DEN ÄKTA
GENTLEMANNEN,

ELLER

GRUNDSATSER OCH REGLOR

för god Ton och sannt Lefnadsvett i Umgängeslifvets särskilda Förhållanden.

En Handledning för unga Män, till att göra sig omtyckta i Sällskapslifvet och af det täcka könet,

AF
Professor J. G. Wenzel.

ÖFVERSÄTTNING
efter TIONDE förbättrade Upplagan.

GÖTHEBORG, 1845.
D. F. Bonniers förlag.

GÖTHEBORG, 1845.
C. M. Ekbohrns officin.

Hos de fleste Bokhandlare i Riket säljas följande Böcker:

Allt Banco.

DEN ÄKTA GENTLEMANNEN.

Förord.

Denna boks stora företräde består deruti, att hon icke synes skrifven i studerkammaren, utan i sjelfva umgängeslifvet. Hon är frukten af förståndets och hjertats ovilkorliga utgjutelse hos en man, som, noga bekant med alla stånds förhållanden och förtrolig med den högre sällskapslefnadens fina ton, skrifvit denna anvisning endast och allenast med den önskan att göra unge män vid inträdet i verlden bekanta med allt det, hvarigenom de kunna undgå att stöta sig mot brukets fordringar, samt att fastmer göra sig omtyckta och älskade. Detta lilla arbetes inre värde är så erkändt och vitsordadt, att det på originalspråket redan utgått i nio betydliga upplagor, och sålunda kunna vi hoppas, att öfversättningen af den tionde, som nu lemnas i Svenska allmänhetens händer, icke torde blifva mindre välkommen eller stifta mindre gagn.

[1]

FÖRRA AFDELNINGEN.

Yttre egenskaper, som pryda menniskor i hvarje förhållande af sällskapslifvet.

I.
Kroppens skönhet.

Vi hafva otroligt många svårigheter att öfvervinna, om vi utan kroppslig skönhet önska att blifva väl upptagne bland menniskor. Också lyckas detta blott sällan. Man är i allmänhet blind mot våra företräden, om vi måste uppträda med ett fult ansigte, en vanskaplig växt eller alltför oregelbundna drag. Det intryck, som härvid göres på andra, är vidrigt, det förnärmar ögat och känslan. Man vill gerna blifva denna obehagliga känsla qvitt, man undviker oss, der sådant utan uppseende låter sig göra.

Kroppslig skönhet deremot tillskyndar en välgörande anblick, intager andra till vår fördel och gör, att man med fägnad qvardröjer vid vår sida.

[2]

Men är nu skönheten något, hvaröfver vi kunne befalla? Står det i vår makt att göra denna ovärderliga gåfva oberoende af oss sjelfva?

Utan tvifvel: om fråga nemlig är om den skönhet, som härrör af en fullkomligt frisk kropp, om rena safter, om regelbundna liniamenter, hvilka liksom äro uttrycket af en stadgad själ och vittnen till frånvaron af oädla lidelser, våldsamma affekter, och öfverhufvud röja själens välde öfver kroppen; naturen må i öfrigt ha varit än så nyckfull eller karg vid denna kropps daning. Likasom vi derföre kunna undergräfva vår hälsa, orena safterna, förvrida anletsdragen genom utsväfning och stormande lidelser; så står det äfven i vår makt, att af allt detta göra motsatsen, förädla vårt fysiska väsende, bibehålla och förhöja, men jemväl förringa och förstöra, vår naturliga fägring.

Sanningen: Man bör sörja för sin helsa, och man sörjer derigenom för sin skönhet, kan icke ofta nog inskärpas. Förgäfves skall man anlita skönhetsmedel, om förderfvade safter flyta i kroppens kanaler; om man genom felaktig diet gör, att skarpa och orenliga vätskor stockas i huden, att dess kärl tilltäppas och att naturen störes i sina finare förrättningar; om vi sjelfva äro vållande till ett sjukligt och jemnt opassligt tillstånd, eller om någon kroppslem bringas utur sitt förhållande till de öfriga lemmarne, eller göres oduglig för sin bestämmelse. I samma mån kroppen försvagas, försvinna äfven, mer eller mindre, förr eller sednare, kroppens krafter och fägring.

[3]

Man sörje alltså för helsans vård, och man har gjort, om icke allt, likväl det vigtigaste äfven för skönheten. I denna grundsats ligga högst vigtiga lefnadsreglor. Men man bibehåller åt sig helsan, om man samvetsgrannt iakttager nedanstående föreskrifter:

1. Man lefve enkelt och måttligt. I mat och dryck, likasom i alla nöjen, vare detta vår första, vår orubbeliga lag. Enkelt lefnadssätt är i hvarje hänseende ett stort befordringsmedel för helsan; det uppehåller vår natur och underlättar dess naturliga verkningar. Ju enklare mat och dryck, desto mindre ha vi att befara sjukdom, orena och stockade vätskor, m. m. Ingen dryck öfverträffar det ädla, det i så hög grad förskönande vattnet, emedan det sköljer kärlen, förtunnar blodet, skyddar det mot svallning och hetta, samt i hvarje vrå af kärlen ingjuter balsam och lifskraft.

Ingenting är skadligare än starka drycker; de reta nerverne och kärlens hinnor, de orsaka jäsning i safterna och äro förklarade fiender till en varaktig skönhet. Röda, inflammerade ögon, gula och murkna tänder, utslag, fläckar, oren hy, vårtor i ungdomsåldern; detta och annat dylikt äro de följder, dessa drycker vanligen tillskynda.

Inhemska födoämnen böra alltid föredragas de utländska. Önskligt vore också, att man vande sig mer vid föda ur växtriket, än vid köttmat. Köttet har stor fallenhet för röta, samt gör vätskorna orena, tjocka och skarpa; vegetabilisk föda åter retar dem mindre, förtunnar safterna och gör blodet mildt. Åtminstone borde man aldrig äta kött utan föda ur växtriket. Krydder få endast sparsamt[4] tillblandas i näringsmedlen. Ju konstigare öfverhufvud maten är, desto mindre hafva de anspråk på den tänkandes bifall. De äro ett slags gift, om än i välment afsigt.

2. Man bör lära att fullkomligt känna sin natur, vara uppmärksam på det, man kan tåla eller ej, på verkningarne af denna eller en annan dryck, denna eller en annan föda. Man uppsöke de svaga sidorna af vår konstitution; ty dessa får man minst träda för nära. Då skall man snart innehafva de nyttigaste helsoreglor, hvilka för öfrigt aldrig kunna i allmänhet eller fullständigt meddelas.

3. Man bör vara mån om en ren och blid luft, d. ä. om en luft, som hvarken är för kall eller för varm, för torr eller för fuktig, der man utan besvär kan andas, och i hvilken man känner sig lätt och liflig.

Man undvike derföre ett långt vistande i luften på mycket heta sommardagar; man undvike luften af utdunstande träsk eller våta trakter, förruttnade kroppar, starkt luktande växter om natten och dagen, luften i täppta rum, hvalf, källare och fuktiga boningar m. m. Skadlig är också den luft, hvari många menniskor, ja äfven djur, andas, många ljus eller lampor brinna. Här alstras luftarter, som äro ett gift för helsan. Ingenting förderfvar i följd häraf skönhetens blomma på kinderna tidigare, än långvarigt vistande i dylika rum.

Den luft, vi upptaga i våra lungor, som skall stärka vår hud och äfven genom denna intränga i kroppen, bör ofta förnyas, ty vi förderfva den genom sjelfva det bruk, vi deraf göra.

[5]

4. Det är ett stort misstag, om man tror mycken sömn vara nyttig för helsan eller skönheten; förhållandet är tvärtom. Mycken sömn gör safterna tjocka, verkar stockningar, fullblodighet och elak andedrägt, samt kan derföre omöjligt befordra skönheten. Lika så litet främjas denna å andra sidan genom för ringa sömn, genom ihärdiga vakor, särdeles långt inpå natten, samt genom oftare afbrott af sömnen. Allt detta förtär krafterna, dödar den lifliga färgen på kinderna, betager ögat eld och glans, samt utplånar anletsdragens behagliga uttryck.

5. Helsa och skönhet skola fly, om vi försumma nödig kroppsrörelse och föra en alltför stillasittande lefnad. Det förslappar allting hos oss; hyns skönhet går förlorad, huden blir torr och vissnad. Man ser detta tydligt hos studerande, som vid läsbordet, och hos fruntimmer, som vid sy- eller spelbordet, inspärrade mellan fyra väggar, tillbringa sitt lif. Ingenting är mer välgörande, än rörelse i fria luften, när denna är ren och sund. Den är en balsam för helsan, det yppersta smink för kinden.

6. Det samma gäller om snyggheten. Utan den blifva vi sjuka, men för skönheten gör den underverk. Den, som daglig tvättar alla sin kropps delar med friskt vatten, och ofta badar, skall icke blott vinna i kraft, styrka och fyllighet, utan jemväl i hyns finhet, glans och färg. Mycken försigtighet är dock nödig i val af vattnet och dess värmograd, helst vid badning; intet missförhållande får ega rum mellan kroppens, luftens och vattnets temperatur, icke[6] engång mellan vissa ömtåliga lemmar, särdeles ögonen, och vattnets beskaffenhet.

Öfverflödigt anser jag att varna mot för kalla bad, då kroppen är upphettad, helst enhvar känner den lifsfara man derigenom äfventyrar. Äfven hufvudets tvagning eller begjutning med kallt vatten är icke nyttig för alla. Det har icke sällan medfört krampaktig hufvudvärk och gjort håret grått i förtid. Deremot kan jag ej underlåta att tillstyrka hufvudets, stundom äfven hela kroppens, borstning, eller, för äldre personer, hudens lindriga frottering med flanell såsom ett förträffligt medel, hvaraf huden renas, transspirationen befrämjas, och som sålunda med fördel ersätter badets rum.

7. Äfven klädseln är i afseende på skönhet och helsa ett vigtigt föremål. Båda öfvergifva oss, om vi nyttja kläder, som antingen försvåra kroppens utdunstning, eller orsaka svett, eller hindra dennes fria utgång. Det förra sker genom för tunna och lätta, det sednare genom för täta, varma, tunga och tryckande kläder. Hvarje klädesplagg är skadligt, om det pressar någon lem af kroppen, men i synnerhet bröstet, halsen och underlifvet. Klädedrägten bör vara beqvämlig och lagom varm. Man bör ej i otid vänja sig och de sina vid lifstycken och maggördlar, helst de icke utan skada för helsan kunna afläggas. Fötterna böra vara sorgfälligast, hufvudet kan vara minst noga beklädt.

8. Att hålla kroppen mer sval, än varm, är i allmänhet ett godt förvaringsmedel i afseende på hälsa och skönt utseende. Således må varma rum, pelsar och förnämligast[7] alltför varma sängkläder, hvilka frambringa förslappning, samt äro i fysiskt och moraliskt hänseende menliga, med skäl anses såsom verkliga fiender till sann trefnad och styrka. Väl den, som vant sig vid, att icke blott sofva under lätt vadderade täcken och på madrasser af tagel eller rörtopp, utan jemväl, att dagligen, äfven i obehagligt och kallt väder, utsätta sig en stund för fria luften och göra en promenad.

9. Laster, utsväfningar, lidelser, i synnerhet vällust, starka sinnesrörelser, vrede, afund, kärlekslöshet, göra hyn gul och gråblek, betaga ögat sin liflighet, utplåna tecknen till hälsa och ungdom på läppar och kinder, beröfva kroppen spänstighet, styrka och lust till verksamhet, försvaga lifskraften och medföra en tidig ålderdom. Hvem igenkänner icke vällustingen på den darrande, släpande gången, på den vissna handen, på den svaga, hesa rösten, på den matta blicken? Hvem skådar ej afunden i den förvridna läppen, i det lilla, skelande ögat, i det bleka ansigtet? Hvilka hemska drag qvarlemnar ej vreden, och huru förvirrar hon icke anletsdragens hela ordning? Hur krampaktigt hoppressas icke panna, läppar och ögon!

10. Att efter stora kroppsmödor och starka måltider genast njuta en lång hvila, är ganska menligt för hälsan; det kan tillochmed åstadkomma förlamning och slag. Äfvenså stark upphettning och snar afkylning derefter. Naturen gör intet språng och låter sig ej heller tvingas dertill. Hon bestraffar den, som öfverträder hennes lagar, med sjukdom, opasslighet eller yttre fulhet.

[8]

Jag vill härvid bifoga några skönhetsmedel.

Bland allt smink är, såsom jag redan nämnt, det friska vattnet bäst. Man väljer vatten, som är lent samt minst blandadt med salpeter och jordpartiklar. Icke så godt är derföre brunnsvatten, som flod-, eller regn- och snövatten. Saknas detta, så kan det förra derigenom göras mildare och lenare, att man kokar och sedan låter det kallna i fria luften, helst i solskenet. Det blir ett förträffligt skönhetsvatten, om deri blandas några göpnar lindblad.

Man bör icke tvätta ansigtet genast efter uppstigandet ur sängen; sängvärmen bör först hafva lemnat oss. Lika så föga tjenligt är det att tvätta sig, då man ännu är svettig; svetten går i detta fall tillbaka, utdunstningen hämmas, och orenlighet, fläckar och bulnader uppkomma.

Man bör aldrig blottställa ansigte och händer varma för drag; huden blir deraf sträf och ojemn.

Likaså bör man akta sig att tvätta den mycket kallnade huden med mycket varmt vatten, eller sedan hastigt inträda i ett mycket varmt rum.

Vackra, hvita tänder äro ostridigt en sak af stor vigt. En mun behagar redan, när den talar behagligt; men ännu mer, när de öppnade läpparne visa en rad af emaljhvita tänder. Här följa några reglor för dylika tänders förvaring.

Man bör, så ofta ske kan, njuta vegetabilisk föda, eller äta bröd jemte köttet; ty detta fastnar eljest mellan tänderna, röter och angriper dem, om det förtäres allena.

Det gifves intet bättre tandpulver, än att tugga en[9] bit torrt bröd; det är derföre en ganska loflig vana, att efter slutad måltid långsamt tugga en hård brödkant.

Man undvike att plötsligt afkyla tänderna sedan de varit varma, och tvärtom. Ty tändernes öfverdrag är glas- eller emaljagtigt, och kan vid hvarje plötslig öfvergång lätt få en spricka, deri sedan skadliga ämnen fastna, och så lägga grunden till sjelfva tandens första förfall. Bäst är derföre, att hvarken taga för kalla eller för varma saker i munnen; minst bör man under ätandet af något hett, t. ex. soppa, förtära kallt dricka eller öl.

Man bör ej tugga på något socker, och i allmänhet undvika konfekt och sötsaker. Sjelfva sockret skadar nemligen och förtär tänderna och konfekten är blandadt med limartade partiklar, som afsätta slem på tänderna. Så snart man märker den första anfrätta tanden, bör man uttaga henne, om det eljest går an, och om läkaren icke rent af tillstyrker motsatsen; ty fara är, att den sjuka tanden smittar den närmsta.

Man skölje tänderne hvarje morgon och efter hvarje måltid med ljumt vatten; detta borttager lemningarne af den förtärda födan och hindrar den att fastna mellan tänderna. Det bästa och sundaste munvatten, som derjemte åstadkommer en frisk andedrägt, är skedörtsspiritus.

Man tvätte sig äfven bakom tänderna. Här fastnar lättast orenlighet och fräter tänderna ihåliga. Bästa redskapet vid tändernas rengöring är en lagom mjuk tandborste. Men få veta att behörigt umgås dermed! Vanligen far man horizontalt öfver tändernes yttre yta. Men följden häraf[10] är, att tandköttet lossas från tänderna, så att dessa alltmer förlora sitt stöd, bli lösa och murkna. Det bör tvertemot ske vertikalt, de nedra gnidas uppåt, de öfra nedåt; derigenom skjutes tandköttet alltmer åt tandens spets, och man får, om konstitutionen i öfrigt är stark, små och stadiga tänder. Oxeltänderna få icke borstas blott på sidorna, utan hufvudsakligt på sin öfra yta eller krona.

