffar. Vi hade tydligen förvirrat hans begrepp med avseende på platsen för secessus.

Emellertid ankrade vi en dag post tot discrimina rerum utanför L:s ateljé och uttern togs i land. Hans första omtanke sedan han orienterat sig var att utse secessus i det rum, han tills vidare skulle bebo. Vi hade avlämnat reskamraten, och vår mission var fullbordad.

I sitt nya hem fick han mera rationell kost och behandling än den vi i vår okunnighet förmått ge honom. Han blev allt tamare och sällskapligare[14] och fortsatte naturligtvis med den fixa punkt han utsett vid sin introduktion i familjen.

En gång då den nye ägaren tagit honom med i båt och hunnit långt ut på fjärden, började uttern bli orolig. Och plötsligt gled han över relingen, simmade tillbaka, sprang uppför backen till corps de logiet och fullföljde sin avsikt därinne just på den punkt, som hans samvetsgrannhet förbjöd honom utbyta mot någon som helst annan på denna jorden.

Man kan ju inte kalla honom stubenrein. Men det var en egenskap av långt högre valör som tog sig uttryck.

Nå, uttern fick cementbassäng och levande fisk ibland och andra för en utter behagliga förmåner, tills han en dag fick det bästa av allt, friheten. Han fördes till en ö långt ute i havsbandet och fick gå som han behagade, kom fram till stugan och fick fisk, försvann och kom igen och försvann slutligen för alltid.

En utter i frihet är bland det graciösaste, elegantaste, härligaste man kan se. Tro inte att han blir våt inpå kroppen, fast det ser så ut. Emellan det glänsande våta yttre av pälsen och huden stannar ett skyddande luftlager, då han dyker. Då människan en gång har erövrat vattnet som en utter och luften som en fågel, då skulle jag vilja samla ihop knotorna och leka med. Vi skola komma därhän och längre.

[15]

Jag anförtrodde dessa tankar åt min vän Roddar-Agust en kväll vid en toddy.

— Ja, flyga mä maskiner, som di gör, dä kan så va, men ge sej i sjön som en dåre, när en inte behöver, dä ä väl så galet så ja iss inte tänka på’et. En kan nog dråsa i ändå, om en inte sir opp. Dä skulle va för fiskets skull, menar Engström? Nää, så förbistra mej om di får mej te’et. Men fiska mä tam utter dä går, Engström, å d’ä så sant som bibeln. När ja va barn så fanns dä en gubbe på Gräsön, som hade två stycken, som han hade fött opp sen di va så små som så här. Å vill han tro mej eller inte så drog di hem fisk åt gubben så han ga faen i skötar å ryssjer å bara satt å åt så han ble tjock som en grosshandlare å hade ändå över te å sälja i Öregrund, saltad, förstås.

— Ja, Agust, och till slut blev han så tjock, så han kom inte ut genom dörren.

— Kors tänk, har Engström reda på dä mä? Ja, den som läser i böcker, han får då reda på allting. Men dä här ä dagande sanning, kanske inte att han ble precis så tjock, men han tog aldri i en fiskebragd, å ut gick han aldri, han hette ändå Mattson, Jan Mattson, å hans syster va gift i Harg å hennes barn lever än. Å uttrarna låg i var sin hunnkoja å va precis ackurat som gårdvarar, så dä va inte lönt å gå te gubben om nätterna, för uttrar ä skarpbitna, fast di inte skäller.

— Nå, men har Agust hört om jägarn som gick vilse på Lövstaskogen?

— Naij!

[16]

— Jo, han gick och gick och till slut blev det kväll och inte en matbit hade han. Så kom han till en kolarkoja och där lade han sig med sin hund. Och på morgonsidan blev han förstås hungrig och hunden var hungrig också. Kan Agust gissa, vad han gjorde?

— Naij!

— Jo, han hittade kolarns kaffekokare i granrisbänken och gick ut och hämtade vatten i ett kärr. Så gjorde han opp eld och högg svansen av hunden och kokte hundsvanssoppa och åt och blev mätt. Men vad tror Agust att hunden fick?

— ??

— Jo, han fick bara benen, stackarn! Vad säger Agust om det?

— Jo, jag tänker på gamla båtsman Fånglina. Han ljög så styggt, så han fick heta Lögnens Fader, så länge han levde. Men hade han levt nu, så hade han allt fått kalla Engström för pappa, å dä gör ja mä, rättså gammal ja ä! Schål!

[17]

Israels jular.

Förra julen var en svår prövotid för gubben Israel. Han låg till sängs hela helgen och blev smord i ansiktet med salvor av alla de slag och fick inte så mycket som en kask en gång. Fruntimmerna gingo omkring i rummet och glodde argt och fräste var gång han ville ha en klunk svagdricka. Det var nätt och knappt att de höllo honom med matsnus.

Men själv göra och själv ha. Han kunde väl ha varit karl för sin hatt, om han varit kurant och frisk, men när en är sjuk så är en, om en också själv är orsaken till eländet.

Det var så, att — inte förra julen utan julen förut — Israel skulle resa in till Östhammar för att köpa juldricka både åt sig själv och andra. Det blev många kommissioner, brännvin åt den och konjak åt den, och kryddor och socker och allehanda specerier. Hundra kronor hade han med sig, för han är rik, snåljåpen, och största åket tog han och båda unghästarna och så bar det i väg med bakvagnen fullastad med drickeskaggar. Det var Matts Ers Johanna och Fredriksson och Pellas[18] Agust och Karlsson i Sörgårn som skulle ha juldricka. Och Jannes Petters Johan, den fyllpoppan, skulle förstås ha konjaken. För att förbigå alla andra med tystnad.

Allt gick bra tills Israel hade satt in hästarna hos Sjöbloms och gick ut för att få sig en matbit. På krogen träffade han skeppar Östman från Gräsön, som just hade lagt upp i Gävle och hade med sig styrman Åman och tre matroser, Väddöpojkar allihop. Israel är snål. Han bjuder aldrig förrän han blir full, men då bjuder han också. Och när Östman hade bjudit, så Israel blev full, sade Israel till om toddy. Om en stund kom kortleken fram och de började lyfta, först om tolvskillingar och sen om femtioöringar, vilket gick med växlande lycka, tills Israel plötsligt påminde sig sina kommissioner.

Sällskapet var livat och alla erbjödo sig att följa med till tappningen för att hjälpa till att köpa svagdricka.

— Svagdricka, tvi faen, sade Östman. Ska du ha bröllop, efter du smäller på med så starka saker till jul?

— Nä, ja ska ha blanning, sade Israel stucken i sitt innersta, där snålheten satt som en lurande orm beredd att kämpa med stoltheten och förlora.

Sällskapet tågade till Sjöbloms, hämtade hästar och åk, och så bar det i väg till tappningen. Där bjöd Östman på öl över lag. Så bjöd Israel på en omgång. Sen bjöd styrman på en, och pojkarna salade till en. Så skulle Israels kaggar fyllas — en tredjedel öl och två tredjedelar[19] svagdricka. Israel och Östman smakade av blandningen.

— Tvi faen, sade Östman, d’ä för svagt, d’ä som modersmjölk!

Israel hade kommit i herrskapstagen och kommenderade: — Mer öl, har jag sagt!

Det hälldes i mer öl. Israel och Östman och Åman och pojkarna smakade av.

— Tvi faen, sade Israel, d’ä bara lanken. Mer öl, har jag sagt! Och de hällde och provade och provade och hällde. Israel började bli dimmig. Östman skrek och skroderade om segling och ax i båtar och pojkarna togo snedsteg och hymlade åt sig spillöl ur hinkarna, som stodo under kranarna.

— Va ä klocka? frågade Israel och drog fram sitt fäderneärvda spindelur.

— Dä va en lustig dinka, sade Östman. D’ä ju ett tornur. Ska vi kastbyta. Jag har en kronometare som går som lagen och profeterna.

— Ja ska ha imellan, ska ja!

Israel såg fyra visare när han tittade på sin klocka. Han stirrade slött på Östman och Åman, flinade till och sade: — hupp — hick!

— Vi går till krogen igen, föreslog Östman. Där sitter nåra Gräsögubbar, som jag ska bjuda på toddy, kom bara! Inte reser du hem i kväll, inte! Kärngen träffar du väl när du vill och befaller. Sjåpa dej inte nu, bondhyvel! Nu åker vi som herrskap till Sjöbloms — men betala ölet först — — —

Sen minns Israel inte mer. Han vaknade på[20] landsvägen. Det var svart som beck i början innan ögonen hunno vänja sig. Men då upptäckte han var han befann sig. Han passerade just Norrsunda by, han kände igen deras nya lagård. Men det var fan vad hästarna voro ljusa. Vad hade hänt? Han trevade i fickorna. Pengarna voro borta, klockan hade han gudskelov, och kaggarna — han trevade akteröver — jo där fanns kaggar. Men släden såg så smal ut. Och huvudvärk hade han så det blixtrade, och trött var han. Han gäspade. Hå-åj-åj-a-a-ah!

Och så lurade han till igen, medan hästarna fortsatte sin lunk. Bjällrorna pinglade och det kom snö.

När Israel kom hem i dagningen, befanns det att han hade bytt bort unghästarna mot ett par spattiga överåringar. Släden hade han bytt bort mot ett åk som han inte skulle vilja visa på en skogsväg en gång, och i stället för sin gamla silverrova hade han fått en dollarklocka av järnbleck, som inte gick, hur mycket man än skakade på henne.

Och i infickan hittade han en kvitterad räkning på lageröl från tappningen. Han, som skulle köpa svagdricka!

De andra kommissionerna voro inte uträttade.

Då man har en käring, som spottar och fräser, vad heller som är, och en dotter som blänger argt, och en måg som är ett fyllsvin och som man skall vara en föresyn för — och så går och ställer till så här för sig, då är man inte värd[21] mycket i reda pengar. Och det fick gubben Israel veta och äta upp det också. Han försökte borsta upp sig i början och visa att det var han som stod för rusthållet och gjorde med sina pengar vad faen han ville — ut, kjoltyg! — men kvinnfolket malde och malde och bevisade vilket kräk han var. Han hade ju fått skänka bort alla kaggarna, för ingen ville betala för annat än svagdricka, som ju var beställt — och hästarna och släden och klockan — ja, när en är ett svin, så är en. Det finns ingen hjälp för det.

Gubben Israels sätt att sköta kommissioner hade det med sig, att han inte fick resa efter dricka förra julen. Det fick drängen göra i stället. —

Det hade smällt till och blivit kallt. Fjärdarna lågo och dagen före julafton slipade Israel sina skridskor för att åka över till Medholmen och hugga en julgran, som han sade. Men han hade helt andra uträkningar. Han visste att han inte skulle få så mycket som en kask en gång under hela helgen hemma utan att det skulle bli ett förskräckligt liv med fruntimmerna, och mågen ville han inte supa med. Därför åkte han i väg till Nedanby till häradsdomaren, som var hans kusin.

Han kom inte hem på kvällen och inte på natten heller. Kvinnfolken voro över sig givna. De trodde att han åkt ner sig i Kvarnåoset.

Men vid tolvtiden dagen därpå kom han hem och släpade benen efter sig. Han var blå i ansiktet och kunde inte tala för heshet. Han hade[22] ramlat omkull på isen och slagit skallen i och svimmat och legat som en död sill hela natten i en vassbänk med näsan och halva ansiktet mot isen.

— Om ja hade varit full, då hade dä varit begripligt å förklarligt, men jag fick bara ett glas roselikör inne hos häradsdomarn, å dä kan väl ingen bli full å.

— Roselikör! sade dottern. Va dä likt dä! Ni stank ju brännvin som e dranktunna, när ni kom hem! Å var har ni julgranen? Å va skulle ni i Nedanby å göra? När ni sa dyrt å heligt, att ni skulle till Medholmen! Ni ä just en — ja vill inte säja så fult ja menar! Så ni hör va ja säjer!

— Stå inte å bjäbbas mä dä fyllesvinet, sade modern. Han kan gärna ha’et som han har’et! Hå hå, ja ja! E stackars kvinna har nog å bära på. Vyssja barn å sköta fyllehunnar, d’ä hennes lott ifrån vaggan till graven. Men d’ä bra i alla fall, så länge en har den otäcken i fållbänken, om han också ä sjuk. Då vet en teminstingen att han inte ä ute å super å gör å mä pengar. Tänk om han hade legat å dött ute på isen! Tänk sån en skam i hela byn! Men du hade teminstingen fått åka som herrskapslik te körgårn ätter dina spattiga fyllemärrar, din otäcking!

— Har ni grälat nog än? väste Israel.

— Gräla! Ja säjer bara dä som rätt å sant ä! Tycker du att du har buret dej åt som folk? Tycker du att dä ä nåt te likt te å komma hem som ett djur? Oppbränd i fjäset å nära halvdö å såna där ska Guss änglar bära sin hand över[23] emot stenen så att di inte förgås i synden och lusten! Du borde tänka på din dödliga själ och allt efter ovantill är liksom hedningarna som göra dock av naturen det lagen innehåller! Du lever en liten tid och I sen mig icke, står det i Skriften! Dä borde du tänka på, för snart kan Herren komma liksom en ljungeld och liksom ett stort väder med furstar och resenärer och varda liksom en av dem och i åthävor funnen såsom en människa full med nåd och sanning, ödmjukande sig själv och vart lydig intill döden, ja, intill livsens krona! Gräla, säjer du, ock ock ock, du tror jag haver utvalt den bästa delen, såsom I brukaden den, såsom I icke brukaden den, men många äro kallade och få äro utvalda. Jag har väl fått bära dagens tunga och hetta, å va skulle lagårn ha varit om ja inte hade gått där dagligen och stundligen som den trogne örtagårdsmästaren, som känner sina får, men I kännen icke mig. Och jag har gjort det med fröjd och icke med suckan, ty det som ovanefter är haver sin tid, men du är likasom det förbannade fikonaträdet som bär sin frukt i sin tid och förslösar sina ägodelar i främmande land bland bolare och horkarlar och all slemhet låter ibland eder icke ens nämnde varda, utan hellre tacksägelse! Ock ock ock, om du baraste kunne få dina ögon öppnade för tacknämligheten ibland dem som utvalda äro ibland tusen sinom tusen som tacka och lova, ty det första är förgånget, si jag haver kallat dig, jag är min och du är din! Ock ock ock — — —

— Du läser å går på som en kallpitör, väste[24] gubben Israel. Ta hit dricksmuggen, för kask får ja väl inte, fast ni sitter å lapar kaffe så ni kan storkna. Men kommer ja opp ur den här sängen, så ska ja dansa en vals mä er, så lever å lunger ska bli som mos i kroppen på er.

Israel fick sin mugg, drack sitt sura dricka och dåsade av, ty han hade feber. Vaknade och somnade igen. Det var en jul att fröjdas åt!

Denna julen är gubben Israel kurant igen. Han går och funderar på något sätt att lista sig in till Östhammar. Men han har inget giltigt uppdrag, så det får väl vara. Han har resignerat och kanske insett att det är klokast att stanna hemma och icke utsätta sig för en storstads frestelser. Drängen sköter fortfarande om kommissionerna. Käringen predikar och dottern ser sur ut. Mågen raglar in om kvällarna, stapplar och bullrar i trappan, då han skall upp på kammarn, där han bor för sig själv. Han får inte vara tillsammans med hustrun, ty hon är sur som ett paradisäpple. Gubben Israel håller på att resignera.

— Nå, skall inte Israel in till stan till julen? frågar jag i bygatan, där vi mötas.

— Nää, svarar Israel, hä blir ingenting å i år.

— Varför inte dä då?

— Jae, hä många skäl, hä! Ja ä för gammal, å så ä dä ett så syndigt liv i stan, å så kostar dä pengar — å så ä dä di förbrännade fruntimmerna! Engström ä ju gift själv, så han vet nog åv’et.

— Ja, ja, men nog reser jag in till stan och[25] tar en hippa, när jag tycker det passar. Ska vi inte resa in tillsammans? Jag bjuder!

— Hä hä hä, tycker nån dä! Ja — nä dä går inte, dä går inte alls dä. För si dä ja super opp, dä finge ja äta opp hela året te nästa jul. Men om Engström ville ta hem en liter åt mej så säjer ja inte nej, dä gör ja inte. Men bevaran hemma hos sej själv, Engström, annars själ di’en. Ja hade en liter i sjöbon, den stal drängen, en liter hade ja i stallet, den stal drängen mä. En liter hade ja i birån, den stal kärngen, å en liter hade ja i kakelugnen, den stal dottern. Men den enda litern som ja har fått hatt i fre någe så när länge, den hällde ja opp i vattenkaraffinen — di trodde dä va vatten, ända te dottern svalde ett drickesglas, så nu ä dä förkylt som skepparn säjer! Hå hå, ja ja, va mänska får genomgå! Men vänta han, Engström, tess han blir sjutti år! Då får han si att fruntimmerna kan ta kål på honom. Di mal och di mal å kommer mä Guss ord å evangelium å rässom dä ä så ä en dräng, när en skulle va hussbonne. Ett kräk ä en, å ett kräk blir en å slåss tjänar ingenting te. Då kommer di mä länsman å bibelspråk å paragrafer å fräser å jävlas och knävlas! Giftermål å äktenskap, dä hör faen te, ursäkta ordet!

— Ja, men Israel skulle ha tagit tömmarna från början!

— Ja tog dom, Engström, men då släppte di efter å vart lena i mun å fägnade som gårdvarar, å rässom dä var så hade di kapson på mej, för ja var för släpphänt. Di rakt som sövde me[26] å satte på munkorgen. En ä ett kräk, Engström — ja, han ä ju gift själv — d’ä vackert väder i da å vattnet har sjunkit, d’ä ett märkvärdigt väder i år, men dä ska ju bero på kometen, tror han den ä farlig? Nä, kunne väl tro hä, hä bara som luft, å varför skulle han slå ner just här i Roslagen, när dä finns så många tyska å engelska å amerikanska land å slå ner på, å sjön, som ä mycket större än land! D’ä bara dumheter! Å Portugal, som har blivit bortskrämd från sitt land! Di sköt ju mä kanoner på honom, tänker nån dä! Dä stog i Östhammars tidning att de skulle bli demonstration, när Branting fyllde sjutti år. Men di bara hurrade å polisen tog några stycken mördare, tänk vad di lever i Stockholm! Å d’ä väl inte stort bätter i Östhammar! Nä, ja tackar Gud för att ja slipper resa te nån sta!

— Israel har fått nog! Det ser jag det! Men den där litern tror jag vi inte bryr oss om. Vill Israel ha en sup, så kom ner till mig! Så ska vi dryfta äktenskapet och Östhammars tidning. Det är det enda en riktig rospigg behöver för själen. Är Israel med på det?

— Tack, Engström, men ja skulle väl satsa lite för kompaniskapet — fast Engström ä ju rik — han behöver inte tänka på litern eller riksdalern. Ja, ajöss — tack så mycke — ja si vänskapen ä bättre än äktenskapet — ajöss — oändlig vänskap, sa Bjärka-Pelle. Tack å ajöss — vill han ha en lake, när ja tar opp ryssjan, så tar ja inte mer än di gör i stan! Ajöss!

[27]

Kolportörerna.

När sjömannen August Vesterman efter fyra års resa mönstrat av i Stockholm för att hälsa på mor sin på Harön, hade han några timmar på sig innan Östanåbåten gick, varför han beslöt sig för att blöta några riksdaler av hyran på källaren Svea. Av gammal vana tittade han in på Sjöbergs plan för att se om några vedskutor från hemtrakten lågo där, och mycket riktigt, där låg Fridolf av Harö och hade just slutat lossa. Johan Fredriksson var ombord och var icke ovillig att gå med ett slag på krogen, men han måste byta om kläder först, för han tyckte stället var onödigt fint. Mässingsstången hade passat honom bättre.

Under vägen upp fick August veta ett och annat från Harön. Det hade kommit två kolportörer dit och ställt till oreda. Pojkarna hängde läpp och flickorna suckade. — Och jädrar anagga, det var inte så säkert, att inte August höll på att få sig en styvfar.

August baxnade. Hans mor, lotsänkan, var ganska tät och inte vidare gammal heller. Nu hade en av kolportörerna nästlat sig in hos henne[28] och det pratades allmänt att det skulle sluta med giftermål.

Detta hade gumman tigit om i sina brev — fast han hade nog märkt att hon låtit mer gudsnådlig än förut på sista tiden. — Jädrar i det! tänkte August, medan de båda stegade Götgatan framåt.

Så slunko de in på Svea och skulle ha sig en bit i matsalen. Där var tjockt med folk och från kaféet hördes redan stim och skratt. De började äta, fingo ett par supar och skulle just sätta sig, då Johan Fredriksson plötsligt spetsade öronen och gjorde tecken åt August.

— Jädrar, här blir liv i luckan — jag tycker jag känner igen ett par röster härute i kafét!

Och Johan gick fram till kafédörren och kikade genom bokstäverna i det mattslipade glaset. Han blev röd i ansiktet av iver.

— August, hörru, härute har du styvfar din, kom och glutta här! D’ä den där svartskäggiga som just håller fröken om livet. Och punsch dricker de, å röda är de i fjäset!

Mycket riktigt, där sutto två herrar i svarta bonjourer och nojsade med uppasserskan och hade punsch i ishinken och en halv konjak på brickan.

— Är dom där läsare? frågade August med skäl.

— Jo, dä just kolportörerna hemifrån. Kom nu och säg om vi inte hade tur! Och jag som ville gå på Stången! Här tror dom de är säkra för Haröbor, förstås!

August hade redan ett beslut i görningen —[29] att först komma underfund med gummans känslor för kolportören och sedan löpa till anfall med sitt tunga artilleri. Han blev tankspridd och åt under tystnad. Så sade han: — Hjälper du mig, Johan, om det skulle bli affär av? Då ska du få se på en vals, som jädrar — — — Men nu går vi ut och får oss en toddy!

— Dummer, tror du jag kan visa mig därute. Det vore ju rakt tokigt, för mig känner de igen. Nej, vi smiter ut direkt, och när jag kommer hem, så ska vi valsa ett tag med de jäklarna, om du vill vänta till dess. Jag seglar i morron bitti och dom där dröjer nog inte så länge i stan. Så träffas vi alla fyra därute.

August kom i god tid till Östanåbåten. Ett par minuter innan den kastade loss, vilka kommer ombord om inte kolportörerna! Det var riktig bondflax, menade August.

Ombord uppträdde de inte alls som på Svea. De talade salvelsefullt med passagerarna och inom kort hade de några gummor omkring sig på fördäck och improviserade ett litet föredrag med sång.

August gnisslade och måste ner i försalongen för att få sig en kaffehalva. Och där höll han sig hela tiden, ty han var rädd att ilskna till och förgå sig i otid.

På Harö brygga stego de båda gudsmännen av. August träffade ett par bekanta och ville ha hjälp med sina grejor till gummans stuga. Då den svarte hörde detta, bad han att få ställa sin väska på kärran, ty han hade samma väg.

[30]

— Bor herrn hos madam Vesterman? frågade August.

— Ja, jag bor där, min unge vän! Skulle ni möjligen vara madam Vestermans son?

— Det stämmer, det!

— Gud välsigne er ingång i föräldrahemmet! Där varder stor glädje, synnerligen om modershjärtat får räkna sonen bland dem som tjäna Herran!

August gnisslade invärtes, men lade band på sig.

— Er mor är bland dem som hava Nåden i riklig måtto. Måtte icke hennes hopp om sin älskade son komma på skam.

— Nä, köss — — — August höll på att dänga till gudsmannen, men hejdade sig, och hans beslut angående styvfadern in spe mognade hemskt hastigt.

På bergklinten under fyren låg gumman Vestermans vackra stuga, och när skottkärran skramlade på hällen, hörde hon att det kom främmande och gick ut att möta.

