The Project Gutenberg eBook of Leonna: En skildring ur lifvet
    
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this ebook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Leonna: En skildring ur lifvet

Author: Charlotta Falkman

Release date: October 10, 2016 [eBook #53253]
                Most recently updated: October 23, 2024

Language: Swedish

Credits: Produced by Richard Tonsing, Jens Sadowski, Matti Järvinen
        and the Online Distributed Proofreading Team at
        http://www.pgdp.net


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK LEONNA: EN SKILDRING UR LIFVET ***

                                 AURA.


                                  XIV.

                               _LEONNA._

------------------------------------------------------------------------




                                LEONNA,
                       ¯EN SKILDRING UR LIFVET.¯


                              ¯ORIGINAL.¯

[Illustration]

                                =¯ÅBO,¯=
                           J. W. LILLJA & Co.
                                =1854.=
                            På eget förlag.

------------------------------------------------------------------------




                      Imprimatur: _S. Baranowski._




                                INNEHÅLL


  Två adeliga familjer på landet.
      Porträtter, Skuggbilder och småstadslif.
      En konturteckning af Petter Nordenskans.
      Läsaren gör, som vi hoppas, en intressant bekantskap.
      Skiljsmessan.
  Leonna. Andra Delen.
      Leonna lär sig känna en fru med verldston och en annan af värde.
      Friherrinnans berättelse, der ordspråket sannas
      Besök på Vestervik.
      Friherrinnan Perlkrans besöker Johanneshof.
      Leonna.
      Återseende af gamla bekanta.
      Återseende. — Brudsorgen och Slut.




                   _Två adeliga familjer på landet._


Den på salsgolfvet utbredda halmen, och grenljusen i de på bordet
stående höga silfverstakarne vittnade, att julhögtiden redan hade
inträdt, men ljusen voro ännu icke påtända; deremot lågade en brasa uti
den rymliga spiseln i hörnet af rummet. Framför den satt ställets
åldriga ägarinna fru von Igeldorf, i en massif länstol med
läderöfverdrag; fötterna hvilade på en lång omålad trädpall; i hennes
knä låg en välfödd svart och hvit katt, som med synbart välbehag mottog
sin matmoders karesser, under det hon sjelf vänligt samspråkade med sin
bredvid sittande gifta dotter och omtalade de få händelser, som timat,
sedan de sist träffades.

Dessa nyheter syntes dock föga intressera dottern; ty hennes blick var
slö och tanklöst fästad på elden; de korslagda händerna hvilade i hennes
sköte, endast tummarne rörde sig mekaniskt i cirkellopp omkring
hvarandra. Ett enstafvigt ¯ja¯ eller ¯nej¯, och interjektionen ¯jopa¯!
motsade den förmodan att hon insomnat.

Hennes mor, som för sina år hade ett lifligt utseende och rörligt
väsende, reste sig nu för andra eller tredje gången, med sin spinnande
favorit på armen, för att vid ett fönster åt gårdssidan lyssna efter sin
måg, kapten von Nordenskans, som väntades från staden. Hon såg redan
något orolig på det stora gök-uret, der visaren gick till sju, när
bjellerklang omsider förkunnade hans ankomst. Ett vackert sextonårigt
flickhufvud tittade i detsamma in genom en sidodörr och ropade gladt:
«mormor lilla, pappa kommer!» och straxt derpå inträdde hon med den
efterlängtade genom den dörr, som förde till förstugan.

Fru Igeldorf gick sin måg till mötes; i deras helsning uttalade sig
ömsesidig aktning och välvilja. Den unga flickan hjelpte honom
beställsamt af med resskärpet och vargskinnspelsen, sägande: «hvad söta
pappa låtit oss länge vänta, mamma kom hit redan middagstiden.»

«Jag nödgades uppehålla mig längre i Lovisa än jag ärnat,» svarade han,
och gaf dervid sin fru en äktenskapligt kall kyss. «Saken var den, att
jag der träffade flere bekanta, ibland andra «Hertola herrn» och hans
bror sjökapten Lurhjelm.» —

«Är han vinterliggare der?» frågade gamla frun.

«Nej, hans fartyg vintrar nu som i fjol i Borgå, och Kapten sjelf på
lilla Rönnbacka,» var svaret.

Blyg och rodnande frågade den unga flickan: «var Ottilia med sin farbror
i staden, pappa?»

«Nej lilla näsperla! Hvad hade hon der att göra! Men jag kan ändock
helsa dig ifrån henne. Bröderne Lurhjelm och jag följdes åt på hemvägen;
Matthias och jag frukosterade på Rönnbacka, ty vi reste tidigt från
staden. Unga fröken var en rätt treflig och omtänksam värdinna.»

«Snälla Ottilia!» anmärkte den unga flickan med barnslig glädje.

Unga frun som hitintills suttit tyst och orörlig, erinrade nu, icke utan
en viss skärpa i tonen, «en länsmansenka förestår ju deras hushållning?»

«Alldeles, men vi inträffade mal à propos, ty fru Palman hade att syssla
i köket och hann icke med oss» svarade hennes man.

«Det var ju äfven på brådaste julafton,» inföll hans svärmor, och bjöd
honom en ressup. «Petter kom icke med?» frågade hon sedan.

«Han sade sig vara hindrad,» blef det korta svaret.

Nordenskans stoppade sin stora sjöskumspipa, satte sig sedan jemte
fruntimren framför eldbrasan och fortfor under korta uppehåll: «middag
åt jag på Hertola. Dit äro vi allesammans bjudna till nyårsafton. Gör nu
inga invändningar, kära Margreta, ty jag har gifvit mitt hedersord, att
både du och Leonna skola infinna er der. Laga er bara i ordning.»

Hans fru såg ganska liknöjd ut, dock gaf hon genom en afmätt nick sitt
bifall. Leonna deremot, var utom sig af glädje, kysste fadrens händer,
och kringklappade både mor och mormor; den förra gjorde en afvisande
åtbörd med handen; mormodren kysste flickans panna och sade leende: «du
lilla toka!»

Nordenskans aflägsnade sig på en stund och återkom med en viss
hemlighetsdiger min. Leonna hade undertiden tändt upp alla ljusen i
rummet och snart hördes ett dämpadt skratt från förstugan. Dörren
öppnades och in kom en väldig julbock på fyra fötter, utstofferad med
afvigvänd fårskinnspels och stora bockhorn. Till det både utan och
innanför dörren stående tjenstfolkets stora förlustelse, knuffade den
med hornen in en öfvertäckt pertkorg, och gjorde sedan hvarjehanda
löjliga krumbugter för herrskapet.

Nordenskans åtog sig att undersöka korgens innehåll; och aflemna det
enligt adress. Med stor ceremoni upptog han för fru och dotter hvar sin
svärtade spånhatt, med nära halfalns höga kullar. Under skärmarne voro
de fodrade med rosenröd kambrits. För Leonna särskildt en kappa af blått
kläde, i façon snarlik nutidens paletåer, med stark snodd i kanterna och
liten fyrkantig kraglapp försedd. Kappan var en gåfva af mormor, som
sjelf spunnit hvarje ända deri; hemma väfd var den ock, men färgad,
pressad och sydd i staden. Vidare ett par mörka kattuns «schalar» med
hvita horder som tillföllo fruarne.

Uppräknandet af dessa artiklar vore visst onödigt, om ej afsigten vore,
att derigenom låta våra yngre läsarinnor göra en jemforelse mellan vår
närvarande lyx med dess pretentioner, och den omtalta tidens enkelhet
och anspråkslöshet.

Allt beskådades och beundrades, så väl af ägarinnorna sjelfva, som ännu
mer af husets tjenstpersonal, ty «gamla hennes nåd» vinkade sjelf fram
några af de äldre; dessa fingo sedan visa det för de vid dörren stående,
hvilka under det de småfingrerade herrligheten, uttryckte sin förvåning
genom många «¯woi, woi!¯» Derefter skedde en utdelning af gåfvor för dem
sjelfva: bomullsdukar för de äldre, glasperlor för de yngre pigorna,
samt röda yllemössor och hemväfda västtyger åt drängarne. Efter många
bugningar och nigningar, samt kyssar på hennes nåds kjortel, gingo de
förnöjde och belåtne att förvara hvad de erhållit. Sednare inträdde de
åter allesamman, för att efter husets gamla sed hålla aftonbön. Derefter
sjöngo de en julpsalm, efter hvars slut, de trohjertadt räckte fram
handen åt sin matmor, för att önska henne och sedan de andra glad helg;
troppande sedan af till den så kallade stora bondstugan, der de funno
sitt med rikelig välfägnad och stora högar af kusar och kakor belastade
julbord.

En stund sednare satt den lilla familjen sjelf till bords, görande all
heder åt sina egna «Guds gåfvor» med undantag af Leonna, som af idel
glädje och längtan knappt kunde äta och sedan somna. Det var första
gången hon sedan barnaåren, skulle få se sig om i hvad man i allmänhet
benämner verlden.

Några ord om ställningar och förhållanden innan vi gå vidare.

                  *       *       *       *       *

Af det förutsagda gissas lätt att fru Igeldorfs egendom, Grönskog
kallad, var belägen i trakten af städerna Borgå och Lovisa, men om
socknen heter Borgå eller Perno är likgiltigt.

Född af finska föräldrar högre upp i landet, blef fru Igeldorf genom
sitt gifte ägarinna till nämnde egendom. Förmögen enka vid fyratiofem
år, med en då treårig dotter, ansåg hon sig vara för klok att träda i
nytt gifte.

Van vid landthushållning från sina unga år, vårdade hon sitt gods med
omtanke och verksamhet. «Husmodrens öga gör kalfven fet» var hennes
valspråk, men hvad hon vårdslösade var det enda barnet. Flickan växte
upp som «gran i skogen» utan eftersyn. I sinnelag helt och hållet
motsattsen af modren, var hon redan en lång tafatt slyna om fjorton år,
innan modren ens tänkte på att hon behöfde lära annat än innanläsning i
Abcboken. Denna erhöll hon i knapphändigaste måtto af en svensk
soldatenka i granskapet, ty hvad fru Igeldorf sjelf förstod af
läskonsten var finska.

Sedan hon genom sitt gifte blifvit medlem af en svensk församling, hade
hon väl efterhand tillegnat sig så mycket af svenska språket, att hon
förstod predikan och talade det, ehuru med stark brytning; men denna
ville hon ej fortplanta på sin dotter, derföre skulle flickan endast
tala och läsa svenska.

Det enda, bondfolket hade att anmärka mot den eljest afhållna frun, var
att «hon, liksom allt herrskapsfolk, skämdes te vara finska.»

Efter några allvarliga påminnelser af pastorn i församlingen, sändes
flickan omsider till Lovisa för att der «skolas.» Men som fröken «Greto»
der hade den harmfulla förödmjukelsen att i alla kunskaper öfverträffas
af sina sju- och åttaåriga skolkamrater, blef hon efter ett års förlopp
förlossad ur den pinan. Efter första nattvardsgången, glömde hon åter
hvad hon lärt sig i skolan.

Af naturen var hon ej stjufmoderligt behandlad på utseendets vägnar, men
det vårdslösa i hennes ställning, det tafatta i hennes rörelser, en viss
slapphet i anletsdragen, tillika med den sömniga, dåsiga blicken,
utvisade tillräckligt huru otroligt, bristande själsbildning verkar på
individuens yttre och inre väsende.

Adelsman och enkling hade Nordenskans, af oss obekanta orsaker, i sina
bästa år lemnat militären och arrenderat ett litet ställe i skärgården.
Der blef han en slags kommissionär för några upp i landet boende
possessionater, som plägade på skärgårdsfartyg skicka sina
landtmanna-produkter till Stockholm att föryttras. Äfven fru Igeldorf
lärde känna och värdera den driftige affärsmannen, och för henne, som ej
utan hufvudbry kunde skrifva sitt eget namn, blef han snart oumbärlig.
Grannarne trodde för säkert att den fyratioårige enklingen gjorde sin
kur för den nära sextioåriga enkan, när det en vacker söndag lystes i
kyrkan för honom och fröken «Greta.»

Ehuru detta giftermål påtagligen endast var ett verk af egennytta på den
ena sidan och moderlig klokhet på den andra, lyckades det någorlunda, ty
de första två åren efter brölloppet bodde Greta med sin man hos modren
på Grönskog, och när de derefter flyttade till eget hem, följde en
bepröfvad trotjenarinna med i det väl försedda boet, så att unga frun
utan ringaste omsorg kunde gå till «dukadt bord.»

I början af sitt äktenskap sökte Nordenskans genom besök och umgänge med
grannarnes fruar, sätta lif i bildstoden, men utan framgång. En inre, vi
frukta, afundsam känsla sade fru Nordenskans, huru underlägsen hon var
dem i många hänseenden. Hon visade till och med dåligt lynne, när hon
stördes i sin maklighet, och hon lemnades derföre snart i sin ädla
frihet, både af man och grannfruar.

Från Grönskog var dryga två mil till socknekyrkan. Nära den låg en
vidsträckt ouppodlad slättmark, hvarest fordom hållits marknader. Invid
denna plan, lät fru Igeldorf bygga ett trefligt boningshus för sin måg
och dotter, innehållande fyra rum och kök, samt tvenne glada
vindskamrar.

Innan de flyttade dit, gungade frun på sina armar en dotter, som redan
afvänd från modren, blef qvar hos mormor. Enligt gummans önskan hade hon
erhållit namnet Eleonora.

Hon blef det enda barnet. Af sitt förra äktenskap hade Nordenskans en
son, den flygtigt omnämnde Petter, hvars bekantskap läsaren får göra
framdeles.

Vid den tidpunkt då ¯Jaget¯ är ett obegripligt ord för barnet, kallade
den lilla flickan sig sjelf «Leonna,» och man bibehöll namnet sedermera
både af tycke och vana.

För den gamla frun var Leonna den medelpunkt, omkring hvilken alla
hennes tankar, hennes görande och låtande, samlades; för henne ville hon
förvärfva, för henne ville hon samla. Sin dotter hade hon utstyrt ganska
hederligt; skänkt sin måg eget hus med nödiga möbler och bohagsting. Som
hennes affärsman njöt han en bestämd årlig lön, och deras visthus
försågs frikostigt från Grönskog; men Leonna skulle blifva hennes
arfvinge — likväl så, att fadren vore sin dotters förmyndare och
förvaltare af egendomen till dess Leonna gifte sig. Detta hennes
förordnande var gjordt och belefvadt i laga ordning.

Sådana voro familjens förhållanden den tid vår skildring begynner, men
ännu några ord om Leonna och hennes barndom.

Som redan är sagdt var Leonna sexton år och dertill vacker, men emedan
hvarje menniska har sitt eget skönhets-ideal, lemna vi till läsarens
egen fantasi att måla bilden till dess vi framdeles kunna gifva den mera
fulländning.

För en flicka i våra dagar anses de sexton åren vanligen vara rosens
skönaste blomstringstid. I stora verldens drifhus har kanhända redan då
dess artificiella sol — fåfängan — blekt bladen, eller en mask frätit
sig in i blommans hjertblad, men den tid vi här omtala, var sådant
sällsynt, och på landet isynnerhet, sattes en vacker flicka om femton
eller sexton år, aldrig som nu i ¯presens¯; talade man om henne,
¯skedde¯ det i ¯futurum¯, ty hon ansågs ännu för en sluten knopp, och
var i sin glada bekymmerslöshet full af friskhet och lefnadslust.

Leonna var hitintills lika obekant för verlden som verlden för henne;
mormodren reste endast någongång till kyrkan, intog då sin middag
antingen hos sin måg, eller i prestgården; och besök erhöll hon endast
af några få äldre personer.

Att Leonna var så olik sin mor, derför hade hon att tacka naturen och en
tilldragelse, som gifvit hennes intellektuella gåfvor en annan riktning.

Ehuru ogerna, hade hennes mormor dock, efter fadrens åstundan, tillåtit
Leonna åtfölja honom på en resa till Stockholm. Nordenskans hade der en
yngre bror, bolagsman i ett större handelshus, och nyligen hemkommen
från en affärsresa till Hamburg, hvarest han hade gift sig med ett ungt
fruntimmer af god familj.

Vi finnar med våra så kallade djupa, men, tillstå det, något trögt
uppvärmda känslor, beskylla orättvist nog tyskarnes medfödda liflighet,
deras snälla uppfattning af glädje och sorg, vänskap och kärlek, för
tillgjordhet, svärmeri och ytterlighet. Fremling på orten, obekant med
språk och seder, i saknad af sina anhöriga och ofta lemnad ensam af
mannen, som var upptagen af sina göromål, började den unga frun
vantrifvas, men erhöll nu en önskad förströelse vid svågerns ankomst,
och mottog sin elfvaåriga finska slägtinge med öppna armar, och tusende
ömhetsbevis. Att hon derigenom helt och hållet vann Leonnas barnahjerta,
derpå undrar väl ingen, och att Leonna blef gerna qvar, när hennes far
reste hem. Hon skulle så vara hos tanten i tvenne år.

Under denna tid hörde och talade flickan endast tyska språket. Tanten
lärde henne sjelf både att läsa och skrifva detta, samt smärre
handarbeten. I någon skola gick hon icke, och hade ingen jemnårig
bekant. Väl bodde det i samma våning en familj från Småland, men med den
hade tanten intet umgänge; utomdess hade deras barn vid tillfälliga
möten gjort gäck af Leonnas finska uttal, något som högeligen förtörnat
flickan, som tyckte sig tala vackrare svenska än de.

«O hvarföre får jag ej alltid vara hos dig, eller hvarföre har jag ej en
sådan mamma!» sade Leonna gråtande, när hon i skiljsmessans ögonblick
låg innesluten i tantens armar.

Småningom mildrades dock sorgen och saknaden hos Leonna genom tanken på
mormors glädje, och återseendet af barndomshemmet, dess trädgård och
äppelträd. På fartyget gjorde hon genast en angenäm bekantskap med
Ottilia Lurhjelm, som nu äfven reste hem från en pensions-anstalt i
Stockholm, der hon varit i fyra år, påkostad af sin farbror. Hennes far
hade under den tiden gift sig ånyo.

Flickorna hade ej återsett hvarandra sedan dess, ehuru det endast låg
fyra eller fem mil emellan deras hemvist. Nu skulle de likväl träffas.

                  *       *       *       *       *

Det var sent på qvällen, när kapten Nordenskans med fru och dotter dagen
före nyårsaftonen anlände till Hertola gård. Ett skall af jagthundar
mötte dem, men nedtystades af ägaren, som sjelf mottog och införde sina
gäster i salen och hjelpte damerna att pelsa af sig.

Rummet, der en magisk skymning herrskade, ty elden var nyss uppgjord i
spiseln, var afdeladt med en pappersskärm, bakom hvilken syntes
ljussken; dit ledsagades mor och dotter, medan herrarne stannade utanför
i samma rum.

På en innanför stående säng, hvilade frun i huset, omgifven af tvenne
hundrackor, som endast med möda, genom sin herrskarinnas ömsom bannande
och smekande tilltal, afhöllos att rusa ned mot de fremmande. De lade
sig åter under ett sakta morrande.

Sedan fru Lurhjelm helsat sina fremmande, återtog hon sin halfhvilande
ställning, bad dem sätta sig och ursäkta att hon tog dem så ogeneradt,
men hon var så «sjåfferad» efter det «ofantliga ambarra,» hon haft dessa
dagar. De väntade, sade hon, en hel hop gäster andra dagen och hade
smått om rum, då rysk inqvartering innehade de tvenne bättre gästrummen
i öfra våningen m. m. d.

Under detta ordrika meddelande hade Leonna tid att betrakta den
pratsamma frun. Hon kunde vara ungefär mot femtio år; stor och fetlagd,
ansigtet var rödt och bar något spår af koppor, men det var ej
obehagligt, der uttalade sig en viss godlynthet.

Eldbrasan utanför lyste så inbjudande, att den lockade Leonna att se sig
litet omkring i rummet, der många föremål ådrogo sig hennes
uppmärksamhet. Gamla porträtter beklädde väggarne. Allvarsamma männer i
olika upplagor af peruker, damer sippa och snörda med pudradt hår. En
stor spegel med ram af glas, slipad i facetter, hängde lutad öfver ett
förgyldt bord med vridna fötter och marmorskifva. Stolarne hade äfven
varit förgylda, öfverdragen voro ett slags tapisseri-arbete,
föreställande _Mars_ och _Venus_, _Neptun_ med sin treudd, de tre
_gracerna_, jemte andra af olympens innevånare, svåra att igenkänna, så
framt icke namnen varit dit sydda med tydliga romerska bokstäfver.

Detta var ett arbete af Lurhjelms mormor, förut stiftsfröken i Vadstena,
— underrättade värdinnan, som närmat sig fru Nordenskans.

«Saln är allt i sitt urmodiga skick,» fortfor hon, «när jag kom hit i
huset ville jag anskaffa nya möbler samt inreda allt efter nyare sätt,
men både min man och svåger, ja till och med barnen, lade sig deremot,
och alla bådo för det här gamla skräpet, som bär vittne om familjens
ålder kantänka! Det fick således vara. Men det här rummet» tillade hon
med ett sjelfförnöjdt leende, hvarvid hon öppnade en sidodörr, och lyste
omkring med ett ljus, «det har jag låtit ändra alldeles efter min egen
smak, det var sängkammare i förra fruns tid och ett mörkt dystert rum.
Nu är det mitt förmak. Jag har låtit slå igen det enda fönstret och
tagit upp tvenne andra.» Det var äfven ett trefligt och vackert rum,
hvars ljusa, moderna utseende gjorde en stark kontrast mot det andra.

Sedan man ätit qvällsvard, fördes mor och dotter till ett rum i öfra
våningen af unga Otto, sonen i huset af förra giftet.

«Här bodde min syster när hon var hemma,» sade gossen.

«Ack om hon vore här» svarade Leonna, «jag kan knappt afvakta
morgondagen.»

«Hon kommer nog i god tid,» försäkrade Otto. «Då blir det riktigt
roligt.»

«Hit komma ryska officerare, och rysk musik från Lovisa!»

                  *       *       *       *       *

I dagningen hördes bjellerklang från gården; kort derpå inträdde Ottilia
i deras rum. Tre år hade väl gått förbi, sedan hon och Leonna träffades,
men syskonsjälar igenkänna hvarandra snart.

Ottilia nära nitton år, var en intagande blondine, i hvars milda blå
ögon låg allvar, men tillika mycken känsla; ja, stundom antogo de ett
uttryck af svärmeri, det senare likväl blott under ögonblick, då hon
antingen trodde sig vara obemärkt, eller förstådd. Eljest egde hon en
viss likhet med sensitivan, som drager sig tillsamman vid minsta
beröring. Genom en vårdad uppfostran och lärorikt umgänge med sin
farbror, hade hennes förstånd tidigt mognat, och höjde henne öfver de
jemnåriga i granskapet (med hvilka hon likväl sällan umgicks). I Leonna,
ehuru hon var tre år yngre, trodde hon sig få en sympatiserande vän.

Många ord fingo flickorna icke vexla, innan de kallades ned att
frukostera. Salen hade på morgonstunden undergått förändring; skärmen,
sängen och ett litet väggskåp der ofvanför voro nu borta.

Ottilia presenterade Leonna för sin onkel, sjökapten Lurhjelm.

Det var en man om några och fyratio år; hans anletsdrag voro ädla, hans
tal och väsende ingaf förtroende; intet spår till det råa och ohyfsade,
som så ofta vidlåder dem, som från ungdomen egna sig åt sjölifvet,
syntes hos honom. Han förenade bildning och kunskaper med mångsidig
erfarenhet. Det intresserade honom att studera menniskor, och han
genomskådade dem lätt. Med synbart välbehag såg han de unga flickornas
tilltagande vänskap, och erhöll snart tillåtelse för Leonna att tidtals
vara hos dem på Rönnbacka.

Fru Nordenskans redan färdig klädd för dagen, qvarblef der nere, och
glada att få vara på tu man hand, skyndade flickorna sig upp igen; de
sysslade med den enkla toiletten och småpratade.

«Din far och farbror äro bra olika bröder,» anmärkte Leonna. «Vet du jag
tycker riktigt om onkel Ludvig.»

«Vill du kanske blifva min tant?» frågade Ottilia skämtande, men tillade
sedan allvarsamt: «O om du kände honom så väl som jag! För mig har han
varit en far, i detta ordets ädlaste mening. Du kan ej tro huru god,
huru hjelpsam han är mot alla, äfven för Ottos framtid har han lofvat
draga omsorg, ty min far — — men just för det att det är min far, så låt
oss tala om något annat.»

«Din styfmor till exempel,» inföll Leonna leende.

«Hon har nog sina goda sidor,» svarade Ottilia. Men då jag aldrig kan
låta bli att jemföra henne med min egen aflidna älskade mamma, så tackar
jag innerligen Gud och onkel, som gifvit mig ett annat hem! —..... Du
har för långt lif på din klädning, söta Leonna, bruket vill ha det en
god del kortare. Men hvad gör det? Det moderna är icke alltid det
vackraste. Jag har här ett ljusrödt skärp, låt mig fästa det på dig:
ljusrödt och svart är så vackert tillsamman.»

Någon kom; det var fru Lurhjelm, som varm och pustande inträdde,
sägande, i det att hon med en flik af schalen torkade svetten från
ansigtet: «bevars! skall jag då sjelf «tränga» komma för att bedja
fröknarna komma ned, för att hålla de fremmande damerna sällskap!»

«Ursäkta söta mor! men vi ha ej fått något bud,» invände Ottilia.

«Men ni hörde väl när flere slädar körde in på gården? — och den som är
dotter i huset» — — frun afbröt här tvärt, och fortfor sedan godlynt:
«men då tvenne flickor komma i prattakten, glömma de lag och
förordningar! men «apråpå!» känner fröken Leonna flickorna Smitt?»

«Icke ens till namnet,» försäkrade Leonna.

«Det måste jag tillstå, och jag har redan erhållit ett förtroende, som
rör fröken någorlunda nära! men så äro de äfven af mina
flickbekantskaper, isynnerhet Hedda; hon var ofta hos mig, ja nästan
dagligen, under den tiden Matte friade till mig. Hon hade ett så eget
sätt att ställa sig in hos honom, att jag redan misstänkte att hon sjelf
ville blifva fru här i huset. Men Matte behöfde penningar, han, och
sådana ha icke Smittens, ehuru de eljest ibland slå på stort och kläda
sig granna.» — — —

«Var det icke söta mors önskan att vi skulle skynda oss ned;» afbröt
henne Ottilia.

«Ja det var sannt det, och fröken skall få se, hvad de äro hyggliga och
gentila dessa flickor, Hedda isynnerhet är alltid så munter och glad.» —

I salen var dukadt ett stort «hästsko-bord.» I förmaket funno de
mamsellerna Smitt och några andra damer från staden Lovisa. De
förstnämnde voro hvad man i allmänhet kallar vackra flickor; det yttre
utvisade genast systrarnes olika smak och lynne: den äldres klädning var
af lysande färg, hennes öfriga utstyrsel, prålande och smaklös. Den
yngre deremot var enkelt klädd, i en klädning af mörk färg. Men det låg
något sökt i hennes enkelhet, likasom något tillbakadragande i hela
hennes sätt; medan den äldre systrens ögon synbarligen spejade omkring
efter beundran.

Ottilia, som hade sett dem en gång förut, blef indragen i konversation
om julklappar, o. d. Leonna hade med en obehaglig känsla af förlägenhet
tagit plats nära kakelugnen. Onkel Ludvig tog, sedan han flygtigt helsat
det öfriga sällskapet, en stol, och satte sig bredvid Leonna samt
språkade med henne om Stockholm och hennes vistande der. Snart stördes
de af Hedda Smitt.

«Ack så roligt, att här få göra fröken Nordenskans' bekantskap,» sade
hon, «vi måste blifva goda vänner, isynnerhet som vi innankort blifva
slägtingar.»

«Slägtingar!» upprepade Leonna förvånad.

«Nå kors bevars! Fröken måste väl veta, att hennes bror är förlofvad med
min syster!» utbrast mamselln litet stött.

«Derom har jag aldrig hört ett ord» försäkrade Leonna ganska
sanningsenligt.

«Åh kors! Låt då ej heller märka sig för siktern, som också är här i
dag, ty han har sina egenheter, — men nog är det sanning. Man skall
kanhända finna det något besynnerligt,» fortfor hon sedan, «att den
yngre systern är förlofvad förrän den äldre, men sådant är på sätt och
vis mitt eget fel.» — — —

«Sådant inträffar ju ofta, och mamsell Hedda vill väl, som en öm och god
dotter, ej lemna sin åldrige far,» inföll Ludvig, till hvilken det
senare af hennes tal synbarligen var riktadt.

«Nog tror jag, att pappa skulle sakna mig bra mycket,» svarade hon, «men
icke kan hvarken han, eller någon annan, vara så obillig och begära, att
jag för hans skull afsade mig ett parti, som anstode mig; — — men
apropos af parti! Känner någon af herrskapet en mamsell Finnberg i
Borgå? Amalia menar jag hon heter. — Herre Gud hvad hon är lycklig, som
gjort ett så fördelaktigt giftermål!»

Ingen af de närvarande kände, eller hade hört omtalas detta parti, utom
Ludvig, som svarade något betänkligt: «jag delar icke mamsell Smitts
tanke i detta fall. Händelsevis träffade jag det nygifta paret på —
gästgifvargård, dit de följdes af några sina bekanta, när de reste till
sitt blifvande hem. Att dömma efter utseendet och den karakter, man
tilldömer denne man, ansåg jag denna förbindelse ingenting mindre än
lycklig.»

«Huru så? Hvarföre tror kapten det?» frågade Hedda ifrigt. «Blir hon
icke försörjd, till och med rik, om han gör henne testamente; och just
den rang han har, gör ju henne till en af de förnämsta ståndspersoner,
dit hon kommer. Hon har efter som jag hört berättas, fått de vackraste
och dyraste presenter.»

«Allt det der kan visst vara möjligt,» svarade kapten Ludvig; «och tror
mamsell Smitt, att lyckan — huslig lycka menar jag — består i sådant, så
har hon på sitt vis rätt; men jag för min del, kan ej utan grämelse
tänka på, att en ung, barnslig och oerfaren flicka, antingen säljer,
eller låter sälja sig för sådana lumpna förmåner; i synnerhet till en
sådan gammal och knarrig man, som — rådet X synes mig vara, ty det lilla
jag der såg af honom, motsäger icke hans rykte.»

«Nå visst kan det så vara,» medgaf hon, «men andra få äfven dragas med
knarriga gubbar, utan att hafva någon af dessa förmåner. Utomdess var
mamsell Finnberg en fattig flicka, som till och med arbetade för
betalning, efter hvad jag hört sägas.» Ludvig teg. Hon fortfor: «och
hvad ålder beträffar, skulle jag ej tveka att gifta mig med en äldre
man, förutsatt likväl, att han behagade mig» — och härvid gaf hon
kaptenen rätt blida ögon.

Hedda Smitt hade vackra ögon, men hon, lik många af sina medsystrar —
det vill säga, sådana qvinnor, som ega samma lynne, — vanställde dem
genom ett bemödande att göra dem ännu vackrare. «Ögat är själens
spegel.»

Rummen fylldes efterhand af talrika gäster, bland dem flere ryska
officerare. Enligt gammal sed, skulle en herre och en dam sitta om
hvarandra vid bordet. Onkel Ludvig tog plats emellan Ottilia och Leonna;
till venster hade den sistnämnda en medelålders jägarofficer,
inqvarterad i huset, bredvid honom satt värdinnan. Gentöfver dem, sutto
mamsellerna Smitt med unga Nordenskans emellan sig. Heddas andra granne
var en rödbrusig handelsbokhållare från Lovisa; båda sistnämnde syntes
vara mycket bekanta. En ung ryss, med ett qvickt och ganska hyggligt
utseende satt på andra sidan om Marie. Han talade temligen god svenska,
ehuru med stark brytning.

Fru Lurhjelm såg sig omkring, liksom saknade hon någon. Sluteligen höjde
hon sin stämma: «hvart har kusin Smitt gjort af med sin vackra tyska
inqvartering? Han var ju äfven inviterad.»

«Håll man sig med den frågan till mina flickor,» genmälte en äldre
flintskallig man, som satt nedanföre på samma sida. «Hedda har honom
kanhända i sin ridikyl, ha, ha, ha!»

«Deruti bedrar pappa sig,» svarade Hedda skrattande. «Han kunde ej hafva
den äran, ty han skulle på vakt i afton.»

«På vakt?» inföll Maries unga ryska granne. «Karlowitsch inte vara på
vakt — vara mycket lat — inte fara ferti verst för att dansa! Hvad ni
säga, mamsell Gedda?» fortfor han med en skälmaktig blick. «Karlowitsch
i afton vara assemblé, dansa vackra mamsell Agata.»

«Han kan rätt vara, hvar han behagar. Hvad rör det mig?» svarade hon
litet stött. Detta ryssens skämt hördes blott af de närmaste, men nu
yttrade Petter Nordenskans så högt, att det gerna kunnat höras af alla:
«förlusten är ingalunda stor! Damerna här, kunna gerna unna honom och
hans sällskap åt biljard-mamsellen; han trifs också der så gerna.» — —

«Är ni allt ovänner ännu, bror Petter?» frågade herr Smitt. «Det är illa
nog det! Ett sådant der lappris groll, sköljer en bra karl bort med en
butelj vin eller godt öl. — Karlowitsch är i alla fall en bra hygglig
ungdom.»

Petter teg, men såg förargad ut.

Leonnas ryska granne hade äfven börjat blifva språksam, och hviskade den
ena långa meningen efter den andra i hennes öra, hvaraf hon ej begrep
ett enda ord; till slut lade han sin arm om hennes lif; då blef hon
förfärad, och klämde sig intill onkel Ludvig, för att söka hans beskydd.
Okunnig i ryska språket, adresserade denne sig till den unga ryssen
gentemot med de orden: «vill löjtnant Schalinsky vara god och säga
kapten Markoff på mina vägnar, att fröken ej är van vid ett så familjert
uppförande.»

Något brydd öfver uppdraget, uträttade han det likväl. Markoff var
godsint nog, att ej upptaga detta illa; sade Leonna några ord liksom
till ursäkt, drack hennes och Ludvigs skål och lemnade henne sedan i
fred för allt galanteri.

Denna lilla mellanakt hade ganska mycket roat Hedda Smitt och hennes
rödbrusige granne.

Värdinnan proponerade sång; sjelf föregick hon med godt exempel: _Hvar
fogel sjunger efter sin näbb_ säger ordspråket, och så gick det äfven
här. «Rätt nu kommer vår tur,» sade Ludvig till sina vackra grannar.

«Ack för Guds skull laga så, att jag slipper!» bad Leonna. «Jag kan
alldeles ingen svensk visa.»

«Nå, sjung finska då,» sade han leende.

«Det kan jag lika litet. — På tyska kan jag väl några, och isynnerhet
en, som jag tycker så mycket om, men det ser kanske illa ut, om» — —

«Huru lyder den?»

«Süsse heilige Natur, Lass mich geh'n auf deine Spur.»

«Den är mycket bra, jag och Ottilia känna den äfven; vi skola sjunga
tillsammans» — sade Ludvig obesväradt.

Leonna hade ofta sjungit denna lilla visa med sin tant, men dubbelt
skönare förekom den henne nu, när hennes klara, men späda stämma fick
ett stöd i Ludvigs vackra, manliga röst; Ottilia sjöng icke tyska, det
var ett föregifvande af onkeln, att ingifva Leonna mod.

Efter maten föreslog Ottilia alla flickorna att gå upp i hennes kammare.

Hedda hade druckit flere glas punsch vid bordet, men det syntes ej
bekomma henne något. Båda systrarna voro något fjera mot Leonna; Hedda
raljerade med en växande flicka i sällskapet, för det hon vid bordet
sjungit en liten finsk visa, och sedan nekat att kyssa en herre, den hon
likväl slagit «matklapp.» Hedda kallade henne «sipp» och sade, att hon
ville göra sig «serdeles.» — — —

Det der skulle vara «fina pikar» åt Leonna.

Stadsmamsellerna begynte en ifrig diskurs om annandags assemblén. Hedda
sade, att hon ej fått sitta en enda dans och frågade en af de andra:
hvarföre hon tillika med sin syster hade dansat så litet.

«Vi ha inga ryska bekantskaper,» svarade denna något stött af frågan,
«och vi hade ondt om andra kavaljerer, när de flesta voro bortresta
öfver helgdagarne.»

«Å lappri:» svarade Hedda skrattande. «Ryssarne bjuda ej upp till dans,
för bekantskap skull, utan efter tycke och smak.»

«Vi kunna beklagligtvis ej skryta med denna lycka,» svarade den andra
litet försmädligt.

Tvisten afbröts derigenom, att damerna nedkallades att dricka kaffe.
Alla bord voro borta, men salen fylldes af herrar och tobaksrök.

Snart ljöd musiken och polonäsen kom i gång.

Under en sådan dans, tackade Schalinsky Leonna ännu en gång för den
vackra sången, den han sade sig väl förstå, ehuru han ej talade språket.
«Karlowitsch skall ångra sig mycket, att han ej kom med hit. Det är
sällsynt att finna fruntimmer här i nya Finland, som tala tyska,» sade
han.

«Han bor hos Smitts?» frågade Leonna, endast för att säga något.

«Ja, vi äro kammarkamrater der, och älska hvarandra som bröder, men den
der herrn, som satt mellan mamsellerna Smitt vid bordet, är icke hans
vän.» —

«Hvarföre? Hvad kan vara orsaken?» frågade hon med nyfiken förlägenhet.

«Några inbilla sig väl att det är jalusi i fråga, men det är visst icke
sannt. Den der siktern är allmänt känd som en öfversittare, och min vän
är för» — —

«Huru länge ärnar herrskapet hålla ut?» frågade kavaljern bakom dem.
Schalinsky återförde Leonna till förmaket och samtalet afbröts.

Det var första gången Leonna bivistade ett dansnöje, der andra danser än
menuette och polskor kommo i fråga. Musik, steg och turer voro henne
fullkomligt obekanta; men ett fint öra, en medfödd takt och
uppmärksamhet läto henne öfvervinna alla svårigheter. Äfven för de andra
gick det stundom på tok, men konfusionerna syntes snarare öka än minska
nöjet. Konversationen var äfven i god gång och Hedda Smitt syntes rätt
vara i sitt element denna afton.

Midnattstiden smögo Ottilia och Leonna sig från sällskapet, upp på sin
kammare. De funno der en så kallad «syskonsäng,» och några fruar, bland
dem fru Nordenskans, sofvo redan godt. Flickorna, för att ej väcka dem,
måste hålla sig tysta, och somnade äfven snart nog, oaktadt dånet af den
bullrande musiken der nere.

När gästerna dagen derpå samlades för att frukostera, innan hvar och en
reste hem till sitt, såg Hedda ganska medtagen ut. Hon och några andra
hade hållit ut till klockan sex om morgonen.

Leonna erhöll tillåtelse af sin far att genast följa hem med Ottilia.
Hennes föräldrar lofvade komma till Rönnbacka trettondagsafton, för att
dagen efter bevista ett ¯julkalas¯ hos herr Smitt, dit allesammans voro
bjudna. «Jag ställer till dans två gånger om året, på det mina flickor
måtte blifva bjudna igen:» voro hans egna ord.

                  *       *       *       *       *

Man lefver ofta mera verkligt under trenne dagar, än under tre år, då
lifvet liknat ett stillastående vatten. Det erkände Leonna. Hon lärde
här genom ett bildadt, lärorikt umgänge inse, att menniskan har ett
ädlare ändamål för sitt sträfvande, än att, lik djuren, äta, dricka,
sofva och dö. Det vill säga: man bör lefva för att söka ljus och klarhet
för tanke och begrepp, samt andens förädling, för att en gång kunna
närma sig ¯upphofvet¯ till allt godt, ädelt och skönt.

Ömsesidigt förtroende tillknöt ännu fastare de unga flickornas
vänskapsband.

Leonna erfor af Ottilia att hennes mor och onkel Ludvig älskat hvarandra
från unga åren. Ödet hade då skilt dem, men ej utplånat deras kärlek.
Bekantskapen skedde under de år, Ludvig var vid Borgå gymnasium, der han
bodde hos hennes far, dåvarande rektorn vid denna läroanstalt. Efter få
år träffades de unga händelsevis åter i Lovisa, der flickan, nu
faderlös, lefde hos en af fadrens fordna ungdomsvänner, som vid hans död
upptagit henne i sin familj. Tvertemot den ädle mannens förmodan, lärde
Fredrika snart känna, att nådebrödet är hårdsmält.

Hemkommen från akademien, kom Ludvig på sin faders vägnar i affärer en
gång till herr Müller, och återsåg der sin barndoms inklination, då
sjuttonårig. Deras fordna böjelse stegrades genom det tvång, hvari
flickan nu lefde; de måste förställa sig, förneka all bekantskap, för
att få träffas i andras närvaro. — Utan vittnen sågo de hvarandra
aldrig; — men då och då vexlades ett skriftligt ord.

Ludvig insåg nog, att hans far, som endast satte värde på adel och
rikedom, svårligen skulle lemna sitt bifall till en förbindelse med
henne. Han ville derföre gå in vid svenska flottan, för att söka vinna
oberoende af fadrens godtycke; men då äfven denna önskan strandade mot
fadrens egensinnighet, reste han i tysthet till Åbo, tog der tjenst på
ett handelsfartyg hemma från Lübeck, sedan han genom ett långt
kärleksfullt bref, tagit afsked af Fredrika, som han tröstade med
framtiden, och lofvade evig trohet.

På fyra år hördes intet ord från Ludvig. Under tiden dog gamla Lurhjelm.
Uppretad mot sin förstfödde, testamenterade han förut allt åt den yngre
sonen Matthias, som ännu ej var fullt myndig. Enligt fadrens vilja
skulle Müller vara hans förmyndare; i dennes hus skulle han bo, till
dess han finge tillträda Hertola; under tiden skulle han i böcker
studera landthushållningen.

Snart såg Müller att hans myndling Matthias fattat tycke för Fredrika
och såg det gerna. Han trodde denna förbindelse skulle göra bådas lycka,
och ett år efter fadrens död hemförde den unge egendomsherrn henne som
sin hustru.

Och Fredrika? — När ingen kände hennes fordna förhållande till Ludvig,
var det utan ändamål, tyckte hon, att nu upptäcka det. Matthias var
henne, såsom bror till den älskade, kärare än hvarje annan man, med
hvilken hon kunde tvingas att förena sig, för att slippa sin tryckande
ställning der i huset. Hon antog tillbudet med tacksamhet. Ja hon sökte
till och med inbilla sig, att det endast varit ungdomsvänskap mellan
henne och Ludvig.

På Hertola upplifvades dock mången gång gamla minnen, i synnerhet genom
ett familjeporträtt, som Ludvig mycket liknade; men hon, som alla andra,
ansåg honom för död, och blotta minnet var henne dyrbart. Var hon också
ej rätt lycklig som maka, hoppades hon blifva det som moder, och egnade
sig helt och hållet åt detta dyra kall.

Matthias, hvars uppfostran fadren i yngre åren mycket vårdslösat, i den
tanken att han nog skulle hjelpa sig fram som militär, var af ett
ostadigt lynne; han hade väl i början med ifver åtagit sig landtbruket,
men ledsnade snart dervid, och lemnade allt i legda händer.

Äfven Fredrika förlorade snart för honom nyhetens behag, i synnerhet
sedan hon blifvit blek och mager, efter det hon födt sitt andra barn.
Sällan såg hon honom numera hemma, om han icke der samlade sällskap
omkring sig. Han lefde helst med och hos sådana bekanta, som delade hans
smak för spel, jagt och andra förströelser; och vårdslösade ej allenast
hustru och barn, utan äfven sin egendom; afkastningen förslog ej ens att
betala räntorna på de upplånta kapitalerna.

Ottilia var tolf, och Otto sex år, när ett bref anlände från den för död
ansedde Ludvig.

Händelser alltför vidlöftiga att anföra, hade hindrat Ludvig att låta
höra af sig de första fem åren. Då erfor han genom en resande från
Lovisa, att hans far var död, och att denne gjort honom arflös till
förmån för hans bror. Af samma resande fick han äfven veta, att Fredrika
blifvit gift, med hvem kunde den resande icke lemna upplysning om.

Dessa underrättelser väckte hos Ludvig ingen håg att resa hem; men efter
femton år, vaknade fosterlandskärleken. Han återvände då som behållen
man, ägare af det fartyg han förde och fri från hvarje förbindelse. Han
återfann nu Fredrika — döende, som hustru åt hans egen bror. Otrogen —
och likväl så trogen sin ungdomskärlek! — — — — —

Fredrika hade genom sorg öfver sin mans obetänksamma lefnadssätt,
kanhända äfven af hemlig ånger öfver sitt löftesbrott, ådragit sig en
tärande bröstsjukdom. När hon nu erfor Ludvigs snara återkomst, intog
hon den sjuksäng, hvarifrån hon aldrig mera uppstod. Ludvig kom i lagom
tid för att mottaga hennes sista suck. I den döendes hand, lofvade han
att vara en far för hennes barn.

Den tolfåriga Ottilia var modrens förtrogna. Hon var vittne till de båda
älskandes möte, modrens ånger och Ludvigs stilla sorg. — — — —

«Men vet du Ottilia», sade Leonna, sedan de båda gråtit i kapp en stund,
«vet du, jag hade i din mammas ställe, heldre gått i tjenst, än gift mig
med en annan.»

«Ack det är lätt för oss att säga så,» svarade Ottilia vemodigt, «men
försätt dig helt och hållet i hennes förhållande. Om hon lemnat fullt
förtroende åt sin välgörare herr Müller, hade hon åstadkommit oenighet
inom familjen, och förbittrat hans husliga lefnad, genom vissa
upptäckter, om hon nödgats säga honom, hvarföre hon ej trifdes der. Hvad
skulle hon göra? men lemnom detta. Qvinnan är ju utomdess så beroende,
att hon sällan eller aldrig äger ett fritt val. — Ponera bara till
exempel: om du goda Leonna, tyckte om en rysk officer, och han om dig,
menar du att din pappa skulle gilla en sådan förening?»

«Derpå har jag aldrig tänkt — och likväl —»

«Du rodnar, Leonna!»

«Ja, ty du skall skratta åt min dåraktiga barnslighet. Vet du, det
förefaller mig mången gång, som hade jag varit förlofvad i flere år.»

«Din pappa har väl icke lofvat bort dig?» frågade Ottilia förvånad.

«Hvarken pappa eller någon annan vet ett ord om mina dumma drömmerier»
försäkrade Leonna skrattande. «Saken är den: min tant i Stockholm hade
en syster, gift med en tysk adelsman i rysk krigstjenst. Systrarne
älskade hvarandra mycket och brefvexlade ofta. Det var alltid en
glädjefest, när ett bref anlände från Ryssland. Det behandlade blott ett
ämne, men detta var så rikhaltigt. Denna fru hade ett barn, en son, som
hon gränslöst älskade. Fritz var början och Fritz var slutet. Men icke
nog dermed! Tant, som var bra svag för mig också, drog snart fram med
¯mina¯ små fullkomligheter. Kanhända ¯voro hans¯ lika inbillade som
mina. Men genom denna brefvexling, blefvo vi likasom bekanta, och
skickade mången helsning till hvarandra. Det der var ju allt bara
barnsligheter och är nu förbi; hela tre år ha gått, som jag ej hört ett
ord om honom — allt borde vara glömdt; och likväl, kan du tro det?
drömmer jag ej allenast ofta om honom, utan äfven vakande, står hans
bild liksom lefvande framför mig.»