Stundom hafva tänderne en egen fallenhet att sätta s. k. vin-sten, och då är ofta nödigt att begagna ett tandpulver. Man har uppfunnit många slags dylika pulver, men tyvärr duga icke de flesta, ja de äro tillochmed skadliga. Det enklaste och säkert jemväl oskyldigaste, är finstötta trädkol. Den berömde Hufeland, på hvilken man onekligt kan mer lita, än på hvarje tandläkare, tillstyrker följande: Ett lod rödt sandelträd och ett halft lod kina finstötas och sigtas. Derpå tillblandas sex droppar neglikolja och lika mycket bergamo-olja, hvarmed tänderna om morgonen gnidas. Är tandköttet svampigt, blödande, fallet för skörbjugg, så tillägges ett halft quintin alun.

Blott i yttersta nödfall bör tandpetaren anlitas. Dertill får man dock ingalunda välja nålar, knifspetsar eller gafflar. Allt detta är högst skadligt, och derjemte otillständigt. Helst tager man en vek trä-tandpetare, t. ex. af fläderträ. Men äfven dessa bör man ytterst sällan begagna. Man följe således icke de personers exempel, som, för att visa sitt vackra etui, hvarje stund ha något att bestyra med tandpetaren. Tänderna blifva derigenom alltmer skiljda åt, och maten fastnar lättare derimellan. Utom att tandköttet[11] förderfvas af denna fula ovana, bidrager det icke synnerligt att öka de närvarandes aptit.

Ett synnerligt skönhetsmedel, emedan det ger en ganska ren och hvit hy, är enligt mångfaldiga rön, den så kallade bittra vårkrassen, hvilken dock andra, likaså nyttigt, hafva utbytt mot brunnskrasse. Man låter koka den i flodvatten och tvättar sig om aftnarne vårtiden med det kalla spadet. Om dagen utsätter man dervid ansigtet utan tvekan för vårluften, och ju mer detta sker, ju verksammare och sundare skall detta vatten vara.

Till hyns smidighet bidrager äfven i hög grad frisk vassla. Man har bemärkt, att tinningarnes och halsens oftare gnidning med kallt vatten ger ansigtet munterhet och blicken lif, äfvensom man vet af erfarenheten, att mycken sittning vid fönstret i solen ofta är skuld till fräknar, eller små fläckar.

Starbärsblomma, kokad i mjölk, och om aftonen nyttjad såsom kallt tvättvatten, har ofta med bästa framgång blifvit använd mot fräknar. Ansigtet, om vintern tvättadt med snö, förblifver ungt och lifligt; af varmt vatten blir det gammalt och skrynkligt, och af såpvatten hårigt.

Jag kommer nu till händerna. Dessas badning i kallt vatten har förträffliga följder. Skön bildning och en angenäm rörlighet göra fingrarne särdeles lätta och böjliga till spelning å piano och harpa. Mandelkli, eller ock blott inkråm af simla, renar händerna fullkomligast. Fruntimren kunna, för att få mjuka och fina händer, om afton och morgon[12] tvätta sig med ägghvita, fortfara några veckor dermed och om natten bruka skinnhandskar.

Äfven naglarne förtjena all omvårdnad. Sammantryckas de ofta framtill vid spetsen, så få de en vacker form och hvälfning. Vid torkningen bör man laga så, att icke huden vid nagelroten lossas. Vid naglarnes skärning nyttje man alltid en skarp sax; man bör ej klippa djupt, så att köttet icke må utgå öfver nageln.

Ett vackert, tjockt och hos fruntimren långt hår räknas med skäl till kroppens skönhet. Bland dess många befordringsmedel känner jag intet, som tillförlitligen rekommenderas af läkare. Man nyttje alltså icke något dylikt, om ej en samvetsgrann läkare enligt erfarenheten sådant tillåter. Alltför ofta har man ångrat motsatsen. Håret är en så ömtålig del af kroppen, att det måhända aldranogast röjer dess tillstånd. Fullkomligt sunda vätskor frambringa jemväl ett godt, åtminstone ett sundt hår, och brist på dylika vätskor kunna sannolikt genom ingenting annat ersättas. Likväl är en mindre tät hårväxt icke nödvändigt ett tecken till tillfällig ohälsa. Här göra sig familj-egenheter gällande. Man vill tillochmed hafva anmärkt, att personer af mycken talent sällan ega en stark hårväxt.

Hårets bästa vård består i flitig men försigtig och långsam kamning, stundom i dess klippning, och, om eljest hufvudet sådant fördrager, i dess tvagning och lindriga frottering.

[13]

Författaren har hittills talat om ett behagligt yttre, såvidt naturen sjelf bidragit dertill, och såvidt menniskan är i stånd att genom uppmärksamhet och omtanka vidmakthålla och förhöja naturens milda gåfva. Men hvad, om naturen icke danat efter skönhetens former? om hon kanske tillochmed vanskapat, eller om brist på tillsyn, om sjukdom vållat missbildningar?

Svaret för alla dessa fall är lätt, och de härstädes meddelade reglor förblifva, i det hela tagne, alltid desamma. Man iakttage dem, så vidt möjligt är, samt vidmakthålle och förbättre allt, hvad som möjligen låter sig vidmakthållas och förbättras. I utomordentliga fall af verklig fulhet och vanskaplighet, oformlig storhet, eller dvergartad litenhet, må såsom hufvudregel tillstyrkas, att man först och främst icke döljer dessa lyten för sig sjelf eller andra. Man bör i slika fall nödvändigt känna sig sjelf, man bör odla sitt förstånd, bilda sin smak, lära af andras fel, hvilka med oss äro i lika ställning, och se huru dylika personer vinna bifall i bildadt sällskap.

Hvad åter angår verkligt missbildade personer, så bör ett stadgadt och lugnt beteende dem tillstyrkas. Aldrig böra de vilja tränga sig fram, aldrig låtsa som om deras lyte ej vore synbart. Men aldraminst böra de skämta deröfver sjelfva. Ju mer man gör sig möda att bringa ofullkomligheten af sitt yttre i glömska genom företrädets och hjertats egenskaper, ju lättare skola de vinna bildade menniskors aktning, ju angenämare blir det utbyte af ideer, hvartill de[14] uppmuntras, och ju bättre kunna de påräkna öfverseende af andra.

II.
Blickens och minens kultur.

Det gifves menniskor, som afskräcka genom sina blickar och miner, göra sig odrägliga, och dermed kanske gifva anledning till skefva omdömen angående sin karakter, eller åtminstone göra det svårt för andra, att upptäcka deras goda egenskaper.

Den blick, som allmänt behagar, som pryder menniskan i hvarje ställning och förhållanden, är öppen, men icke oförskämd. Det är en blick, som väcker förtroende, låter sluta sig till tänkesättets renhet, samt antyder fasthet i karakteren, sjelfkänsla och medvetande af eget värde. En menniska med öppen blick och min ser en hvar lugnt, vänligt och ödmjukt i ansigtet. Hon blinkar aldrig, hennes öga röjer ingen ängslan, hon är förnöjd, men icke oförskämd, icke fräck eller krypande. Hennes blick åtföljes af ett stilla smålöje, af en mild glädtighet och inre fägnad. En öppen blick är aldrig gapande eller stirrande; denna röjer blott okunnighet eller dumhet. Den öppna blicken är frukten af ett naturligen öppet öga, som hvarken är för stelt eller för orörligt.

Blicken, sådan den hyfsade verlden af oss fordrar, bör vara stadig och lugn, d. v. s. vårt öga får icke sväfva omkring,[15] icke i hvarje sekund dröja vid ett annat föremål, icke blinka, icke darra, när den möter en annans; den måste kunna uthärda denna, utan att vilja sluka honom. Intet är olidligare, än en menniska med ostadig blick. Hon mister allt intresse för oss; vi tillskrifva henne en tankspridd, orolig, obildad själ; ja, vi äro icke sällan böjde att draga hennes sedlighet i tvifvelsmål.

Lika nödvändig är också en blygsam uppsyn och blick för en person med uppfostran och bildning. Den är motsatsen till den anspråksfulla, tilltagsna blick, som vill ådraga sig andras uppmärksamhet, kosta hvad det kosta vill; det är en uppmärksam blick, som röjer ett slags misstroende till sig sjelf. Den är full af saktmod och undseende, men vida skild från den löjliga ödmjukhet, som är skygg för menniskor, alltid blott ser till jorden och tror sig finna sin bestämmelse i stoftet.

Äfven gladlynthet får icke vår blick sakna. En mörk, dyster och sluten blick är vanligen ett ondt samvetes eller en lömsk karakters förebud. Vår blick och min böra utbreda fägnad och glad stämning omkring oss. Äfven i den lidandes blick kan en dylik förnöjelse ligga. Sokrates led mycket, men ändock log hans öga och strålade vänlighet ur hans min.

Blickar, sådana som de ofvan beskrifna, gifva oss äfven en behaglig och angenäm uppsyn, som förenar älskligt allvar med varm inre värdighet, välvilja och humanitet. Dermed afväpne vi frestaren, aflägsne vi smickraren, den lastfulle, dåren och den dumdristige. Med en sådan min[16] göre vi oss öfverallt gällande, omtyckte och väcke aktning för oss. Ansigtet erhåller derigenom öppenhet, vänlighet och får något tilldragande, som omöjligen låter sig beskrifvas.

Huru kan då en sådan min ernås? Hvilka äro medlen, som gifva oss densamma? Jag svarar:

Hjertats förädling och:

de personers efterliknande, som hafva denna min.

Skola våra drag vara blida, menniskovänliga, milda, deltagande, häftiga och förekommande, så måste vi ega sinne för välgörenhet, medlidande, menniskokärlek; vi måste ega dessa sköna dygder, vi måste utöfva dem, vi måste röna det säkra medvetande, de förunna. Vi måste derföre beherrska sinnesrörelser och passioner, samt tända ljus i vår själ. Ju mer vi arbete på vårt inres bildning, desto skönare och mer intagande skola blickar och miner framgå. Men vårt sinne för det goda måste då ega varaktighet, och städse vara verksamt: det bör utgöra ett väsentligt drag i vår karakter; ädelmod, öppenhet, redlighet, välvilja, mildhet i känsla, renhet i tänkesätt, med ett ord: dygd, såsom grundsats och vana, måste hos oss vara förenade, om ansigtet skall erhålla detta uttryck.

Väl får man ej af ett oregelmessigt ansigte, af dystra blickar, af en förvriden min, genast sluta till ett elakt hjerta; ty sjukdomar, olycksfall, elaka vanor, o. s. v. kunna vanställa de skönaste drag; så mycket är dock visst, att, om dessa orsaker icke finnas, regelbundenhet och det sköna uttrycket i minen låter oss med sannolikhet sluta till ett[17] förädladt hjerta. Förställningen, så mycket hon än kan uträtta, förmår dock ej att lägga något varaktigt i blicken, som icke åtminstone till större delen, eller ofta, blifvit rönt.

Oaflåtligt måste vi derföre arbeta på hjertats daning; men då denna utan förståndets odling blott skulle göra ringa framsteg, måste man äfven i detta fall uppbjuda alla krafter, för att blifva rik på nyttiga och sköna kunskaper, samt fast i förnuftig eftertanka.

Härmed förene man sådana personers efterliknande, hvilkas miner och blickar hugnas med allmänt bifall. Man betrakte noga deras ansigte, deras uppsyn, och tage antingen en trogen vän, eller åtminstone spegeln, till råds, för att finna, hvad som kan vara felaktigt i vårt eget; om någonting ännu brister, om vi icke äro dystra, vresiga, vilda, afskräckande, stolta eller fräcka i vår blick; om icke fadda, skefva, oregelmässiga drag inpräglat sig på vårt ansigte. Denna efterföljd af det lofvärda hos andra, och med tillhjelp af en väns granskning, mot hvilken egenkärleken i spegeln ej låter oss blifva känslolösa, skola vi snart gifva vår fysionomi ett förädladt hjertas och ett lifligt förstånds uttryck.

Den, som ej haft tillfälle att förvärfva sig egentlig umgänges-bildning, betrakte, vid sitt inträde i den s. k. stora verlden, noga de personers uppförande, han finner synnerligt eftersökte och värderade, utveckle de dervid till grund liggande egenskaper, göre sig härefter reglor för sitt eget uppförande och uppfostre sålunda sig sjelf till en öfverallt sökt och älskvärd sällskapsman.

[18]

III.
Kultur af Kroppens Ställning och Rörelser.

En rak ställning är det första råd, som kan gifvas hvarje hyfsad menniska. Naturen danade oss härtill; ty hon gaf oss senor och muskler att bära kroppen rak och hålla hufvudet, vår gestalts prydnad, upprätt. Hycklaren, lismaren, den skenhelige, och den falska ödmjukheten — dessa alla sticka hufvudet mellan axlarne, och smyga med böjd kropp gata upp och ned. Detta är hos dem icke natur, såsom hos lastdragaren eller den utlefvade gubben, eller hos personer med lång vext, som vårdslösat sin hållning i yngre år.

En hyfsad och klok menniska vill ej gälla för någotdera. Hon skall derföre, så mycket hon kan, hålla sig rak och hufvudet upprätt, hon må gå, stå, eller sitta. Denna rakhet är dock aldrig stel, aldrig oböjlig. Hufvudet är rörligt, men med värdighet och behag; det bugar sig så ofta och så, som det bör ske; aldrig för litet, aldrig för djupt; det hänger aldrig framåt eller åt ena sidan, samt antager derpå sin vanliga, angenäma, raka hållning.

Menniskor, som hafva den fula vanan att gå med framåtlutande hufvud, bibehålla denna ovana äfven i sina öfriga förhållanden, och göra derigenom ett lika vidrigt intryck på andra, som de, hvilka antingen låta hufvudet hänga åt ena sidan, eller kasta det tillbaka — allt bevis på förstämdt lynne, hyckleri, stolthet eller tillgjordhet.

[19]

Äfven medlersta delen af kroppen bör äga en fri och otvungen ställning; anständighet, gratie och regelmässighet böra herrska deri.

Händernas rörelse och hållning kan göra oss motbjudande och olidliga, men äfven angenäma och intagande. Såsom något otillständigt, vidrigt och löjligt böra följande oskick betecknas:

1. I sidan stuckna armar. En i hvarje hänsigt förkastlig vana. Man får derigenom utseende af en med grepar försedd kruka, af en trätlysten qvinna, eller en skrytsam tölp, som på söndagen visar sig för folk, utstyrd i en ny jacka.

2. Händernas ständiga gnidning. Det ges menniskor, som icke veta, hvar de skola göra af sina händer, och derföre råka på det infall att alltjemnt gnida dem emot hvarandra. Detta röjer nog liten hyfsning, och att man föga umgåtts med personer af stånd, utan blott med sina likar. Äfven den skadelystne, den hämndgirige och spelaren, när han vunnit, gnider händerna; ett par ytterligare skäl att förvara sig mot denna osed.

3. Rakt nedhängande armar. Man ser ofta personer stå temligen länge i sällskaper, hvilka icke veta att flytta sina händer, särdeles när förnäma personer tala med dem. De låta begge armarne hänga, liksom drogos de ned af tunga vigter. Hela menniskan får derigenom något stelt och tafatt; kroppen förlorar all värdig hållning. Man närmar sig derigenom apan, hvars armar räcka ända till knäna. Det[20] ligger något vidrigt i denna ställning; människogestaltens skönhet går dervid alldeles förlorad.

4. Tuggning på naglarne. Vi torde blott behöfva nämna denna ovana, äfvensom några andra dermed beslägtade sorter, nemligen:

5. Vrickning med fingrarne.

6. Tummandet eller snurrandet med dem.

7. Fäktning i luften med händerna &c. — för att visa oanständigheten af dem alla.

8. Snarlik med de nyssnämnda är ovanan att slita och rycka, i bästa fallet att trefva och känna på kringstående personer. Herr N. N. berättar oss en händelse för dagen; men knappt är början gjord, så har han bläckhornet i handen, utan att veta det, och spiller en dryg portion derur. Nu tar han sin näsduk, slår knutar derpå, och fortfar dermed i sin berättelse, utan att låta störa sig. Nu rycker han mig i urkedjan, får tag i min rockknapp, och vrider knappen så länge omkring, tills han slutligen lossnar. Nu lagar han sig till, att bereda en annan knapp samma öde, och jag, så framt jag icke vill se min rock blottad på sina knappar, måste draga mig tillbaka och gör den sällsamme upptågsmakaren derigenom en stor fägnad. Men han vet genast råd: han griper efter en dame; hans hand invecklas oförmärkt i hennes hufvudbonad, och snart får man se lockarne, som pryda den sköna pannan, upplösta mellan hans fingrar och liksom utbjudna till salu.