— Nä, si Agust, kära hjärtandes — — — och pastorn i sällskap — —

Gumman såg litet generad ut.

— Välkommen då i stugan — ja, här är sig likt, och jag hoppas att du ska trivas, fast nog är det förändringar invärtes, om en ska tala om det.

— Har morsan ont i magen, eller va är det om?

— Nej, min unge vän, min son, ville jag säga,[31] det har försiggått en stor förändring med madam Vesterman — Lovisa ville jag säga. Nu bor Gud i hennes hus, och han skall välsigna det med salighet och frid nu och i all framtid, amen! Men min son, min son, vänd om, vänd om och förkasta icke Jesus.

— Hör nu, får jag tala med morsan nu tvärt på skivan och i enrum?

Madammen kastade en rådvill blick på pastorn, som genast högg in: — Lovisa vill gärna ha mitt råd, vare sig det gäller världsliga eller andliga ting.

Men nu brast det löst inom August.

— Dä va då djur och djävlar, förbannade skojare, ut med dej, annars ger jag dej en så skjortan blir tom. Ut! Ut genast! Nå, så knalla dej i väg — —

Pastorn himlade sig: — Fader, förlåt honom, han yrar!

Och gumman tjutande: — Agust, Agust, tänk på vad du säjer — — å, å, Gu tröste mej! Komma hem som ett vilddjur — —

— Ska den där skojarn eller jag ligga här i natt? Välj bara! Sjung ut, morsan!

Gumman åjade sig och betraktade pastorn.

— Min goda Lovisa, han lugnar sig nog, ty Gud har stävjat svårare sinnen än hans. Jag går, ty friden vill jag och icke striden. Jag kommer tillbaka i morgon bittida. Nu går jag och vilar hos broder Sjöberg. Guds frid, goda Lovisa, och Guds frid även åt dig, förvillade son av fadershuset!

[32]

Pastorn avlägsnade sig majestätiskt.

Det var tur att han gick, ty August hade redan börjat niga och göra luftsprång.

— Är det sant, som dom säjer, att I skall gifta er med den där? Sjung ut bara!

— Å, kära Agust!

— Ja, sjung ut och tvärt på skivan!

— Sir du Agust — —

— Ja eller nej!

— Sir du Agust lille, d’ä så att — —

— Ja eller nej!

— Agust lille, hör på mej — —

— Godnatt då, morsan, jag går väl ut och lägger mej i byn. Alltid finns det något hål för mej. Ajöken, morsan!

Och August gav sig av med långa steg. Nere i backen stannade han och ropade: — I kistan ligger tyg till brudklänningen, ajöken!

August var borta i två dagar, och gumman var över sig given.

Men tredje dagens morgon kom han tillbaka. Han kom och väckte gumman, var lugn och fridfull och bad henne inte vara härsken. Han skulle visa henne en lustighet. — Är pastorn hemma? frågade han.

— Nej, d’ä förunderligt, men han har inte varit hemma på hela natten.

— Kom med då, ska morsan få se! Så här gör vi med skojare på Harön.

[33]

Gumman blev vit om nosen och traskade med.

Från ladan i skogsbrynet hördes skratt och skrik. Ett dussin pojkar från byn sutto i gräset med ölbuteljer omkring sig och betraktade följande uppbyggliga tavla:

På laduväggen ett stycke uppåt hängde pastorn, oskadad, men ledsen, ty han var korsfäst på det sättet, att man i kläderna runt omkring kroppen slagit in spikar. På marken under honom stod den andre kolportören med armarna utsträckta, han också, men det berodde på att man skjutit en gärdesgårdsstör in genom ena ärmen och ut genom den andra utmed ryggen. Båda voro dessutom målade svarta med kimrök i ansiktena.

Gumman dånade icke, ty skärgårdsfolket har starkare nerver än så. Men hon vart förstummad.

Och fram trädde Johan Fredriksson, besättningskarl på jakten Fridolf av Harö, och höll en lustig rättegång med de båda syndarna, därvid det uppdagades och erkändes, att de voro stora hycklare och världens barn och att de förtjänat det ärliga kok stryk, som de fått under nattens lopp, innan de försattes i det hjälplösa tillstånd, i vilket de nu befunno sig.

Så befriades de ur samma tillstånd, varpå Johan kommenderade: — Spring för livet!

Och de löpte till skogs.

När kvällsbåten lade till vid Harö brygga smögo två slokörade stackare ombord för att antagligen icke återvända till ön i brådbrasket.

[34]

Men den kvällen firades en fest i änkan Vestermans stuga.

Det är underligt, vad fruntimmer kunna glömma lätt.

[35]

Nihal.

Trots mina vänners varningar hade jag åter givit mig ut på strövtåg nedåt dockorna. Jag hade gjort det många gånger förut och aldrig blivit antastad. Hur ofta hade jag inte hoppat på ett arbetartåg vid Fenchurch street station och följt med ända till Blackwall under studier i Londonslang och samspråk med typer av de mest skilda valörer. Men i dag var det söndag och helgdagar skulle vara särskilt farliga.

Jag steg av vid Millwall junction och letade mig fram till ingången av East India Docks. Jag klev på. En jättelik bobby ställde sig i min väg.

— Har ni något jobb här? frågade han.

— Nej, men en bob (shilling), rimmade jag och fick passera.

Men inne mellan de väldiga magasinen var det söndagsfrid och på de stora ångarna syntes knappt ett liv. Bara en och annan sotig kuli eller ännu sotigare neger hängde lättjefullt över sin reling och reagerade sömnigt för den ovanliga anblicken av en främling på en fridag. Solen stekte och luften glödde. Underbara dofter stego[36] ur dammet och silade sig ned genom den tjocka luften. Jag ångrade redan att jag icke i stället satt och läste tidningar vid en drink i baren på Cecil. Och för övrigt verkade denna tystnad mitt på dagen i det stora London hemsk som i en trollskog. Ju mer jag greps av denna stämning, desto ohyggligare tycktes den mig bli. Fantasier om lurande faror började dyka upp i hjärnan och jag påskyndade ofrivilligt mina steg, som olycksbådande ekade mellan de höga väggarna, vilka nu påminde mig om fängelsemurar. Och ingen människa syntes till. Jag hade tänkt leta mig ut på East India Docks Road från östra kajen, men där voro portarna stängda och ingen polis syntes till. Jag måste alltså gå den rätt långa vägen tillbaka, tände min pipa och vände. Samma dödstystnad. De matroser jag sett på båtarna voro också försvunna. Men just som jag skulle vika om hörnet på det ofantliga västra magasinet för att styra rätt på utgången, hörde jag springande steg efter mig.

— Hallo!

Jag stannade.

En individ, barfota, i trasiga byxor och med resterna av en skjorta, genom vars hål man såg en röd och blå tatuering på bröstet, närmade sig hastigt.

— Ge mig litet tobak, sir!

Jag svarade ingenting för att inte låta mitt tungomål förråda mig, men tog fram tobakspungen och gav honom en hand full.

[37]

— Var det ni, sir, som nyss sökte stewarden på Bangkok?

— Nej!

— Åjo, sir, det var det. Jag känner igen er. Han var ombord, sir, men han är inte livad för saken just nu, förstår ni. För stor risk, förstår ni, sir. Fin lukt, sir! Han har en näsa, som känner sådant. Å, ge mig ett par shillings, sir. Jag säger inte ett ord. Tyst som om jag skulle ha haft en kniv i ryggen sen förra sommaren, sir!

Han skrattade obehagligt och såg på mig från sidan.

— Å, ge mig ett par shillings, sir!

— Ge er i väg, bara!

Jag uttryckte mig inte precis så, utan med en lång serie uttryck, som passade där i dockorna.

— Aj aj, sir! Ha ha ha, inga hårda ord! Passar inte en främling! Men ni kan gärna ge mig ett par shillings ändå, så skall jag visa er vägen ut. Ska säga att det är ganska osäkert här i dockorna, och konstapeln därborta står och sover som vanligt eller är inne hos vackra Madge på Guldhjärtat och dricker öl. Nå, fram med pengarna, förbannade gröngöling.

Han såg sig omkring och tog ett par steg tillbaka, drog åt svångremmen och kavlade upp sina svarta skjortärmar.

Jag tog blixtsnabbt upp min automobilpipa och blåste med den mellan tänderna en lång signal, under det jag ställde mig i boxningsgarde.

Mannen gjorde helt om och var om några sekunder försvunnen bakom norra hörnet av magasinet.[38] Tunga steg närmade sig. Det var konstapeln.

— Vad står på?

Jag förklarade situationen.

— Jojo, man måste vara försiktig här. Har ni ingenting här att göra, kan ni gärna undvika dockorna en annan söndag, sir!

Han följde mig till utgången.

— Nu bör ni gå upp till East India Docks Road. På den är ni säker, men gå inte in på smågatorna!

Jag tackade och gick.

Det hade blivit om möjligt hetare. Den glödande luften brände i lungorna och alla gatans och grändernas dunster tycktes darra i solskenet. Jag släpade mig framåt som i en dröm. Jag kände mig fruktansvärt trött — men vad nu då!! Högst underligt! Inte en människa på hela gatan så långt jag kunde se. Dödstyst överallt. Visserligen söndag, men ändå — — — Jag måste vila några minuter. Vid planteringen framför den lilla Allsaints church stannade jag och satte mig på en bänk. Jag kände att jag måste anstränga mig för att inte falla i sömn.

Plötsligt hörde jag ljudet av korta, lätta steg. En liten pojke, som lekte med ett tunnband, stannade framför mig och såg skrattande upp i mitt ansikte. Det frapperade mig att han var ytterligt väl och prydligt klädd, något ovanligt i denna del av London. Långa och gula lockar inramade hans friska och rosiga kinder. På[39] bandet omkring hans gula sjömanshatt stod i guldbokstäver Lethe.

— Ett konstigt namn på en båt, tänkte jag.

— Kom och lek med mig! sade han. Kan ni ta fatt mig?

— Nej, vet du, lille vän, jag är alldeles för trött.

— Åjo, åjo, kom bara! Kan du inte ta fatt mig?

— Kanske jag inte är så trött ändå, tänkte jag, och pojken såg så bedjande ut.

— Nå, spring då!

Han sprang och jag följde honom. All trötthet var borta. Vi sprungo ett varv runt kyrkan och så ut på gatan förbi Poplar station. Han sprang som en hare. Jag förvånade mig att en så liten kunde lägga i väg med sådan fart. Jag ansträngde mig emellertid och tycktes vinna på honom. Som en pil satte han över gatan och in i en gränd, vek om hörn, sneddade över nästa gränd och in genom en öppen dörr, den jag i hastigheten tyckte vara en portgång. Innan jag hann betänka mig, stod jag inne i en liten halvmörk kammare. Dörren slogs igen efter mig. Pojken var försvunnen.

— Ha ha ha, äntligen har jag dig! Stig fram och sitt, gentleman!

Då mina ögon hunnit vänja sig vid den svaga belysningen i kammaren, upptäckte jag två personer, en gammal gumma, som satt och stickade eller sydde på en pall i ett hörn, och en mörkhyad[40] karl, som låg på en säng. Det var gumman, som hade välkomnat mig med de mystiska orden. Hon var klädd i en trasig kjol och en ännu trasigare kofta, som nödtorftigt dolde en smutsig, mager barm.

— Vad är meningen? frågade jag. Släpp ut mig genast!

— I sinom tid, sir, i sinom tid ska vi kasta ut resterna, och mycket blir det väl inte kvar, när Nihal har behandlat er en stund. Nihal! Nihal! Stig upp och hälsa på gentlemannen här!

Karlen i sängen gäspade och sträckte på sig. Så svängde han benen över sängkanten. Nu såg jag att han var malaj, ehuru klädd i europeiska, snygga sjömanskläder.

— Salaam, Sahib!

— Vad är meningen med det här? Öppna ögonblickligen, annars — —

— Vad annars?

Han steg upp och såg mig in i ögonen: — Känner ni inte igen er härinne? Se er omkring noga. Leta i ert minne. Minns ni för 13 år sedan en natt här, bara 10 minuters tid, men tillräckligt för mig att minnas!

Han talade pidgin och jag måste anstränga mig för att förstå.

Jag såg mig omkring i rummet och jag mindes. Mycket riktigt, där fanns den svartnade blodstrålen på väggen över sängen! Och där fanns drottningens porträtt med sina blodstänk!

För 13 år sedan gick jag i dessa trakter en natt under beskydd av mr Moser late of[41] Scotland Yard, för att studera det London, som främlingar vanligen ej få se. Här i den sängen hade Jack the Ripper skurit halsen av ett av sina offer och blodet hade sprutat på väggen ända upp till taket. Samma gumma satt där den gången också, och i sängen låg en karl, som drog täcket över ansiktet, då vi stego in. — Var ogenerade, sade mr Moser, då gumman visade tecken till förskräckelse. Det är ingen häktning den här gången! Vi pratade med gumman väl en kvarts timme innan vi gingo ut på nya äventyr.

— Nå, minns ni nu? frågade malajen.

— Jo, jag minns, men varför håller ni mig kvar och hotar mig? Det besöket var väl oskyldigt, om något. Släpp ut mig genast, annars skjuter jag!

Han tog ett hopp som en tiger och grep om min handlove med en järnhand, kände på mina fickor och skrattade.

— Haha, utan revolver! Skjut ni lugnt på bara, medan jag lagar i ordning grejorna.

— Men vad har jag gjort er? Jag har ju inte ens sett ert ansikte förrän nu! Tro för resten inte, att jag ger mig i första taget — — och jag lutade mig ned och tog skyffeln ur kolboxen, som stod bredvid mig.

Gumman kraxade fram ett skratt.

— Gör i ordning grejorna, Nihal, innan gossen blir för ostyrig.

Nihal drog fram en lång kris bakom kudden. — Lugn, gentleman! Den här är bättre än ett dussin kolskyfflar, men först ska vi ordna med[42] några andra instrumenter. Ser ni, sir, de tio minuterna ni stod och gapade och var nyfiken på den där blodfläcken, var tillräckliga för mig att göra den största förlust en man kan göra. Medan ni stod och gapade och pratade dumheter härinne, hann Joe Turnhull och Mike O’Breane smita undan med hela rasket, och hade den åsnan Moser dragit bort täcket, så skulle han ha fått se ett ansikte vitare än ert, ni kristne hund — men det gör detsamma nu — —

I detsamma kastade jag mig framåt och slog till med skyffeln — men i nästa ögonblick gick hela rummet i vågor. Jag såg röda stjärnor dansa och något kallt trängde in i min rygg, sakta — och så försvann alltsammans i ett orangefärgat, iskallt moln, ur vilket något duggade på min hjärna. Så hörde jag ett dån, som närmade sig. Det blev som åskdunder —

— Och jag vaknade och satt i en säng. Svetten strömmade, hjärtat dunkade. Var var jag? Allt var svart omkring mig. Sover jag? Är jag vaken? Var finns tändstickor? Var är nattduksbordet? Där är en vägg, men var är fönstret? Då hör jag dånet igen. Herre gud, jag är ju hemma! Det har blåst upp till sydostlig storm, och isen bryter upp.

[43]

Halka.

Den våren jag bodde på Harön, var det lika halt som nu en hel vecka och blåste storm till, så att människorna hade ganska svårt att reda sig både på sjön och på land. Tullroddarns gumma, som skulle gå över Mörtviken på kafferep, blåste i land på Granholmen en halvmil från Harön och måste stanna över natten hos Johan Svensons. Nå, hon fick ju kaffe där också, fast inte så gott och inte så mycket, men vi trodde alla att hon gått ner sig, och ville gå ut och söka, vi som hade broddar, men tullroddarn som var småsnål och rädd att få bjuda på kalas om vi kommo hem med käringen, tyckte att det var rent av omänskligt att skicka ut folk mitt i natten i sådant väder. Han sade att gumman klarade sig nog. När hon hade klarat sig i sextio år, klarade hon nog resten med! Vad han menade, vet jag inte, men vad gumman menade efteråt, sedan någon vänlig själ berättat roddarns omtänksamhet om oss, det fick han veta, och det så det hördes över hela fiskläget. Gumman hade för resten inte farit illa. När stormbyn kom, satte hon sig och bara åkte i väg och hamnade som sagt nedanför Johan Svensons.[44] Men hade vind varit lite mer västlig, hade hon åkt till havs, och det gick öppet utanför Sälgrynnan.

Emellertid blev det auktion efter gamla Matts Anderson. Mycket folk kom inte dit, ty väglaget var inte precis något auktionsväglag. Men jag var där och ropade in diverse saker, bland annat det där gamla spanska röret med guldring om, som alla ha sett hos mig. För att inte tala om den stora kopparkitteln som jag fick för tolv kronor och som arvingarna köpte igen sen och bara ville ge tio för, de rackarna, och gubbens gamla sjöskumspipa med silverbeslag, som jag fick behålla, därför att hon var ingen sjöpipa utan alldeles för stor. Gubben hade rökt den bara om söndagarna och ändå var hon alldeles full med snus och annat elände, lika mycket av varje, och det pep i henne som när en människa skall till och dö.

Hur det var blev jag kvar på auktionen lite längre än nödigt var, emedan jag ville se hur slagsmålet skulle avlöpa. Skomakarn var där också, förstås, med en liter i var ytterrocksficka, för frikostig är han, stackarn, säga vad man vill. Och hur han bjöd och bjöd och söp själv, blev det bråk inne i kammarn mellan honom och två matroser från Jupiter. De hade mönstrat av i Malmö och kommit och överraskat far sin, gubben Österberg för resten, Matts Österberg, som bodde alldeles hemmavid. Länsman var där förstås inte, för han bodde en hel mil inåt fastlandet och ingen kunde begära att han skulle ge sig ut i sådant herrans väglag. Men utroparn, Jan Fredrik, och[45] tullvaktmästare Sjöblom och ett par till satte upp gossarna mot väggen och hotade med stämning för störande av auktionsfriden och då lugnade de sig, fast matroserna lovade att se hjärteblodet på skomakarn och skomakarn skrek om, vilka vassa doningar och hårda saker han hade hemma i verkstan, och när de bet på sulläder, så skulle de väl bita på sjöbusar också. Så det var ingen bräcken på något håll, vad modet angår. Rätt som det var gingo matroserna sin väg. Skomakarn stannade en bra stund men så lommade han av också. Och en stund efteråt gick jag min väg, jag med, med spanska röret i ena handen och sjöskumspipan i den andra. Kitteln kunde jag ju knappt ta med fast jag hade nya och stöddiga spikskor, som man stod med om det så hade blåst döda käringar i luften.

En styv fjärdingsväg hade jag att gå.

När jag kommit mitt på hopmarksskogen, fick jag plötsligt höra det värsta nödrop jag i mitt liv hört. Jag kan inte likna det vid något bättre än när fan skall till och ta en präst. Då låter det nog åt det hållet.

Och jag sprang ditåt. Nästan nermörkt var det, men jag höll mig mitt i ljusningen mellan granarna på båda sidor, och när jag äntligen kom fram, urskilde jag i det djupa diket något svart som krälade. Och ur det svarta kom det förskräckliga skriket.

Det vore skamligt att skriva om det jag skrek nedåt diket, för då finge jag väl onåd hos fruntimmer och läsare, men det verkade genast. Skriket[46] tystnade och tre karlar kravlade sig upp på landsvägen.

— Ä dä Engström så hjälp mej för jössu namn, hördes skomakarns röst.

— Va ä du för en jävel, som lägger dej i andras affärder, skreko de båda andra som med en mun. Kom an bara, för här har du gossar, som inte ä rädda för ett år på Långholmen!

Jag vill inte heller berätta vad jag svarade, jag nästan skäms för det själv. Men det hade den effekten, att de skulle till att rusa på mig. Jag retirerade något och höll spanska röret färdigt, men jag hade inte behövt det, ty båda satte sig i isgatan och det lät, som när man välter ett par mjölsäckar från ett lass. De hade inga broddar och voro således hjälplösa. De började läsa böner där de sutto, och det var böner, som inte skulle ha passat i alla kyrkor, det.

— Snälla söta Engström, för jössu namn följ mej hem, di håller på å alldeles fördärva mig.

— Gå på bara, skomakare, så går jag emellan er och de här gossarna!

Emellertid hade de lyckats komma på fötter och sökte slå en försiktig kana fram till mig under det de frikostigt lovade att hacka mig till korv.

— Jag behövde bara peta till dem med käppen helt litet för att de skulle kapsejsa igen och så höllo vi på ett par gånger, tills en slog skallen i, så att jag trodde den spräcktes. Då lovade jag dem smörj, om de inte höllo sig lugnare, och det tycktes hjälpa, fast de förespeglade mig en ganska[47] kort levnadsbana så snart det blev annat väglag. De stannade och rådgjorde, och under tiden avlägsnade jag mig med den halfotade skomakarn under armen.

Han uttömde sig i tacksägelser. Han beklagade, att han inte kunde bjuda på en klar, för litern hade gått sönder under slagsmålet, men om jag hade några skor att halvsula, skulle han göra det alldeles gratis, för hade jag inte kommit, så hade de gjort honom rakt olycklig.

Jag följde skomakarn till hans stuga och såg till att han fick låst om sig, och gick hem.

Dagen därpå såg jag de båda matroserna och talade vid dem. De voro hyggliga pojkar och bådo om ursäkt. — Men hade det varit någon annan, så jädrar — — —

Någon vecka efteråt hade jag verkligen ett par pjäxor, som behövde halvsulas. Jag skickade dem till min vän skomakarn.

Om två dagar infann han sig med dem och lämnade samtidigt en räkning på 5:75. Han tog mera än i Stockholm, den tusan!

Men han kände sig säker, ty av spåren, som gingo ut från min förstubro, såg jag att han nu var försedd med bastanta broddar.

Tacksamheten reste vården, stod det på gamle kapten Österbloms gravsten. Men det var tacksamhet för att han dog, ty han hade lurat redarna under tretti långa år.

På den breda vägen behövs inga broddar. Men skomakarns väg var en smal och kullrig bygata. I februari.

[48]

Mars.

— O—i—åååjå—oo—åjåio—ki—ksch—ksch—pti—pti!

Fröken Linnea sätter sig upp i sängen och lyssnar, som om hon ville suga in mörkret genom öronen. Vad i herrans namn var det? Det lät som skriet från en människa i dödsnöd.

Men nu är det tyst. Vinden går över taket och väckarklockan pickar, men detta gör tystnaden bara djupare. Fröken Linnea lägger sig igen.

Hon är skaldinna, ty hon har haft två dikter i Idun. Hon är fyrtiotvå år och har nyss läst Karin Michaëlis, men hennes blomsjäl uppreser sig mot synpunkterna i Den farlige Alder. Hon har nämligen icke vaknat som kvinna än och hon känner ungefär som hennes gamla fina ogifta tant nere i Sörmland, som ryste, då någon sade byxor: — Om jag visste, att någon visste, att jag har en mage, så skulle jag dö!

Hon avskyr jupe-culotten, men beundrar suffragetterna på avstånd. Och när hon läser att en kvinna blivit stadsfullmäktig, går det en kåre av stolthet över hennes rygg.

[49]

Fröken Linnea försöker somna. Hon ligger och tänker på en passus i Den farlige Alder: — Om männen anade hur det ser ut inne i oss kvinnor, då vi äro över fyrtio år, så skulle de fly oss såsom pesten eller slå ned oss som gamla hundar —

Hennes väninnor ha varit ursinniga på Karin Michaëlis och sagt, att hon förrått könets hemlighet och prisgivit den åt männen — — Fröken Linnea kan inte förstå — ty hennes eget inre är liljerent, och stoftet på hennes Psykes vingar är orubbat — nu vill hon sova. Hon gäspar och slukar små portioner av det doftande mörkret i alkoven. Hon —

— Åjåjoå—OÅA—a—ksch—oi—oiiii—å—ksch—pti—sch!