«Det der är icke bra, söta Leonna!» varnade Ottilia. «Du har lefvat der
hemma ensam, utan bestämd sysselsättning. Ingenting skall vara så
farligt för unga flickor, säger onkel, som att lemna inbillningen fria
tyglar, den blir sjuklig då. Verksamhet och goda lärorika böcker är
bästa botemedlet. Böcker får du nog af onkel.»

«Tack, Ottilia, men lustigt vore det ändå, om Fritz von Harlinghausen,
en vacker dag, presenterade sig som rysk officer, för kusin Leonna! För
tre år sedan var han underofficer i Dorpat[1].»

Fotnot 1:

  Läsaren bör erinra sig att detta yttrades i första åren efter
  Ryssarnes ankomst till Finland.


               _Porträtter, Skuggbilder och småstadslif._

Som herr Smitt, men isynnerhet hans döttrar, framdeles gripa in i
händelsens gång, måste läsaren göra deras närmare bekantskap.

Zacharias Smitt var allmänt känd som en munter sällskapsbroder, väl
något obildad i sitt väsende, ofta plump i sitt raljeri; men hans
verkliga godsinthet öfverskylde många af hans fel; äfven var man den
tiden ej så nogräknad, isynnerhet icke med en man, hvilken det i många
fall icke varit godt att stöta sig med. Han innehade sedan tjugu år
stadsfiskalssysslan, och himmelen må veta, huru en man med hans lynne
och egenheter, fått behålla tjensten så länge. Herr Smitts antagna
princip var den: att ¯Staten¯ och ¯Staden¯ voro tvenne herrar, och
sjelfva Bibeln säger: «ingen kan tjena tvenne herrar tillika,» utan att
den ena blir försummad.

Lönen befanns utomdess ej vara så tillräcklig, att icke sportlar väl
kunde behöfvas; men han var en fredälskande man, och lefde gerna i sämja
med stadsboarne; derföre ansåg han det vara bäst, att blunda eller se
igenom fingren med sådant, som enligt hans tanke lände till ¯stadens
bästa¯. Betalning tog han likväl aldrig för sin svagsynthet. — Det stred
mot pligt och embetsed. — Men hvem tager ej gerna emot presenter?
Utomdess ägde han god kredit hos alla trafikerande, utan att frukta
björnar — dessa plågoandar för mången annan syndare.

Under alla dessa tjugu åren hade hans lefnadsvanor ej undergått någon
förändring, i händelse ej något utomordentligt störde dagens ordning.
Förmiddagen bestred han sina göromål, och var i jemn rörelse. Vid
middagen, hemma eller borta, tog han sig alltid en liten nattmössa, på
det att eftermiddagsluren skulle smaka bättre; efter pipan och
kaffekoppen, var han åter tillgänglig på tjenstens vägnar, men efter
klockan sex, var ingen synnerligen välkommen. Han vandrade då ut för att
med vänner och bekanta, tillbringa aftonen under muntert glam.

När läsaren gör hans bekantskap, var han ungefär sextio år; enkling
sedan femton. När hustrun dog, var Hedda åtta, Maria endast fyra år
gammal. En piga, som redan tjenade i huset under fruns tid, förestod
sedan hushållningen, till dess hon för tre år sedan gifte sig med en
snickaregesäll, och i eget bo, kunde lefva af besparingar under sin
långvariga tjenst. Men ännu företogs ingenting i Smittska huset, utan
att hon hade ett ord med i laget; så stort var husbondens förtroende
till den «trogna Brita Caisa.»

Hade han, så väl som döttrarna, isynnerhet som Hedda, vetat huru litet
hon förtjenade namnet ¯trogen¯, så hade väl förtroendet upphört. Många
andra kände det äfven, men hvem ville säga honom det? I afseende på
Hedda sannades ordspråket «en korp sticker ej ögat ur den andra.»

Från barnaåren kände Hedda många af Britas konstgrepp, men då hon ofta
sjelf slog små dunster för fadrens ögon, ingingo dessa båda en tyst
öfverenskommelse att ej förråda hvarandra. Hvad Hedda som växande barn
ville dölja för honom, var visst bara småsaker; likväl hade hon ej stått
sig mer än jemnt, om fadren kommit underfund dermed. Brita insåg lätt
att flickan, af fruktan för upptäckt, aldrig skulle förråda, om hon
äfven blef vittne till huru hon (Brita) tog tull af allt, som lät dela
sig.

Vidskeplig och lättrogen, hade Brita en märkvärdig bekantskap med alla
spåkäringar, som i kort och kaffegrummel skulle se hennes tillkommande
öde; men äfven forntidens orakel gåfvo ej sina svar för intet, ännu
mindre dessa mer och mindre snuskiga Sibyllor. Tidigt förstod äfven
Brita ingifva Hedda en böjelse att afhöra deras mystiska prat, som med
åren hos Hedda vexte till passion; derföre måste hon då också betala
dessa qvinnor; och när sådant icke kunde ske med penningar, — ty om dem
var fadren mycket mån, — så plundrades visthus och kryddskåp i kompani,
och om husbonden någon gång brummade, att det gick mycket åt i huset,
fingo råttor eller kattor uppbära skulden.

Så lärde Hedda sig att säga osanning; detta blef en vana, och hon kunde
sedermera med den frimodigaste uppsyn försäkra som sanning det, hon
visste vara alldeles ogrundadt.

Visserligen gafs det i senare åren ögonblick, då en sådan falskhet, i
sin afskyvärda gestalt, stod hotande inför hennes bättre vetande, men —
vanan, och ögonblickets frestelse förförde henne ånyo, isynnerhet när,
efter hennes begrepp, egen fördel kom i fråga.

Maria uppfostrades ej i fadrens hus. En fru i granskapet öfvertalade
lätt herr Smitt att lemna sig flickan, emedan jungfru Brita sade sig
alldeles icke kunna med så små barn. Om något motiv låg till grund för
detta fru Snabbecks förslag, lemna vi osagdt; visst ville malicen påstå,
att den trettiofemåriga enkan ej varit emot att göra en ny färd på
äktenskapets skridskobana; men malicen säger så ofta saker, som aldrig
äga någon grund.

I mångas tanke hade detta likväl varit bättre, än att lemna hus och barn
i Britas vård; men Smitt var icke hågad för ett nytt gifte, och sade sig
ej vilja gifva sina flickor en styfmoder.

Fru Snabbeck hade som enka flyttat till Lovisa; genom sin skicklighet
med synålen och strumpstickan, blef hon snart bekant och var mycket
omkring i de bättre husen.

Sträng i sina egna seder, ännu mer i omdömet om andras, var hon
intolerant mot det som verlden anser för små synder; det vill säga:
öfverflöd och öfverlastande, lättsinne och behagsjuka, m. m. Det
oförlåtliga i dessa fel, bevisade hon genom många exempel ur
verkligheten.

I yngre åren husmamsell hos herrskaper, såväl i städerna som på landet,
egde hon ett outtömligt förråd af anekdoter och lätthet för att berätta
dem. Ehuru hon alltid höll sig vid det sanna i detaljen, hade hon
urskillning och fintlighet, att så krydda sin soppa, att den föll i
smaken: eller med andra ord: hon förstod att utleta sina gynnares svaga
sidor, och derefter rätta sina reflexioner, — och dessa äro ju
qvintessensen af saken. —

När fru Snabbeck åtog sig den lilla flickans vård, betänkte hon ej, det
hon hädanefter uti henne erhöll en uppmärksam åhörarinna, som besannade
att «små möss ha äfven öron.» Hvad fäster sig väl lättare i barnaminnet
än omtalade sagor, i synnerhet om de ofta upprepas; ehuru barn, anmärkte
Maria snart nog att frun i sina berättelser gjorde både undantag och
tilläggningar.

En gång i ett sällskap, föll flickan henne i talet med den naiva
anmärkningen: «moster kommer icke ihåg den sagan,» ty förr hade hon sagt
så och så. Man skrattade — men hemma fick hon aga för denna sin
näsvishet. Maria tog sig hädanefter till vara, men blef desto
uppmärksammare; det synes ligga i barnaårens natur, att spionera de
äldres fel, kanhända af harm, emedan dessa få passera fritt, när de
sjelfva ofta straffas för den minsta förseelse.

Fru Snabbeck ville och sträfvade visst att uppfostra henne så väl, som
möjligt. Hon predikade moral från morgon till qväll; men hade en så
inbiten vana att alludera på kända menniskor och förhållanden, att det
lände till barnets verkliga skada. Allt efter som hon blef äldre och
begreppet tilltog, såg hon samma personer, som framhöllos henne till
varnande exempel, aktade och firade i samhället, bemötte med ödmjukhet
af sjelfva fru Snabbeck, utan att denna tillvant flickan att gifva akt
på deras i andra afseenden många aktningsvärda egenskaper.

Mildhet i omdömet, öfverseende med nästans svagheter samt försonlighet,
voro ord af ingen betydelse i fru Snabbecks uppfostrings-metod; följden
blef ty värr den: Maria trodde att om man i det yttre strängt höll sig
till sedolärans bud, var man dygdig, men eljest en svag och dålig
menniska. Af naturen kall och högmodig, gjorde egenkärleken henne,
liksom andra af samma sinnelag, blind för egna fel.

När hon sedan återkom i fadrens hus, var Hedda 18 år, hade hufvudet
fullproppadt af spådomar om friare, kärleksbref och giftermål. I hvarje
ung karl såg hon en beundrare, såg en friare i hvarje ogift, som talade
vid hennes far, eller umgicks i deras hus, och trodde att det endast
berodde på henne att välja; men när det icke gick så fort med deras
frierier, som hon inbillat sig, ansåg hon sig böra uppmuntra dem
dertill. Ett sådant bemödande hos en qvinna, i synnerhet hos den, som ej
erhållit något af hvad man kallar själsbildning, urartar till koketteri,
och blir då både anstötligt och löjligt. — —

Långt ifrån att vinna sitt ändamål, var Hedda Smitt likväl alltid
omgifven af unga karlar, som, alltid välkomna hos fadren, gycklade och
pratade intetsägande granlåter för dottern.

Maria var, tack vare fru Snabbecks omtanke! förut noga underrättad om
hvarjehanda som rörde systren och fadrens hus; och hennes misstänksamma
öga såg ännu mera. Hon varseblef snart ett visst hemligt förstånd mellan
Hedda och jungfru Brita, och insåg, att de hvar på sitt sätt bedrogo
hennes fader. Ofta hade hon mycken lust att upplysa honom derom, men det
hade varit att föra sqvaller; äfven anade hon dunkelt ett förhållande,
som kunde göra henne mindre trodd — hon teg således.

Van vid sparsamhet i fru Snabbecks lilla inskränkta hushållning, ansåg
hon lefnadssättet i fadrens hus för slösande; oförsvarliga fann hon
gubbens «nattmössor,» äfvensom hans plumpa skämt om och mot qvinnor, det
han, som så mången annan till åren kommen man, ansåg sig äga rättighet
att föra till torgs, utan att de ana det förakt, de derigenom ådraga sig
sjelfva. Något, som nära nog liknade nämnde känsla, grep Maria, när hon
sjelf kom underfund med, att fadren ej alltid gjorde hvad hans embetsed
fordrade. Med ett ord: hon var olycklig, missnöjd med sitt öde, och med
alla menniskor utomdess.

Af den religionsundervisning, hon sedan erhöll, behöll hon skalet, icke
kärnan. Hennes väsende och uttryck antogo framdeles en anstrykning af
gudaktighet, utan att vara lifvade af kristendomens milda anda. Hon
ansåg sig vara en martyr, dömd att lefva bland onda och felande
varelser, och likväl tvungen att tiga, att dölja deras fel, emedan de
tillhörde henne genom blodsband. Någon vän af sitt eget kön hade hon ej,
och hon saknade icke heller en sådan, ty misstroende låg inrotadt i
hennes karakter.

Sedan vi nu efter bästa förmåga sökt skildra personalen, införes läsaren
i deras boning.

Huset som af herr Smitt beboddes på hyra, innehöll ett stort rum, med
tvenne mindre på hvardera sidan, utom kök och farstukammare; kammarn
innanföre med utgång till «salen,» var mamsellernas, och det midtemot
belägna rummet tillhörde herr Smitt. «Farstukammarn» hyste gårdens
officersinqvartering, men var af den för dagen upplåten till de rökande
och dansande herrarnes disposition.

Bjudningen var på kaffe till fruntimren. Man samlades innan klockan tre.

Fru Nordenskans och de båda flickorna kommo en qvart efter slaget, och
salen var redan fylld ända till trängsel. Af Hedda införda i «förmaket,»
var der endast soffan så vida ledig, att hennes nåd från Hertola, med en
makning till sin granne, kunde lemna rum för fru Nordenskans och
Ottilia, och troligen hade Leonna fått bli stående, om icke Hedda låtit
inkila en stol mellan soffan och hörnet af rummet; hon satt således med
sina knän pressade mot sin obekanta grannes stol; en posityr föga
beqväm, och som alls icke skulle vara lämplig för våra styfstärkta
damer. Men Leonna var belåten, ty sjelf föga bemärkt, kunde hon derifrån
öfverse hela rummet, jemte en stor del af det yttre.

Fru Lurhjelm och den framför henne stående Hedda, konverserade i denna
halfhviskande ton, som lätt höres af ett fint öra. Hedda beskärmade sig
öfver trängseln, sade att hon vore i tusende ångest, ty doktor Ströms
stora familj var ännu icke ankommen, och det kunde hända att de förde
med sig en rysk öfverstinna med sin syster, som bodde hos dem. Doktorn
hade så sagt åt hennes far på förmiddagen.

«Men hvarföre bjöd ni tillsammans så mycket folk? hvarföre uteslöt ni
icke några?» sade hennes nåd.

«Pappa lade sig deremot,» svarade Hedda. «Hvem trodde också att alla
skulle infinna sig? om bara det här herrskapet» — med en sidoblick på
våra bekanta, — «ej gjort sig så förnäma, utan kommit tidigare, skulle
vi fört några af de andra» — åter en sidoblick — «i pappas kammare,
tilldess dansen begynts, då blir det nog rum.» — —

Hon afbröts här genom ankomsten af fem fruntimmer. Doktorinnan, hennes
båda döttrar och de omnämnda fremmande damerna. De öfversågo rummet;
stor förlägenhet uppstod. Fru Lurhjelm, som oaktadt sin ringa bildning,
var godhjertad och hjelpsam, steg upp och bjöd fru Nordenskans armen.
«Vi resande ha ännu ej helsat på värden i huset,» sade hon, «jag ser att
han är der i rummet midtemot: låt oss gå dit.» Ottilia följde dem, men
Leonna var alltför blyg att tränga sig fram och förblef sittande.

Fru Ström, ett medelåldrigt fruntimmer, hvars yttre visade resignation
och beroende af andras godtycke, såg, om vi så få uttrycka oss, litet
uppstufvad ut, och en mera ovanlig frisyr syntes göra henne sjelf litet
förlägen. Ett qvickhufvud i sällskapet yttrade till sin granne: «i afton
har doktorn gifvit in åt sin fru ett preservativ mot pratsjukan,» ty hon
yttrade knappt ordet. Den äldre mamsell Ström, var en af dessa flickor,
man räknar ¯legio¯, den andra såg bra ut; men något som utmärkte dem
båda, var en viss knyck på nacken, en viss svängning, som sade: hvad är
jag? och hvad är ni?

Fremlingarne väckte allmänt uppseende. I vår lilla stad hade ännu ej
något ryskt fruntimmer af stånd visat sig i sällskapslifvet, åtminstone
ej i en cirkel som denna.

Systrarna, om de voro det, hade ej ringaste tycke af hvarandra. Frun såg
yngre ut, var stor till växten, med yppiga former samt ett par bruna
lifliga ögon; den andra, ett par år äldre, var liten; en bred mun med
breda hvita tänder, en hvass, något uppstående näsa hade gifvit henne
ett utseende af fräckhet, såframt ej en viss matthet legat i hela hennes
väsende: hon hade varit sjuk, sades det. Bådas toilette var
anspråksfull, men det aristokratiska i hållning och konversation, sökte
man förgäfves hos dem; noggrannare iakttagare hade äfven kunnat se vissa
hemliga vinkar dem emellan, liksom fruktade de att falla ur någon
antagen roll.

Våra landtfruar funno herr Smitt i «farstukammarn,» der han bryggde
punsch och bischoff; på båda delarne måste de smaka; för att betyga sitt
bifall, tömde fru Lurhjelm sina glas, ordade sedan om sin ofantliga
glädje, öfver det ifrågavarande partiet. «Bara kusin Smitt nu äfven
snart lagar så att Hedda äfven blir försörjd,» tillade hon.

«Ingen fara dermed, min nådiga kusin,» försäkrade han, torkande svetten
från pannan med frackskörtet, «ingen fara alls. Mina flickor ha en
fästman på hvart finger, sade förra frun, ha, ha, ha! Nog kunde de ha
tid att vänta — kommer tids nog i den knipan — ha, ha, ha! men det unga
blodet tänker icke så det. Petter och Maria tänka redan på trolofning
och bröllop med, utan att vi gamla språkats vid om den saken; men i
afton hoppas jag allt skall afgöras till ömsesidig tillfredsställelse.»
Härmed bugade han sig för fru Nordenskans, som åhört honom med synbar
förvåning. Hon hade ej hört ett ord om saken och visste icke om hon
skulle anse detta för skämt eller allvar; men när de lemnat värden vid
sitt bestyr, och tagit plats i andra rummet, erfor hon allt, hvad fru
Lurhjelm sjelf trodde sig veta.

Maria syntes föga till. Hedda deremot gick från den ena till den andra;
talade om de kavaljerer, som väntades; brydde andra, för att blifva
brydd tillbaka. —

Herrarne samlades småningom. Musikanterna intogo sin anvista plats, och
polonäsen, anförd af Petter Nordenskans begynte. Våra båda fruar och
Ottilia passade på och fingo snart plats i salen. Derpå följde
ekossäsen. De icke dansande fruarna i förmaket barrikaderade med sina
stolar ingången till dansrummet. Leonna, befriad från sin arrest, ansåg
det för mindre passande att tränga sig ut, när hon icke var uppbjuden
till dans. Hon blef således stående bakom en äldre frus stol, och fann
sig rätt road af att se de andra dansa.

Ekossäsen slutades och dansörerne rusade ut för att svalka sig. Ingen
Martis son hade ännu varit synlig; nu först inträdde flere på en gång,
och utgjorde en grupp midt på golfvet. Leonna igenkände Markoff och
Schalinsky.

Den sistnämnde bjöd genast upp Ottilia, sannolikt hade han frågat efter
Leonna, ty han gick till en af sina kamrater, som likgiltigt öfversåg
sällskapet, och hvars person hade något «jag vet icke hvad,» som
utmärkte honom framför de andra. Liksom efter en anvisning af
Schalinsky, närmade denne sig derpå till förmaket, men mötte der den
ogifta fremmande damen; han studsade synbart vid hennes åsyn och blef
sedan stående vid dörren under hela nästa dans.

Ovilkorligt hvilade Leonnas blick på krigarens ädla gestalt och vackra
ansigte; för närvarande spelade dock ett satiriskt leende om de trotsiga
läpparna, i det att han såg sig omkring i rummen; men omsider träffade
hans ögon äfven henne, och likasom ertappad på en elak gerning, nedslog
hon sina, utan att mera våga höja dem; hvarföre, kunde hon ej förklara,
men hon «kände i luften» att han ännu såg på henne.

Ännu mera förvirrad blef hon, när det fruntimmer, som satt henne
närmast, frågade om fröken Nordenskans var bekant med löjtnant
Karlowitsch; rodnande gaf hon ett nekande svar.

«Har fröken hört talas om att han friat här i huset, men fått korgen?»
frågade hon med en småstadsbos nyfikenhet och pratsjuka. Leonna hann
knappt uttala sitt «visst icke,» förrän hon blef uppbjuden af den
obekante till nästa kadrilj. «Hvarföre skulle fröken neka till
bekantskapen,» sade hennes pratsjuka granne, och hotade henne
skalkaktigt med fingret. Det var således Karlowitsch.

Med tillåtelse, föra vi läsaren i ett ännu obesökt rum, ¯köket¯.
Kanhända gifvas de som anse sådant obelefvadt; men andra skola säkert
gilla oss, då ett kök egenteligen är qvinnans laboratorium, hennes
verkningskrets, dit hon hänvisas — när ögat ej mera strålar af ungdomens
glans, när nyhetens behag försvunnit. — —

För dagen var köket här i huset ett upp- och nederlags-magasin för hvad
som blifvit utrymdt från de andra rummen. Öfver och under dessa möbler
logerade damernas ytterplagg och utanskor, i fullkomlig egalité. Glas,
koppar och tvenne halffyllda bålar stodo på ¯bordet¯, under detsamma
korgar med färdiga smörgåsar o. s. v.

Thetimmen var förbi. Madam Brita Caisa Fors, som förestod bufetten, hade
nyss expedierat vaktmästarn med en bricka påfyllda glas och löste nu af
sig det randiga bomullsförklädet, släppte ned den svarta
sidenklädningen; jemkade om schinjongen och bindmössan, och begaf sig
sedan in i förmaket, för att der se på dansen; hennes hjelpredor stodo
för samma ändamål i förstugan.

I stället se vi tvenne fruar inträda, för att här kunna samspråka en
stund, ohörda af obehöriga öron. Fru Lurhjelm var den ena, fru Snabbeck
den andra; den förra satte sig på den enda stol, som fanns i rummet, den
sednare stödde sig emot en högt bäddad säng, belastad med hattar och
kläder. De fortforo i ett redan börjadt samtal om unga Nordenskans.

— «Men hurudan karl är han egenteligen?» frågade hennes nåd. «Han ser
mig så fasligt spotsk och konstig ut.»

«Jag känner honom nog litet för att döma, skall jag ha den äran att
säga,» genmälte fru Snabbeck halfhviskande. «Maria säger, att han är en
reél menniska, men som icke bryr sig om att krusa för någon. Så snart
han får länsmanssysslan, — hvarom han är temligen säker — blir det
genast bröllop; — men oss emellan sagdt: stort värde tycks den unga
herrn sätta hvarken på sina egna eller tillkommande slägtingar, det
synes tydligt; men att han ej förr'n i afton underrättat sin far om det
tilltänkta giftermålet, låter bra otroligt, men jag har det af gubben
Smitt sjelf.»

«Hvad må hans föräldrar tycka om partiet?»

«Hvad de tycka inom sig, vet jag icke säga. Fadren hade svarat, att
sonen var myndig och fick göra huru han ville. Styfmodren är som ers nåd
nyss sjelf behagade säga: «alldeles som det hvita plåstret;» men en
vacker dotter har hon, som icke tycks brås på sin mor. Jag betraktade
henne nyss, när hon stod i förmaket, och talade ögonspråk med löjtnant
Karlowitsch.» —

«Nu misstager frun sig den här gången,» invände fru Lurhjelm;
«Karlowitsch var icke hos oss nyårsqvälln, och flickan hade derförinnan
aldrig sett en rysk officer, ty hon har ingenstädes varit, och Grönskog
ligger för afsides, att få inqvartering.» —

«Ja icke vet jag, men nog såg jag att hennes ögon först följde honom;
och sedan under dansen språkades de som gamla bekanta — och svenska
talade de icke — det sade Lotta Ström.»

«Hon lärde sig tyska af mostern, när hon var i Stockholm som barn. Men
efter hvad jag tyckte på gubben Smitt, när han var hos oss, fjesar ju
Karlowitsch för Hedda.»

«Gubben pratar mycket persilja! — Men hvad tycker hennes nåd om damerna,
som följde hit med Strömmens?»

«Hvad jag tycker? åh jag förundrar mig så ofantligt, huru sådana der
förnäma kunde komma hit så der objudna; — hvad menar fru Snabbeck
sjelf?»

Den tillfrågade såg sig försigtigt omkring. «Ja den som tordes säga,
hvad man tänker. Oss emellan sagdt, förefaller det herrskapet mig — som
sett så mycket förnämt folk i mina dagar — justament som ett par
utklädda pigor! Hvilka stora händer och fötter, hvilken lunsig gång har
icke den så kallade öfverstinnan?» — — —

«Nå, nå, hvem kan rå för sitt utseende,» anmärkte hennes nåd synbart
träffad. «Men att hennes man tillåter» —

«Ja deruti ligger en hund begrafven! De bo ej tillsammans som annat gift
folk; öfversten bor i dess vackra våning vid torget, och fruntimren hos
doktorns, dit de på vanliga bondkärror ankommo en afton i kolmörkret vid
slutet af November. Ingen har sett dem ute förrän dagarna före jul, då
de gingo omkring i bodarne med mamsellerna Ström, som nu så ståtas öfver
den bekantskapen, kantänka! att de knappt vilja känna igen andra.» — —

«Öfversten besöker väl dagligen sin fru?»

«Förmodligen, men» — — härvid lutade sig frun, för att hviskande meddela
något vidare, ty madamen inträdde i detsamma; men fick dervid hela det
på sängen liggande klädförrådet öfver sig. Alla tre måste nu förena sina
krafter, att få det i sitt förra skick, och dermed var det mysteriösa
samtalet slut.

Senare på qvällen kungjorde herr Smitt, med glaset i handen och lallande
tunga, sin dotter Marias förlofning med Petter Nordenskans.

Nordenskans och Ludvig Lurhjelm hade för sig och sina fruntimmer ett
trefligt logis i staden, och ämnade qvardröja några dagar, men ett ilbud
kom från Grönskog med den sorgliga nyheten, att fru Igeldorf låg för
döden i följd af ett fall. Hennes barn reste hem, och voro lyckliga nog
att ännu få mottaga hennes sista välsignelser.

                  *       *       *       *       *

      ¯Leonna till Ottilia¯.

                                              Grönskog den 21 Jan. 1810.

«Ingendera af oss trodde väl, när vi vaknade efter den förflutna
aftonens nöje, att vi så snart åter skulle skiljas. Jag var så lycklig i
den tanken att få vara hos dig några veckor på Rönnbacka. Du skulle då
hjelpt mig med de klädningar, hvartill pappa lofvat köpa mig tyg. — I
stället för dessa och andra förhoppningar, sitter jag nu sorgsen här i
min lilla kammare. Hundrade gånger önskar jag mig vara en liten fogel;
då skulle jag, fastän vägen är lång och vintren kall, sväfva öfver de
med snö och is betäckta berg och dalar, för att med näbben knacka på
ditt kammarfönster. Du med ditt för alla lefvande varelser ömsinnade
hjerta, skulle säkert skynda att uppvärma den halftförfrusna fogeln, som
då förvandlades till din egen Leonna.

Féernas och sagornas tid är tyvärr förbi, och jag får vara glad att få
detta bref till dig genom ett bud, som reser till Lovisa.

Jag har ofta önskat dö, för att bland englarna få lofsjunga Skaparen för
allt det vackra, det sköna på jorden. «Lifvet är en dröm, döden är en
sömn,» har jag läst någonstädes. Jag trodde det vara så lätt att dö — nu
har jag första gången stått invid en dödssäng — — — —

Ack Ottilia, i mormor förlorade jag ett, med mig beslägtadt, väsende,
som från späda åren egnat mig omvårdnad och — kärlek!

Outtröttlig i sin verksamhet — en verksamhet, som efter hvad hon alltid
sade, hade mitt väl till ändamål — hörde likväl mormor, alltid med
tålamod, ofta med nöje, mina ibland rätt barnsliga frågor och
anmärkningar, ehuru hon äfven kunde säga, att hon ej förstod dem —
förmodligen för deras barnslighets skull. Jag är säker att hon äfven nu
skulle lyssnat till den sextonårigas meddelande och farhågor, samt delat
hennes glädje. — — —

Ack Ottilia, nu har jag endast dig! Huru innerligt tackar jag icke den
gode Guden, som just nu förde oss tillsamman! Finge jag blott en gång
gråta ut vid ditt bröst! Mamma förstår mig icke, eller vill hon ej — har
hon inga känslor? —

Jag har nyss sjelf erfarit, att sorg och sinnesrörelse kunna väcka
känslor, som förut legat liksom i dvala inom oss, och gladde mig nästan,
i den öfvertygelsen, att mormors död förmått smälta den is, som gjort
mammas hjerta så kallt, — så känslolöst, men jag bedrog mig; må
efterföljande vara som ett ringa bevis huru olika vi uppfatta allting.

När jag om morgonen efter mormors död, kom in i hennes hvardagsrum, der
hon alltid tillbringade vinteraftnarne, satt mamma i hennes stora
länstol. Hvilka minnen fästade sig ej vid denna stol! — Der satt mormor
hvarje afton, och jag på den stora palln vid hennes fötter; der
insomnade jag ofta som barn, med hufvudet lutadt mot hennes knä. Der
satt hon äfven när jag, hemkommen från Stockholm, öfverraskade gumman;
den innerliga ömhet, som mottog mig då, lindrade saknaden efter tant
Elise. Der satt hon sluteligen samma morgon, när jag med af glädje
klappande hjerta tog afsked af henne, för att fara till Hertola och dig!
Ack Ottilia, nog förstår du mina känslor vid återseendet af denna stol!

Dessa minnen och min längtan, att denna stunden skulle förena våra
hjertan, dref mig att kasta mig i mammas armar, der jag utur stånd att
få fram ett ord, utbröt i häftig gråt. Hon sköt mig sakta ifrån sig, såg
på mig något förundrad, nästan med missnöje, och frågade: «hvad felas
dig Leonna? hvarföre gråter du? — Hvarföre har du den der brokiga
halsduken på halsen? Jag har ju lagt en svart och hvit kattunsduk på
bordet i din kammare» — o. s. v. — —

Tror du mig när jag säger: det var som om hon hällt kallt vatten öfver
mig. — —

«Ack mamma!» utbrast jag ännu gråtande, «består då mammas hela sorg och
saknad efter mormor bara i kläderna?»

«Du är narraktig, flicka! nog måste du sett att jag också gråtit, men
allt har sin tid. — Gå nu bara och tag på dig den andra duken.» —

Mormor hade en katt, som hon mycket höll af; någon hade nu släppt in den
i rummet. Van att alltid bli karesserad af sin matmor, hoppade Misse
också nu upp i dens famn, som intagit hennes plats i stolen. Men mamma,
som jag ännu aldrig sett smeka något djur, föste kallsinnigt ned den på
golfvet — och skratta nu om du vill — jag tror likväl ej att du gör det,
— jag tog katten på armen, gick i min kammare, och gret mig riktigt
mätt, och trodde mig hos djuret se mera känsla för min sorg, min saknad,
än hos den, jag har att tacka för lifvet. — —

Ack, kanhända är jag orättvis mot mamma, men nog är det hårdt, när ett
barn ej kan och får utbyta ömhet, tankar och ord med sin egen mor!

Jag söker väl ibland att sätta mina tankar på pappret, men pappret är
dödt; meningarna stå der så stympade och intetsägande. Annorlunda är det
med det lefvande ordet, ledsagadt med en blick, en tryckning af handen;
det ena går från själ till själ, den andra säger mer än flera timmars
arbete med pennan i hand. — —

Huru trefligt förgick icke dagen hos dig, under arbete och utbyte af
tankar öfver ett och annat, eller vid en god bok, föreläst af din onkels
uttrycksfulla stämma, kryddad af hans lärorika anmärkningar. Hvad du är
lycklig, Ottilia, jemförd med den stackars Leonna! Du kan, du förstår så
mycket, som kan ge glädje och intresse åt lifvet. Du har väl äfven
förlorat din moder, men du har qvar minnet af hennes ömhet, hennes
kärleksfulla sinne. I din onkel äger du den bästa faderliga vän; han är
så olik alla männer, jag hittills har sett; de anse ju qvinnan som ett
noll, eller ett lastdjur. — Men det var ej derom jag ville tala; jag
ville säga: i bredd med dig är Leonna en nolla, som endast lefver i
hoppet att åter få komma till Rönnbacka. Som detta ej lär kunna ske på
ett par veckor, så svara mig ändteligen med det återgående budet.
Berätta hvad du tyckte om staden och menniskorna, Smittens i synnerhet.
Herre Gud att jag måste blifva slägt med dem!

Säg mig huru länge du blef qvar i Lovisa, och om du hade roligt på
assemblén; hade jag dig här, hvad jag skulle plåga dig med frågor.»

                                                               ¯Leonna¯.

      ¯Ottilias svar¯:

«Tack goda Leonna för ditt välkomna bref, der din vänskap för mig lyser
fram öfverallt; men den sinnesstämning innehållet visar, oroar mig.

Att du sörjer, hjertligt saknar din goda mormor, finner jag så
naturligt; jag känner ju hvad det vill säga att förlora ett älskadt och
dyrbart föremål, och beklagar din förlust, men tillåt mig äfven göra
några anmärkningar. Det hör ju till våra öfverenskommelser och är, efter
min öfvertygelse, vänskapens dyrbaraste rättighet.

Om också aldrig din mormors ålder varit så olik din egen, skulle likväl
den verld, hvari hon lefvat, det vill säga den grad af bildning hon
erhållit genom uppfostran, vanor och omgifning, säkert gjort henne mera
oförmögen att förstå ditt unga lifliga, efter högre bildning törstande,
sinne och det som nu ligger dig om hjertat — ty något är det, kan du
neka dertill? men derom en annan gång.

Jag kände ej din mormor, men efter din egen skildring om hennes vanor
och ert lefnadssätt, måste hon i många fall liknat fru Palman;
välmenande och god till tänke- och handlingssätt, men inskränkt till det
alldagliga, utan uppfattning af något, som ligger utom denna synkrets.
Har jag orätt?

Fru Palman är af god härkomst, men tarfligt uppfödd på landet och
tillhållen att arbeta och hushålla; hon är omtänksam och driftig i allt
hvad kroppens nödtorft tillhörer. Utomdess bestod hela hennes
undervisning i en äfven nödtorftig katekesläsning och något skrifva;
utom Bibeln, katekesen, psalmboken och almanachen, kände hon ingen bok
till namnet en gång. Hennes umgänge bestod af lika inskränkta som
fördomsfulla menniskor.

Som ung flicka plockade hon åkerblomman och väpplingen för att deraf
binda kransar åt barnen; men som äldre endast millefolium, myntan,
kamomillen och några andra örter, nyttiga i husmedicinen, med ett ord,
det är endast ¯nyttan¯ hon håller sig vid, själens och naturens poesi
förstår hon icke.

Hon hör till exempel åskan, ser blixten, men finner ingenting skönt och
majestätiskt deruti; ingen har lärt henne inse dess välgörande
verkningar, långt mindre dess orsak. Hon tror det vara tecken till Guds
vrede öfver ett syndigt slägte, hvaremot hon väpnar sig med korstecknet
och småskrock.

Händer det nu någon gång att luften är het och tryckande, och jag eller
onkel önskar att ett åskregn måtte rensa atmosferen och uppfriska
jorden, så ser hon på oss med en förundran, som gränsar till missnöje;
och när jag med en verklig njutning står och ser på, när ett oväder
brutit ut, ber hon mig icke fresta Gud. En gång följde hon mig ut, sedan
ett sådant oväder upphört, i vår lilla trädgård, med skogsbacken på den
ena sidan, ängen på den andra. När jag då förtjust, af den sköna
färgprakt som omgaf mig, böjde mig till blommorna, ännu öfversådda med
regnets briljanter, för att rätt inandas deras balsamiska ånga, knotade
gumman öfver min stora barnslighet, bad mig ej väta ned min klädning för
«några lappris blommor, som efter några timmar vore torra nog att lukta
på.»

Af luftens sångar-skara fäster hon endast uppmärksamhet vid gökens rop
eller skatornas skratt, det sednare skall, efter hennes mening bebåda
fremmande, till och med falska fremmande, och det är icke utan, att om
någon kommer då, betraktar hon den med fördom och misstroende. I
anseende till göken, omtalar hon ofta, hurusom hon och prestgårds
mamsellerna i S—, en midsommarsafton rådfrågat detta orakel. På hennes
fråga: «huru många år skall jag ogift gå?» hade göken endast svarat en
gång. Hvad hände! nästa Johanne derpå stod hon brud. Sin tillkommande
man kände hon blott genom talmannens försäkran, att han såg bra ut, och
kunde föda sin hustru. De förlofvades, när de sågo hvarandra för första
gången. Ingen fråga om känslor eller sympathi!

Med allt detta är hon god, välmenande mot alla, i synnerhet mot mig. Jag
håller af henne, men icke kan någon inre förtrolighet råda mellan oss,
när våra åsigter, vår tankegång i allt äro så olika, det inser du nog.

Derföre goda Leonna, döm icke din mamma för strängt; nog älskar hon dig,
fastän hon ej kan uttrycka det så, som du önskar det. Onkel sade en
gång: «alla menniskor äro icke stöpta i en och samma form; hvar och en
antager dens façon, hvaruti han blifvit gjuten.»

Min far och farbror äro bröder, Hedda och Maria Smitt systrar, — och
likväl huru olika! — Det måste således vara: först uppfostran, sedan
omgifningen, som utvecklar de frön, som Försynens godhet nedlagt i
hvarje menniskohjerta, som kommer plantan att antingen trifvas och
förädlas, eller endast vegetera och urarta.

Men nog nu med reflexioner, sällsamma nog i en brefvexling mellan tvenne
unga flickor. Jag tror dem likväl vara nyttiga, men låt det vara «unter
uns.» Det finnes beklagligtvis menniskor som förlöjliga det de icke
förstå, och för sådana går jag gerna ur vägen.

Och nu till nyheterna från Lovisa.

Jag hade gerna rest hem, tillika med dig, men onkel hade affärer der,
och ville äfven, det jag skulle bevista assemblén, på det jag, som han
uttryckte sig, ej alltför ensidigt skulle bedömma sällskapslifvet i
Lovisa; ty jag var icke så belåten, som du, med dansnöjet hos Smittens.
Jag är kanhända nogräknad, men förmodar att vi med några undantag, ej
voro i hvad man med rätta bör kalla ¯godt sällskap¯. Jag hörde
utlåtelser om vissa personer der, som jag likväl ej säger efter; ty i
sådant fall bör man vara alldeles viss på sin sak.

Onkel gjorde mig present af façonerad nättelduk till klädning. Dottern i
huset, der vi logerade, hjelpte mig att sy den; hon är en ganska hygglig
och snäll flicka.

Om lördagsafton var den färdig, då gick onkel och jag till Smitts för
att tacka för sist. Deras piga förde oss in till mamsellerna; fadren var
icke hemma. Maria lagade en hvit klädning i ordning för morgondagen;
Hedda hade ingenting för händer, och öfverhopade oss med frågor, hvad vi
tyckte om deras tillställning, om den inte var bra rolig; hvarföre icke
onkel dansar, o. m. d.; en sak syntes dock intressera henne mera än det
öfriga: hvar du blifvit bekant med löjtnant Karlowitsch; hon ville ej
tro mig när jag sade: att du hos dem såg honom för allra första gången.
I parentes sagdt, kunde andra tänka så med, så liflig var er
konversation. —

Maria beskyllde dig för behagsjuka, men onkel tog med värma ditt
försvar; detta syntes ej göra Hedda något nöje; ty hon anmärkte något
hvasst: att hon «flere gånger observerat det kapten Lurhjelm ansåg
fröken Leonna vara en liten gudomlighet.» Onkel, utan att låtsa om
hennes lilla humör, svarade helt enkelt: att «en ren och okonstlad själ
är det gudomliga hos menniskan.»

I lagom tid afbröts detta samtal genom herr Smitt, som blifvit
efterskickad. Han bjöd oss enträget på husmanskost qvar till afton, och
förde sedan onkel till sin kammare.

Hedda tog fram kort och proponerade mariage på tre man hand, men Maria
föregaf hushållsbestyr. Straxt efter kom din bror dit, och de förlofvade
voro sedan för sig sjelfva hela aftonen i salen.

Hedda frågade om jag kunde spå i kort; men på mitt nekande svar, blef
det mariage på tu man hand. Alltför litet hemma i spelet, för att finna
intresse, roade det mig dock en stund, att se den ifver, hvarmed hon
sökte vinna de af henne sjelf uppsatta ogifta karlar.

Huru lång föreföll mig ej denna afton! Din bror gick utan att deltaga i
aftonmåltiden.

Enligt aftal, begaf jag mig, klockan något efter fem om
söndagseftermiddagen, i balparyr till Smittens. Pigan förde mig i salen
och bad mig vänta der, ty mamsellerna voro ej färdiga ännu. Snart hörde
jag från deras rum en häftig ordvexling, och urskilde tydligt Heddas
röst; men den häftighet, hvarmed hon talade, tillät mig ej att fatta
orden; den andra svarade med dämpad stämma.

Efter en qvarts obehaglig väntan, kom Maria ut färdig klädd, enkel men
nätt som vanligt; men hon var blek, hennes ansigte bar tydliga spår af
qväfd vrede. I samma ögonblick utkom äfven fadren från sitt rum, och
frågade om vi voro färdiga att gå. Hedda syr ännu på sin klädning,
svarade Maria tvärt, och vände sig bort. Jag erbjöd mig att gå och
hjelpa henne; Maria gjorde en rörelse liksom att hindra mig, men fadren
kastade på henne en ogillande blick och öppnade sjelf dörren.

Det såg bedröfligt ut derinne. Hedda stod blossande röd, halfsnörd och
okammad, och tråcklade ett bredt rödt sidenband i fållen på sin hvita
klädning. Hon hade haft många motgångar, sade hon, först när hon skulle
kläda sig, blef hon varse att klädningen krympt i tvätten, hon hade då
skickat efter band; redan fastsydda såg hon att de sneddade sidorna voro
mycket längre, och måste sprättas upp. Maria hade ej det ringaste hjelpt
henne, «bara grälat.» Jag insåg lätt huru det kunde hjelpas, och snart
var Hedda klädd; när vi kommo ut i salen, stod Maria redan påpelsad. Hon
var hela aftonen utur humör, såg stolt ut, var snäsig mot systern, tvär
mot mig; hos Hedda syntes snart intet spår af missnöje.

Hvilken skilnad på rum och societé! Här syntes ganska få af dem som voro
hos Smittens, både af damer och herrar, med undantag af militärer. Med
godt utrymme, skön upplysning och god musik, blef dansen här ett nöje,
på det förra stället förekom den mig som ett tröttande dagsverke.

Jag dansade en rysk kadrilj med Karlowitsch. Damen till venster hade en
så utringad klädning, att jag blygdes på hennes vägnar. Karlowitsch blef
säkert varse min förlägenhet, ty han vände sig så, att han bortskymde
henne; men i ronden såg jag de andras försmädliga blickar, och kände
sjelf, huru jag rodnade.

Karlowitsch sade högt nog, för att höras äfven af andra än mig: «om jag
en gång blir så olycklig, att jag får en hustru, som vill kläda sig till
ett spektakel för alla, stänger jag henne inom lås och bommar.»

«Naturligtvis om ej goda varningar hjelpa,» svarade jag; han smålog.

Jag antecknar detta till din underrättelse!

När vi sedan åter dansade tillsammans, frågade han efter min goda vän,
som talade så väl tyska.

«Det är väl fröken Nordenskans, löjtnanten menar?» frågade jag, som
tyckte frågan vara något för familjèr. Han studsade synbart.

«Nordenskans? är hennes dopnamn Lonchen? eller hur var det Lonna?» hans
frågor jagade nästan hvarandra.

«Hon kallas Leonna; men huru känner löjtnanten hennes namn? Hvarför
öfverraskar det er att hon heter så?» frågade jag på min sida nyfiken.

Dröjande med svaret tills dansturen var förbi, sade han: «jag har en
bekant, som på långt håll är en anförvandt till en fröken Leonna
Nordenskans, men han känner henne icke personligen.»

«Bekantskapen har skett genom korrespondens, och eder vän heter Fritz
von Harlinghausen,» sade jag småslugt.

Han såg på mig med stora ögon. «Af hvem, och när har ni hört detta?»

«Af Leonna, som förmodar att en sådan person finnes vid militären.»

«Fröken Leonna förmodar då ganska riktigt. Var så god och låt henne
veta, att jag kan lemna underrättelse om nämnde person, som högeligen
önskar att få presentera sig för sin vackra kusin, men hvarföre är hon
icke här i afton?»

Med deltagande hörde han orsaken till din bortresa.

Af anledningar för vidlyftiga för ett bref, som redan är långt nog, har
jag låtit berätta mig, hvarföre han och din bror äro ovänner. På första
assemblén i höstas, hade båda valt samma plats för dansen; men
Karlowitsch var den första, som dit kastade sin handske, och gick för
att hemta sin dam; då kom din bror, sparkade undan handsken, och lade
sin i stället; så började tvisten. De omkringstående vittnade alla till
löjtnantens förmån, och mången tror, att just detta är rätta grunden
till din brors hat, det han vid alla möjliga tillfällen lägger i dagen.

Har jag nu ej träffat de nyheter du önskat veta, så måste du ursäkta min
oförmåga att gissa, och var då sjelf tydligare en annan gång.»

                                                              ¯Ottilia¯.

                  *       *       *       *       *

Det var tvenne dagar efter begrafningen Leonna skref sitt bref. Sorgen
var ny, saknaden stor; det var den första smärta, som träffade det unga
hjertat; något för hvilket hon likväl ej kunde göra sig redo, gjorde att
hon önskade meddela sig; mormodren var hennes hjerta närmast, och hon
var nu för alltid borta.

Hade hon genast erhållit Ottilias svar, torde de anmärkningar det
innehöll, till och med sårat hennes då så ömtåliga känsla; men många
dagar gingo förbi innan det kom fram, och eftertanken sade henne snart,
att Ottilia hade rätt: hon ansåg sig lycklig, att äga en uppriktig vän,
som kunde leda hennes egna oerfarenhet.

Hon blygdes imellertid, att andra gjort en upptäckt, hon ej ville
tillstå för sig sjelf: ett närmare deltagande för den person, hon endast
sett en enda gång. Det föreföll henne sjelf så oförklarligt, att
Karlowitsch genast förefallit henne så bekant, liksom hade hon känt
honom från barndomen. Kanhända, tänkte hon, var det nöjet, att med honom
tala tyska språket, äfvensom den lilla triumfen, att oförstådd af andra
lysa med denna min enda lilla talang? Nej, fy! så fåfäng är jag icke.
Hvad är det således? — Så hade hon ofta frågat sig; men nu ansåg hon det
bestämdt för en aning, att genom honom få höra talas om Fritz, och
kanske äfven erhålla underrättelser från sin tant, från hvilken hon ej
på tvenne år hört ett ord.

Dag från dag väntade Leonna på lägenhet att resa till Rönnbacka, men
föräldrarnes flyttning till Grönskog upptog både hästar och folk, och
hon måste beväpna sig med tålamod.