9. Ovanan, att alltför sorgfälligt dölja händerna i klädesplaggen.

[21]

10. Flera löjliga sätt att hålla händerna och röra dem. Hit hörer en öfverdrifven gestikulation. Man inbillar sig kanske en, i den hyfsade verlden likväl okänd, grundsats, att hos en lefvande varelse måste allting vara lif, och bemödar sig derföre, att med hvarje ord tillika göra en åtbörd med händerna, som skall närmare uttrycka tanken. Men kanske är det också en qvarlefva från charlataneriets tider, då man satte stort värde på, att med händer och fötter gifva eftertryck åt det man sade, emedan det i sig sjelf hvarken egde kraft eller lif.

Föredraget i sällskapslifvet fordrar alldeles ingen aktion, ty här är icke fråga om att väcka sinnesrörelse eller passioner hos de närvarande. Om aktionen här nånsin är nödig, så bör hon användas sparsamt och på ett passande sätt; men blir annars löjlig. Så skratta vi med skäl åt den, hvars händer oupphörligt måste blifva tolkar af hans ord; åt den, som, när han talar om hufvudet, om förståndet, om själen, genast far med handen åt hufvudet; som ej kan nämna orden kärlek, vänskap &c., utan att göra en rörelse åt bröstet, och vilja hemta sina uttryck liksom ur refbenen. Man vet icke rätt, hvad man skall tänka, när någon icke vet att säga något artigt, annorlunda än så, att han sticker högra handen bakom vestryggen, med venstra handen nappar i halsduken och svingar omkring med ena benet; eller, om han vill berätta något, dervid ständigt leker med urkedjan.

Jag skulle aldrig sluta, om jag ville granska alla de fel, som så ofta begås med händerna. Af det anförda skönjes,[22] att det verkligen är en konst, att härutinnan uppföra sig med värdighet.

Men man inhemtar denna konst väl endast i den fina verlden och småningom. Här måste man vara helt och hållet öga, och man skall varseblifva mången hållning af handen, som kläder förträffligt. Saknas tillfälle härtill, så tage man denna undervisning på theatern af goda skådespelare.

Hufvudregeln för all hållning af händerna är, att den bör vara fullt naturlig, osökt och ostuderad samt ingalunda får med flit väcka uppmärksamhet.

Om rörelser och vändningar, med måtta och behag använde, skola blifva oss naturliga, så måste vi ofta öfva oss deruti, för att blifva fullt förtroliga med deras rätta och obehindrade bruk, så att ingen märker den möda, de oss tillskyndat.

Det är ganska rådligt, att vid sådana öfningar framträda för spegeln, om man är ensam, eller företaga dem under en bildad väns ögon. Man betrakte honom såsom en fremmande, för hvilken man vill synas med bifall. Man tale till honom, berätte något för honom, och göre dervid de åsyftade rörelserna. Hans kritik skall snart säga oss, om ännu något brister, och hvilka förbättringar våra vändningar ännu behöfva.

Uppläsandet af goda pjeser, dem vi sett på theatern, förenadt med någon aktion, är ett förträffligt medel att blifva mästare öfver sina händer.

Gången kan också göra oss älskvärda, men äfven löjliga.[23] Den bildades gång måste öfverhufvud hafva följande egenskaper:

1. Den är hvarken för hastig, eller för långsam.

2. Den är icke vaggande eller ojemn, utan stadig.

3. Den är likformig och utan buller.

4. Den är så beskaffad, att han ger kroppen en viss värdighet, ett visst anseende. Den har således ingenting dansande eller hoppande, ingenting tvunget och tillgjordt. Den måste vara naturlig, samt hvarken vanprydas genom rörelser med hufvudet eller med händerna. Man måste under gåendet hålla hufvudet rakt; man måste tänka derpå, att armar och händer icke behöfvas till gåendet. Dessa måste följa kroppen i naturlig ställning, och derjemte fullt öfverensstämma med kroppens gång och hållning.

I dansskolan borde åt ståendets och gångens vård minst egnas så mycken tid, som åt sjelfva dansen.

IV.
Stadga.

Den första frukt af menniskans inre och yttre kultur är ett stadgadt uppförande.

Man menar vanligen, att stadga endast klär den mognare åldern, och att den egentligen blott är en prydnad för mankönet. Den är dock rätteligen en egenskap, som länder hvarje ålder och kön till heder och beröm. Man älskar[24] ett stadgadt väsende hos ynglingen och jungfrun; det behagar tillochmed redan hos gossen och flickan, om det framgår ur deras personlighet, och ej är följden af pedantiskt förtryck å föräldrars sida.

Man har ej att befara, det ungdomen skall antaga det slags stadga, som fordras af en mognare ålder. Häremot arbetar naturen hos ungdomen sjelf. Det stadgade skick, som behagar hos ungdomen, och älskas af denna, är blott den gräns, inom hvilken ungdomens liflighet och eld skall röra sig.

Man har vanligen dels villande, dels obestämda begrepp om stadga. Man tänker sig derunder något stelt i rörelserna, ett trumpet allvar i blickarne, en löjlig betänksamhet i allt, en brist på deltagande för den yngre verldens nöjen och dylikt. Men detta allt förstår jag icke under ordet stadga. Jag betecknar dermed ett uppförande, hvarmed man genom hela sitt yttre, genom blick, min och rörelse tillkännager, att man icke försummat förståndets och hjertats odling; ett sådant uppförande, att lättsinne, flärd, obetänksamhet och brist på karakter, aldrig kunna oss tillskrifvas, och hvarvid man är försäkrad, att uppmärksamhet och aktning aldrig kunna oss betagas.

En person med denna stadga visar sig ega känsla af sitt eget värde, utan att dervid göra sig skyldig till oblyghet. Då man ser honom hysa aktning för sig sjelf, så kan man ej heller annat, än bevisa honom aktning tillbaka. Men den, som icke aktar sig sjelf, den, som låter drifva gäck[25] med sig och kryper för andra, skördar snart liknöjdhet och smälek.

En följd af och ett kännetecken till stadga är, att man i ord och gerningar icke förfelar medelvägen; att man aldrig gör sig skyldig till öfverdrift eller ytterligheter. Det vanliga lifvet ger tusentals anledningar till häftiga sinnesrörelser. Än har man orsak att glädjas, än att sörja, än att vredgas; man fruktar, hoppas, älskar och hatar. En efter älskvärdhet sträfvande menniska aktar sig, att i denna sinnesförfattning gå för långt. Hon iakttager måtta i allt, och bevisar sig derigenom ega konsten att beherrska sig sjelf. Hon låter sig hvarken hänföras af glädjen eller af sorgen. Hennes vrede blir endast rättmätig ovilja, hennes hat endast billigt förakt. Hon älskar; men hennes kärlek förnärmar icke anständighetens gränsor. Hennes hopp blir ej ett luftslott, utan en efter sannolikhetens lagar grundad väntan.

Den stadga, hvarom här är fråga, sämjes aldraminst med öfverdrifven känslosamhet. Den vet, att tillbörligt bestämma graden af sitt deltagande, och är derföre en afsvuren fiende till all otidig känsloförhäfning. Den håller känslan oupphörligt i tygeln, och lemnar henne blott föga spelrum.

I stadgans karakter får man icke sakna sanningskärlek. Denna måste öfverallt framlysa; känsla, tanke och handling måste verkligen tillhöra en stadgad menniska. Man skall derföre aldrig finna henne saker till öfverilade, ensidiga eller skefva omdömen; hon skall ej förfalla i begäret efter klyftighet, och man skall aldrig kunna märka, att pratsjuka,[26] barnsliga yttranden, eller sådana samtal, de der häckla en medmenniskas brister, ega för henne något intresse.

Det gifves småsaker, hvaröfver vissa menniskor förvånas, och med hvilka deras själ oupphörligt sysselsättes. De berömma alltid med hänryckning tillochmed sådana ting, hvilka knappt förtjena en blick; allt är för dem skönt, herrligt, makalöst, gudomligt. Spetsen af en fruntimmerssko bringar dem i förtjusning, och öfver en hattfjäder råka de ur fattning. Ett narrspel beundra de i samma uttryck, hvarmed de tala om en klassisk skalds verk. Helt annorlunda visar sig här den stadgade menniskan. Hon begapar intet med häpnad; hon är sparsam med sin beundran. Men hennes uppsyn röjer uppmärksamhet, hon ger akt på allt, som sker och talas. Hon motsäger sällan, och äfven vid afhörandet af ett lappri bevisar hon skonsamhet. Hon ler, när den obildade ger till ett gapskratt.

Äfven den stadgade menniskans ton har en egen, behaglig prägel. Den är icke för högljudd, eller skrikande, utan lagom stark och icke lågmäldt; den är mild och angenäm. Hvarken släpande, eller stapplande, hvarken sjungande eller sträf, är den fast och eftertrycklig, alltid afpassad efter omständigheterna, efter känslan; således hvarken enformig eller sömnig; den stiger och faller, alltsom ämne, känsla och förhållanden kräfva.

Känslorna äro hos en stadgad menniska aldrig häftiga, eller svallande; man känner på deras måtta, att det lugna förnuftet vakar öfver dem: de ega värma, men aldrig låga. Hon har endast måttliga sinnesrörelser och affekter;[27] hon omfattar och fullföljer ett syfte icke med häftighet: hon vet att sansa sig, om hennes önskningar blifva ouppfyllda.

Den stadgade menniskan är icke hvar mans vän. Med vår vänskap är hon ej fal. Hon pröfvar den man, som framgent skall bo i dess hjerta. Men har hon en gång valt, då är hon orubblig i sin vänskap, den hon bevisar mera i handlingar, än i ord.

Hon är aldrig pratsam, hon talar hvarken för mycket eller för litet, men yttrar allt med öfverläggning. Sina löften håller hon, och dess ord är bergfast.

I intet fall vill hon lysa; hon åsyftar derföre aldrig att vilja fördunkla andra; tvertom söker hon att uppmuntra andras talanger, skicklighet och goda egenskaper samt att förskaffa dem tillfällen att verka. Hon skonar och undviker sorgfälligt all anledning att bringa någon i förlägenhet. Hon trugar sig ej på någon, och fiker icke att hafva sin hand öfverallt med i spelet. Hvad andra söka att dölja, låtsar hon icke märka, och är långt ifrån att vilja beskyllas för nyfikenhet. Vid otillständiga tvetydigheter ler hennes mun icke bifall; vågar hon icke bestraffa med en allvarlig min, så kastar hon blicken till jorden, och synes icke höra på sällskapet.

Motsatsen till stadga är vekhet. Många unga personer tro sig blifva omtyckta, om de ställa sig ömma och smäktande. Detta är redan ett fel hos könet; huru mycket mera då hos mannen, af hvilken åstundas, att han skall handla med fasthet, och att hans uppförande icke må lemna oss i tvifvel, det hans väsende eger denna fasthet i lynnet.

[28]

Lika tadelvärdt, som denna vekhet, är också karlarnes bemödande att förskona sitt ansigte. Anblicken af en sådan gäst är för hvarje stadgad person en verklig förargelse. Ynglingar och män förundra och ådraga sig i den tänkandes ögon förakt, om de måla sina ögonbryn eller sitt skägg, dofta af luktvatten, och ständigt lägga munnen i tillgjorda veck. Hvad skall man tänka om en sådan tvekönad varelse? Kan man väl tilltro honom förstånd, insigter och duglighet? Nej! En sådan menniska är en docka utan hjerna; en varelse, hos hvilken naturen måste hafva förgätit sig.

En stadgad person är väl mån om sina anletsdrags regelbundenhet, men bekymrar sig föga, om naturen gifvit honom ett ljust eller ett mörkt skägg. Sitt ansigtes uttryck sätter han i värdighet och själs-uttryck, i en förståndig min. Han är stolt öfver en sund, oförklemad kropp och kan berömma sig, att ej nödgas göra afseende på hvarje årstid och väderskifte. Jag talar dock ej här om en styrka och härdning, som är följden af tungt och groft arbete; jag talar blott om den fasthet, som vinnes genom måttligt bruk af kroppskrafterna. Det är den, som ger mannen ett verkligt behagligt utseende. En nervig, muskulös och fast kropp, ur hvilken helsa och kraft stråla, kasta en ganska ofördelaktig skugga på den fina och klemiga sprätten, som vill bortsmälta i solen, och om vintern behöfver sin värma i öfverplagg.

Vi läsa med bifall i forntidens skrifter, huru angelägen man var, att från ungdomen uppfostra manliga barn till styrka och härdning. Man vet om Grekerne, att de lade[29] synnerlig vigt på kroppsöfningar, på lekar i fria luften, på brottning, kapplöpning och dylikt; att de ansett gymnastik som en väsendtlig del af uppfostran. Men man vet äfven att bland dessa samma Greker voro just de skönaste män, och att Romarne, sedan de följt Grekernas exempel, vunno i skönhet. Med innerlig fägnad se vi de bildstoder och byster, som återstå från forntiden; vi känne vid deras anblick, att mannens fägring består i en stark och vig kropp, som derjemte röjer värdighet och behag.

V.
Belefvenhet och Artighet.

Så väsendtliga förenämnde egenskaper äro till älskvärdhet, skulle vi dock med dem ensamt ej kunna taga oss ut i det finare umgänget, utan med dem bör jemväl höflighet och artighet förbindas.

Höfligheten eller Belefvenheten är det synbara bemödandet, att så uppföra sig i ord och handling, att en hvar tror om oss, det vi derigenom vilja bevisa honom vår aktning. Den högsta graden af höflighet är artighet.

Denna skattbara egenskap i umgänget yttrar sig genom blickar, miner, ord; genom ställningar, tjenstbevisningar och handlingar, de der omisskänneligt visa, att vi vilja förekomma andras önskan.

[30]

Höflighetens blickar och miner måste fullt öfverensstämma med våra känslor och tankar, med mine och handlingar. Man måste kunna läsa i vårt ansigte, att vi verkligen känna hvad vi göra eller säga, för att vara andra behaglige. Man bör kunna se på oss, att vi gifve akt på det, som kan föregå i andras själ, och hyse den önskan, att de må vara fullt öfvertygade om vårt deltagande.

Vi måste bevisa deltagande, med känsla, rörelse, när anledning dertill gifves; äfven i sällskap med gäckar och dårar måste vår mine vara vänlig och glad. Vår blick, vårt löje får icke vara stickande; de få icke säga, att vi igenkänna och skatta dårskaperna efter deras rätta halt; vi få icke vilja synas visare, än vårt sällskap; nog, om vi ej dela dess dårskaper.

Om ej kall eller bestämd förpligtelse uppfordra oss till tvifvel i fråga om det, som påstås eller berättas, så lemne man en hvar i sin mening, och undvike äfven skenet af att hysa en annan. Ingenting strider till den grad mot höflighetens reglor, som att vilja upphäfva sig till domare och synas veta något bättre än andra. Låt gerna osmakligheterna, fåvettet och osannolikheterna passera; vår motsägelse, vårt tvifvel skulle här, långt ifrån att gagna, endast skada oss; man skulle tillvita oss oartighet, kanske tillochmed grofhet. Men derföre är icke nödigt, att rentaf gifva bifall deråt och styrka gäckar och dårar i deras villor. Det gifves hundrade svar, vi kunna gifva dem, utan att hålla med eller motsäga dem, och utan att hos förnuftigt folk ådraga oss skenet af att gilla och dela deras fåkunnighet.[31] Fall gifvas, då man vid plattheter måste visa den mest spända uppmärksamhet, då man ingalunda får tvifla på sanningen af det som yttras, och då bifall rent af erfordras. Nå väl! man kan i slikt fall gerna tillstå sig undra, att man hittills ännu icke gifvit tillbörlig akt på en så vigtig sak. Detta offer är man andras svaghet och omständigheter skyldig.

Höfligheten ålägger oss vidare, att ej sätta någon bland sällskapet i förlägenhet. Det gifves ämnen, som ej få vidröras i sällskaper, der man ej noga känner hvarann. Hit höra trosbekännelser, religionsbruk, stundom tillochmed politiska åsigter, kroppslyten, vissa älsklingstycken, och dylikt.