Fröken Linnea sätter sig förfärad upp igen. Vad är detta? Med darrande hand tänder hon ljuset och lyssnar. Men hon hör bara slagen av sina egna pulsar — dunk — dunk — varifrån kom detta förfärliga ljud? Är det någon sjuk, kanske en döende, men var?

— Oiiii—I—åaio—O—ksch—ksch—pti!

Fröken Linnea hoppar ur sängen, tar ljuset och trippar ut i salongen. Hon stannar och lyssnar igen. Tyst som i graven! Så öppnar hon matsalsdörren och tittar ut försiktigt. Ingen där. Hon öppnar köksdörren. Ingen där heller. Hennes bara fötter frysa på korkmattan. Men vad var det? Från jungfrukammarn hörs ett fnitter — ki—ki—hi, hi—hi — har Selma besök så här sent? Det var konstigt! Den stadgade fyrtioåriga Selma från[50] Småland. — Kanske det där ljudet kom från köket. Men nu blev där plötsligt dödstyst.

O, fröken Linnea, du känner icke livet och människorna! Och du känner icke våren, den farliga våren, som hoppar omkring på bockfot och gör lustiga språng i kapp med bäckar och ljumma vindkast.

Fröken Linnea knackar på Selmas dörr. Intet svar. Hon knackar igen och hör ett sömnigt: — Va ä dä? och knakandet i sängen, då Selma vrider sig ur den.

Selma kommer ut i köket, gäspande och gnuggande ögonen.

— Har Selma hört de förfärliga nödropen nyss? Jag trodde att de kom härifrån, och nu alldeles nyss hörde jag ljud från Selmas rum — men Selma har ju sovit, ser jag — å såna ljud det var! Det var som om någon skulle ha dött i plågor — har inte Selma hört?

— Äsch, d’ä la portvaktarkattera, som ä oppsläppta på vind — —

— Men varför skriker dom — det var bestämt inga kattor — det var mänskliga skrik — jag blev förfärligt rädd — Selma ser att jag darrar än!

— Äsch, d’ä kattera — förstår inte fröken varför di skriker, gamla människan!

— Nej, ä dom sjuka eller —

— Hi hi hi — dä va då dä stolligaste ja har hört i min da — förstår ho inte att di ä liksom pilletranska — att hi hi hi, att di blir liksom stollia nu i mars — di blir liksom kärleksfulla, om ja ska säja rent ut! Det vet la var barnonge,[51] å dä ingenting å göra åt. Di slåss å väser å skriker som om en skulle hålla på å ändra dom, dä ä som dä ska va, när som att kärleken sätter åt dom på skarpen —

— Egendomligt, mycke egendomligt — men jag tyckte att jag hörde något ljud från Selmas rum nyss och jag tänkte — jag trodde — —

— Ja har la talt i sömnen igen. Si, ja brukar göra dä, när som att ja ä redit trött. Å ja har bå skurat å tvättat i da, så unnelit vore dä inte — en stackare får då träla — fast inte klagar ja, fröken ä rent en ängel, dä ä ho — —

— Ja, god natt, Selma! Men usch så hemska ljud! Riktigt hjärtslitande. Stackars djur!

— Synn om kattrackara! Synn om dom, som får fälas å anbata sej som dom vill! Tänk om e mänska skulle ge sej te å gnälla som ho hade tarmvre, när dä där sätter åt na! Då komme allt polisen å sae ifrå! Gonatt nu, fröken! Gå ho å lägg sej å va inte rädd för katter! Di lognar sej nog, när di ha spottat å fräst nåra tag!

Fröken Linnea trippade in och kröp till sängs.

— Oiiåjåj—oOO—I—oi—ksch—pti—pti!

Fröken Linnea blev inte rädd nu, men hon låg och stirrade ut i mörkret, full av nya tankar. Kärleken — vad är kärleken? Den tanken var inte ny hos henne. Hon hade grubblat över mysteriet. Hon hade diskuterat frågan med sin tant i Sörmland, men utan resultat, ty den gamla fröken hade mycket dunkla föreställningar om det andra könet. Hon föreställde sig karlar som brutala, ludna orangutanger, ty så hade hennes[52] gifta syster sagt, och hon var olycklig och dog av sorg och hennes man var en major med kolossalt skägg och bred som så här över axlarna och svor som en stalldräng och drack — kan du tänka dig — han drack så att han vomerade ibland! Och vid en sådan skulle en flicka av familj vara fästad ett helt liv med oupplösliga band! — men Gud tog bort den änglasjälen — hå hå, ja ja!

Fröken Linnea tänkte på Den farlige Alder igen: — Det borde stiftas en klosterorden i stor och munter stil, för kvinnor mellan fyrtio och femtio år. Ett slags asyl för övergångsårens offer. Ty i varje kvinnas liv komma år, då hon är bäst betjänt med en frivillig inspärrning eller i alla fall med en fullständig avspärrning från det andra könet.

I de åren äro vi förryckta, men vi kämpa för att låta anse oss som kloka.

Ingen har ännu någonsin högt uttalat den sanningen, att kvinnan med varje år som går — som mot sommaren, då dagarna bli längre — blir mer och mer kvinna. Hon förslappas icke i det, som angår hennes kön, hon mognar ännu långt in i vintern.

— Är jag sådan också? tänkte fröken Linnea. Och hon återkallade i sitt minne detaljerna i en situation för tjugufem år sedan. Det var hennes enda upplevelse. En kadett som hon dansade med hade kysst henne bakom en dörr och hon hade slitit sig lös och sprungit upp på sitt rum och gråtit, gråtit! Han kom aldrig igen, men Gud vad hon längtade efter honom. Kanske hade[53] hon sprungit från livet den kvällen. Var fanns han nu? Han var naturligtvis också major och en luden, brutal orangutang — men — Gud! — ville han komma, komma nu, just nu — hon rodnade i mörkret och drog täcket över sitt glödande ansikte — nej! nej! jo! jo! nej! jo!

Plötsligt satt hon upprätt i sängen — —

— OiioooO! Ooiåjåjåj—oå—ksch—kschkschpti—ksch!

Fröken Linnea brast i gråt. Mörkret omkring henne pressade ihop hennes bröst — å, så varmt det var — och i mörkret virvlade stjärnor, tätt förbi hennes ögon — eller kanske var det innanför ögonen. Pulsarna hamrade. Hon kröp under täcket igen, men i kudden hörde hon sitt hjärtas hastiga slag och stjärnorna virvlade i ursinnig dans tills hon somnade. —

Portvaktarns kattor hade givit henne nyckeln till livsgåtan. Hon var väckt — aufgeklärt. —

Dagen därpå gick hon upp till fruntimmernas tavelutställning för att träffa Sappho, målarinnan, som var den största filosofen i Nya Freja. Hon ville tala ut, vända ut och in på sin Psyke och få ett råd. Hon fick tala. Hon talade länge, rösten skalv.

— O, du lilla dumbom, sade Sappho, när fröken Linnea kom till sin enda upplevelse — o, du lilla idiot! Livet är en konstnärsfest, en huggsexa, och den som är för blyg att ta för sig, när man till och med bjuder omkring smörgåsbrickan, han har inte kraft att armbåga sig fram till varmrätten, och desserten går han säkert miste[54] om — det är skada, ty den är den bästa. Din ålder är verkligen farlig, för du har varit blyg. Du borde gå i kloster och läsa postillor. Kör ut alla kattor — och kan du inte det så lyssna noga och läs Casanovas memoarer till! O, du lilla dumskalle!

— Casanova?

— Ja, du har två saker att välja på — kloster och postillor eller kattmusik och Casanova! Lika tokigt båda delarna, men — ja — hör du, säg, är det verkligen sanning, det du berättat. Är du verkligen så grön? Driver du inte med mig?

— Men, älskade vän, hur kan du tro — —

— Ja, läs då Casanova och låt saken utveckla sig — kom upp i Nya Freja nästa sammanträde och berätta om något har hänt. Naturen är ibland inte så grym som den ser ut. Den är ett ymnighetshorn, du lilla Danae, och kanske ditt gullregn hänger i något moln. Du skall få låna min Casanova, för det passar sig inte i detta idiotiska samhälle, att en dam köper den. —

Och nu ligger fröken Linnea, fyrtiotvå år gammal, skaldinna, aufgeklärt och allting i sin säng till långt in på mornarna och läser mémoires de Jacques Casanova de Seingalt, écrits par lui-même. Och väntar på undret.

Oiiii—Ååijojojåi—åIå—O—kschksch—pti—pti!

[55]

Trutklippans fyr.

Ett vitt hav, en vitglödande luft, en sol som öser vitt ljus och vit värme över en vit centerbordssnäcka, där jag sitter med min kamrat och transpirerar. Hans ansikte är overkligt som färg. Jag ser honom som genom mjölkglas. Svett pärlar på hans panna och kinder. Som om små stjärnor skulle flyta över ansiktet. Hans linnerock går ihop med havet och luften. Men under toften där han sitter är blå skugga och ur den blinka gröna blixtar — apollinarisflaskornas solreflexer. Men apollinarisen hjälper inte. Den kommer omedelbart ut genom porerna — och nyss ha vi badat — inte det heller hjälpte. Dyningen gungar oss i oändligt långsam takt. Ingen horisont — men vi ha en känsla av att glida någon vart. Kompassen visar att stäven vill nordpå, men seglen hänga slappa och standerten är död. Båten styr alltså — eller äro vi i någon ström?

Plötsligt se vi något sällsamt. Det är som om vattenytan oändligt långt borta skulle skäras av ett taggigt vidunder. Vi se endast taggarna och ana en ofantligt lång rygg under. Men det[56] är ju alldeles nära. Horisonten är borta och det finns inga avstånd. Nu se vi. Det är ett stim tumlare, vilkas svarta ryggfenor röra sig alldeles förbi oss och tyckas välva sig runt som hjul.

Jag reser mig upp för att se genom kikaren. Men innan jag hunnit resa mig fullständigt, får jag en vision av ett skär med två stugor och en del av en rund byggnad, någon jättepelare. Då jag rest mig fullständigt är alltsammans borta. Jag böjer mig igen, mycket riktigt. Det är Trutklippans fyr. I denna glödande luft och i denna belysning är havet fullt av överraskningar och solstrålarnas spel följer lagar som ännu äro outforskade.

Jo, alldeles riktigt! Vi äro till och med ganska nära Trutklippan. Vi tyckas glida med sydlig ström. Alltså ta vi i land där. Visserligen lär det inte finnas någon hamn, men fyrvaktaren måste väl kunna dra opp sina egna båtar och för resten har han nog ingenting emot en grogg och en pratstund. Han ser nog sällan folk.

Men denna värme är fruktansvärd! Det måste komma något ur den, åska eller världens undergång, en glödande vilsekommen bit av en stjärna som närmar sig. Vi ta årorna och ro — nå, nu ha vi ju fyren alldeles inpå oss. Som en dröm ligger den på vattnet med färger som i en pärlemorsnäcka. En man kommer ut ur en stuga. Han står som en blåvit skugga mot luften. Han ser på oss genom en tub.

Å herre gud så skönt! Det kommer en fläkt, en vindpust, och havsytan vattras svagt. Ser du,[57] vattnet verkar pansarskjorta, just samma teckning i vattringen. Men denna aning om vind dör bort, flyger norröver och försvinner som om någon skulle ha målat ett hårfint blått streck mitt i allt det vita.

Vi lägga till vid berget. Mannen med tuben kommer ned till stranden. Han har stort rött skägg och små vattenblå ögon.

— Herrarna stanna väl här över natten, säger han. Det blir väder av det här, och den där lilla båten är ju ingenting att komma med i en riktig storm. Om herrarna ror runt den här udden, så har vi slipen där.

Vi rodde dit, togo ner seglen, gingo i land och snart hade vi med hjälp av en fyrskuren talja dragit båten långt upp på land.

Fyrvaktaren tryckte våra händer och önskade oss välkomna.

— Jag skall säga herrarna, att det är rart att få besök på Trutklippan. Det är jämnt åtta månader i dag, sen jag sist såg ett främmande ansikte. Men nu hoppas jag herrarna håller till godo med så enkelt som jag har det. Sprit har jag inte, för sådant är en fly vara, för att inte tala om ölet, men fisk finns och dessutom har jag nog lite säckfågel — —

— Säckfågel??

— Ja, ejdern är ju förbjuden så här års, men så här ute i havet är det inte så noga. Här behöver man inte stoppa den i säck, när man går hem från jakten. Och potatis finns och kaffe, förstås.

[58]

— Kanske fyrmästaren tillåter att vi tar lite konfonium med i land? Kan inte vi helt enkelt få bjuda på supé? Vi har brännvin och öl och whisky och apollinaris och konserver i massa. Men kan vi möjligen också få var sin koj för natten — annars reder vi oss nog i båten.

Fyrvaktarens ansikte hade lyst upp vid uppräknandet av de på Trutklippan sällsynta läckerheterna.

— Jo, nog finns det kojplatser, alltid. Ja, var så goda och stig upp då! Märkvärdigt att ungarna inte fått syn på oss än, annars brukar de nog ha ögonen med sig.

— Så — fyrmästarn är gift?

— Ja, och har tio barn, det äldsta fjorton år — ja, barn är en Guds gåva, förstås — — men det är många munnar som ska ha mat. Fast nog räcker det alltid till här ute. Här är ju inte några frestelser till lyx eller sådant, och inte blir det något uteliv för mej heller, ha, ha, jag menar krogliv, förstås, som drar pengar.

Vi lassade på oss en del av vår proviant och gingo upp i fyrvaktarens stuga. Nu myllrade ungarna in och vi välkomnades av hustrun, en liten tunn varelse, som såg ut att kunna blåsa bort när som helst.

— Nu sätter du på kaffe först, sade fyrvaktaren, och sen på kvällskvisten dukar du snyggt, för herrarna vill bjuda på supé.

Så hårt tonfall hans röst fick, då han talade till hustrun! Jag såg på honom från sidan. Det måtte vara hemskt att bo med en sådan man på[59] en klippa i havet. De små stickande ögonen under röda ögonhår talade sitt tydliga språk, de väldiga rödludna kindknotorna, det okänsligt formade örat, ur vilket en röd hårtofs stack ut, det röda skägget, i vilket gula tänder lyste till ibland och den hårda pannan, mannens stämpel var skarp och klar. Och den lilla hopkrympta människan vid hans sida med sina tio ungar skulle väl också kunna berätta, om hon ville.

Runt omkring oss stodo barnen och stirrade med vidöppna ögon och gapande munnar. Vårt besök var en epok i deras liv. De två minsta började plötsligt gråta. Situationen blev dem för överväldigande.

— Ut med ungarna! sade fyrvaktaren. Jag tror du glömmer kaffet för resten! Herrarna får ursäkta, att de inte har folkfasoner, men de ser ju aldrig någon människa.

Snart sutto vi vid kaffekasken och pratet var i full gång. Vi talade om fiske och sjöfågeljakt, segling. Hustrun satt i rummet bredvid. Jag såg henne genom den halvöppna dörren och observerade att hon ibland skrattade till, ett kort, underligt, liksom dött skratt.

— Skall inte frun dricka kaffe också? frågade jag.

— Jo, om herrarna vill så — kom in, Charlotte! ropade fyrvaktaren. Hon kom in och satte sig liten och försagd vid dörren. Vi fortsatte samtalet och hon började skratta igen. Vid den minsta obetydlighet kom det där skrattet och nu lade hon inte band på det. Då hon satt i andra rummet[60] var det undertryckt, tystare. Jag och min kamrat började undra, om det stod riktigt rätt till i hennes hjärna, och som om hon gissat våra tankar, sade hon plötsligt:

— Herrarna undrar väl över att jag skrattar, men se det är så roligt att höra människor tala.

När mannen någon gång talade med henne, blev följden ett barn.

Äldsta flickan kom in och hälsade från fyrbiträdet, som bad om ett samtal.

— Han kan vänta!

— Men kan vi inte be fyrbiträdet komma in och ta ett glas med?

— Nej, det där folket kan man inte umgås med, och disciplinen, ser herrarna, den är en viktig sak på en sådan här plats.

— Ja, men jag tycker att man skulle känna sig böjd för att ty sig ihop, då man är så få på ett så litet skär.

— Duger inte! Nej, är man förman, skall man hålla disciplin! Vart skulle det ta vägen annars!

— Ja, men fyrmästarn tillåter väl att jag bjuder honom på ett glas nere vid båten?

— Det lägger jag mig inte i, men sådant där folk skall man hålla kort.

Medan hustrun dukade till supén gingo min kamrat och jag ut och pratade med fyrbiträdet, som stod försjunken i djupt begrundande av vår båt och dess överklassgrejor, den smäckra wiren, den blänkande mässingen och den vita manillan.[61] Nej då, för all del! Han hade ingenting emot en whiskygrogg.

— Nå, jagar ni mycket säl här omkring?

— Ja, nog har vi skjutit mycket förr, men nu när man är ensam, så — — Fyrmästarn och jag jagar inte mer ihop och man måste vara två. Se, det blev liksom ovänskap oss emellan efter den där historien med finnarna.

Aha! Nu kom jag ihåg. Det hade till och med gått igenom pressen. Det hade kommit finnar över på sälisen och de fingo en bra jakt runt Trutklippan, medan fyrvaktaren hade otur. Så en dag bröt isen upp, på en gång, som ett skott, för en nordlig orkan och finnarna kommo i livsfara. Fyrbiträdet såg det och sprang upp och varskodde sin förman, men han vägrade hjälpa till. — Va faen har de här att göra i vår sälis?

— Men vi kan väl inte låta folk dö så här för våra ögon, när vi kan hjälpa dom!

Fyrbiträdet tog sig ut ensam till finnarna och räddade dem. Därav fiendskapen. Det kom i finska tidningar och diskuterades några dar. Men absolut klarhet blir det aldrig med saker och ting, som hända så där långt ute i havet.

— Behåll nu den här flaskan och tag en grogg när det blir för ensamt!

— Å, herre gud, får jag hela flaskan? Jo, det får jag säga! Ja, tack och tack igen! Ett sånt kalas bjuds man inte på alla dar. Ja, se det är då skillnad på folk och folk.

När vi kommo upp i fyrvaktarens stuga, var det dukat bara för tre. Vi ville ha frun och barnen[62] med — vi hade ju konserver för en månad ombord. Nå — frun fick ju komma med om vi nödvändigt ville — och nog fick vi bjuda barnen också, men de skulle äta i köket. Herrarna tar ifrån sig för mycket!

Ja, det blev fest på Trutklippan och frun skrattade sitt trista skratt så länge hon var med.

— Nå, jagar ni mycket säl här i vårisen? frågade min kamrat.

Fyrmästaren sköt en pil ur de vattenblå, en hastig, med en misstanke på spetsen.

— Nu blir det inte mycket jagat, åtminstone inte i isen. Ja, det var en tråkig historia med de där finnarna! Herrarna har väl läst den i tidningarna, kan jag tro. Men vad skulle jag göra? Jag hade gikt i axeln och hade bara varit till hinders. Det var inte så farligt som de skrek om, när en man kunde rädda dem. Och för resten, vad har finnarna här att göra, på svenska sidan, i vår sälis, jag frågar bara det. Bra var det emellertid att de blev räddade, för det hade ju blivit prat och skriverier, och de som inte förstår, vad som menas med sälis, de skriker värst. Vad har en tidningsmurvel, som sitter i Åbo eller Stockholm, för aning om sådana grejor? Och finnarna kan hålla sig hemma och gå till bottnen där i stället för att komma och förstöra jakten för oss. Skål!

Detta var ju en mycket tydligt formulerad moral och vi ansågo ämnet utagerat.

Fyrvaktarn groggade snällt och blev rätt öppenhjärtad. Han föreslog att vi skulle segla till Utklipporna och jaga ejder och han visste, var gäss[63] häckade på svartkobben. Hade vi ätit gåsägg? Nå, då skulle herrarna få känna på mat som stoppar.

Men vi måste sova, ty i dagningen skulle vi fortsätta norrut, och det dröjde inte länge förrän vi befunno oss på andra sidan. Jag drömde om en liten människa, en pygmé, som skrattade och tiggde och bad att jag inte skulle slå henne för att hon skrattade.

När vi seglade, var Trutklippans hela befolkning nere vid slipen. Där viftades och hustrun skrattade.

Vi kryssade mot en svag nordlig bris. Havet låg blåklintblått i solskenet. Och det tycktes mig som om jag hade lämnat ett av dessa många privathelveten, av vilka jorden är så överfull.

[64]

Kvinnan.

— Ni pratar, sade den lille skalden. Ni pratar om kvinnor! Bon! Har ni verkligen kvinnor i Stockholm?

— Ja, sade jag, det förefaller nästan så, ty folkmängden ökas — det är ju ett bevis, som inte haltar.

Längst borta vid bordsändan satt prins Karageorgevitsch blek och trött. Han log — om åt mig eller skalden vet jag inte.

— Nå, sade skalden, om ni menar honor, kan ni ha rätt, men kvinnor, det är ett annat djurslag. Har ni suffragetter? — naturligtvis ja! Dem kallar jag inte kvinnor — men de som inte vilja ha rösträtt kallar jag inte heller kvinnor — se på den där till exempel!

En lång mörk dam gick igenom salen. Hennes ögonfransar tycktes vila på hennes kinder.

— Ni menar att hon skulle vara kvinna i er mening?

— Se på mannen som följer henne! Det är en amerikan — mr Gould, ni vet — se på honom och säg sen, om ni inte tror att hon är kvinna![65] Se på hennes ögonlock! De vila på kinderna tungt som om hon aldrig skulle få kraft att lyfta dem. Tror ni att han är orsaken? Nej! Tror ni att hon är det! Ja! Tror ni att hon bryr sig om rösträtt? Tror ni att hon bryr sig om kärlek?

— Nå, sade jag, då är det väl pengar hon bryr sig om. Det skulle jag kunna förstå. Är det inte mr Gould som har betalat hennes hatt, hennes kostym för övrigt?

— Nej — ja, det vet jag inte för resten, men jag känner henne — hon går omkring i detta Paris och väntar på döden. Hon skulle vilja ha ett barn, men det skulle deformera henne, och hon skulle behöva internera sig en tid under havandeskapet — — —

— Nå, men då ha vi kvinnor hemma i Sverige, kvinnor, som inte äro rädda — — —

— Ja, men var blir då kvinnan av — begreppet kvinna? Det blir ett hat, en lagrad kärlek, som arbetar som vinet om sommarn. Le vin travaille. L’amour travaille aussi — och när kärleken slutat arbeta, är kvinnan kvar som en naturkraft som uppfyllt sitt ändamål — ett jäsande hat mot mannen som deformerat henne!

— Nå, men då är i alla händelser en plikt fylld, livets eget krav! Inte sant?

— Men vad har ni vunnit med det? Ingenting! Nästa kvinna! Alla kvinnor i steeplechase!

Den lille skalden talade sig varm. Det hade blivit tyst vid bordet och alla hörde på vårt samtal. Jag kände mig som en av de björnar, som[66] småstadsborna i Sydfrankrike tro gå i sele framför våra droskor.

— Säg mig, sade skalden, hurudana äro era blonda kvinnor? Kanske de kunde skaffa mig en sensation?

— Tja! Men tillåt mig undra om ni inte är en snobb! Hur gammal är ni? Kanske jag är indiskret?

— 21 år — det bör räcka!

Plötsligt hördes från bordsändan prins Karageorgevitschs blyga röst:

— Jag är jämnt dubbelt så gammal.

Den lille skalden ignorerade prinsens replik absolut. Han rynkade sina ögonbryn och sade: — mr Engström, ni har kallat mig snobb!

— Monsieur, sade jag, jag frågade bara, om ni var snobb — — —

— Ett ögonblick, sade prins Karageorgevitsch, nu passerar mr Gould med madame!