En dag berättade hennes far som alldeles säkert, att kapten Lurhjelm med
första öppet vatten ärnade resa till Lübeck, och taga sin brorsdotter
med sig dit. Denna nyhet var för Leonna, som ett åskväder midt i
vintren. Hon hade hört att en sådan resa varit påtänkt det föregående
året, men nu — — —

Leonna, som dessa veckor, glömsk af sin väns varningar, lefvat i
fantasins drömverld, hade i tankarne njutit så många nöjen med Ottilia
denna instundande sommar. Medan onkeln vore borta, skulle Ottilia vara
på Grönskog; medtagande böcker och arbete, skulle de då vandra hand i
hand omkring i de vackra nejderna, för att sedan sätta sig under trädens
gröna hvalf och: «vid bäckens sorl och aspens susning, få lemna sig åt
den berusning, som väcks af sympathi och skaldens tjusningsgåfva» och
kanske, så hviskade en blyg anande stämma, skall en tredje person någon
gång deltaga i denna njutning.

Nu voro med ens alla dessa sköna hägringar — foster af en liflig
inbillning, — bortjagade af verklighetens nordanvind.

Helt oförmodadt erhöll man på Grönskog besök af unga Nordenskans. Leonna
var högst nyfiken att få veta anledningen, ty hon kände honom nog, för
att begripa, det sådant ej skedde utan giltig orsak. Det var ju endast
några veckor, sedan han var der på begrafningen.

Han skulle resa tillbaka morgonen derpå. Leonna bad att få åtfölja honom
till Rönnbacka, som låg invid vägen. Fadren gaf sitt bifall, och Petter
kunde så mycket mindre neka, som han fått löfte om häst för hemresan;
likväl sade han ganska bestämdt, att hon skulle vara i ordning på
klockslaget fem, eljest reste han ifrån henne.

Han hade förut betingat sig hästen till klockan åtta.

«Hvad kan vara orsaken till denna Petters brådska nu,» tänkte Leonna.
«Kanhända vill han betaga mig all håg att följa med honom en annan gång.
Nå den är visst icke stor, och vore det ej för Ottilias skull, så» — — —

Leonna vågade ej tillsluta sina ögon hela natten, af farhåga att
försofva sig, och på bestämdt klockslag satt hon jemte brodren i slädan.

Måhända ha sällan — o att vi kunde säga aldrig — tvenne syskon som så
sällan träffades, haft mindre att säga hvarandra, än dessa båda. Ett
uthållande yrväder gjorde resan ännu otrefligare, men var tillika ett
godt skäl, hvarföre de kunde sitta insvepta och tysta, när den ena var
lika litet hågad för meddelande som den andra.

Det var redan mörkt när de kommo fram till Rönnbacka. Man sökte
öfvertala Petter att stanna qvar öfver natten, då ovädret alltjemt
fortfor, och sammanpackade snön i stora drifvor; men förgäfves. Denna
hans envishet väckte så mycket större förundran, som han ej ville uppge
det minsta skäl för sin otidiga oro.


               _En konturteckning af Petter Nordenskans._

Egensinnighet och öfversittaranda utmärkte Petters pojkår och första
bedrifter som yngling. Ämnad till militär af fadren, trodde denne det
vara nog att sonen genomgick en kurs i hvad man den tiden benämnde
¯storskola¯; ett tvång som Petters högmodsanda ej ville fördraga, ty som
adelsman trodde han sig ej behöfva tråka med boken i hand.

Föga tåld af fru Igeldorf, skänkte hon likväl Petter ackordsumma till en
fänrikssyssla vid ett landtregemente; men aldrig van att kufva sitt
sinne, var han öfvermodig bland sina likar, pojkaktigt sträng mot de
underordnade; detta ådrog honom tilltal och näpst af sina förmän. Man
gaf honom med nöje det afsked han begärde.

Nordenskans, högeligen missnöjd med sin herr son, lagade snart att han
blef antagen som skrifvare vid ett aflägset bruk. Alltför högmodig att
deltaga i bruksfolkets samqväm, (bättre grannar funnos der endast på
långt afstånd) blef tiden honom ofta lång. Bruksinspektoren, en gammal
hederligtsinnad man, erbjöd honom de böcker hans gamla bokskåp innehöll.

Hvad brydde Petter sig om bibel och postillor! åt dem egnade han ingen
blick. Utom böcker, som rörde bruksvettenskapen — och dem tröttnade han
snart vid — befanns der ett fragment af «Sköne Banise,» ett råttätet
exemplar af «Helicon, eller kärleks- och sorgeqväden» af Lucidor den
olycklige; några gamla sagor, och ett par då moderna röfvarhistorier m.
m.

Petter var ingenting mindre än poetisk och romanesk. Han bevärdigade de
förstnämnde knappt med ett ögonkast, och genomögnade blott de sednare.
Ännu fanns der en hylla med gamla latinska och grekiska auctorer i
tjocka pergaments- och kalfskinnsband. Hvilket herrligt fynd hade icke
detta varit för våra fornforskare nu! men ty värr försåldes de efter
inspektorens död till en apothekare, och användes till omslag på salfvor
och plåster. Huru ha icke tiderna ändrat sig!

Bland dessa vördnadsvärde gamla, hade en nyare bok, inbunden i plumpt
pappband, förirrat sig. Det var Carl 12:tes lefverne af Voltaire. Detta
arbete blef hans enda lektyr; han genomläste det med stigande intresse;
Carl var en hjelte, värdig att vara Petter Nordenskans' mönster. Nu
ångrade han att han öfvergifvit militärståndet, den enda bana, hvarpå
han, efter dåvarande tänkesätt, som obemedlad adelsman, kunde utmärka
sig genom den själskraft och bestämda karakter, han hädanefter ville
ådagalägga. Det kunde väl ännu låta sig göra, men ackordsumman felades.
Kort derpå bröt kriget ut mot ryssarne. Både hans far och fru Igeldorf
hade varit beredvilliga att lemna Petter penningar, ifall de under
sådana omständigheter varit nödvändiga, men — besynnerligt nog, hade all
lust för krigsyrket med ens försvunnit.

Likväl var det långt under hans värdighet att vara bruksskrifvare, med
utsigt att efterträda inspektorn. Petter liknade häruti så många andra:
ju mindre sannt menniskovärde de äga, desto högre uppskatta de sin egen
personlighet, sitt namn, eller sin rikedom — gåfvor som de ej gifvit sig
sjelfva — men aldrig veta de rätt uppskatta sin samhällsställning, ty då
sökte de att genom kunskaper vinna förädling, för att äfven i denna
krets gagna staten och sina medmenniskor. Nu deremot är lönen
bevekelsegrunden, och titeln målet för deras sträfvande. Egenkärleken
tror sig fylla hvarje högre plats.

Att begynna med, erhöll Petter en liten syssla i Lovisa, med förmån att
kallas sikter; det är så vi göra hans bekantskap. De ord, Carl 12:te som
gosse skref under en teckning af staden Riga,[2] blefvo på sitt vis
Petters valspråk. Om han i ögonblickets lidelse beslöt något och
uttalade det i ord, så måste han sedan genomdrifva det, endast för att
bevisa orubbligheten i sin karakter.

Fotnot 2:

  Carl skref: «hvad Gud hafver gifvit mig, skall icke Djefvulen taga
  ifrån mig.»

Den nyssförflutna hösten blef han först bekant i Smittska huset. Snart
råkade han, efter hvad läsaren redan vet af Ottilias bref, i tvist med
Karlowitsch, och visade sig sedermera alltid som dennes oförsonlige
fiende. Misstänksam som alla små själar, trodde han att löjtnanten
friade till Maria Smitt; ty han missförstod, hvad som endast var en
belefvad ung mans artighet mot sin värdinna; och många skäl förefunnos,
hvarföre denne utmärkte den yngre systern framför den äldre.

Lifvad af aggets ärelystnad — ty hos en man med Petters sinnelag kommer
kärleken ej i fråga — ville han uttränga den förmenta älskaren, hvilket
äfven ej blef honom synnerligen svårt, när denne icke gjorde honom
platsen stridig, och Maria i Petter ansåg sig ha funnit den, hvars
principer bäst öfverensstämde med hennes egna. Huruvida denna slags
sympathi, gjorde dem lyckliga i äkta ståndet, skall framtiden bäst
utvisa.

Att flickans far gynnade Petter och bragte saken till snart afgörande,
inses lätt af det förutsagda, då Smitts faderliga omsorg hufvudsakligen
endast bestod deruti, att få sina döttrar bortgifta; misstog han sig om
medlen, må man ej beskylla honom för bristande välmening, men väl för
brist på urskillning att bereda dem en framtid, oberoende af ödets
vexlingar.

Hvar och en annan än den, som liknade den inbilske och sjelfkäre Petter,
borde likväl något undrat öfver den lätthet, hvarmed han segrade öfver
en rival, som ingalunda var att förakta. Feodor Karlowitsch var väl icke
långt hunnen på sin tjenstebana, men han var ung ännu och afhållen af
sina förmän, älskad och aktad af såväl kamrater som underlydande. Hans
vackra utseende, hans städade väsende och lätta umgängesgåfvor, samt
några sällskapstalanger, gjorde honom eftersökt i den bättre societeten.
Men detta hvarken såg eller erkände Petter Nordenskans, tack vare
egenkärleken, den «vänder synen» eller rättare sagdt, förgyller endast
sig sjelf. Petter trodde sig lik Caesar, endast behöfva komma, ¯se¯ och
¯segra¯. Att denna hans framgång ej syntes oroa hans förmente rival,
förargade honom visserligen något, men han ansåg det vara förställning,
och njöt af sin inbillade triumf.

När allt var afgjordt, och den sinnesretning, hvari han befunnit sig,
småningom hunnit lägga sig, insåg Petter nog, att han tagit ett för sin
framtid obetänksamt steg, då han, sjelf medellös, så brådstörtadt lierat
sig med ett hus, hvars omständigheter enligt allmänna ryktet icke voro
de bästa. Det kunde lätt hända, att han sedan fick dragas med en gammal
af sig kommen svärfader, van vid fråsseri och vällefnad, med en
oförsörjd svägerska, som ju närmare han lärde känna henne, blef desto
förhatligare i hans ögon; men det som var gjordt kunde ej ändras, utan
att frångå den karakter han ansåg för sin. Petter, lik andra före och
efter honom, förtretades icke på sig sjelf, utan fastmera på alla andra,
som insett allt detta förut.

Han hade genast blifvit varse, det mamsellerna Smitt ej gjorde något
fördelaktigt intryck på hans slägtingar, när de nyårsaftonen första
gången sammanträffade på Hertola, men derom brydde han sig föga, ty han
var just då i jäsnings-perioden. Sin fars underdånige son hade Petter
aldrig varit, och den inskränkta styfmodren föraktade han; Leonna var,
oaktadt all sin älskvärdhet, en nagel i hans öga, för det betydliga arf
hon skulle erhålla efter sin mormor. Det testamente som fru Igeldorf
låtit uppsätta, endast till förmån för dotterns egna bröstarfvingar, och
de öfverenskommelser hon först träffat med hans far, och hvarpå äfven
denne ingått, härledde sig, enligt Petters förmodan, endast af ovilja
för honom sjelf, och häruti hade han ej misstagit sig.

För att undvika hvarje invändning mot sin tilltänkta förening med Marie,
undvek han att tala vid fadren ända till det sista afgörande
ögonblicket; då skedde det i närvaro af andra. När hans far sedan i
enrum frågade, om han äfven besinnat, hvad det ville säga, att som ung
tjensteman med ringa lön gifta sig med en flicka, hvars fader satt i
skuld öfver öronen, svarade sonen kallt: «Det är icke alla, som vilja
låta stufva upp sig till anseende, genom hustruns förmögenhet, och gå i
ledband.» — Fadren teg.

Heddas prat, och några af Marie framkastade ord, läto Petter förmoda,
att den honom förhatlige Karlowitsch gjort något intryck på hans
halfsyster, samt att densamme sökt göra bekantskap med hans far; han
blef dervid eld och låga. För att upptäcka sammanhanget, reste han
hufvudstupa till Grönskog, men för fadren uppgaf han likväl ett annat
ändamål för sin ankomst. I hopp att erhålla länsmanssysslan i denna
socken, sade han sig vilja höra sig efter om rum i kyrkbyn, och kom nu
för att rådgöra om allt detta med fadren.

Petters uppförande var ovanligt inställsamt. Fadren erbjöd honom sin
förra boning, med undantag af de båda vindsrummen, som skulle stå för
hans egen räkning. Petter syntes dermed vara ganska belåten. Äfven i
anseende till Karlowitsch blef han lugnad: hans far hade knappt gifvit
akt på denna person och försäkrade ganska bestämdt, att Leonna endast
denna enda gång sett honom. Icke nöjd dermed framkastade Petter under
måltiden några bittra anmärkningar öfver denne unge officers inbilskhet
och lättsinne. Leonna syntes höra det med fullkomligen likgiltig uppsyn,
och när han direkte vände sig till henne med den anmärkningen, att man
likväl måste medgifva att löjtnanten dansade ganska bra; svarade hon
enkelt: «Visst gör han det, men efter mitt tycke dansar Schalinsky
mycket bättre.»

Petter var icke den, som förstod ett flickhjertas mysterier, utan reste
bort, tillfreds med hvad han hört och sett.

                  *       *       *       *       *

Leonna hade fått bifall hemifrån, att vara hos Ottilia ända till deras
afresa, som kanhända först inträffade i slutet af Maj. Tanken på en
längre skilsmessa droppade väl malört i flickornas glädjebägare, dock
hoppades de på framtiden — nästa höst kanhända — och njöto af det
närvarande. Det var långt till Maj ännu, men icke desto mindre syntes
tiden hafva vingar, ty dagarne försvunno under både nöjsamma och nyttiga
sysselsättningar.

Väderleken hade en tid bortåt varit ruskig och obehaglig, regn och
snöslagg ena dagen, skarp blåst med yrväder den andra, och föret
derefter. Men i medlet af Mars månad syntes himlen, på en gång klarnad,
fattat det beslut, att skänka nordboarne en liten sträng eftervinter,
med solskensdagar och klara månskensnätter. Onkel Ludvig reste då till
Borgå för att se om sitt fartyg; hans brorson Otto skulle följa med.
Gossen hade fört med sig en helsning från sin styfmor till Ottilia, att
denna med första skulle göra ett besök på Rönnbacka. Ottilia smålog och
ansåg det vara ord utan mening, ty den goda frun kom aldrig oftare dit,
än hon var bjuden, och det inträffade sällan nog.

Desto mera öfverraskade blefvo våra unga vänner, när dagen efter onkelns
bortresa, tvänne slädar körde in på gården, ur den första steg fru
Lurhjelm med artigt biträde af sin körsven kapten Markoff, från den
andra hoppade Hedda Smitt, och dess cavalier servant var — hennes
bordsgranne från nyårsaftonen: den rödbrusiga handels-bokhållaren.

De inträffade vid middags-timmen, men anrättningen var icke bestämd för
ett sådant sällskap. Sedan derföre fru Palman litet fundersam skjutit
sin hvita mössa från ett öra till det andra, snodde hon mellan visthuset
och köket, der det hackades, bultades och stektes; mortelstöten och
vispeln var i flitig rörelse. Under tiden tog Ottilia fram duktyg och
annat tillbehör, och om en timme var allt i bästa ordning.

«Hennes nåd» visade sig ganska beställsam att biträda Ottilia med
dukningen och derunder framtog hon vinglas från skänken, och ordnade dem
på bordet; vin måste således äfven fram, lyckligtvis fanns något hemma,
hvilket ej alltid är händelsen på landet. Frun skänkte uti så långt det
räckte och gästerna syntes snart vara som hemmastadde.

Leonna gjorde en fråga efter Marie.

«Hon mår förträffligt» svarade systern. «Nog hade hon gerna kommit med
ut till landet, men då pappa icke hade tid, och Petter ej ville komma
med oss, blef hon hemma, men det brydde jag mig icke om, utan så snart
jag hörde att kusin Mollberg ärnade fara till Hertola, beslöt jag att
resa med, nota bene, om han ville ha mig med sig i släden» — härvid
kastade hon en skälmaktig blick på sin granne och fortfor sedan. — «Han
var så artig att icke säga nej, och så bar det af. Nog var släden så
rymlig att Marie kunnat vara med, men när man är fästmö, måste man vara
så försigtig, kan tänka!»

«Det skadar ju icke att alltid vara så,» anmärkte Ottilia.

«Det var bättre som bättre var,» sade herr Mollberg skrattande, «vi två
sutto beqvämare. Mamsell Marie är utomdess så «jäkeln» till
snarsticken.»

«Är herrskapet inte «kusiner» numera?» frågade hennes nåd.

«Hon gjorde mig så sällan den äran,» svarade han, «och på senare tider
aldrig; och vill hon sätta sig på sina höga hästar, så kan också jag
taga min Matts ur skolan, ha, ha, ha, ha» — —

I likstämmighet med detta prof, fortfor konversationen tills man druckit
kaffe. Ottilia sökte sedan roa sina obudna och föga välkomna gäster med
musik; men utom Leonna syntes endast Markoff vara intresserad deraf.
Sedan hon upphört att spela, satte han sig till pianot, och sjöng några
muntra ryska sånger, säkert ur någon opera, ty han beledsagade dem med
liflig mimik.

En «aftonvard» framsattes, thé fördes omkring, sällskapet gjorde heder
åt alltsammans, men ingen syntes tänka på hemresan.

Efter en rådplägning mellan husets fruntimmer, ute i kökskammaren, gick
fru Palman att höra sig före hos «hennes nåd.»

Med en förlägenhet, som låg i ämnets natur, frågade hon, om de fremmande
herrarne ville äta qvällsvard innan de reste bort.

Fru Lurhjelm såg på henne med stora ögon, sedan sade hon: «å kors
bevars! herrarne följa ju med oss, och så oartiga är ni väl icke, att ni
vill köra ut oss i mörka natten heller!»

«Jag ber om ursäkt,» var fru Palmans svar. «Hennes nåd och mamsell Smitt
kunna visst dröja, så länge de behaga, men vi ha svårt att herbergera
dessa herrar, då kapten sjelf är frånvarande; och ingen fara är det med
mörkret,» tillade hon, «det är ju det grannaste månsken man vill se.»

Det var hvad man kallar «att slå hufvudet på spiken;» men hennes nåd
låtsade ej höra anmärkningen, utan svarade: «Nå det passar ju bra då,
när svågers kammare är ledig?»

«Den har ej varit eldad på tvänne dagar,» invände gumman litet förlägen.

«Hvad betyder det? Låt sätta på ett par brasor i tid, går det icke an
det?» frågade hon Ottilia, som närmat sig fruarna, för att erfara
resultatet af beskickningen.

«Hvarför icke, söta mor! om det icke låg så mycket papper och böcker
framme. Onkel kunde väl ingalunda förmoda, att någon fremmande ville
begagna rummet under hans frånvaro.»

«Nå ingalunda skulle våra gossar stjäla hans papper,» sade frun med illa
doldt missnöje. «Men det må vara! De kunna ju äfven ligga här i salen.
Låt sätta stolar emot soffan, eller bädda åt dem på golfvet, icke ä de
så nogräknade.»

«Söta mor glömmer, att min kammare, som jag och Leonna gerna lemnat till
söta mors och Heddas disposition, ej har någon annan utgång, än genom
salen, emedan bokskåpet står för den dörr, som för till fru Palmans
rum.»

«Det betyder ju ingenting,» menade frun skrattande, «desto tryggare
sofva vi, när vi ha ett par raska ungersvenner till hedersvakt utanför.»

Hennes nåds anordningar verkställdes. Inne hos fru Palman i kökskammarn
bäddades för Ottilia och Leonna. Dylika bestyr, så vanliga på landet —
isynnerhet den tiden, när finska gästfriheten äfven bland ståndspersoner
ännu var oberoende af lyxens öfverflödiga och konstlade behofver —
uträttas med nöje för den välkomne gästen, men i motsatt fall gå de
trögt nog.

Långt inpå natten hördes hennes nåd och Hedda prata och skratta
tillsammans, desto mera senfärdiga voro de morgonen derpå. Närmare
middagen reste de likväl af till våra vänners obeskrifliga glädje.

                  *       *       *       *       *

När Ludvig kom hem veckan derpå, omtaltes genast detta besök.

«Fruntimren kände förmodligen att Leonna var här, och kommo af
nyfikenhet för att se hvad ni hade för er» sade han, «men jag har visst
aldrig gifvit dessa herrar någon anledning att komma hit, utan skrifver
det helt och hållet på damernas räkning. Kapten Markoff lemnar jag i
sitt okända värde, emedan jag ej förstår hans språk; men herr Mollberg,
fruktar jag, liknar allt för mycket sin namne i Fredmans epistlar, för
att vara ett passande sällskap för unga fruntimmer.»

«I mitt tycke är han vedervärdig,» försäkrade Leonna.

«Min goda aldrabästa onkel!» bad Ottilia, «gör vid tillfälle Hedda Smitt
några allvarliga föreställningar, huru litet passande det är för henne
att fara så der allena, med en sådan person som denne Mollberg.»

«Det gör jag icke, Ottilia lilla!» svarade han leende. «Det enda jag
vunne på den saken, vore att hon inbillade sig, det jag vore kär i
henne, och derföre svartsjuk på Mollberg.»

«Gud bevare!» utbrast Leonna ifrigt. «Huru kan onkel hysa en så dålig
tanke om henne, eller någon af vårt kön? Hvilken ung och oerfaren flicka
skulle ej med tacksamhet taga emot en varning gifven af välmening, utan
att lemna ett sådant bevis på dumhet och inbilskhet.»

«Var öfvertygad, goda Leonna,» svarade Ludvig, och såg med en vacker
blick på den af ifver rodnande flickan, «att ingen kan hysa bättre
tankar om edert kön i allmänhet, än jag, och i synnerhet när jag har
framför mig ett par så hjertans goda, oskyldiga och förnuftiga flickor
som j båda ären. Men sannerligen det fordras stor menniskokännedom för
att inse att Hedda Smitt är lika tanklös, som lättsinnig och inbilsk.
Fortfar hon så, gör hon sig ej allenast till ett åtlöje för andra, utan
äfven olycklig.»

«Ack det är derföre hon bör varnas!»

«Vi få allt se, Ottilia lilla! Emedlertid är jag ganska nöjd, att du på
en tid kommer ifrån detta umgänge, ehuru jag vis-à-vis dig icke är rädd
för smitta.» Han måste le öfver ordleken.

«Men om mig stackars barn säger onkel ingenting; jag som måste vara i
granskapet med smittan!» sade Leonna halft sorgsen, halft skämtande.

«Bönen, samt goda och dygdiga grundsatser, äro de bästa förvarings-medel
mot hvarje själsepidemi», genmälte Ludvig med vänligt allvar. «Lyd
tillika mitt vänskapsfulla råd: gif dem aldrig något förtroende, vore
det än aldrig så obetydligt; var för öfrigt försigtig, undvik ett oftare
umgänge med dem, när det låter göra sig, utan att stöta dem eller deras
fördomar. Detta råd gäller i allmänhet för menniskor af olika bildning
och sinnelag; men i synnerhet när det gäller Leonna och mamsellerna
Smitt.»

«Onkel måtte väl aldrig anse Marie vara lika dålig som hennes syster?»
frågade Leonna.

«Hvarken är hon så tanklös eller lättsinnig, som Hedda,» svarade han,
«hennes sätt att vara är stolt till och med frånstötande ibland, men i
hennes uppenbara ogillande af systerns koketteri, ligger ingen
delikatess, ingen syskonkärlek; ty då sökte hon genom godhet afråda
henne från detta fel och, genom ömhet, afvända andras uppmärksamhet
derifrån. Men i hennes egen sökta enkelhet i toaletten, hennes
tillbakadragenhet, ligger äfven en slags behagsjuka, den att utmärka sig
framför andra unga flickor. Och då Hedda, huru många fel hon äfven har,
likväl kan ega hvad man kallar godt hjerta; en, ehuru flyktig, medkänsla
för andras väl och ve, fruktar jag hos Maria en egoism, som förtager
alla ömmare känslor. — Detta är likväl blott en förmodan, långt ifrån
visshet, men i alla fall fägnar det mig att Leonna, i anseende till sin
enskilta förmögenhet, aldrig bör komma i beroende af sin bror och
svägerska.»

Afbrytande detta mindre behagliga samtalsämne, berättade han dem sina
små reseäfventyr, och aftonen gick fort och nöjsamt som vanligt. Men
Leonna behöll ett djupt intryck af hvad hon hört.


        _Läsaren gör, som vi hoppas, en intressant bekantskap._

En klar morgon i början af April, voro Rönnbackas innevånare samlade
omkring frukostbordet; det var en af dessa vackra dagar, denna månad
ofta skänker oss nordboer, när den af poeter och skalder så högt
beprisade, «blomsterprydda Maj» merendels visar oss ett mulet anlete.

Den föregående skarpa kölden hade vikit för en något blidare väderlek.
Solens strålar pröfvade sina på nytt födda krafter, för att smälta upp
de stora drifvor och ismassor, som betäckte kärr och lågländta ställen:
de högre visade redan stora fläckar, fria från snö. Men som isarne ännu
voro starka på insjöar och träsk, ehuru stråkar syntes här och der i
saltsjön, begagnades ännu slädar, fastän allmänna landsvägen var
miserabel; der halkade medarne öfver snö, här skrapades mot
klapperstenarna; på andra ställen nedsjönk åkdonet i de djupa fåror, som
vattnet skurit ut. Landsvägs-förordningar funnos visst, men efterlefdes
föga, och kunde kanske som knappast i allo efterlefvas.

Hvad solen tinade upp om dagen, betäckte nattens köld med en isskorpa,
som gjorde morgonstunden till den bästa tid för en promenad.

Ludvig, som lik alla sjöfarande intresserade sig för väder och vind,
astronomiska observationer och dylikt, vandrade ofta till ett högt berg
beläget ungefär två verst från hans boning, för att derifrån iakttaga de
af honom kända tecken för islossningen.

I dag hade han begärt frukosten tidigare än vanligt, och frågade under
den flickorna, om de ville göra honom sällskap. De voro genast färdiga.

Fru Palman varnade dem för den skarpa morgonluften på berget, och
trugade på dem en flaska med liljekonvalje-vin, såsom medel deremot.
Ludvig ville ej motsäga den välmenande gumman, och stoppade flaskan
jemte ett litet glas i rockfickan.

De togo genaste vägen, först öfver den lilla trädgården, sedan öfver
tegarne på en högländt trädesåker, der solen redan begynt verka och till
det mesta bortsmält snön; men marken var hård genom nattkölden, och der
ännu snömassor lågo i diken och fördjupningar, var skaran så pass stark,
att flickornas lätta fjät knappt lemnade spår, då onkeln till deras
innerliga nöje några gånger plumsade in. Sedan gick deras väg öfver ett
vidsträckt svedjeland, der de svarta trädstubbarna, mot den med rimfrost
betäckta marken, gaf en egen anblick, snarlik vårdstenar på en
kyrkogård. Våra vandrare voro ej nu i den sinnesstämning, att de fästade
tanken derpå, ty snart stodo de muntert skämtande vid foten af det
omtalta berget; det var ej så alldeles lätt att komma uppföre dess
sluttande, med isglasyr betäckta sidor. Ludvig, hvars jernskodda stöflor
gåfvo säkert fotfäste, måste ofta hjelpa de skrattande flickorna.

«Det är första gången jag gör en sådan här utvandring, vid denna årstid,
men hvad den är nöjsam,» anmärkte Leonna.

«Den är upplifvande för själ och kropp,» svarade onkeln. «Gör Leonna
icke promenader om sommarmornarne?»

«Ibland, men jag är alltid ensam.» —

«Man är aldrig ensam i Guds fria natur, så framt man förstår att
uppskatta den! I sommar bör Leonna vandra ut med sin far, när han
besöker arbetsfolket.»

«Ack det kommer väl aldrig i fråga. Han skulle bara skratta åt ett
dylikt förslag, och mamma — hon skulle anse mig för litet vriden» — — —

Nu voro de vid målet, och hade en vidsträckt utsigt så väl åt sjösidan,
som nejden deromkring, med dess små uppbrukade fält, skogsdungar och
spridda landtliga boningshus. Åt motsatt håll från Rönnbacka, såg man en
del af landsvägen, som sedan krökte sig och undanskymdes af en småskog.
Den del man såg af vägen, utgjordes af en stupande backe; vid dess ena
sida, var en djup afsats; der hade efter hvad landtfolket visste omtala,
flere olyckor händt; der hade väl varit en ledstång, men denna var
nedstörtad antingen af ålder eller jordras.

Sommartiden var Ottilia ofta på detta berg. Intagen af utsigten, och för
att vinna öfning, hade hon aftecknat dess olika partier; i synnerhet
under den förra sommaren. Landsvägen erbjöd henne då många lefvande
taflor: troppar af fotfolk, ridande kosacker, ja ofta hela regementen
med fanor, kanoner och trossvagnar, äfvensom transporter af sjuka och
fångar. De stadnade merendels vid foten af backen för att hvila sig, och
Ottilia kunde desto bättre betrakta dem från sin höga ståndpunkt.

Mången af våra läsare skall, liksom Leonna, undra huru den unga, eljest
något försagda, flickan vågade dröja i denna enslighet, ty aldrig mer än
en enda gång lät fru Palman öfvertala sig till en dylik promenad. När
hon då hunnit höjden, och sett sig omkring, begrep hon ej hvad fröken
Ottilia kunde finna för nöje i att se en stor sjö, en skog och några
simpla boningshus, hvars innevånare äfven icke ingåfvo något intresse,
menade hon. Ottilia gick sedermera allena dit, och fann sig så road af
sitt arbete, der sällskap endast varit störande.

Men första gången hon der öfverraskades af en af de taflor vi nyss
antydt, darrade hon visst af fruktan att upptäckas, och bäfvade vid
åsynen af menniskor, som då ännu, besynnerligt nog, ansågos för våra
fiender; men hon blef likväl deruppe; ty eftertanken sade henne det vara
vådligare att begifva sig på återvägen, när många individer af troppen
ströfvade omkring till de närbelägna gårdarne; och mötet med dem skulle
skrämma henne vida mera. Hon hukade sig således ned bland de stora
stenarna här uppe, säker att vara dold af träden nedanföre.

Sedan hon en tid afhållit sig från detta favorit-ställe, beslöt hon
likväl att fatta mod, och tillika vara försigtig. Hon anlade en drägt,
hvars färg bortblandade henne med de omgifvande föremålen, och snart
vågade hon med ¯konstens¯ egna mod i sin själ fatta partier, dem hon
sedan med ¯konstens¯ hand öfverflyttade på pappret — den fria naturen
som bakgrund.

Hon visade Leonna den sten, som tjenade henne till bord och en lägre som
hon sjelf beklädt med torf; der hon äfven ofta var sysselsatt med annat
handarbete.

Ludvig som, under det flickorna pratade, genom kikaren betraktat sjöns
bländande yta, kom nu för att säga det vara tid att begifva sig hem. Men
ännu en gång såg Ottilia sig omkring; hvem vet, tänkte hon, om jag, som
nu får se mig omkring i andra bättre begåfvade länder, icke någon gång
rätt hjertligt skall sakna denna enkla omgifning. Då föll hennes blick
äfven på landsvägen, men ingen syntes der. Hon vände sig för att gå, då
blef hon varse att Orest, Ludvigs hund, liksom lyssnande såg åt samma
sida; snart började han skälla, och allas ögon riktades nu mot vägen.

Högst uppå den höga backen syntes en simpel släde med kur af bastmattor.
I flygande fart gick det utföre; lyckligtvis tog släden den riktning,
att bråddjupet undveks, men den bar omkull; tre personer, som der haft
sin plats, lågo snart utåt vägen; hästen, som fått fria tyglar, stadnade
ej förr, än vid slutet af backen.

Allt detta var gjordt inom ett ögonblick.

Personerna utgjordes af skjutsgossen och en soldat; den tredje, som
befunnit sig inbäddad i släden, sannolikt en officer, låg nu der utan
att röra sig, oaktadt soldatens bemödande att resa honom. Skjutsgossen
gjorde några fåfänga bemödanden att resa sig; och våra vänner, som
deltagande sågo detta uppträde, fruktade att något ben blifvit skadadt.

«Låt oss intet stå här och lemna dessa arma menniskor utan hjelp,» sade
Ludvig. «Jag skall söka närmaste vägen till stället. Skynda ni
emedlertid hem och skicka Jakob hit med häst och släde. Bed fru Palman
hafva en säng i beredskap, ty jag förmodar att den afdånade är en sjuk,
efter han tyckes varit inbäddad.»

Ludvig begaf sig utför berget, i den riktning landsvägen låg, åtföljd af
Orest, och likasom det kloka djuret insett hvarthän hans herre ville gå,
sprang han förut och banade sig väg genom småskogen, och gaf genom
omisskänneliga tecken sin glädje tillkänna, när hans husbonde, litande
på hans instinkt, följde hans anvisning.

Emedlertid tillryggalade flickorna, jagade både af onkelns uppmaning och
eget medlidande, återvägen med otrolig skyndsamhet. «Vänta Leonna, låt
oss hvila här några ögonblick!» ropade Ottilia och fattade tag i sin
väninna. «Komma vi så här inrusande på gården, tror fru Palman att det
händt onkel någon olycka, och då blir hon utom sig; ty har icke jag
bättre färg än du, så se vi ut som dödsbud.»

«Ack, kanhända han också är död; han rörde sig ju intet.»

«Vi skola hoppas det bästa,» svarade Ottilia med en lätt rysning.

Åt Jakob, som högg ved på gården meddelades genast kaptens befallning;
sedan sökte de upp fru Palman. Gumman runkade väl något på hufvudet,
öfver allt detta väsende «för en rysses skull,» men hennes goda hjerta
drog icke allenast försorg om att en säng fördes in i salen, utan Jakob
måste äfven taga med sig både ättika och slagvatten. Han fick utomdess
sträng förmaning att icke «söla,» på det att den «stackaren» ej länge
skulle undvara den hjelp, hon kunde åstadkomma genom omslag och
baddningar m. m. — —

Det första föremål Ludvig träffade, der han trängde sig fram genom
busksnåret invid vägen, var hästen och det illa medfarna åkdonet.
Soldaten som gått villrådig fram och åter, uppgaf ett glädjerop vid hans
åsyn. På bruten finska bad han om bistånd för sin herre, som han ej
vågat lemna ensam der på vägen. Han svor öfver skjutsgossen, som var
orsaken till hela olyckan, och nu så vrickat sin fot, att han ej var
till ringaste nytta.

Ludvig begaf sig genast till hans herre, som ännu låg orörlig, med
dödsblekt ansigte; men pulsarnes matta slag sade dock, att lifvet ej
flyktat. Ludvig erinrade sig lyckligtvis vinet, som fru Palman trugat på
honom; denna välmening, öfver hvilken de nyss skämtat deruppe på berget,
var ett medel att återkalla de flydda lifsandarna; ty snart syntes en
svag rodnad på den bleka kinden, ehuru ögonen ännu voro tillslutna.
Under deras samfälta bemödande att gifva honom en sittande ställning,
mot de uppstapplade dynorna, såg Ludvig med bedröfvelse, att venstra
armen var afbruten; en på vägen liggande krycka tillkännagaf att han
utomdess led af fordna blessyrer; på tillfrågan sade soldaten, att hans
major kom från lazarettet i Åbo, och var nu stadd på resa till
Petersburg.

Undertiden hade Jakob hunnit dit; med förenade krafter lyftes majoren i
släden; Ludvig satte sig bredvid för att stödja honom. Gossen sattes på
framsätet bredvid drängen, kibitkan fördes efter i släptåg af soldaten.

De hemma varande på Rönnbacka stodo alla på gården i orolig väntan, när
det sorgliga tåget anlände. Så snart majoren blifvit införd och bragt i
säng, öppnades ådern af Ludvig, som lyckligtvis egde någon kirurgisk
skicklighet. När blodet begynte rinna, öppnade patienten ögonen, men
tillslöt dem åter i det han framstammade namnet «Vasilij.»

Karlen var som hufvudyr af glädje, och öfverhopade Ludvig med
välsignelser, både på finska och ryska språket.

«Här fordras verksammare hjelp än jag kan åstadkomma,» sade Ludvig
bekymrad. «Känner du någon af de officerare, som nu finnas i Lovisa;
bedrar jag mig icke, så är nummern densamma.»

«Hvad jag det gör! det är ju vårt eget regemente. Majoren skulle just
fara dit för att taga afsked af sin bästa vän!» försäkrade karlen.

«Far då genast dit, och hemta hit din majors vän och en skicklig
fältskär. Här har du pengar till skjuts, min häst och karl föra dig till
gästgifvaregården.»

«Tack, tack goda herre, men behåll edra penningar,» och karlen tog fram
en nyckel, öppnade en reskoffert, och framtog penningar ur ett litet
schatull, läste väl igen alltsamman, men lemnade koffertnyckeln åt
Ottilia, som tillika med Leonna stod på något afstånd från den sjuke,
som åter fallit i dvala; brydd ville Ottilia afsäga sig denna
förtroendepost, och visade honom till onkeln. «Nej mamsell, förvara den
ni, tills gamla «Waska» kommer tillbakas; ni är god; ni har gråtit öfver
hans herres olycka!» Med dessa ord lade han nyckeln i hennes hand, den
han sedan, utan alla omständigheter, liksom förseglade genom en
smällande kyss, och skyndade ut.

Leonna kunde ej låta bli att skratta, när Ottilia högt rodnande, torkade
den kyssta handen med sitt förkläde.

«I karlens beteende låg sympati,» skämtade Leonna, «ty hvarföre gaf han
den ej åt mig? men han såg nog, att mina tårar gällde olyckan i
allmänhet, men dina personen.» — —

«Hur kan du skämta nu?» sade Ottilia mildt förebrående. «Dessa
anletsdrag, ehuru aftärde genom sjukdom och plågor, tillhöra visst ingen
vanlig menniska. Tänk dig honom som en främling, aflägsen från allt kärt
han eger på jorden. Kanhända lefver hans mor, hvars enda stöd och
förhoppning här hos oss utandas sin sista suck. Kanhända ännu ömmare
band» — — — Hon kunde ej uttala meningen.

«Förlåt goda Ottilia, du är alltid bättre än jag; derpå tänkte jag
icke.»

Genom Ludvigs driftiga försorg hade skjutsgossens ledvridna fot kommit i
skick, sedan Vasilij afrest. Med bekymmersam oro i sin blick, stod nu
den menniskoälskande mannen vid den sjukes läger; flere symptomer sade
honom, det feber var i antågande.

På en gång nämnde han åter namnet Vasilij, och uttalade en hel mening på
ryska språket i det att han med temmeligen sansad blick såg sig omkring,
utan att likväl blifva varse flickorna, som höllo sig åt andra sidan af
rummet.

Ludvig tilltalte honom först på finska, sedan på tyska språket, men han
syntes förstå intetdera, men till fransyskan lyssnade han liksom till
kända toner. Ludvig fortfor, och sade «Vasilij vara borta för att hemta
läkaren.» Han svarade ej, men räckte Ludvig handen; tecknade, att han
var törstig, men ville ej dricka annat än vatten, ehuru fru Palman hade
flere slags soppor i beredskap; han tillslöt åter ögonen, och lemnades i
ro.

Ludvig vinkade flickorna in i nästa rum. «Påminner du dig hjelten vid
eldsvådan i Borgå?» frågade han sin brorsdotter.

«Ack ja, det gör jag visst,» och Ottilia såg på honom med spänd väntan.

«Bedrar jag mig ej, så är detta samma man, ehuru förändrad han också är
genom sjukdom och de plågor han nu lider; derföre motser jag läkarens
ankomst med ännu större otålighet än förut. Vi kunna tyvärr ej vänta
honom förrän sent i afton, och väntans timmar skrida alltid fram med
blytyngder, då glädjens deremot ha vingar.»

«Att ge tiden bättre fart, måste onkel berätta något om «hjelten.» Jag
ser på Ottilia, att hon önskar detsamma; nog måste han vara en
intressant person, eller huru Ottilia?» och Leonna såg leende på sin
väninna, som rodnade lätt.

De satte sig så att de genom den halföppna dörren kunde iakttaga den
sjuke, och Ludvig begynte:

«Förliden våras var jag färdig att segla ut, då vinden kastade om; som
det var bättre förtöja i hamnen, än att kryssa utanföre, var jag ännu
hela veckan i land, der tiden blef mig lång nog, utan verksamhet. En dag
gick jag för att helsa på en åldrig enkefru, hvars son föregående året
gjorde resa med mig, men nu har gifvit sig till handeln; — en odugling i
det hela. — Modren hade en liten gård vid ändan af staden, och lefde
knappt nog med hyran för tvänne rum; för egen räkning hade hon ett litet
och ett större rum, jemte ett kök; men inqvartering innehade nu det
större, och deras betjening låg samt kokade i köket.

Mitt besök gjorde gumman en stor glädje. Hon är en af de få menniskor,
som icke klaga, utan anse lifvets bekymmer, som en del af det «dagliga
bröd,» hvarom vi bedja; hvarje liten glädje ansåg hon som en nådegåfva
af Gud.

När jag frågade, huru hon som ensamt fruntimmer, kunde slå sig ut med
dessa menniskor, för hvilka hon ej kunde göra sig begriplig, svarade
hon: «Ibland har jag visst haft svåra varelser att göra med, som pockat
sig till långt mer, än hvad man var skyldig att gifva dem; men så finnes
det bland dem äfven goda och deltagande menniskor. Gifve Gud, att jag
alltid finge behålla den kaptenen, som nu bor här. Det är en hederlig
menniska! Icke nog dermed, att han håller sträng ordning med folket; han
låter ingen dag gå förbi, utan att visa prof på sitt goda hjerta. Alltid
förser han mig med ett godt mjukt bröd, ty han inser nog, att den gamla
behöfver sådant. Ofta är han ute och jagar; hemkommen, delar han alltid
med sig af jagten. Behöfver jag uträtta något, är hans folk till tjenst.
Han är rigtigt ond, om han ser mig bära några vedklabbar på armen. Ingen
som kan vara mera öm och god!»

Jag kände huru mycket hon försummades af sin egen — —

«Hur förstår ni hvarandra,» frågade jag, «talar han svenska eller
finska?»

«Intetdera. Vi tala hvar sitt språk, men förstå hvarandra bra nog ändå;
och när tecken icke vilja förslå, hvisslar han efter en soldat, som
talar finska.» — — —

Från förstugan hördes i detsamma en lång gäll hvissling genomskära
luften.

Det var kaptenen, som kallar ihop sina sångare: underrättade mig frun.
«Halfva staden samlas här omkring om aftnarna för att höra på dem,»
tillade hon.

Om en liten stund begynte äfven sången. Frun öppnade sin kammardörr, på
det jag skulle både höra och se. Sångpersonalen utgjordes af åtta
soldater i grå kapprockar. En ung man, med rak hållning och
herrskareblick i vackra välbildade anletsdrag, trakterade konstmässigt
en tambour de basque. Som han endast var klädd i en enkel men snygg
nattrock, omknuten af ett officersskärp, gissade jag genast att det var
kaptenen, ehuru jag ej rätt kunde förena hans stolta utseende med hvad
gumman omtalat.

En annan i uniformssyrtut, skötte ett par messingstallrickar, som i mitt
tycke skadade den verkeligen vackra harmoniska sången.

En soldat kom och rapporterade något för kaptenen, i blinken skingrades
hvar åt sitt håll. Vi undrade ännu, hvad detta kunde betyda, när
kaptenen inträdde i fruns rum, omklädd i en uniform af groft kläde.
Genom den finska tolken bad han sin värdinna ej bli skrämd, fastän elden
var lös, och tillsade henne att ej gå hemifrån. Innan hon hann fråga
hvar det brann, var han borta; vi sågo honom ila förbi fönstret åtföljd
af soldater.

Äfven jag skyndade bort, men lofvade återkomma med underrättelse från
elden.

Elden var i en motsatt del af staden. Jag rättade min gång efter röken,
men det blåste starkt och vädret spridde den åt flera håll, och de
krokiga gatorna förvillade mig; sluteligen såg jag folk samladt på den
så kallade qvarnbacken, dit begaf jag mig också.

I ett plantage på andra sidan om denna backe låg en gammal reslig lada,
fordom begagnad till torkning af tobaksblad; stänger korsade sig der i
alla riktningar. Ett hörn upptogs af halm, ett annat af gammalt
körredskap, nära dörren var en hyfvelbänk, bräder och hyfvelspån; en
karl, som arbetat der, hade vid eldens utbrott legat i djup sömn utanför
dörren. Huru elden kommit lös, visste ännu ingen.

Vägg i vägg med ladan var en stuga, der fattigt arbetsfolk bodde, men de
hade alla varit borta på arbete, utom en sjuk gammal man, som tillika
var lam. Efter hvad folket omkring mig sade, hade elden först fattat i
mellanväggen. Kojan var också nästan nedbrunnen, när jag kom dit. Gubben
hade blifvit räddad, och det ringa husgerådet hade ock blifvit bergadt
af en rysk officer och dess folk.

«Ja Gud välsigne honom!» sade en qvinna, som stod nära mig med ett barn
på armen. «Se huru han fäktar der i elden.» Mina blickar följde hennes
anvisning.

Ett dussin våghalsar refvo ned det återstående af ladan, anförde af min
ryska kapten. Brandsprutan var nyss anländ och i full verksamhet. Der
stod nu min hjelte lik en af forntidens heroer, ömsom omgifven af elden
från de brinnande stängerna, och den då och då uppblossande halmen, än i
fara att dränkas af de framslungade vattenmassorna, eller qväfvas af
röken. — Oaktadt allt detta var det han, som styrde alla företag genom
eget exempel. Hans kommandostämma öfverröstade lågornas hväsande,
brändernas sammanstörtande. — — — —

När faran var förbi, lemnade han den rökande ruinen. Ansigte och händer
voro svärtade af sot, kläderna förbrända på flera ställen; sådan begaf
han sig till det ställe af plantagen, dit hans folk burit den lama
gubben, jemte de bergade sakerna. Här omringades han af några qvinnor
och barn, som ville kyssa hans händer, men han gjorde en afvärjande
rörelse, och aflägsnade sig hastigt, sedan han gifvit den ena af
hustrurna en vink att följa sig.

När jag, enligt mitt löfte, återvände till den gamla frun, mötte jag
samma hustru, bärande tvenne stora limpor, åtföljd af en soldat med en
dylik börda.

Kaptenen, som redan ömsat kläder, stod inne hos min värdinna, som sökte
öfvertala honom att låta smörja sina med brännblåsor öfvertäckta händer
med jäst. Han skrattade. Men då jag äfven fann detta nödigt, och på
fransyska språket, som jag trodde han förstod, prisade medlet som
välgörande, gjorde han en nekande, ehuru höflig åtbörd, och gick ifrån
oss. —

«Hvarföre trodde onkel att han förstod fransyska?» frågade Leonna.

«Jag hade skäl dertill, ty när jag kom tillbaka, följde en vacker
pudelhund med skällande hustrun, som gick bort. Han tillropades då af
kaptenen med orden: «Garçon! ici mon Garçon!» Då som nu sväfvade ett
visst uttryck öfver hans ansigte, som sade att han förstod, ehuru han
antingen ej ville eller kunde svara mig.