Så gifves det äfven menniskor, som i sällskaper vilja hafva sina ögon öfverallt, kasta spejande blickar åt alla håll, vilja se allt, ja äfven begå den oklokheten att underrätta sin granne, det ingenting undfallit dem. De bemärka just det, som andra icke vilja ha märkt, t. ex. hemligt samspråk, oordningar i rummet, fel i klädseln, förseelser emot modet, fel mot etiketten och ceremonielet m. m.

Detta allt är starka förbrytelser mot höfligheten och en belefvad ton; ty den belefvade låtsar som om han ej såge allt dylikt och söker, om möjligt är, att icke se det. Men väl bemärker han allt, hvad man vill hafva bemärkt, om det ej strider mot dygd och sedlighet. Han vet, att på skickligt sätt låta sällskapet förstå, det han har sinne för de personers företräden och lofvärda egenskaper, i hvilkas omgifning han befinner sig. — Han aktar sig noga för hvarje blick, som kunde blifva en förebråelse. Hans blickar uttrycka[32] med ett ord aldrig bestraffning, tadel, förakt, högmod, hån, misstroende eller lömskhet; — dessa blickar såra starkare, än ord och handlingar.

Höflighetens språk är förbindligt. Man säger intet, som kunde vara någon oangenämt; man talar i en behaglig, mild och anständig ton, aldrig om egna, men väl om andras företräden, bland hvilka man vistas. Dock är uttrycket här aldrig öfverdrifvet, aldrig smickrets språk, utan sanningens; det grundar sig mer på erkännande, än på beröm; det synes komma från hjertat och får ej förnärma den tänkandes öra.

Dess språk är alltid lämpadt efter personer och omständigheter. Den höflige talar aldrig om ting, som han vet icke intressera oss, eller icke höra till vår sfer, eller som kränka vår grannlagenhet och våra förhållanden: således aldrig om saker, som kunna väcka missbehag hos någon i sällskapet. Han undviker all satir, allt sqvaller, alla oblida omdömen om andra personer, om hela stånd och nationer, alla lärda bevisningar, alla religiösa, politiska och moraliserande anmärkningar. När han berömmer, gör han det med klok måtta och så, att hvarje närvarande gerna gillar det.

Den ställning, höfligheten ålägger, uttrycker alltid aktning. Den är hvarken smickrets, eller den enfaldiga ödmjukhetens. Den är sådan, att man tydligen deri röjer bemödandet att vara höflig. Äfven när den höflige har en förtrogen framför sig, när han umgås med ringare personer, än han sjelf, tillåter han sig ingen frihet eller vårdslöshet:[33] kortligen han beter sig alltid så, att vi icke tvifla, det han verkligen vill gifva oss bevis på sin aktning.

Yppas tillfälle att visa någon i sällskapet en uppmärksamhet, så dröjer han icke att göra det, eller tills han derom anmodas; han läser önskningen i våra ögon, och, innan vi tänka derpå, har han redan gifvit oss bevis på sin tjenstaktighet. Men han sjelf är dock tystlåten dermed; han vill icke, att vi skole märka det, och ger samtalet straxt en annan vändning, när fråga blir om hans tjenstfärdighet, eller vi vilja tacka honom derför. — För den höflige är hvarje småsak hos oss vigtig; han förstår konsten att gifva värde deråt; han vet att göra den ena menniskan behaglig för den andra.

Af det ofvannämnda skönjes, att hyckleri, att krypande väsen, smicker och dylikt ej kunna räknas till höflighet. De ådraga sig tvertom förakt; de vittna om en småsinnad, inbilsk och nedrig själ.

Äfven i umgänget med de förnämaste personer får höfligheten dock aldrig förfalla till småaktighet och rädsla. Här måste uppsyn och ton väl röja blygsamhet, men icke fruktan. — Ögonens ständiga nedslående, sjelfförsakelse, lågmäldhet och fruktan att fela mot goda tonen, gör mången menniska fadd och förlägen, så snart hon kommer i stort sällskap. — I umgänget med de förnäma herrske i vår höflighet mer allvar; den bör hafva en mer högtidlig anstrykning, och tillåta oss mindre frihet, än vanligt. Då vi annorstädes i vårt görande och låtande blott uttrycka aktning, så vare det här vördnad; men att nedfalla till låg och slafvisk[34] underdånighet, är oädelt och skymfligt, och väcker blott den förnämes billiga förakt.

Deremot kan äfven den högt uppsatte, — när han ser för sig en person med sann höflighet och som, i det han visar den förre skyldig vördnad, icke förgäter sitt eget menniskovärde — icke annat än skänka honom sin aktning, och tillerkänna honom uppfostran och bildning. Han blir med nöje artig, fryntlig och nedlåtande emot oss. Det smickrar honom att aktas af en bildad man. Han höjer oss upp till sig, och blir allt mer benägen att vara vår gynnare och tillfredsställa våra önskningar. Vi äro honom i hufvudsaken lika; han blyges derföre icke att öfverse med något, som blott i det yttre skiljer oss från honom.

VI.
Det bildade Språket och den bildade Tonen.

I afseende på det förra synes mig följande reglor vigtiga:

1. Man tale grammatikaliskt rätt! Språkriktigheten försummas tyvärr alltför ofta. Vi stå i detta afseende icke sällan tillbaka för våra bildade grannar. I fråga om utländska språk, t. ex. Franskan, Tyskan och Engelskan, aktar man sig noga att begå fel mot nämnde språks grammatik, men anser icke för otillbörligt att vara okunnig i sitt eget språks reglor och derföre utan tvekan begå misstag[35] och fel deremot. Ofta har detta utseende, liksom ansåge man för en skam att tala sitt modersmål rent och rigtigt.

2. Man nyttje inga utländska ord, om man fullkomligt väl kan uttrycka sig på modersmålet! Alla dagar kan man göra den anmärkning, att många fremmande ord nyttjas alldeles utan behof. Vårt eget språk är rikt och bildsamt nog att erbjuda uttryck för allt, som kan förekomma i begreppens sfer, och för ting, som förekomma i vanliga lifvet, behöfvas inga fremmande uttryck.

3. Man undvike alla nygjorda ord, om de äro otydliga eller sällsamma, äfvensom blott poetiska och svulstiga uttryck! Man faller som yngling lätt i det fel, att antingen bruka vetenskapliga uttryck i sällskap, der de dels låta löjligt, dels äro obegripliga, enär man tror sig böra visa, att man lärt något i skolan, eller emedan man gerna vill bringa sällskapet att blygas genom dess egen bekännelse om okunnighet. Här bryter man således i ett andedrag mot flera reglor för ett godt lefnadsvett. Det är en löjlig tillgjordhet att vilja väcka uppseende genom uttryck; sådant skall alltid uttydas såsom fåfänga och ogillas. Endast den i själsodling långt framskridne mannen kan det tillåtas, att i afseende på ord och uttryck följa sin egen smak.

I fråga om uttalet och den egentliga tonen meddelar jag läsaren följande reglor:

1. Man bör tillse, att talet ej låter vidrigt, icke är hväsande, stammande eller läspande. Man får icke uttänja orden, icke tala genom näsan, icke mumla mellan tänderna, icke tala sjungande, skrikande eller galande, men ej heller[36] doft, ihåligt och liksom ur en tunna. Man akte sig att uttala vanliga ord med en viss vigtighet. Talet bör utan möda kunna förstås af andra. Sällan kan man undskylla sig med ofullkomlighet i talorganerna, ty en sådan kan genom god vilja och öfning nästan alltid förbättras.

2. Tonen bör vara möjligast ren, d. v. s. vara klar och skär. Man läse om morgonen, innan man förtärt någon föda, ofta högt. Detta kan, om nödigt är, ske vid ett starkt buller, t. ex. vid ett vattenfall, vid en qvarn, vid dånet af trummor, vid slamret af vagnar på gatan. Man bör icke hindra barn, när de äro mycket högljudda vid sin lek, utan snarare dertill uppmuntra dem, när dessa lekar förefalla i fria luften.

Musik kan härvid på mer än ett sätt vara till nytta. Man anslår t. ex. hvarje morgon en annan ton å pianot, och uthåller den så länge med rösten, tills tonen är jemn och stark. Äfven undviker man allt, som kan förderfva rösten, såsom: upphettning, häftigt skri och tjut, tobaksrökning, förkylning, hetsiga drycker, fet och slemmig föda, utsväfning. Dessa ting äro allesamman förklarade fiender till tonens renhet, och göra rösten hes, svag, darrande, ojemn, sträf och obehaglig.

3. Tonen bör ega nödig fyllighet, d. v. s. icke vara matt, gäll, barnslig, osäker eller vacklande. Genom öfning, helst genom sång, kan man göra tonen fyllig; man öfve sig blott dagligen, särdeles i de djupare tonerna.

4. Man bör utbilda tonen till fasthet; ty en osäker,[37] bäfvande, rädd ton misshagar. Öfningar i sång, helst vid starka och rent stämda instrumenter, bidraga härtill.

5. Man bemöde sig om tonens modulation, eller omvexling och mångfaldiga böjning, samt ledighet, så att den noga passar till känslorna, till deras grad och till ordens mening. Denna färdighet ger talet dess egentliga och sanna behag, lif, behörig kraft och rätta betydelse. Den ger tonerna det sköna, artiga, ödmjuka, tillgifna, öppna, hjertliga, deltagande, blygsamma, kort sagdt: den röjer bildning.

Man förvärfvar densamma genom noggrann uppmärksamhet på dem, som ega en sannt hyfsad umgängeston. Det gifves skådespelare, som kunna tagas till mönster. Äfven läre man sig, att under en kännares uppsigt väl läsa och rigtigt föredraga berättelser, dialoger m. m. Man studere för sådant ändamål fulla meningen, som ligger i orden, den ställning, hvari de talas, talarens hufvudkänsla och de känslor, till hvilka han öfvergår, de plötsliga vändningar, nyck eller klokhet tager, och man tänker sig dervid noga in i den talandes karakter och läge; så skall tonen blifva behörigt modulerad. Härtill tjena synnerligast samtal i goda familjekretsar, der känslan icke behöfver någon egentlig deklamation, utan blott passande ton och beräknande eftertryck.

Stundom gifvas dock fall, då verklig deklamation blir nödig i en sällskapskrets. Vi vilja t. ex. berätta något med högtidlig ton; vi skola föreläsa poemer eller prosaiska uppsatser, som skulle förlora allt, om de ej åtminstone halft[38] deklamerades. Öfning, rigtig smak och goda mönster bidraga härtill.

I öfrigt bör förnämligast den sinnesstämning, hvari den talande yttrar sig, vid uppläsningen besinnas.

Att recitera verkliga sorgespel, oder, eller hymner, bör ej åstundas i sällskap. Detta erfordrar fullkomlig färdighet i en dertill passande deklamation, och kan blott väntas af den egenteliga skådespelaren.

6. Öfverhufvud är nödigt, att man lägger rätt tonvigt på allt, hvad man yttrar. Man visar derigenom, att man njutit en god uppfostran, arbetat på sin bildning och haft tillträde i godt sällskap; allt egenskaper, som tala till vår fördel och göra oss omtyckta af andra. En behörig tonvigt smickrar örat, fängslar uppmärksamheten och går i borgen för, att vi blifvit rätt förstådda. Falsk tonvigt röjer brist på hyfsning och omdöme. En skärande, hvass och skrikande tonvigt förnärmar örat. Den fåkunnige sprätten, den tillgjorda damen, gäcken och storskrytaren, hafva alla sitt eget sätt att accentuera, som genom det tvungna, onaturliga och öfverdrifna dels väcker åtlöje, dels ovilja; äfven skenheligheten, det smygande bedrägeriet, det låga smickret utmärka sig genom en egen tonvigt; den är släpande, sjungande, hväsande och odräglig i högsta grad. En rätt accentuerad ton behagar, ty den vänder åhörarens uppmärksamhet oförmärkt på det, som säges.

7. Umgängestonen får, när det gäller att behaga, att tillvinna oss andras ynnest och aktning, icke vara kall, liknöjd, hånande; dermed förolämpar man ofta mer, än med[39] de mest närgående ord. Den bör vara ledig, men blygsam, och fullt motsvara känslan; den bör uttrycka hjertlighet, uppriktighet och öppenhet.

8. Män undvike ändtligen en oafbrutet eftertrycklig ton. Tonens styrka bör rätta sig efter sakens vigt; den måste blifva svagare, när vi tala om oss sjelfve och våra angelägenheter, eljest förfalle vi i egenkärlekens, stolthetens och skrytets ton.

9. En egen kultur måste man egna åt den berättande tonen. Konsten att berätta väl måste formligt läras. Den består i undvikandet af det öfverflödiga, omständliga, afbrutna och orediga. Man träffar på berättare, hvilka hafva mycket svårt att skickligt börja sin berättelse; andra åter, som stadna midt i berättelsen, förlora tråden och ej kunna finna de ord, som de vilja hafva. Andra deremot kunna ej yttra något i behörig ordning och i sammanhang. Ännu andra äro så vidlyftiga, att de förlora sig i en irrgång af omständigheter, ur hvilken de ej kunna reda sig. Alla sådana berättare äro tråkiga; man är glad att blifva dem qvitt.

En god berättande ton fordrar, att man med de enklaste ord, utan svulst och ordkram, i de naturligaste vändningar säger och skildrar allting väl, alltid ger akt på hufvudsaken, oförmärkt nalkas målet och vet att jemt stegra, men äfven till slut fullt tillfredsställa åhörarnes nyfikenhet.

Uppmärksamhet på dylika berättare, mycken öfning[40] under tillsyn af vänner, som ega smak; en god, sorgfälligt vald lektyr äro medlen att förvärfva sig en utbildad förmåga i detta hänseende.

VII.
Sång Och Dans.

Bland de egenskaper, som hufvudsakligast tjena den yngre verlden till förmån, och tillskynda äfven den äldre nöjen, höra ostridigt sång och dans.

Sången är i stånd att gifva ett visst behag åt det fulaste ansigte och den mest missbildade kropp, och åt den skicklige sångaren hembäres öfverallt aktning och kärlek. — Vid sången kan man på ett långt mer tydligt och tillåtligt sätt visa styrkan och graden af sina känslor, affektens och sinnesrörelsernas stigande och fallande, än i blotta ordens språk. — Sången försätter den sjungande i alla lägen, som kunna förvärfva honom bifall. De märkligaste, de finaste känslor, hjertlighet, värma, smak, deklamation och fantasi kunna vid sången framträda i sin skönaste egendomlighet.

För att sjunga uttrycksfullt och skönt, måste man helt och hållet tänka sig in i deras ställning, som framställas sjungande. Man bör fullt förstå och känna det man sjunger.

Tydligheten i ordens uttal är väsendtliga vilkoret för en god sång, så sällan denna fordran äfven uppfylles.[41] Åhörarne måste icke blott förnimma toner, utan göras bekanta med textens innehåll.

Men den skönaste melodi förlorar sitt behag, om den föredrages med vanprydande åtbörder. Man har sångare och sångerskor, som ej kunna sjunga någon ton, utan att dervid förvrida anletsdragen, eller göra vidriga rörelser med kroppen. — Andra åter försumma naturen helt och hållet, samt vilja blott vara konst, derigenom nödvändigt de känslor, sången bör väcka hos åhörarne, måste störas.

Ett godt lefnadsvett har äfven i fråga om sången sina oförkränkbara lagar. De vigtigaste deribland äro:

1. Lyckas föredraget af ett ställe för sångaren, och känner han sig förtjena bifall, så bör han icke se sig omkring i sällskapet. Detta röjer ett fikande efter beundran och lof, samt misshagar.

2. Spelar man på ett instrument, eller sjunger man, så bör man icke straxt efter styckets slut låta en fullkomlig tystnad inträda; ty äfven denna kunde uttydas såsom uppmaning till bifall. Man öfvergår således skickligt antingen till något annat, eller inleder man ett samtal, så att de närvarande icke få någon tid ledig, den de till slut af blott förlägenhet skulle använda till bifallsyttringar.

3. Man bör icke genom nickningar eller dylika rörelser göra sällskapet uppmärksamt på vissa ställen. Det måste öfverlemnas åt åhörarne, hvad de vilja finna värdigt sin iakttagelse. Icke vårt, utan de närvarandes, omdöme skall här afgöra.