Den långa svarta kvinnan närmade sig följd av mr Gould. Hon gick först med ögonfransarna vilande på kinderna. Mr Gould gick efter, litet stapplande i sina blanka skor och trevande i sin vita sidenväst. Antagligen efter de amerikanska millionerna.

— Detta var alltså vad ni menar med kvinna? frågade jag skalden.

— Såg ni inte hennes ögon? replikerade han.

— Nej, hon vågade inte visa dem.

— Nå, där har ni kvinnan? Era blonda slå ut ögonen som solfjädrar, våra mörka äro naturkrafter,[67] som gömma sina ögon till ögonblicket då de behövas.

— Men vänta, sade prins Karageorgevitsch, nu gräla de därute i tamburen. Låt oss gå!

Vi gingo ut! Den svarta kvinnan hade lyftat sina ögonfransar och skrek åt den så kallade mr Gould på äkta argot: — Qu’est-ce que t’affure sur ton bobino?

Det är uttytt: Hur mycke fick du på din klocka?

Den lille skalden försvann i världsvimlet och prinsen och jag förvärvade våra rockar. På gatan väntade automobilerna. Vi höggo en kupé och åkte nedför avenyen, som om vi aldrig hade träffat några skalder i hela vårt liv.

[68]

August Karlssons återkomst.

Under läsningen hade skeppar Söderboms ansikte förlängts så att han såg ut som en häst i synen.

— Jaså, han lever, den oheringen! Och han vill komma hem och ta ut sin hälft i skutan.

Söderbom tänkte en ryslig svordom. Som läsare kunde han icke få fram den mellan de slätrakade läpparna.

Ja, det var ingenting att göra åt. Men här hade han i många år gått och invaggat sig i den angenäma säkerheten att skutan var hans, sedan ett rykte spritt sig att svågern drunknat i Marseille,[70] men han hade väl bara rymt. Och när hustrun dött fanns intet, som påminde om att Elisabet någonsin tillhört någon annan än Söderbom.

När gamle Karlsson köpte henne, kom Söderbom ombord som besättningskarl och seglade henne ofta ensam med August, då gubben hade förhinder. Vid sådana tillfällen fick Söderbom veta att han levde, ty August spelade kapten ombord och galning i hamn. Och bättre blev det inte sedan Söderbom lagt sig inne med skepparns dotter, Emma, en oförstådd fyrtioåring. Det var en skandal som hela skeppslaget talade om, men det kunde ju inte hjälpas. August stod emellertid inte ut med att dela kajuta med en som skämt ut syster hans, och efter ett stormigt uppträde svor han att aldrig sätta sin fot på skutan mera. Han tog hyra som matros och försvann. Kort efteråt dog gubben Karlsson. Det fanns inte stort mer än skutan efter honom, utom den lilla hemmansdelen, förstås, och i testamentet stod att hälften skulle tillfalla sonen August och hälften dottern Emma, men gubbens sista vilja var också att hon skulle göra paktum, ty han litade väl inte riktigt på Söderbom.

I elfte timmen blev det giftermål av. Emma dog i barnsäng sedan Söderbom förmått henne att skriva testamente till hans förmån. Efter dessa händelser, som kommo slag i slag, började Söderbom se sig om efter någon, som kunde sköta stugan och hushållet. Hans blickar föllo på Långskärsbondens dotter, som var enda barnet och en gång väl skulle ärva hela Långskäret med dess[71] goda ålfiske. Men Långskärsbondens voro läsare. Alltså blev Söderbom också läsare. Efter ett års bön och sång stod han äntligen vid målet. Han gifte sig med flickan, men även här var paktum villkoret. Söderbom var visserligen redare och en skötsam karl, men — ja, han kom i alla fall underifrån och det var han, som blev uppdragen, inte tvärtom.

Nu var det emellertid som det var! August Karlsson skulle komma hem och utkräva sin arvedel och den var inte liten, ty skutan var värd pengar och hemmansdelen hade stigit i värde. Allt hade gått Söderbom väl i händer, han började bli smått tät — och nu skulle en — — det var så en kunde bli tokig, när en tänkte sig in i det. Vad kunde inte August ställa till med? Och var han lika vild och galen nu som då han reste kunde man vänta sig vad som helst.

Söderbom ropade på sin hustru:

— Kristin! Kom in!

Kristin syntes i köksdörren.

— Jo, nu ska du få höra! Agust kommer hem.

— Ocken Agust?

— Förriga svåger min, vet ja.

— Men han ä ju döer.

— Ja, men så låter dä inte i dä här brevet.

Söderbom läste upp skrivelsen.

— Å han ska ta hälften utå vårat?

— Just så.

— Men d’ä ju rakt på tok. Dä blir ingenting å, säjer ja.

— En lär välan ingenting kunna göra åt’et.[72] Men dä blir ett djupt tag i sparbössa. Å ä han likadan som förr så blir dä ett syndaliv här på gården.

— Ska han bo här då? Nää, dä blir ljug, dä! Komma hem och göra oss utfattia å bo här å dra in bå lus å annat som såna där sjöbusar har mä sej! Nää, så — — —

— Nu ville ja bara säja åt dej å förmana dej te lugn, för mä lämper kommer en längst. Kanse kan en lirka mä’en så smått, så dä inte blir så farlit som dä låter. Därför ska vi ta imot’en som en kär släkting, å kan vi bli komsamser, så kan dä ju hända att ja kan få förvalta hanses egendom som ja har gjort tess nu, å den har ju varit likasom att det pundet, såsom icke grävdes ned i jorden — läste Söderbom.

— Toki ä du, om du släpper ifrå dej ett öre, Söderbom! Kunne inte den otäckingen vari drunkna, som han va! Komma här å ställa te elände, när han inte har hört å sej på åtta år! Ä dä lagligt? Å ska du inte ha betalt för att du har skött hanses del i skuta? Dä blir inte lite pengar mä di lönerna di får nu! Å skulle du inte ha betalt för du har skött hanses del i hemmanet — å fiskebragderna — å byggt — å — — åckåckåck, d’ä han som blir skyldi te dej, dä blir dä, va inte toki, ge’en inte ett öre den ledingen utan sätt opp räkning på allt besvär å omtanke å seglation — å va ja har släpat å slitet — skulle ja ha gjort dä, om ja hade visst att ja arbetade åt en sån där fylletratt — — —

— D’ä hårt, dä ä dä, sade Söderbom, men[73] om herren slår så helar han också, å dä vi förlorar här nere utå dä jordiska, dä får vi igen tusenfalt ovanefter. Men va nu inte påstridi, utan ta imot’en som en broder, så kanse dä får bli ve dä gamla — ja styr å ställer åt’en, å han seglar sin väg, för han trivs inte länge på land, å ingen vet va som kan hända, för våra liv ligger i herrans hand.

Söderbom suckade andäktigt vid den vackra tanken.

Kristin mumlade något mellan tänderna och gick ut i köket. Men om ett par ögonblick stack hon ut näsan: — Ger du’n ett öre, så ä du inte den kar ja trodde du va. Jaja, d’ä ju du som styr å ställer, för du ä ju teminstingen hälftenbrukare, å ja har inte nåt å säja än, så länge far lever. Men kom ihåg paktumet!

Varpå hon slog igen dörren.

Söderbom skakade på huvudet. — Ja, si fruntimmer! Men jä — — — ja, en kan bli toki för mindre! —

Söderbom hade inga barn. Därför ägnade han sig uteslutande åt läseriet och mammon. Det första hade han som dekoration och den senare utfyllde hans liv fullkomligt. Den alstrade förhoppningar och byggde luftslott eller rättare grosshandlarvillor. Jakten gav ju inte så mycket numera. Åtminstone anade han slutet på de goda tiderna. Men en villa stod vid hans vik, på hans mark, som var den vackraste på Harön — nu orkade inte tankarna längre. —

Söderbom var på väg till Stockholm med Elisabet[74] och Kristin var ensam hemma. Hon satt just i köket och drack kaffe hos grosshandlarn, som hyrde sommarnöjet, då grosshandlarfrun kom in och rapporterade, att två fulla karlar styrde uppåt Söderboms.

Jo, nu var det färdigt! Det är naturligtvis Agust. Men vem kan han ha med sig? Hon hastade hem.

På gården stodo två välklädda män i blå kavajer och fladdrande halsdukar, hattarna på tre kvart och lindrigt nyktra. Var sin kappsäck i hand.

— Kan man få träffa Söderbom? frågade den ene.

— Nää, Söderbom ä justsom på väg ifrån Stockholm mä jakten. Ä dä kanse Agust?

— Jojomänsan, dä stämmer, å här ha ja mä mej min skeppskamrat, ja ska väl presentera namnet, Sjöblom heter han, Fredrik Sjöblom, Fighting Fred, som vi döpte honom te i Frisco för han slog fyra postelinsklockstaplar — hick — på käften en kväll nere vid dockorna, han blir liksom lite galen, när han får si polis — ni har väl inte skaffat er nåra såna gyckelbockar här på Harön, sen ja reste bort, för då svarar ja inte för fö — höljderna, men vem har jag den schangdönobla hedrationen att tala mä — här står ja å pratar — dä kan väl aldrig vara — va faen ska jag säja — halvsvägerska — eller Söderbomskan, den nya, vill ja säja — eller fru Söderbom — hick?

— Jo, nog ä dä fru Söderbom, om dä ska vara så fint — ja, ja ska välan hälsa då å säja välkommen. Kammarn däroppe står i ordning[75] för Agust. Men kamraten, si dä — dä går inte för sej — — —

— Vaffaen nu då? Bet your life! Vi har seglat ihop i fyra år, å här ä dä ja som bestämmer — — finns dä inte plats! Vi kan knyta oss i hörn om de kniper — men dä behöver vi inte. Söderbom ä ju borta, å hanses plats ä ledi — — hick — full, sa hon! Då skulle hon sett honom i går, å för rexten ä ja lika full. Så dä skulle vara en pik åt mej, förstår ja. Go on bara, hon, ja förstår ett gott skämt. Hörru Sjöblom, ta du Söderboms koj — ja ska säja henne, att Sjöblom ä van å handskas mä fruntimmer utå alla kulörer å sinnelag — di blir spaka som lammungar inom fem minuter, dä proberat —

Men nu gick det för långt. Nu rann Kristins gallblåsa över.

— Gå eran väg bägge två, såna där sjöbusar behöver ja inte ge hus åt, kan ha bå lus å annat, å vore Söderbom hemma, så stoge I inte här å va oförskämda. Dä va Söderbom som sa att ja skulle ta imot Agust, å dä kunne väl ha vart så, men när han ä full å kommer dragandes mä en likadan fyllehunn, så säjer ja ifrån. Ge er i väg bara, busar, sjöbusar! skrek Kristin. Å jejenamej, tocket folk!

August Karlssons ögon uttryckte ett par sekunder den mest oförställda förvåning. Sjöblom gapade mellan hickningarna. Han hade inte sagt ett ord än, bara stått och flyttat kroppstyngden mellan klackar och tår.

— Sa du sjöbusar, å lus sa du, jäkla käring.[76] Egentligen skulle du ha dej en torvel så särken bleve tom, men nu ä du fruntimmer, å därför får dä vara. Hick! — Ja hick, sa ja, å hör sen! Kom ihåg att jag står på egen mark, å kom ihåg att här ska bli rejs. In å koka kaffe, you damned bloody bitch, här ä ja herre i huset, tess Söderbom och ja har klarat vårt jobb! Ge dej i väg, sch! Busa inte hit och lusa inte hit en gång te, för då vrider ja om kran på dej. Men dä ska va gott kaffe och inge blask. Brännvin å konjak å rom ha vi själva, för kask bjuder ni väl inte på, jäkla läsarbyke! Sch! Nå! Masa dej i väg å visar du sura miner så kom ihåg att du ställer te ett litet helvete för Söderbom när han kommer hem. Men dä har han väl för jämnan, kan ja tro. Rör på klövarna nu! Hick!

Kristin hade redan dragit sig upp på trappan. Det fräste och sjöd inom henne, men förståndet sade henne att hon gått för långt. Det var ingen annan råd än att ta emot båda. Och klokheten bjöd att stämma ned tonen.

— Ja, ja får väl bädda åt kamraten på golvet i kammarn då. Ja menar inget illa, men när I kommer in i ett gudfruktit hus med svordomar å så inte ä nyktra, så får I inte undra på’t — —

— Så där ja, dä va andra toner i klaveret, så ska dä låta! Men nu ä ja arg, å nu flyttar hon opp på kammarn själv, så länge Söderbom är borta. Vi ligger här nere. När en får främmat, ska en va schangtil! Hon ska ta emot oss som om vi vore ett par kolportörer, d’ä va hon ska. Å vad nykterheten anbelangar, så angår dä inte[77] dej, om ja ä full på egen mark. Ä inte halva stugan min? Nå, vaffaen hostar du kabiljo om, då? Å vill du inte ligga på kammarn, så kan du ligga i barnkammarn, för den ä ju också tom — hick! Ha ha ha! Nu fick hon så hon teg!

Kristin var redan inne. De båda stallbröderna följde henne och gingo in i storstugan, där de vräkte sig i gungstol och långsoffa.

— Jaha, du Sjöblom, så ska di tas. Men dä här ä allt nåt annat än te ligga å kränga i en våt koj i en skans mä tjuge negrer å malajer å dagos å kineser. Ska vi stanna här å bygga åt oss å gifta oss å bli landkrabbor, sjung ut bara! Men i morn reser vi in te Norrtälje å sir på stan. Där bor förstås bara bondkaniner, men vi ska visa dom hur dä går te. Här ska faen bo tesammans mä käringen, när Söderbom ä borta.

När Kristin kom in med kaffet, snarkade hennes gäster. Hon ruskade milt på Karlsson, hon skakade på Sjöblom, men båda sovo den fulles och tröttes oskuldssömn.

— Tocka svin! Men d’ä väl bäst å bädda åt dom för å göra Söderbom te viljes.

Hon bäddade den äkta sängen åt Karlsson, men som Sjöblom redan intagit långsoffan, var intet att göra åt honom. Hon lade en kudde och ett täcke på en stol bredvid och gick ut för att relatera faktum för grosshandlarns pigor.

Då hon kom in igen vid 10-tiden, sovo de ännu. Karlsson snarkade med gapande mun i gungstolen och Sjöblom kved i sömnen i sin obekväma[78] ställning på soffan. Men nu lyckades det äntligen att få liv i dem.

— Ja, nu får I ursäkta att kaffet ä kallt, men I stog rakt inte te å väcka.

— Spelar inge piano, sade Karlsson, men nu ä vi hungriga. Du, Sjöblom, ä vi inte hungriga? Va säjer du om en dragnagel å lite käkrunkning? Har ni mat? Ni sitter väl inte på vatten å bröd heller!

— Ja, si hade ja vetat å detta här — men nåra kalla strömmingar å smör å brö finns ju allti.

— Strömmingar, just dä ja! Ja har förbanne mej inte ätet strömming på åtta år. Öl finns inte, förstås, har ni svagdricka?

— Näe, men en slurk mjölk — — —

— Stopp å belägg! Mjölk, nä dä får en sån helsinges barnsmak i mun utå. Nåja, vi reder oss mä nubben, å kallt kaffe te dä, d’ä inte kattlort. Å sen kojar vi. Purra oss i ottan, för vi ska in å si ätter va Norrtäljeborna tål. Tvåan går tebaks i morn, den vi kom mä. Ja har ju för rexten ingenting å göra här, när Söderbom ä borta, sade Karlsson och gäspade.

— Jo, ja ska väcka så ordentligt så!

Karlsson grinade.

— Ja, när hon vill bli åv mä oss, tacka faen för dä! Båten går klocka 10, så dä behövs ingen svinotta.

Kristin dukade fram den frugala kvällsvarden, bäddade åt Sjöblom, tog godnatt och försvann på kammarn. En lång stund lyssnade hon på hur de slamrade med knivar och tallrikar, skålade och[79] skrattade, men så tystnade det äntligen och fridens ande hägnade åter Söderboms tjäll.

Vid 9-tiden väckte Kristin sina gäster: — Nu ska ja tala om nyheter. Söderbom telefonerade te handlarn för en stund sen, att han hade sport åv styrman på Fyran att Agust var hitkommen. Han hade skullt gå te Östhammar me fortischen å salt annars — å plank — men nu kommer han in hit i förbifarten på ett dygn, så I får språkas ve. Han trodde han skulle kunna va här te natten, om vind får stå som han står. I ska välan ha en bit te frukost?

— Nä tack, vi äter på båten, för där får vi bärsan — ä du inte rosti i nubbröret, Sjöblom? ja, då kommer vi tebaks mä kvällsbåten. Dra å den värsta smörjan å skorna, så reder vi oss själva.

Efter fem minuter såg Kristin genom köksfönstret de båda blå ryggarna försvinna bland björkarna i strandhagen.

Vid midnatt kom Söderbom — men inte hade någon Karlsson kommit med kvällsbåten. Det var ingenting att göra åt, utan Söderbom och Kristin gingo till kojs i den av Karlsson vanhelgade dubbelsängen. Åter svävade fridens ande över Söderboms hus. —

Knack, knack, knack! Det trummades försiktigt på gårdsfönstret. Kristin satte sig upp i sängen.

— Söderbom, vakna, Söderbom, d’ä någen som vill in. D’ä välan Agust!

Söderbom satte sig yrvaken upp. Det började dagas. Nu trummade det igen. Söderbom klev ur[80] sängen, gick fram till fönstret och öppnade det på glänt.

— Vem ä dä?

— D’ä Agust å faen ä lös! Släpp in mej!

August sluddrade något på målet.

— Komma som en tokstolle mitt i natten! Ja, ja ska öppna!

Och Söderbom fick på sig byxorna och öppnade förstudörren.

August raglade in.

— Va i herrans namn står dä på? Å varför kom du inte mä kvällsbåten, som du hade sagt?

— Faen ä lös, Söderbom! Har du nåra pengar? Mina å Sjöbloms ä slut. Ja får lov å ge mej i väg på eviga momangen. Dom ä efter mej —

— Hocka dom?

— Bylingarna, förstås! Här ä inte tid te predikningar, utan fram me kovan! Dom vet vilka vi ä, å vi kan ha länsman här när som helst.

— Pengar! Ja, vi skulle ju göra opp våra affärder, men vem tror du har pengar så här när som helst — — —

— Hosta inte, bonne, utan ro hit mä va du har! Tror du inte ja förstår att du har pengar, när du har haft frakt te Stockholm? Å nu ska du sätta in dom på banken i Östhammar. Sjåpa dej inte, snåljåp, utan hit mä hela fallerallan! Du ä skyldi mej nåra tusen, kom ihåg dä, bonne, å titta på min norra karda å sej om där inte finns krafter! Opp mä sedelboken bara! Sjöblom blev[81] full, förstås, å bylingen tog honom, men ja tog’en ifrån dom å klämde två bylingar i skallen mä var sin halv öl å så tog vi på skubben. Vi drack toddy mä Andersson som har motorbåten å så va dä styrman på Regina å maskinisten på Adonis, men här har ingen tid å reda ut såna historier utan hit mä pengar bara!

— Kom går vi in i köket! Har ni slaget polisen? Dä blir fästning, dä!

— Ja, just därför, dumskalle! Hit mä fem hundra lock, å dä på fläcken!

— Tror du ja bär så mycke pengar på mej? Men var ä han som du hade mä dej?

— Dom ligger å kattar nere i sundet, han å Andersson mä motorbåten, vi fick tag i honom sen, å nu ska han hjälpa oss te Furusund å där ta vi Stockholmsbåten. Men prata inte kaviar utan ro hit mä mässing — för di har spaning på oss.

— Men hur har ni — — —

— Fråga inte, bonnjävel, utan hit mä kovan, annars tar ja fästning, tror du att ja ä rädd, men efteråt blir dä rejs mä dej så dä passar precis! Reta mej inte, för då honkar du smockan. Har ja inte rättighet å klå dej i mitt eget hus, va?

— Men ja har inte så mycket pengar, dä kan du välan begripa — hemma inte! Jag har kanske 200 å dom ska du få, men ja ska ha kvitto å vittne innan du får dom.

— Tror du ja ä ohederli också? Supet har ja gjort å slagets, men skojat nån har ja aldri gjort. Å här ska du ha för dä sista ordet — — —

[82]

Pang! Och Söderbom stöp i spiselaskan för en välriktad smocka.

— Vill du fram mä pengar nu, din skenhelia skojare?

— Jae söte Agust — stanna här så ska ja gå in efter pengar — du väcker ju Krestin.

— Nä du, ja följer mä å sir efter att du inte smusslar undan nåra sedlar — ja känner ullen, sa fan om prästerna. Du kommer undan billit den här gången.

— Ja herre gud — — slå mej inte bara — ja, ja ska — — —

Och de stegade tillsammans in i storstugan. Söderbom öppnade byrån och tog fram sin digra plånbok.

— Ta hit boken — håll dej lugn, kärngfan, ja tänker inte göra dej te änka — ge mej si — å — du har ju plenti — du sa 200 men här har ja 250 — 300 — ge mej si 375 — dom galoscherna passar mej! Egentligen skulle du ha dej en torvel för du ljuger mä, fast du ä Guds barn, men ja har inte tid — kvitto skickar ja ifrån första hamn — nu ger ja mej i väg — å du ska få höra åv mej — å när länsman kommer i morn, så — om du nämner ett ord, förstår du — ja ajöss mä dej å ajöss, Krestin å tack för dä lilla som har varet — ja kommer tebaks när di har fått hinna lugna sej — ajöss!

Söderbom stängde suckande dörren efter svågern — men i nästa ögonblick hördes steg och en dunkning.

— Va ä dä?

[83]

— Jo, Söderbom, kom ihåg att vi har inte gjort opp än — å gift om dej så fort du kan! Dä va egentligen kappsäckarna ja ville ha, för dä kan behövas en geting på sjön — men rör på klövarna, kappsäckarna har käringen reda på.

En halv minut efteråt kom Söderbom med kappsäckarna.

— Ja ajöss nu för sista gången! Du gråter väl inte för ja far, läsaremickel där! Tjo hej!

Och August Karlsson lämnade springande sin och Söderboms gård.

Liverpool ombord på stimbåten King John.

Härmed intygas att jag fått 375 kronor som afbetalning på skeppar Söderbom på Harös skuld till mig, August Karlsson.

Som ofvan

August Karlsson.

Sjelf närvarande vittne intygas:

Fredrik Sjöblom. Fergus O’Flanagan.

Vi klarade oss fint som fläsk till Malmö men nog feck Norrteljeborna veta vems ande di guppade mäd och det dröger nog innan jag hälsar på i gamla Sveden igän jag kommer när dä växer små blommer på bylingarnas graf hur geck det sedan kom ihog att jag är inte dö utan lefver[84] vid god hälsa nästa gång jag kommer häm skall jag holla ordentlig räjs så spar på slantarna vänligen

August Karlsson.

P. S. Jag gir faen i pängar, men nog skall du få betala.

D. S.

[85]

Kåseri.

Vad beror det på, att folk förefaller flackare nu för tiden, blekare, utan karaktär mot förr? Kanske för att jag lever kvar i det gamla, bland min ungdoms herrar och bönder.

Då för tiden fanns det verkligen klasskillnad. Nu leva vi i nivelleringens tecken. Högst uppe i småländska höglandet, där järnvägarna verkade nyskurna sår och där postdagarna verkade verser ur Uppenbarelseboken levde gamla familjer på sina gods som de gjort i århundraden. Där gick ingen kusk över gårdsplanen utan att hålla mössan i hand. Där satte tjänarna en ära i att tjäna i generationer hos samma herrskap. Där spunno husets adliga döttrar i kapp med pigorna, och den stalldräng som bar sig illa åt föredrog att få smörj av husbonden framför att bli avskedad. Ett avsked då för tiden var ett misstroendevotum som satte fläck på vederbörande och hela hans släkt.