När jag sedan gick bort, stod han på gården och kastade boll med en
liten flicka.

«Ja sådan är han,» utbrast hans värdinna, som följde mig ut. «Han är
otroligt barnkär, och flickan får alla aftnar kasta boll en stund med
honom. Och der står han äfven nu med sina uppbrända händer.»

När jag om hösten kom tillbaka, var han borta; redan vid pingsttiden
hade hans afdelning ombytt station. Från Sibbo, der de rastat några
dagar, hade kaptenen sändt gumman några skjutna änder, sedan dess hade
hon ej hört något af honom.

Innan Ludvig slutat sin berättelse hade den ena starka febersymptomen
infunnit sig efter den andra, med allt kortare mellanskof. Ludvigs oro
steg med hvarje minut. Han tog hatt och käpp, begaf sig utåt vägen,
liksom detta kunnat påskynda den väntade hjelpen.

Det led allt mera till aftonen; det var en afgjord sak, att det skulle
vakas öfver den sjuke, men hvem af våra tre fruntimmer skulle göra det,
ty pigorna voro ingalunda att lita på. «En af oss vakar turvis med Maja
Lisa,» föreslog Leonna. «Fru Palman är gammal och behöfver hvila.»
Deruti instämde äfven Ottilia.

«Fröknarna mena visst väl, men de äro för unga och oerfarna dertill, och
tror ni väl att jag finge sofva, om jag äfven lade mig? Hur underligt
det går till här i verlden,» yttrade gumman. «Hade tusende tungor sagt
mig i går aftes, när vi talade om hur ryssen under förra ofreden, var
svår och faslig att tänka på, att jag nu med nästan moderligt bekymmer
tänker på en ryss![3] Det är som om jag känt honom i många år.» —

Fotnot 3:

  Här måste läsaren minnas, att detta tilldrog sig år 1810, då de gamla
  ¯svenska¯ sympathierna, hvilka numera äro gångna till stoft, ännu
  stundom då och då ville spöka.

                                                             Förf:s anm.

Flickorna hade ofta skrattat åt hennes lilla antipati mot «ryssen,» och
Leonna svarade derföre leende: «Orsaken är väl den, att vi hört så
mycket godt om denna rysse; men just derföre får icke fru Palman vaka
allena, Ottilia och jag måste dela förtjensten, lika som vådan; ty
besinna bara att läkaren och majorens vän, väl äfven äro ryssar — men i
alla fall ha vi i onkel en tapper riddare.» Det blef afgjordt, att
första vakten skulle tillfalla Ottilia.

Ludvig var ännu frånvarande; frun bestyrde om qvällsvarden. Vid ett
fönster åt gårdssidan, upplyst af månen, som uppnått trefjerdedelar af
sin rundning, sutto flickorna; derifrån kunde de iakttaga hvarje rörelse
af den sjuke, utan att han kunde se dem. Länge hade han nu legat orörlig
och tyst, men på en gång spratt han häftigt till och uttalade långa
meningar.

Flickorna sågo oroliga på hvarandra, ovissa hvad de borde företaga;
sluteligen gick ändå Ottilia fram till sängen, med sin milda musikaliska
stämma frågade hon på fransyska, om han åstundade något.

Under ett fåfängt bemödande att resa sig, for han med handen öfver den
breda pannan, liksom han velat skingra de bilder som febern
framgycklade, sedan hvilade hans blick på hennes ansigte. Ottilia allt
mera förlägen, bjöd honom ett glas limonad, men han såg blott på henne,
som stod der liksom förklarad af månskenet, ty något annat ljus hade de
icke. Då han icke tog emot den tillbudna drycken, ville hon aflägsna
sig, men hindrades genom en rörelse, en förändring i hans ansigte; ty
förvåning, öfverraskning och glädje uttalade sig efter hvarandra i de
vackra anletsdragen, och på den renaste fransyska utropade han: «Anna!
min goda, ljufva Anna, är det verkeligen du!»

Ottilia, som äfven hette Anna efter sin farmor, blef helt häpen, men
insåg snart att majoren sannolikt i yrseln tog henne för en annan; någon
förmodligen honom kär person. — Kanske, tänkte hon, är det nu bäst att
ej taga honom ur denna villa, och sade derföre: «gör då Anna till
viljes, och läska sig med denna helsosamma dryck; den skall göra majoren
godt.»

«Ja du är Anna, min egen älskade Anna,» sade han åter fördjupad i hennes
åskådande. «Men huru har du kommit hit, eller är jag» — — han fortsatte
ej meningen — fantasin tog ett annat språng. — «Men hvarföre kallar du
mig ni och ¯major¯? Är jag icke mera din Konstantin? Eller har han — han
befallt dig förneka din första, bästa vän? Du skall och bör icke lyda
honom!» ropade han med en febersjuks hela häftighet.

Utomordentligt bestört, beslöt Ottilia dock att så mycket möjligt var
ingå i hans idéer, hon sade, att hon vore hitkommen för att vårda honom
som sjuk. Kallade honom du och Konstantin, allt under böner, att han
skulle vara stilla, icke bemöda sig att tala, och dricka det hon bjöd
honom. Det lyckades äfven.

Ur stånd att sjelf resa sig, måste flickan med sin venstra arm
understöda hans hufvud, medan han tömde glaset, sedan sjönk det åter
ned, innan hon hann draga undan armen. Han tog hennes högra hand, lade
den sedan på sin heta panna, och hans ögon uttryckte så mycken
tacksamhet, men de slötos snart af matthet, och han återföll i sin förra
dvala.

Ottilia drog varsamt undan sin arm och lade ned hans arm. Sedan smög hon
sig åter till sin plats vid fönstret, der Leonna, ett förundradt vittne
till denna scen, ville öfverhopa henne med frågor, men Ottilia lade
fingret på sina läppar, visande på patienten, sedan på rummet innanföre;
och varsamt smögo de sig dit.

Man hade tagit bort bokskåpet, som stängde dörren till fru Palmans rum,
och de gingo dit, emedan de der hörde onkelns röst. Han hade fåfängt
spejat efter de väntade.

Ottilia berättade under en rodnad, den hon likväl sökte dölja, huru
majoren i yrseln talat en så god fransyska; ansett henne för en bekant
person, vid namn Anna; sagt sig sjelf heta Konstantin; och efterkommit
hennes begäran och druckit ett helt glas limonad försatt med kylande
pulver; men att hon kallat honom «du» och «¯Konstantin¯,» derom nämnde
hon icke ett ord. Hvarföre? det visste hon ej sjelf, vi lemna det till
läsarens gissningsförmåga eller åt dem, som med en flytande gåspenna
anatomisera qvinnohjertat.

Snart blef den sjuke åter orolig. Då fick Ottilia det lyckliga infallet,
att försöka musikens verkan på hans sinnen; det lyckades så, att han ej
allenast blef stilla och lugnare; till och med ett svagt leende spred
sig öfver anletsdragen.

Leonna hade efterkommit allas önskan och gått till hvila i fru Palmans
rum, ty klockan hade redan slagit elfva. Ludvig gick tyst och orolig
fram och åter, och rökte sin pipa, under det Ottilia fortfor att locka
milda toner från pianot, när ljudet af en kurirklocka nådde deras öron;
snart stadnade de efterlängtade vid trappan.

Den officer, som åtföljde läkaren var vår nya bekanta, «löjtnant
Karlowitsch.»

I stället för en längre skildring, så väl af det förflutna som det
närvarande, lemnas ett bref i läsarens händer, som under denna natt
skrefs af Feodor Karlowitsch till en af dess fordna kamrater i Dorpatska
kadetskolan, nu mera guvernements-sekreteraren i X...

                  *       *       *       *       *

      Gode Alexander!

                                                 =Rönnbacka= April 1810.

Jag längtade att se, huru du genom dina glasögon vill på din karta taga
reda på, i hvilken del af Finland jag nu befinner mig; men gör dig ingen
fåfäng möda — detta lilla ställe är icke upptaget i något geografiskt
verk, ehuru det sannerligen skulle förtjena det, ty ehuru det blott
liknar en bättre bebygd bondgård, bebos det likväl af englar! — —

Ja, ja, skratta du, jag står vid mina ord, och återtar dem aldrig. Jag
menar härmed icke, som du kanhända tror, bekjortlade englar, ehuru några
sådana äfven lära finnas här; jag menar menniskor, välgörande menniskor,
hvars dygder upphöja dem till rang och värdighet öfver andra ¯stoftets¯
barn.

«Det der är godt och väl, men deraf blir jag icke mycket klok,» säger
du, och frågar huru jag förfaller i sådana deklamationer. Nå väl jag
vill försöka ordna de verkeligen sammanfösta händelser, som passerat den
senare hälften af innevarande dag, och ehuru i närvaro af — — ja det får
du veta sedan — berätta dig allt så skämtsamt och vidlöftigt som möjligt
är, för att — hålla mig... vaken. —

För att taga igen min skada efter tvänne nätters vakor, den ena på
assemblén, den andra på vakthållning, beredde jag mig på en försvarlig
«siesta;» ur bästa sömnen väcktes jag upp af min Gregor. — Nu är jag
eljest, som du vet, temmeligen öfverseende mot dessa arma satar, som i
godt och ogjordt väder alltid nödsakas stå på tå för andras nycker, men
detta tilltag var dock för starkt!!

Färdig att med barska ord, kanske också med åthäfvor, sätta mitt
husbondvälde i behörig respekt, såg jag — fastän ännu yrvaken, en dylik
figur stående vid dörren, som jag genast igenkände. Det var Ivanoffs
gamla trogna Vasilij!

Du vet huru som ¯allt¯ hvad som rörer denna stolta, ädelsinnade man,
intresserar mig, oaktadt alla hans små besynnerligheter. — Kanhända är
det just de, som fästa mig vid honom. Lika godt, jag säger nu som förut:
i hans lif finnas hieroglyfer, som endast en längre bekantskap kan
dechiffrera, du vet äfven huru vår blef afbruten.

När jag såg Vasilij, trodde jag att hans herre äfven var nära, men
karlens bedröfvade uppsyn motsade denna min förmodan. Af den berättelse
han då och sedan under den resa, jag hufvudstupa måste företaga, afgaf,
vill jag gifva dig ett kort sammandrag.

Som du väl måste erinra dig från det bref, jag skref i början af
Oktober, sjuknade Ivanoff i följd af fordna blessyrer under det vi
bivuakerade vid Porkala och strapatserna der. Det blef fråga om
amputation, då han fördes till Åbo lazarett, men det gick icke så långt;
ty efter ett halft år, blef han der så vida återställd, att han kunde gå
med kryckor. Oförmögen att tjena längre fick han afsked som major, med
pension och en ny orden; den första erhöll han tillika med blessyrerna
vid Åbo; men han är också invalid vid 30 år!! —

Han ärnade sig nu till hemmet för att sköta sin helsa, men ville dock
hvila ut några dagar i Lovisa, för att taga afsked af mig och
kamraterna.

I Borgå hade han haft nattläger hos en gammal fru, hans fordna värdinna;
hon, som blifvit högst bedröfvad att se honom så medtagen af sjukdomen,
ville ändteligen hafva honom att dröja der en tid, för att återhemta
sina krafter innan han reste vidare. Men han lät ej öfvertala sig. En
tattarqvinna hade då varit den första de mötte, detta bebådade enligt
Vasilijs oförgripliga tanke intet godt.

Jag går förbi mannens vidlöftiga beskrifning, huru de sedan stjelpte i
en backe. Nog af, majoren låg som död, skjutsbonden med foten ur led,
och Vasilij i tusende ångest. Då kom «liksom ned från himlen en svensk
herreman, som talade finska» — något, i parentes sagdt, bra sällsynt i
denna trakt af Finland. — Han hade besörjt om häst och släde, som förde
majoren till hans boning. Sedan affärdade han Vasilij till staden, för
att hemta läkare, jemte någon bekant till majoren. Innan Vasilijs afresa
hade denne väl vaknat ur sin svimning, men ena armen var afbruten.

Att jag och vår skicklige men buttre regementsfältskär ej sölade, kan du
nog förstå; båda älskade och aktade vi den tappra Ivanoff; vi åkte i
fullt sträck. Det är med ett eget behagligt intryck, man i en nordisk
mån- och stjernklar vinternatt, ilar förbi skogbekransade berg och djupa
dalar. Resan förkortades äfven genom Vasilijs berättelse; han upphöjde
de menniskor, som antagit sig hans älskade major, ända till skyarna; i
synnerhet ordade han om en flicka, som med stora tårar i sina «himmelska
blå ögon» betraktat hans husbonde. Sannerligen var icke den gamla karlen
helt poetisk. —

När — — nu måste jag afbryta. — Ivanoff är vaken, det är vid hans
sjuksäng jag skrifver detta — — — — —

Han ligger åter i sin feberaktiga slummer. Det lider mot morgonen, snart
kommer väl husfolket i rörelse, till dess vill jag fortfara i min
berättelse.

Uti den menniskan, som redan på gården kom oss till möte, igenkände jag
en af de herrar «från landet,» som kommit till staden för att bevista
¯danssoirén¯ hos mitt värdsfolk i julas. Påminner du dig min
karikaturmålning öfver dem? Denne man är dock långt öfver att bli
föremål för sådant skämt, hvarken han eller hans sällskap voro påpekade
i denna farce. Äfven han syntes erinra sig min person, och sade mig ett
hjertligt «välkommen.»

Vi infördes i ett stort rum; vid skenet af ett afsides stående ljus, såg
jag en skymt af en smärt qvinlig varelse, som vid vår ankomst drog sig
undan; hon blef ej mera synlig.

Ivanoff låg stilla, utan att blifva oss varse, när jag på min ännu
dåliga svenska, uttryckte min tillfredsställelse att finna honom så
lugn; svarade värden på flytande tyska: «Så var det icke för en half
timme sedan; han yrade då ganska mycket, och vi voro i största oro. Det
föll då min brorsdotter in, att se hvad verkan musiken kunde utöfva; han
blef derigenom allt lugnare. Hon fortfor ännu med detta oskyldiga
stillande medel, när vi hörde er komma.»

Läkaren hade undertiden undersökt armen.

«Det blir en svår stund, ty armen har svullnat mycket,» sade han
betänkligt; «vore majoren vid sinnesredighet, känner jag honom nog, för
att veta, att de största plågor ej kunde aflocka honom ett qvidande. Men
nu visar sig tecken till en ny feberparoxysm.»

Det oundvikliga måste dock ske; skyndsamt förbereddes allt. Jag, som
kände huru ytterst känslig Ivanoff var för tonkonsten, föreslog att göra
ett försök, huruvida en krigisk musik kunde leda hans tankegång i en
riktning, hvarunder han lättare skulle uthärda plågorna.

Jag klädde dessa tankar i ord; fältskärn grinade litet försmädligt, och
sade: «Det står att försöka; likväl anser jag det bättre att löjtnanten
lånar oss sin armstyrka, den behöfs bättre.»

Litet harmsen, meddelade jag min tanke och hans svar åt vår värd.

«Skulle ni genom harmonin kunna stilla hans häftighet, fordras det ju
mindre armstyrka,» svarade han. «Jag, Vasilij och två unga raska drängar
äro till hands.» — Han förde mig till instrumentet.

Der stod jag nu och besinnade, huru otroligt lätt det är att göra
projekter, men huru mycket det fordras att utföra dem. —

Älskare af denna slags musik, har jag i senare tider haft ringa eller
intet tillfälle till öfning — ty ett fortepiano hör ännu till undantagen
här på orten. I den afgörande momangen stod jag förlägen öfver min
förflugenhet; men snart fattade jag mod, när jag genom några löpningar
funnit att instrumentet var ovanligt godt. Derpå spelade jag ett enkelt
musiknummer, som låg framme och var mig bekant; jag gaf derunder akt på
patienten. Fältskärn biföll, ehuru smågrinande åt värdens förslag, att
förbinda på majoren ögonen, som redan börjat småyra och prata i kors.
Men nu tystnade han, och antog en lyssnande ställning. Han lemnades så
en liten stund, men när operationen företogs, ryckte plågorna honom ur
denna dvala; då föll jag in med «Bataille de Leipzig.» — — — —

De första tonerna väckte en skakning hos patienten — derpå hörde vi,
huru han trodde sig vara på stridsfältet i spetsen för sitt folk, ty han
uttalade det ena kommandoordet efter det andra och uppmanade dem att «gå
på!» Om hans krafter tillåtit, hade de som höllo honom, säkert ganska
handgripligt, fått vidkännas denna förblindelse.

Men nu måste likväl smärtan blifvit honom för våldsam; ty han ropade:
«Paul Grigorjewitsch, tag emot kommando, jag är blesserad! — Seger eller
död!» och han föll, utmattad af ansträngning, känslolös i deras armar.

I den starkaste sinnesrörelse upphörde jag; endast mekaniskt lockade jag
sedan osammanhängande toner från instrumentet. Aldrig har jag upplefvat,
och icke önskar jag upplefva ett sådant ögonblick. Det låter knappt
beskrifva sig. Jag förekom mig såsom en, den der länge studerat och
fuskat i magiska konster, och nu för första gången vågar besvärja andar.
Dessa uppenbara sig, men i gestalter, som komma håren att resa sig på
besvärjarens eget hufvud. — —

Allt var förbi, allt var tyst; men snyftningar hördes från nästa rum.

Läkaren förordnade regimen, och lofvade komma igen andra dagen mot
aftonen, nu måste han tillbaka till staden, der tjensten fordrade hans
närvaro på morgonstunden.

En åldrig fru med förgråtna ögon, satte förut fram mat och vin, som vi
båda så väl kunde behöfva; sedan reste han oförtöfvadt.

Nu ville den goda frun vaka öfver den sjuke, och jag hade all min
vältalighet nödig att afhålla henne derifrån. På min begäran erhöll jag
papper och skrifdon och blef ensam med Vasilij, som sitter på en stol
och blundar.

Som jag nu ingenting mera har att förtälja, vill jag göra dig hemmastadd
i rummet, der jag sitter; det är stort, och med utsigt åt trenne håll.
Med undantag af det dyrbara instrumentet, äro möblerna helt enkla af
perlfärgadt träd med hemväfda öfverdrag; huslighetens anda synes råda
öfverallt, äfvensom spåren af en mer än vanligt bildad qvinlig genius.
Valda musikalier; några väl utförda teckningar i tusch och vattenfärg
intaga icke högsätet, som vanligt är, utan den anspråkslösare delen af
väggen. På ett litet bord ligga några väl inbundna böcker: «Schillers
Wallenstein,» «Wielands Oberon,» «Conte moral» af ¯Marmontel¯, jemte
Rousseaus «Emile,» alla på original-språken.

På ett annat bord ser jag fruntimmers-arbeten och en uppslagen bok — —
Det är Göthes «Hermann och Dorothea,» på insidan af permen står:
¯Leonna¯.

Du vet huru detta namn har spökat för min inbillning, sedan barnaåren,
och i synnerhet sedan mitt inträde på finska jorden. När jag drömde om
stridens bragder, var det alltid hon som fäste lagern på min panna. Ödet
förde henne obekant i min väg, och jag blef intagen. Jag trodde mig vara
mitt idéal otrogen, men så var det icke. Kanhända är jag åter så lycklig
och finner henne här, ehuru hennes hem ligger flere mil härifrån; ty kan
hon icke vara här på besök hos sin onkel? Han talade ju om «die Muhme.»
— Nu hör jag någon komma — det är värden i huset. God natt!

Fortsättning:

Han förde mig uppför en trappa till sitt eget rum, på det jag ostörd
måtte hvila ut. Dermed var jag otroligt belåten. Efter tre nätters
vakande och alla dessa äfventyr, var jag glad att få gömma mig undan
alla unga damers blickar i allmänhet, och Leonnas i synnerhet; ty när
jag nu vid halfdagern såg mig i spegeln, var jag i sanning en «chevalier
de triste figure.»

En klocka i rummet slog tolf när jag vaknade, jag klädde mig skyndsamt
och gick ned. I förstugan träffade jag den vänliga gamla frun; hon sade,
att majoren igenkänt och talat vid Vasilij, men nu förmodade hon att han
slumrade, och bad mig derföre gå sakta i dörren. Jag inträdde varsamt
och såg — ett ungt fruntimmer stående vid Ivanoffs läger, med venstra
armen understödde hon hans hufvud, för att låta honom dricka utur ett
glas. Hon stod så, att jag lika litet kunde se hennes ansigte, som hon
såg mig. Jag vinkade åt Vasilij, som stod på något afstånd, att icke
förråda mig. Han nickade och antog en förnöjd småslug min. Ivanoff hade
tömt glaset, och flickan tog varsamt undan armen, men stod ett ögonblick
lutad öfver honom. Han slog upp sina ögon, och hon drog sig genast blyg
tillbaka. Till min utomordentliga förvåning, sade han på fransyska — ett
språk som han alltid förnekat sig ens förstå. — «O, Anna, är du åter
här? Hvarföre har du lemnat mig? Jag är fången, och de odjuren ha bundit
mig. Någon sade mig att jag var mycket sjuk, det är kanhända äfven
möjligt; men lägg din hand på min panna! så der ja, o det svalkar! — Gå
icke mera ifrån mig — lofva mig det.»

«Lugna dig gode Konstantin!» svarade flickan sakta, «tala icke, doktorn
säger det mattar dig. Jag går, men kommer straxt tillbaka, och vill
sedan sitta och arbeta här vid fönstret, bara du lofvar att vara
stilla.»

Lydigt släppte han hennes hand, som han lagt på pannan.

När flickan vände sig om för att gå bort, blef hon varse mig, en
purpurflamma lågade upp på kinder och panna. Det var fröken Lurhjelm,
hvars bekantskap jag gjorde i staden.

Vänligt och förlägen helsade hon; med ett tecken inbjöd hon mig i nästa
rum.

«Herr löjtnanten måste finna det bra besynnerligt, att jag — en ung
flicka — talar ett så eget språk med en man, den jag i går såg för
första gången — men saken är lätt förklarad,» fortfor hon i det hon
antog en lugnare hållning, «under feberyrseln i går aftons, ansåg
majoren mig — som ville förmå honom att förtära ett feberstillande
medel, som han hittills vägrat — för någon, som säkerligen är honom
dyrbar. Han kallade mig för Anna, förebrådde mig, att jag var så kall,
så fremmande; att jag ej nu som förr sade Konstantin, o. s. v. Jag
trodde det vara bäst att gå in i hans idéer, för att lugna honom. Och
när han ännu i dag fasthöll samma fantasi, ansåg jag mig böra» — — —

«Alldeles så, min fröken! Den tanken att han tror sig omgifven af ett
för hans hjerta dyrbart föremål, skall långt mera bidraga till hans
förbättring, än alla läkares mixturer; men det förvånar mig att han
talar fransyska. Han har till och med sagt sig ej förstå detta språk.»

«Äfven min onkel, som en gång sammanträffat med honom i Borgå förlidet
år, säger det samma; och under ett redigt ögonblick i går, svarade
majoren ej, när onkel talade honom till på detta språk. — Men kan
löjtnanten säga hvem denna Anna är? Jag önskar blott veta det,» tillade
hon något förlägen, «emedan — jag då bättre skulle spela min påtvungna
roll.»

«Jag kan ej lemna ringaste upplysning,» försäkrade jag sanningsenligt.
«Ehuru vi varit ofta tillsammans, och major Ivanoff hedrat mig med sin
vänskap, — något hvarmed ¯han¯ icke slösar, — känner jag verkeligen
ingenting om hans tidigare förhållanden, hvaröfver han alltid iakttagit
en tystnad, som, jag tillstår det, förefallit mig besynnerlig; men nu
vill jag fråga Vasilij, som varit hos honom i många år, genom honom
kunna vi erfara något om denna Anna.» — — Jag ville genast gå, men hon
höll mig tillbaka och sade ganska allvarsamt: «nej herr löjtnant, när ni
som vän till majoren icke känner detta, vill jag också icke erfara det
genom hans tjenare.»

Hon kom mig verkeligen att blygas. Den synbara förlägenhet, hvarmed hon
gjorde mig den omnämnda frågan, visade nogsamt, hvilket intresse hon
fästade vid svaret. Huru ädelt besegrade hon ej ¯sin¯ nyfikenhet, då jag
— jag tillstår det — gerna tillfredsställt ¯min¯ på hvad sätt som helst!

Vi återvände till sjukrummet; hvem tror du väl satt der, sysselsatt med
ett handarbete? — Leonna von Nordenskans!

Efter några ord om vårt sammanträffande förra gången, och det oförmodade
i återseendet; togo vi plats omkring ett litet bord, likväl så, att
fröken Ottilia — husets unga värdinna — enligt sitt löfte till majoren,
genast föll honom i ögonen, när han vaknade. Han syntes nu slumra godt.
—

Jag hade — som du tör minnas från mitt föregående bref — låtit Leonna
genom Ottilia veta, att jag kunde lemna henne notis om en viss person.
Med nöje såg jag, att en fråga sväfvade på hennes vackra läppar, ehuru
den visst icke kom längre. I förstone svängde jag talet hit och dit, för
att forska ut, hvad hon tänkte om denna person, innan jag sade mig sjelf
vara den sannskyldige. Hon trodde honom ännu vara en yngling, nästan
jemnårig med henne, och jag hade svårighet nog, att öfvertyga henne, att
undertecknad var denne Fritz von Harlinghausen. Lyckligtvis kunde jag
vinna trovärdighet genom ett bref från min mor, hvars stil var henne
bekant från förra tider. Hennes snabba blick upptäckte der sitt eget
namn, och hon rodnade lätt, i det hon genast återgaf brefvet. Kanhända
är hon ej obekant med min goda moders ¯drömmar¯.

Nu blef det fråga om, hvarföre ingen i Lovisa känner mig under mitt
tyska för- och familjenamn.

«Emedan ryska tungor, (och alla mina kamrater äro ryssar), rådbråka det
till Garlinkgausen,» svarade jag skrattande; «utomdess nyttjas bland oss
i dagligt tal endast eget och fars förnamn. Dervid har jag låtit det
bero. I de få hus, der mitt familjenamn är kändt, komma ej Smittens och
deras bekanta.» —

Under denna demonstration, inträdde kapten Lurhjelm. De unga damerna
benämna honom onkel Ludvig, och jag erhöll snart tillåtelse att säga så
med.

Han är sjöfarande, och för eget fartyg. Han tar nu frakt till St.
Petersburg, och seglar, bara sjön blir fri från is; derifrån gör han en
resa till Lybeck, dit hans brorsdotter denna gång följer med.

För att ej störa patienten, var middagsbordet dukadt i ett aflägset rum,
«kökskammarn.» Sällan eller aldrig, har jag varit bland så okonstlade,
trefliga och aktningsvärda menniskor. Vettenskaplig bildning,
verldskännedom och menniskokärlek, äro hufvuddragen i Ludvig Lurhjelms
karakter; hans väsende är öppet och okonstladt. Förhållandet mellan
honom och hans brorsdotter är, som det ¯borde vara¯ mellan far och
dotter, icke så som man tyvärr ofta finner det i verkligheten. Huru
enkla, anspråkslösa, och husliga äro ej de unga flickorna. Hjertats
godhet gör här jemnlikhet. Leonna är en blomma uppvuxen i den fria
naturen; Ottilias uppfostran deremot är vårdad af en mästares hand, och
likväl omfatta de hvarandra med en sällsynt vänskap. Man ser, att
ömsesidig aktning och ömsesidigt förtroende är och blir grundvalen till
en känsla, som försvinner blott med lifvet. Undrar du, huru undertecknad
kommit sig till sådana djupsinniga observationer? ¯Goda sällskaper
smitta liksom de dåliga¯.

Ivanoff var vaken, utan feber, men ganska matt. Han igenkände mig snart
och tryckte min hand, men förmådde ej tala, och återföll i en dvallik
sömn. Surprisen syntes höra till ordningen för dagen.

Vi sutto alla omkring det lilla bordet, flickorna med sömarbete, den
gamla med sin stickning. Jag skar upp en blyertspenna för att teckna ett
broderimönster för Leonna. Onkel Ludvig föreläste oss med verklig talang
några sidor ur Oberon. «Orest,» en vacker svart pudel — i parentes
sagdt, mycket firad af Ottilia, emedan densamma, genom sitt skällande,
kommit dem att observera majorens olyckshändelse på vägen — satt äfven
lik en ganska uppmärksam åhörare framför sin husbonde och såg på honom
med sina kloka ögon.

På en gång lyssnade hunden och syntes orolig; ett skrapande på dörren,
åtföljdt af ett ängsligt tjut, väckte allas uppmärksamhet. «Garçon!»
utbrast Vasilij ovilkorligt och skyndade från sin herres säng till
dörren. Han hade rätt. Det trogna djuret hade försvunnit dagen före
deras afresa från Åbo — sannolikt instängdt af någon «liebhaber» — och
hade sedan sökt, följt, och funnit sin herres spår, ända hit.

Först fägnade han sig åt den glada Vasilij, och formerade en flygtig
bekantskap med Orest, som på sin herres befallning förhöll sig stilla.
Sedan äfven jag fått ett, ehuru ringa igenkännelsetecken, skyndade han
till sängen. Der reste han sig med fötterna mot kanten och slickade den
hand som låg ofvanpå täcket. Djuret hade magrat ansenligt, hvem vet
hvilka «egyptiska köttgrytor» han försakat för att följa sin herre i nöd
och lust! Ottilia sörjde genast för hans förplägning.

En stund derefter kom läkaren; han gaf det bästa hopp, ty svullnaden
började lägga sig. En biljett från Schalinsky gaf mig tillkänna, att
General en chef under sin genomresa skulle inträffa följande afton i
Lovisa. Jag måste således tillbaka med doktorn, som likväl dröjde qvar
öfver natten.

Denna opåtänkta hastiga bortresa förstämde oss något; jag anses redan
för en bekant i huset. På läkarens inrådan, som ville ha ett ostördt
lugn för sin patient, begåfvo vi oss i andra rummet, och trefnaden
infann sig åter.

I anledning af några jemförelser mellan landt- och stadslif, yttrade
jag, att jag denna sommar vore i tillfälle att någorlunda njuta det
förstnämnda, emedan jag, jemte ett par kamrater, skulle ha uppsigt öfver
ett arbetskommando, som skulle rödja upp en vidsträckt plan invid X
kyrka i N. socken, för att göra planen tjenlig till exercis.

«Ack hur roligt!» utbrast Leonna, «vi bli då grannar! Väl ligger
Grönskog två mil derifrån, men hvad vill det säga? Jag får ofta följa
med pappa till kyrkan om söndagarna. Det rödmålade huset nära invid
planen tillhör pappa. Det vindsrum, som har sina fönster åt den sidan,
är min kammare. Vi kunna då åtminstone utbyta en helsning, till dess
kusin Feodor blir bekant med pappa.»

I detta glada öppna förtroende ligger ej en skymt af koketteri. Hon
anser mig som en barndomsbekant, en nära slägting. Måtte hennes
föräldrar tänka på samma sätt! Jag erhåller då lätt inträde i deras hus.
Väl lär jag då äfven få den äran, att räkna någon sort aflägsen
skyldskap med en viss sikter af samma namn, men huru nära, det har jag
aldrig velat fråga, ty på den krabaten spiller jag icke ett ord.

Det var endast ett löst rykte, som lockade mig ifrån Rönnbacka. Jag har
således haft tid att skrifva ett så vidlöftigt bref. Du ursäktar väl din
pratsjuke vän

                                                               ¯Feodor.¯

När löjtnanten efter fem dagars frånvaro, åter kom till Rönnbacka,
mottogs han af fru Palman, som sysselsatt i köket, endast kunde be honom
stiga in i salen. Majoren låg i mera upprest ställning, armen låg
spjälad. Garçon utgjorde hans enda sällskap.

Vänskapsfullt räckte han den friska handen mot vännen, som å sin sida
fägnade sig öfver de omisskänneliga tecken till återkommande helsa, som
röjdes i majorens utseende.

«Ja du har rätt, jag känner mig ofta må bättre än före den händelsen,
som bragte mig på detta läger,» svarade majoren, «och din närvaro skall
bidraga att muntra mitt sinne. Om din förra härvaro har jag icke redigt
begrepp, ty många fantasibilder omgåfvo då mitt plågoläger, och jag vet
ännu knappt, hvad som varit dröm eller verklighet.»

Feodor lyckönskade honom att vara under så goda menniskors omvårdnad.
Tacksamt erkände majoren detta, och tillade: «numera ser jag likväl
ingen annan omkring mig, än den goda gamla frun, ty min hederliga värd
reste bort i förgår, och ändå förekommer det mig stundom, som om jag
betjenades af osynliga händer, eller att en skyddsengel vakade öfver
mig, när jag slumrar, men som genast försvinner, när jag vaknar. Det är,
jag finner det nog, en lemning af de fantasier febern alstrade; ty när
jag denna morgon frågade Vasilij, hvad han tänkte derom, svarade han
endast med ett skakande på hufvudet, och ett eget tvetydigt leende.»

Feodor ville ej ingå i någon förklaring öfver denna andesyn, men lofvade
underrätta sig om något ungt fruntimmer icke varit i rummet, under dessa
senare dagar.

Fru Palman kom nu in och bjöd löjtnanten i sitt rum, för att äta
frukost.

Der träffade han Ottilia; ehuru hon vänligt kom honom till mötes, och
syntes fägna sig öfver hans ankomst, syntes hon honom blek, nästan
sorgsen.

«Mår fröken icke väl, eller har något obehagligt inträffat?» frågade han
sluteligen.

«Nog mår jag bra, men jag är ledsen öfver att onkel just måste resa
bort, när jag så oförmodadt skulle förlora Leonnas sällskap; här sitter
jag nu allena, nästan som en fånge, och vantrifs så der smått.» — — —

Feodor hade med säkerhet trott sig här återfinna Leonna, men smärtsamt
träffade honom underrättelsen om hennes frånvaro; ty dessa dagar hade
lärt honom inse, huru dyrbar hon var för hans hjerta. Han frågade om
orsaken till hennes förut icke påtänkta bortresa.

«Den känner jag icke, och derföre är jag mest orolig. Onkel hade nyss
rest bort i förgår, när Leonnas bror kom hit, med befallning från
fadren, att hon genast skulle komma hem.»

«Har fröken Leonna en bror?» frågade Karlowitsch med en obehaglig aning.

«Kan löjtnanten vara okunnig om, att Maria Smitts förlofvade är Leonnas
halfbror?»

«Namnet har väl ledt mig på den förmodan, att de vore slägtingar, men
icke att ¯han¯ kunde vara en engels bror. — — Det är jag, som
beklagligtvis, genom en fördömd pratsjuka, gifvit anledning till denna
frökens förlust.»

Ottilia bad honom förklara sig närmare.

«Hemkommen härifrån, mötte jag mamsellerna Smitt på gården. Den äldre
frågade, hvarifrån jag kom, hvarföre jag rest bort så hals öfver hufvud.
Med få ord omtalte jag major Ivanoffs olyckshändelse, och att han varit
lycklig nog att här finna deltagande och vård. Jag var dum nog att
tillägga: det jag om några dagar åter skulle fara och se efter honom. Då
nu frökens bror, som visste henne vara här, erfor detta, så ville han
väl åter visa ett prof af sin hatfullhet, sin ovilja mot mig.»

Fru Palmans inträde afbröt ämnet, och talet föll på majoren; löjtnanten
hoppades snart se honom återställd.

«Tror ni det verkeligen?» frågade Ottilia lifligt. Derefter tillade hon
något förlägen. «På två dagar har jag — knappt sett honom.»

«Och likväl tror han sig märka ett huldt väsende, som ofta omsväfvar
hans läger, ehuru hon genast försvinner, så snart han vill öfvertyga sig
om synen är verklighet, eller ett foster af inbillningen.»

Ottilia rodnade lätt för hans forskande skälmska blick. «Nå visserligen
har jag någongång, när han slumrat, smygt mig in i rummet, för att
obemärkt se efter att ingenting felades. Fru Palman har mycket att göra
— äfven står der en byrå som innehåller saker» — — — —

«Men hvarföre har fröken förbjudit Vasilij att tala om er för sin
husbonde?»

«¯Allt¯ vet löjtnanten också!»

«Och hvarföre vill icke fröken visa sig?» frågade han allt mera
enträgen.

«Hvarföre?» sade hon. «Emedan den person, för hvilken majoren ansåg mig
under sin yrsel, sannolikt har, för att dömma af några hans yttranden,
blifvit skild från honom, antingen genom döden, eller på något annat för
honom ganska smärtsamt sätt. Hvarföre då nu upplifva dessa sorgliga
hågkomster genom min åsyn, innan han är fullkomligt återställd? — Han
har emedlertid glömt sina fantasier, och jag är en likgiltig, för honom
alldeles fremmande varelse.» En liten ofrivillig suck smög sakta fram.

«Jag delar icke frökens åsigt af saken,» invände löjtnanten. «Detta
förhemligande verkar ofördelaktigare på hans fantasi, än verkligheten;
för den skola säkert alla skuggbilder försvinna. Gör mig derföre till
viljes! Tillåt mig att presentera er.»

Synbart öfverraskad, frågade hon något förlägen, om det icke vore bättre
att afvakta onkelns återkomst; men af farhåga att detta hade utseende af
tillgjordhet, ändrade hon genast mening, och gaf sitt bifall.

Gerna hade Feodor, af ungdomlig nyfikenhet och öfverdåd, velat
öfverraska sin vän genom Ottilias oförberedda närvaro, för att se
hvilket intryck detta gjorde, men hans bättre känsla nekade. Majoren
underrättades om rätta förhållandet, likväl med undantag af deras
fransyska konversation — ett förbehåll som han måste gå in uppå. Några
ögonblick senare förde han Ottilia jemte fru Palman till hans säng.

Majoren bad honom tolka sin hjertliga tacksamhet för all den omvårdnad
de skänkt honom, och anhöll om deras fortfarande godhet och tålamod.

Under det att löjtnanten öfversatte majorens ord, höll denne Ottilias
hand, som hon rodnande lemnat honom, och han betraktade henne nu med
blickar, hvarur åter en känsla af glädje och liflig öfverraskning
strålade. Nästan utom sig, ropade han: «O huru lik hon är min aflidna så
smärtsamt saknade syster Anna!»

Den unga flickan, som ej förstod meningen, men väl hörde honom med
häftighet uttala det namn, han under yrseln gifvit henne, drog darrande
händerna tillbaka, och ville aflägsna sig; men löjtnanten höll henne
qvar och förklarade orden. Då lade hon sjelfmant sin hand i den hand
majoren ännu framräckte, och sade med en vacker blick, en engels leende:
«O säg honom, att så länge han vistas här hos oss, skall jag söka
ersätta denna syster.»

«Säg honom det sjelf på ett språk, som han efter hvad jag förmodar,
numera ej förnekar,» sade Feodor leende.

«Nej, nej, icke nu, tillåt att jag aflägsnar mig» — —

«Gör icke det, det kunde oroa honom, men skänk oss litet musik.» Hon
biföll genast, och Feodor samtalade undertiden sakta med majoren, som
med synbart nöje lyssnade på tonerna.

När de sedan åto middag i andra rummet, frågade löjtnanten, hvarföre hon
ej ville tilltala majoren på fransyska. Hon teg några ögonblick, men
sade sedan bestämdt: «Det sker icke, så länge löjtnanten är här. Kanske
sedermera; kanhända äfven icke.» Då han deröfver undrade, fortfor hon:

«Ni har ju sjelf sagt, att majoren förnekat all kännedom af detta språk,
onkel har erfarit detsamma; när vi nu icke känna motiverna till detta
handlingssätt, och ingen anledning äga, att derunder tro något mindre
godt, så vore det ju odelikat, om jag utan nödtvång, begagnade mig af en
upptäckt, omedveten af honom sjelf. Dock min tanke gäller icke för
löjtnanten,» tillade hon, liksom af fruktan att förolämpa honom. «Ni kan
ju sjelf försöka er lycka.»

Men han tillstod gerna, att fastän majoren alltid behandlat honom som en
vän, han ingalunda tilltrodde sig att utforska något, som denne ville
dölja.

Senare sutto fruntimren och arbetade vid lilla bordet nära fönstret;
löjtnanten föreläste sin vän ur den af honom medförda tidningen «Ryska
Invaliden.»

Vasilij smög tyst omkring på afstånd, noga iakttagande sin herres minsta
vink; den komiskt förnöjda uppsyn, hvarmed han understundom strök sina
sträfva mustacher, sade att det var något som gladde den trogna karlen
in i själen.

Äfven Garçon var beställsam; än satt han framför sin herre med
framfötterna på dennes bröst; än visade han Ottilia sin hyllning, liksom
glad, att hon nu åter var här inne. Hon lutade sig ned och smekte
hunden, men då hon af qvinlig instinkt, utan att lyfta ögonen från sitt
arbete, märkte, att hunden sedan erhöll dessa smekningar fördubblade af
sin husbonde, upphörde hon alldeles dermed, ehuru Garçon manande lade
tassen på hennes knä. En skälmaktig sidoblick från löjtnanten, kom henne
att rodna; hon steg upp sägande: «hunden vill säkert ha mat,» och
lockade honom med sig ut.

Läsningen fortfor, de båda militärerna utbytte derom sina tankar. I
sista nummern förekom, att en viss grefve af en högt uppsatt familj,
sjelf känd för sina fordna militäriska framgångar, och i senare åren
värderade diplomatiska talanger, nyligen aflidit under en resa till sina
gods vid polska gränsen.

En dof suck från majoren gjorde Ottilia, som återtagit sin plats, häpen.
Hon lade sakta sin hand på löjtnantens arm, för att väcka hans
uppmärksamhet på den förstenade, som låg der blek, med handen
krampaktigt knuten på bröstet, liksom det felats honom luft. Utan att
förstå något af det lästa, anade hon dock, att innehållet verkat denna
sinnesrörelse, och bad löjtnanten upphöra. En stund låg majoren orörlig,
liksom sluten inom bittra minnen. «Läs om den sista artikeln,» sade han
sedan, liksom ingenting passerat. Löjtnanten gjorde så.

«Han är då död, och der han får svara för allt, allt! Gud vare hans själ
nådig!» sade han sakta, och korsade sig andäktigt.

Nyfikenhet var, vi tillstå det, löjtnant Feodors hvardagssynd; nu var
den kanske förlåtlig, men aktningen och kännedomen af majorens karakter
förbjöd hvarje fråga. Han kunde likväl ej förbjuda sina anletsdrag att
se något frågvisa ut. Den andra blef det också varse.

«Jag ser Feodor Karlowitsch,» sade han, «att det väcker din förvåning,
huru jag synes känna mera om denne man, än måhända många andra; en man,
hvars ställning i samhället varit så vida skiljd och upphöjd öfver min;
men du ¯frågar¯ icke, och det är bra, ty nu hvarken kan eller vill jag
besvara någon fråga, men framdeles — kanhända snart — nu önskar jag vara
allena.»

De lemnade honom i ro. Med illa dold oro sökte Ottilia forska efter
orsaken till föregående uppträde. «Bara icke den obehagliga nyheten
skadar hans helsa,» sade hon.

«Det tror jag icke» svarade löjtnanten. «Sjelf kan han rimligtvis icke
stå i något förhållande till den man, hvars död han erfor genom
tidningen.» Han meddelade henne den högt uppsatte mannens namn och
titlar.

Löjtnanten återreste samma afton till staden.

Dagen derpå under paraden mötte han unga Nordenskans, ett triumferande
hånlöje på dennes ansigte kom löjtnantens galla att jäsa, men tjensten
gick framför allt annat, och när han med kallare blod eftersinnade
saken, insåg han huru löjligt det varit att grondera öfver en sak, som
aldrig blifvit uttalad i ord, som endast hade en misstanke till grund,
bekräftad af en försmädlig min, i ett honom förhatligt ansigte.

                  *       *       *       *       *

Genom en resa i tjensteärender, gick det ut några veckor, innan löjtnant
Feodor Karlowitsch åter kunde disponera om ett par dagar, och resa till
Rönnbacka. Det var hög tid, ty efter hvad han hört, var kapten Lurhjelms
fartyg segelfärdigt.

För att öfverraska sina vänner, lemnade han sitt åkdon ett stycke från
gården, och lyckades komma obemärkt i förstugan. Här såg han
förberedelser till afresa: tvenne stora reskoffertar och Vasilij, som
sorgfälligt lade in majorens paraduniform i en kappsäck. Han förstod
genast löjtnantens tecken att vara tyst, och visade med en slug min på
den halföppna salsdörrn.

Ottilia satt vid det lilla bordet, vid hennes sida majoren. Hon hade
nyss förseglat ett bref, och lutade nu sitt hufvud mot Ivanoffs axel,
omfattad af hans högra arm, den andra var numera endast lätt spjälad.
Han talade och hon svarade, med dessa ljufva kärleksfulla ord, som
upprepas i variationer af alla älskande; som återgifna på pappret äro
interjektioner utan sammanhang, men gifna och mottagna uttrycka tvenne
varelsers lycka, hvilkas hjertan anat, sökt och funnit hvarandra. — —

Osedd af dem njöt Feodor några ögonblick af denna syn. Sedan störde han
dem genom en liten rörelse och båda sågo sig om. Ottilia rodnade väl vid
hans åsyn, men förebrådde honom vänligt hans långa frånvaro. Ivanoff
skakade vänskapsfullt hans hand, och sade detsamma, och båda talade
fransyskan, som nu syntes vara det öfvervägande språket i huset, ty
onkel Ludvig talade det äfven när han kom in, ehuru ej så ledigt som
majoren. När Feodor anmärkte dennes färdighet, svarade han:

«Till mitt femtonde år talade jag det dagligen och stundligen med min
mor, en infödd fransyska, sedan blott när jag någon gång återsåg hemmet,
men skild från mor och syster har jag af föresats ej talat detta språk
förrän» — — —

«Du skådade mig,» inföll Ottilia skämtande.

«Du har rätt, min älskade! men de första gångerna var det alldeles
omedvetet, men» — —

«Sedan lockade jag fram det med min lilla fransyska visa,» inföll hon
åter.

«Ja, men ödet hade emedlertid frisagt mig från min något besynnerliga
föresats, och jag hade redan beslutit att på detta för mig så kära språk
tolka mina känslor för dig, min tacksamhet för din onkel. Då kom du lik
en seraf på sångens och tonernas vågor mig till mötes; vi träffades, för
att göra ett förbund för evigheten.»

                  *       *       *       *       *

«Ivanoffs hela väsende — skref Feodor till sin vän Alexander, — synes
förvandladt i poesi. Det fordna ofta stränga och befallande i tal och
hållning, har nu gifvit vika för en fridfull glädje och vänlig
eftergifvenhet för andras meningar; en innerlig kärlek har gjort hans
själ mild.

Ehuru opåtänkt en sådan förbindelse för deras unga fröken måste
förekomma husets medlemmar, synas dock alla vara nöjda dermed; åter ett
bevis på det välde, Ivanoff omedvetet utöfvar på sin omgifning.

Det är afgjordt att han följer sina blifvande slägtingar till
Petersburg, dit fartyget liksom af ödet är destineradt. Sedan han
föreställt fästmön för sin mor der, ämnar han besöka varma baden i
Tyskland. Ivanoff hyser det hopp, att Ottilia som hans maka följer honom
dit, i stället för att, som påtänkt var, passera sommaren i Lybeck.