[42]

4. Man afmäte sången alltid efter storleken af det rum, hvari man sjunger. I ett litet rum och vid ett icke starkt instrument får man icke sjunga så högt, som i en sal och med ackompagnement af flera instrumenter. En stark röst, omildrad i ett ehuru större rum, frambringar hvarken rörelse eller välbehag.

Man hushålle med rösten; man börje lagom starkt, och låte den småningom växa, så att den i intet parti af sången, men minst vid slutet, då den måste göra det starkaste intrycket, är för svag.

Ledighet, värdigt skick, behag i ställning och rörelser, jemnmått, rundning och smidighet i bugningar och vördnadsbetygelser — dessa äro de stora fördelar vi erhålla af dansen, och dem vi för hela lifvet bibehålla. Härtill kommer jemväl, att dessa färdigheter göra oss omtyckta i sällskap, helst hos det vackra könet, hvilket i synnerhet älskar dansen. Det skall gifvas exempel, att menniskor af medelmåttiga själsgåfvor haft sin danskonst att tacka för befordran och lycka. En god och skön dans bör hafva följande egenskaper:

1. Händernas hållning får icke vara tung och plump. Armarne få ej ligga vid kroppen eller slängas af och an. Deras rörelser måste vara lätta, sparsamma och angenäma.

2. Allt kantigt, tvunget och tillgjordt vid damens uppbjudning till dansen, vid hennes kringförande, vid slutet[43] och vid damens återförande till hennes stol, bör undvikas och får äfven under dansen icke skönjas.

3. Armarnes öppnande, t. ex. vid menuettens slut, måste ske fullt af ödmjukhet och anständighet samt med blygsamt återhåll; ansigtet måste vara fullt af ömt allvar och flärdfrihet.

4. Händerna böra hållas med lindrig fasthet.

5. Man tillåte sig aldrig ställningar, som kunna misstydas, eller skamlös tilltagsenhet. Hvarje tvetydig min under dansen är en förolämpning mot anständigheten, mot den person, med hvilken man dansar, och mot sällskapet; det röjer en straffbar brist på aktning.

6. Vid valser m. m. öfverskride man aldrig nödig måtta. Det är en verklig råhet och bondaktighet, att så länge fortsätta dylika dansar, tills dansaren eller dansarinnan drypa af svett, flämta efter luft och måste gå omkring i salen, likt hästar efter omåttlig ansträngning.

7. Vid dansar i kolonner eller quarréer fordrar aktningen mot de dansande, att man hvarken skingrar sin egen eller andras uppmärksamhet, att man ger noga akt på turerna och ej försummar någon figur.

8. Man ihågkomme alltid den regel, att dansen egentligen måste vara ett mimiskt ackompagnement af kroppen och fötterne till musiken, att den derföre i sina rörelser måste hålla takten, och att den skall uttrycka och relevera musikens innehåll och den deri liggande känslan. Den, som noga följer denna regel, skall säkert dansa med ädelt[44] skick och odeladt bifall. Endast råheten kan finna nöje i ett vildt ras och jägtande i dansen. All värdig hållning försvinner dervid; man stormar oförsvarligt på helsan, och allt nöje sättes i fara att störas genom förskräckande uppträden.

VIII.
Bugningar.

Dessa indelas vanligen i den gående, stående och sittande.

Vid dem alla kommer det hufvudsakligt an på följande reglors iakttagande:

1. För en hög person bugar man sig djupt, och ännu på ett visst afstånd; mindre djupt och på ringare afstånd för den förnäme.

I fall man möter kungliga personer på gatan och således här bugar sig för dem, skall man bäst träffa det tillbörliga och passande, om man stadnar, i det någon af det Kungliga Huset går eller färdas förbi, och då bugar sig. För den förnäme saktar man blott sin gång, utom att stadna, vänder sig åt sidan, der han passerar förbi, och bugar sig i förbigåendet.

2. Alltför djup får aldrig en bugning göras, och aldrig får man länge förblifva i bugande ställning; detta vore slafviskt, förnedrande och skulle afhända bugningen sin värdighet och oss allt ädelt skick.

[45]

3. Man buge sig ej för hastigt, och rese sig äfvenledes icke hastigt åter upp. Det ena, såväl som det andra, bör ske småningom.

4. Vid den gående bugningen, som göres, då man går förbi flera personer, sittande bredvid hvarandra, dragas fötterne något litet utmed golfvet; stegen göres något långsammare, och detta bör småningom af- och tilltaga med kroppens böjning och lyftning.

5. Hufvudet måste förr börja att sänka sig, än ryggen; dock måste denna förr åter börja att resa sig än hufvudet; båda delarne måste ske med en viss jemnhet. Lika så litet får man tvärstadna, eller hastigt gå vidare. Hufvudets böjning och fötternas framskridande böra stå i harmoni.

6. Vid den stående bugningen, som sker, när någon, som står tätt framför oss, ger oss något uppdrag, eller säger oss något förbindligt, är det lika felaktigt att bugande gå tillbaka, och att skrapa med foten, eller att likt qvicksilfver vara i beständig rörelse. Lika så felaktigt vore det att blifva stående på stället. Man bör vid denna reverens, om den skall göras med skickligt och ädelt behag, draga den ena, vid hälen något upplyftade foten på ett litet afstånd bakom den andra, och göra denna rörelse i det ögonblick, då hufvudet åter lyftas. Dervid bör äfven märkas, att begge fötterna måste omvexla; men likväl ej hastigt efter hvarandra.

7. Den sittande bugningen fordrar en måttlig sänkning och böjning af hufvudet, utan någon annan rörelse med kroppen. Man gör den dels i sällskap,[46] der redan alla sitta, och således äfven vi, när någon person af icke hög rang, eller en vän af huset inträder, eller någon i sällskapet räcker oss något, eller säger oss något förbindligt, som å vår sida kräfver tack; dels gör man den äfven mot ringare personer, hvars besök vi sittande mottaga.

8. Utom dessa tre slag kan äfven märkas böjningen med hufvudet och handen. Den förra är en märkbart vänlig min. Den göres vanligen af en karl eller ett fruntimmer af hög rang mot underhafvande eller ringare, med den skillnad blott, att fruntimret oftare upprepar nickningen, och minen blir mer vänlig och leende.

Detta kan dock äfven ske mellan personer af lika stånd i sällskap. Man föreställe sig, att en synnerligt god vän till oss inträdt i sällskapet och redan tagit plats. Vi frestas, att liksom särskildt hälsa på honom, och betyga honom vår glädje öfver hans närvaro. Händer detta i mycket förnämt sällskap, och äro vi båda blott sällan der, eller stå vi i rang betydligt efter de öfriga, så bör en dylik särskild helsning alldeles uteblifva. Men äfven der den tillåtes, bör den ske med stor försigtighet; den måste blott röja fägnad och icke hafva skenet, liksom gladde vi oss åt vår väns närvaro, emedan vi eljest fruktade ledsnad. En egen fin takt är dervid nödig, för att undgå förseelser.

Ur samma skäl bör man ej heller för hastigt och oöfverlagdt gå fram till sin vän eller bekante, när hela sällskapet uppstiger, när, det vill sätta sig vid spelborden, begifva sig till sidorummen m. m. Aldrig får det synas, liksom[47] gladde man sig åt en väns eller bekants närvaro på alla andras bekostnad.

Ännu långt flera hänseenden äro nödiga, om det angår en oss särdeles bekant dame. Här skulle det minsta tillägg i den attention, som vårt förhållande till henne rentaf fordrar, blott väcka förargelse. Här bör således den speciella helsningen ske endast med minen af den lugnaste högaktning.

9. Hälsningar, som göras med hatten i hand, fordra en måttlig rörelse på armen, som ej får aflägsna sig långt från kroppen.

I mån af olika plägseder på olika orter, behåller den inträdande hatten antingen så länge i handen, tills han anmodas att bortlägga den, eller öfverlemnar han den vid inträdet i tamburen åt en betjent, jemte öfverrocken, kappan, o. s. v.

10. Ju förnämare den person är, på hvilken man helsar, desto vänligare allvar och högaktning bör minen antaga. Mindre högtidlig, mer vänlig och leende blir den, ju mindre förnäm i förhållandet till oss, eller ju förtroligare med oss de personer äro, i hvilkas sällskap vi oss befinna.

[48]

IX.
Klädseln.

Till menniskans yttre räknas billigt äfven dess klädsel. Den låter oss göra mången blick i det inre, och sluta till seder och tänkesätt.

De väsentliga fordringarne för en klädsel, som skall bibehålla oss i verldens aktning, äro renlighet, ordning, smak, öfverensstämmelse, enkelhet, nätthet, tillbörlighet.

Redan omtankan för helsan ålägger oss den pligt, att se på renlighet i hvarje klädespersedel. Men lika så mycket äro vi äfven skyldige våra medmenniskor, att aflägsna från oss allt, som hos dem kunde väcka misshag eller leda. Vi äro oss sjelfve skyldige att söka tillvinna oss aktning och kärlek; detta är omöjligt, om vi gifve andra en oangenäm, stötande anblick. Orenlighet i klädseln är en grundad anledning, att äfven förmoda orena seder hos oss. Äfven i vår husliga drägt bör snygghet råda, ej mindre än i en praktfull klädsel. En renlig menniska gör på hvarje öga ett behagligt intryck; hon kan öfverallt lofva sig ett hedrande bemötande, och hon sjelf har känslan af trefnad och välbehag.

Särdeles bör man vara mån om rent linne. Derförutan blir äfven den mest tjusande drägt utan verkan; hvaremot den enklaste klädsel vinner, om linnet är hvitt och rent.

[49]

Lika vigtig är ordning i klädedrägten. Den gäller som ett bevis, att man äfven i sina göromål är ordentlig. — Härtill fordras, att allt hos oss är så beskaffadt, som sedlighet och anständighet fordra. Ingenting får hänga slankigt och vårdslöst; allt bör visa, att vi i vår klädsel se på noggrannhet och anständighet.

Till smak i klädseln hör icke, att man härmar hvarje modets nyck; men att man ej heller aflägsnar sig derifrån för mycket, klär sig i likhet med personer af förstånd och smak, så, att vår kropp vinner på utseendets vägnar, utan att förlora i beqvämlighet.

Öfverensstämmelse består deri, dels att de särskildta klädespersedlarne passa tillsamman, dels att hela beklädnaden passar för vår person, våra förhållanden och de afsigter, i hvilka sällskapet bjudits, för årstiden, helsan o. d.

Enkelheten i klädsel förbjuder allt öfverflödigt, öfverlastadt, brokigt, prålande och sällsamt; i följd häraf för stor olikhet och mångfald i färger och prydnad, eller bjerta, skärande och oharmoniska färger, t. ex. grönt och mörkblått, ljusblått och grått, svart och brunt m. m.

Men icke blott kläderna, utan allt, hvad man har på sig, bör vara försedt med enkelhetens stämpel. Hos karlar räknar jag hit i synnerhet broderi på halsdukar, skjortor, nattkappor, urkedjor, ringar o. d.; fruntimren ville jag synnerligt varna mot öfverlastning med grannlåt och glitter. Den förra liknar en börda, hvarunder behagen digna; det senares namn betecknar redan något, som aldrig kan vinna den tänkandes bifall.

[50]

Nättheten bjuder, att kläderna sitta väl, utan att dock hindra kroppen i dess rörelser eller dölja en vacker vext.

Det tillbörliga består deruti, att klädseln ej är beräknad på uppseende, utan rättar sig efter förhållanden, omständigheter och förhandvarande åsigter. Den vare vald, men med smak och förstånd.

Undvikas bör i klädseln allt sällsamt och besynnerligt, allt theatraliskt och fantastiskt. Vår smak, vårt tänkesätt, vårt hjerta bedömes efter vår klädsel. Man kallas löjlig, när man klär sig löjligt och tror sig blifva bemärkt, i det man röjer, det man icke hos sig har någonting bättre att uppvisa.

Det besynnerliga i klädseln består dels i fullkomligt förakt af modet, dels deri, att man klär sig som fremling i landet och alldeles emot den rådande drägten.

Sällsam och egen är den drägt, som, blott hyllande modet, än gör våld på kroppens naturliga byggnad, än sitter för tätt åt kroppen, än åter döljer dess goda former i öfverlastade veck.

Fantastiskt klär man sig, när man ej gör afseende på sin ålder, såsom vuxen klär sig i likhet med barnet, om sommaren nyttjar vinterplagg och tvertom; än vandrar omkring lik en fjäril, än insvept likt en puppa i sitt skal, trycker hatten för djupt ned eller för långt upp, sätter honom på ena örat, eller i otid bär honom under armen eller i handen, vid högre år klär sig likt en yngling o. d.

Likaså bör i sättet att kläda sig allting undvikas, som[51] strider mot sedlighet, blygsamhet och dygd. Fräckt blottade behag väcka afsky. Qvinnor, vore de än sköna som englar, förlora all tjusningskraft, när deras klädsel liknar ett allmänt fruntimmers.

Man kläde sig hellre för väl, än för illa, hellre för rikt, än för fattigt. Den vanliga verlden ser på klädseln, och bedömer derefter personen.

I stället för mycket granna kläder välje man hellre goda och vanliga, så att man alla dagar kan synas snygg och anständig.

Högtidsdrägten, som stundom är oundviklig, har sina egna reglor för anständigheten. Vänligt alfvar, en stilla, osökt högtidlighet, en viss vänlighet, ärbarhet och sjelfkänsla måste tala derutur.

Mörka färger kläda bäst ett blomstrande ansigte, de afsticka mest deremot och förhöja bäst dess drag.

Man kläder sig genast om morgonen ordentligt, för att icke råka i förlägenhet vid något oförmodadt besök. Klädseln må gerna vara sådan, att man kan bedja om ursäkt för enkelheten och huslig beqvämlighet deri, men aldrig sådan, att man måste blygas derföre.

Man låtse aldrig vara stolt öfver sin klädsel, eller mindre akta andra, hvilka icke äro så rikt och väl klädda.

[52]

X.
Möblering.

Ett godt lefnadssätt skönjes äfven i möbleringen af våra rum. Allting bör här förråda en renad smak samt kännedom af verlden och tidehvarfvet. Målningar, husgeråd, prydnader måste göra för den besökande åskådligt, att han befinner sig i ett hus, der förstånd, smak och fina seder hafva sin bostad.

Olikheten i stånd, förmögenhet och yrke gör äfven skiljaktighet i rummens möblering nödig. Vare det nog, att här meddela några reglor, huruledes rummen hos en man af medelståndet, utan att vara präktiga och lysande, ändock böra vara smakfullt inredda.

Möblering af ett visitrum. Detta rum, bestämdt till främmandes mottagning, bör äfven hafva en derefter lämpad inredning, således få hvarken skåp, skänkar, mat- eller skrifbord, kommoder, toilettspeglar eller sängar här synas. Ljuskronor, eller lampor, spelbord, ottomaner, divan, soffa, kanape, en s. k. studsare, o. d., äro de ting, som höra till ett visitrum. De böra vara gjorda i den mest omtyckta och goda, men blott efter en enda smak. Målning och tapeter måste ega en lifvande anblick, utan att vara brokiga eller mångfärgade. Väggbeklädnadens färg bör instämma med fönstergardinernas (så framt ej den hvita färgen är föreskrifven af modet) samt med öfverdraget på stolar och soffa. Väl polerade bord, stolar af mahogny, ebenholz eller goda inhemska trädslag och i modern form, göra ett förmånligt intryck.

[53]

Mycket beror vidare derpå, att ifrågavarande rum ej är öfverlastadt, utan att i allt råder jemnmått och harmoni. Soffan står vid den bredaste väggen; på hvarje sida dörren och något längre fram i rummet en armstol eller fåtölj; vid den öfriga fria väggen några stolar, lika långt från hvarandra och soffan, samt i rak linea från väggen. Man må ej kalla detta för småsaker; en man af smak och ordningskärlek märker genast den minsta anstöt mot ordning och jemnmått. Äro flera breda väggar i rummet, som icke afbrytas genom dörrar, så är nödigt, att mellan stolarne sätta passande bord, med en vas, ett ur, en vacker alabasterfigur o. d. Att pryda borden i visitrummet med glas, porselän och öfverhufvud med saker, bestämda till dagligt bruk, är en låg smak, så ofta den än varit på modet.