Just den trakt, jag är uppfödd i, var full av original. Klasskillnaden var skarp såväl mellan bönderna som mellan herrarna. Min egen släkt var ju delvis av bondras och jag minns min stolthet[86] över att åtskilliga voro häradsdomare och nämndemän — dystert blickande gubbar med sävliga later men med humor i vänstra ögonvrån. Deras åkrar voro välsköttast, deras hästar skeno av välmåga och deras kläder voro hemvävda. Ty deras hustrur skulle icke ha velat överleva nesan att se sina män klädda i dåliga köpkläder.

På den tiden funnos strängt taget inga avstånd. Man hade släktmöten då och då och reste sina tio mil i kärra för att få umgås några dagar vid bröllopstillfällen eller begravningar. Det var festdagar. Då flödade brännvinet och det hembryggda ölet, glädjeskotten knallade och man giljade inom släkten. Då nötte man salsgolven med hårda stövelsinkor i polska och vals och lekar gjordes, som nu äro glömda. Körsbärskalas och brännvinsorgier, ett litet slagsmål då det passade och robusta skämt med motsatta könet förgyllde tillvaron. Jag minns ett bröllop nere i Pelarne socken, då tvåhundra gäster en morgon saknade alla sina skor. Man hade legat i syskonbädd i logarna och en dräng hade gömt alla skor och stövlar under ett badstugolv. Nå — man fick gå en dag utan skor tills gömstället upptäcktes, fast det inte var lätt att placera de tvåhundra paren. Men drängen, som gjort brottet, vågade icke visa sig i bröllopsgården förrän trakten återtagit sitt vanliga utseende.

Men det var inte detta som jag egentligen ville tala om, fast det kanske har sin betydelse som förutskickad anmärkning.

Därnere i min hemtrakt bodde tre gamla gubbar,[87] som voro vana att träffa varandra för att spela kort. De hade inte nästgårdsväg till varandra, men de hade landåer och små skarpsprungna smålandshästar. En var hovpredikant — han drack alltså toddy och vin och brännvin. En annan var bergmästare och var en stor man i Småland. Den tredje var kapten och hade varit med i finska kriget. Han var jägare och fiskare och han brukade ro ut i Solgens vackra sjö och bo på en ö där — ligga och sova på en häll som han gick och stod. Han hade för resten varit god vän med Johan Ludvig Runeberg, som var också han en väldig jägare. — Och så höll jag på att glömma en annan, en fjärde, en gammal jämbörding, som också hade varit med i finska kriget. Han satt hemma på sitt gods klädd i vadmalskläder och spelade harpa, vackert och musikaliskt, och var för övrigt socknens ackuschör. Jag minns en dag då vi unga — jag kom med på sladden — men jag var glad att få leka med — vi voro på fotvandring och kommo till den gamle harpspelarens och ackuschörens gods för att övernatta där. Vi fingo gå i procession in i hans kammare, och han lade händerna på våra huvuden och välsignade oss. Han var nitti år gammal — och hans gamla hustru satt bredvid och konstaterade faktum, vit i huvudet och vacker i ögonen och förvånande sig över den nya tiden som kom in i de gamla rummen med oss unga.

Alla dessa gubbar voro bortåt nitti år och brukade träffas sedan någon generation för att spela kort. Då kom bergmästaren med sin gamla[88] kupé och hämtade hovpredikanten, för vilken denna lustresa till de gamla kamraterna var en epok. Men hovpredikanten var rädd för att åka fort, och bergmästaren satte full fart i backarna på gammalt småländskt maner. Nu finns det en backe, väl en fjärdingsväg lång, från Boaryd upp åt Eksjöhållet. Båda gubbarna sutto och pratade, och så småningom hade de passerat backen. Då måste gubben hovpredikanten säga något och sade: — Tack, kära bror, för att du inte körde så fort utför denna farliga backen! Jag satt med andan i halsen hela tiden. Tack, kära bror!

— Jonsson! sade bergmästarn, vänd och kör upp igen!

— Ja, men kära bror, sade hovpredikanten.

— Kör, sade bergmästarn.

Och hela ekipaget begav sig i väg tillbaka till backens krön.

— Vänd! sade bergmästarn, och full fart!

Det bar av i karriär utför och hovpredikanten satt och kippade efter andan och höll sig fast i krökarna.

Och ändå hade han varit med vid Leipzig och i Norge.

Dessa gubbar voro på väg till den gamle kaptenen, Runebergs vän, den gamle jägaren, för att spela kort några dar. Deras kamrat harpspelaren och ackuschören var icke med vid detta tillfälle, utan de hade som uppgift att hämta fjärde man till kortspelet. Denne fjärde man var också en gammal kurre. Han var länsman och hade varit fjärde man under ett trettital år. Men han var[89] naturligtvis underklass och behandlades som en sådan.

Alltnog — de hämtade länsmannen och så småningom nalkades de kaptensbostället. Där blev full fart. Där blev supé och toddy och korten kommo fram. Gumman skickades i säng och gubbarna fortsatte. Ångande krukor med varmt vatten, god konjak och rom kommo på bordet.

Gubbarna började bli osams — de började skrika och svära. Länsmannen var den lugnaste. Och vid en paus i grälet vågade länsmannen komma fram med ett förslag, däven av konjak som han var: — Hör nu, herr bergmästare. Och ni andra ärade medspelare! Nu har vi spelat kort med varandra i jämnt tretti år och nu tycker jag — hick — att vi kunde ta och lägga bort titlarna!

Det blev tystnad vid spelbordet, man tittade på varandra — och plötsligt sade bergmästarn: — Hut, allmoge!

Länsmannen sjönk ihop och fann att han framställt frågan om titelbortläggningen något för tidigt, att det över huvud taget var dumt att han föreslagit den. Då sade kaptenen: — Ja, då fortsätter vi spelet som om ingenting hade hänt! Ä inte kommissarien med om det?

— Jag ber tusen gånger om förlåtelse, om jag har varit oförskämd, sade länsmannen och ilsknade till ett slag. Men jag menar, då herrarna har sökt opp mej under tretti år, så betyder det väl någonting. Det betyder att herrarna behöver mej!

[90]

Då sade den gamle kaptenen: — När man spelar 1/10 öre behöver man ingen. Har kommissarien vantrivts i vårt sällskap, så säj bara ifrån!

Hovpredikanten sade: — Detta gräl har jag upplevat i minst tjugufem år, men det har alltid rört sig om pengar och inte om brorskålar. Fatta nu sitt glas, herr kommissarie, och krök armen om min egen arm. Låt oss vara tillsammans och låt oss dricka. Jag dricker som själasörjare — — —

— Lekamen och blod, föreslog kommissarien —

— Du hör ju själv att han är oförskämd, sade bergmästarn. Här hämtar vi kommissarien för att bereda kommissarien någon glädje och trevnad och vinst på spelet, och så ger han sig opp ibland oss. Hut, allmoge!

— Vem skulle ge? frågade kaptenen.

— Den som frågar, sade hovpredikanten. —

Detta resonemang berättade den gamle kaptenen för mig för många herrans år sedan. De äro döda alla deltagarna i spelet. Och deras jaktmarker äro öknar med stubbar och torr ljung. Deras tjädermarker med väldiga furor uppe i Skurugata betyda ingenting längre.

När jag var där sist och gick för mig själv på de gamla stigarna, kände jag min ungdom leka som en gul fjäril framför mig. Jag dök in i skogen. Stigen slingrade i ungskog som var lika gammal som jag. Jag såg på stubbarna att folk hade varit där och stulit. Men under tjugufem[91] år hade där växt upp en ny skog, som tycktes säga till mig: — Hej, gamle gosse, du ser att vi följa med.

Stigen slingrade över fällor, genom ensnår, över bäckar som porlade och sjöngo min barndoms visor — och plötsligt stod jag vid ett stalp. Vägen tog slut — men en ung björk växte upp ur en dal — och nu tro ni mig inte, men jag hoppade ut från berget och tog tag i björken och den vek sig som förr i världen. Jag kom ner lugnt och behagligt i mossan just där jag ville komma ner och där bäcken gick brun och mörk över och mellan bruna stockar och grenar och stenar som legat där många hundra år.

Jag hörde änder snattra en bit ifrån mig. Där hade varit en damm för många hundra år sen, och brunvioletta stockar lågo och talade om mina egna förfäders arbete under den s. k. medeltiden. Stockarna voro skulpterade av bäcken och en jättefura låg ikullfallen tvärsöver dammen och berättade om underbara saker. Jag tycker inte om att citera. Men jag måste erinra mig Gustav Frödings vackra känsla — densamma som min, då han säger:

[92]

Jag minns inte för resten. Men jag ville påminna mig en vacker dikt av Fröding — någon vers ur den — där han sade något åt samma håll som jag menar. Jo — det är denna:

Tänk efter! Den känslan ha vi haft, vi som tycka om att gå ensamma i skogen och plötsligen komma till ett ställe, där vi stanna och säga till oss själva — Detta måste vi måla!

Vi mena alltså med Gustav Fröding:

Men kanske jag börjar bli sentimental. Skulle det vara något fel? Nej, jag tror det inte!

Tänk er en dalgång med en bäck längst nere och en gammal damm och märken efter en gammal kvarn — allt i skuggan under furor och med änder, som äta i gyttjan. Och vinden som går över alltsammans. Och mossa som det dryper av och smäckra björkar som stå liksom generade av att få växa i sällskap med tallar — och ett vatten så kolsvart som — ja!

Detta är min sentimentalitet.

Jag märker att jag har kommit litet bort från mina gamla kortspelare. Men det gör ju ingenting. Jag sitter här ensam en natt i Grisslehamn och observerar att luften blir allt ljusare och allt mindre blå genom fönstren.

[93]

Och genom min hjärna susar som en vacker känsla Gustav Frödings:

Ja — det blev verkligen ett kåseri. Men hurudant?

[94]

Söderbom.

När Söderbom hade fått några kaskar, kom han alltid i det vilda lynnet. Han var en storväxt, bredaxlad karl och hade satt skräck i samhället ända sedan han blev så gammal, att han dugde på sjön. Hans tempi voro de vanliga. Först började han gråta så hela kroppen skakade, och så länge han höll på med det, var han inte farlig. Då kunde man med lämpor och goda ord få ut honom på vägen, men då var det också bäst att regla dörrar och bomma igen fönster. När han då inte kunde komma in igen, blev han ursinnig, slog ihop händer och klackar, neg och svor, rev ned staket, sparkade på dörrarna och lovade utgjuta blod, tappa dom bleka allesammans. Då även detta blev utan resultat, drog han kniv, gick omkring halva natten och högg i dörrar och väggar så att kvinnor och barn gräto och männen lovade sig själva och sina hustrur, att detta var sista gången de varit i lag med Söderbom.

Han hörde också till det slags folk, som klär av sig för att sätta fasa i andra och det hade hänt några gånger, att han under gråt tagit av sig alla[95] plagg utom skorna för att bli litet ledigare, när det stora slagsmålet skulle börja — ingen vågade sig på honom, ty han såg verkligen fruktansvärd ut, där han valsade naken på vägen och högg med kniven omkring sig.

Så hade Söderbom hållit på i många år och rädslan för honom tilltog, men som det oftast var han som bjöd, var det inte så lätt att undvika hans sällskap, och kask får man inte alla dagar.

Men så kom en ny präst till socknen, en ung man, och hans första göra var naturligtvis att bekanta sig med sina sockenbor. Han såg hygglig ut, kunde prata med både gummor och gubbar, och det riktigt förståndigt till och med, fast han knappt hade början till skägg än och var liten till växten.

En söndagskväll var han inne hos lotsförman Karlson och drack kaffe. Och rätt som det var, började ett kattrakande ute på vägen. Karlson tittade ut genom fönstret. Mycket riktigt, det var Söderbom, som var i tagen igen.

— Vem är Söderbom? frågade pastorn.

— Jo, nu är det bäst vi reglar och bommar till, för annars kan det bli blodsutgjutelse, sade Karlson. Söderbom har supit igen, och då drar han alltid kniv och stark är han som en björn och ett riktigt vilddjur. Det har han varit ända sen han var barn.

— Det var otäckt, sade pastorn. Har han skurit någon?

Karlson såg på sin hustru.

[96]

— Nääj, det tror jag verkligen inte han har gjort. Kan du påminna dig, om han har skurit någon? Neej, om jag tänker efter, så har han inte det. Men han lever galen och hugger kniven i varenda dörr utefter hela landsvägen, när det sinnet rinner på honom.

— Nå, men har han slagit någon då? Han måtte väl ha gjort något våld någon gång, eftersom han är så fruktad?

— Neej, när jag tänker efter, så kan jag inte påminna mig något sådant, men farligt ser det ut — hela byn låser in sig, när han är ute och är i tagen.

— Vad är ni för karlar i byn, som tål sådant där? Jag skall gå ut och tala med honom.

— Nej, för Guds skull, goda pastorn, gör inte det! Det kan bli en olycka!

— Nu går jag ut emellertid, men ingen får följa med.

— Ja, men pastorn — — —

— Adjö på en stund!

Pastorn gick ut. Det var nästan nermörkt och några steg bortåt vägen valsade Söderbom som bäst och högg kniven gång på gång i handelsmans magasinsvägg, allt under upphävande av fruktansvärda tjut och avgivande av löften om blodtappning.

Vad som hände mellan pastorn och Söderbom fick ingen veta. Men tjuten tystnade, och om några minuter kom pastorn in igen. Söderboms stora slidkniv bar han i handen.

Karlson gjorde stora ögon.

[97]

— Hur har pastorn burit sig åt med honom? Vi var rent hjärtängsliga.

— Söderbom kommer aldrig att bråka mer, sade pastorn. Sådana som bara köra kniven i väggarna och tala stora ord, äro de minst farliga.

— Ursäkta, men pastorn har väl inte kunnat klå honom, pastorn som skam till sägandes är så ung och småväxt?

Pastorn log.

— Något illa har jag inte gjort honom. Emellertid tror jag att Söderbom är avsatt från sitt tyranniska regemente här i byn. Men nu måste jag gå. Tack och adjö!

— Men törs pastorn verkligen gå ensam? Söderbom — —

— Jo, jag är inte rädd och behöver ingen hjälp. Adjö nu!

Karlson och hans hustru gapade efter pastorn, då han gick, och gapade på varandra.

— Si, det var en präst, det!

Dagen därpå cirkulerade ett rykte, att pastorn tagit kniven från Söderbom. Andra dagen växte ryktet med lavinens hastighet. Pastorn hade hållit på att slå armar och ben av Söderbom, som höll sig inne och plåstrade om sina bulor.

När söndagen kom, var socknen mangrant samlad i kyrkan. Men vad som väckte största förvåningen var, att Söderbom var där också. Han var kanske den andäktigaste, han bad och sjöng och lät sina ögon lita till predikanten som till ett högre väsen.

Och så fortgick det. Söderbom var och förblev[98] som en omvänd hand och kyrkan förblev packad varje söndag. När pastorn efter några år fick ett större pastorat, sörjdes han uppriktigt av hela församlingen, icke minst av Söderbom.

Jag träffade kyrkoherden för något år sen och frågade, hur han burit sig åt med Söderbom.

— Å, det var ganska enkelt. Jag känner materialet i skärgården, och det var ganska viktigt för mig att bli populär i socknen för att få meriter till en bättre. Söderbom kunde ha kramat sönder mig om han velat och förstått situationen, men jag satte allt på ett kort och förlitade mig på riktigheten av det vanliga omdömet om sådana där skränare, som bara höta, men aldrig slå till. Jag gick fram till honom, där han hoppade som en stolle, och sade: — Låt bli det där, annars får du stryk! Tag hit kniven! Genast, annars smäller det!

Och karlen blev faktiskt rädd. Han darrade som ett asplöv och bad: — Snälla söta, slå mej inte! — Du skall slippa stryk, om du lovar bättra dig. Och får jag reda på att du burit dig dumt åt igen, går jag hit och piskar upp dig. Gå i kyrkan om söndag; jag vill se på dig. Ingen skall få veta om det här, så länge jag är i socknen. Jag är den nye pastorn! Karlen var det beskedligaste kräk på jorden, det var bara hans supkamrater som skämt bort honom och trott, att han var en förskräcklig slagskämpe. Skål!

Och vi skålade, ty vi voro på en stor middag med mycket champagne hos en hovpredikant.

[99]

Hövlighet.

Vi kallas ju Nordens fransmän — gubbevars. Vad som menas med detta har jag aldrig fått riktigt klart för mig. Det är väl med det som med de flesta andra värden: När de bli utnötta, behöva de en omvärdering. Men man menar väl, att vi äro lika artiga som fransmännen. Gott! Jag har träffat många oartiga fransmän och ännu flera oartiga svenskar gunåssåvisst. Och någon statistik finns nog inte i fråga om de olika ländernas artighet.

Emellertid duger det inte alltid att vara hövlig. Det måste ske med stor urskillning. Låt mig berätta!

Jag hade bott i Paris ett par månader och fått vanor som närmade sig ett visst slags parisares, ty jag bodde i Quartier Latin. Jag kom så småningom att bli stamkund på en bestämd krog, där kuskar och målare och annat fattigt folk åt billigt men gott, raffinerat gott. Då värden på en sådan krog ser att man blir daglig gäst, kommer han fram och trycker ens hand, talar politik och slår sig ned ibland, dricker ett glas och bjuder[100] gärna på ett. Garçonen omhuldar en, talar politik och lancerar de sista kvickheterna. Det verkar familjeliv eller åtminstone inackordering.

Nu äro ju vi svenskar vana att lyfta på hatten i tid och otid. De flesta av oss hälsa nästan hjärtligt på de tjänande bröderna, på restauranger, i butiker, och detta passar bra i Paris och Stockholm.

Men kom till London och gör det!

Jag måste erkänna att jag egentligen aldrig har trivts i London förrän på sista tiden. Jag hade tyckt mig observera att betjäningen på hotell och restauranger gapade på mig. De vände sig om, de viskade, de fnittrade. Jag fattade icke orsaken. Hotellportvakten slog upp munnen på vid gavel, då jag passerade honom, och i rökrummet väckte minsta beställning uppseende. Det blev pinsamt i längden, jag tittade mig i var spegel, om jag möjligen var sotig på näsan — men det var jag aldrig. Jag var snyggt klädd, elegant kan man säga. Jag drack de dyraste drycker, åt den bästa mat och gav gentila drickspengar, dock ej överdrivet, ty sådant medför ingen välsignelse. Men lika förbannat gapade man — nej, tacka vill jag Paris — där är man som hemma.

Emellertid kom jag åter till London för något år sen. Jag skulle bo på ett mycket elegant hotell och kom dit en förmiddag i ressällskap med en vän från Paris. Vi voro båda klädda i nya moderna kläder, köpta i Paris. Det enda originella hos oss skulle möjligen ha varit att vi hade mjuka[101] hattar à la mode du Quartier — men jag har sett stadgade engelsmän också gå i mjuka hattar.

Nå — vi kommo till hotellet, där en gemensam vän till oss bodde sedan flera år. Vi betalade vår chaufför, portvakten satte svängdörrarna i rörelse, vi tackade med en kort hattlyftning, vi kommo in i vestibulen, lyfte på hatten för tjänstemännen, av vilka vi skulle beställa rum — har ni sett på fan — gapade inte alla, portvakt, portierer, kassörer och gäster som uppehöllo sig i vestibulen! Vi fingo våra rum och frågade efter vår vän, doktor L. Han var för tillfället icke hemma. Vi ajusterade oss, rekvirerade en automobil och reste ut på en stund — följda av employéernas förvånade och leende miner. Vi tyckte att vi kommit till en bondhåla, en brackopolis. Nej — leve Paris!

När vi efter ett par timmars promenad åter susade fram på asfalten till hotellets entré, stod vår vän doktorn där, han också småleende och med icke så litet ironi i vänstra ögat.

— Hör ni, pojkar, innan vi gå in och få en drink, så hör och lyd ett gott råd: Hälsa aldrig på någon betjäning! Rör aldrig vid hatten i ett hotell, en restaurang, en butik! Ni har hållit på att förstöra mitt anseende här. Då jag kom hem, sade en portier att ett par högst underliga människor hade sökt mig. Var det kanske patienter? frågade jag. Var det gentlemän?

— Tja, kanske det var gentlemän, men de bockade gång på gång och lyfte på hattarna ideligen — men det var kanske gentlemän ändå —

[102]

Emellertid behålla vi bilen och resa nedåt stan till Burberry för att snygga opp er. De där hattarna duga inte. Ni ska ha mössor — och det duger inte att röka caporal så där — ni måste ha pipor. Och framför allt — hälsa aldrig!

När vi kommo tillbaka på kvällen för att kläda om oss och passerade betjäningen hade vi redan skaffat oss den min, som anstår gentlemän. Alla de mötande, kyparna i rökrummet, portiererna voro bara luft för oss — och borta voro de ironiska småleendena. Man bockade till jorden och vi låtsade som om vi ej observerade det. Men jag måste knyta handen i fickan om min tobakspung för att ej vara hövlig av gammal vana.

Kom ihåg det när ni skall resa till London och försök inse, att denna uppsats icke är en humoresk! Varför skall man alltid skriva humoresker!

[103]

Haröliv.

När Agathe, åltysken från Stettin, kom och lade sig i Haröbukten, blev det liv i land. Han kom visserligen så tidigt att ålen icke hunnit slå till, så att någon kommers var det för tidigt att tänka på, men han hade med sig en stor ankare akvavit, och hövligheten fordrade, att man rodde ut och hälsade skepparn och pojkarna välkomna. Den ena matrosen var en rackare för resten, var svår på flickorna och hade fått smörj åtskilliga gånger särskilt framåt höstarna, då det inte var så lätt att se vem som gav smockan i kvällsmörkret. Men på försommarn hade allt groll glömts och för resten bjöd skepparn på kask och han var inte snål, det skall Gud veta. Särskilt första kvällen fick man sin ordentliga hyra och cigarrer till, fina tyska svarta jäklar så man blev jämt yr i skallen.

Nu vet alla som lagt till vid Harö och varit där någon tid, att gubben Isakson och hans måg Janson inte varit kuttrasju sedan gubben gjorde paktum mellan dotter och måg och tvang honom att skriva på bara några minuter före vigseln,[104] då det inte var så gott att neka för skandalens skull, fast nog hann Janson tala om för gubben vad han var för en skojare. Gubben och mågen talade aldrig ett ord med varandra sedan — de bara tittade som arga tjurar vid måltiderna, och nog kan man tycka att mågen hade rätt att vara ilsken. Gubben kunde väl sagt ifrån i tid, så hade det inte blivit äktenskap av, men efter tredje lysningen var det ju inte så lätt och för resten hade flickan måst börja ta ut kjolarna, så vad det beträffar var ju allt som det skulle.

Allt det här visste ju skepparn på Agathe om, och första kvällen i Haröbukten visste han också att både Isakson och Janson kommo ombord — i var sin båt förstås och på olika tid. Och då blev det alltid gräl, när de fått en fyra, fem kaskar. Då talade gubben om för alla i kajutan att mågen inte var värd så mycket som en strömmingsråk och mågen sade rent ut att gubbjäveln skulle få på plytet när de rodde hem — ibland skulle han se hjärtbloden på gubbfan. Men skepparn bara skrattade och sökte raljera bort alltsammans med mera kask. Där satt gubben och mågen och söp och morrade åt varandra. Gubben var för resten inte rädd för Janson, ty den senare hade supit rätt friskt i sin tid och var väl inte så mycket att ta i, men han kunde ju vara lömsk och ge gubben ett tjuvnyp bakifrån, om han inte såg opp.

Så kom förra sommarn. Vi seglade med kuttern till Harön, och när vi svängde in i viken låg åltysken där redan. Det var sent på kvällen, men[105] vi uppfattade tydligt att man inte gått och lagt sig än ombord på Agathe. Där skreks och sjöngs, och Ede, äldste matrosen, spelade handklaver på backen. Vi sågo några skuggor röra sig på däck i något slags takt. Man dansade bland rundhult och ändar på däcket.