Ottilia lemnade mig ett bref till Leonna. «Det blir väl något gammalt
innan löjtnanten kommer i hennes granskap, men det gör ingenting. Jag
har utomdess skrifvit till henne ett långt bref, afskickadt med deras
eget folk. Det här kan tjena löjtnanten som ett kreditif, om ni vill
göra en visit på Grönskog,» tillade hon med ett förtjusande småleende.

«Har fröken Leonna icke skrifvit, hvarföre hon blef hemkallad, eller var
det endast ett malicieust infall af hennes bror,» frågade jag.

«Så var det,» svarade hon; «ty fadren syntes förundrad öfver att hon nu
kom hem, och det med brodren till; men för resten belåten, ty han
saknade henne mycket hemma. Siktern hade äfven gifvit dem tillkänna, att
det skulle lysas för honom. Vid midsommarstiden kommer han med sin unga
fru, ty de skola bebo det hus fadren rår om nära kyrkan.» — —

Hvilken ond ande för då denna menniska alltid i min väg? När skall
Ivanoffs lycka en gång blifva min lott, om en sådan der Cerberus vaktar
porten till paradiset!

Genom dessa förträffliga menniskors bortresa förlorar jag mycket. De
hade blifvit min kärleks skyddsandar, hvem skall väl ersätta mig dem? —

«Trogen och ädel kärlek skyddar sig sjelf,» sade onkel Ludvig, till
hvilken jag ställde ofvanstående fråga, men mig tycktes, han dervid drog
en liten suck. —

¯Var blott¯ en ¯man, och du kan hvad du vill¯, säger Ivanoff. Jag vet
hvad han menar med ordet man, och måste dervid göra som publikanen. —
Äfven är det ganska lätt för den att prata, som redan hunnit i hamnen.
En annan kryssar ännu mot blindskär.» — — — —

                  *       *       *       *       *

Dagen före afresan reste Ludvig med Ottilia till Hertola, för att taga
afsked. Fru Lurhjelm var ensam och vid dåligt lynne, knotade öfver
allting och öfver sin man i synnerhet. «Icke kunde jag imaginera mig,»
sade hon, «när jag gifte mig och förde förmögenhet i huset, att jag
skulle bli lemnad så här allena, och vårdslösas af honom. Nu rustar han
bort mina pengar, och kanske en vacker dag få vi gå från gård och
grund.» Äfven Markoff var borta; hon hade nu ofantligt ledsamt.

Likväl muntrades hon vid tanken på Maria Smitts nära förestående
bröllop. Igenom sin goda vän fru Snabbeck hade hon noga reda på allt
hvad bruden skulle få och låta göra sig. — «Någon hemgift lär icke komma
i fråga,» sade hon, «men allt skall vara så fint och «prentsiöst»
kantänka, och de stackars köpmännen få väl sitta emellan! Önskligt vore
det att Hedda äfven snart fick sig man och en släng af slefven, medan
något finnes i grytan.» — — —

De på detta sätt entretenerade gästerne lemnade henne snart, och Ludvig
beslöt att från Petersburg skriftligen för sin bror yppa de utsigter,
som dottern hade; för hans fru nämnde de nu ej ett ord.

Efter ett besök i prestgården, ett annat vid den älskade modrens graf,
lemnade Ottilia den ort, som sett hennes barndom. Hvem vet när hon
härnäst återser den?

Gumman Palmans afsked från de bortresande afgick ej utan många tårar,
snyftande omfamnade hon dem alla; för major Ivanoff hade hon fattat en
nästan moderlig känsla. Vasilij hade minsann icke sparat att orda om sin
herres förtjenster. — Icke desto mindre pålade hon majoren att vara
Ottilia trogen, — ty ehuru gummans fördom mot ryssarna börjat vackla
ansenligt, hade hon ingen stor tanke om deras trohet i kärleken.

När alla voro borta, vandrade hon sorgsen i de tomma rummen och
småstökade; allt emellanåt torkade hon de ännu flytande tårarna och
utbrast slutligen halft skrattande, halft förtretad: «Jag tror minsann
att jag till och med saknar hundarna, och gamla fula Vasilij!» — —

                  *       *       *       *       *

Pingstdagen skulle det lysas första gången för Petter Nordenskans. Några
dagar förut reste han till sitt blifvande hem, för att ställa det i
ordning. Uppdraget att i herr Smitts namn bjuda far, mor och syster till
middagen den högtidliga dagen, skedde genom några skriftliga ord.
Nordenskans, mån om sina hästar, reste om fredagsafton till kyrkbyn, der
de ville tillbringa natten, för att dagen derpå fortsätta resan. Han
fann Petter mot förmodan ännu qvar der.

Under de sista fjorton dagarna hade omgifningarna storligen förändrat
sig; i stället för ett vanligt, enformigt landtlif — om man undantager
de tider när allmogen samlades vid årsmarknaden, eller en och annan
lodja eller skuta intog last i granskapet — herrskade här nu den
rörlighet och det buller, som tillhör ett läger, ehuru i miniatur.
Arbetet på planen var i full gång; här och der inöfvades rekryter,
utmärkta från de andra soldaterna genom gråa kläder med gula uppslag.
Brädskjul voro uppslagna till förvaringsrum för deras tross och
proviant. Ett annat sådant, men af ståtligare utseende, gjorde tjenst
som högvakt.

Parfymer af lök och jukt, något som vårt finska folk, dervid ovana, då
ännu icke kunde lida, inverkade tryckande på de båda fruntimrens
luktorganer.

Nyfikne att se sig litet omkring, företogo de en utvandring; Petter
följde dem. Han var till och med så artig, att han för första gången
lade Leonnas arm i sin. De mötte Schalinsky, som vände om och följde
med. Han underrättade dem att chefen, jemte en bataljon soldater och nya
rekryter, vore att förvänta inom fjorton dagar; planen skulle då vara i
godt skick. Man hade således nu fullt upp att göra.

Petter tog på sitt sätt ett ganska vänskapligt afsked af Schalinsky, som
följt sällskapet till deras port, försäkrade att «¯löjtnant Schalinsky¯
alltid vore en välkommen gäst i det hus jag snart kommer att bebo.» Den
starka tonvigt, han lade på dessa ord, undgick hvarken Leonna eller
Schalinsky, båda insågo dess dubbla mening och att motsatsen af
yttrandet gällde en annan person, som likväl ej blifvit nämnd.

Den äldre Nordenskans hade, som vi veta, öfverlemnat hela huset åt
sonen, med undantag af de båda vindsrummen. Det vackraste, med utsigt åt
planen och kyrkan, tillhörde hans fruntimmer, det åt gårdssidan honom
sjelf; likväl så, att om sonen erhöll någon resande gäst, skulle han få
begagna det sistnämnda. Nu föll det Petter in, att föreslå ett ombyte af
rummen. Under förevändning att fruntimren skulle störas genom bullret
från soldaterna och arbetsfolket på planen, ville han ännu samma afton
ömsa möblerna, men fadren upptog detta illa, och sade att allt skulle
bli vid förra beslutet, eller också kunde sonen ännu höra sig om efter
andra rum. Han vore i tillfälle att hyra dessa åt den hitförväntade
öfversten, men hade nekat honom, för att hålla det löfte han gjort
sonen, hvilket dock ännu kunde ändras.

Petter såg att han gått för långt, och lät saken falla. Man skildes
något förstämda.

Uppkommen i det omtvistade rummet, satte sig Leonna vid ett fönster,
under tankfull tystnad, medan modren med en för henne ovanlig ifver,
yttrade sin förtrytelse öfver styfsonens egennytta, som ville «slå allt
under sig.» Leonna teg, hon såg djupare in i hans karakter; han ville
blott hindra henne att se, och blifva sedd af Feodor. Modren lade sig,
men flickan satt ännu der och kastade tårfulla blickar till sin mormors
grafvård, som skymtade fram bland de unga träd, som omgåfvo kyrkogården.
¯Hon¯ hade redan uppfattat Petters sinnelag som gosse.

Hvad hjelper det att grubbla, tänkte hon sedan, och vände blicken åt en
annan sida. Det vidsträckta fältet var nu öde; endast en och annan ensam
soldat skyndade, lik en skugga, deröfver; men i skogsbrynet på afstånd
såg hon upptända eldar, omgifna af grå spöklika gestalter; manskapet
kokade och förtärde der sin tarfliga qvällsvard — belöningen för dagens
möda. På några ställen lågo de mättade redan försänkta i djup sömn,
under det en och annan kamrat i väntan ännu satt på någon sten, och
knäppte på den tvåsträngade balalajkan, gnolade en enformig sång, som
kanske i minnet försatte honom bland de sina, i den långt aflägsna
hembygden.

Modren manade Leonna att lägga sig. Leonna kunde icke sofva, det var så
qvaft, tyckte hon; derföre steg hon sakta upp, svepte den lätta
sängfilten omkring sig, och öppnade varsamt fönstret för att få inandas
den uppfriskande nattluften. Allt var nu tyst och den djupa skymningen
tillät henne endast se de mest markerade föremålen.

Redan i beråd att sluta till fönstret och lägga sig, trodde hon sig höra
fotsteg. Hon lyssnar, och snart blir hon varse en karl, efter utseendet
en soldat, som stadnar under hennes fönster. Hon tordes icke luta sig
framåt, af fruktan att bli sedd, men snart hör hon toner af ett
instrument, — kanhända äfven af en balalajka, med flera strängar — äfven
sång. Smårädd lyssnade hon på den vackra rösten; orden voro ryska, men
melodin hade hon förr hört, hvar och af hvem, kunde hon likväl icke nu
påminna sig. Med hvarje vers uttalades orden allt tydligare. Det var
liksom sångaren velat öfvertyga sig, att ingen obehörig lyssnade i
granskapet; säker derpå bibehöll han tonen, men sjöng nu tydligt och
klart:

                «Komm fein Liebchen, komm an's Fenster,
                Alles still und stumm,
                Nur Verliebte und Gespenster
                Wandeln jetzt herum.

Midnattstimman, granskapet med begrafningsplatsen, mörkret, och hvem vet
hvilka andra känslor, drefvo Leonna att hastigt, men likväl sakta
tillsluta det på glänt hållna fönstret; med en liten feberrysning
skyndade hon i säng, drog täcket öfver hufvudet och somnade snart.

Hon väcktes af modren, som småknotade öfver resan, dess ändamål och
Petter, som väckt henne genom en bultning på dörren med anmaning åt dem
att skynda sig.

När Leonna var klädd gick hon till fönstret, tvekande om nattens
äfventyr var dröm eller verklighet. Då såg hon Feodor och Schalinsky gå
förbi; båda sågo upp och helsade. Det var således Feodor, som gifvit
serenaden.

Liksom jagad, skyndade hon ned, på det Petter ej måtte draga några
slutsatser, om han hört något och sett dem helsa.

Eftermiddagen var långt framliden när de togo in på Rönnbacka, i tanke
att endast låta hästarna hvila en stund och sedan fortsätta resan, men
fru Palman öfvertalade dem lätt, att stadna qvar öfver natten.

Petter reste bort med skjutshäst. Far och mor togo sig en liten lur på
maten; Leonna var glad att få språka med gumman Palman. Ännu hade de
ingendera hört något från de bortresta vännerna, men kanske låg der bref
på postkontoret i Lovisa.

                  *       *       *       *       *

Furuskogen vid vägen doftade, och nattdaggens perlor glänste ännu i
morgonsolen på det späda björklöfvet; när vårt lilla sällskap redan var
på väg. De hade lofvat fru Palman att återkomma till natten. Alla tre
tyckte hvar för sig att luften blef tyngre, ju närmare man nalkades
målet för resan.

Efter aftal steg man ur der Petter bodde; der besörjdes äfven toaletten.

Middagsgästerna utgjordes af magistratens herrar och deras fruar; några
af husets närmaste bekanta, och några aflägsna slägtingar, som i
anseende till sin ringhet, ej deremellan umgingos i deras hus, men
hvilka man nu ansåg för en samvetssak att bjuda vid detta tillfälle. De
sutto der på sitt sätt utstyrda till det bästa, men oändligt förlägna.

Bland herr Smitts närmaste bekanta, saknades doktor Ström med fru. Vid
slutet af måltiden höll värden med glaset i handen parentation öfver
denna förlust. Några af herrarne vexlade blickar; och borgmästaren, som
innehade hedersplatsen vid brudens sida, frågade om det var på kapten
Nordenskans' ägor, som doktorn upptäckt «¯den undergörande källan¯.»
Skrattande svarade den tilltalade, att han aldrig hört någon sådan
omtalas. «Och likväl skall den, efter hvad jag hört sägas, icke ligga
långt ifrån kyrkan,» anmärkte den förra.

Petter Nordenskans upplyste då, att det var på landtmätarboställets
mark, som doktorn funnit en källa, den han ansåg vara minerel. «Hvem
bebor bostället?» frågade någon. «Ingeniör A—» var svaret.

«Ha, ha, ha!» skrattade borgmästaren, «då faller ju allt inom slägten.»

                  *       *       *       *       *

I en liten trädgårdstäppa på gården, der ännu jorden behöll sin
ursprungliga gråa färg, fastän här och der, en näsvis ärt stack upp sin
gröna näsa, hade den omtänksamme herr Smitt placerat ett gungbräde. Vi
se det upptaget af fruntimmerspersonalens «grädde,» fru Snabbecks
auditorium denna gång. De hade vid middagsbordet, när frågan var om
doktor Ström, sett henne se oändligt mystisk ut, och bådo henne nu
enträget att säga hvad hon visste.

Som min penna är för trög att följa det snabba loppet af hennes tunga,
vill jag endast ge ett utdrag, förutgånget af en och annan upplysning om
personen.

Ström, som i flera år varit stadens enda läkare, hade i senare tider
erhållit en medtäflare i professionen, som minskat hans praktik och
inkomst. Bekymmersamt nog för en husfader med åtta barn, der de äldsta
döttrarna vuxit upp med de anspråk, förmodad skönhet och småaktig
titelhögfärd alltid ge åt en försummad huslig uppfostran.

Så länge han ensam varit herre öfver de goda stadsboarnas helsa och lif,
var han förbehållsam i sitt väsende; i de muntraste samqväm förföll han
ofta i distraktioner; ty han ville bli ansedd för en mäkta lärd man. Men
sedan han sett sin antagonist omtyckt och sökt för sitt behagliga och
muntra umgängessätt, utan att man derföre satte hans kunskaper i fråga,
gjorde Ström en frontförändring i hela sitt väsende. Han spelade
muntergök, radoterade, berättade anekdoter — qvicka i hans egen tanke,
plumpa och tvetydiga i andras. Det oaktadt förlorade han den ena bättre
kunden efter den andra.

Af harm öfver det tvång han, för att bibehålla krediten, ålade sig i
umgänget med fremmande personer, tog han igen sin skada hemma, der han
spelade hustyrann. Aldrig kunde den stackars hustrun göra eller tala
honom i lag, så mycket mera, som hon ej kunde finna sig vid hans nya
sätt att vara. Missaktad af mannen, blef hon det äfven snart af barnen,
som gjorde nästan hvad de ville.

Nu inträdde en lofvande tidpunkt för vår eskulap. Ryssarne togo landet i
besittning, ett sjukhus inrättades och han erhöll läkarevården;
patienternas antal ökades med hvarje dag; besynnerliga rykten gingo —
dem lemna vi derhän — nog af, husets affärer antogo ett bättre utseende,
åtminstone till det yttre.

Ström hade genom en för honom lycklig händelse blifvit chefens läkare,
och man vet huru underordnade gerna följa sina förmäns exempel. Alla
dessa kunder var han nu i fara att förlora, till och med de damer, som
bodde i hans hus; de skulle nemligen äfven passera den vackra årstiden i
närheten af sommarlägret.

Vid första säkra notisen om denna för honom så menliga flyttning, reste
doktorn till sin svåger ingeniör A., der han var så lycklig att upptäcka
«den undergörande källan.» Aldrig var den förut omtalad som minerel,
ehuru förmodligen begagnad af boskapen och någon törstande arbetare
under höbergningstiden, ty källan var belägen i ett dike, som skiljde
ängen från småskogen.

Hans fiender — (och hvilken är den upptäckare före och efter Columbus,
som ej haft eller har sådana?) — påstodo väl, att källans vatten icke
var annorlunda beskaffadt än det som fanns i andra brunnar deromkring,
men hvad påstår ej okunnigheten? Ström satte sig öfver allt sådant
«prat.» Der gräfdes och arbetades: ty en väg anlades, ett hus af bräder
öfverbyggdes den med brunnskar försedda källan.

Hans syster fru A. åtog sig mathållningen. Granskapets nuvarande och
blifvande ungdjur tingades o. s. v.; och alla hjul sattes i verksamhet
att samla brunsgäster. För att ingifva förtroende, skulle hela doktorns
familj begagna helsovattnet. Frun emot melankoli, härledande sig från
svag mage; den äldsta dottern mot finnar, den andra för svagt bröst; en
hade haft kikhostan, och «kläpparna» (med denna benämning hedrades den
yngre upplagan) för åtskilliga barnkrämpor. Doktorn sjelf, ofta ansatt
af reumatism, beklagade oupphörligt att han i år ej hade tid att begagna
detta herrliga remedium, men sökte dertill öfvertala alla andra.

                  *       *       *       *       *

Under tiden damerna språkade här, ventilerade herrarne samma ämne på
sitt vis. Mången, hvars yttre menniska syntes antyda helsa och välmåga,
men som dock pustade vid hågkomsten af sin gikt och podager och andra
krämpor, skulle visst haft lust att försöka denna universalkälla, men då
Ström icke var deras läkare, och den andra gjorde åtlöje af alltsammans;
utomdess den — den — fördömda dieten! — man ville således med tålamod
afvakta utgången.

Den enda glädjen Leonna haft af resan, var ett bref från Ottilia,
inneslutet inom Hertola herrns kuvert, lyckligtvis var han äfven hos
Smitts.

Der hvarken kunde eller ville hon öppna sitt bref, och det var midnatt
innan de uppnådde Rönnbacka. Fru Palman hade ej heller blifvit lottlös.
Hon och Leonna stego upp i god tid, för att, medan de voro allena, läsa
och meddela hvarandra sina nyheter.

Med den henne egna rörlighet, bröt fru Palman sitt omslag, det innehöll
tvenne oförseglade skrifvelser, den ena från kapten Ludvig, den andra af
okänd hand, och inneslutet i denna senare, ett papper, så fint, att hon
ej sett dess make, med för henne besynnerliga stämplar och figurer.
«Herre Jemine! Hvad kan detta betyda?» utbrast hon.

«Söta min goda fröken, kom hit och se,» sade hon ifrigt. «Jag tror att
den goda majoren skrifvit mig till, men hvad kan detta vara för ett
papper? Månne det är respass han sänder mig, och vill att jag på gamla
dagar ska' komma till Ryssland? Det felades ännu! Söta fröken läs,
sannerligen jag vet om det är ryska eller svenska, ty bokstäfverna hoppa
för mina ögon.»

Gummans ifver föll visst i det löjliga, men Leonna nändes icke småle.
Det mysteriösa pappret var en 50 rubels sedel. Gumman hade aldrig sett
någon sådan förut. Brefvet var på svenska och lydde så:

      ¯Goda Babuschka¯!

Jag skrifver nu för första gången svenska — ehuru efter förskrift, men
egen diktamen — och tackar för den omvårdnad du gaf den sjuka «Ryssen,»
som nu är fullkomligt frisk till sin arm, och outsägligt lycklig. I
morgon reser han med sin majorska — du vet väl hvem jag menar? — till
södra Tyskland, och hoppas återkomma frisk och lika, kanske ännu
lyckligare. Tag med vänskap emot inneliggande, som ett ringa bevis af
min erkänsla.

                                                    ¯Konstantin Ivanoff¯
                                                        major.

«Det är mycket penningar, jag har icke förtjent denna godhet.» Likväl
var hennes glädje vida mindre än förut.

Leonna återtog sitt eget kära bref. Det var ett varmt älskande hjertas
utgjutelse öfver sin lycka, sin sällhet att hafva funnit en rättskaffens
man, hvars ädla hjerta, ensamt och uteslutande tillhörde henne. Ottilias
blygsamhet och ringa egenkärlek fann sig ej värd all den ömhet, den
moderliga kärlek, hvarmed hon omfattades af sin svärmor. «Du skall genom
mig framdeles lära känna denna aktningsvärda fru, och alla de öden hon
genomgått,» skref Ottilia, «då skall du äfven fatta och förstå min
Konstantin.»

Brefven hade ej kommit postvägen, utan med en resande.

Under hemvägen sade Nordenskans sig äfven medföra ett bref till en rysk
officer i kyrkbyn. «Får nu se, om jag får reda på honom,» tillade han.
«Detta namn var obekant både för Petter och Hedda Smitt, som eljest har
reda på deras namn, men härute skall han finnas.»

Detta var sagdt liksom i förbigående, utan väntan på något svar.
Nordenskans var ingen tvärvigg; men sedan svärmodren lemnat dem, började
han aldrig något, som kunde få namn af samtalsämne hemma. Det lönade
icke mödan, tyckte han; men Leonna tog nu mod till sig: «Får jag se
brefvet, söta far.»

«Deraf lär ¯du¯ visst bli klok, men se der,» svarade han skrattande.

Med af glädje rodnande kinder, läste hon den af majorens hand skrifna
adressen. Blygt höjde hon ögat till sin far: «Jag vet bättre besked än
pappa tror. Det är från major Ivanoff till löjtnant Karlowitsch, den
samma, som Smitts benämna sin «tyska inqvartering.»»

«Prat! Skulle icke då så väl Petter som flickorna vetat detta?»

«Ja visst är detta litet besynnerligt. Han är icke alls känd af dem
under sitt tyska familjenamn; utan efter ryssarnas plägsed, kallas han
vid dop- och farsnamn. Harlinghausen kunna de ej riktigt uttala.»

Fadren såg på henne med bra förvånad uppsyn: «Hur böfveln vet du då allt
det der, flicka?»

Leonna berättade då, att hon träffat löjtnanten på Rönnbacka, och att
han var en mycket god vän till major Ivanoff. Han hade sjelf gifvit dem
denna förklaring.

«Och det der har du ej talt om förut. Huru kommer det till?»

«Förlåt söta far, men pappa har för mycket att tänka på, att jag skulle
våga — — begynna ett för pappa likgiltigt ämne; utomdess är ju han och
Petter ovänner.» — — Fadren svarade endast med ett: Hm!

Allt mera dristig vorden, fortfor hon: «Emedlertid var det icke rätt af
mig, ty vet pappa, att löjtnanten är slägt med oss?»

«Yrar du, flicka?»

«Nej visst icke. Det förundrar mig, att namnet Harlinghausen är pappa så
fremmande. Jag har hört det mycket ofta. Löjtnanten är systerson till
pappas egen svägerska, tant Elise.»

«Så, så, nog lär jag då äfven hört det någongång, men hvad angick mig
hennes tyska slägtingar? Om löjtnanten är en bra karl, skall det fägna
mig att göra hans bekantskap, äfven för slägtskapens skull,» tillade han
leende.

«Men Petter?» — —

«Hvad bryr jag mig om Petter! Jag gör hvad mig behagar, och umgås med
hvem jag vill.»

Leonna hade gerna fallit sin far om halsen för dessa ord, men hvad hade
han då tänkt?

Färdiga för hemresan stodo mor och dotter morgonen derpå och sågo utåt
planen. På afstånd upptäckte Leonnas goda ögon Feodor, som utdelade
befallningar bland de arbetande. När fadren inträdde, gaf hon detta
tillkänna, med förfrågan om brefvets aflemnande.

«På sådant der lappri har jag nu icke tid att tänka» svarade han tvärt,
«brefvet skickade jag till deras högvakt. Jag har fått en fördömdt
ledsam nyhet. Några rysskäringar ha pingstdagen genom sin oförsigtighet
tändt eld på Greta Lisas stuga; det arma folket lär ha förlorat allt
hvad både de fått och förvärfvat.»

Både mor och dotter frågade huru det gått till.

«Det vete —! Kom nu, vagnen väntar. Reda skall jag ha på saken!»

Greta Lisa, uppfödd på Grönskog, var en rask och arbetsam qvinna, gift
sedan flera år med en, som från gossåren varit i tjenst hos kapten
Nordenskans. När de gifte sig, blef hon, på sitt vis, väl utstyrd af fru
Igeldorf. Kapten skänkte honom timmer till en rymlig stuga, som
uppsattes på halfva vägen mellan Grönskog och kyrkbyn. Mannen var
skomakare om vintern; sommartiden for han till sjöss.

Pingstdagen tog Greta Lisa sin yngsta gosse med till kyrkan, ty hon fick
åka med en bekant från herrgården. Den andra lemnades hemma under en
gammal inhysesgummas vård, som äfven förmanades att se efter ryssarna
och elden. Der bodde nemligen två soldathustrur, hvaraf en talade
finska. De bakade försäljningsbröd. Innan värdinnan for till kyrkan,
hade redan den ena vandrat af med sin korg på hufvudet; den andra
väntade på det som ännu var qvar i ugnen. De hade om helgdagarna god
åtgång på sitt hvetebröd bland landtfolket på kyrkbacken.

En timme senare kom en officer ridande utåt vägen. Han såg att tjock rök
steg upp från detta enstaka hus och som han äfven kände att der bakades
försäljningsbröd, red han dit för att varna qvinnorna; då varseblef han
eldslåga uppstiga från taket. Han band hästen vid ett träd, och skyndade
dit; ingen menniska syntes till. Han ryckte upp dörrn; rök och sedan
lågor mötte honom. Då erinrade han sig ett fönster på motsatt sida,
derifrån såg han, att stugan nu, sedan dörren kom upp, blifvit temligen
fri från rök. Han trodde sig höra ett qvidande i rummet, och som ingen
tid var att förlora, slog han in rutorna och bröt ut fönsterbågen; med
svårighet trängde han sig in genom den trånga öppningen; qvidandet
fortfor, han följde ljudet; i en brädsäng under taket fann han en
qvinnsperson nästan sanslös, han drog henne ned, och sköt henne sedan ut
genom öppningen; derefter kastade han ut allt hvad han öfverkom af
kläder, husgeråd och verktyg. Han sökte till sluts berga de sängkläder
hvarpå qvinnan legat och fann ännu en mensklig varelse. Det var en
gosse. Sjelf nästan qväfd af rök och utmattad af ansträngning, bar han
barnet uppåt skogen, medan gumman, som nu repat sig, bergade sakerna
undan elden längre bort. Nu kom kyrkfolket utmed vägen; med dem Greta
Lisa. Officern lade det ännu sanslösa barnet i hennes armar. «Jag har
gjort hvad jag kunnat» sade han.

Under deras samfälta bemödande kom gossen sig åter före, några minuter
senare, hade han varit qväfd.

På någon släckning af elden var icke att tänka, vatten fanns väl
tillräckligt, men inga kärl. Lyckligtvis var det lugnt, och huset
isoleradt.

Greta Lisa var nu med sina barn på Grönskog. Herrskapet gaf henne
tillåtelse att vara der jemte löfte att hjelpa henne med en ny stuga
till vintern.

Hon tackade, men svarade: «För husrum behöfver jag icke ligga herrskapet
till last. Långa Olle som blef enkling i våras, och sen reste ut med
samma skeppare som min Gustaf, har en nätt backstuga nära kyrkan. Till
den gaf han mig nyckeln, och bad mig se efter den ibland; det har jag
gjort par gånger. Nu tänker jag bo der, och vill med Guds makt, vara
mera aktsam om det fremmande, än om vårt eget,» tillade hon tyst
gråtande.

Detta påminte Nordenskans om upphofvet till elden; med några kraftiga
kötteder, lofvade han gifva an dessa qvinnor på högre ort; de skulle,
sade han, icke allenast betala skadan, utan äfven lida straff, med flera
hotelser, som ett uppretadt sinne så lätt låter undfalla sig, men hvilka
ej äro så lätta att verkställa. — Likväl var icke Nordenskans densamma
som lät solen gå ned öfver sin vrede, så mycket mindre då Greta Lisa
anmärkte: «Hvartill skulle det tjena hans nåd! De förlorade ju sjelfva
allt hvad de förtjenat. Med vett och vilja skedde det icke, och olyckan
ropar icke för sig. Beskedliga menniskor voro de äfven. Jag och barnen
fingo mången god bit af dem. Utomdess har jag en rysse att tacka för det
att min gosse lefver, och att hvarjehanda blef bergadt: Gifver Gud
helsan och krafter att arbeta, och stora Gustaf kommer lyckligt och väl
hem i höst, går det allt för sig.» Dagen efter flyttade hon till sin nya
bostad.

Veckan gick förbi utan att Leonna hörde ett ord om Feodor.

Om lördagen sade Nordenskans till sina fruntimmer: «Laga nu en god
matsäck i ordning: vi resa till kyrkbyn i afton, och dröja der öfver
morgondagen. Jag har ännu en gång lust att vara herre i mitt eget hus,
men jag vill ha heder af middagen.»

Dessa ord klingade som musik i Leonnas öron; ja de gåfvo återljud ända
in i hjertat, ty att pappa skulle ha fremmande, det var säkert, och lika
säkert blir han bjuden, hviskade hoppet.

Lätt som en fågel, hjelpte hon den trögtänkta modren med tillredelserna;
man bakade fint bröd, «godrån» och «systerkaka,» hönsen måste släppa
till af sin hoppgifvande ungdom, en ny rökt skinka uppskars och
proberades. Dessa och andra goda saker instufvades i vagnen, och klockan
åtta var man framme.

«Har ni lust, så gå vi och se huru Greta Lisa finner sig i sitt nya
hem,» sade kapten Nordenskans, sedan han tagit en liten «aftonrisp.»

Vid porten träffade vårt sällskap tillsammans med Feodor och Schalinsky;
allt sedan vagnen körde in på gården, hade dessa gått som — ja just som
katten kring het gröt.

«Vi borde vända om, och be herrarna stiga in,» yttrade Nordenskans med
vanlig rättframhet, men hvaruti röjdes en viss hjertlighet, sedan
löjtnant Feodor blifvit tillbörligt presenterad af Schalinsky. «Men vi
ärna göra en liten exkursion hit i granskapet; gören oss sällskap, mina
herrar, och kommen sedan in på en sup och en smörgås.»

En inbjudning mottages merendels alltid så, som den göres, så äfven här.

Man lemnade kyrkan till höger, prestgården till venster, följde sedan en
gångstig inåt skogen, der den förr omnämnda backstugan låg.

På stenen, som utgjorde trappan, satt Greta Lisa och stickade, nära
bredvid sällskapade gossarna med en gris och några får, så tama, att de
togo bröd ur barnens händer; göken ropade i ett af de omkringstående
träden. Det var en liten idyll.

Fåren, som först varsnade vårt sällskap, rakade inåt skogen. Vid åsynen
af herrgårds-herrskapet, steg Greta Lisa upp, yngsta gossen gömde sig
blyg bakom henne, men Gustaf var icke blyg; han hade ofta sett dem.
Frimodigt gick han att «smälla hand,» och skrapa bakut med foten, men
fick i detsamma ögonen på Feodor, som höll sig något undan. Gossen
glömde nu allt annat, och sprang till modren. «Mamma! ryssen är här
också, för hvilken du ber Gud alla dagar!»

Med några varma ord och ett handslag, som sade ännu mera, tackade
Nordenskans Feodor för räddningen af tvenne menniskolif, och Leonna? — —

Har någon af mina läsarinnor sett en redan älskad person omstrålad af
den sköna gloria, ädelmod och sjelfuppoffring skänker — då, men också
endast då kunnen j fatta Leonnas sälla känsla i detta ögonblick. Kanske
uttalade sig något i den handtryckning, hon följande fadrens exempel,
skänkte honom.

Qvällen var långt framliden, och löjtnanterna, som sett fru Nordenskans
gäspa oräkneligt många gånger, togo afsked vid deras port med löfte att
infinna sig till middagen dagen derpå.

Leonnas hjerta klappade högt af fröjd; ty hon såg att Feodor vunnit
fadrens bifall. Ännu genom fönstret nickade han vänligt åt den långsamt
bortgående, som kastade en blick till den älskades boning. «Sannerligen
jag vet hvad f—n jag skall tänka om Petter, som alltid förtalar den
hyggliga karlen,» brummade han liksom för sig sjelf.

De som älska drömmar, och deras symbolik, skulle väl gerna vilja känna
dem, som denna natt gycklade omkring Leonnas läger; men de hade inga
former, endast glädjefulla aningar genombäfvade det sextonåriga hjertat.
De rörde blott det närvarande, framtiden öfverlemnade hon åt Gud, och
snart njöt hon oskuldens lugna vederqvickande sömn, ty under hennes
såkallade drömmar, låg hon vaken med slutna ögonlock.

Det kunde vara omkring midnatt när hon vaknade, och trodde sig höra
röster af menniskor jemte ett besynnerligt knakande och ruskande ljud,
men hon somnade snart ifrån alltsammans.

Det första hon kastade sina blickar ut genom fönstret, sedan hon stigit
upp, gaf henne en förklaring öfver hvad hon hört under natten. Ungefär
ett stenkast från deras hus, hade man rest upp en temligen stor löfsal.
Soldater buro nu dit ett bord. Allt manskapet uppställdes i rotar och
leder af officerarne; det såg ut som de väntat någon, ty alla voro i
full uniform och de flestas blickar riktades mot vägen som förde dit.

Leonna sprang ned för att be sin mor komma upp; hon ville ej stå allena
i fönstret, och mötte fadren i trapporna. «God morgon pappa! Hvad är på
färde?»

«Det blir stor parad i dag, min flicka.»

«Stor parad med så litet folk, pappa, och utan musik?» — —

Med ens hördes hästtraf från vägen och en klingande fältmusik; om några
minuter passerade chefen och flera officerare, ridande på utmärkt vackra
hästar, jemte musik och manskap, förbi deras port och förenade sig med
de andra på planen.

Officers-korpsen samlades i löfsaln, der en grekisk prest, i sin långa
asiatiska drägt, förrättade gudstjensten; sedan bestänktes alla
närvarande, jemte de förbi defilerande trupperna med vatten ur ett
silfverfat, hvars starka förgyllning glimmade som eld mot solen.

Det efter hand kommande finska kyrkfolket stod på afstånd och såg på
detta för dem alldeles märkvärdiga uppträde.

Nu ljöd sammanringningen till deras egen gudstjenst och alla skyndade
sig dit. Militären skingrades äfven; snart skulle man ansett allt för en
dröm, om ej träden stått qvar. När Nordenskans med fru och dotter, äfven
begåfvo sig till kyrkan, sågo de löfträd framför hvarje dörr der någon
ryss bodde. De firade sin pingst: «Löf-hyddornas högtid.»

                  *       *       *       *       *

Middagsgästerna bestodo af pastorn med dess fru och ett par äldre herrar
possessionater, som Nordenskans träffat i kyrkan, äfvensom de båda
löjtnanterna.

Samtalet vände sig omkring den ståtliga paraden, de vackra hästarna och
brunsdrickningen vid landtmätarbostället, dit öfversten anländt dagen
förut.

«Är hans fru och svägerska äfven komna?» med denna fråga adresserade
pastorskan sig till Feodor, hennes vis-à-vis vid bordet. Han låtsade
icke höra frågan.

Hon vände sig då till Schalinsky, grannen till venster: «Det är oss
alldeles obekant,» försäkrade han, och antog en högst förvånad min.

«Han sjelf såg ganska hygglig ut, och förde sig bra, men hurudan är
frun? Hon skall, efter hvad jag hört sägas, tala temligen god svenska.»
Dessa ord voro så bestämdt riktade till Feodor, att han ej kunde undvika
att svara och detta skedde med en viss tonvigt: «Jag har icke den äran
att känna vår öfverstes fru eller någon af hans familj.»

«Umgås löjtnanterna icke i hans hus?» frågade prestfrun förundrad.

Feodor var ifrigt sysselsatt med sin vackra granne, för att höra — på
annat öra.

Schalinsky tog en egen min, men svarade sedan skämtande: «Hvad ha vi
subalterner för anspråk att närmare umgås i chefens hus. Vi känna
hvarandra; men endast i tjensten. Vi göra våra uppvaktningar och dermed
väl.»

«Nå annorlunda gick det till hos öfverste Dunkers, der jag var som
ogift,» utbrast frun. «Han gaf både frukostar och middagar, der alla
hans officerare, räknadt från den första till den sista, voro bjudna,
och alltid voro hans fruntimmer närvarande vid bordet. Er öfverste —
förlåt mig det — måste vara en smulgråt.»

«Förlåt, jag förstår ej sista ordet.»

«Det betyder snål —»

«Ah! Det är han icke, nog hedras vi äfven någongång med en bjudning, men
inga fruntimmer äro närvarande.»

Leonna, ehuru oerfaren, insåg likväl det undvikande i deras svar, och
för att bry Feodor sade hon, likväl så att ingen annan gaf akt derpå:
«Öfverstinnans syster syntes ej vara kusin Feodor alldeles obekant, ni
studsade vid hennes möte hos Smitts i vintras.»

Han rodnade lätt: «Menar kusin Leonna den person, som vann inträde der
under denna benämning, så har jag väl sett henne förut, men känner henne
blott af ¯ryktet¯.»

Leonna ångrade, utan att veta hvarföre, det hon sagt.

Utan sökt anledning, och utan att ådraga sig någon uppmärksamhet, blefvo
Feodor och Leonna mer än en timme för sig sjelfva i salen; ty efter
kaffet hade de äldre herrarna slagit sig ned vid ett spelbord i ett rum,
de båda fruarna pratade tillsammans i ett annat. Våra unga tre roade sig
först med en kortlek: Schalinsky var en tusenkonstnär; men han
utkallades snart af sin «passopp» och när han återkom, träffade han alla
så, som han lemnat dem.

Äfven Leonna och hans vän stodo ännu allt vid samma fönster, men hennes
hand hvilade i hans, och blickarna, de hade ett helt annat uttryck! med
en den vackraste purpur på panna och kind, drog Leonna undan sin hand
och skyndade ut; Feodor tryckte vännens hand med ett sakta, men
uttrycksfullt «tack!»

De skiljdes sent. Nordenskans, belåten med sin dag, anmodade de båda
löjtnanterna att snart helsa på vid Grönskog.

Detta kunde likväl icke ske förrän nästa söndag, när paraden var förbi.
De inträffade middagstiden.

Leonna såg med allt högre glädje, huru upprymd och treflig fadren blef i
umgänget med «sina unga bröder.» Det var något, som återförde honom
sjelf i det förflutna.

Vårt lilla sällskap hade för att njuta af det fria, suttit ute på den
med doftande rönnträd omgifna trappan. Feodor hade underrättat dem, att
hans far var död, sedan mer än ett år; att hans mor njöt pension, och
ärnade under denna sommar resa till sin födelseort, Hamburg, der en
syster ännu lefde. «Jag hoppas» tillade han, «att mitt bref ännu skall
träffa henne i vårt fordna hem. Jag skref för några dagar sedan, då jag
ännu ej visste, hvilken lycka skulle hända mig. Kunde jag ej underrätta
henne om mitt intressanta granskap och den vänskap, hvarmed jag här
omfattas?»

«Ett grannskap som alltid skall glädja sig öfver herrarnas besök,»
svarade Nordenskans vänligt, «men apropos af bref — så måste ni ursäkta
mig, god' vänner. Jag har ett ganska angeläget, som måste expedieras,
budet far till staden i afton. Jag öfverlemnar er åt mina fruntimmer så
länge.» —

Leonna föreslog att visa dem trädgården. Fru Nordenskans följde icke
med.

Aldrig hade denna trädgård, der hon kände hvarje träd, buske och planta,
visat sig i det fördelaktiga ljus, som nu, då hon vandrade der med den
älskade.

Hennes rena själ kunde knappt fatta, att en högre lycka skulle finnas,
än att så der hand i hand få vandra med honom i sitt barndomshem.
Schalinskys närvaro brydde henne ej, han var ju Feodors vän, alltså ägde
han ju rättvisa anspråk på hennes vänskap och förtroende.

Njuten denna stund af ren oblandad sällhet, j unga älskande! innan solen
gått ned, faller en droppe malörtssaft i er glädjebägare.

Mot aftonen sutto de åter på trappan, sedan de förtärt en landtlig
«aftonvard.»

Hästen var redan förespänd och Schalinsky hade två gånger manat på
afresan, då en karl kom ridandes, hvilken sedan, med hatten i hand,
nalkades trappan, helsande från befallningsman. «Han kom redan i
middags» fortfor han, «och skulle sedan resa hit; men jag vet ej hvad
som «fallerat,» ty se'n befallte han mig spänna ifrån och rida hit med
det här brefvet.»

Nordenskans bröt sigillet, brefvet innehöll ej ett ord, endast
bjudningskort till brölloppet Johannedagen.

Utan att rätt göra sig redo hvarföre, kändes det liksom en samumvind
dragit förbi, alla blefvo mer eller mindre förstämda; utan att vexla
många ord, reste herrarna bort. De andra sutto tysta en stund.
Nordenskans gaf sig luft genom några uttrycksfulla hm! hm!
«Bröllopsdagen blir således om thorsdag, hm!» — sade han vänd till sina
fruntimmer. «Vi måste ha några dagar på oss, ty alla tre behöfva vi
något nytt; i morgon afton resa vi. Jag tar skjuts, och vi resa genom
natten, för svalkans skull. Laga er således i ordning!»

Utan att uppehålla sig, genomreste de kyrkbyn; vid högvakten träffades
Feodor. ¯Han¯ var icke bjuden på brölloppet, men väl Schalinsky, och
ännu en annan af kamraterna, bekant i Smittska huset. En ryckning på
axlarna var Nordenskans' hela men uttrycksfulla svar.

Om onsdagen kom herr Smitt till deras logis i staden, för att, som han
sade, få vara en stund i lugn hos sina tillkommande slägtingar, ty hemma
hos honom var ett förfärligt väsende, «der vändes upp och ned på allt
hvad som finnes i huset,» klagade han, «och ändå får jag icke ha det,
som jag vill. —»

«På min dotters hedersdag,» fortfor han, «önskade jag se alla mina
bekanta tillsamman. Vi hade kunnat sätta upp ett tält på gården, som är
stor nog, ehuru en löfsal äfven är der. Ungdomen hade då kunnat roa sig
och dansa i salen; men pass på, det behagade icke fästmannen — och
således icke bruden heller.» — —

«Apropos af dans och ungherrar» inföll Nordenskans, «skall jag säga
bror, att hvarken löjtnant Schalinsky eller Boldakoff kunna ha den äran
att komma.»

«Det var ledsamt det — men Karlowitsch kommer väl han?»

«Han? han är ju alldeles icke bjuden.»

«Ta mej tusan d—r, blef han icke det, ehuru Petter var topprasande
fördenskull. Bror skall benäget ursäkta min hetta, men då brölloppet
står i mitt hus, och på min egen bekostnad, bör väl jag också ha ett ord
i laget om bjudningen. Mer än ett halft år har Feodor Karlowitsch bott i
mitt hus, och alltid uppfört sig väl. Jag gaf derföre icke vika för
Petters kapriser, utan skickade invitationskort åt alla tre
löjtnanterna. Det berodde visst på dem, om de ville komma eller ej, men
höflighet måste vara.»

Som Petter var hans son, lät Nordenskans saken falla.

Huru det tillgick vid brölloppet derom säger jag ingenting, utan
hänvisar dem som önska veta det till fru Snabbeck.

                  *       *       *       *       *

Åtföljda af herr Smitt och Hedda, reste unga paret till sitt hem, på
samma gång som Grönskogs herrskapet; de inträffade fredags aftonen.
Efter en timmes uppehåll fortsatte sistnämnda resan till Grönskog.
Schalinsky mötte dem på vägen; utan att vexla ett ord, helsades blott i
förbifarten.

Leonna, som satt baklänges i vagnen, gjorde sin fader uppmärksam på att
han ännu stod der och såg efter dem, med en förundrad uppsyn.

«Det kan jag besitta mig icke hjelpa,» svarade han, «huru kunde jag tala
vid en menniska, som jag så nyss försäkrat alltid vara välkommen i mitt
hus, och den jag likväl icke kan se hos mig i söndag tillika med de
andra, när jag icke kan bjuda Feodor, utan att upplefva förargelse genom
Petter. Det får gå denna gång! men sedan lofvar jag, Petter skall stå
mig till svars för sitt «barocka» uppförande mot en person, som är
omtyckt af alla andra.»

Enligt löfte tog han äfven vid första lägliga tillfälle Petter i förhör,
men vann ingenting dermed. Denne ville ej ingå i någon förklaring, men
det var nog af, mente han, att han för sin del aldrig tänkte bemöta
honom annorlunda än nu.

När fadren meddelade honom löjtnantens familjenamn; svarade Petter att
han icke trodde ett ord; det var endast en hopspunnen saga, och varnade
sin far i anseende till Leonna.

Nordenskans litade visst icke på sonens synbart partiska omdöme, och
ville, för sin del, icke ändra sitt uppförande mot löjtnanten. Likväl
blef deras umgänge mindre otvunget, ty uppmärksam blefven genom Petters
framkastade varning, såg den i sådana fall eljest icke skarpsynta
mannen, att en lifligare känsla, än vanlig bekantskap, yttrade sig både
hos Feodor och Leonna. Icke nog med de ledsamheter Petter skulle väcka,
om en sådan förbindelse kom i fråga, hyste Nordenskans den önskan, att
få behålla sitt barn på hemorten. Detta gjorde honom försigtig. Vid
deras allt mera sällsynta besök på Grönskog, var antingen far eller mor
närvarande, utan att lemna de unga allena. Likväl voro dessa öfvertygade
om hvarandras känslor, ty kärleken har ett schifferspråk, ofattligt för
andra.

Deras ankomst hade likväl alltid en välgörande verkan på Nordenskans'
lynne, och alltid yttrade han oförstäldt sin glädje när de händelsevis
sammanträffade.

Sommarn led, hösten nalkades; slägten umgicks föga; när Leonna någon
gång var med sina föräldrar till kyrkan och tillbragte eftermiddagen hos
sin bror och svägerska, hade hon blott i förbigående helsat på Feodor,
och genom Schalinsky, som då alltid gjorde visit, fått en helsning,
eller några kärleksfulla ord af hans hand.

De allt mera sällsynta besöken hade alldeles upphört, ty nya rekryter
ankommo dagligen, som skulle inöfvas; till och med söndagarne voro
upptagna dermed.

Familjen Nordenskans skulle en eftermiddag på ett fadderskap hos en
rusthållare, boende en half mil på andra sidan om kyrkan neråt
skärgården. «Gamla frun» blef likväl hemma, hon hade en tid varit hvad
folket så träffande benämner «hängsjuk.» Vagnen var i olag och Leonna
for med fadren i schäs, först till brodren, der de skulle äta middag,
derifrån skulle de följas åt till Löfsala.

Hedda Smitt hade dagen förut kommit hit ut, men hon var ej inbegripen i
bjudningen; äfven sade hon sig vara så trött efter åkningen på en
bondkärra, att hon var ganska nöjd att bli hemma.