Vill man upphänga taflor eller kopparstick i visitrummet, så böra de vara af mästarhand och passa till sitt ämne. Nakna figurer äro oanständiga, vore de än af den störste mästares hand. Familjeporträtter, heldst af de närvarande egarne, passa ej heller i visitrummet. Man bör icke öfverallt vilja anbringa sitt kära jag. Att ändtligen den största snygghet och frihet från damm bör råda i dylika rum, förstås af sig sjelf.

Möblering af boningsrummen. Dessa behöfva mindre glans. De fordra renlighet, ordning, ändamålsenlighet, smak, enkelhet. Möblerna kunna här vara af vanligt träd. En ljus grundfärg på väggarne gör rummet ljust och gladt, hvilket i boningsrum är en hufvudfordran. Till dess möbler höra kommod, skrifbyrå, fortepiano, soffa, stolar, små[54] sidobord, runda småbord, en stor spegel. Stora skåp passa äfven icke här. Att ställa porselän, silfver o. d. på kommoder, skåp, eller bord, äfven i boningsrummet, strider mot den nyare och bättre smaken. På kommoden kan en blomstervas, en enkel grupp af marmor eller alabaster, på skrifbyrån ett antikt hufvud ställas. Äfven här fordras jemnmått att hvarje vägg har en enda hufvudmöbel.

Om rummets beskaffenhet medgifver, sätter man soffan icke långt från kakelugnen, men aldrig en skrifbyrå (chiffonnier) eller kommod nära soffan. Ett litet sidobord står i dess närhet på sitt rätta ställe, och gör att denna lilla plats vid kakelugnen synes mer förtrolig och beqväm.

Möblering af en Sängkammare. En vacker grå färg, med gröna gardiner och förhängen, är rätta färgen i en smakfull sängkammare. Det gröna omhänget ger en angenäm skugga och i ett sådant rum träder det stilla lugnets bild den inkommande liksom till mötes.

Måste flera sängar stå i detta rum, så är bäst ställa dem så, att de vetta med örngottet mot hufvudväggen. Mellan två sängar är ett rundt, ända till golfvet öfvertäckt bord, på behörigt ställe. Derpå kan stå en toilettspegel eller en studsare. Några bilder och familjeporträtter pryda rummet.

Öfverhufvud bör allting här vara i ytterst enkel smak, och af mörk, icke skärande färg.

Låter det sig göra, så vilja smak och helsa, att sängkammaren ej är för liten, att den har ren luft och solsken, med utsigt åt trädgården.

Studerkammaren är grön samt bäst prydd med[55] antika byster, porträtter af lärde och konstnärer, jord- och himmelsglober m. m. Borden äro öfverdragna med grön eller brun vaxduk. En pendyl afbryter med sina slag den högtidliga tystnaden i sånggudinnornas tempel.

Tjenstfolkets rum äro hvitmenade, ytterst enkelt möblerade, rena och ljusa.

SEDNARE AFDELNINGEN.

Yttre egenskaper, som pryda menniskan i särskilda förhållanden af sällskapslifvet.

XI.
Förhållningsreglor vid frukosten.

Det gifves fall, då man antingen sjelf anställer en frukost, eller dertill bjudes på ett främmande ställe. I båda fallen föreskrifver ett godt lefnadssätt lagar, dem jag omöjligt kan förbigå med tystnad. Jag sammansätter dem i följande punkter:

1. Man mottager gästerna icke i full statsdrägt, men ej heller i blott huslig klädnad. Man är nätt och fint klädd, dock alltid så, att man ser det vara en morgondrägt.

[56]

2. Frun i huset, eller äldsta dottren, eller, der dessa felas, något derom anmodadt fruntimmer, åtager sig att servera gästerna. Hon kringbär dock ej kopparne sjelf. Hon fyller dem med morgondrycken och låter dem kringbjudas af domestiker.

3. Bordet är fint och modernt dukadt; kopparne &c. valda med den mest bildade smak.

4. Består sällskapet blott af karlar, så slå dessa antingen sjelfve uti, eller ock sker detta af någon betjent vid ett bord afsides.

5. Äro damer tillstädes, så taga karlarne, om uppassarne icke gifva akt derpå, de tömda kopparne ur deras händer, och ställa dem undan.

6. Fruntimren sitta; karlarne stå vanligen. Först efter frukosten sätta sig äfven dessa, och underhålla sällskapsron.

7. Då frukosten är mindre omständlig, än middagsmåltiden, så strider det ej här mot goda tonen att gå fram och tillbaka, helst om man frukosterar i trädgården, eller i en trädgårdssalong.

8. Bjudes man till frukost, så infinner man sig i en nätt morgondrägt, passande för årstiden.

9. Så mycket man än må älska kaffe, chokolad, thé, glödgadt vin, m. m., fordrar dock höfligheten att man iakttager måtta, och ej dricker mer än två koppar.

10. Det är oanständigt att taga för sig mycket hvetbröd och bakelser, eller doppa och förtära stora stycken,[57] fylla kopparne eller munnen dermed, och sålunda egentligen mer äta än dricka.

11. Koppen får icke sättas på det dukade bordet, eller på en dertill icke bestämd plats. Man håller kopp och fat i händerna tills man druckit ut. Bäst är, när man låter koppen stå på fatet, tages detta i venstra handen, medan den högra fattar grepen, och småningom gång efter annan för koppen till munnen. På många ställen förbjuder modet att hälla drycken, den må vara af hvad slag som helst, på fatet, för att svalas; i fråga om chokolad och dylika stadigare drycker sker detta tillochmed aldrig.

12. Man dricke ej ut alltsammans intill sista droppan, eller begagne skeden för att renskafva bräddarne.

13. Försigtighet är nödig, för att ej slamra med kopp och sked, eller tillochmed släppa dem. Skulle sådant ske, så beder man anständigt om ursäkt, utan att råka i förvirring.

14. Är fråga om porselänet och silfret, så prisar man blygsamt egarens smak; men beundrar intet med högljudd förtjusning. Egaren sjelf talar aldrig om servisens skönhet eller värde.

15. Frukosttiden får icke länge räcka. Förmiddagens göromål äro vanligen de förnämsta: den tillbörliga tiden får dem således ej betagas.

[58]

XII.
Uppförande vid bordet.

Man äter med dubbel njutning, om sällskapet eger en städad ton och om värden röjer lefnadsvett och gladlynthet. Vid bordet gifvas många tillfällen att visa bildning. Man kan der göra sig ganska omtyckt, men äfven löjlig och anstötlig. Här alltså några reglor för välförhållandet:

1. Är man bjuden till bords, så infinner man sig noga på utsatt tid, likväl ej för bittida, helst detta besvärar värden, men ej heller för sent, emedan det är högst oanständigt att låta vänta på sig i ett sällskap.

2. Man visar sig, enligt sitt stånd, väl och med smak klädd; man betygar härigenom sin aktning för de närvarande.

3. Det strider mot god ton att göra invändningar mot en anvisad plats. Man kan på sin höjd fint, men kort, låta förstå, att man vet värdera en synnerlig utmärkelse, om en dylik skulle blifva oss visad.

Man sätter sig icke först, utan blott då, när den förnämste, eller värdinnan, eller den dame, bredvid hvilken man kommer att sitta, intagit sin plats.

4. Servetten lägges, till hälften uppslagen, vårdslöst på knäet, dock så, att den ej kan falla under bordet. Att fästa den i knapphålet, eller under hakan i halsduken, strider numera alldeles mot bruket.

5. Man låte ej länge bedja sig att taga något, som bjudes vid bordet. Det är nog, om vi öfverlemne åt båda[59] de oss närmast sittande damerna äran att först förse sig. Att låta faten alltför ofta gå sig förbi, är oloflig blygsamhet och opassande.

6. Man sätter värden i förlägenhet genom att torka skeden eller tallricken med servetten. Sådant utvisar misstroende till dennes domestikers renlighet.

7. Oanständigt vore det att vara den första, som börjar äta. Man väntar tills någon af grannarne begynt.

8. Anmodas man att lägga före af rätter, som stå framför oss, så gör man det aktsamt och efter förskärarekonstens reglor.

9. Den bredvid oss sittande damen vill samtala. En stum granne är odräglig, och hon har enligt bruket rättighet att först blifva tilltalad af mannen.

10. Man bjuder henne först af det kringräckta fatet, och ser till, att hon, om icke betjenten går omkring, får de bästa styckena. Att utsöka dem åt sig sjelf är tadelvärdt. Man tage för sig lagom och utan tankspriddhet; men är det motsatta felet begånget, så får det öfverflödiga icke läggas tillbaka på fatet. Man låter det ligga på tallricken.

11. Öfverhufvud bör man söka att ej för mycket nedsöla knif, gaffel och sked. Salt tages med knifven, ej med skeden.

12. Sås-skålar o. a. d. ställas så, att handtaget eller grepen vetter mot min närmsta granne.

13. Man behöfver icke taga för sig af allt, som kringbjudes; sådant skulle röja glupskhet, begär efter slisk och brist på godt lefnadsvett. Man äte och dricke med måtta,[60] tage aldrig munnen för full, gnage aldrig på ben, skäre hvad som ligger på tallricken aldrig på en gång i munsbitar, emedan denna osed röjer en oanständig maklighet eller glupsk matlust. Man tage icke flera salater, sylter, o. s. v. om hvarandra. — Dock bör man ej heller vara för blyg; den goda tonen fordrar aldrig, att man plågas af hunger och törst.

14. Man vise aldrig en synnerlig längtan efter en egen rätt. Dylika småsaker få icke aftvinga oss någon önskan.

15. Många rätter erfordra ett eget handlag, t. ex. ärtschockor, kräftor. Är man dermed obekant, så ser man först på andra och följer deras exempel.

16. Man läre sig att stundom bruka venstra handen liksom den högra, särdeles för att icke falla sin granne besvärlig.

17. Saker, som ej kunna styckas, låter man ligga odelade på tallricken. Att afgnaga ben o. d. är för mången en vidrig syn.

18. Man äter äfven så till vida med försigtighet, att intet faller på golfvet, halkar af tallricken, sprättes, spilles eller kullstötes.

19. Om något kringbjudes af en utsökt rätt, som icke i stor myckenhet ligger på fatet, eller är mycket sällsynt, så måste man taga helt litet eller intet deraf, och lemna det åt andra, för hvilka det kanske har synnerligt värde.

20. Serveras en anrättning, den man ännu icke ätit, så låter man icke märka detta, utan ställer sig så bekant dermed, som hade man redan ofta njutit densamma.

[61]

21. Är man i tillfälle att visa sig som kännare, så välje man af såser, salater, konfiturer alltid det ädlaste och sällsyntaste. För en bildad man är det nödvändigt att äta förnämt och hafva en utsökt smak. Men befinner man sig i förtroliga kretsar, så förstås, att man äter det, som smakar väl, och ej vidare ålägger sig något tvång.

22. I mindre sällskaper, der värden noga öfverser sina gäster, låter man icke märka, att man icke gerna äter en eller annan rätt. Man sätter honom i förlägenhet, och lätt händer, att han dervid förlorar sitt glada lynne.

23. I sällskaper, der det tillgår med stel formlighet, utbeder man sig aldrig för andra gången af en rätt; i större och mer otvungna kan man vara något dristigare, och gör det då genom betjenten. Men bjuder denne på nytt omkring, så behöfver man icke hysa någon betänklighet, utan taga för sig.

24. Önskar man något vid bordet, t. ex. bröd, vatten, vin, salt, så vänder man sig till betjeningen; man gör det sakta, eller genom ett tecken, och bäst då, när de bjuda oss något.

25. Man må icke begära af någon rätt förr, än mer ansedda och äldre personer tagit för sig deraf. — Vid en måltid, der ingen uppassare är till hands, vänder man sig till den, som sitter närmast fatet och lämpar höfligheten af sin begäran efter den grad af aktning, man är skyldig den person, till hvilken man vänder sig.

26. Aldrig lägger man före med sin egen knif, sked eller gaffel för andra, utan utbeder sig härtill antingen gaffeln[62] &c. af den, som bör få, eller hviskar åt betjenten att skaffa en ren.

27. Vid bordet visar man sig väl såsom förekommande sällskapsman, men spelar aldrig rolen af betjent; man borttager icke tallrickarna, och uppstiger ännu mindre sjelf.

28. Så ofta man räcker oss en tallrick, mottager man den och afböjer den icke, emedan vår egen ännu är nog ren; ej heller tackar man betjenten, som ömsar tallrickarne.

29. Öfverhufvud borde den sed allmänt införas, att efter hvarje rätt ombyta knifvar och gafflar, och lemna andra, rena, i stället.

30. Man kommer någon gång till bord, der drickandet ännu hörer till den rådande tonen, heldst på landet, och i vissa borgarfamiljer. Saken är i hvarje fall kinkig, då omsorgen för helsa och nykterhet är någonting väsentligt; men å andra sidan sällskapsron kan störas, om gästerna märka, att man ej vill göra såsom de sjelfva. Man tager sin tillflykt till en annan oskyldig list; man uppspäder vinet omärkligt med vatten; man dricker åtminstone ej af alla sorter, som bjudas; man lofvar att framdeles göra bättre besked; man undskyller sig med en ögonblicklig opasslighet o. s. v. Det är oartigt af värden och gästerna att uppmana en hvar till drickande; det borde således icke förtreta dem, att man håller sig inom anständighetens gräns. I värsta fallet kan man hålla något åtlöje till godo, icke ursäkta sig, utan sjelf instämma i skämtet. Ty här, hvarest vi tala om uppförandet i städade samqväm, kan fråga ej[63] vara om sällskaper, der det kunde illa upptagas, om man ginge hem utan ett rus.

31. Opassande är det att fylla glasen ända till brädden; det ser osmakligt ut och gör, att bordduk och kläder lätt kunna fläckas.

32. När skålar drickas, gör man alltid besked, men dricker föga dervid. Här fordras att gifva akt på sällskapstonen. En förnäm person uppmanar man ej att klinga med glasen; man vänte fastmer tills det sker; i sådant fall, är man alltid med artighet dertill beredd. Mest är detta bruk gängse i förtroliga kretsar; men bör äfven der begagnas med måtta.

33. Aldrig må man såsom gäst tillåta sig att dricka den första skålen. Detta är värdens sak. Att besvara den, är förnämare personer förbehållet. — Rätteligen dricker man icke sjelf, när sällskapet tömmer en skål för vår välgång; men väl tackar man omedelbart derpå för den bevisade hedern, och dricker sedan för sällskapets välgång allena.

Men allt detta drickande af skålar och klingande med glasen är någonting så tadelvärdt, att redan temligen allmänt den bättre plägseden börjat göra sig gällande att alldeles underlåta detsamma. Det nödgar att dricka mer, än man vill; det nödgar till qvicka infall och snabba genmälen, hvilket ej är hvar mans sak, och derföre ofta väcker obehag.

34. Vid bordet kunna flera små vedermälen af höflighet och förekommande uppmärksamhet anbringas, dem man ej får försumma. Dit hörer, att man skyndsamt anskaffar[64] vatten, vin, bröd &c. åt damerna, eller att man förekommer den, som gerna skulle vilja hafva något mer af en rätt, som står framför oss, men är för blyg att yttra denna sin åstundan, samt bjuder honom deraf.

35. Man vare högst uppmärksam på allt, som man med anständighet och godt skick kan göra och förbättra. Man bjuder åt en dame, som senare än vi skulle få en tallrick, sin egen. Dock bör man deremot ej vara besvärlig med dylika uppmärksamheter. Har t. ex. damen en eller två gånger tackat för en sådan artighet, så måste man icke ånyo göra försöket dermed.

36. Det är oartigt, att under ätandet gifva sig något att syssla med håret och klädseln, att nysa eller hosta så, att det märkes, luta hufvudet öfver en annans tallrick, smula något i soppan, aftorka tallricken, liksom spadet stänkt, sticka bakelser i fickan, språka förtroligt med okända grannar, o. d. m.

37. Det är ett stort oskick att nyttja gaffeln som tandpetare. Äfven att nyttja desse sistnämnda, ser icke väl ut. Vore det rentaf nödigt, så måste man skynda sig dermed och skickligt dölja det.