Just som vi fått kroken i bottnen bara några famnar från Agathe, hördes en misstänkt plumsning och förvirrade skrik därifrån. Vi sågo en man hoppa i en av de många ekorna som garnerade sidan. Vi sågo honom luta sig över kanten och hala in ett bylte som hostade och spottade, och någon skrek: — Lägg den jäken i ekan! Låt’en inte komma ombord igen! — Ånej, va lugna ni, han kan inte, så gärna han vill! — Låt dä värsta rinna å’en, å ro’n i lann! Ta å dra den jäken mä en ända ett slag! Ryka på svärfar sin, tänk sån en jäkel — men gubben var säker, han gav’en en ibland ögona så dä passa precis!

Då förstodo vi. Janson hade börjat bruckla med gubben Isakson om gammal ost och fått sig en kimboblängare, för gubben hade gamla sjötag och Janson var ju bara långt oppifrån land.

Någon rodde Janson i land. Liggande på bottnen av ekan sjöng han en vild sång, som handlade om blod och kniv och gubbfan. Han improviserade alltid, då han blev full. Det var inte vers, men det lät som något gammalt hedniskt kväde, nog så ruskigt för resten. Karlen som rodde vräkte Janson i land, där han blev liggande[106] som en hög kläder. Han gav ifrån sig en och annan ton i början — sen somnade han.

Först mitt i natten rodde de andra gästerna från skutan. Vi väcktes av knakandet i båtar och åror, när de gåvo sig i väg. Vi hörde dem bråka i buskarna och småsjunga uppåt skogen. Janson sov som ett paket.

Dagen efter skulle vi gå upp i byn och köpa färsk fisk. Vägen slingrade sig genom hagar och skogsmark, och just som vi skulle gå ut på Mattsons odling, skar ett skrän genom tystnaden, ett nödrop som kom oss att först tvärstanna och sedan ana något hemskt. Och det tystnade ej. Någon skrek för livet. Vi rusade i riktning mot den vrålande. Vid Mattsons lada rörde sig något bakom en albuske.

I gräset låg Janson på rygg och Isakson satt gränsle över honom. Janson gjorde skamgreppet på gubben och gubben skrek som om kniven satt i honom. Men gubben hade fått in vänstra tummen i näsan på Janson och vred till tolv medan han med andra handen tryckte ned hans fria arm. Vad som gjorde scenen särskilt pittoresk var att Isakson var alldeles naken så när som på byxor och skor. Hans rock, väst och skjorta lågo i småbitar runt omkring.

Jag sprang fram, ryckte undan gubben och kastade mig över Janson. Men i samma ögonblick fick denne ett bra vridtag om linningen på gubbens kalsonger. Han vred tyget ett par gånger om sin handled. Jag försökte rycka loss linningen, men taget var för gott. Jag bad en av mitt sällskap[107] att skära loss gubben ur taget. Kamraten tog upp sin kniv, gjorde ett snitt och gubben reste sig upp. Jag lade mig över Janson och höll hans armar.

Men Janson hade fått se min kamrats kniv och började under tårar tigga att få låna den. Han såg hemsk ut. Blodet rann i en jämn, tjock ström ur näsborren, som just hade smekts av gubbens järntag. Hans händer voro blodiga upp till armbågarna — det hela verkade slakt. Men värst såg gubben ut. Han var blodig om hela sin nakna överkropp.

— Gå nu hem, Isakson, så håller jag Janson under tiden.

Janson fräste av ilska och småsjöng om kniven.

— Ska ja gå hem igenom byn på dä här viset å bli som ett apspektakel för hela byn? Ska ja dä, Engström? Vill han dä? frågade Isakson.

— Tror Isakson att det är något nöje att ligga och hålla Janson? Tror ni jag har tid med sådant här? Gå nu hem bara, Isakson!

— Nä, han får inte gå hem, förrän jag har klätt å’en böxera mä. Har ja klätt å’en oppte, så kan ja väl klä å’en nerte mä! gnisslade Janson.

— Inte går ja hem så här som ja nu ä! försäkrade Isakson. Ja ska ha Jansons kläder, annars går ja inte hem, nä så jäklar — å dä svor ja på! Ja ska ha klära, ska ja! skrek han. Å va i hellskota har Engström mä dä här å göra för resten?!

[108]

— Ja, va faen har du mä dä här å göra, Engström?! grät Janson. Släpp opp mej, annars!

Ja, vad hade jag egentligen med saken att göra? Och en kamrat instämde: — Låt dom här kurrarna göra opp saken sinsemellan! Vi kan ju stanna kvar och se efter att de inte använda tjuvtag. Slåss ni, bönder! Men tar ni fula tag, får ni smörj båda två!

Nå — att spela skiljedomare i ett mellanhavande, som aldrig kunde göras upp, var ju ingen framtid. Jag släppte Janson.

De röko ihop igen och vi ställde oss på lagom avstånd, beredda att ingripa om så skulle behövas.

Striden gällde nu Jansons rock och väst, ty det skulle ju ha varit en evig skam för byns rikaste bonde att gå hem naken som ett spektakel.

Plötsligt fick Isakson ett bra tag i Jansons rockkrage. De ramlade omkull båda och Janson kom under men framstupa. Isakson slet till och alla ryggstyckena i Jansons rock, väst och skjorta följde med, sköra som kläderna voro av svett och saltvatten. Vild av triumfen över denna lyckade åverkan på fiendens garderob, tog Isakson ett nytt tag, innan Janson hunnit resa sig. Denna gång fick han tag i byxlinningen — och i nästa ögonblick höll han i sin hand hela Jansons byxbak. Mågen var nu värre tilltygad — om jag så får uttrycka mig — än svärfadern.

Då lyste det till ett fult grin i Jansons[109] ansikte, som blivit kritvitt mellan blodstrimmorna. Som en pil var han vid gärdesgården och ryckte loss en väldig stör. Det låg mord i blicken — men nu kastade vi oss emellan. Janson slet av sig resterna av rocken och skjortan, som hasat ned över händerna, och han stod lika naken som svärfadern. Men vi höllo de båda kämparna och förklarade striden avslutad. De ångade av svett och akvavit.

— Om ni nu inte håller er lugna, blir det stryk, sade vi, och det efter noter. Såja, sååja, bråka inte — — nej, lugn, såja! Egentligen borde ni ha smörj — men ni ska slippa — så hyggliga ä vi! Helt om, marsch!

Det blev ett dystert tåg tillbaka ned till sjön. Men kämparna lugnade sig och de insågo att skammen att gå nakna genom hela bygatan aldrig skulle kunna överlevas. Nere vid stranden tvättade de sig och fingo var sin långa oljerock, varefter vi följde dem till byn.

Vi stannade utanför Isaksons stora byggning för att få tillbaka våra oljerockar.

Just som gubben dök in i förstun, kom jag ihåg, att vårt ärende från början varit att köpa fisk.

— Hör nu, Isakson, det var sant, kan vi få köpa lite färsk fisk, ropade jag.

Han vände sig om.

— Ja, ja har just tagit opp abborrar för eget behov ur sumpen i da på morron, så dä går väl an — skulle dä va möcke?

— Ja, så där ett par kilo ungefär.

[110]

— Men ja vet inte redit, va di tar för abborrn nu — d’ä ont ätter fisk, ska ja säja.

— Ja, i Grisslehamn tar dom 70 öre, förklarade jag.

— Ja, men i Tälje tar di visst 80 — d’ä ont ätter fisk!

Rackargubbe!

[111]

Medel mot äktenskap.

Vi frågade den gamle ungkarlen, varför han aldrig gift sig.

— Gifta mej!? Jag!! Nä hör ni, försök inte! Höns kan man nog komma på nära håll utan att gifta sig med dom. Tror ni att en erfaren man gifter sej? Nej, var lugn ni, gubbar, sånt gör bara gröngölingar eller idioter.

— Nå, men då de flesta gifta sig — vill du verkligen stämpla flertalet som dumbommar eller gröna?

— Precis!

— Nå, men du har väl själv varit grön någon gång?

— Om!! Jo, var så säkra. Jo vars, jag har också sprungit efter höns på baler och gått i storm och åkt i landå med dom och bjudit dom på Operan och burit mig åt som en galning.

— Nå, men höll du aldrig på att fastna för någon?

— Tja! Åjo, det kan allt hända det, men jag drog mig alltid ur spelet, då det började osa katt och de började bli sentimentala. Jo, en gång[112] var det verkligen nära ögat, och det var den enda gång jag själv blivit sentimental, men då räddades jag av en tillfällighet. Flax, bondtur, kalla det vad ni vill!

— Nå, men berätta då!

— Ja, jag var ung, förstår ni, så där ung så jag färgade av mig, och flickan var stilig och hur vi krånglade med promenader och baler och banketter och fan vet vad, blev det klart oss emellan. Jag presenterades i familjen och vi skulle förlova oss. Rika var dom med stenhus på Söder och skulle ge supé, för flickan ville ju visa upp mig för släkt och bekanta. Jag kom, elegant med frack utan ryggfoder och blankskinnsskor och friserad som bara fan. Och jag kom lite tidigare än de andra för att få prata med flickan och få mig ett glas punsch med svärfar, som var en glad garçon. Nå, när vi suttit och kuttrat en stund, kom gubben och ville ha ett glas med mig. Vi pratade och skojade och la bort titlarna och hur det var, kom vi att tala om styrka och vighet. På den tiden var jag ingen duvunge, kan jag försäkra, och livad var jag naturligtvis — tacka fan för det, när man skall förlova sig — och hur vi krånglade och pratade, ville gubben att jag skulle visa, att jag verkligen kunde slå en frivolt — han trodde det inte riktigt, sa han.

Begärde han intet krångligare av sin blivande måg, så var jag färdig när som helst! Salen var stor och jag klämde till — —

Men i samma ögonblick kommer svärmor ut från sängkammarn. Hon fick klackarna rakt i[113] snoken och spottade ut tre tänder på fläcken och dånade som endast ett äldre fruntimmer kan göra. Jag rusade till serveringsbordet för att få tag i vattenkaraffinen, men högg miste i hastigheten och slog ut halva punschkaraffen över hennes nya sidenklänning.

Ni kan förstå att tonen oss emellan blev lite ansträngd — och på det viset klarade jag mig ur äktenskapsfällan. Inte många svärmödrar står ut med ett sådant behandlingssätt. Och det var inte löständer. Och flickan förebrådde mig till på köpet att jag inte hade ett ord till ursäkt åt gumman efteråt! Skulle jag kanske ha sagt: — Jag ber tusen gånger om ursäkt! eller — Jag rådde inte för det! eller — Det var inte meningen, snälla tant! Det hade blivit lika banalt alltihop. Supén inställdes och svärmor inställde förlovningen. Och nu har ni fått lära er det kanske osvikligaste medel som finns att undgå äktenskapet.

Passa på när svärmor helt oskyldigt kommer in genom en dörr och kläm ut tre tänder på henne med klackarna. Probatum est.

[114]

Tjuvpojkstreck.

På andra sidan bron, under vilken den mäktiga strömmen brusade, höjde sig gatan och smalnade till en gränd, gropig och smutsig, och från den gränden slingrade sig andra ännu gropigare och smutsigare gränder med underliga kåkar, snedvridna, stöttade och liksom gapande med förvånade portar över den nya tiden, som svärtade deras tak med stenkolsrök från fabrikerna och föste in ett nytt släkte i de låga rummen. Men bakom varje kåk låg en idyll, en gammal trädgård med gamla krusbärsbuskar och äppelträd och geranium och tistlar och för övrigt en flora, som var tropiskt yppig, gödd som den blivit av allt slask och smuts, som sedan århundraden flutit ned från gator och gårdar. Ty trädgårdarna sluttade brant mot älven.

I en av dessa kåkar bodde fattigprästen, och med hans son lekte jag i deras trädgård under försommarkvällarna. Vi voro klasskamrater och hade sinne för samma pojkstreck. Vi gjorde jodkväve och lade ut åt traktens pojkar, vi uppfunno krutet och våra tankar sträckte sig till och med så långt som till nitroglycerin.

[115]

Kanske inte läsaren vet, hur man gör jodkväve? Man köper jod på apoteket, slår ammoniak över och låter massan halvtorka. Sedan gör man kulor av den och lägger ut dem på lämpliga ställen. Då kulorna torkat, explodera de vid minsta beröring med en ganska bra knall och ett slag, som gör ont i fingrarna, men för resten är ofarligt, om man inte gör satsen för stor.

Vår granngård var också en idyll, och i den bodde en gammal kapten med sin hushållerska. Mitt på gården stod ett bord med marmorskiva i en liten syrenberså och på bordet stod en underlig pjäs, en urtavla på svarvad fot. Över siffran 12 lästes ordet MIDDAG och över sexan ordet TODDY. Efter denna döda klocka levde kaptenen.

Han var en sextiofem års man, förfärligt mager med lång, brun hals och ett kalt huvud, stora, utstående öron, liten, blåaktig näsa och stripiga, vita mustascher. Han syntes aldrig i trädgården, utom vid toddydags, då han ensam njöt drycken och rökte sjöskumspipa.

Men på andra tider var bersån livligt frekventerad, ty hushållerskan drack kaffe där flera gånger om dagen med sina väninnor.

Nu ägde jag och min vän ett salongsgevär. Kaptenens gård var rikare på sorkar än vår egen, och vad var naturligare än att vi utnyttjade den bättre jaktmarken, särskilt som vi lätt kunde skjuta genom springorna i planket, som skilde de båda idyllerna åt. I ett hörn bakom syrenbersån stod en väldig soplår, som alltid var öppen, och dit[116] smögo de stora, feta skeppsråttorna utmed väggarna från alla sina hål i det gamla, murkna huset.

En dag, mitt under brinnande kafferep, kunde min vän inte låta bli att skjuta en råtta som, obekymrad om gummornas prat, tassade till sin måltid. Men skottet hördes, och djurets dödsskri kom hushållerskans hjärta att stanna av fasa. I detsamma kom kaptenen in från gatan.

— Kan kapten tänka sig, att pastorns odåga till pojke sköt en råtta alldeles nu genom planket! Tänk om det hade råkat mig, som satt ytterst! Tänk bara, sån rackare till pojke — ska vara bättre mans barn! I polisen skulle han, det skulle han!

— Nå, så hade jag väl fått skaffa mej en ny hushållerska — såna växer på trän! Pojkar ska skjuta och käringar ska skrämmas!

Och kaptenens magra skepnad försvann i förstudörren.

Min vän och jag klättrade upp till plankkrönet och ropade med triumferande röster enstämmigt: — Skvallerbytta bing bång! och döko ner igen.

— Sån en gammal rackargubbe! sade hushållerskan. Och ni, era satans pojkrackare, er ska jag nog få tag i!

— Hon kallade honom rackargubbe, och oss skvallrade hon på, sade min vän. Det ska hon få äta upp.

Dagen därpå hände det. Det var söndag och en lämplig dag för utförande av attentat. Torrt och varmt var det, och makterna voro oss gynnsamma. Vi väntade tills gumman gått till kyrkan.

[117]

Då smögo vi oss över planket, lade en stor hög krut under marmorbordet och ledde därifrån en lagom tunn rand fram till och under planket. Så satte vi oss i gräset och väntade.

Mycket riktigt! På beräknad tid kom gumman tillbaka från kyrkan med en likasinnad, och om en kort stund sutto båda vid sitt kaffe i soffan.

Min vän tände på. En fräsning, ett väldigt rökmoln och ett ännu väldigare skrik fyllde gården.

Då röken blåst bort, låg hushållerskans gäst och sprattlade som en däckad abborre under upphävande av ett bland de värsta tjut jag hört.

Hastiga steg hördes och kaptenen kom ut.

— Vad satan tjuter ni för, käringar? Har fan flugit i er i kyrkan? Men här luktar krut!?

— Å — å — goa kapten — det är den här prästpojken, som — — nu är mitt tålamod slut — han höll rakt på att bränna opp oss. Tänk, det rök till och vi var som mitt i en eldslåga.

— Är ni skadade? Lever ni, eller är ni döda?

— Nog lever vi, men oj, du min skapare —

— Nå, då så! Pojkar ska skoja med käringar! Stör mig inte!

Och han slog igen dörren mitt för näsan på skvallerbyttan.

— Nej, nu är det nog! sade hon. Nu går jag in till pastorn. Här ska bli rejs!

Vi bleknade.

— Skubba, du, sade jag till min kamrat. Jag stannar och säger, att far din inte är hemma, när hon frågar.

[118]

Han skubbade. Gumman kom. Jag stod där oskyldig i dörren.

— Är pastorn hemma?

— Nej, han gick ut alldeles nyss.

— Har du varit med om det här?

— Du!! Sa hon du?!

— Åja, nog förstår jag att du har varit med, annars skulle du inte vara här, när pastorn är borta. Och hans slyngel till pojke har förstås sprungit sin väg. Men om inte pastorn vill hålla reda på sin pojklymmel och dom odågor, som springer här och ställer till rackartyg, så ska ja säja till kapten att han går in och ger er stryk! Och det efter noter ändå.

— Äsch, det har han inte krafter till! Han är för mager! sade jag och spände ut mitt tunna bröst.

— Å, nog kan han tukta en sån där snorgärs som dej.

— Den! Som ser ut som en kattskalle på en kälkstake!

Pojkar äro otacksamma. Jag kan inte hjälpa det, men så är det.

— Ska vara bättre mans barn, men dom är som hamnbusar i truten! Men det här ska kapten få veta. Det finns väl polis och rektor. Vänta, du bara! Hon knöt näven mot mig och skyndade ut.

Jag bleknade. Jag såg en ohygglig stut i perspektiv, relegation och evärdlig nesa. Min vän kom fram och jag berättade det som hänt. Hon hade kallat mig du! Det var oerhört av en sån där kaffekäring och skvallerbytta. Det var nog[119] dumt att jag sagt det där om kaptenen, men när en blir arg så —

Ja, han tyckte också att det var dumt, för kapten var en väldigt hygglig gubbe. Men han kunde nog aldrig få veta, vad jag hette.

— Ja, men om han frågar din far!

— Äsch, inte tänker han på det!

Men tydligen hade jag berört någon särskilt ömtålig sträng hos kaptenen, ty efter första lektionen dagen därpå blev jag inkallad i lärarerummet. Kaptenen befann sig också där. Rektorns min var hotande.

— Du lär ha förolämpat herr kapten?

— Nej, det har jag inte gjort.

— Ljuger du också?

— Nej.

— Kanske herr kapten själv skulle vilja säga, vad gossen sagt, då han tycks tredskas?

Kaptenen blev pionröd.

— Tja, egentligen har gossen inte sagt något till mig utan till min hushållerska.

— Nå, men vad har han sagt?

— Hm — tja — det — — tja, det vet jag egentligen inte, men det är oförskämt — tja —

— Har du sagt något till herr kaptens hushållerska?

— Jaa.

— Vad har du sagt? Berätta ärligt och sanningsenligt!

— Jo, jag sa att kaptenen inte kunde klå mig, för han såg ut som en kattskalle på en kälkstake,[120] men hushållerskan kallade honom gubbrackare och det är väl mycket värre — — —

Det ryckte i mungiporna på den gamle rektorn och det hördes fnitter från de yngre lärarna. Kaptenen vågade jag inte se på.

— Gå och anmäl dig för klassföreståndarn, få vi talas vid sen! Marsch!

Jag gick med tungt hjärta tillbaka till klassrummet. —

Stryk, anmärkning för oskick och B i seder vid terminens slut.

Gamle, hygglige kapten! Gamle, hygglige rektor!

[121]

Fredrikson.

Sången lät hes ur sjöbodens mörker. Det var naturligtvis Fredrikson, som var full igen.

— Vem ä dä som går å smyger omkring knutarna? Kom hit, alle man, judar å proselyter, greker och galiléer, bara ni har öl — ja ä sjuk i da, dössjuk — jaså, ä dä Engström! — Godagen, inte illa ment, men si, den där akviaviten som åltysken har, den borde förbjudas mä en särskild paragraf — inte blir en så sjuk utå vanlit Öregrundsbrännvin.

Jag kom barfota med uppkavlade byxor i vasskanten med min gäddsnara och skulle just vika om Fredriksons sjöbod, då han hörde mina steg. Det hade lyckats bra med fisket. En liten knippa smågäddor, utmärkta frukoststekgäddor, dinglade vid min svångrem.

[122]

— Va ska han mä såna där småglin te gädder, inte får en nå betalt för dom, å för resten ä dä olaglit.

— Jag säljer inte gäddorna, jag äter opp dom. Och för resten är det tillåtet att snärja.

— Ja ska låta bli å anmäla Engström, om han bjuder på en sup.

— Tror Fredrikson, att jag går och bär brännvin på mig?

— Nå, då kan ja bju på bå en å en halv, sämre kar ä ja inte!

— Nej tack, Fredrikson, jag fortsätter runt udden, och sen blir det lagom att steka fisken till frukost. Vad gör Fredrikson i sjöbon? Sitter och nubbar, kan jag tro.

— Nääj, Engström, utimillan mig och flaskan är likasom att ett stort svalg befästat — nej, i da går dä inte — särskilt om ja inte får sällskap. Tysken var för svår i går kväll. Här håller ja på mä nätena, för vi ska lätta dom i morron, men ja ger näten faen, ja följer mä honom, Engström, å sir på när han snärjer gädder, å litern tar ja mä mej ifall torsten skulle komma på för häftit.

— Nej, stanna här, Fredrikson, och gå inte med och skräm gäddorna. Adjö nu! Sköt nätena, jag vill gå ensam!

— Vill å vill! Ä inte dä här min egen strand? Går ja inte vart dä kan falla mej in. Ja ska — —

— Adjö nu!

— Jaha! Jasså? Han exmerar inte å gå ihop mä Fredrikson, för Fredrikson ä full, tror han, Engström, ja har varit i lag mä högre herrar än[123] honom, ska ja säja, mä disponenter å deriktörer å präster å fan å hans mor — —

— Ja, stanna nu, Fredrikson!

— Nej, nu ä ja mä, jädrar å slå alarm! Här har Engström pojken opp i alla väder! Tror du ja väjer för nån åv kvinna född, nähäj, gosse — tror du inte ja har skött folk, bå snobbar å rallare — stanna, Engström, får ja säja honom en sak — han tror ja ä dragen, men ett lindebarn ä mycke fullare än ja — tror han inte att ja har varit annat än fiskare, jo, dä kan Engström ta gift på — —

Fredrikson halvsprang vid min sida, ty jag påskyndade mina steg åt landsvägen till.

— å när ja va förman ve skogshygget ve Dannemora å hade två hundra man — säjer å skriver två hundra man — å alla ville di åt mej — di ville si mitt hjärteblo, å ja gick in i högen, inte så mycke som en spasserkäpp hade ja — bara tomma knytnävarna å så frågade ja: Va vill I, folk? frågade ja. Vi vill ha påökt, sa di. Dä ska I få, sa ja, kom an bara, ett dussin i taget, inte fler, sa ja, men jämnt ett dussin, å di kom, å jädrar anoda ble dä inte kattabalik åv, dä va väl tie minuter som ja inte rörde marken mä föttera, men så gjorde ja värmlandskastet, som ja lärde mej utå en beväringskamrat, å di stank omkring mej som ostmaskar — vänta, Engström, ska han få si hur värmlandskastet ä — vänta, säjer ja, dä kan va gott å kunna när en kommer i lag mä såna som bå mej å Fredrikson — en tar i kragen på dä här viset — —

[124]

— Låt bli det där, Fredrikson! Tar han i mej, så tar han i far sin!

— Fara mej hit å dit! En tar så här å — —

Nu voro vi ute på landsvägen och Fredriksons stuga lyste vit mellan lönnarna bara några steg därifrån.