Innan de reste, gick Leonna upp i sitt rum. Hon såg Feodor gå förbi
uppåt planen, men han såg icke upp. «Han vet icke att jag är här,»
tänkte hon, och gaf honom tecken med en röd schalett, som hon höll i
handen. Då öppnades nedra fönstret med buller. Feodor såg sig om,
helsade höfligt, men kallt; ovillkorligt kastade han äfven en blick
uppåt. Han såg henne; hans blick och rodnad talade tillräckligt, men han
såg sig observerad, och fortsatte sin gång.

Några ögonblick sednare såg hon honom tala vid Schalinsky, hvarefter
denne skyndsamt begaf sig nedåt.

I tanke att gå ner, mötte hon i trapporna Hedda, som berättade att hon
genom fönstret helsat på Karlowitsch. «Svåger och Maria voro icke inne
och så passade jag på,» sade hon. «Tycker du ej som jag Leonna, att det
är synd och skam, när man måste liksom stjäla sig till en helsning af en
bekant menniska.» Leonna qväfde en suck. Hedda fortfor: «Om jag nu under
det ni är borta, kan träffa honom eller Schalinsky, skall jag be dem
passa på i morgon, så gå vi båda upp dit till backstugan på andra sidan
kyrkan. De kunna gå den andra vägen dit. Vi träffas der och få då prata
bort en stund med dem, menar du inte,» tillade hon med ett illparigt
småleende, «att jag vet, att du och Schalinsky äro vänner. Jag tillstår,
att jag misstänkte dig i början för Karlowitsch, men sedan jag
varseblef, huru den förra i sist, när jag var här, smög dig en biljet i
handen, har jag ändrat tankar.»

Leonna rodnade; detta bekräftade Heddas förmodan, och gjorde den till
visshet.

«Nej, goda Hedda, ett sådant möte vore opassande,» svarade Leonna. —
«Ehuru roligt nog,» tillade hon sedan, när hon såg, huru illa
anmärkningen upptogs. «Vore Greta Lisa hemma, gick det nog för sig, men
hon var ju här i dag, när vi kommo hit, för att säga till, att hon med
båda barnen reste till staden, i afsigt att träffa der sin man, och att
hon blir borta i flera dagar.» —

«Det är sannt, men jag vet också, att hon gaf dig sin stugnyckel, när
hon hörde att du ärnade för min skull dröja här några dagar. Du lofvade
ju, att i morgon se efter gossens grönsiska. Allt det der hörde äfven
både svåger och Maria. Du ser huru allt går som det vore smordt,» sade
Hedda skrattande.

«Afgör ingenting, goda Hedda, vi få talas vid i morgon. Pappa väntar
mig.»

«Och en viss löjtnant äfven, ser du!» Hedda hade rätt, ty Schalinsky
talade vid Leonnas far på gården, när han sedan hjelpte henne i schäsen,
smuglade han behändigt ett hopviket papper i hennes hand. Hedda, som
stod bredvid, syntes ingenting märka; men Leonna, som kände huru hon
sjelf rodnade, vände sig hastigt bort. När hon sedan vid en krökning af
vägen såg sig tillbaka, stod Hedda qvar på gården och talade vid
löjtnanten.

Sedan de lemnat prestgården till venster och farit ett godt stycke utåt
landsvägen, togo de af åt en vacker skogsväg, som förde till Löfsala.
Här mötte de oförmodadt Feodor; han red en vacker eldig häst,
tillhörande majoren. Feodor fick ofta begagna den på små promenader, ty
han var en utmärkt skicklig ryttare.

Han helsade och höll in tyglarna, emedan han såg att kapten Nordenskans
äfven var sinnad att stadna, för att säga honom några ord, sedan denne
först sett sig om.

Befallningsmannen med sin fru hade lemnat sig ett långt stycke efter,
men nu kom han med ens körandes, och det med en sådan fart, att Leonna
skrek till af skrämsel, då hon vidrördes af deras häst. «Det är ingen
tid att prata bort,» sade han, och gaf ryttarens häst ett slag af
pisksnärten, som (med eller utan afsigt, är svårt att afgöra) äfven slog
af dennes mössa. Hästen, liksom ömtålig för skymfen, stegrade sig, och
Feodors ansigte öfvertäcktes af vredens mörka färg. Han höjde redan
handen för att med ridspöet hämnas den skymf han lidit, när en blick på
Leonna kom honom att sänka den. Skickligt tog han upp sin mössa med sitt
ridspö, och sedan han kastat en blick af det djupaste förakt på sin
ovän, red han bort i sporrstreck.

De andra fortsatte äfven resan. Fadren alldeles förbluffad öfver sonens
vilda otillbörliga uppförande. Leonna satt blek och darrande. Petter
antog väl en stolt, men ingalunda frimodig uppsyn; ty allt som
eftertanken efterträdde ögonblickets uppbrusning, började han besinna,
att om löjtnanten vore lika hatfull som han sjelf, detta tilltag kunde
för honom hafva de vådligaste följder. Han hade på öppen väg förgripit
sig på en officer. Äfven vittnen funnos. Hans fru gjorde honom äfven
uppmärksam på tvenne soldater, som plockade svampar i skogen; de voro så
nära vägen att de nog kunnat se tillgången.

Petter låtsade väl sedan om ingenting, men undvek fadren; ty dennes
blickar lofvade honom en skarp lexa. För att undvika denna, och till en
början hålla sig undan, föregaf han en resa i tjenstegöromål till en by
några mil derifrån, och for samma afton bort med en af gästerna, hvars
hem låg åt detta håll. Hans fru erhöll en af gårdens drengar till kusk
på återfärden.

När Feodor återkommit till sitt hem och lemnat från sig hästen, uppsökte
han Schalinsky. Om få ögonblick skulle exercisen åter begynna.

Schalinskys glada ansigte förkunnade goda nyheter, Feodors idel storm
och oväder. Den förre, som kände vännens något häftiga lynne, ansåg det
vara bäst att låta det brusa ut. Han bad honom berätta hvad som händt.

Detta skedde; Feodor sade, att endast Leonnas närvaro afhållit honom att
tukta den oförskämde; nu ville han tvinga honom till offentlig afbön
genom att låta arrestera honom, ty äfven Feodor hade varseblifvit
soldaterna, som kunde tjena till vittnen; men slutade med att anse en
«så rå, så obildad lymmel» under sin hämd, i synnerhet då han derigenom
sårade hans anhöriga, som på intet sätt rådde för hans uppförande.

Schalinsky delade helt och hållet denna sednare åsigt af saken, och
omtalade nu, huru behändigt han under brodrens ögon lemnat Feodors
biljet i Leonnas händer, hvaruti denne bad om några ögonblicks samtal,
medan hon var här.

«Nu känner jag äfven att hon dröjer här några dagar» fortfor han, «men
osäkert vore ändå huru den i brodrens närvaro så försagda flickan kunnat
åstadkomma ett möte; men en tredje person har blandat sig i saken, och
nu går den bra.»

«Var tydligare, jag förstår dig icke. Hvilken tredje person?»

«Hedda Smitt.»

«Henne vill jag ingenting, hon erhåller aldrig mitt förtroende.» Feodor
vände sig missnöjd om för att gå. Den andra qvarhöll honom.

«Också icke mitt, det kan du lita på; men väl kunna vi betjena oss af
henne för att uppnå vårt ändamål.»

«På hvad sätt då?»

«Jo ser du, Hedda har ingen aning om ditt och Leonnas förhållande.
Tvärtom anser hon mig att vara den, fröken gynnar; ty hennes spionerande
ögon ha sett mig smyga papper i frökens hand. Detta har hon sagt mig
sjelf. Hon är mycket ledsen öfver Petters uppförande mot dig, och tror,
hvad tycker du väl, att detta är för hennes skull. För att nu bevisa
dig,» tillade han skrattande «att hon ej delar svågerns åsigter, och för
att skaffa sig och Leonna någon förströelse, lofvade hon sjelfmant
öfvertala fröken att komma med till den hustruns koja, hvars gosse du
räddade undan elden.... Der kunna vi träffa dem i morgon. Hedda vill
bara veta, hvilken tid vi kunna möta dem der.»

«Men huru kan jag i hennes närvaro få tala med Leonna?»

«Ja deri består egenteligen konsten. I förstone måste du litet gyckla
och göra dig litet till för Hedda, under det jag talar med Leonna.
Känner jag då mamsell Hedda rätt, blir hon blind på begge ögonen, och du
har vunnet spel.»

«Detta spel förefaller mig visst lumpet, men hvad skall man göra, nöden
har ingen lag,» svarade Feodor. Ett sofisteri, hvarmed menniskorna
vanligen betäcka sitt lättsinne.

                  *       *       *       *       *

Andra dagens förmiddag satt Hedda vid det fönster, som låg närmast
ingången till planen och stickade. Fönstret stod öppet, ehuru Maria, som
satt vid ett annat, påstod, att det var drag, samt bad henne draga igen
det. Sent omsider syntes Hedda vilja efterkomma systerns önskan, men se
der, föll garnnystanet ut; lyckligtvis kom Schalinsky gående, hon måste
ropa an honom, för att be honom taga upp det. Allt det der var ju så
enkelt och naturligt.

«Skall löjtnanten nu åter ut och handskas med sina dumma rekryter?»
frågade hon, sedan han återlemnat nystanet.

«Det förstås, Karlowitsch och jag få nu hålla ut i två timmar,» svarade
han.

«Ni ha då vissa timmar för detta tråk?» Hedda blinkade.

«Hur vore det eljest, både vi och folket blefve i annat fall
uttröttade.»

«Kommer turen till er båda äfven på eftermiddagen?»

«Naturligtvis.»

Hedda blinkade ännu mera, och visade osedd af sin syster åt den sida
mötesplatsen låg. «Vid hvilken tid?»

«Från klockan fem till sju,» och han skyndade bort.

Maria förebrådde systern dess opassande frågvishet, i saker som ej det
ringaste rörde henne. Hedda svarade knotande: «Det är då aldrig väl,
bure man sig aldrig så förnuftigt åt. Leonna och jag önskade i dag gå
litet ut för att hemta frisk luft; med detsamma ville hon se efter
gossens grönsiska, som du sjelf hörde henne lofva Greta Lisa i går. Och
då jag vet att du och svåger ej vill, att någondera af oss hvarken
Leonna eller jag skall träffa löjtnant Karlowitsch, ville jag veta när
de voro upptagna af sina göromål. Nu erfor jag genom mina ¯opassande¯
frågor, att vi i hela två timmar äro säkra för dem.»

Saken föll, men om Maria varit misstänksammare denna gång och mindre
närsynt, hade hon sett löjtnanterna i verksamhet på planen från tre till
fem, ehuru de höllo sig på så långt afstånd som möjligt.

De inkast, Leonnas grannlagenhet och medfödda känsla för det passande
gjorde mot ett sådant möte, måste nu ge vika för nödvändigheten. Först
villrådig genom Feodors enträgna önskan att få med henne öfverlägga
något, som rörde bådas framtida väl; sedan den fatala händelsen på
vägen. Hon måste träffa honom, för att förekomma alla svåra följder för
brodern; följder, dem fadrens yttrande gifvit henne anledning att
frukta; väl kunde hon ej tilltro Feodor en sådan hämdlystnad, men
förnuftet hviskade dock tviflande: «du känner ju honom så litet ännu.»

De båda flickorna vandrade således på utsatt tid till den låga,
torftiga, men snyggt hållna stugan. Leonna besörjde genast om fogeln,
gaf den hampfrö och vatten, och satte sig sedan med hufvudet lutadt mot
handen vid bordet, under det att Hedda från flera håll spejade efter de
väntade. När de inträdde genom den låga dörren, öfverfölls Leonna af en
darrning. Hon stod der blyg och förlägen, då Hedda deremot helt glad och
ogenerad gick dem till mötes. Det låg en viss vana i hennes uppförande.

Genom Hedda och Schalinsky kom ett samtal i gång. När hon berättade att
svågern icke kommit hem från fadderskapet, och efter hvad hon hört,
kanske dröjde borta i flera dagar, vexlade herrarna leende, men högst
uttrycksfulla blickar emellan sig.

Leonna tog då tillfället i akt, och sade att hon just kommit hit, för
att säga huru högeligen missnöjd hennes far var öfver uppträdet på
landsvägen. Hon bad löjtnant Karlowitsch tro att det ej var så illa ment
af Petter som det såg ut.

Feodor sade sig hafva glömt hela saken, och bad henne alldeles icke oroa
sig. Hans belöning var en öm och tacksam blick af henne.

Schalinsky måste tillfredsställa Heddas nyfikenhet, som ej hört något om
det förefallna. «Det vore lyckligt om befallningsman Nordenskans alltid,
liksom den gången, hade försoningens engel med sig,» yttrade han
småleende.

«Försoningens engel?» frågade Hedda, som ej begrep honom, «försoningens
engel! det lär vara Maria det, som löjtnanten ger ett så vackert namn?
men ingen vet bättre än jag, huru litet hon förtjenar det.»

Hedda hade, Leonna ovetande, tagit med sig en flaska vin och några glas,
och städade nu fram det på bordet. När den skälmska Schalinsky anmärkte
huru väl det klädde henne att vara värdinna, fjeskade hon mer än nödigt
var. När Leonna önskade sig vatten för att uppblanda sitt vin, tillböd
Hedda sig att hemta det från en källa, några stenkast derifrån;
Schalinsky följde henne, och gaf Feodor en betydande vink.

Hvad Leonna nu erfor bekräftade hennes oroliga men obestämda aning,
regementet hade fått uppbrottsorder att marschera tillbaka inåt
Ryssland. Hvilken dag de skulle bryta upp, kände ännu ingen; de voro
ingen stund säkra, och återseendet stod i Försynens hand. De borde
således nu öfverenskomma om säkerhet för en brefvexling — — — men nu
återkom Hedda med vattnet, oaktadt Schalinsky genom sitt gyckel, sökt
uppehålla henne i det längsta: genast uppfattade han orsaken till de
älskandes betryckta sinnesstämning, och började tala om deras förmodade
snara aflägsnande från orten, men på ett sätt, egnadt att lifva de
älskandes förhoppningar.

Med den honom egna vältalighet, talade han om den smärta mången af dem
skulle lida, som här lemnade kära och älskade föremål: detta skedde
endast med korta, lätt skuggade drag, men lifliga voro de färger,
hvarmed han målade återseendets glädje, de skulle återkomma och med
stolthet nedlägga sina eröfrade troféer för de älskades fötter,
subalternbojorna vore då affallna, och bröstet kanske prydt af ordnar
och band. —

Feodor tvingade sig äfven att synas munter, men det ville ej lyckas, och
— Hedda var den som höll honom räkning derför. «Efter vi så snart komma
att skiljas, så låtom oss träffas så ofta tillfället medgifver. Vilja
herrarna åter möta oss här vid samma tid som nu i morgon? — men det lär
icke låta göra sig,» tillade hon vid närmare eftersinnande.

«Jag ville just anhålla om denna godhet» svarade Feodor; på en
uppmanande vink af sin vän. «I morgon kunna vi ännu disponera om dessa
timmar, sedan är det mera osäkert.»

«Ack herre Gud!» ropade Hedda helt betagen af tonen i dessa ord. «Så
snart bryter ni väl icke upp härifrån?!»

«Å nej, men göromålen hopa sig,» genmälte Schalinsky, «men hvad är det
som kan hindra damerna i morgon?»

«Det är ju lätt för er att gissa,» svarade Hedda. «Öfversten och hans
fru gifva en bal åt grannarna häromkring; ehuru bjudningen till dansen
sker i ingeniör A—s namn, hvars fru var i staden och gjorde stora
upphandlingar. Jag lofvade henne då, att komma ut; Maria och jag följas
åt, ty bjudningen skedde medan Petter var hemma, och han antog den» — —
—

«Då vore det oartigt af oss, att hindra mamsell Hedda från ett så
interessant nöje,» inföll Feodor något förhastadt. «Men ärnar fröken
Leonna sig äfven dit?»

«Nej,» svarade hon. «Vi ha aldrig haft något umgänge der i huset, och
det gläder mig rätt mycket att vi icke blifvit bjudna; ty detta nöje är
mig ganska likgiltigt.»

Feodors blick uttryckte mera än ord.

«Men herrar officerare måste väl dit, och då råkas vi. Huru skulle det
eljest gå med dansen?» skämtade Hedda.

«Vi äro alla, utom den vakthafvande, inviterade på thé hos öfversten i
morgon afton, och måste, om också blott på en stund, infinna oss. Äfven
jag, men — jag är icke road af dans den här årstiden,» tillade Feodor
med tonvigt.

«Sommar och vinter, höst och vår, allt är det lika för mig,» försäkrade
Hedda. «Men hvem vet ändå,» tillade hon villrådig, «kanske ingen balresa
blir af för mig heller, då ställer jag en löfruska i hörnfönstret åt
planen till, och vi infinna oss här på samma tid som nu.»

«Hvilken intrigmakare har ej gått förlorad, när Hedda blef qvinna?»
skämtade Schalinsky, när vännerna derefter arm i arm togo omvägen kring
kyrkogården, medan flickorna gingo den vanliga.

«Sannt, och jag ville önska att Leonna hade en del af hennes
uppfinningsgåfva, då skulle jag nog träffa henne allena.»

«Du menar väl blott för detta tillfälle; ty bevare dig Gud för en sådan
hustru! ty när hon en gång upphörde att intrigera för din skull, gjorde
hon det säkert för andra.»

Feodor skrattade; kallade honom för en filosof utan skägg. Schalinsky
försäkrade ganska allvarsamt, att filosofin, det vill säga förnuftet,
ingalunda består endast i skägget.

                  *       *       *       *       *

Ingen astronom kunde ifrigare kika efter en nyss upptäckt komet, än
Feodor efter löfruskan i det af Hedda utmärkta fönstret; men alltid
förgäfves. Vännerna intogo redan sin middag, och språkade om deras
felslagna förhoppningar.

Då inträdde en ordonnans, som anmälte, att den vakthafvande officern
insjuknat och Schalinsky, den närmaste i ordningen, skulle intaga hans
ställe.

«Farväl både rendez-vous och soupé! nu får du gå allena,» sade han och
knöt på sig skärp och ringkrage.

«Af det första blir det ändå ingenting,» yttrade Feodor misslynt. «Men
såg du hvem som körde in på deras gård; förmodligen var det brodren?»

«Jag vet icke,» svarade den andra och gick.

Feodor gaf sig åter ut på planen, men ingen oliveqvist vinkade sin
fridshelsning till hans stormande hjerta. Vid fyra tiden, såg han tvenne
fruntimmer resa bort i hvar sin schäs. Hedda med sin syster, tänkte han.
Leonna har nu visst icke mod att gå allena till kojan, men så framt
brodren icke är hemkommen, kan jag väl kanske träffa henne i afton ändå,
om också blott för att lemna henne ett bref. Lifvad af detta hopp, lät
han manskapet göra venstersväng och marschera upp närmare till
boningshuset; då såg han det ominösa fönstret stå öppet; en hvit
fruntimmersarm syntes tillika med en stor löfqvist; det såg ut som
armens ägarinna ifrigt jagat ut en insekt. Sedan slogs fönstret
bullersamt igen, och den «¯talande qvisten¯» ställdes mot glasrutan.

Hvem var gladare än vår Feodor, som snart såg skymten af en ung qvinna
långsamt vandra den väg, som förde till mötesplatsen. Ingen af hans
rekryter längtade mera än han efter befrielsetimmen. Den kom, och han
skyndade andra vägen.

Stugans dörr stod öppen. Flickan, med en liten svart duk knuten om
hufvudet, stod der framme vid fönstret och pysslade om fogeln i buren,
liksom omedveten att någon kom in. Feodor nalkades tyst, och lade sakta
handen för hennes ögon. «Hvem är det?» frågade han.

«Löjtnant Karlowitsch.» Hon vände sig — han såg — Hedda!

Oangenämt öfverraskad, vågade han ej låta märka sig. «Ni är allena?»
frågade han.

«Ja, och äfven löjtnanten? Är Schalinsky icke med?»

«Nej. Han blef kallad på vakt. Men fröken Leonna? Har hon farit på
dansen? Var det verkligen hon som åkte bort med er syster?»

En ögonblicklig förlägenhet spordes i Heddas drag, men den försvann
genast och hon svarade sedan fermt: «Ja visst reste hon bort med syster
Marie.»

«Och mamsell Hedda? Ni reste icke ni, som kom ut på landet bara för
dansens skull?»

«Jag uppoffrade gerna detta nöje för att göra er till viljes,» sade hon
och räckte honom handen. «Ni syntes ej gilla sällskapet, och dansa får
jag nog en annan gång.»

Säg sjelf värde läsare, var icke ett sådant yttrande från en flickas
läppar, smickrande för en ung mans egenkärlek, och Feodor kunde ej låta
bli att tacksamt trycka den mjuka handen i sin. Den tanken att Hedda,
den lättsinniga Hedda, för hans skull försakat ett henne så kärt nöje,
och Leonna antagit ett, som hon sjelf sagt vara henne ¯ganska
likgiltigt¯, gjorde att i ett ögonblick som detta, då hans hjerta
svällde af harm öfver gäckad förhoppning — att, säga vi, Hedda syntes
honom i långt fördelaktigare dager än någonsin tillförene. Hon vann
äfven derigenom, att en viss förlägenhet, en aning om det orätta af
hennes beteende, den hon ej kunde dölja, borttog det vanligen fria i
hennes väsende, åtminstone för ögonblicket.

«Låt mig ställa fram en liten aftonvard, den kan behöfvas,» sade hon
återtagande sitt vanliga sätt. «Ty jag har, uppriktigt sagdt, ingen
middag ätit i dag. För att undvika att fara med, sade jag mig vara
illamående och gick icke ur mitt rum, förrän de voro borta; då lade jag
tillsamman något smått som jag trodde kunde smaka löjtnanten och
Schalinsky, ty sällskap ger bättre aptit.» Och nu satte hon fram ost,
skinka, smör och bröd — kokade sedan upp vatten till toddy, som hon väl
i förstone ville att löjtnanten ensam skulle dricka; men hon
öfvertalades lätt att göra sällskap.

Nu är det bäst att lemna dem, för att se oss om efter Leonna, som tyckes
för ögonblicket vara alldeles glömd af Feodor, då ensamheten, den
hetsande drycken jemte den hastigt inbrytande skymningen — ty luften var
dimmig och duggregn föll, — gjorde honom allt förtroligare med sitt
oförsigtiga sällskap.

                  *       *       *       *       *

Den som, i likhet med Feodor, tror att Leonna farit på den omnämnda
tillställningen, gör den goda flickan mycken orätt.

Den förestående nära skilsmessan, — på, hvem vet, huru lång tid — hade
hos henne tillintetgjort hvarje liten betänklighet, att ännu en gång
möta sin älskade Feodor; om äfven Hedda uteblifvit, hade hon tagit ett
af grannarnas barn med sig, en åttaårig gosse. Detta sällskap ansåg hon
äfven långt önskvärdare än det andra, han skulle ej förstått ett enda
ord af ett samtal, fördt på ett fremmande språk, och sedan hade han
burit hem fogelburen, hvarigenom hon betagit både sig och i synnerhet
Hedda hvarje förevändning till att besöka stället. Så tänkte hon, men
ödet ville annorledes.

Redan under det hon åt frukost, hade Hedda klagat sig illamående: «Jag
vill gå och lägga mig en stund, så går det väl öfver,» sade hon. «Ej för
mycket godt ville jag bli hemma från balen. Jag tycker hvad det skall
bli roligt.» Så talade hon då, men närmare middagen kom hon ned till de
andra med ombundet hufvud och blossande kinder, klagade öfver stark
feber, hvarpå ingen tviflade som såg henne. Hon sjelf syntes vara nästan
förtviflad öfver att måsta bli hemma.

Maria och Leonna förtärde sin middag på tu man hand. Maria sökte smått
öfvertala sin svägerska att komma med sig, när en schäs hördes komma
inkörande på gården. I tanke att det var Petter, gingo de ut att mottaga
honom, men det var drengfogden från Grönskog, med underrättelse att
Leonnas mor om natten insjuknat ganska häftigt, och att fadren ville att
fröken genast skulle komma hem.

Leonna tvekade ej en minut; men då hon kom upp i sitt rum för att samla
sina små effekter, såg hon soldaterna skingras på planen och Feodor med
sin vän taga vägen till deras boning, för att äta sin middag. Då tog
kärleken också ut sin rätt, och hon brast i gråt, så bittert; det
förekom henne som såg hon honom nu för aldra sista gången, och det utan
en afskedsblick. Ack, hon önskade blott en ¯blick¯ men fåfängt! han såg
nu icke hit; hans ögon sökte denna gång ett annat föremål, den ¯gröna
qvisten¯.

Hon beslöt skrifva; det var aldra första gången hon skref till Feodor.
Orden lydde: «Pappas befallning — barnslig kärlek och pligt, kalla mig
till mammas sjuksäng, och jag lyder — När, ack när, återse vi hvarandra?
Feodor, min egen älskade Feodor! Det är du, som måste göra detta
möjligt.

                                                  =Din sorgsna Leonna.=»

En ny fråga återstod ännu; huru skall han få dessa rader? Genom Hedda?
Dertill kände hon väl en ryslig motvilja, men ett beslut måste dock
fattas. Hon förseglade biljetten väl, och adresserade den till
Schalinsky, och gick sedan in till Hedda, som ännu ingen aning hade om
Leonnas resa till hemmet. Hedda tycktes blifva mycket ledsen, och var
det kanske äfven för ögonblicket.

«Du kan ju säga fogden att han väntar tills i afton, så träffa vi dem
först.»

«Nej Hedda, det går icke an, och huru skulle du kunna gå dit, som är så
sjuk?»

«Nå visst har jag mått illa,» svarade hon icke utan förlägenhet för
Leonnas deltagande blick. «Men så har jag gjort mig vida sämre, för att
utan att väcka Marias misstanke, kunna vara hemma med dig. Jag undrar
just hvad den stackars Schalinsky säger, när du icke kommer.»

Nu var det Leonnas tur att bli förlägen: «Du misstager dig goda Hedda;
han och jag hafva ingen förbindelse oss emellan; jag, liksom alla andra
hans bekanta, anser honom för en glad, treflig, till och med god
menniska. Jag hade blott gerna träffat honom för att tillställa honom
några verser, som han bett mig om. Nu måste jag besvära dig, att laga så
han får dem.»

«Mig lurar du icke så lätt, kära Leonna! men biljedusen skall han få,
antingen på ett eller annat sätt, derom kan du vara öfvertygad.»

Lugnad af detta löfte, väntade Leonna blott på fogden; hon och
svägerskan reste på en gång, ty vägen var gemensam ett stycke utom byn.

                  *       *       *       *       *

Den mulna qvällen var långt framskriden; insvept i sin mantel, satt
Schalinsky på bänken utanför vakthuset, och sällskapade med sin
tobakspipa. Han tänkte på Feodor, som han trodde vara hos öfversten;
besynnerligt förekom det honom ändå, att Feodor ej låtit se sig sedan
middagen. Men då äfven Schalinsky sett tvenne fruntimmer fara bort, tog
han för gifvet, att hans vän fått tillfälle att tala vid Leonna, som nu
var ensam hemma; att han derigenom uppehållit sig en tid bortåt, innan
han hörsammade öfverstens kallelse.

Någon nalkades med hastiga steg, postkarlen ropade an, parollen gafs och
Feodor stod framför sin vän, som förvånad frågade: «hvarifrån kommer du
så här dags ensam, och i mörkret? Svara då! är det du, eller din hamn?»

Den ton, hvarmed den andra svarade: «Det vet jag icke sjelf!» kom honom
nästan att rysa, så hemsk och ovanlig ljöd den. Omgifven af soldaterna
ville han ej göra vidare frågor, utan drog vännen med sig i vaktrummet,
der man på en slags spisel uppgjort eld. På en vink lemnades de allena;
hvarefter Schalinsky drog fram en bänk framför brasan, satte sig och bad
Feodor göra så med.

Men denne syntes hvarken höra eller se, utan gick häftigt fram och åter,
så långt rummet medgaf. När detta promenerande ej ville taga slut,
utbrast Schalinsky otåligt: «Men säg då för böfveln i våld, hvad som
felas dig? Jag trodde dig vara hos öfversten jag, ty Boldakoff sökte dig
för minst två timmar sedan. Har du ej träffat honom?» «Nej,» svarade den
andra tvärt.

«Och här sitter jag och afundas er,» skämtade Schalinsky; «jag
föreställde mig så lifligt huru tappert du svängde om med Hedda Smitt i
dansen — af lutter tacksamhet det förstås — och på en gång står du
framför mig som en «deus ex machina» med idel åskmoln på pannan.»

«Hedda! hon är icke der,» svarade Feodor entonigt, utan att gifva akt på
vännens skämt.

«Jag såg henne likväl fara bort med fru Nordenskans.»

«Misstag! det var fruns fröken svägerska,» svarade Feodor bittert, och
blef stående, för att se hvad dessa ord gjorde för intryck på den andra.

«Om det så var, då for Leonna icke på dansen, utan hem. Eller har någon
sagt så?» frågade Schalinsky misstroget.

«Jag vet det genom — mamsell Smitt.»

«Då tror jag det ännu mindre. Jag ber dig, Feodor, för din egen och för
Leonnas skull, underrätta mig om allt!»

«Liksom du, förmodade jag med säkerhet, att det var Hedda som reste
bort, och att det var Leonna, som gaf det öfverenskomna tecknet med
löfqvisten, men det var tvärtom. Hedda kom till mötesplatsen.»

«Hvarföre följde hon ej med de andra?» frågade Schalinsky.

«Hon ville ej svika sitt gifna löfte — hon hade fått i uppdrag att lemna
dig denna biljet från fröken; till mig har Leonna aldrig velat skrifva —
jag åtog mig kommissionen, och här är den.» — Han lade det hopkramade,
men ännu förseglade pappret i den förvånade vännens hand.

«Den tillhör säkert dig,» sade Schalinsky.

«Adressen är din, den kom blott i orätt hand.» —

«Besitta mig tror jag ej att du är svartsjuk, och det har hvarken hon
eller jag förtjent af dig. Låt så vara att utanskriften är till mig, men
innehållet rör dig så säkert.» Han bröt förseglingen och räckte Feodor
pappret.

«Hvad angår mig er korrespondans,» likväl syntes det att den andras ord
gjort verkan.

«Du skall läsa den, jag läser ju hvarken tyska eller svenska.»

«Nå, som du vill.» Men knappt hade Feodor genomögnat de få orden, förrän
han bleknande slog sig för pannan med en förtviflan, som rörde den
godsinnade vännen ända in i själen. «Och denna rena, oskyldiga själ
kunde jag så misskänna,» utbrast han slutligen.

«Ja ser du, det var det jag sade,» triumferade Schalinsky. «Men så lär
mamsell Hedda väl spunnit tillsammans en nätt historia igen, kan jag
tänka. När och hvar träffade du henne, och hvad sade hon?» — — Fåfängt
väntade han svar på sina frågor. Feodor var utom sig, han förbannade
Hedda och sig sjelf, som satt tro till denna «orm,» som utomdess förledt
honom till dårskaper. Äfven Schalinsky fick uppbära förebråelser, som
genom sina tillställningar satt honom i beröring med Hedda; satt honom i
nödvändighet att bruka en förställning, som gjorde honom ovärdig en
sådan flickas kärlek, som Leonna var, m. m.

Allvarsamt och med forskande blickar betraktades han under tiden af
Schalinsky; när denne ändtligen engång fick ordet, yttrade han: «Förstår
jag dig rätt, så har du begått något — hvad det nu äfven må vara — som
du ej kan försvara inför ditt bättre vetande, ditt ädlare jag, och nu är
du dålig nog, att kasta skulden på den första, du träffar. — Förlåt mig,
ifall jag bedömt dig orätt!»

Den unga, lifliga, till utseendet ofta lättsinniga Schalinsky hade
ganska rätt bedömt sin äldre, hastigt uppbrusande, men sedan alltid
uppriktigt ångrande vän.

                  *       *       *       *       *

Fogden, en mångårig tjenare redan hos fru Igeldorf, framdrog under
hemresan alla de tröstegrunder han förstod, när han såg sin unga fröken
så sorgligt stämd, menade att «alla sjukdomar int' bär te döden,» och
«hennes nåd ä int' så lastgambal än, att ho int' kan qvikna vä', fast dä
ser illa ut» — o. m. d.

Fadren kom emot Leonna redan på gården. «Det var bra du kom, barn; din
mor yrar och ropar ständigt efter dig,» sade han.

Nordenskans hade skrifvit till provincialläkaren med ett ridande bud, så
snart frun sjuknade; detta bud hade hemfört feberstillande medel och
anbefallt senapsdegar o. s. v., men ingen hade händer med den sjuka,
hvarken att få henne till att taga in läkemedlen, eller att låta
applicera de sednare. Leonna skulle nu försöka. Hon sökte först ådraga
sig modrens blickar genom smekningar, det lyckades. Hon var utomdess
mera stilla i detta ögonblick. Hon stirrade en stund på flickan, sedan
utbrast hon:

«Du är således fri Lona och icke fången? Eller skall du bli det här
liksom jag, men vi bli ändå tillsammans. Det är ju bättre så — ville han
icke ge dig förgift också?» — —

«Hvem, hvilken ¯han¯, menar mamma?»

«Luta dig ned — jag vill inte att någon skall höra det, bara du. Ty det
är din fars son! Petter vill, att vi båda skola dö, på det han skall få
Grönskog; derföre ha de satt förgift i alla koppar — i harmen har jag
intet smakat en enda droppa. — Men nu måste du Lona ge mig något att
dricka. Jag dör eljest af törst.»

Så fantiserade hon oupphörligt; den fixa idéen att styfsonen ville deras
död och förderf, var jemnt hennes thema.

Medan Leonna helt och hållet är upptagen af sitt sorgliga kall som
sjukvakterska, återvända vi för att inhemta nyheter från dansnöjet, och
hvad som har sammanhang med denna och följande dagens händelser.

Maria Nordenskans förde fru Snabbeck med sig hem derifrån. Båda frågade
pigan, som kom emot dem, efter mamsell Hedda. Flickan svarade, att
mamsell gått ut, åt prestgårdsvägen, en bra stund efter se'n hennes nåd
och fröken reste bort, och först kommit hem i djupa mörkningen, och då
klagat sig sjuk, hvarken ätit eller druckit; men nu sof hon godt, ty
flickan hade lyssnat vid kammardörren.

Långt fram på dagen blef Hedda först synlig. Hon var blek, och hennes
ögon voro röda. På Marias fråga, hvarföre hon gått ut, och dröjt borta
så länge, i så fuktigt väder, när hon var sjuk, svarade hon saktmodigare
än vanligt; det hon förmodat, att friska luften skulle göra henne godt,
och derföre vandrat till Greta Lisas stuga, för att uträtta något för
Leonna; men der börjat må så illa, att hon hvilat sig en stund på
sängen, och knappt förmått gå hem tillbaka.

På Marias fråga: hvad hon skulle uträtta, gaf hon icke svar; men då den
upprepades, svarade hon: «att hemta hit fogelburen med gossens
grönsiska, men jag blef så sjuk att jag glömde den.» Maria tillsade
pigan att gå efter den.

Talet föll sedan på gårdagens nöje. Maria sade sig nästan ångra, att hon
antagit bjudningen; hon hade trott sig finna Petter der. Eljest hade der
gått rätt muntert till.

«Skall öfverstinnan resa bort med sin man?» frågade Hedda.

«Nej efter hvad jag hörde sägas, inackorderas hon hos en af hans bekanta
på en tid,» svarade fru Snabbeck.

«Mamselln skall framdeles gifta sig, heter det, men till dess blir hon
hos Ströms. Stackars fru Ström!» — — Ingen svarade, en paus uppstod.

«Moster, som var der hela veckan, såg väl hvarmed de alla gjorde tiden
tillända?» yttrade Maria, som flitigt sydde på linnesöm, under det Hedda
gjorde intet. Frun svarade: «Om jag undantager fru Ström, som sydde med
mig på nya kläder åt barnen, på det de skulle se folklika ut kalasdagen
— och fru A. som hade alla händer fullt upp att göra med att laga mat åt
alla dessa menniskor, gjorde de andra ingenting annat än sofvo, klädde
och speglade sig; när de ej spatserade, spelte de kort, och åto bär och
nötter, kastade skalen på hvarann eller på de unga karlarna, som jemt
omgåfvo dem. Öfverstinnan föregick dem med sitt exempel.» —

«Gillades ett sådant beteende af hennes man?» invände Maria förundrad.

«Huru skall jag veta det! Jag såg dem aldrig tillsammans. När han var
hemma, var han alltid omgifven af sina officerare och andra fremmande,
som spelade hos honom långt inpå nätterna.»

«Åto de ej tillsammans?»

«Nej, hon åt uppe hos ingeniörns, der hon äfven tillbragte dagarna. Han
i sina rum.»

«Lova Ström är ju förlofvad med långa adjutanten,» anmärkte Hedda, som
setat tyst och sett utåt fältet. «Sörjer hon mycket nu, när han skall
bort?»

«Det lär nu vara si och så med den förlofningen; åtminstone vet modren
ingenting, fast fadren skräflar och skryter, att han kan gifta sina tre
äldre flickor hvad dag han vill; men lika mycket blir Lova adjutantens
hustru som jag,» försäkrade Snabbeckskan.

«Hvarföre säger moster så?» frågade Hedda ifrigt.

«Jag har mina goda skäl — i alla fall kan det icke ske ¯nu¯, och hvem
vet, om han någonsin kommer igen — utomdess ser han mig för klok ut, att
länge tänka på en flicka, som ej mer tar sin person i säkerhet.» —

Hedda steg hastigt upp och gick ut. Hon syntes ej road af den vändning
samtalet nu fått.

«Jag tror Hedda blef stött, det var icke min mening; jag sade blott hvad
jag tänkte,» sade frun och såg efter henne.

«Lappri, Hedda tål nog vid, när hon vänder sig om, är allt glömdt,»
svarade Maria suckande.

Hedda gick i sitt rum, kastade sig på en stol der, och utbröt i denna
häftiga, konvulsiva gråt, som är så egendomlig för de qvinnors
temperament, som ohejdadt låta sig hänföras af ögonblickets impuls, och
aldrig lemna ¯eftertanken¯, eller som man mera rättvist borde säga
¯företanken¯, rådrum att styra deras handlingar.

Fru Snabbecks anmärkning, mera skarp i tonen, än i orden, hade anslagit
en sträng, som kom henne att bäfva. Tvenne gånger denna förmiddag hade
en viss person gått förbi det fönster, der hon satt, utan att bevärdiga
henne med en blick, ehuru hon, ljudligt nog, gjort tecken med
löfqvisten, som i går utgjorde föremålet för hans väntan. Då träffade
fruns ord henne som en blixt; den tanken: ¯du har förlorat hans
aktning¯, genomfor hennes själ med samma meteors snällhet. — Men ty värr
utan att qvarlemna något spår, ty om en timma var hon alldeles den samma
som förut. — Hon tänkte nu endast på en utväg att lemna detta ställe,
för att slippa se föremål, som påminde henne om något, som hon för
alltid ville glömma.

På eftermiddagen begärte hon derföre häst af systern, för att fara till
ingeniörens. Båda fruarna föreställde henne det opassande i att nu fara
dit, men utan framgång. Fick hon ej åka; begaf hon sig till fots, sade
hon. Maria måste gifva efter.

Der var hon i sitt rätta element; ingen kunde se en skymt af de
sinnesrörelser, som hos henne vexlat om de sista tjugufyra timmarna.

Tror någon att vi i Hedda velat teckna ett vidunder bland qvinnor, så
bedrar den sig. Hon har tyvärr många sina likar i verkligheten, så vida
skilda, som olika yttre förhållanden förutsätta. De hafva en böjlighet i
karaktern, som gör att de lätt kunna foga sig efter ögonblickets
intryck; den ena stunden öfverlemna de sig åt en tröstlös förtviflan
öfver en motgång, den nästföljande kasta de sig med yster glädje i
förströelsernas och dårskapens hvirfvel, eller roas de af ett lappri.
För dem är lättsinnet ¯lycka¯; ty tröstlösa öfver en förlust den ena
dagen, minnas de den knappt den andra. De sky ej som andra menniskor
tadlet och vanäran, emedan de tro alla andra vara lika glömska som de
sjelfva.


                            _Skiljsmessan._

Mot aftonen samma dag, satt Leonna ensam hos modren, som nu syntes
slumra. Skymningen tog till; hon smög sig varsamt för att uppdraga
rullgardinen. Snöret var redan fästadt, när hon hörde ljudet af
hästhofvar från vägen; en ridande, en militär, steg af den frustande
hästen invid trappan; hon hörde sin fars röst, som bjöd honom vara
välkommen.

Var det Feodor? Det är säkert han! Hjertat klappade högt både af glädje
och smärta. Hon skulle se honom! Men han kom för att taga afsked. Viss
att Feodors besök var kort, kanske voro minuterna räknade, ville hon
skynda sig till hans möte; ännu en gång se och inprägla de älskade
dragen i sitt minne, höra välljudet af hans stämma — men hon vågade ej
lemna modren allena.

Ändtligen kom sjuksköterskan in. «Der är en rysk officer,» sade hon,
«och hans nåd bad fröken komma ut i salen.» Hon uträttade icke uppdraget
så tyst, att ej den sjuka hörde det.

«Gå icke dit!» ropade hon: «om Petter får se att du talar vid Feodor,
slår han dig också.» Hon syntes hafva hört något angående mötet på
vägen.

«Goda mamma! Petter är icke här. Pappa vill tala vid mig;» och för att
missleda modren tillade Leonna: «det är Schalinsky, han kommer för att
taga farväl af oss, ty han reser bort i morgon.»

«Ja så, Petter låtsar tycka om Schalinsky; gå, men kom snart igen.»

Leonna gick som hon trodde till den älskades möte.

Men hjertat ville stelna, när Schalinsky synbart upprörd trädde emot
henne för att helsa.

«Jag skall tidigt infinna mig i morgon,» fortfor Nordenskans i det genom
henne afbrutna samtalet, «för att taga afsked af bror Feodor, samt
öfvertyga honom, huru jag högligen ogillar min sons obehöriga
uppförande, hvarom jag icke är okunnig, och det dumdristiga uppträdet på
landsvägen, hvartill jag sjelf var vittne. Redan samma afton önskade jag
förklara mig för min unga vän, men träffade honom icke, ty jag var
tvungen att resa hem. Sedan sjuknade min hustru, och jag kunde ej drömma
om er hastiga bortresa. Se der Leonna, stackars flicka, hvad en enda
natts vakande gjort henne blek och rödögd,» sade han och strök med sin
breda hand öfver dottrens glänsande hår. «Gå tidigt till hvila i afton
barn, nog finns här dem, som kunna vaka öfver mamma ändå. Men laga nu så
att vi genast få oss thé. Löjtnanten har ej tid att dröja många minuter,
säger han, men en liten «panacé» måste vi dricka tillsammans först, hvem
vet när och om detta sker en annan gång.»

»Straxt pappa» och Leonna skyndade ut för att under bestyrens täckmantel
nedsvälja den felslagna förhoppningens bittra tårar.

I detsamma hon återkom, gick fadren ut, för att från sin kammare hemta
det fluidum, hvarförutan han benämnde thé: gåsvin eller hönssoppa.

Knappt hade han aflägsnat sig, förrän Schalinsky skyndade att lemna ett
bref i den darrande flickans hand, under det han med låg och rörd stämma
sade: «Har fröken några tröstande ord att säga min stackars vän, så
skynda! Jag vet icke hvad han skrifvit, men döm honom icke hårdt! tro
mig, han förtjenar öfverseende — och medlidande, ty han lider.» — —

Vid ordet öfverseende, såg Leonna på talaren med en förundrad blick, hon
förstod honom icke — och när hon ville svara, inträdde hennes far.

Med synbar ansträngning bemödade sig Schalinsky att beherrska sin djupa
rörelse, och tala om andra ämnen, men återkom dock alltid på samma
punkt. I anledning af de oförmodade skyndsamma uppbrottsorderna, yttrade
han:

«Derföre kommer mången af oss att synas otacksam och känslolös för
bevisad vänskap och gästfrihet, men pligtens röst, måste nedtysta
hjertats stämma. Detta är vår ursäkt. — Ännu äro icke tvenne år
förflutna, sedan vi ansågos för fiender; men redan äro många fästade med
ömma band vid landets döttrar, och de flesta genom vänskapens
brodersband — med landets folk, men trohet vinner seger, och
återseendet» — —

Häftiga rop hördes från den sjukas rum och afbröto löjtnantens
osammanhängande tal, hvars mening dock klart uppfattades af Leonna, men
icke så af Nordenskans, som betraktade honom med förvåning, ty han
förstod ej huru den eljest så glada och frimodiga unga mannen nu syntes
vara, hvad ¯han¯ hade lust att kalla «käringaktig.»

Ett annat rop om hjelp från sjukvakterskan kallade far och dotter, som
funno den sjuka vid dörren, skrikande på Leonna, som hon trodde än
röfvas bort af Petter, än af ryssarna.

Nästan med våld måste hon bäras till sängen, och höll sedan Leonnas hand
krampaktigt innesluten i sina båda.

Arma Leonna! endast den, som upplefvat en dylik stund, kan uppfatta hvad
du lider under denna stund!

Hvad innehöll detta bref, öfverlemnadt under gåtlika uttryck af hans
vän? Hvem kan väga sina ord, när man sjelf är upprörd, tänkte Leonna. —
Men väl förmodade hon att Feodor ville med henne uppgöra ett förslag
till framtida brefvexling. Fjettrad här, kunde hon hvarken läsa hans
bref eller besvara det; ej en gång lemna honom genom deras samfällta
förtrogne en helsning. Äfven denne måste bort, utan att hon fick säga
honom ett lefväl.

Så hade en qvart timma förflutit, när dörren öppnades af Nordenskans.
«Kom ut på ett ögonblick, Leonna!»

«Ack pappa, jag kan icke! Mamma släpper icke min hand.»

«Nej, nej!» intonerade modren, och grep ett tag om flickans arm, och
stirrade på mannen, som hon ej syntes känna igen.

«Så gå sjelf in till flickan, och ursäkta hvad som ej kan hjelpas,»
yttrade denne. Schalinsky kom, fattade Leonnas venstra hand, som var
fri, tryckte den till sina läppar, och sade med en af rörelse bruten
stämma: «Utan ett farväl af er, kunde jag ej skiljas härifrån. Måtte ni
blifva så lycklig som jag önskar, lemna mig ett litet rum i ert minne! O
kunde jag med mitt» — — Han hejdade sig.

Derpå fortfor han förläget stammande: — «Om jag kunde uträtta något för
er min fröken, — men jag känner ej vår marschruta eller vår
bestämmelseort, det stadnar således i en hjertlig önskan.» —

«Ack om jag dock dristade besvära er med något i afton — till —»

«Kom icke fram med något lappri!» afbröt henne fadren. «Löjtnanten har,
stackars gosse, nog angelägnare att tänka på. Det är väl något bud till
din svägerska, kan jag förstå, men jag far dit i morgon bittida sjelf.»