38. En hyfsad person tillsluter vid tuggningen munnen, sörplar ej soppan hörbart, samt talar och dricker ej så länge han ännu har mat i munnen.

39. Kärnor af plommon och körsbär samt små ben o. a. d. läggas på brädden af tallricken, icke på duken.

40. Man säger icke sin mening om matens beskaffenhet,[65] så framt icke värdfolket har den svagheten att höra rätterna eller vinet gerna berömmas. Formligt tillspord derom, håller man sig till sanningen, på den sidan der den helst höres.

41. En glad och vänlig min måste åtfölja oss till bordet. Man vare språksam, utan talträngdhet, och söke att gifva åt det man säger ett allmänt intresse.

42. Man fälle vid bordet aldrig yttranden, som, om äfven blott aflägset, kunna häntydas på någon. Man kan härutinnan icke vara nog försigtig, helst ens utlåtelser vanligen höras af alla gästerna.

43. Såsom värd är man förpligtad att mottaga sina gäster. En person af betydande rang går man tillmötes ned på trappan; mindre höga personer mottager man i förmaket; gäster af lägre rang vid dörren till rummet.

44. Har man en för sällskapet obekant gäst, så bör man presentera honom. Man uppgifver hans rang och namn, och är han slägting, så nämnes äfven detta.

45. Man vare såsom värd fryntlig och förekommande samt uppföre sig så, att man ser, det sällskapet är oss angenämt.

46. Hvilka de första platserna äro vid bordet, derom råda i olika länder skiljaktiga meningar. I förnäma hus äro de ostridigt der, hvarest värden och värdinnan sitta. Enligt andra plägseder anses de medlersta mot hvarann befintliga platserna vid bordet såsom de förnämsta. Stundom intager värden, stundom värdinnan den förnämare platsen;[66] stundom måste denna inrymmas åt den förnämsta gästen. Här afgör vanan på stället.

47. Kunna gästerna placeras vid ett rundt bord, så uppkomma mindre betänkligheter härvid. Dock gälla i en matsal temligen allmänt de platser såsom de första, der man sitter midt emot ingångsdörren, äfvensom i salongen de, hvilka äro soffan närmast.

48. Hela bordservisen bör vara fin och efter ny smak.

49. Värden åligger det att sörja för sällskapets förströelser, dels i det han vet att bringa å bane allmänt interessanta ämnen och samtal; dels då han placerar personer nära hvarann, som kunna bidraga till konversationsnöjet.

50. Det är mot all anständighet att truga gästerna till att äta och dricka. Att en enda gång i allmänhet uppmuntra dertill, är det högsta som får ske, och äfven detta sker i fina sällskaper aldrig; det går blott an i förtroligare samqväm. Deremot böra gästerne aldrig märka, att man gerna ser, om mycket af maten blir öfrigt.

51. För värden sjelf är uppmärksamhet i dubbelt hänseende nödig. Han måste hafva ögonen öfverallt, sörja för hvarje gäst, om nödigt är, och aldrig låta samtalet afstadna; dock bör han äfven akta sig, att ensam vilja föra ordet.

52. Förseelser af domestikerne under måltiden rättas af värdfolket lugnt och utan uppseende.

53. Man sätter alltid det bästa i sitt slag framför gästerna, och aktar sig för skenet af all karghet.

54. Att man såsom värd vid bordet är den sista, förstås af sig sjelf; den ringaste bland gästerna bör man då[67] lemna företrädet. Man underlåter dock ej, der bruket så fordrar, att räcka sin arm åt en af damerna i sällskapet, för att ledsaga henne till salongen.

55. I rätternas antal, tillredning och följd på hvarandra rättar man sig dels efter bruket i bekanta hus af god ton, dels efter ortens och landets sed öfverhufvud, dels ock med skäl efter årstid och helsa.

56. Man står icke förr upp från bordet, än de, hvilka det åligger, gifvit tecken att stiga upp. Vanligen gör värdinnan början.

XIII.
Förhållandet i sällskaper.

I sällskap äro allas ögon vända på oss. Man utsätter sig för hvarje dess medlems bedömande. Huru nödvändigt är derföre icke, att här uppträda och förhålla sig så, att man icke misshagar!

1. I den mån sällskapet, der man inträder, är förnämare, eller ringare, måste äfven vår drägt och vårt uppförande derefter afpassas. I förnäma sällskaper visar man sig, efter omständigheterna, präktigt klädd; mindre praktfullt, men dock med smak, i ringare. I de förra herrske mer högtidlighet och värdighet i våra miner; i de senare äro vi friare, meddelsammare, utan att dock någonsin förnärma anständighet och värdighet.

[68]

2. Man låte sällskapet icke länge vänta på sig. Man synes utan omständlighet, och aflägsnar sig, om sällskapet är mycket talrikt, utan att taga afsked. Man stör då icke ordningen; man sätter ingen i förlägenhet att särskildt gifva akt och helsa, och man besparar värdfolket onödan att tacka oss för vårt besök. Dock säger man helt oförmärkt åt en vän, att man går, i fall man skulle efterfrågas.

3. Åt fruntimren och ålderdomen tillerkännas ovilkorligt företräde, äfven om personerna äro oss underlägsna i rang och anseende.

4. När man presenterar två för hvarandra ännu obekanta personer, så nämnes först den ringares namn och sedermera göras den förnämare bekant med denne. I fråga om en person af hög rang uteblifver det sednare.

5. Värd och gäster böra visa fryntlighet, glädtighet och godt lynne; de måste hafva interesse för allt, som göres eller säges, och karlarne i synnerhet draga försorg, att fruntimrens önskningar städse förekommas.

6. Man vare språksam i sällskap; men akte sig att ställa någon viss i för mycket ljus, enär man derigenom kunde omärkligt kasta skugga på de öfrige.

7. Man tillskynde ingen den förtret, att se sig fördunklad eller tillbakasatt i ting, hvari han tror sig ega företräden, äfven om dessa icke hade något egentligt värde, eller vore nog grundade.

8. I fruntimmerssällskap tale man aldrig eller högst sällan och högst försigtigt om skönhet och fulhet hos personer af andra könet.

[69]

9. Man söke att utmärka sig mer genom artighet, än att glänsa med kunskaper och förstånd. Man gifve hellre andra tillfälle att tala, än att man talar sjelf, och undvike särdeles att visa sig som granskare och menniskokännare.

10. Man måste se på den, med hvilken man vexlar ord, och af höflighet visa sjelfve pratmakaren uppmärksamhet.

11. Man tale ej om frånvarande, såframt man ej kan säga godt om dem; men väl tage man frånvarande personer, då ovänliga omdömen om dem fällas, så mycket i försvar, som står tillsammans med sanningen och med umgängets reglor, hvilka förbjuder stark och lång motsägelse. Äfven berömme man dem ej öfverdrifvet, emedan sådant kunde förolämpa sällskapet.

12. Man vise vid allt hvad som säges uppmärksamhet; men särdeles när man talar med vissa personer, och mest då, när andra undandraga någon en i början visad uppmärksamhet. Också förgäte man icke, att i samqväm är själsnärvaro en oundgänglig egenskap, på det man ej må råka i den högst obehagliga förlägenheten, att vid svar, som måste gifvas, blifva villrådig, begå misstag, eller göra sig löjlig.

13. Talar man till hela sällskapet, så fästar man icke blickarne på någon viss person, utan man vexlar med dem; längst kan man dermed dröja vid hufvudpersonen, eller den, som föranledt samtalet.

[70]

14. Talar någon till oss, så vare man endast öra; man får icke se bort, eller dervid taga sig något att syssla med.

15. Förefaller helt nära oss en löjlighet, som den med oss talande icke märker, så låter man dock ej störa sig, och antager ej någon leende min, helst den talande lätt kunde tro, att vi funne honom eller hans tal löjligt.

16. Man hviske aldrig någon i örat, minst på en dame. Man får icke, stående eller sittande, komma någon nära med sin andedrägt, och man tränge sig derföre aldrig in på andra.

17. Man tale aldrig, utom i högsta nödfall, på ett språk, hvilket ej en hvar i sällskapet förstår. Detta väcker ledsnad, förtret och misstanka.

18. Man tale aldrig för högljudt; sådant är oanständigt samt ger en anstrykning af grofhet. I bildade hus värderar man mildhet i ton och uppförande allmänt. Men väl måste man, när man talar till ett helt sällskap, något höja rösten, för att tala utan ansträngning. Att vara alltför lågmäldt och otydlig är jemväl ett fel mot ett godt umgängessätt.

19. Man falle ingen i talet, ännu mindre motsäge man någon rent af. Ett blygsamt tvifvel bör yttras med artighet.

20. I högsta grad oanständigt är det att skratta högt och plötsligt. Äfvenså undvike man skenet af att synas veta en sak bättre, än andra.

21. Förklare vi något för sällskapet, så måste alla anstötliga och inbilska yttranden undvikas.

[71]

22. Man uttrycke sig klart, tydligt och kort, utan stolthet eller sjelfberöm.

23. Man rätte sig noga efter den införda titulaturen, hvarpå de fleste menniskor sätta stort värde.

24. Man vare höflig med urskillning. Man rätte sig härvid efter rang, börd och omständigheter. Att bemöta en person lika höfligt som en annan, om båda äro af mycket olika rang, förolämpar den högre, och gör den ringare lätt öfvermodig.

25. Tankspriddhet i sällskap ger anledning till ofördelaktiga omdömen och anmärkningar.

26. Man sitte ej med vidöppna, utsträckta ben, samt undvike öfverhufvud hvarje oanständig ställning och all maklighet.

27. Vid kyssning, der denna måste förekomma, och vid omfamning, vare man ej för brådskande och oförsigtig, emedan en mängd löjliga och oangenäma händelser här kunna förefalla. Kyssen bör endast ske med en lätt snuddning bredvid den andras mun, icke med våta eller öppna läppar. Bland karlar och i sällskap borde detta dock afläggas; det har mycket emot sig.

28. Vid handkyssning följes det antagna bruket. Medgifver detta frihet och val, så bör det sällan förefalla, ty det är den största artighet, som kan visas mot en dame; man bör derföre icke slösa dermed.

29. Man undvike noga, att i sällskap sysselsätta sig med sin egen och andras klädsel och grannlåt, eller vilja förbättra något derpå.

[72]

30. Befinner man sig vid dörren, och är en annan i begrepp att stiga in eller gå ut, så fordrar höfligheten, att man träder något tillbaka och väntar tills dörren åter är ledig.

31. Underhåller man ett samtal, och en tredje kommer dertill, så bör man i korthet underrätta honom om samtalsämnet, och sedan lugnt fortfara.

32. Man börje intet högt samtal, om det blott kan interessera några få, emedan dessa då ej kunna deltaga deri, men likväl hindras att tala om annat.

33. Har man att säga något i tysthet åt en annan, så begagne man ett ögonblick, då samtalet mellan de öfriga är lifligast; man undvike dervid en leende uppsyn, emedan de öfriga kunde tro att vi tala om dem. Denna misstanka undviker man äfven, genom att dervid icke fästa ögonen på någon i sällskapet.

34. Man vare, äfven mot ringare, utmärkt höflig. Vi nedsätte icke vår värdighet om vi tillbjude eller sjelfve framsatte en stol åt någon person af ringare stånd, än vi sjelfva, som besöker oss, eller, om ingen annan främmande är tillstädes, gifve honom första platsen vid bordet och den första tallricken. Den första uppmärksamhet och höflighet tillkommer alltid gästen.

35. Man snusar blott i förtroligare kretsar, och äfven der sparsamt, med iakttagande af all möjlig snygghet.

36. Första bugningen tillhör värdinnan och värden. Der handkyssning är bruklig, visar man värdinnan denna[73] attention; men att gå runda laget omkring och kyssa handen på alla, är en löjlig småstadssed.

37. Man aktar sig att spotta på golfven, särdeles i rum med bonadt golf och der mattor äro utbredda.

XIV.
Reglor för ett hyfsadt umgänge vid afläggandet af visiter.

1. Man iakttage noga de timmar, då visiter göras och emottagas på stället, der vi uppehålle oss, och underrättar sig om det rådande bruket dervid.

2. Åker man, så böra hästar och vagn vara utsökt goda. Äfven bör klädseln då vara olik den, hvari man synes, när man kommer till fots.

3. Vid ankomsten till en främmande ort, är det en pligt att göra första visiten hos den förnämste bland dem, man ärnar besöka. Kortast och beqvämligast sker detta, när man öfverallt åker fram, och låter öfverlemna ett kort genom betjenten. På kortet står blott vårt namn och boning. Önskar den förnäme vår bekantskap, så låter han sedan bjuda oss till sig.

4. Låter en främmande på detta vis sända oss ett kort, så anses det oartigt att genast bjuda honom. Detta var ej meningen med hans attention; man kan derföre tillochmed låta urskulda sig med frånvaro, ty den främmande[74] förstår nog detta och anser det giltigt. Först något sednare låter man ensam bjuda honom.

5. Arrangere vi sjelfve ett samqväm, så måste vi personligen dertill bjuda personer af rang; till de öfriga sändas bjudningskort, emedan betjeningen, som blott skall mundtligt bjuda dem, ofta begår fel, som förorsaka oreda.

6. Man försumme aldrig att aflemna en glad eller sorglig underrättelse af betydenhet, t. ex. om förlofningar, giftermål, befordring, nedkomst, dödsfall o. dyl. till enhvar, hvilken det såsom slägting, vän, bekant eller å embetets vägnar kan interessera. Detsamma bör ske vid en nämnde personer interesserande främlings eller anförvandts ankomst, vid vår egen ankomst eller afresa. Uraktlåtandet deraf upptages vanligen ganska illa och vittnar om bristande lefnadsvett.

7. Man låter betyga sitt deltagande genom dem, som bringa oss underrättelsen, väl i allmänhet, men sedan genom vår egen betjening särskildt.

8. Vid sorgbesök fordrar anständigheten, att man infinner sig svartklädd.

9. Kontra-visiter få icke länge uppskjutas, ty man ådrager sig annars beskyllning för oartighet.

10. Vid besök i förnäma hus låter man alltid anmäla sig.

11. Vid inträdet gäller om hälsningen detsamma, som redan i det ofvanstående blifvit anfördt.

12. Har man kommit till fots, så aktar man sig att inträda med dammiga och smutsiga fötter.

[75]

13. Öfverplagg och paraplyer lemnas qvar i tamburen.

14. Man vare ej för frikostig med visiter, och stanne ej länge qvar.

15. Man tale endast om det, man vet interesserar den, hos hvilken besöket sker.

16. Man ser sig icke nyfiket omkring i rummet; tillåter sig ej att taga skrifter, böcker o. d. i hand, eller lägga dem annorlunda.

17. Man undvike alla uttryck och talesätt, som blott kunna brukas mellan fyra ögon. Konversationsspråket vare osökt, men vårdadt.

18. Man fråge efter den persons befinnande, som man besöker, men ej med en ton eller min, liksom trodde man, att han ej befunne sig rätt väl.

19. Man uppträde aldrig som rådgifvare, alldraminst i otid. Verlden åstundar vårt råd vanligen först då, när hon redan fattat sitt beslut, och väntar, att vår mening öfverensstämmer med hennes egen. Otillständigast är det, när yngre personer genast äro till hands med sina råd hos äldre, samt ringare hos högre.

20. Höflighetsbetygelser vid besök böra lämpas efter rang och stånd.

21. Man förfelar sitt ändamål alldeles, om man yttrar sina artigheter som en utanlexa; de måste röja besinning och själsnärvaro.

22. Skulle så hända, att någon, som står högt öfver oss, erbjuder oss försteget ut genom dörren så, att vi kunna se det vara hans allvar, så mottager man genast denna heder[76] med en anständig bugning och yttrar dervid t. ex. ”Som Ers Excellens befaller.“ Men är rangskillnaden mindre, så mottager man denna ära icke genast, utan beder den förnämare träda först. Vägrar han det, så buger man sig och säger: ”Jag efterkommer Tit. befallning,“ blir sedan efter gåendet genom dörren stående, och fortsätter sin artighet mot honom. Att rentaf vägra en dylik heder, är småstadsaktigt.