— Å så — —

— Fredrikson!!! ljöd det från lagårdsbacken.

— Va i helsinge nu då? Ä käringen i faggerna? Ja, ursäkta, Engström, men dä va inte illa ment.

Mor Fredrikson öppnade grinden och sade: — Jasså? Ä dä på dä viset?

— Va har du å säja te om, käring? sade Fredrikson.

— Jo, först dä här! Och mor Fredrikson tog litern ur rockfickan på maken och dängde den i stengärdesgården — å sen dä här — och hon tog ett fast tag i rockkragen på Fredrikson, vred om, så han hickade — taget var värt minst 2:50 — och sade: Han ä inte så farli som han låter, Engström. Dä värsta återstår honom.

Det var en målmedveten hand, som förde Fredrikson in i det trevna hemmet.

[125]

Johannas äktenskap.

Johanna Ågren var fyrtio år, då farsgubben dog. Han hade varit änkling i många år och nu satt hon där ensam med en stuga, en sjöbod, sköteka, skötar, ryssjor och laxnot. Det dugde ju inte. Strömmingsfisket kunde hon nog greja med halta Lundin, som varit gubbens hjälpreda, men laxnoten krävde armar och lantbruket gick då inte alls. Lundin förstod sig bara på fiske och för resten började han bli för gammal och påstridig. Han trodde visst att det var han och inte Johanna som fått ärva, men det skulle han få si. — —

Hittills hade Johanna lyckligt undgått kärlekens faror eller åtminstone dess synliga följder. Pojkarna hade hon varit snäv mot och nu var hon då alldeles ur spelet. Hon fick inte leka med längre, men det skulle hon visa. —

Och en dag tog hon båten till Tvärhandsholmen, stannade där två dygn och alla undrade, om hon inte hade någon affär i görningen angåendes försäljning av gården, men där beto de sig i tummen, ty när Johanna kom tillbaka hade hon Vesterberg med sig, han Vesterberg, som[126] var med som besättningskarl på Jupiter, när den förlorade mellan Understen och Svartklubben. Han kom i land på två vetemjölssäckar, som han bundit ihop, och det var ändå på Viten norr om Gåssten. Knepig karl, Vesterberg. Det var bara två, som bärgade sig av åtta mans besättning, och Vesterberg hade väl inte klarat sig han heller, om han inte i sista ögonblicket, just som skutan lade sig på sidan, kilat in i kaptenens hytt efter en liter konjak, ty han fick gå omkring halvtannat dygn på skäret, sur som en katt och utan en matbit, innan man tog honom med på Öregrundsbåten.

Nu hade emellertid Johanna honom med sig. Folk grinade, när de sågo paret stiga i land på bryggan. Lite full var han förstås, ty hon hade måst fägna honom i försalongen, och med tanke på framtiden bar han sin randiga nattsäck tung och knölig av avlånga manickar, som sågo ut som litrar. Men välklädd var han — blå kavaj och styv hatt på nacken och jägerskjorta med sidenhalsduk och näsan röd som vanligt och luggen som förut ner i pannan. Medan Johanna ordnade med styrman tog Vesterberg några snedsteg inåt bryggan och hälsade på pojkarna. De flinade och han flinade, och så döko de in mellan magasinet och båthuset och Vesterberg fick upp en liter.

— Va fasen, Vesterberg, har du inte mönstrat i år?

— Ska bli bondkanin, förstår ni, jojomänsan. Fan ska va på sjön längre, dåliga hyror och skäll[127] jämt. Ska hjälpa Johanna med fisket och dyngsprättningen och — tjofaderillan you know pojkar hick skål och hör sen, va ger ni mej för det, dirty sons of a bitch you know.

— Vesterberg!!! ljöd Johannas röst.

— Vesterberg, va de ja! All right, ajöss på er, långholmare, träffas i aftonsången, sa orgeltramparn te kyrkstöten. —

Sådant var Vesterbergs intåg i fiskläget. Han hade ju lite svaghet för spriten, men kvick och rolig var han och kunde spela handklaver och fröjda vals, och på sjön var han bravo när han var nykter. Hur fisket gick till hade han ju sett som skärgårdspojke, men lantbruket förstod han sig sämre på än fan på psalmboken. Emellertid skulle Johanna nog klara upp det där, ty hon hade skinn på näsan. —

Sex månader efteråt lyste det för Johanna och Vesterberg. Hon var redan i ordning och fixad och klar och kjolen blev allt kortare framtill, och det är ju inte värt att gå till prästen förrän en är säker på saken. Och nu skulle bröllopet stå och folk skulle bjudas. Man kom överens om att bara bjuda de gifta, ty Johanna var ju gammal och det kostade för mycket om alla pojkarna skulle med — ja, det förstås den fick en lov att bjuda, den och den med, men skulle en bjuda alla så gick det åt för mycket pengar och fisket hade slagit ut dåligt.

Vesterberg var med på vad fan som helst. Han hade skött sig. Det var bara på lördagskvällarna han tog sig ledigt och gick ner och[128] tog reda på pojkarna och bälgade en vals på bryggan åt ungdomen och fick sig en slurk av någon vänlig putellägare. Han trivdes, och som ofta händer i skärgården med gammalt sjöfolk, blev han amfibie, fiskade och plöjde om vartannat. Han hade ju maten och allt vad en karl behöver. Vesterberg var lycklig nära på. Ibland flög ju fasingen i honom, särskilt när han fått ett par glas för mycket, och då dillade han om brassar och vakter och stampdävertgajskänklingar och ville skicka Johanna till väders genom skorstenen, men hon klarade regelbundet av bärsärkalynnet med en blandning av smek och hot om kovans förlust, och Vesterberg lugnade sig som förr i världen inför gubben och styret ombord. — Kommer väl min tid, tänkte Vesterberg, och då ska du få si, vems ande du guppar mä!

Men då brudparet lät bli att bjuda alla pojkarna, begicks en dumhet. Ty Jannes Maris pojkar, som voro vildsinta och därtill besuttna, i det de tillsammans ägde jakten Halbrektina av Arön, fattade ett sådant hat till vederbörande, att de beslöto att hämnas. Från Östhammar skaffade de sig en ankare starkt och i sällskap med de andra förbigångna smidde de ränker i Halbrektinas kajuta under förtärande av kaffekaskar och öl.

Då brudparet kommit hem från kyrkan och festen skulle börja — det var en vårdag och isen hade nyss brutit upp och det artade sig till eftermiddag och skymning — hade Halbrektinas redare i sällskap med sina likasinnade druckit mod och hälsa ur ankaren till den grad, att de fattat posto[129] vid Johannas grind och kommit överens om att ingen av bröllopsgästerna skulle få beträda gården utan att bli omkullslagen.

Alltså ställde de sig i grindhålet och började. Nu äro rospiggar ett släkte, som tåla mycket innan ilskan rinner till. Det hela uppfattades som ett lyckat skämt och gamla och unga, flickor och gummor, läto slå sig i mark, särskilt som det skedde under till det yttre vänliga åthävor. Men så kom skeppar Sjögren, liten och fyrkantig och stark — och när Jannes Maris Henning skulle lägga honom, så sa han: — Va i helskote tar du dej te, gösse? och så fick han tag i maten på Henning och lyfte honom och lade honom i så han sprattlade som en abborre kort innan han dör. Och så var den ur leken. Och bror hans, Emil, rusade på Sjögren och fick sig en torvel så han såg en hel regnbåge för ögonen — och så slutade skojet med kullslagningen.

Men pojkarna gav sig inte ändå. De togo sig slurkar ur de medhavda flaskorna och drucko mod och kraft och började göra kalvhopp och slogo ihop händerna och klackarna och gjorde värmlandskast och valsade ibland krusbärsbuskarna och tjoade så det gav eko mot Örberget — och spunno nya ränker.

Det mörknade efter hand. Nu åto de där inne och drucko brännvin och öl och lantvin och ingen tänker på oss längre. — När de börja bli söpna, så går vi in som om ingenting hade hänt!

Mitt emot förstun låg sängkammaren, brudgemaket. Jannes Maris Henning, yr än efter[130] ombordläggningen, smyger sig in i förstun, öppnar brudgemakets dörr, går in, stänger, klär av sig och lägger sig i brudsängen.

Och de andra pojkarna, klokt beräknande, att brudparets gästfrihet så småningom skulle förkovras, gå in i stugan. Där var allt liv och leverne. Vesterberg tog snedsteg och persvaderade gästerna med en liter konjak i ena och en liter lantvin i andra näven och Johanna gick med magen i vädret och serverade fruntimren.

— Välkomna, pojkar! Stig in och ta för er! Skulle bjudit er, förstås, men när I har vett att komma själva så! — Inge ont i det, här ä liv å här ä lejan, här ä tjofaderillan, här ä tjofaderallan, sjung med flickor och pojkar och käringar och gubbar:

— — men var ä Johanna?

— Hon ä där inne i brudkammarn mä Henning, sade Sörgårds-Kalle lömskt.

— Va — fa — Henning! Nej, nu so go and —!!

Vesterberg såg ut som ett stearinljus i ansiktet.

Han rusar till brudgemakets dörr, söker öppna den, men den är stängd.

— Johanna!!!

— Jädrars — å herre jösses — nä nu, nä nu sir ja rött, nu sir ja mörkrött å blod å tarmar — —

[131]

Och han höjer sin konjaksliter och slungar den mot dörrspegeln med all den rospiggska kraft han är mäktig. Den krossas, blir skärvor och den dyrbara drycken stänker över alla pojkarna i förstun. I fickorna har han två liter för att kunna sköta serveringen förstklassigt. Och i detsamma får han idén att gå ut efter en yxa för att komma in till de brottsliga och hämnas. Men just som han skall försvinna ut i mörkret, ser han Johanna komma in i salen från köket med kaffekokarn i högsta hugg. Huvudyr sätter han ifrån sig båda litrarna utanför gemakets dörr, störtar emot bruden, snavar över tröskeln och ramlar på ryggen av en av de bänkade gummorna.

Sörgårds-Kalle knackar förstulet på brudgemaksdörren och viskar. — Saken ä klar! Henning öppnar. Kalle griper litrarna, de båda stänga om sig. Kalle klär av sig och de gå till sängs med var sin liter bredvid sig. De dricka långa klunkar och akta icke på bultningar.

Nu ligger Jannes Maris Henning och Sörgårds-Kalle i brudsängen. De klunka och sjunga och snörvla och snarka. Natten har gripit dem. De sova. Kalle har sin ena leriga stövel kvar på sig och byxorna hänga ned på golvet. En stövel med sinka och lera och allt på det vita, nytvättade brudlakanet.

Vesterberg och Johanna ha uppfattat skandalen i hela dess vidd. Man kan inte köra ut gästerna, man måste hålla god min. Och när gubbarna frampå nattkröken på lantligt maner börja insinuera att det är tid för de nygifta att[132] dra sig tillbaka — gummorna fnittra, pojkarna gapskratta — så säger Vesterberg, att d’ä inte bråttom. Han har varit och petat på dörrlåset — men jädrar, damn it, det här ska de ha igen!

Där inne sova Jannes Maris Henning och Sörgårds-Kalle kappsäckars lugna sömn — medan Vesterberg går omkring och bjuder gästerna på nubben och Johanna med magen i vädret och leverfläckar på de väderbitna kinderna serverar tretåren med lantvin till. Natten lider och så småningom blir skandalen bekant. Nöjda och glada tåga gästerna från gården. Varför skulle hon ta den token Vesterberg? Dummer! Tokig! En sån där matros, som inte har nåt å komma mä! Hon kunde väl ha varit ogift och hållit sig till halta Lundin. —

Vesterberg och Johanna fick lägga sig i köket. Vesterberg ville slå in dörrspegeln till kammarn, men Johanna var klok och tänkte på ekonomien. De drogo ut den gamla fållbänken vid spismuren och slocknade, ty Vesterberg hade fått nog. Hans bröllopsdag hade tilländalupit. Någon egentlig förlust var det ju inte, ty det jungfruliga hos Johanna var ju ett minne, ett minne blott, som uppväckte stridiga känslor hos Vesterberg. But go on — it plays no part!

Dagen därpå, då Johanna försiktigt gick upp i sin understubb för att kika in genom fönstret till de båda brottslingarna, var detta öppnat och sängen var tom. Vesterberg hade nämligen stängt förstudörren för att se hjärteblogen på pojkarna. Men han var för trött.

[133]

Detta var historien om Johannas och Vesterbergs giftermål. Nu kommer historien om Vesterbergs död, stackarn.

Han var ju sjöman, hade seglat på djupvatten och hade blivit litet trött. Jag såg hans händer. De voro som bark och det dröjde länge innan han fick fason på dem. Och så söp han ju. Men han knogade också mellan suparna och han var hygglig, ty han klådde egentligen aldrig Johanna. Det förstås — ibland, då hon blev för jäklig, gav han henne en känga, men nästa dag var han ute och tog upp ryssjorna med henne. En karl behöver liksom litet frihet, litet ledighet ibland. Han tog sig den förstås, och då gick han ner på bryggan och fröjdade med pojkarna. Det var hans rättighet.

Men nu skall jag berätta, hur Vesterberg dog. Det var just strax efter sen hans unge blev född. De hade alltså varit gifta bara tre månader. Vesterberg knogade med vårbruket och tog sig en geting ibland, men det var hans rättighet, och så kom ungen en dag. Gud vad han var kär i ungen! Han satt och jollrade vid vaggan och sjöng engelska visor och blåste på kam, och ungen var lik honom, så det var inge fel på det hållet, det sa han själv. Men så kom den där förbannade åltysken. Det var för resten den här Trine från Rostock, och han hade smugglat akvavit med sig och alla som köpte ål skulle ha sig en kask och Vesterberg var naturligtvis med och sålde ål och drack kask. Säg mig nu för par exempel, varför inte svenskarna själva kan göra ett bolag och köpa upp ål. Men tyskarna är fulla i fan, de har som en bank ombord,[134] fiskarna bara gå ombord med sin ål och får betalt och får kask. Det där talte jag med Vesterberg om, men han var kosmopolit och sa, att han hellre säljer till tysken, för av någon svensk får han inte kask. Rospiggar ta hellre lite mindre pengar, bara de få kask.

Så var det en dag, en lördag, och Vesterberg hade sålt ål till tysken och fått några kaskar. Och så hade sjömanstagen farit i honom. Han ville ha mer kask och så ville han klä av sig och dyka ner i sumpen, där det fanns ett par tusen kilo ål. Kaptenen, han hette Löpsche för resten, blev förbannad och ville ha honom i land, men Vesterberg ville inte. Då tog de och slog en ända under armarna på honom och firade ner honom i båten och satte honom i land, tyskarna förstås! Men han hade fått sjömanstagen i sig, och när han väl var kommen i land och båten hade rott tillbaka, så skrek han att han ville ha mer kask, och rätt som det var, vräkte han sig i sjön och började simma ut till tysken. Men med ett så sjönk han. Dom ut med en båt och fick upp honom och han låg som en flundra och var blå i ansiktet. Då kom Ville Janson, full och galen som han alltid var och sa, att det enda som hjälpte var att gnida fotsulorna på honom. Och han rev av stövlarna och gned och gned. Och det kom vatten ur honom — för många riksdaler — och de slogo honom i ryggen och vände upp och ner på honom och drog ut tungan, men det hjälpte inte. Och så kom Sörgårds-Kalle med en flakvagn och la Vesterberg på den. Han var också full och han tittade[135] och sa att det är bäst att köra hem liket till Johanna, och så fick de opp liket och Kalle satte sig tvärs över Vesterberg på hanses mage och smackade och så bar det i väg. När han kom hem till Johanna blev det ju tjut och lipande — men då sa jag som sanningen var:

— Du kunde väl ha nöjt dej mä Lundin, så halt han var! Där sir du själv nu! Ta en sån där vettvilling! Va förstog han sej på fiske å på skogen å åkern? Där har du för du bar dej dumt åt! Å dä va väl rätt sagt — när en har fiskbragder å skog å åker. Ja, si fruntimmer! Si fruntimmer! Nu sitter ho där mä en sån där liten snorgärs te pojke, å innan han kan ta hand om gårn, hinner ho, Johanna, å komma i körgårn två gånger om! Ä dä likt, dä? Toka där!

Det är gamle gubben Sjöberg som uttrycker sig och inte jag, fastän det tycks så.

Detta är historien om Johannas korta äktenskap med Vesterberg. Det var nog så händelserikt. Johanna sålde gården och flyttade till Gräsö med pojken. Nu har hon väl lekt värsta rommen av sig, för nu är hon femti år — men si fruntimmer, si, di slutar aldrig — till och med när di får vara kära gratis — dä kan fruntimmer vara, men en karl, han ä som han ä, han blir likasom fången i fruntimmernas garn, å han får fortsätta å fortsätta, ända tills han dör.

[136]

Kvinnans rösträtt.

Jag har hittills inte yttrat mig om rösträttskvinnornas kongress i Stockholm. På goda grunder. Därför att jag vet att kaffe är stimulerande — bland grönländare, som fara i kajak, har det åstadkommit den s. k. kaffesvindeln — och kvinnor äro icke tillräkneliga efter några koppar kaffe. Det finns ju andra tillfällen då kvinnor äro otillräkneliga — själva kalla de tillståndet opasslighet. Sånt ha vi karlar inte ont av. När en riksdagsman är opasslig beror det på en utskottsmiddag — en med ansjovis och pilsner och genever tämligen lätt reparerad åkomma, och när jag själv är opasslig, beror det på ett för forcerat arbete för höjandet av vår kultur.

Jag skulle inte ha vidrört denna ömtåliga fråga, om jag inte fått reda på att mrs Catt hade minst tre klänningar, som endast kunde knäppas i ryggen. De yngre suffragetterna hade flera. Mrs Shaw, prästinnan, var till det yttre enkelt ekiperad. Men ni skulle ha sett det andra. Valenciennes — söta ni! Jag säger inte mer. — Jag tänkte i min oskuld, att ett mänskligt species, som icke kan[137] ta på sig sin klänning själv, borde inte vara värd rösträtt, men nu är jag av motsatt åsikt. Det raffinemang de presterat är mer än tillräckligt för att komma oss stackars karlar att medgiva allt. Ni får rösträtt.

Men en kraft har ni glömt att ta med i räkningen, och det är kärleken. När en kvinna med en viss kultur — honni soit qui mal y pense — börjar märka att hennes segrar på erotikens område få allt längre mellanrum, blir hon politica och glömmer att hennes grova artilleri — charmen, ungdomen, det omedelbara, genom vilket hon kunde ha vunnit slaktningar, redan är borta, försvunnet. Hon verkar som en feminin don Quixote med väderkvarnar som fiender — det är vi, hennes vänner och gamla beundrare. Det är hennes förgrämdhet, hennes nederlag, som kommer henne att söka en ersättning för det som hon icke tagit vara på i ungdomen.

De flesta kvinnliga agitatorer ha passerat annus climactericus. Men glöden, saknaden, hatet finns kvar på bottnen av deras själar — och de begära rösträtt. Naturligtvis få de rösträtt — gärna för mig — men först skola de lära att knäppa sina klänningar i ryggen. De skola till och med få rösträtt millioner år innan de hinna lära sig knäppa klänningarna i ryggen.

Efter de dagliga tidningarnas fotografier att döma, funnos monstruösa hattar med på kongressen. De lära inte ha sett billiga ut. Om de voro med i agitatoriskt syfte, är ju ingenting att klaga på — tvärtom. Men ville ägarinnorna[138] fånga mig med sina hattar och ge uttryck för den beundran de nödvändigt måste känna inför min manlighet genom något slags huvudbonad, så tror jag att de misstagit sig. Ty sådan agitation genomskådar jag. Jag vill att den lilla suffragetten skall ägna sig uteslutande åt mig, och i och med hon gör det, ger hon tusan i sin rösträtt.

Jag tror faktiskt att man skulle kunna avskaffa hela suffragettrörelsen med en praktisk, verkligt praktisk giftermålsbyrå. Eller med en massa kraftiga sergeanter och poliskonstaplar, som kunde hänga på krokig arm i någon minut, och som vore vana att se döden i ögonen.

Jag skulle strängt taget inte ha skrivit detta, om jag inte kommit att tänka på den »Männens förening för kvinnans rösträtt», som bildats i Stockholm under suffragetternas allmänna jubel. När jag först såg notisen om denna underbara Hermafroditiska idé trodde jag, att jordens undergång var nära förestående. Men min nästa tanke vart fuktig av medlidande. Jag tänkte mig dessa män, utpinade, utan portnyckel, med karbasen svävande över sina flintskallar, jag tänkte mig dem, säger jag, pinade till detta sista medgivande. Jag ser kvinnor med stora knävelborrar och ännu större skäggfinnar, kortklippta och med guldglasögon och förskräckliga muskler — detta är ett slags suffragetter — eller också kvinnor med estetisk kultur, andliga massöser, som hata begreppet mas och vilja massera ut mannen ur kvinnan — jag tänkte på dessa stackars män, »en liten[139] behjärtad skara», som det stod i tidningarna, »nog modig att ta första steget till en männens förening för kvinnans rösträtt».

Tänk, om de skulle ha vägrat i vändningen! Tänk, om de skulle ha kommit hem och talat om att de icke vågade! Det hade blivit stryk och sängkammarförbud. Nå — det sista hade de kanske kunnat överleva.

Men de gingo glatt mot döden och bildade »männens förening för kvinnans rösträtt».

Jag tror vid Gud att folk är mer eller mindre klokt.

Naturligtvis ska ni ha rösträtt, kära kvinnor och älskarinnor. Ni får den av mig just nu vid ackompanjemanget av en liten ostlig dyning, som slår vitt skum upp mot fönstret i ateljén, där jag sitter och tänker på er alla.

Men om ni får välja mellan en riktig karl och rösträtt, så tar ni karlen. Även efter Den farlige Alders upphörande. Jag tror, att jag känner er litet.

[140]

Monken och Kongen.

Detta är ett gammalt barndomsminne. Det fanns så många underliga figurer i den undangömda trakt av Småland, där jag växte upp, att det bara gäller att påminna sig dem för att kunna fylla bokhyllor. Då sjöngo ännu timmerskogarna sin mäktiga sång mellan de djupa sjöarna och de små bäckarna, där ensliga skvaltkvarnar malde. Det var långt mellan människornas boningar och i de ensamma torpen kunde hända saker av den våldsammaste tragik. Vackra saker också — men de synas ju mindre.

När om marknadskvällarna bönderna kommo från staden liggande eller sittande på sina tomma kärror, skrålande och slående krakarna med sina tagelhurror, och man hörde dem långt bortifrån hände det att tjutet plötsligt stannade av — med ett. Så var det tyst kanske en halvtimme, men sedan började det i ett långsamt crescendo igen tills man förstod att slagsmål hade börjat. Då var det dödsskrän och hojtningar och brak av gärdesgårdsstörar, som knäcktes och extatiska rop uppe i falsetten — man höll på att slåss utanför[141] gamla Mallas stuga. Hon sålde svagdricka — det var av det man blev vild och galen — och hon hade en dotter, en storväxt en med väldig barm och väldiga armar och linhår, men ögonbryn och ögon voro nästan svarta. Hon kunde ta en karl i kragen och kunde dricka också som en karl.

Men på kammaren ovanpå, dit man kom på en trasig trappa från förstugan, bodde Monken.

När jag var mycket liten, var jag rädd för Monken. Jag minns första gången jag såg honom. Jag var ute på bärplockning och stötte plötsligt på honom i en lingonfälla. Tänk er en åttioårs gubbe höljd i trasor, reslig men böjd av ålder. Ansiktet en hökvålnad, likblekt och smutsigt och med ondskefulla ögon. Hans ben darrade, då han, stödd på sin käpp, lutade sig ned för att plocka en hand full bär. Jag stod som fastspikad av fasa, ty han motsvarade något av mina föreställningar om spöken och fällan var enslig och skogen stod hög runt omkring. Jag sade: — Goddag! eller rättare: — Guda! ty jag talade småländska. Han reste sig med möda, vände sitt hemska ansikte mot mig och sade — jag glömmer det aldrig: — Hundan förgefta dej, jävla onge!