«Då kan Erik äfven uträtta det,» invände Leonna. «Han skall lemna en bok
till kusin Feodor, helsa honom emedlertid. Jag önskar er båda en lycksam
resa, och — ett gladt återseende, — när Gud behagar» — — —

Schalinsky störtade ut, Nordenskans följde honom; Leonna sjönk ned vid
modrens säng, en välgörande gråt lättade det betryckta hjertat.

Hon tackade Gud för den utväg. Han sjelf — som hon i sin barnsliga
tillförsigt till det högsta väsendet trodde — hade ingifvit henne i
nödens stund. Hon kunde nu besvara det bref, som nästan brände på hennes
bröst, tyckte hon i sin otålighet att erfara dess innehåll.

Budet från staden förde med sig medicin; ett pulver skulle genast
intagas. Det var rogifvande. Om två timmar skulle den sjuka taga in
andra satsen. Leonna gick undertiden på sitt rum under förevändning att
hvila sig; på bestämdt klockslag skulle de, som nu vakade, säga henne
till.

Inkommen i det lilla rum, som hon bebott sedan barnaåren, — skådeplatsen
för hennes fordna barnsliga tidsfördrif och små funderingar, vittne till
de lätt förskingrade moln, som ibland skugga barnasinnets himmel. — Här
hade det unga hjertat klappat fortare, i den lycksaliga känslan att
älska och blifva älskad; här skulle hon nu företaga sig den första
egenmäktiga medvetna handling — ty hon anade att det bref hon nu skulle
bryta, det svar hon derpå lemnade, antingen på ett eller annat sätt
skulle gripa in i hennes framtid. — Förut otålig, nu bäfvande — ty
Schalinskys utomordentliga rörelse, sammanlagd med hans första yttrande,
föreföll henne nästan oförklarlig — bröt hon förseglingen och läste:

      «¯Dyra Leonna¯!

Med djup smärta aflägsnar jag mig från den ort, der du är. Mitt beslut
står fast att aldrig visa mig för Leonnas ögon, om jag icke blir henne
mera värdig, än nu. — Hon den ¯goda¯, den ¯englarena¯, som skänkte sitt
hjerta, sin kärlek; som lofvade sin tro åt den, som så lättsinnigt — — —
Dock nej, hvarföre anklaga mig inför den, hvars oskuldsfulla sinne ej
förstår, ej anar de lidelser, som strida och kämpa om herraväldet i
mannens oroliga själ.

Må din englalika mildhet göra dig öfverseende! Säg, att du förlåter mig.
Säg att du som en genius vill omsväfva mig, och jag ¯skall¯ blifva dig
värdig!

När jag då, luttrad genom sjelfpröfningens skärseld, äfven har
tillkämpat mig den grad, som fordras, (utan att nedsätta mig i egna
ögon), för att hos dina föräldrar anhålla om din hand, är jag då äfven
säker att min Leonna icke tillåtit sin hatfulla broder, eller den
faderliga myndigheten pålägga sig några andra band, än dem som förena
henne med

                                            ¯Feodor von Harlinghausen¯?»

Leonna läste och återläste dessa rader, i hvilka låg en mening, som hon
ej kunde förklara. Har det åter förefallit något emellan honom och
Petter, tänkte hon; hvarföre talar han icke öppet om det, hvarföre i så
dunkla ordalag. — Men tiden led och hon måste svara. Hon skref:

      «¯Älskade Feodor¯!

Du har rätt, jag förstår dig ej; men att min Feodor ej står klar för mig
i ett ögonblick som detta, då en långvarig, kanske beständig skilsmessa
hotar oss, det anade ej mitt älskande hjerta, som bäfvat af oro, men
ändå lefvat i hoppet att ännu en gång få återse sin älskling. Vet du
Feodor, det ligger något konstladt, något på skrufvar stäldt i ditt
språk. Hvad betyder det?! Hvarför denna häftighet? Har något händt,
hvarföre då ej upptäcka det för din Leonna?!

Om du besluter att icke se mig, för att efter som jag fattar ditt
uttryck straffa dig sjelf; är det väl rättvist att låta mig dela
straffet, utan att veta, hvari felet består? Är detta fel begånget mot
mig — o då borde du lita på min kärleksfulla tillgift, som jag på din;
ty fela kunna vi alla, och derföre vill jag ej, för några obegripliga
ord, minnas annat än vår kärlek, mitt lifs skönaste blomma.

Mitt löfte blef ouppfyldt i går; men Hedda sade dig väl orsaken ännu mer
min biljet, som visst var kort, men ¯tydlig¯ — något som (jag finner det
både af ¯ditt¯ och ¯mitt¯ bref) ej alltid är fallet. Men kärleken
förlåter allt! Ögonblicken äro räknade. Jag måste sluta!

O, om jag kunde uppfylla din önskan och vara dig en genius, som skyddade
dig mot hvarje fara! — — —

För att säga dig min tanke om slutet af ditt bref; så var öfvertygad,
att om du äfven återkommer som general, och jag i generalen ej
återfinner min Feodor, är han utan allt värde för mig. Frukta således
ej; blir jag icke din här nere, sker vår förening i en annan verld.
Således evigt din ¯Leonna¯.»

Den omtalta bokens permar bekläddes med papper; hörnen förseglades med
omsorg, innanföre låg brefvet; boken sammanknöt hon med ett band.

Det omtalta tecknet gafs, och hon skyndade till modren.

Ingendera, hvarken Feodor eller hon, hade nämnt ett ord om vidare
brefvexling; men detta, liksom allt, lemnade hon åt Guds försyn. Han
styr nog allt till det bästa, tänkte hon. Hon bar ju den kära bilden i
sitt hjerta; med hopp, tro och förtröstan ville hon gå framtiden till
mötes.

Leonna smög sig om morgonen sakta ur sjukrummet och fann sin far nästan
resfärdig.

«Hur är det med mamma?» frågade han.

«Som jag hoppas bättre. Hon yrar icke mera, och har nu somnat.»

«Har du fått sofva sjelf barn? Laga så, att du intet blir sjuk också. —
Hvar har du den der boken du talte om i går? Jag skall nu lemna den i
behöriga händer. Ja så, du har till yttermera visshet skrifvit adressen
utanpå. Ordning bör det vara. Du har väl något grönt från trädgården åt
Maria? hvarom icke, så låt vara, jag måste skynda.»

«Å nej, det skall vara gjordt om fem minuter pappa!» och Leonna skyndade
ut. Då hon återkom in, hade fadren öppnat bandet som höll boken
tillsamman, och bläddrade liksom när barnen söka kopparstick. Samvetet
slog den unga flickan; hon darrade, men andades åter fritt, när han
sade: «jag trodde det vara något, som dugde läsa för mig under vägen,
men jag ser det är tyska, hvarom handlar den?»

«En samling af poetiska arbeten pappa!»

«Sådant krimskrams har aldrig varit min sak.» Han kysste sin dotter och
reste.

                  *       *       *       *       *

I andanom — ty huru ringa ¯anda¯ som kan finnas i vissa författ:s
arbeten, hafva de dock ett visst privilegium att se och höra mer än
andra menniskor — hör således äfven undertecknad mången fråga: «Hvad
kommer åt Feodor? Hvarföre lemnar han ej sina göromål åt en annan, för
att sjelf i flygande fart rida till Grönskog och taga afsked af sin
flicka; till, som han vet sig vara välkommen hos hennes far?» — —

Som en författ. står i ansvar för ¯dem¯ de föra fram på scenen; i
synnerhet en som spelar en af hufvudrolerna, måste äfven besked lemnas
om Feodor.

Men först en liten fråga till de manliga läsare, som antingen af
nyfikenhet eller andra motiver, hedra ett sådant här obetydligt arbete
med sin uppmärksamhet. Ha de aldrig sjelfva genom en förhastad orättvis
misstanke — en obetydlighet i det hela — eller genom ett af dem sjelfva
begånget felsteg, blifvit försatta i bryderi eller kanske köld mot den
flicka de egnat sin hyllning, och likväl väntat, att hon skulle göra
första steget till en försoning? ¯Hon¯ är antingen okunnig om orsaken
till hans förändrade uppförande, eller ock finner hon sig sårad i den,
för den finkänsliga qvinnan, ömtåligaste punkten: ¯det gäckade
förtroendet¯. — Händer det då, som ofta är fallet, att han finner sig
träffad af en förhastad, eller omedveten anmärkning af hennes anhöriga,
då är vanligtvis förbindelsen bruten, utan all förklaring.

Ofta ana ej hennes närmaste, att det unga hjertat klappat fortare först
af kärlek, sedan af felslagen förhoppning; ty i det yttre lifvet är sig
allt likt. — — Han fortfar med umgänget i huset. Hon dansar, sjunger och
— ler; men hvem räknar hennes tysta suckar, hennes nedsväljda tårar,
under det han, ¯egoisten¯, kastar sig i förströelsens hvirflar; glömmer,
åtminstone låtsar glömma. Under andra experimenter med qvinnohjertan —
vid en annan förbindelse, knuten af egennyttan och ärelystnaden —
glömmer han sin första ungdomskärlek. — —

Mången sådan karl har man ofta sedan hört säga: «Det är horribelt hvad
hon förlorat sig! man ansåg henne dock förut för vacker!!»

  «Men hvartill dessa frågor, denna predikan? Det är ju ett thema, som
  i romanväg haft och har tusende variationer. Håll er vid er
  berättelse. Ni sade ju nyss, att Leonna tog saken förnuftigt nog,
  och sådant var snällt. Hvad rår man för att andra tokor vanligtvis
  taga vårt prat för kontant?»

Finner ni er träffade? Lägg då handen på hjertat och kasta, om ni har
mod dertill, första stenen på Feodor. Bättre vore dock, att lik
publikanen i templet sucka och säga: «Gud vare mig syndare nådig!»

Det har ej varit och är icke vår afsigt, att göra Feodor till ett ideal,
ett fenomen af fullkomlighet, som ej existerar i verkligheten. Han var
en vanlig menniska, men ändå ingen af de allra vanligaste. Han var ung,
hade hittills aldrig rönt någon verklig motgång, aldraminst sorg; det
sjudande ungdomssinnet var ej dämpadt genom annat än sedolärans tryckta
maximer, sådana som gifvas till utanlexor vid läroanstalterna, men
tyvärr, så sällan der bringas till utöfning.

Jemförelsevis stod han likväl högt öfver de flesta af sina kamrater, ty
han hade en stark hederskänsla, som afhöll honom från mången
förvillelse. Vänskapen med Alexander, och deras brefvexling, vande honom
att i tankarna genomgå hvarje händelse, emedan vännerna gjort ett
ömsesidigt löfte att ej ens dölja sina svagheter.

Huruvida ett sådant löfte, gifvet i en stund af ungdomlig enthusiasm för
dygd och rätt, ordagrannt uppfylldes, lemna vi derhän; men det hejdade
likväl mången dårskap på halfva vägen. Härtills hade Feodor kanhända
gått i en förlikning med sitt samvete och bättre vetande, ty ännu gjorde
ingen flicka anspråk på hans trohet. Leonna hade varit en
barndomsfantasi, ett luftigt ideal utan form. Men sedan han lärt känna
henne, blef det annorlunda; och när han nu försyndat sig, ångrade han
djupt sitt lättsinne och sina obetänksamma tvifvel om henne, den
oskyldiga och flärdfria, tvifvel, ingifna af en sådan person som Hedda.
Men han insåg äfven, att en bekännelse derom icke tjenade till annat, än
att förstöra Leonnas oskuldsfulla förtroende. Han var icke nog djerf,
icke nog öfvad i förställning, att framträda till den förorättade
flickan likasom ingenting förefallit.

Hvem vet likväl huru det gått, om han haft tid till besinning, och han
ej genast låtit genomskåda sig af Schalinsky. Den omisstänksamma flickan
hade varit lätt förvillad, men han fruktade vännens forskande blickar;
långt ifrån nöjd med sitt bref, hade han gerna förstört det och skrifvit
ett annat, men nu fick det vara. Han hade likväl, som han trodde,
uttalat sitt beslut att blifva henne värdig. Det ville han hålla som en
man, som står vid sina ord. «Många sådana löften göras — hållas och
brytas!» tänker läsaren.

Med hvilken oro afvaktade han ej vännens återkomst från Grönskog. Den
afdelning af manskapet, som under hans uppsigt skulle från det så
kallade tyghuset och proviant-magasinet pålasta packvagnarna, stod sig
ej mera än jemnt, ty Feodor ville vara fri och ledig, för att läsa
Leonnas bref, hvars ljufva ord — derom var han öfvertygad — blefve en
helande balsam för hans oroliga hjerta.

Schalinsky kom och medförde endast en vänlig helsning. Missnöjd med
Feodor dessa dagar, hade denne under hemvägen beslutit litet plåga
honom; men då han varseblef hans oförställda sorg, uppbjöd han allt för
att trösta och hänvisade honom på morgondagen. Han meddelade honom ända
till de minsta omständigheter, rörande mötet med Leonna, och den
positiva omöjligheten för henne att handla annorlunda.

                  *       *       *       *       *

Allt var färdigt för uppbrottet; tross- och ammunitions-vagnarne
förespända. Manskapet, med tornister och den konstmässigt hoprullade
kapotten på ryggen, stödde sig väntande mot gevären.

Ställets innevånare och äfven annat landtfolk från granskapet samlades
för att se det aftågande manskapet och månget förkläde samlade också
förstulet tårarne, som skymde bort glansen i de vackra landttärnornas
ögon, under det mången ungersven åter önskade orostiftarne så långt bort
som pepparen växer.

Man afvaktade endast öfverstens ankomst, hvars granskande blick skulle
öfverse det hela.

Med väntan och otålighet skådade Feodor ut åt vägen; men icke rörde
denna otålighet öfverstens ankomst, utan den välkända gula kaleschen
från Grönskog, som nu ändteligen nalkades.

Men innan dess ägare med vanlig maklighet stigit ur och skakat hand med
sina båda unga vänner, gafs tecknet att öfversten också var i antågande.

Ögonblicken voro således dyra. «Gå du in med gubben, jag skall förhöra
kusken,» hviskade Schalinsky till Feodor.

«Vi komma att sakna eder rätt mycket,» försäkrade kapten Nordenskans
hjertligt, och tryckte Feodors hand, «men hade ej det dumma
missförhållandet varit emellan bror och min son Petter, vore förlusten
ändå känbarare, ty då hade vi ofta umgåtts. Nå hvem vet, kanske återse
vi hvarandra framdeles, och då måste ett sådant groll ha försvunnit.»

«Jag både önskar och hoppas detsamma,» svarade Feodor och tryckte
tacksamt hans hand. «Jag på min sida vill visst aldrig väcka det
slumrande agget hos min vederpart, men då jag icke vet hvad som
föranleder detta hatfulla uppförande» — — —

«Så låt oss lemna allt i förtröstan på framtiden,» inföll Nordenskans.
«Vi båda förblifva vänner. — Men så när hade jag glömt något. Dotter min
sänder er här en bok, som hon haft till låns.» Han dykade upp den ur den
djupa rockfickan. «Nog har hon aktat den, som så förvarat permarna,»
tillade han.

Feodor mottog boken och kastade en frågande blick på Schalinsky, som
nalkades i detsamma. Denne anmärkte leende: «boken fordrade kanhända en
ren klädning för att handteras af frökens vackra händer.»

Nu hvirflade trumman; alle man i ledet! En handtryckning och Schalinsky
skyndade bort. Nästan faderligt omfamnade Nordenskans den qvarblefne
Feodor, som bestormad af känslor föll till hans bröst. «Innan vi
skiljas, dyre farbror, så lofva mig heligt, att aldrig låta er älskvärda
dotters framtida öde bero af hennes halfbrors godtycke. Lofvar farbror
detta?»

Något förvånad, svarade Nordenskans ändock godlynt, till och med
hjertligt: «Jag vet ej anledningen till denna brors önskan, men som den
alldeles stämmer öfverens med min egen vilja, kan jag gerna lofva det.»

«Gud belöne dig derför!» och Feodor störtade ut.

Nordenskans stod ett ögonblick qvar på trappan och såg efter den
bortilande, och yttrade halfhögt för sig sjelf: «Stackars gosse! Nog ser
jag, hvar skon klämmer, och din lycka står i vida fältet. Ditt råd var
emedlertid godt, jag skall taga det ad notam.»

Han gick derpå in till sin svärdotter. Fru Snabbeck var ännu qvar, men
Hedda hade ej återkommit.

De stodo alla tre i ett fönster, och sågo hur den ena truppen efter den
andra försvann bakom ett skogbevuxet berg vid vägen. Knappt hade dammet
hunnit lägga sig, förrän man från den sidoväg, som förde till
landtmätarebostället, blef varse en resande. Det var Petter, som kom
hem. Fadren log inom sig och tänkte: «minsann ser det icke ut som herr
befallningsman, af fruktan att förlora skinnet, legat i bakhåll.»

Petter var icke i bästa lynne; när hans fru sporde hvarifrån han kom,
svarade han tvärt: «sist ifrån Brandéns, der har jag hört intressanta
nyheter.» Maria såg af hans blick och hörde af tonen att en storm var i
antågande, och såg helst att denna bröt löst i svärfadrens närvaro, hon
frågade efter utseendet likgiltigt: «Hvad höres det då för nytt?»

«Först och främst att frun far omkring och roar sig, när hennes man är
borta — och det i så valda samqväm till» — —

«Ett samqväm som syntes anstå dig i somras, när du sjelf förde mig dit,»
svarade Maria kort, «äfven antog du inviten.»

«Det var då, men nu har jag hört superba historier om vissa menniskor
der,» och med en grimace vände Petter sig till fru Snabbeck. «Fruns
skarpsynthet har ej heller här kommit på skam,» fortfor han. «Ni har
yttrat att den der öfverstinnan och hennes syster sågo utklädda ut, och
ni hade rätt. Båda hafva haft rang och värdighet af värdshusjungfrur, i
samma stad der öfverstens fru lefver. Han och en annan officer tog
derifrån hvar sin dam, och förde dem med sig hit.»

«Nå det kan jag säga, det var ju skandalöst!» beskärmade sig fru
Snabbeck, likväl smickrad att se sin skarpsinnighet anmärkt. «Men att
öfversten icke blygdes att låta en sådan der gälla för sin fru.»

«Hvem kan bevisa detta?» inföll Petter. «Han lät det endast passera, när
doktor Ström, som nog kände förhållandet, ville introducera henne under
detta namn i sitt hus. Öfversten visade sig ju aldrig tillsammans med
henne i staden, till och med icke här på landet.»

«Men afskedskalaset» — inföll Marie misstroget.

«Nå visst bestod han det, men fruntimren och dansen var hos ingeniörens,
ej hos honom, som bor i en helt annan byggning; eller deltog han
kanhända i dansen? neej, — nå så har jag rätt! och någon ersättning
måste han väl gifva sin donna när han lemnar henne; ryktet säger till
och med, att han spelt bort henne till en af sina vänner; sanningen är
att han förlorade tvåtusen rubel till en bekant och till densamma kommer
hon nu antingen som pant eller betalning, huru man vill taga det.»

«Men af hvem har du hört allt det der?» frågade Maria ännu misstroget.

«Jag har det från säker hand. Lita du på det.»

Nordenskans den äldre, en åhörare af allt detta, som endast med ett:
«Nå? det var f—n!» «hm, hm,» eller «så, så,» härtills tillkännagifvit
sin uppmärksamhet, sade nu, sannolikt i den mening att förbereda något
som han sedan ärnade afhandla närmare med sonen: «Jo, jo, nog lär du ha
rätt, jag påminner mig nu, huru Feodor Karlowitsch alltid undvek att
tala om dessa damer, och när prestens fru engång plågade honom med
frågor om dem, svarade han: att han aldrig sett öfverstens fru; något
som förundrade oss alla. — Du ser häraf kära Petter, att han icke
gillade ett sådant lefverne.»

«Det bevisar blott att en blind höna också någongång kan hitta ett
korn,» svarade Petter, och aflägsnade sig skyndsamt för att skrifva ett
bref, med den återvändande skjutsgossen; han undvek att vara allena med
fadren, som reste hem på eftermiddagen.

Innan vi på lång obestämd tid lemna Feodor och hans vän, följa vi dem
till första nattqvarteret, en vid landsvägen belägen by, några mil
derifrån.

När Feodor mottog boken af Leonnas far, trodde han sig i Schalinskys
leende finna, att denne af kusken erhållit det lofvade brefvet, men
under marschen var det intet tillfälle att, ohörda af andra, vexla några
ord. Han måste således beväpna sig med tålamod. Boken var han nödsakad
att lemna till sin betjent.

I mörkningen uppnådde de nattqvarteret; åt Feodor, Schalinsky och
Boldakoff anvistes den bättre af de tvenne kamrar, som lågo innanför en
stor stuga, der femtie man snart snarkade godt på utbredd halm.

Det var redan långt lidet på qvällen, men ännu tycktes hvarken Feodor
eller hans vän vilja lyssna till den tredjes uppmaningar att gå till
hvila. Denne hade genast efter den måltid, gamla värdinnan i huset
uppdukat, krupit upp i det ena af de höga, breda, men korta
sängställena, öfvertäckta med mångbrokiga ylleryor. Småond öfver de
andras envishet, vände Boldakoff sig åt väggen och somnade.

Feodor hade oupphörligt bläddrat i den omnämnda boken, under det hans
vän iakttagit honom med väntande blickar.

«Gud ske lof, nu hvarken hör eller ser han oss; lemna mig nu brefvet,»
utbrast Feodor, i det han lade ifrån sig boken.

«Hvilket bref?»

«Det som kusken gaf dig; var barmhertig och hutla icke längre med mitt
tålamod.»

«Jag har icke något bref,» försäkrade Schalinsky. «Fröken hade väl
lemnat karlen ett pakett, med tillsägelse att lemna det antingen till
dig eller mig, men sedan hade hon tagit det tillbaka, och sagt att
kaptenen ville sjelf lemna det i rätta händer. När jag nu såg, att du
erhöll boken, var jag nöjd; i annat fall hade jag påmint derom.
Naturligtvis måste boken innehålla svar på ditt bref, så framt hon velat
svara.»

«F—n heller! Jag har genomgått hvart enda blad; icke en papperslapp,
icke ett understruket ord skulle undgått min uppmärksamhet.»

«Du är ett bra dåligt ämne till polisminister, som ej fått det infallet
att se efter hvad som förvaras under dessa sigill,» skämtade den andra,
öppnade förseglingen med ett knifblad, och räckte Feodor det bref vi
redan läst. —

Djupt träffad af flickans ömma och naiva förebråelser, som alla voro
förtjenta, förstod han att uppskatta det ädla tänkesätt, som röjde sig i
hvarje ord. Slutet gjorde honom förtjust, och han dolde ej sin glädje;
han omfamnade sin ovärderliga vän, men visade honom likväl icke brefvet
— skälet kan man lätt inse. — Men han tog honom till vittne af sin
högtidligt fattade föresats att göra sig värd hennes kärlek.

                  *       *       *       *       *

Sjukdomen hade brutit sig; fru Nordenskans förbättrades ögonskenligt,
men sjelf försäkrade hon ännu, sedan hvarje spår deraf försvunnit, att
hon plågades af den minsta ansträngning. Hon grufvade sig öfver de
minsta bestyr, som hörde till hennes husmoderliga kall — vi känna ju
hennes förkärlek i detta fall. — Nu hade den omvårdnad alla, och i
synnerhet Leonna, skänkt henne, drifvit makligheten till en ännu högre
grad.

Det ålåg således den knappt sextonåriga dottern, att intaga hennes plats
i hushållningen. Lust och omtanka göra äfven svåra ting lätta, och
Leonna insåg sjelf att hon behöfde en verksam förströelse. Den lilla tid
hon varit borta hemifrån, hade äfven i detta afseende varit henne
nyttig; ty hon kunde nu anställa jemförelser. Hon sökte derföre förena
mormodrens driftiga omtanka med den ordningsanda och behagliga
«komfort,» som gjorde lifvet på Rönnbacka så trefligt. Småningom
lyckades hon i sina bemödanden, visserligen icke utan ansträngning och
några misslyckade försök; men hon visste att göra sig älskad och aktad
af tjenstefolket — med få undantag hade en ny upplaga efterträdt den
gamla — och det hörsammade henne gerna.

Lik karlar i allmänhet och fäder i synnerhet, kunde äfven Nordenskans ej
uppskatta hvad en ung qvinna lider, som så der handlöst måste öfvertaga
vården om ett stort hushåll, der ansvaret ligger tungt på hennes svaga,
ovana skuldror; en börda, som endast kärleken eger förmåga att göra
lätt. — — —

Likväl erhöll Leonna då och då en vänlig blick, ofta ett hjertligt ord
af sin far, som nu märkte skillnaden mot förr enär han, till exempel vid
en hastigt påtänkt resa, hade allt rent och i ordning, (ty huru mången
ledsamhet uppkommer ej ofta om en löskrage är illa ansad och de
frånslitna banden ej behörigt fastsydda o. s. v.), eller då värdinnan,
för en oförmodad gäst, alltid hade något godt och smakligt i beredskap.
Allt sådant hade varit sällsynta fall i hans husliga lif, sedan den
gamla trotjenarinnans död föregående året.

Dessa voro äfven de enda solskensblickar i Leonnas husmoderliga lif, ty
modren kunde hon aldrig göra rätt i lag; sjukdomen hade gjort henne
retlig till sinnes, hvilket jemte ett inre medvetande af egen oförmåga,
och medfödd afund öfver andras förmåga, gjorde henne nästan svartsjuk på
sin egen dotter, när det någon gång hände att mannen gjorde henne
uppmärksam på dottrens tilltagande förtjenster.

Fru Nordenskans lemnade ej mera sitt rum, med undantag af måltidstimmen.
Hon visade då god aptit, men klandrade likväl allt; sannolikt i den
mening att derigenom synas vara fru i sitt hus. Utan sysselsättning blef
tiden henne lång, och hon trifdes numera ej allena. Leonna fick ofta
uppbära orättvisa förebråelser, att hon vårdslösade sin mor, då hon för
de mångfaldiga bestyren måste lemna henne.

Ville den stackars flickan, för sitt eget nöje och för att förströ
modren, föreläsa henne något ur en god bok, så kunde denna, i anseende
till sina slöa begrepp, ej fatta dess innehåll; den muntraste,
angenämaste och lärorikaste lektyr var, enligt hennes oförgripliga
mening, bara onyttigt «munpladder.»

Julens annalkande ökade Leonnas husmoderliga omsorger, ty helgen hör
enligt gammal finsk sed till tjenstefolkets sötebrödsdagar, som
tillbringas under hvila från alla icke oundgängliga sysslor. Nordenskans
reste med son och svärdotter till Lovisa, och återkom först närmare
nyåret. Leonna var hemma, mera än någonsin utsatt för modrens retliga
lynne. Så förlefde hon några långsamma dagar, som verkade ofördelaktigt
på både kropp och själ; ingen förströelse hindrade henne att lemna sig
åt minnen och reflexioner.

Hvilka förändringar hade ej föregått på ¯ett enda år¯ — så långt i
perspektif — så kort sedan det utrunnit ur tidens stora timglas! — med
hastande steg hade hon blifvit förd från barndomens lekar, genom
ungdomens blomstergård, der hon knappt hunnit kasta omkring sig några
blickar, förrän hon måste lemna den. Nu tyckte hon sig redan öfverträdt
den gränseskilnad, som förde till medelåldrens ofta törnbeväxta bana. —

Hu! Det var att måla svart vid sjutton år!

«Så ser menniskan nästan alltid ¯verlden¯ genom känslans synglas, och
den visar sig mörk eller purpurfärgad, allt efter färgen på det glas,
hvarigenom hon betraktar den,» säger Andersen.

Leonna gjorde sig i tankarna en förteckning på det hon upplefvat. Allt
hade gjort intryck på hennes känsliga hjerta: Vänskapsförbundet med
Ottilia, sammanträffandet med Feodor; mormodrens hastiga död, vistandet
med och skilsmessan från Ottilia, Petters giftermål, och otrefligheten
med denna nya slägt, oenigheten mellan Petter och Feodor, dennes
besynnerliga bref och den ovisshet hvari hon nu lefde. — — — —

Sätta vi oss i hennes belägenhet, och genomgå vi med henne denna
förteckning, skall väl ingen finna det besynnerligt, att hon, utan annat
sällskap än denna mor, ansåg lifvet äga mera skugga än ljus.

Nyårsdagen passerade hon hos brodren. Maria klagade sig illamående, var
tyst och sluten; Leonna hade så tråkigt der, att hon med glädje
återvände hem.

Sent på en februariafton, vandrade hon ensam i den af en muntert
sprakande eldbrasa upplysta salen. Med ens hörde hon bandhunden skälla,
och äfven skall af fremmande hundar. Hvem kan det vara, tänkte hon,
pappa är borta, och mamma, som i dag varit bra otålig, sofver redan, och
jag skall så här ensam taga emot gäster! Hvad som möjligtvis i hast
kunde framsättas till en aftonmåltid, undergick revy i hennes tankar,
under det att hon tillika skyndade att öppna dörren för dem, som redan
hördes vara i förstugan.

Den första hon mötte var hennes far, som ovanligt munter utropade: «Nå
min flicka! Håll dig beredd att taga emot välkomna gäster!»

«Gud skall veta huru välkomna de äro,» tänkte Leonna inom sig, när ett
par af «Hertola herrns» stora hundar rusade in på det nyss skurade
salsgolfvet. De efterföljdes af sin husbonde. I det Leonna gjorde sig
fri från dennes välmenta, men hårdhändta omfamning, och ville skynda sig
ut, med omsorg om både två- och fyrfotingars förplägning, möttes hon
åter i dörren af, — hvem målar hennes öfverraskning, hennes fröjd! af —
onkel Ludvig.

«Nog får du sedan veta allt det der, kära Lona! Laga nu så att vi få oss
något till bästa,» manade hennes far, när hon öfverhopade Ludvig med
frågor efter Ottilia.

«Förlåt söta far,» och med af glädje bevingade steg skyndade hon ut.

En stund sednare satt «Hertola herrn» och hennes far vid sina toddyglas
i ett för oss ganska likgiltigt samtal. Ludvig tog plats vid den unga
värdinnans sida, der han njöt sin favoritdryck, thé försatt med
hallonsaft.

Direkte kommen från Petersburg, hade han tvenne dagar hvilat ut på
Rönnbacka; i dag hade han rest till Hertola för att helsa på sin bror,
och fann denne färdig att sätta sig i släden för att fara till Grönskog.

Som Ludvig i alla fall ämnat sig hit, följdes de åt; under vägen mötte
de Nordenskans, som genast vände om. De hade ätit middag hos Petter.

Utom tusende hjertliga helsningar från Ottilia och hennes man, erhöll
hon bref jemte ett paket från sin vän. Ludvig skänkte henne några goda
nyss utkomna tyska böcker, en ritlåda, blyertspennor och diverse sorter
papper.

Under sitt vistande på Rönnbacka hade Leonna inhemtat de första
grunderna i teckningskonsten, och sommartiden öfvat sig på egen hand;
brist på tid äfvensom tillbehör hindrade henne sedan från ett nöje,
hvartill hon kände sig äga både håg och fallenhet. Hon såg nu med
glänsande ögon på sin lilla erhållna skatt, men snart föll det henne in,
huru föga tid hon fick disponera efter eget val och med en tår i ögat,
åtföljd af en suck, nedlade hon alltsammans tillika med böckerna i
dessas förvaringsrum. Detta undgick ej Ludvig, som iakttagit henne; han
utforskade lätt orsaken. Han lofvade öfvertala hennes far att antaga fru
Palman att förestå hushållningen på Grönskog. Hon vore äfven ett
passande sällskap för hans fru, hvarigenom Leonna vunne större frihet.

Fru Nordenskans ville i början ej höra talas om förslaget, men när
Ludvig gjorde henne uppmärksam på att Leonna fallit af, att hennes helsa
led, och att hon var för ung att bråka med omsorgen vid en stor
landthushållning, då biföll hon, hvad hennes man genast hade gillat,
ehuru han af sig sjelf aldrig kommit att tänka derpå.

Om fjorton dagar skulle Ludvig Lurhjelm återvända till Petersburg, men
ville förut ännu en gång besöka Grönskog och då föra fru Palman dit. Att
hon icke med glädje skulle antaga förslaget, satte han alldeles ej i
fråga.

Ottilias bref ingaf Leonna den renaste glädje och tacksamhet mot
Försynens styrelse, som gjort hennes vän så lycklig i dess äktenskap och
husliga lif. Hon såg häruti en borgen för sin egen kärleks framtid, som,
ehuru mörk den nu äfven syntes vara, äfven en gång säkert skulle klarna,
om det vore den Allgodes vilja.

Den farhåga, som stundom velat innästla sig i hennes tankar, att Ottilia
en gång kunde ångra sitt val, var nu fullkomligt skingrad. Feodor hade
visst sökt ingifva henne ett högt begrepp om Ivanoffs karakter och
själsegenskaper, men hon fruktade likväl att denna manliga
sjelfständighet lätt kunde urarta till hårdhet mot den milda,
eftergifvande Ottilia. Nu lärde hon sig inse skilnaden mellan en ädel
sjelfkänsla — och sjelfvisk halsstarrighet. — Dess representanter voro
Ivanoff och hennes halfbror Petter.

Leonna hade ofta försökt tänka sig in i de personers äktenskapliga
förhållande, som hon antingen kände eller hört omtalas; och intet af dem
motsvarade det begrepp, ett ungt, oskyldigt och känslofullt hjerta gör
sig om en sådan förening; men genom den teckning, Ottilia med så ljusa
färger, så enkla drag, gjorde om sitt trefliga husliga lif, sin make och
dess moder, såg hon sin föreställning realiserad i verkligheten. Hon
jemförde detta med sina egna iakttagelser ur sin brors och svägerskas
husliga lefnad och nu fann hon denna förbindelse dubbelt olyckligare än
förut, och beklagade dem å ömse sidor. Sjelfkära båda, ägde de ingendera
undfallenhet för den andras svagheter.

Samma ljufva förhoppning, Ottilia genom halfva ord lät henne ana, och
som hos dem var ett ämne för den renaste glädje, borde äfven hafva
funnits i hennes broders hus. Det sistanförda vore ingalunda i de
torftiga omständigheter, som kunna föranleda föräldrar att med oro motse
ankomsten af en ny tärande medlem. Huru många i fattigdom stadde
betrakta icke ett barn såsom en rikedom, såsom en dyrbar gåfva af Gud!
Denna tidpunkt syntes här afvaktas under knot och missnöje å ¯hans¯ —
med nyckfullhet och tvärhet å ¯hennes¯ sida.

När Leonna dagen derpå undersökte sitt paket, innehöll det utom diverse
små presenter ett manuskript af Ottilias egen hand, jemte dessa ord:

«Som jag vet huru lifligt du intresserar dig för hvad som är ädelt och
godt, har det varit mig ett kärt nöje att göra dig närmare bekant med
den mans ungdom, som gör mitt lif till en himmel på jorden; äfvensom med
min goda svärmors upphöjda sinne och ädla hjerta. Med bådas samtycke har
jag för dig tecknat upp vissa tilldragelser i deras lif, och skickar dem
nu i form af en liten roman, som enligt min öfvertygelse kan bära
namnet:

                       "=Sådan mor, sådan son.="

Constance de —villes fader och närmaste anförvandter föllo offer för
folkraseriet i början af fransyska revolutionen. Efter många faror
anlände slutligen hennes mor, med sin blomstrande dotter Constance, till
Petersburg; der sökte och fann hon en tillflykt i —ska envoyéns hus,
hans fru var hennes kusin och barndomsvän.

Hittills hade moderskärleken förlänat styrka åt den svaga, fint bildade
qvinnan; nu dukade hon under för den sorg hon lidit, jemte fruktan,
brist och ansträngningar under den långa resan; äfven ombyte af klimat
gjorde sitt till, och döende anförtrodde hon sitt barn åt sin rika
kusins ömhet och ädelmod.

Denna fru, en dam af stora verlden, trodde sig fullkomligt uppfylla den
aflidnas önskan, då den unga Constance fick fullända sin uppfostran
under ledning af guvernanten i huset. Äfven sina behof saknade den unga
flickan icke, men väl deltagande och moderskärlek; hon begret smärtsamt
och länge sin oersättliga förlust. De af modren från spädaste åren
inplantade dyrbara lärdomar till gudsfruktan och dygd, hade slagit djupa
rötter i hennes unga hjerta, och ju mera hon omgafs af köld och
liknöjdhet samt yttre flärd, desto omsorgsfullare fostrade hon sina
dyrbara minnen.

Hon infördes i sällskapslifvet lika okonstlad som skön och väckte en
uppmärksamhet, som ådrog henne sina kusiners afund; den köld, hvarmed
hon af de sina der bemöttes, väckte till och med fremmande personers
uppmärksamhet.

Mamsell Dublance, guvernanten, skulle nu lemna ett hus, der hon icke
mera behöfdes, och såg sig derföre om efter en annan plats. Men trött
vid en underordnad ställning; utomdess i brist af grundsatser och
intrigant af naturen, blef hon med glädje varse, att grefve * * *, som
nyligen hemkommit från en utländsk resa, i hemlighet betraktade
Constance med passionens ögon. Som han var ganska rik, beslöt hon
använda denna upptäckt till sin fördel.

Med gifven anledning å guvernantens sida, gjorde grefven henne till sin
förtrogna, under det att han skickligt dolde sin passion för alla andra,
och visade sig vara häftigt intagen i envoyéns äldsta dotter, ehuru det
allmänt var bekant, att hon var förlofvad med en annan.

Ett möte ställdes till, hvari den oerfarna Constance endast såg slumpen
råda, ehuru hon, med qvinnans egna fina instinkt, länge sett sig vara
ett mål för den ömmaste kärlek, det mest grannlaga uppförande på hans
sida. Nog af, hon öfvertalades af den enda person, som bevisat henne ett
slags deltagande, och den hon som uppfostrarinna varit van att hörsamma,
ännu mera af sitt eget hjerta, som talade för grefven, att ingå ett
hemligt giftermål.

Grefve * * * förenade äfven i sin person allt, som kunde eröfra en ung
oerfaren flickas hjerta. I sina bästa år, med det fördelaktigaste
utseende, hade han en verldsmans lätta och intagande manér. Af gammal
familj, rik och oberoende, var han ansedd och oumbärlig i de storas
salonger, och utmärkt i alla afseenden. Dessa allmänt kända förhållanden
angaf han som lika många orsaker, hvarföre han ej öppet vågade erkänna
henne som sin maka. Dock svor han henne evig trohet, och att hon aldrig
skulle ångra en förbindelse, som utgjorde hans fasta hopp om
lefnadssällhet.

Samma dag, som guvernanten lemnade sin befattning i ministerns hus, var
äfven bestämd till att förena de älskande. Mot aftonen afhemtades hon
och Constance genom grefvens kammartjenare, förklädd som hyrkusk. De
fördes till grefvens praktfulla hotel, der först en fransysk reformert,
sedan en grekisk andelig förrättade vigsel-ceremonien, i ett dertill
ordnadt huskapell, ehuru den endast försiggick i tvenne vittnens
närvaro; det ena vittnet utgjordes af mamsell Dublance.

Ännu samma afton förde grefven sin unga maka till en väl inredd våning i
en aflägsen förstad. Smaken och elegansen i deras hem hade kunnat
tillfredsställa en mera anspråksfull qvinnas önskningar än Constances,
som endast byggde hela sin lycka på sin mans kärlek.

Ingen af familjen hade varseblifvit, att Constance följde bort med
guvernanten, och domestikerna fäste ej något afseende dervid. De förra
trodde, att hon inneslutit sig i den bortrestas kammare, då ingen fann
reda på nyckeln. Men när man ännu saknade henne dagen derpå, gjordes en
undersökning, och man fann då ett bref, som Dublance dikterat, och det
både hon och grefven haft den största svårighet att förmå Constance att
skrifva af.

I detta bref sade hon sig vara drifven af en oöfvervinnerlig längtan att
återse sitt fädernesland, Frankrike, och då hon tillika fattat en häftig
kärlek för en ung artist, hade hon med honom under mamsell Dublances
beskydd rest till Paris, deras gemensamma födelseort, för att der blifva
den unga mannens maka. Hon tackade sin tant och onkel för all bevisad
godhet; bad dem förlåta ett steg, hvartill, — det hade hon nog insett, —
de aldrig skulle bifallit, o. s. v.

I förstone ville onkeln uppröra himmel och jord för att efterspana och
återföra den obetänksamma flickan, men då fru och döttrar syntes, om
just icke med nöje, dock ganska likgiltigt anse den händelse, som gjort
dem fria från en ung person, som nästan odeladt fästade allas
uppmärksamhet, lemnade han saken derhän. Ett rykte spreds ut, att
Constance som sällskap åtföljde en förnäm dam af deras bekanta, på dess
resa till det italienska Sweitz.

Som grefve * * * allt fortsatte sina besök i huset, och alldeles
förträffligt spelade rolen af en olycklig älskare till den förlofvade
fröken, kunde ingen skymt af misstanke falla på honom; om man också ej
varit öfvertygad att hennes bref innehöll sanning.

                  *       *       *       *       *

Den lyckliga Constance bar redan första panten af deras kärlek på sina
armar, när grefven åtföljde en ärofull beskickning till ett fremmande
hof.

Skilsmessan var lika smärtsam för dem båda, och varade i tvenne år; men
nästan hvarje postdag erhöll Constance de mest kärlekslågande bref, och
allt hvad hon behöfde i öfverflöd.

Grefvens bankier var den som besörjde brefvexlingen.

Hon och Dublance lefde tyst och stilla under antagna namn, undvikande
hvarje bekantskap; de besökte endast kyrkan, och någon gång de mindre
theatrarne, af farhåga att igenkännas.

Grefven återkom ännu mera intagen i sin unga fru, som syntes honom ännu
skönare. Gossen öfverhopade han med en ömhet, som förtjuste den unga
modern. Han skänkte dem hvarje stund han kunde göra sig lös från göromål
och den verld, i hvilken han lefde.

Så förgingo några år, under hvilken tid grefven ofta reste bort, men
frånvaron var aldrig långvarig; under tiden blef Constance moder till en
dotter, och när den lilla Anna var två och Konstantin sju år, dog
mamsell Dublance, som en längre tid varit sjuklig.

Ehuru Constance, under en närmare bekantskap och kännedom af hennes
åsigter om lifvet, ej kunde skänka Dublance sin fulla aktning, var hon
dock hennes enda sällskap, ett slags beskydd inför verlden.

Grefven hade under guvernantens sista sjukdom varit bortrest; återkommen
öfverraskades han synbart vid nyheten om hennes död. Icke utan en viss
oro, sporde han efter hennes sista ögonblick, om hon då haft
sinnesredighet, och syntes lugnad när han hörde, att hon först yrat,
sedan varit mållös. Icke då, men väl efteråt, kunde Constance tyda de
oroligt forskande blickar, hvarmed han under dessa frågor iakttog henne
sjelf.

Några dagar sednare, lemnade han sin fru en större penningsumma, och
beredde henne på en längre skilsmessa; ty den stora egendom, han egde
nära polska gränsen, fordrade hans personliga närvaro; ett år kunde
säkert gå om, innan han kunde komma tillbaka.

Denna underrättelse var henne så smärtsam, att hon bönföll att få resa
med, såsom en ersättning, att hon försakade namnet af hans maka inför
verlden. «Dess dom bekymrar mig föga. Jag följer dig under hvad namn du
finner för godt,» sade hon. Rörd af detta bevis på hennes uppoffrande
ömhet, afböjde han det dock, ty vägens längd och barnens späda ålder
gjorde det «ogörligt.»

Mera än ett år hade gått förbi, och Constance hade endast erhållit
tvenne bref; i det sista hade han sagt sig vara så öfverhopad af göromål
och rättegångar, så väl med grannar som med dem, som förvaltat hans
egendom, att hans återresa till Petersburg ännu var obestämd. Detta var
antagligt nog; men det förekom henne som låge något oförklarligt svalt i
uttrycken, hvilket ej bådade något godt.

Så förgingo åter några månader under oroliga aningar, hvilka oaktadt
allt hennes bemödande ej ville låta kufva sig; de skingrades väl af
barnens smek och joller, men Konstantins anletsdrag, som liknade
fadrens, kommo ofta hennes hjerta att klappa af oro öfver hans tystnad,
hans långvariga frånvaro.

Sedan Dublances död, hade hon varit i saknad af ett nöje, på hvilket hon
satte ett stort värde. För att söka förströelse ville hon besöka
fransyska operan. Hon kunde nu göra det, utan fruktan att igenkännas, ty
hennes slägtingar hade lemnat Ryssland, och hvilken skulle också erinra
sig henne efter så många års förlopp!

Under en mellanakt varseblef hon att de flestas blickar vände sig mot en
loge i granskapet af den Kejserliga. Hon lyssnade till sina närmaste
grannar för att erfara orsaken. De talade om den «vackra polska
grefvinnan,» och hon följde deras blickar; då såg hon en dam, lika
utmärkt för sin strålande skönhet, som för sin dyrbara toilett. Ännu
intagen af denna vackra syn, hörde Constance en af de bredvid henne
sittande damerna säga till en annan: «Publiken tröttnar aldrig att
beundra henne, ehuru de redan sett henne många gånger.»

«Hon visar också allt större lyx,» invände en annan; «men hvar har man
grefven i afton?»

«Han står ju der i logen näst intill, och talar vid den feta furstinnan
D—, som alltid för sitt fullmånsansigte till torgs,» sade en tredje
skrattande.

Constance följde äfven denna anvisning, litet nyfiken att se den
lycklige, som var förenad med en sådan skönhet, och såg — sin man.

Vid denna kära syn, glömde hon allt hvad som omgaf henne, och fästade ej
en tanke mera på den vackra grefvinnan, endast på honom såg hon. Han var
således återkommen. — — —

Ridån drogs upp; för att undvika uppseende måste hon vända sig till
skådebanan lik alla de andra. Aktörerna gjorde sitt bästa; sjöngo och
spelade förträffligt, men Constance hörde dem utan allt deltagande. När
akten var slut, flög hennes blick åter till logen, för att skåda sina
egna tankars hjelte, men han var icke mera der. Då sade hennes granne:
«Se der står grefve * * * och talar vid sin sköna fru! Ack, ett
vackrare, charmantare par har man aldrig ännu sett!»

Ja det var han; der stod han, och skänkte ett annat föremål sin
hyllning, han betraktade det med samma förtjusning, samma lågande
kärleksblickar, som han förr egnat henne sjelf. Constance kunde ej mera
tvifla om sin mans otrohet. Hon som aldrig vetat hvad svartsjuka ville
säga, led nu på en gång af alla dess qval.

Hon måste samla hela sin styrka för att uthärda till det ögonblick, när
hon, utan att väcka sina grannars anmärkningar, kunde aflägsna sig. — —

Efter en i qvalfull smärta tillbringad natt, fattade hon det beslutet
att skrifva till sin man, likasom hon ännu vore okunnig om allt. Hon,
som aldrig hyst en tanke dold för honom, skulle nu förställa sig! Efter
många fruktlösa försök, var hon i stånd att sammanbinda orden till
mening.