23. Öfverhufvud begås ofta fel af brist på godt lefnadsvett, af en viss ödmjukhet och rädsla, när man är i fall att mottaga en tillbuden heder eller något, som med stor artighet erbjudes. Regeln är, att man nödvändigt mottager det, som efter skedd vägran åter med allvar tillbjudes, och dervid tillkännager, att man vet sig derigenom utmärkas.

XV.
Reglor för ett finare lefnadsvett i umgänget med de Förnäme och Store.

Affärslifvet bringar oss ofta i sällskapsförbindelser med de förnäme och store. En man af verld måste äfven här veta att bete sig tillbörligt, för att äfven i sådana fall väl upptagas och gynnsamt bedömas. Jag har i sådant ändamål samlat nedanstående föreskrifter:

[77]

1. Ju förnämare huset är, desto nättare och prydligare vare man i sin drägt, men aldrig öfver sitt stånd.

2. I umgänget med förnäme är stadga en väsentlig fordran. Desse män, som sjelfve bete sig med värdighet och allvar, fordra detsamma af dem, de lemna tillträde hos sig.

3. Hvad som i mindre sällskap går an, är på orätt ställe i umgänget med de store. Här måste all förtrolighet, alla små friheter, all maklighet och oförbehållsamhet aflägsnas; vördnad och högaktning måste framlysa i våra miner, ord och handlingar.

4. Det är nödigt, att vi göre oss bekanta med bruket och plägsederna hos de förnäme och store, samt att vi noga efterlefve dem. Man falle dem aldrig i talet, och åtnöje sig med hedern att svara på deras frågor; eller lemne korta förklaringar vid ett och annat. Man motsäge icke sådana personer; man tage en synbar del i allt, hvad de säga eller göra; man vare full af uppmärksamhet, full af beredvillighet att förekomma deras önskningar; man kalle dem gynnare och förvandla det hos ringare passande ordet godhet till bevågenhet, ynnest, nåd.

5. Nedlåtenhet å förnäma personers sida må ej berättiga oss till större frihet. Ju mindre dylika personer fordra vördnad, eller synas fordra den, ju mer vakte man sig att missbruka deras godhet.

6. Man afhöre uppmärksamt deras ord, för att icke råka i förlägenhet att bedja om upprepandet af hvad de sagt. Dels välja de sina ord sorgfälligt, dels gör det dem[78] ledsnad, om de ännu en gång skola uttala dessa ord. Blott när det angår saker af vigt, får man förståndigt bedja dem om upplysning. Skulle de låta oss förstå, att de trott sig tala tydligt nog, så måste man vara nöjd dermed och blott, om det går an, försäkra, att endast vårt nit för deras väl förmått oss bedja om en närmare förklaring af deras tankar. I mindre vigtiga ting gör man bättre, om man låtsar sig ha fullt förstått dem.

7. Det är otillständigt att vilja fråga en sådan person efter orsaken till någon hemlig oro eller bekymmer, hvaraf man kunde se honom plågas. Det är för högt stående personer alltid förtretligt, om man vill komma dem till hjelp der, hvarest de ej åstunda någon sådan, och dubbelt oskickligt är det, om en ung man vill bispringa med råd.

8. Man tillbjude aldrig en högre person ett vad, eller tage genast för allvar, om han sjelf tillbjuder ett sådant. Alla vad förutsätta jemnlikhet i stånd och egodelar, samt äro måhända äfven under dessa omständigheter oförenlige med städade seder.

9. Vid besöket hos en förnäm man yttrar man sig kort, och qvarstannar, om han ej sjelf annorlunda befaller, endast några minuter hos honom. Men sker besöket i verkliga affärer, så vänte man tills han ger tecken, att intet vidare är att afgöra, eller fråge, om han ännu har något att befalla.

10. Personer af rang får man aldrig hviska i örat, om det icke uttryckligt äskas, och äfven då bör det ske med djup vördnad.

[79]

11. Så länge man ej anmodas att sitta, blir man stående; ej heller sätter man sig vid första anmodningen, om denna ej sker i en rentaf bestämd ton; men i sådant fall utan uppskof.

12. Möter oss en förnäm man på gatan, så stannar man något och bugar sig dervid.

13. Damer af hög rang kysser man blott då på handen, när handkyssning är bruklig, hvilket skönjes deraf, att damen börjar aftaga handsken. Man lyfter hennes hand icke till munnen, utan bugar sig, för derpå hennes hand blott helt litet mot sina läppar och utan att på minsta sätt trycka den.

14. Är en förnäm person så nedlåtande, att han beledsagar oss ut, så låtsar man icke märka det, men vänder alltid bröst och ansigte emot honom. Det får aldrig synas, som trodde vi det vara en oss tillämnad heder. Endast vare den sista bugningen desto mer vördnadsfull.

15. Man infinner sig blott sällan hos förnäma, och alltid å visittimman. Man låter ingen födelse- eller namnsdag, ingen nyårsdag m. m. gå förbi, utan att, der så brukas, teckna sitt namn å det i förmaket befintliga papper, eller aflemna ett visitkort.

16. Talar en förnäm person till oss på gatan med obetäckt hufvud, så afhålle man sig att erinra honom derom och förblifve sjelf obetäckt.

17. Detsamma gäller, i fall den förnäma personen lemnar oss plats till höger.

[80]

18. Ser man en sådan man redan på afstånd, så gör man sina steg småningom allt mindre och långsammare. Man nalkas honom med ädelt skick, stannar, bugar sig, betäcker sig långsamt och fortsätter efter en liten stund sin gång.

19. Vid utgåendet från en förnäm persons rum, vänder man honom aldrig ryggen, utan man böjer åt sidan och söker med omvexlande bugningar öppna dörren, så att man kan öppna den, utan att vända sig om.

XVI.
Höflighetsreglor för umgänget med det vackra könet.

Det är en afgjord sanning, att mot ingenting begås oftare fel, än mot den sanna höflighet, man är det täcka könet skyldig. Ju mer karlarne beflita sig att vilja behaga damerna, ju större förseelser begå de ofta i sättet att bete sig dervid, och blifva derigenom dels löjliga, dels föraktliga för fruntimmer af rigtig känsla. Jag vill försöka att meddela några praktiska reglor för detta umgänge.

1. Ett godt angenämt lefnadsvett fordrar icke, att man spelar rolen af smickrare och tjenstfärdig uppvaktare hos damerna. Det är löjligt att vilja behaga dem genom theatraliska ställningar och utantill lärda talesätt. Bildade fruntimmer fordra af mannen manlig stadga, och undanbedja sig[81] all närgångenhet. De åstunda ett förekommande väsende, men ej ett lumpet eller krypande smicker.

2. Det är för mannen oanständigt, och för qvinnan motbjudande, om den förre ständigt drager munnen till ett leende, eller smäktar och suckar, eller öfverhufvud faller i öfverdrift och faddhet. Ty qvinnan måste tänka, det man tilltror henne en nog förvänd smak, att kunna finna behag i dylika dårskaper.

3. Tonen i umgänget med fruntimmer bör vara öppen, hjertlig, vänskaplig, grannlaga och blygsam.

4. Man afhålle sig dervid från alla lärda religiösa, politiska och torra samtal, och vare endast betänkt på att förströ och roa dem. Man får således icke synas knarrig, förstämd, ledsen eller nedslagen, utan munter och med otvungen, fryntlig min.

5. Man yttre i fruntimmerssällskap aldrig sin tanka om skönhet och fulhet, fråga må vara om lefvande fruntimmer, eller om porträtter och statyer. Man mildre tvärtom sådana omdömen, när de fällas af andra.

6. Tillstädesvarande damer berömmer man ej för mycket i andras närvaro; man sätter den berömda i förlägenhet, om hon är bildad, och man råkar i fara att hos de öfriga framkalla känslor, som ej kunna vara angenäma för dem sjelfva.

7. Man tillåte sig icke den ringaste tvetydighet, det minsta osedliga ord, eller oblyg min och hållning.

[82]

8. Lika så litet nedlåte man sig till pöbelaktiga ord, till svordomar, eder och groft skämt.

9. I dansen undvike man förtrolighet, handtryckning, damens vilda omsvängning och annat oskick.

10. Vid spelbordet vare man undseende med fruntimren, och låte dem hellre vinna, än förlora.

11. Tillfälle att visa en tjenst försummar man icke, och låte förstå, att man anser för heder att kunna göra det.

XVII.
Umgängesspråkets värde och dess hufvudfordringar.

Tankarnes meddelande genom inbördes samtal är ostridigt den yppersta, oskyldigaste och njutningsrikaste sysselsättning. Det tillskyndar hvarje ålder nöje, om det behörigt afpassas och skattas efter sitt egentliga värde.

Försummas detta nöje, så måste vi sätta bullrande, ofta själlösa tidsfördrif i dess ställe. Vid dessa vänjer man sig att öda tiden; de finaste känslor kränkas, goda grundsatser undergräfvas. Utvexlingen af ideer deremot närer och stärker tanken, vare sig genom det vi gifva, eller det vi mottaga. Det är en anledning till öfning i[83] godt föredrag, och vi rikta oss synnerligast genom meddelandet af andras erfarenheter och meningar. Detta utbyte är den bästa skola för förståndet. Det alstrar ett ymnigt förråd af tankar, hvilka ensligt studium och afskiljd forskning ej kunna frambringa; det bildar omdömet och renar begreppen. Man tager sanningar, som äro omedelbart nyttiga för lifvet, hellre ur samtal, än ur böcker, emedan de i sällskaper kunna bättre redas och mångsidigt skärskådas. I tal och svar utvecklas allt, som kan framställas för och mot saken. Ensidighet i meningar kan derigenom undvikas.

Men ett väl ordnadt samtal förhöjer icke blott vår tankekraft, utan lifvar äfven vår känsla för det goda och sköna. ”Läsningen af den bästa bok,“ säger Montaigne, ”är ändock blott en släpande själsrörelse, hvilken aldrig uppvärmer så, som ett samtal.“ Uti samtalet erhålla orden genom ton och accent först sin fulla kraft och egentliga betydelse.

Vår tid synes allt mindre värdera denna lifvets krydda, och samtalet synes numera knappt räknas till det rätta sällskapsnöjet. Så många skäl och anledningar än må finnas till denna mening, så är det dock en afgjord skada, att någonting så nyttigt och nöjsamt till denna grad uraktlåtes. Sällskaper, der man kommer tillsamman för att tala, borde betraktas såsom en del af uppfostran och bildningen; de borde beräknas härpå, de borde högaktas, och detta så mycket mer, som de hvarken kräfva förberedelser eller kostnad.

[84]

Bland sällskaper äro de ändamålsenligast, der karlarne och fruntimren samtala fritt, men dock anständigt, emedan de mest bidraga till bildning och förädling.

Om männerna bringa rigtigt bruk af språket och regelbunden tankeföljd i samtalsnöjet, så rikta deremot fruntimren språket genom känslans grannlagenhet, genom förrådet af känslor, hvarmed naturen så rikt begåfvat det vackra könet. Önskningen att behaga fruntimren mildrar månget uttryck, förskönar mången form, lifvar inbillningskraften. Karlarne vänja sig vid mildhet i uttrycket, som småningom blir en vana, och ändtligen natur.

Man tror orätt, att egna naturgåfvor, många kunskaper och ett synnerligt behag erfordras, för att i sällskap tala rigtigt och väl. Men naturen har åt en hvar, som är ordentligt uppfostrad, förlänat gåfvan att spela en egen god rol i samqväm, om också icke enhvar kan der utmärka sig. Att rigtigt känna och tänka äro de första och vigtigaste fordringarne, för att tala väl. Småningom finnas allt bättre uttryck, valdare talesätt, finare och mer grannlaga vändningar. Och alltid skall den, som enkelt och klart framställer sin mening, ega fördelen framför en hvar, som ställer sina satser på spetsen och sina ord på skrufvar.

Ett ämnes utredande i samtal är en af sällskapsnöjets skönaste källor; det bör dock egentligen icke med flit uppsökas, utan förekommer bland bildade personer sjelfmant. Men den, som då gör behörigt bruk deraf, skördar[85] genom sanningens och en god saks försvar den herrligaste lön.

Ett hufvudfel i samtal är ouppmärksamheten. — Gåfvan att höra borde redan upptagas i den första uppfostringens system, och upphöjas till en sträng lag. Aldrig skall hufvudet bilda sig hos den, som icke hållits till uppmärksamhet; aldrig skall man sjelf hopsätta en sammanhängande tankeföljd, om man ej vant sig att uppmärksamt följa andras.

Ett annat stort fel är hågen till motsägelse. Det gifves menniskor, som ej kunna höra på, emedan de under den andras tal så ifrigt förbereda sina invändningar, att detta arbete upphettar deras inbillning och tar deras tankar fullkomligt i anspråk. De förstummas således när de måste höra, att de icke gifvit akt på samtalets egentliga ämne.

Det är en egen, men nödig konst, hvartill fordras ett öfvadt tålamod, att höra på ensidigt och okunnigt folk, när de äro af stånd och göra många anspråk. Här är det en stor förtjenst att nedlåta sig till deras lumpna samtal och anständigt taga dem under armarne. Fruntimren länder denna dygd till den yppersta prydnad.

Felet att afbryta andra i samtal står i för nära samband med bristen på godt lefnadsvett, att ej en särskild varning deremot vore nödig. Det gifves dock menniskor, som knappt låta en mening utsägas, innan de genast göra sitt inkast. Åhöraren är genom denna ideernas styckning[86] försatt i ett plågsamt läge, och samtalet kan aldrig gifva ett resultat.

Ett annat, i hemlighet äfven beskrattadt, fel är begäret att höra sig sjelf, och att med egen vältalighet nedsätta andra eller stämma dem till beundran. Detta fel verkar tillika menligt såsom exempel.

Äfven felar man deri, då man sträfvar att sorgfälligt ordna hvad man vill säga. Saken blir derigenom pinsam, uppmärksamheten går förlorad, och den nödiga hållningen blottas på all grace. Säkraste sättet att behaga är, att man öfverlemnar sig åt sina tankars naturliga lopp.

Sällskapsro är umgängeslifvets krydda. Det ges väl en larmande fröjd, som äfven har sina angenäma stunder; men dessa äro flygtiga. Trefnaden åter kan fortfara; den gör ingen missnöjd, och vinner derföre lätt anhängare.

Gåfvan att berätta är ock en välkommen företeelse i hvarje sällskap. Graderna deraf äro många. Det är nödvändigt, att enhvar berättar i enlighet med sitt lynne, sin karakter och sin känsla. Han utbildar endast naturanlaget dertill med smak och utan falsk konst.

Smädelystnad, förtal och sqvaller höra hvarken till den sedliga eller hyfsade verlden, och minst till bildadt sällskap. Det finnes menniskor, som bringa med sig i samqväm en tadelsjuka, och dermed smitta andra, så att man ovilkorligt hänföres deraf. Samtal mellan karlar urarta lätt[87] i politiska debatter, och blifva antingen för lifliga eller för torra. Der mer fruntimmer finnas, än män, splittras ofta konversationen i skilda samtal. Ett sällskap, der några interessanta och snillrika fruntimmer förena sig med ett öfvervägande antal af män, eger företrädet, särdeles om de förena naturlighet och anspråkslöshet med sin bildning.

XVIII.
Några särskildta Reglor för ett godt lefnadsvett bland båda könen, i afseende på åtskilliga mindre förhållanden i sällskaper.

Det hör till den förra sällskapstonen, att icke vara obevandrad i de af modet gynnade kortspel och andra spel. Höfligheten fordrar dervid en noggran uppmärksamhet, tankspriddhet i spel medför icke blott förlust, utan förolämpar äfven de medspelande och stör deras nöje. Man spele aldrig med passion, vinne och förlore med lugn, deltage ej i förbudna spel, och nedlåte sig aldrig till låga konster dervid.

Den sanna höflighetens språk får ej vanställas genom löjliga, orimliga eller af ett felaktigt bruk uppkomna talesätt.

[88]

Skrifver man bref, så iakttage man sorgfälligt den städade tonens reglor. Till gynnare tage man det finaste papper, lemne ofvan- och nedantill ett bredt rum, till venster en bred marg, beflite sig att skrifva väl, eller åtminstone rent och tydligt, samt undertecknar sig vid brefvets slut desto djupare, ju förnämare personen är, till hvilken man skrifver.

Att härvid afseende bör fästas å vederbörande titlar och benämningar, är af sig sjelf klart.