Då löstes förtrollningen och jag sprang, sprang, sprang. —

Men snart kom jag i skolan och mina kamrater berättade, att han inte alls var farlig. Den kunde vem som helst gyckla med. Och när vi då ibland från skolvägen upptäckte honom ätande bär, gingo vi alldeles inpå honom, småparvlar[142] med matkorg och griffeltavla och katekes, och räckte ut tungan åt honom och skreko: — Monken, Monken! och han svarade alltid med samma uttryck: — Hundan förgefta er, jävla onga!

Och nu förstod jag, varför han tilltalade mig så vid vårt första sammanträffande.

Mina kamrater berättade: — Monken var bror till Kongen, och Kongen var förskräckligt rik. Kongen ägde en stor gård, många, många mantal, bara en fjärdingsväg från Mallas stuga. Men Monken var också rik, fast snål — det var Kongen också, fast inte riktigt så mycket. Men Monken var så förskräckligt snål, så han hade ett sillhuve, som hängde ned i ett snöre från taket i kammarn och det sillhuvet sväljde han när han var hungrig och så drog han opp’et igen. För resten plockade han bär. Och han kallades Monken, därför att han bodde ensam på kammarn och ingen fick komma in till honom, om man ville aldrig så gärna. Men Kongen kallades Kongen, därför att han var så ohejdat rik. Och Kongen och Monken voro osams. De hade inte träffats på många, många år.

Nå, det där med sillhuvudet tyckte jag var intressantast av alltsammans. Monken såg jag många gånger sedan. Han blev allt eländigare och trasigare. Jag fick höra att han gick till handelsman och tiggde gamla sillar, som ingen annan ville äta och som annars skulle kastas bort. Och mögliga brödrester och skorpsmulor. Det var under vintern; på sommaren levde han av bär, lingon, blåbär och odon.

[143]

Emellertid blev det en kväll ett förfärligt liv i Mallas stuga. Några rallare hade tagit in hos henne, och rätt som det var, ville de ha ner Monken att supa med. Men Malla sökte hindra dem och dottern upplyste att Monken hade fått sorg i dagarna, så det passade inte, hade hon sagt. Hans svägerska, Kongens hustru, som var högst betydligt yngre än Kongen, hade dött. Nu sa hon bara på skoj, förstås, att det inte passade, men hon ville i alla fall att gubben skulle få vara i fred.

Men det hjälpte inte. Rallarna klättrade uppför trappan och bankade på dörren och skreko: — Monken, Monken! men ingen svarade. Då slogo de in dörren, ty de voro betydligt dragna, och stormade in i kammarn. Där var naturligtvis kolsvart, ty Monken använde aldrig ljus.

— Ä du hemma, Monk? skreko de. Du ska komma ner å supa! Annars ska vi si hjärteblon på dej å ta dia penga!

Men där var dödstyst.

— Opp mä dej, Malla, å ta ljus mä dej, för här står inte rätt te!

Och gumman klättrade upp med en ljusbit. Då fingo rallarna se en syn, som nästan kom dem att nyktra till, så rallare de voro.

I sin fållbänk, utsträckt på sina äckliga trasor, låg Monken död med ögonen vidöppna. Och hans gapande mun var fullstoppad med sedlar. Och i händerna hade han sedlar, och silverslantar lågo här och där bland paltorna.

Och alldeles kall var han.

[144]

Rallarna voro som kalkade i ansiktet. Men gumman Malla fick liv.

Hon sa: — Om I nu tiger för er kristlia dö, pöjka, så kan vi bli rika som troll!

Och hon närmade sig sängen för att gripa sedlarna som stucko ut ur Monkens mun.

— Rör’an inte, kärngfaen! skreko rallarna.

— Å, nu bits han inte, kräket! Ä I rädda?

— Äss du rör gubben, så blir du lika dö som han, de svarar vi för!

— I mor, rör’an inte! bad dottern.

— Kräk ä I, d’ä va I ä, gamla karer, som inte tar dä som bjuss! gnisslade gumman. Men nu går I ut å härifrån, så ja får hänga opp lakan för fönstert å stänga, tess ja har fått bu te Kongen i möra bitti, för d’ä väl hanses närmasta — ut mä er, byke!

— Nää, du kärngfaen, nu lurar du oss inte! Nu går vi ner i stuva å en går ätter fjärdingsman å så håller vi vakt tess dä bler utrett å skrevet, för om en kan va lite söpen iblann, så nåra tjuva ä vi inte för dä!

Och därvid blev det.

Fjärdingsmannen och flera till kommo i ottan och där blev undersökt. Mer än tjugutusen kronor hittades insydda i hans gamla paltor, och en obetydlighet hade han lyckats äta upp, vilket visade sig vid obduktionen. Han hade dött av kvävning.

Varför hade han då försökt äta upp sina pengar?

Kyrkvärdsmor i Ekarp, vilken var en välgumma[145] och en klok kvinna, hade reda på det och hon berättade det. Kongen skulle också ha kunnat ge upplysning:

Monken hade i sin ungdom varit kär i en flicka, och den hade brodern, Kongen, narrat ifrån honom. Kongens äktenskap hade blivit barnlöst. Nu var det Monkens uträkning att Kongen på grund av ålderdom skulle dö före hustrun, som var åtminstone tjugufem år yngre än mannen. Då skulle efterleverskan, hans barndoms älskade, få ärva allt det Monken ägde, ty han hade själv som yngling ärvt och låtit arvet förkovras genom en snålhet, som kanske inte kan kallas normal, men — ja, kärleken kan ingen fördöma, ej heller något av dess uttryck. Och nu då den älskade dött, ville Monken hellre äta upp pengarna än låta brodern, sin närmaste arvinge, få dem. Och han var för snål att köpa en ask svavelstickor och bränna upp dem. —

Det konstaterades att han varit död i ett par tre dar, då man fann honom. Tydligen hade han vid underrättelsen om dödsfallet släpat sig hem och där ägnat sig åt sin senila förtvivlan, tills han, utmattad av hunger och förvirrad i hjärnan och rädd att någon skulle få reda på något om honom och hans, i halvt vansinne kommit på idén att svälja förmögenheten.

Nu fick Kongen emellertid som närmaste anförvant alltsammans, men han tålde inte vid glädjen däröver, utan dog kort efteråt. Malla dog också, varför vet jag inte, ty gamla satkäringar dö ju aldrig — eller som vi säga i Småland:[146] — Dä bler käringapest en gång vart hundrade år, å då dör bara en. — Och dottern? Ja, det vet jag inte.

Men där nere vid den landsvägen hände mycket, som sedermera klarnat för mig. Då var det gåtor, lockande genom sin farlighet och sin mystik.

Nu håller ungskogen på att växa upp. Kanske börjas det igen, då den blir mogen.

[147]

Jus patronatus.

Bolmande ur långpipan satt kyrkoherden i Åstads patronella pastorat, Johannes Ostadius, på lördagskvällen i sitt ämbetsrum och slog vid skenet av två osande talgljus i sin predikosamling för att bereda sig för morgondagens gudstjänst. Han var en sextio års man, fetlagd med röd nacke, storväxt och reputerlig.

Mellan rökpustarna utstötte han små misslynta grymtningar, egentligen små oskyldiga svordomar, ty han var icke i stånd att finna sin gamla predikan för första söndagen i december, och det var just den han behövde nu. Det var en särdeles utmärkt predikan, det kom han ihåg, och den hade aldrig förfelat sin verkan.

Om läsaren möjligen stöter sig på att kyrkoherden småsvor, bör han betänka, att denna berättelse spelar A. D. 1840, och då var man icke så noga med sådana bagateller. Bönderna förstodo endast den rejäla, osminkade svenskan, och sådant läder skulle sådan smörja ha. Prästen var då mera än nu församlingens verklige herde, han slog och helade, röt och tröstade, tog sin middagssup[148] och drack sin toddy ogenerat, och fåren darrade som sig bör, då han förehöll dem deras ogudaktiga leverne, och de togo av sig träskorna och mössan i förstugan, då de hade något att andraga inför den myndige kyrkherren.

Alltnog, kyrkoherden rev sin grånade huvudskalleplats och funderade, var han kunde ha lagt undan den goda predikan, då det knackade på dörren, och in trädde Lans, kusken hos hans patronus, f. d. ryttmästaren vid Smålands husarer Hampus Gyllenhöök, innehavare av Enholma fideikommiss.

Efter ett ställningssteg, som kom tjuvarna på talgljusen att falla ned på mässingsmanschetterna, marscherade han fram till kyrkoherden och avlämnade ett brev.

Kyrkoherden bleknade.

— Skulle det vara svar?

— Nej, Gud bevare kyrkoherden!

Och Lans gjorde dundrande helomvändning och marscherade ut.

Varför bleknade kyrkoherden? frågar läsaren med all rätt.

Tålamod, min gunstige läsare, tålamod!

Kyrkoherden öppnade med bekymrad min det hopvikta och med munlack förseglade postpappersarket och läste följande, skrivet med oövad stil och i sneda rader:

[149]

Kyrkoherden suckade djupt upprepade gånger. Så lade han ifrån sig brevet och tände den slocknade pipan.

I detsamma stack hustrun in huvudet genom förmaksdörren och frågade: — Vad ville Lans? För jag hörde att det var han. Det vanliga, kan jag tro? Stackars Ostadius lille!

— Ja, Maj-Lotta, det är just inga glädjebudskap man får just då man håller på med predikan! Hå hå, ja ja!

— Men, Ostadius lille, skulle du inte kunna försöka akta dig litet bättre den här gången? Du kan ju låtsa att du dricker — — —

— Hå! Gyllenhööken har ögonen med sig, han. Ja, detta är sannerligen ett syndastraff. Men jag har ju honom att tacka för allt, och skulle jag neka nu, skulle han bli ursinnig. Förra gången kom ju nämndemannens begravning emellan, lovad vare Gud, och gången förut var det husförhöret. Nu passar han på en söndag för att vara säker. Men ske Guds vilja! Lämna mig nu, Maj-Lotta; jag måste försöka samla tankarna.

Nu skola vi söka förklara sammanhanget i denna till synes dunkla historia.

Ostadius var son till en inspektor på Enholma fideikommiss och hade vuxit upp tillsammans med Hampus Gyllenhöök som dennes lekkamrat. Som den unge Johannes hade gott läshuvud, beslöts det att han skulle få studera. Han skulle naturligtvis bli präst och kom till en början i Eksjö lärdomsskola. Genom understöd av Hampus’ far, gamle[150] major Gyllenhöök, och andra intresserade, sattes han i tillfälle att resa till Uppsala. På mellanterminerna voro han och Hampus oskiljaktiga tills Johannes efter åtskilliga års studier blev adjunkt i en avlägsen socken, då de förlorade varandra ur sikte.

Johannes Ostadius hade vid femtio års ålder icke avancerat längre än till komminister i en liten eländig församling långt inåt skogsbygden och levde i mer än torftiga omständigheter, då han en dag till sin överraskning fick följande brev:

Det blev en uppståndelse i den fattiga komministergården. Här vinkade något helt annat än rågmjölsgröt och härsken sill. Men villkoret!

Johannes Ostadius hade varit en föresyn för de församlingar han ägnat sina tjänster. Han hade varit måttligheten själv och kortleken ansåg han som en styggelse. I Uppsala hade han visserligen några gånger hoppat över skaklarna, men hans långa askes som konsistorii skjutshäst och uselt avlönad komminister hade så småningom dragit hans sinne från det världsliga, mest kanske därför att det världsliga var för kostsamt. Nu hade han emellertid blivit en verklig andans man, en sann och god herde för hjorden och hans salvelse hade från att i början vara anlagd för anständighetens skull blivit hans psykes egendom.

Men nu kom Herren med belöningen för hans allvarliga nit, med den rättfärdiges ärekrona i form av ett fett pastorat. Och han tänkte på Psalmisten som liknar den rättfärdige vid ett träd, planterat vid vattubäckar — al—palgé—majim, som sin frukt giver i sin tid — aschér pirjó jitthén beitthó, och dess blad — vealéhu —[152] vissna icke — lo — jibból — och allt som han gör han framgång — vekól aschér — jaaséh jazlíach — han kunde det utantill på hebreiska.

Men villkoret! Var det inte att sälja sig åt världen och köttet?

Men Herren skulle nog hjälpa honom även härutinnan. Och det trodde Maj-Lotta också, ty nu skulle hon få råd att ha två pigor, om inte fler. Och komminister Ostadius skrev ett ödmjukt brev till den forne lekkamraten och accepterade tacksamt utnämningen. Inom kort hade han domkapitlets fullmakt, då han ju var »kompetent och annars icke ovärdig».

Han välkomnades av sin barndomsvän med en större middag. Ryttmästaren, vilken han som sagt icke sett på mycket lång tid, åtminstone tjugufem år, var en vithårig, rödbrusig, bullrande herre med duktig mage och en konsumtionsförmåga som var otrolig. Hans båda stallbröder häradshövdingen och brukspatronen vägrade icke heller i vändningen. Kyrkoherden, som sedan studenttiden varit en S:t Antonius i fråga om all Epikurism, försökte hålla igen vad honom själv beträffade, men här stötte han på patrull. Varje skolkning observerades och måste försonas med bottendrickning. När kortspelet skulle börja låg kyrkoherden som en benhög, ty han var mager som en skrika, på en soffa i gårdskontoret och var omöjlig att få liv i. Ombytet från skummjölken till chambertinen hade varit för häftig. Då ruskningar och vattenöversköljningar inte hjälpte, placerades liket i gula trillan och kördes hem. Det var ett[153] tråkigt minne, tyckte Ostadius. Han hade dagen efter kört till herrgården för att förklara sitt uppträdande och be om ursäkt men ryttmästaren bara skrattade och sade: — Det blir nog bättre, kära bror, bara du får äta opp dej!

Och kyrkoherden föresatte sig att gå till verket med ödmjukt sinne. I början blev han regelbundet slagen av de tre jättarna, men så småningom blev han mera motståndskraftig. Han lade ut och blev korpulent, nacken rundade sig och rodnade som på de andra. Men dessa hade ett par decenniers försprång och han insåg att han aldrig skulle kunna uppnå deras grad av kapacitet. Något som han icke kunde övervinna var kopparslagarna. Icke ens nu efter tio års allvarlig träning lämnade de honom i ro. De hängde i under två eller tre dagar, och det är icke lätt att spela kort när man har en hel smedja i skallen. Nu på sista tiden hade ryttmästaren för övrigt fått ett slags furia i fråga om middagar och kille och kyrkoherden hann aldrig friskna till ordentligt mellan drabbningarna.

Detta var orsaken varför han suckade så djupt och allvarligt vid läsningen av brevet som kusken lämnat honom. Ty han visste att det skulle bli sjöslag och stallbröderna fordrade revansch. Man spelade visserligen lågt, man spelade endast för äran, men den är ju också en mans dyrbaraste egendom.

Ja, middagen kunde icke undvikas. Kyrkoherden darrade verkligen för den, ty han var övertygad om att man skulle försöka få honom under[154] bordet som hämnd för två gångers frånvaro, och det betydde några dagars fruktansvärda koppardängare — — men se där fanns ju predikan! Han såg noga efter, om alla bladen voro i behåll — jo, det ägde sin riktighet! För resten skulle det bli ganska trevligt att få en kille igen, när han tänkte efter. Vid hans ålder hade man rättighet att ha vanor, och en oskyldig kille hos hans välgörare och vän — — — och, det var sant som fanken, de skulle prova den nya bourgognen och det nya rhenska — det var alltså en bemärkelsedag. Ja, Herren låter vinet växa till människans vederkvickelse, efter den tunga arbetsdagen! Hå hå, ja ja!

Nu kom Maj-Lotta och annonserade att kvällsvarden var färdig. Hon hade dåliga nyheter att förkunna. Två av de bästa korna hade fått trumsjukan, och lagårdsdrängen hade försökt med både terpentin och kalkvatten, men utan resultat, så det såg riktigt illa ut. Detta sökte kyrkoherden så, att han måste ta en liten sup konvaljebrännvin till raggmunkarna, hans favoriträtt fortfarande trots tio år vid Egyptens köttgrytor.

Efter maten läste han den vanliga tacksägelsen med något förströdd min, ty hans tankar voro upptagna av trumsjukan, middagen och killen, men detta var ju mänskligt och förlåtligt. Han som rannsakar hjärtan och njurar kände ju sin tjänare.

Och när han krupit ned i den pompösa tvåmanssängen av betsad björk med Immaculée conception i kopparstick ovanför huvudgärden[155] och efter en godnattklapp på Maj-Lottas feta skuldra lagt sig i sovställning, irrade tankarna fortfarande mellan ladugården och ett festligt dukat bord med två glas framför varje kuvert, ett med en rubinstjärna i sitt innandöme och ett med en guldstjärna. Men så började hjärnan domna. Kransen och Pottan och Hussu och Värdshuset och Blarren skymtade som flädermöss förbi hans inre blick tills de försvunno i ett behagligt dunkel.

Kyrkoherden Johannes Ostadius sov.

— Det blev det sjöslag kyrkoherden hade väntat. Han hade ju visserligen haft laga förfall de två gånger han uteblivit från killen, men orsakerna förkastades som svepskäl. Ryttmästaren var vid helgdagshumör och till steken lät han hämta upp en välkomma fylld med det hundraåriga ölet som var hans stolthet. Det var tydligt att prästen skulle knäckas. Detta öl tillsatt med socker, och tärt omväxlande med bourgogne och rhenskt borde kunna slå en tjur till marken, men makterna voro denna dag gynnsamt stämda mot Ostadius, oaktat tryckningarna kommo jämnt som ett snöfall i stiltje. Häradshövdingen försäkrade att han söp som en hovpredikant och brukspatronen ville ge honom biskops heder och värdighet.

Ryttmästaren var riktigt à son aise. Han var eldröd i ansiktet, det ångade av honom, han bullrade, svor och skrattade så att tårarna runno och berättade historier som skulle ha kommit en sergeant att rodna. Han ljög och skroderade och drack gästerna till, framför allt sin själasörjare.[156] Kyrkoherden förvånades över sig själv. Hjärnan var absolut klar. Han kände bara en behaglig värme sprida sig från mellangärdet till alla delar av kroppen, och ju mera middagen led mot sitt slut, desto mera hoppades han av killen. Han skulle visa dem, han! Detta var första gången han gått alldeles klar från bordet, han kände att han var mogen, att de tio årens träning äntligen burit frukt.

Det hade blivit en vana att kyrkoherden efter killemiddagarna framförde sitt och de båda andras tack för maten till ryttmästaren. Förut hade han alltid sluddrat på målet, men nu var han pampen, under det de andra voro ganska mosiga. Men glada! Nu talade han som en Demostenes, tyckte han själv, fast han hela tiden avbröts av ryttmästarens mer eller mindre satiriska anmärkningar, då talet blev för blomstersirat.

Inne i förmaket stod killebordet dukat med marker, toddyvirke och fyra ljus. Det var ingen tid att försumma, utan spelat började.

— Märkvärdigt så klar jag är i huvudet, tänkte kyrkoherden för sig själv under givningen. Men plötsligt, som driven av en ingivelse från underjordiska makter, utbrast han — och Gud skall veta att det var ofrivilligt — i denna fruktansvärda hädelse:

— Djävlarna i helvetet!

Och han sade det med eftertryck, med ett blodigt allvar i rösten, som kom givningen att avstanna. Med gapande munnar betraktade ryttmästaren, häradshövdingen och brukspatronen hädaren.[157] Det vart dödstyst och slutligen sutto alla fyra och sågo på varandra med munnarna på vid gavel.

— Nå, så kredense mina hjärterötter, sade ryttmästaren. Det där låter som ren svenska! Men hör du, lille bror, är du sjuk, eller är du misslynt, efter du låter din vrede gå ut över oss på det där sättet? Du är väl missnöjd med vinerna, kan jag tro, och med maten, och med sällskapet, vasa?

Kyrkoherden tycktes samla sig med ansträngning. Han bryggde hastigt en mörkbrun toddy, tömde den i ett drag och sade darrande på målet: — Jag ber min högtärade bror tusen gånger om förlåtelse. Jag tyckte nyss, att jag var så ovanligt klar i huvudet, men jag far vill, jag måtte ändå ha fått för mycket till bästa tack vare min högtärade brors välvilliga gästfrihet. Men jag hade under hela måltiden glömt en sorglig händelse, som passerat i min ladugård, nämligen att mina två bästa kor fått trumsjukan och väl näppeligen kunna räddas. Och plötsligen erinrade jag mig olyckan — kan — hick! Jag vet att sådana uttryck som det som nyss undslapp mig äro ovärdiga i en prästmans — mans — hick! mun, men jag ber de närvarande ödmjukt om förlåtelse — åtelse. Jag kan icke göra mera — och naturligtvis ångra det skedda — edda — hick!

— Hör du, bror, sade ryttmästaren, skål! och svär så mycket du vill, bara jag vet vad du svär över. Men det lovar jag dig, att om du börjar din juldagspredikan med det du sa nyss, så ska[158] du få mina två bästa kor, vare sig dina dör eller inte!

Kyrkoherden stirrade med beslöjade ögon på sin värd. Han tycktes söka reda ut något i sin hjärna. Så sade han: — Stå — hår min ärade bror vid det ordet?

— En Gyllenhöök står alltid vid sitt ord!

— Topp då! Tag hit handen, ärade bror, och slå av du, broder domare! Given går!

— Nej, nu är Ostadius mosig, sade häradshövdingen. Menar bror verkligen — — —

— Det var bestämt det där ölet, som blev orsaken till min förseelse. Men jag ber de närvarande tusen gånger om förlåtelse — åtelse — hick! Nej, jag tror jag lagar mig en toddy till, med min ärade brors benägna tillåtelse — se —

— Tänker du verkligen — — nå, du kommer nog på andra tankar, när du nyktrar till! Given går! Ha ha ha, Ostadius är dyrbar, när han fått några glas — han är obetalbar! Ha ha ha!

— Jo, med kor går det. Skål!

Den kvällen hade Ostadius otur i kille. Han förlorade två riksdaler banko, men hans humör var likafullt utmärkt.

Och han åkte hem upprätt i gula trillan, som en andans man ägnar och anstår, fast de tre andra sökt skjuta honom i sank med mörkbruna heta och söta toddar. Till slut måste de uppge försöket. —

Juldagen var den enda helgdag Hampus Gyllenhöök gick i kyrkan. Han hade redan glömt vadet. Men han spärrade upp ögonen, då kyrkoherde[159] Ostadius började sin predikan på följande sätt med djupt allvar och vibrerande stämma:

— Djävlarna i helvetet kunna icke förneka, att i denna välsignade morgonstund etc. etc.

Då kom ryttmästaren ihåg!

Smålänningar äro ett särskilt släkte, men smålandspräster äro särskildast.

Nästa vardag kom en av ryttmästarens drängar ledande hans två bästa kor fram till prästgårdstrappan.

En Gyllenhöök står alltid vid sitt ord, även om prästens kor bli friska igen, vilket nu var fallet.

Men efter nästa killemiddag satt kyrkoherde Ostadius icke upprätt i gula trillan då han forslades hem.

Någon hämnd skulle väl ryttmästaren utkräva.

Denna historia är sann. Jag hörde den i min barndom av Johannes Ostadii efterträdare. Och han var glad över att jus patronatus då icke tillämpades i så våldsam grad som under Hampus Gyllenhööks regemente.

Ja, så gick det till i den gamla goda tiden!

[160]

Julotta.

[169]

INNEHÅLL.