Hon skref, att händelsen underrättat henne om hans återkomst, och
frågade hvarföre hon ännu ej fått se honom hos sig. Inom några timmar
bekom hon ett ganska vänligt svar: Hitintills hindrad, skref han, ville
han dagen derpå tillbringa aftonen hos henne och sina barn.

Detta svar kom henne nästan att tro det allt endast varit ett
missförstånd, ett foster af en febersjuk fantasi. Ack den olyckliga, i
fara att drunkna, fattar ju så gerna i ett halmstrå, i tanke att finna
räddning! Tyvärr blef hon snart tagen ur denna korta villa.

Grefven kom, och medförde som vanligt skänker för henne och barnen. För
den fyraåriga Anna var fadren fremmande, men Konstantin gjorde honom
frimodiga frågor, hvarföre han varit borta så länge.

Han bad Constance aflägsna barnen, emedan han hade något att säga henne
i förtroende. Lik delinqventen som afhör sin dom, fästades hennes stela
blickar vid hans läppar.

Icke utan att en stor förlägenhet röjdes i hela hans väsende,
underrättade grefven nu Constance, att han varit tvungen att ingå ett
giftermål, som varit en så bestämdt uttalad önskan från högre ort, att
han ej vågat vägra den. Men derigenom skulle hvarken hon eller hennes
barn blifva lidande. Hon hade ännu främsta rummet i hans hjerta. Åt
henne ville han anslå ett rikligt underhåll så länge hon lefde; för
barnens uppfostran och framtid ville han hafva all omsorg ospard.

På det hon ej skulle göra sig några skrupler öfver hans tvegifte,
erkände han, eller rättare sagdt upplyste han, det deras vigsel endast
var ett gyckelspel, för att tillfredsställa hennes dåvarande barnsliga
fördomar. Den ena af presterna var en klockare, den andra hans fransyska
lakej. «De utförde begge sina roler så väl,» tillade han, «att om
mamsell Dublance ej varit med om komplotten och den som uppgjort planen
dertill, hade mamsellen ej anat detta bedrägeri.»

Utan afbrott af Constance hade han fått tala från början till slut. Hon
satt der likblek och stum, med hopknäppta händer och stela blickar.

I medvetande af sitt omoraliska uppförande mot henne, hade grefven tagit
plats i soffans andra hörn, för att undvika hennes på honom fästade
blick, men nu när allt var sagdt, närmade han sig deltagande; bad henne
icke oroa sig, allt skulle blifva som det varit; hans ömhet för henne
och barnen vore sig alltid lik och hvarje stund, han kunde komma ifrån,
skulle han skänka åt dem.

Dessa ord åtföljdes af en smekning, men med ett utrop af fasa sköt hon
honom bort och vred, ännu allt stum, krampaktigt sina händer.

Då han såg att hennes smärta var för djup, för ny, att iklädas ord,
ringde han efter hennes båda qvinliga domestiker, sade att deras fru
hade blifvit sjuk, och anbefallte dem den största omsorg. Han sade sig
vilja återkomma dagen derpå, ty han var fullkomligt öfvertygad att hon
då besinnat sig.

Men dagen derpå erhöll han ett bref, hvarpå Constance arbetat hela
natten. Hennes oryggliga beslut var, att aldrig mer emottaga hans besök.
Hon som knappt lemnat barndomen, oerfaren och hänförd af den ömmaste
kärlek, hade, förlitande sig på hans heder, ingått denna förbindelse,
som hon trodde vara helgad af religionen. Väl visste hon hvad hon
derigenom försakade. Men det var ju honom sjelf hon älskat, ej hans
namn, icke hans rang, lycklig och säll hade hon satt sig öfver
menniskors omdömen; inför Gud var hon dock hans lagliga maka. Men nu —
sedan han sönderrifvit den slöja, som betäckt hennes ögon, — var deras
förening ett brott. Hvad hon omedveten brutit, skulle en nådig Gud
förlåta, men nu måste den upphöra. —

Löftet om underhållet antog hon för barnen, emedan hon ej ägde rätt att
beröfva dem, hvad de hade rättighet att fordra, men för sin egen del
afslog hon det bestämdt. Allt hvad hon fått i en lyckligare tid, ville
hon dock behålla såsom ett minne af denna tid; med arbete och sparsamhet
vore det nog för hennes behof.

Om gossens framtida uppfostran ägde han som far rätt att besluta. Hon
önskade blott att ännu några år få behålla honom hos sig. Men från Anna
ville hon aldrig skiljas; hon ansåg sig hafva skicklighet nog, att
meddela henne de kunskaper, som fordrades.

Grefven svarade skriftligt: det han för närvarande ej ville motsäga
henne, men hoppades, att hon framdeles torde ändra sin åsigt. — —

Han sände tillika en anvisning på sin bankir, hos hvilken hon hvarje år
hade att lyfta intresse af ett betydligt kapital, insatt för barnens
räkning. Detta kunde användas efter behag.

I erfarenhetens och olyckans stora skola kunna få dagar utveckla mera
tankekraft och sjelfständighet, än under hela år, tillbragta vid det
vanligen så kallade lyckliga lifvets passgång.

Så hade äfven dessa dagar förändrat den glada bekymmerslösa Constance,
hvars lif i många år förflutit som vårdagar, endast skuggade af de moln
hennes mans frånvaro förorsakat; men då hon aldrig tviflat på hans
kärlek och trohet — dertill var hon sjelf alltför renhjertad och
oskyldig — motsågs alltid återseendet med förnyad förtjusning. Nu såg
hon sig på en gång beröfvad alla de illusioner, som förljufvat hennes
ensliga lefnad. Bedragen af den man hon afgudat, var hon sårad i sina
heligaste känslor, och det i samma ögonblick, då hon offrade honom allt.
— —

Men i stället att under overksamt pjunk bortgråta sina dagar, utvecklade
den unga qvinnan en själsstyrka och beslutsamhet i handling, som
omedveten af henne sjelf härtills legat i dvala. Hon hyrde sig rum i en
helt annan trakt af den stora Kejsarstaden; sålde alla henne nu
öfverflödiga blefna möbler, och behöll blott hvad som fordrades till
trenne enkla, men trefligt inredda rum. Hon höll blott en piga samt en
ung gosse i sin tjenst. Denna gosse var son till en af grefvens lifegna,
och endast två år äldre än Konstantin. Hon behöll honom, på det att
grefven, hvars aktning hon likväl aldrig ville förlora, alltid igenom
gossen kunde erfara huru hon lefde.

Innan hon beträdde sin nya boning, hade hon anlagt sorgdrägt för sig och
barnen, och gaf sig ut för att vara enka efter en militär, död på en
aflägsen ort. Hon beslöt att här lefva lika skild från umgänge som
förut. Hon ingick dock sedermera bekantskap med sin värdinna, en enkefru
med tvenne uppväxande döttrar. Snart öfvertalades hon att lemna dem och
några andra unga flickor lektioner i språk, teckning och musik.
Härigenom vann hon sin bergning, och kunde spara räntan af sitt
hopsamlade kapital för en oviss framtid.

Efter tvenne fåfänga försök af grefven, att vinna inträde i hennes
boning, hörde hon ej af honom på flera år.

Af allmänna bladen erfor hon, att han som ambassadör rest till * * * *
åtföljd af sin fru, der de utvecklade en lyx, svarande mot deras rang
och rikedom.

Om man undantager lektionstimmarna, lefde Constance endast i och för
sina barn. Hon lärde dem allt hvad deras ålder kunde mottaga, och
framför allt inskärpte hon en innerlig kärlek till Gud och dygden,
sanning och rättvisa. Konstantin ägde, både af naturen och sin mors
medverkan, en stark hederskänsla, men äfven ett kärleksfullt hjerta. Af
sin far, som han numera trodde vara död, behöll han alltid ett kärt
minne.

Lilla Anna var hans ögonsten. Aldrig har en moder bättre uppfyllt sitt
ansvarsfulla kall, än Constance. Sällan ha tvenne syskon mera älskat
hvarandra, och nästan afgudat sin mor, än Konstantin och Anna.

Den förstnämnde var i femtonde året, när grefve * * * återkom till
Petersburg, höljd af de lagrar han skördat på diplomatikens fält; som
belöning erhöll han nya gods med flera tusen själar.

Igenom en biljet, önskade han ett möte med Constance hos sin bankir, för
att med henne öfverlägga något rörande gossens framtid. Han öfverlemnade
åt henne sjelf att bestämma dagen och timman.

Det skedde, och de återsågo hvarandra efter sju år.

Hvad dessa åren förvandlat den förut blomstrande och kraftfulla mannens
utseende och gestalt! Han liknade nu en gubbe; ansigtet var gulblekt och
infallet, glansen i ögat var slocknad, och håret skiftade i grått; äfven
gestalten var sammanfallen.

Ovilkorligt studsade Constance tillbaka vid hans åsyn; så hade hon
aldrig kunnat föreställa sig honom. Lidandet och åren hade väl äfven
verkat på henne, men vid sina 32 år var hon ännu vacker, och melankolien
hade gifvit hennes ansigte ett högst intagande uttryck, något som icke
tillhörde jorden.

Förrän hon gick till detta möte, sökte hon beväpna sitt hjerta med mod,
för att med kallsinnighet återse den man, som allt ännu lefde i hennes
svaga hjerta; hon trodde sig vara viss om segren — men nu —

Som han nu stod der, tog han den i hvarje rent qvinligt hjerta
högtrådande känslan medlidandet i anspråk, och den menskliga
sjelfkärleken hviskade: «Han har lidit genom förlusten af dig; hade du
varit den maka, som ledsagat honom på lefnadsbanan, skulle din hand
bortjagat hvarje smärta, åtminstone jemnat hvarje skrynka, som nu bildat
sig till djupa fåror i ett ansigte, som utmärktes af helsa och
lefnadslust, när du tillhörde honom.» — —

Men hågkomsten af denna tid medförde äfven minnet af den oförrätt hon
lidit af samma man, och den, efter sitt ofrivilliga fall, upphöjda
själen återtog sitt herravälde öfver hvarje annan jordisk känsla. Han
var åter för henne en likgiltig person, som hon hvarken älskade eller
hatade; men han var fader till hennes barn, och som sådan visade han sig
värd hennes aktning.

Äfven för honom syntes detta möte ej aflöpa utan sinnesrörelse, men van
att beherrska sina anletsdrag, anslog han snart äfven den ton Constance
syntes önska: en förbindlig artighet mot en bekant person. Och som
bankiren sjelf förde henne in i det rum, der grefven redan väntade,
gjorde dennes närvaro, att de å ömse sidor bibehöllo fattningen. När han
sedan på en vink af grefven lemnade rummet, skred man genast till
ändamålet af sammankomsten.

Det beslöts att Konstantin om två år skulle besöka universitetet, men
förut skulle han hemma hos sin mor, af en skicklig lärare inhemta
elementerna i latinen och ryska språket samt andra för honom nödiga
kunskaper. Denne man kunde genast tillträda sin befattning, och grefven
lofvade att dagen derpå sjelf införa honom till dem; ty han satte alls
icke i fråga, att det var honom tillåtet att se sina barn.

Constance ansåg sig äfven ej hafva rättighet att för denna enda gång
afslå hans önskan. Hon svarade: att som barnen trodde sin far vara död,
och grefven så mycket förändrat sig under dessa åren, att gossen
troligtvis ej kunde känna igen honom, vore det enligt hennes tanke bäst,
att han föreställdes dem som en slägtinge, till hvilken de stodo i
förbindelse. Dermed var grefven nöjd.

Constance hade rätt i sin förmodan; gossen drog ingen känsla till sin
far, som han nu för första gången såg i uniform och hörde af modren
benämnas «grefve.» Både han och den nioåriga Anna betraktade honom med
skygghet, ja nästan med en slags ovilja; desto mera slöto de sig till
läraren. Som rum voro lediga att hyra i samma gård, kunde denne genast
flytta dit och börja sin befattning. Grefvens visit var kort;
förhållandet var tvunget på alla sidor, och besöket förnyades aldrig.

Läraren, som nu blef en medlem i deras lilla krets, var redan öfver
medelåldern. Han hade ingen kännedom om det förhållande, som varit
mellan grefven och Constance. Hon, som snart fann denna sin farhåga
ogrundad, gladde sig, när hon i sin sons ledare lärde känna en ganska
aktningsvärd man. Lärd utan pedanteri, rik på erfarenhet, var han ett
lika interessant som lärorikt sällskap för både yngre och äldre.

Genom honom erfor hon efterhand, att grefven icke var lycklig i sitt
äktenskap. Hans fru var honom uppenbart otrogen. Svartsjuka och harm
hade drifvit honom att söka förströelser i höga spel och andra
utsväfningar, som inverkade menligt på hans helsa. Han hade nu på
begäran erhållit tjenstledighet, men frun hade stadnat qvar i * * * *.

Tiden var inne för Konstantins resa till universitetet, dit hans lärare
var honom följaktig. För första gången aflägsnad från sitt stilla hem
och de älskade, det inneslöt, såg ynglingen sig försatt i hvimlet af
några hundra kamrater. Van vid ensamheten, drog han sig ifrån deras
stojande umgänge, och blef af dem ansedd för dum och inbilsk.

Emedan han var trägen och hade lätthet att fatta, förkortades hans
vistande der, och redan var hans resa utsatt till den innevarande
terminens slut, äfvensom en plats var ledig vid det rangregemente, der
han enligt grefvens önskan och sin egen böjelse skulle gå in; när en
händelse inträffade, som gaf en helt annan riktning så väl åt hans
tankar som handlingssätt och framtida öden.

Som redan är sagdt, ansågs han af kamraterna för stolt, eller dum och —
högfärdig, som merendels vill säga detsamma. En af dem, känd för ett
retsamt lynne, ansåg sig svårt förolämpad då Konstantin nekat att
deltaga i ett af honom föreslaget lustparti. Hemma hos sig hade han
derföre talt om Konstantin under försmädliga uttryck. Dessa hördes af
hans betjent, som låg i någon delo med Feodor, hvilken följt med sin
unga herre. Vid ett nytt gräl emellan dessa båda gör den förra den
slutsatsen: «Sådan herrn är, sådan är drengen.» Feodor tog med häftighet
sin unga husbondes parti. Drifven till det yttersta utbrast han
sluteligen: «Du säger, att min herre är stolt, men du bör äfven veta att
han är son till en stor, rik och förnäm man, som nog gör honom till
detsamma med tiden.» På illistigt sätt, under sken af dispyt, lockades
Feodor af den andre att säga allt hvad han visste, och den andre var ej
sen att rapportera detta för sin husbonde.

Utan minsta aning om allt detta, spatserade Konstantin en dag i allmänna
promenaden tillika med sin lärare. I det de gingo förbi en grupp af
ynglingar, hörde de den, som stod dem närmast, yttra till de öfriga och
med afsigt att höras af de förbigående: «Der går den furst- eller
grefliga bastarden med sin mentor.»

Detta yttrande var obegripligt för vår Konstantin, men då han påtagligt
fann detta förnärmande talesätt riktadt mot sig, ville han genast begära
en förklaring, men Tschukoff — detta var lärarens namn — afhöll honom
derifrån. Hemkommen ville han ¯skrifva¯ och affordra den andra en
förklaring, oaktadt alla föreställningar, huru lätt ett misstag kunde
råda, då flera menniskor, än de, varit i promenaden.

Under denna deras strid, stod dörren öppen till det rum der Feodor gick
och sysslade. Man plägade ej väga sina ord i hans närvaro, ty man kände
hans trohet och tillgifvenhet. Det namn som nämndes, väckte likväl
Feodors uppmärksamhet, och så snart han fått reda på hvarom talet
handlade, störtade han in, omfattade sin unga husbondes knän och bekände
att han varit orsaken till alltsammans, bad honom om att straffa sig,
men besvor honom också att sedan förlåta hvad han brutit af oförstånd,
men ingalunda af ondt uppsåt.

«Jag förlåter dig visst, blott du tillstår hvarföre du behagat smida
ihop en sådan osanning,» sade den förvånade Konstantin, som nästan
trodde ynglingen vara förryckt.

«Ack Herre! Det är ingen osanning. Jag har ju varit i er mors hus från
sex års ålder, och jag skulle ej känna vår husbonde grefve * * *, som
dagligen kom dit, bara han var i Petersburg. Jag hade ofta sett honom
förut, ty mina föräldrar äro hans lifegna. Minnes ni ej Andruschka, som
dagligen förde många goda saker till ert hus. Allt detta kom från
grefven och Andruschka var min far. Jag var visserligen strängt nekad
att omtala för någon detta förhållande, och har äfven aldrig gjort det
förr än nu, då högfärds-djefvuln regerade mig.» — — —

Man bör kunna uppfatta den djupa aktningsfulla kärlek Konstantin hyste
för sin mor, den höga tanken han gjort sig om hennes själs renhet, för
att rätt begripa hans smärtsamma känslor vid denna upptäckt.

Nu mera var han icke den stolta ynglingen; den oförtjenta vanäran hade
förlamat själ och kropp. Han satt dyster och sluten inom sig sjelf.
Blott någon gång hörde Tschukoff de orden: «O min mor! Anna och jag äro
således brottets barn, och du» — — — Han fortsatte aldrig meningen, men
det låg något tröstlöst i hans stela blick. —

Naturligtvis afstod han från alla frågor till den omnämnda unga herrn.
Denne och hans sällskapsbröder ansågo Konstantin för feg, emedan han
undvek dem. Men de gjorde honom åter orätt. Ehuru han nu ansåg sitt lif
af intet värde, var en duell i hans ögon ingen handling af rättvisa,
endast sjelfhämd.

Omsider blef han lugnare, åtminstone till det yttre. Han längtade hem
för att få veta hvad som var sanning eller ej, ty Tschukoff kunde ej
gifva honom någon upplysning. Snart var han innesluten i modrens armar,
öfverhopad af hennes och Annas ömhetsbetygelser, men få minuter förflöto
innan det forskande modersögat upptäckte att något tungt tryckte
ynglingens sinne och hjerta.

De blefvo omsider allena. Han omtalade då allt och bönföll om
förklaring. Han liknade en brottsling, som afvaktar sin dom.

Man föreställe sig hvad verkan detta skulle göra på en mor med
Constances hjerta och tänkesätt.

Hon meddelade honom allt hvad vi redan känna; tyst och uppmärksam på
hvarje ord, satt han der; då och då förde han den hand till sina läppar,
som han höll innesluten i sin. Då hon upphört att tala, höjde han en
tacksam blick till höjden och sade: «Gud vare evinnerligen lofvad, som
förde dig ren ur denna skärseld, ty på hvem och på hvad skulle jag mera
tro här i verlden, om jag funnit dig, min så ömt dyrkade mor, vara en
hycklerska! Jag hade då förlorat tron på dygden, på mig sjelf och hela
menskligheten. — Men han, han, — för min far vill och skall jag aldrig
erkänna honom.»

«Förlåt hans fel, min son! och tänk på honom i dina böner, hädanefter
lika som förut; ty han älskar dig, och sörjer med faderskärlek för din
uppfostran och framtid.»

«Hvad jag fått kan jag ej återgifva, men väl förakta mig sjelf, om jag
hädanefter skulle låta honom skjuta mig fram i verlden; dervid blir
det,» försäkrade ynglingen. «Var icke ni, min mor, både till börd,
skönhet och hjertats egenskaper värdig att blifva hans maka! och med
sina lumpna penningar tror han sig kunna godtgöra allt! — Aldrig en
kopek tar jag af honom!» — —

Hans beslut stod fast; i stället att gå in vid det regemente grefven
önskat, och der Konstantin genom honom varit säker om snar befordran,
tog han tjenst vid ett grenadierregemente, färdigt att afgå till
turkiska gränsen.

Lemnad af sin älskling var den blomstrande Anna modrens tröst och
glädje. Hon var i lycklig okunnighet om allt det, som afhandlats emellan
mor och son.

                  *       *       *       *       *

Anna hade nyss fyllt sexton år, när hon en dag erhöll tillstånd af sin
mor att, i sällskap med deras värdinna och ett par af hennes bekanta,
göra en liten lustfärd på Newa. Dagen var utmärkt vacker och sällskapet
trefligt; de voro inalles fem damer samt en äldre man med sin unga son.

De landade vid ett af de vackra lustställen, som ligga vid stranden,
intogo några förfriskningar hos Sweitzaren, och promenerade sedan
omkring till dess solen, som sänkte sig bakom de lummiga träden, manade
till hemresan. Slupen, som på bestämda timmar gjorde sina turer, gaf
sitt tecken, och våra lustfarare måste skynda sig, för att komma i lagom
tid till bryggan. Lika ifriga som de, voro några unga herrar insvepte i
slängkappor, dem man flera gånger mött under promenaden.

Anna var händelsevis den sista som skulle stiga i slupen. I samma
ögonblick sköt en af roddarene oförsigtigtvis båten från land, och Anna
föll i vattnet.

Som blixten störtade en af de omnämnda unga herrarna fram, kastade af
sig hatt och kappa, lutade sig långt öfver relingen och fattade tag i
Annas kläder, innan hon ännu hann försvinna i det här temmeligen djupa
vattnet, som af slupens hastiga vändning kommit i svallning. Ett utrop
af förskräckelse hördes af hennes lilla sällskap; fruntimren vredo sina
händer, och deras enda manliga följeslagare hindrades af trängseln att
komma fram, ty alla de andra unga männerna — af förenämnda sällskap —
rusade till, för att tillbakahålla den som sökte rädda flickan.

I sin ifver om honom, syntes de föga bekymra sig om henne. Deras sakta
men häftigt uttalade: «För Guds skull ers Höghet!» besvarades af denna
med ett befallande och ogillande «tyst!» De drogo sig tillbaka, i
synnerhet som ett par af båtkarlarna i detsamma upplyfte den af en stöt
mot slupen och af förskräckelse sanslösa flickan.

Inom ett ögonblick hade den unga mannen svept omkring henne den varma
duk, som han nästan ryckte från en af fruntimren, och der ofvanpå sin
egen kappa. Glömsk af sig sjelf satt han nu fördjupad i hennes
åskådande, och stödde den ännu vanmäktiga, under det att den goda frun,
under hvilkens vård Constance anförtrott sin unga dotter, försökte alla
medel att återkalla hennes lifsandar; hvilket omsider lyckades.

Undertiden trängde sig en af hans följeslagare åter fram; vördnadsfullt
hviskade denne några ord i hans öra; dessa återförde honom till
besinning. «Du har rätt» svarade han, och svepte skyndsamt in sig i den
slängkappa denne bjöd honom, samt tryckte hatten djupt ned öfver den
höga pannan. «Likväl kan ingen här känna igen mig, så framt ej er
obetänksamhet förråder mig.»

När Anna första gången uppslog ögonen, var ¯hans¯ blick det första hon
såg; djupt rodnande sänkte hon dem åter och lutade sig mot sin qvinliga
grannes bröst. «O Gud hvad skall mamma säga, när jag kommer hem!»
hviskade hon.

«Frukta icke dyra flicka! Jag skall sjelf föra dig hem, och förbereda
din mor,» svarade han, och tillade sedan sakta, men med en röst som
trängde ända in i hennes hjerta: «Haf blott förtroende till mig, och
vänd icke bort dina milda ögon. Denna stund skall alltid vara mig en
ljuspunkt i minnets skattkammare! Säg mig hvad du heter?»

«Anna,» hviskade hon blygt.

«Tack du hulda! Det namnet var mig kärt förut; nu är det mig dyrbart!»

Anlända till stranden, befallte han fram en hyrkusk med sin droschka.
Sedan han sjelf burit flickan ur slupen, bjöd han frun sätta sig upp och
understöda den darrande Anna. Sjelf intog han kuskens plats, sedan han
tillsagt denne och sitt följe att der afvakta hans återkomst. Derpå
frågade han efter deras boning.

Enligt sitt löfte gick han in förut, och beredde på varsamt sätt
Constance på hvad som händt, lade sedan dottern i modrens armar, och med
några knappt hörbara ord bjöd han dem farväl. De återsågo honom aldrig.

                  *       *       *       *       *

En långsamt tärande sjukdom var följden af den enda gång, Anna varit
undan modersögat. En af de englar, som omgåfvo oskuldens plågoläger, och
manade till tålamod samt hviskade ljufva ord om tro och hopp och
sällheten af ett återseende i en högre verld, der ingen ståndsskillnad
finnes, antog ständigt bilden af hennes unga sköna räddare.

En dag våren derpå mönstrades, på ett af förstädernas stora torg, ett
nyss anländt regemente grenadierer, som med tapperhet utmärkt sig i
flera träffningar vid turkiska gränsen.

Manövern var slutad, officerare stodo i grupper af anhöriga och vänner,
hvilka samlat sig för att välkomna dem. Manskapet hvilade i skuggan af
de omgifvande husen.

Det högre befälet hade jemte generalitetet begifvit sig bort, endast en
ung skön reslig man i den vackra uhlanuniformen, ridande en eldig arab,
hade lemnat sig efter. Han red nu omkring platsen och närmade sig i allt
trängre kretsar till ett hörnhus, på hvars höga, med pelare omgifna
trappa en ung fanjunkare stod med armen omkring fanans stång.

Var det kanhända dennes ädla allvarliga utseende och hållning, som redan
under mönstringen väckt ädlingens uppmärksamhet? Allt nog, med blicken
oafvändt fästad på honom, syntes han i begrepp att tilltala den unga
mannen, som nu stod der så ensam. Då hördes från sidogatan den sång,
hvarmed de andeliga af grekiska kyrkan beledsaga sina döda till grafven.
Snart vände en likprocession förbi samma hörn. Enligt sedvanan låg den
döda med obetäckt ansigte. Det var en ung flicka, i sin hvita drägt med
myrtenkransen i de blonda lockarna. Döden hade endast med lätt hand
vidrört anletsdragen, ett leende syntes sväfva på de bleka läpparna.

Några fruntimmer gingo efteråt, bland dem modren; ej så mycket utmärkt
genom klädseln, som af den djupa smärta, som låg i den blick, hon ömsom
riktade mot höjden än mot jorden.

Ett lätt utrop af smärtsam öfverraskning undföll den ridande, som
stadnat helt nära trappan; detta besvarades med en dof suck i hans
granskap. Han såg sig om.

Der stod den unga fanjunkaren, blek, med stirrande blick följande
liktåget; handen pressad mot bröstet. Hans hufvud sjönk mot den närmaste
pelaren.

«Hur är det med dig, unga kamrat?» frågade uhlanen med deltagande röst.
«Var det åsynen af den döda, som grep dig så? tillhörde hon dig på något
sätt?»

«Det var Anna! det var min syster, arma moder!» Smärtan har en ton, en
accent, som djupt griper den känslofulles hjerta.

«Din syster! Jag bedrog mig således ej på likheten! Jag beklagar af allt
hjerta din förlust, och vill alltid vara din vän! Adjö, vi träffas snart
åter.»

Trumman ljöd; manskapet samlades, mekaniskt intog Konstantin sitt led.
De troppade af till kasernen.

Fri från tjensten, skyndade han till modrens boning. Hon var nyss
hemkommen från Annas graf. Hvilket återseende!

Dagen derefter besökte Konstantins unga gynnare kasernen, han kallades
fram.

I ganska nådiga uttryck lät denne honom veta, att han, för att bättre
kunna sörja för hans framtida befordran, ville antaga honom vid sitt
eget regemente.

Konstantin visste nu hvem han hade för sig, kände att detta var samma
korps, i hvilken hans far sökt anställa honom, och några ögonblick
smickrade det hans stolthet, att utan dennes medverkan komma in i den;
men snart hviskade samma stolta känsla: «Du har icke dig sjelf att tacka
för denna utmärkelse, det är minnet af din syster, — ögonblickets nyck,»
och han bönföll att få qvarblifva, der han tjent upp sig från soldat och
der han var afhållen af fordna kamrater, samt med vänskap omfattad af
sina förmän. Med dem vore det ett nöje att offra lif och blod för
kejsare och fädernesland, och då de alla voro likasinnade som han,
anhöll han att Fursten ville vara så nådig och utverka att detta
regemente åter blefve användt i aktiv tjenstgöring.

Förundrad öfver ett afslag, som var lika oförväntadt som sällsynt, var
Fursten för ädel att, lik många andra ¯stora¯ och ¯icke stora¯, låta de
underordnade med misshag umgälla, att de ej mottagit lyckan i den form,
deras förmän funnit för godt. Han biföll hans begäran och L—ski
regementet var sedan bland de första som fördes i elden, när kriget bröt
ut 1808.

Gradvis hade Konstantin uppstigit till kompanichef, och hvem vet huru
långt han hunnit, om ej finnarnes kulor vid Revolax satt ett mål för
hans krigiska bana.

I enlighet med sin karakter höll han ett i modrens och sin lärares
närvaro uttaladt löfte, att under fadrens lifstid hvarken tala fransyska
språket eller erkänna någon talang, som kunde utvisa en högre bildning
(ehuru han odlade den i hemlighet, endast för att ej derigenom
igenkännas, i fall fadren ville spana efter honom).

Med fadrens död, och den ljufva tillfredsställande känslan att blott för
sin egen skull blifva älskad, hade den tyngd, som hittills tryckt hans
för hedern så ömtåliga sinne, alldeles försvunnit.

Att Constance led af förlusten af sitt ena barn, och det andras
beständiga frånvaro, inses lätt, men dess af ädla grundsatser upphöjda
själ nedtrycktes ej af sorgen. Anna, den späda blomman, var nu förvarad
undan lifvets stormar — och att Konstantin en dag skulle återkomma,
hoppades hon af en nådig Gud. Af grefven hade hon ingenting hört, sedan
hon underrättat honom om dotterns död, och frånsagt sig allt vidare
understöd af honom; till dess hon genom tidningarna och ryktet sporde
hans frånfälle.

                  *       *       *       *       *

Se så goda Leonna, nu nedlägger jag min författarpenna, ty hvad sedan
passerat känner du, äfven att den finska flickan uppskattas af dem som
en liten juvel, och hon är så tacksam, så lycklig i sin dyrbara
infattning! Förstår du denna guldsmedsliknelse? jag känner ingen mera
träffande.

                                                             ¯Ottilia¯.»

Leonna var ock den som förstod att värdera vänskapens förtroende och att
besvara detsamma. Härtills hade Ottilia endast anat hennes böjelse för
Feodor, nu fick hon erfara allt, äfven hans uppförande nemligen så, som
det uppfattades af den älskande flickan, jemte hennes oro öfver hans
tystnad, den hon likväl tillskref omständigheterna, ej någon glömska.

                  *       *       *       *       *

Onkel Ludvig hade rest bort. Fru Palman var installerad i sin
befattning. Leonna upphörde ej derföre med all verksamhet i hushållet,
men hon ägde mera ledighet och lugn. Modrens lynne var sig likt, men hon
blygdes att låta en fremmande höra detta jemna gnatande, och Leonna
kunde nu undvika att träffa henne allena.

Vintern var förbi; vårsolen smälte drifvan; jorden grönskade, allt
knoppades för att fira uppståndelsens högtid, och Leonnas hjerta började
äfven njuta af förnyad lefnadslust.

Man räknade de sista dagarna af Maj, när Petter Nordenskans en dag kom
till Grönskog för att be sin syster tillbringa någon tid hos Maria, som
hvarje dag väntade sin nedkomst. Sjelf måste han göra en resa, såväl i
tjenståliggande som andra affärer «på obestämd tid,» sade han; en annan
skulle under tiden sköta sysslan.

Hans far var icke af det sentimentala folket, likväl förtröt honom den
likgiltighet, sonen visade att fara bort hemifrån sin hustru vid ett
sådant tillfälle.

Leonna följde honom, men undrade inom sig, hvarföre ej Hedda kunde vara
hos sin syster. Hon erfor sedan af sin svägerska, att Hedda hade rest
hemifrån utan att någon kände hvar hon nu vistades.

Ett besynnerligt öde syntes sväfva öfver alla Leonnas utflygter
hemifrån, ty knappt hade hon varit en vecka der, förrän hon åter
efterskickades. Den biljet, budet medförde, upplyste henne hvarföre det
skedde. Fadrens ord lydde så:

«Blif icke ängslig barn, men skynda dig hem. Mamma fick slag i natt och
har ej, efter som vi tro, många timmar qvar. Hon kan ej mera tala, men
hennes ögon irra omkring efter dig. Gumman Palman bevisar genom hundrade
exempel, att hon ej har ro förr än du kommer! Din hulda far

                                              Ad. Fred. v. Nordenskans.»

När Leonna underrättade sin svägerska om denna oväntade bortresa och
anledningen dertill, syntes hon väl ledsen, men då det ej kunde hjelpas,
tog hon som vanligt saken kallt.

Äfven nu syntes slumpen eller ödet, huru man vill kalla det, stadfästa
fru Palman i sin öfvertygelse eller vantro — eller kan verkeligen den
flyende lifsandan uppehållas, i dess jordiska omklädnad, af en ouppfylld
önskan?! — ty Leonna fann modrens händer redan kalla och känslolösa, men
den förut kringirrande blicken fästade sig snart på henne med ett svagt
uttryck af tillfredsställelse — och det var slut.

Att nu återvända till svägerskan, hade af folket ansetts som en
vanvördnad för modrens minne; äfven hade Leonna mycket att bestyra
hemma; den varma årstiden gjorde skyndsamhet nödvändig. Det bud som
medförde notisen om dödsfallet, återkom med underrättelse att unga frun
nedkommit med en dotter.

Liket bisattes, begrafningen skulle försiggå, när Petter kom tillbaka.

Dagen efter bisättningen besökte Leonna sin svägerska. Hon fann henne
rask, men barnet var svagt och klent. Med blandad känsla af smärta och
glädje, tryckte hon den späda till sitt hjerta, som hon trodde, för både
första och sista gången.

Åtta dagar derefter kom Petter hem. Kapten Nordenskans reste genast
åtföljd af sin dotter, för att med honom öfverlägga om anstalterna för
begrafningen, och Leonna öfverraskades vid åsynen af den lillas friska
och förändrade utseende.

Man öfverenskom att begrafningsgästerna skulle samlas hos den yngre
Nordenskans. Några af dessa borde först blifva vittnen till barnets dop.
Efter jordfästningen skulle allesamman följas åt till Grönskog och dröja
der till andra dagen öfver middagen.

Sedan begrafningsstöket var förbi, blef hemlifvet ganska trefligt för
Leonna. Med den hjertligt välmenande fru Palman kunde hon språka om sina
frånvarande vänner, äfven om Feodor, ehuru gumman visst icke anade huru
dyrbar han var för flickan. Hennes far var också meddelsammare än förr,
vid bordet eller när de om aftnarna voro tillsamman.

Tiden skred lugnt sin gång. Fru Palman var outtröttlig i dagens värf och
Leonna delade sin tid bland nyttiga och behagliga sysselsättningar;
ibland annat hade hon tagit en egen vård om trädgården. Läsaren bör dock
icke tro, att hon gick der från morgon till qväll med mulliga händer och
brynte sig i solen. Nej, dertill använde hon morgonstunderna. Den
uppfriskande morgonluften har ju i alla tider varit ett skönhetsmedel,
obekant eller ringa aktadt af salongens bleka sylfider. Utvandringar
gjorde hon äfven i det gröna, merendels med en bok till sällskap, sedan
hennes öfriga göromål tilläto sådant.

En söndag i medlet af Juli, reste hon med sin far till kyrkan, för att
sedan äta middag på prestgården. Som följderna af denna lilla utflygt,
och de personer, med hvilka hon nu gör bekantskap, i betydlig mån komma
att inverka på riktningen af hennes karakter och framtid, utbedja vi oss
läsarens tålamod och sluta här första delen af vår skildring.



                                LEONNA.
                              ANDRA DELEN.

[Illustration]


   _Leonna lär sig känna en fru med verldston och en annan af värde._

Omkring tre mil från kyrkbyn, i en annan trakt af socknen, låg en
herrgård med vidsträckta ägor, från långliga tider ett fideikommiss för
Bärendorfska familjen. Egendomen var på sednare tider ganska vanvårdad,
ty nuvarande ägaren, lagman Bärendorf, bodde i hufvudstaden, der han
innehade tjenst; han hade efter sin faders död arrenderat bort den åt en
man, som endast sökte ögonblickets nytta, utan att bry sig om framtiden
eller vårda de fordna anläggningarna. Undertiden lefde lagmannen med sin
familj på stor fot i Åbo, och ansåg det småaktigt att revidera utgifter
och inkomster, förrän de förra togo öfverhanden. Han uppsade då
arrendatoren. Fru och barn skulle bo på godset; sjelf tog han sig
tjenstledighet denna sommar, för att se till egendomen, som han endast
trenne gånger besökt under tjugu år.

Andra gången detta skedde, medföljde hans fru på besöket. Ehuru de varit
gifta i flera år, gjorde hon nu först personlig bekantskap med sin
svärfar. Sedan dess hade hon hvarken återsett honom eller Johanneshof
förrän nu.

Under de några veckor hon der passerat, såg Leonna dagen, och kapten
Nordenskans, hvilken stod i affärsförbindelse med gamla herrn på
Johanneshof, hade bjudit unga herrskapet till faddrar åt sin dotter.

Någon tid efter denna tilldragelse hade, helt oväntadt för arfvingarna,
den redan till åren komne mannen gift sig för andra gången, ehuru han
snart åter blef enkling; och hans son, lagmannen, som öppet visat
missnöje med detta giftermål, kom icke mera till Johanneshof i sin fars
lifstid. Som redan är sagdt, hade han arrenderat bort egendomen.

Ryktet hade väl omtalat denna familjs hitflyttning, men ingen af våra
bekanta hade ännu sett dem.

Samma söndag, vi omnämnt i slutet af förra delen, såg Leonna i kyrkan
tvenne okända fruntimmer inträda i främsta bänken framme vid choret.
Deras ankomst väckte desto större uppseende, som halfva predikan då
redan var förbi. Den ena af dessa damer, var ett ännu vackert men blekt
medelålders fruntimmer med ett förnämt, men graciöst väsende. En röd
kaschmirs långschal var smakfullt draperad öfver en rock af svart siden.
På hufvudet hade hon en enkel spetsmössa med ljusröda band; hatten tog
hon genast ganska ogeneradt af sig, för värmens skull.

Den andra var något utstyrd, ty toiletten öfverensstämde icke med
personens utseende och ålder. Hennes safflorsröda tyllklädning med korta
ärmar, dess bara hals och axlar endast omgifna af en kolleretrimsa; dess
med blomster prydda hatt o. s. v., skulle väl anstått en tjuguårig
tärna, men hos henne sqvallrade en viss snörpning vid munnen, och vissa
linier vid pannan, om ett och annat tiotal mera. Utomdess såg hon
pretentiös och tvungen ut, och hela hennes figur antog en marionettlik
rörelse, när hon tilltalades af sin granne, eller trodde att någon
bemärkte henne.

Leonna, som satt midt emot dem på andra sidan i choret, hade en stund
varit ett mål för den först omnämnda damens förstulna blickar, hvarefter
denna tycktes hviska några ord till sin följeslagerska, hvilken,
hittills upptagen af sin egen värda person och jemkning om sin paryr, nu
gaf sig tid att begagna den på ett svart band hängande lorgnetten, och
rikta blicken på Leonna. Den stackars flickan rodnade af blygsel och
harm öfver ett så oskickligt beteende i Guds hus, och första gången
afvaktade hon med otålighet gudstjenstens slut, då hennes far kom till
bänken för att afhemta henne.

Straxt efter deras ankomst till prestgården, körde en ståtlig vagn in på
gården och en betjent i livré hjelpte de tvenne omtalta damerna derutur.

Pastorn gick emot dem, förde dem i salen, presenterade dem för sin
hustru och deras öfriga gäster.

Den ena af damerna var fru lagmanskan Bärendorf, den andra hennes kusin
fröken Renata Strutz.

Lagmanskan sade sig vara «charmerad» att göra fröken Nordenskans'
«connaissance» och utbad sig det nöjet, att genast härifrån få föra
henne med sig till Johanneshof, der hennes tvenne äldre flickor skulle
mottaga henne med «förtjusning.» Hon «reklamerade» sin rättighet som
gudmor till fröken Leonna, och ville ej veta af någon «refus.»

Kapten Nordenskans ansåg detta som en stor heder och förmån för sin
dotter, och Leonna på sin sida intogs af lagmanskans artighet och lediga
manér. De voro således lätt öfvertalade.

Efter kaffet ville lagmanskan bryta upp. Hon skulle göra ett besök hos
friherrinnan Perlkrans, som öfver sommaren hyrt sig rum på Löfsala
rusthåll.

«Friherrinnan är köttslig moster till Bärendorf, och utomdess en
charmant gumma,» sade hon. «Jag har, sedan jag kom hit på orten, ej
varit i tillfälle att göra henne min visit. Hon skulle få skäl till
missnöje om jag underlät det, när jag är henne så nära, derföre måste vi
redan rekommendera oss.»

Pastorskan ville öfvertala lagmanskan att dröja en stund. Det vore god
tid ännu, menade hon, då hennes nåd och fröknarna troligen dröja qvar
öfver natten på Löfsala.

«Dertill äro vi något för manstarka!» invände lagmanskan leende.

«På Löfsala saknas ej rum, och utomdess är värdsfolket väl försedt med
hvad som kan behöfvas för deras hyresgäst, att taga emot fremmande hvad
tid som helst,» försäkrade pastorskan. «Löfsala mor skulle anse sig vara
i sjunde himlen, om hon finge herbergera fröken Leonna både som granne
och gudmor för hennes lilla son.» —

«Ja, är det icke märkvärdigt, hvad bondfolk gerna åberopar sig
bekantskap med bättre folk, bara för det de bo i en och samma socken,»
anmärkte fröken Strutz.

¯Tout comme chez nous¯, hade hennes kusin gerna svarat, men fröken hade
troligen ej förstått tillämpningen, och ingen svarade på hennes
anmärkning.

Snart rullade vagnen utföre «prestgårdsbacken,» och inom några ögonblick
voro de på den vackra skogsväg, som förde till rusthållet.

Leonna hade ej färdats den vägen sedan Feodors möte med hennes bror.
Hvilka minnen väckte ej dess åsyn — —!

Under åkandet hörde hon, huru damerna sinsemellan gjorde temmeligen
bittra anmärkningar öfver en person, som lagmanskan betecknade med «la
bourgeoise,» men för mycket upptagen af egna tankar, fattade Leonna
blott, att denna för närvarande var på Johanneshof, och att de önskade
dess bortresa m. m. d.

Ungefär klockan sex var man framme vid Löfsala. Rusthållarmor öppnade
sjelf grinden och friherrinnan stod på trappan färdig att taga emot.

Friherrinnan Perlkrans var, efter hvad Leonna sedan erfor, fyllda
sjuttio år, men hon var en af dessa sällsynta, som ännu i ålderdomen
bibehålla ungdom. Ännu hade ej åren böjt hennes gestalt, eller
fördunklat glansen i hennes mörka blå ögon, hvilka allvarliga, och
likväl så vänliga, blickade omkring sig. Likväl hade antingen sorg eller
bekymmer plöjt en fåra på hennes vackra hvälfda panna, och håret var
silfverhvitt. Under en hvit nettelduksmössa, omgifven af ett gredelint
band, låg håret slätt kammadt åt sidorna. Klädd i en rock af hemväfdt
bomullstyg bar hon den så väl, att mången dam i siden och sammet skulle
i hennes närvaro synts mindre väl klädd.

Med hjertlighet omfamnade hon lagmanskan Bärendorf, sedan sade hon:
«Förra veckan erfor jag först händelsevis, att ni flyttat till
Johanneshof, och jag gläder mig att vara er så nära, men kan detta unga
fruntimmer vara din dotter? då har hon utomordentligt förändrat sig på
tio år.»

«Nej bästa tant, det här är fröken Nordenskans från Grönskog; jag
enleverade henne från prestgården, der hon med sin far, jemte oss, var
till middagen.»

«Välkommen min lilla vän!» och den gamla drog Leonna till sig, kysste
hennes panna och skådade henne sedan med synbart välbehag i de mörka
ögonen. «Min goda värdinna här på Löfsala har talat om er med så många
loford, att jag gläder mig att så oförmodadt få göra er bekantskap.»
Glad och tacksam öfver denna mottagning tryckte Leonna den ännu vackra
handen till sina läppar.

Fröken Strutz såg förnärmad ut, att ha blifvit så förbisedd. Hon
presenterades nu af sin kusin lagmanskan.

I friherrinnans «välkommen!» låg väl artighet, men ej en skymt af den
förra hjertligheten.

Lagmanskan lät snart öfvertala sig att dröja der öfver natten.
Sällskapet satte sig på den öfverbyggda trappan, som söndagen till
prydnad var omgifven af rönn- och björklöf. I stället för thé, som
friherrinnan aldrig nyttjade om sommaren, förtärde man sockervatten
försatt med hallon- och lingonsaft.

«Huru och af hvem har tant fått anvisning på detta rätt trefliga
ställe?» frågade fru Bärendorf.

«Ödet styr ibland så der underligt,» svarade friherrinnan med en vacker
blick. «Min läkare har redan länge förordnat mig saltsjöbad och
landtluft, men än yppades en, än en annan svårighet.» — —

«Hvarföre valde ej min tant Johanneshof till vistelseort, en vik af
saltsjön vattnar äfven dess stränder,» inföll lagmanskan.

«Du vet af gammalt hvad värde jag sätter på oberoende,» svarade tanten
leende. «Äfven var jag okunnig om att ni flyttat dit.» —

«Men genom hvem kom min tant hit?» frågade den andra.

«Jo ser du, värdinnan här är systerdotter till min gamla Anna, och
tidigt i våras kom hon till Borgå, så väl för att helsa på sin moster,
som för att sätta sin stjufdotter i syskola hos ett fruntimmer, som syr
kläder åt andra,» svarade tanten. «Då omtalade hon för mig, huru
lyckligt hon var gift, och hvilken vacker belägenhet detta rusthåll
ägde, med ett ord hon gjorde mig helt pickhågad att komma hit. Här trifs
jag också oförlikneligt väl.»

«Har min tant gjort någon bekantskap med grannarna häromkring?»

«Ännu icke. Du känner mina små egenheter, till hvilka också hör
trögheten att komma hemifrån. — Mitt värdsfolk är dessutom ovanligt
städade och trefliga menniskor; dagligt sällskap har jag äfven i det
fruntimmer jag nyss nämnde, hos hvilket rusthållarens dotter varit för
att lära sy. Äfven hon är hitkommen för att under några veckor njuta
landtluft och begagna bad, för att vederqvicka sig efter flera års
träget arbete och stillasittande.»

«Hvad heter hon? månne hon är skicklig klädsömmerska?» frågade
lagmanskan med synbart intresse.

«Hennes namn är Sellzing,» svarade friherrinnan; «hon har bott i Borgå i
åtta eller nie år, der hon med sitt arbete försörjt både sig sjelf och
en sjuklig åldrig far. Han har varit död sedan ett år. Ehuru hon ganska
litet vidrör deras fordna öden och förhållanden har jag dock hört, att
hon är barnfödd i Reval, der hennes far varit handlande.»

«Månne hon syr väl och får kläderna att sitta väl och efter modet?»
inföll lagmanskan, som föga syntes vara intresserad i en sömmerskas
öden.

«Säker om det förra, sätter jag ej det andra i fråga, då hon arbetar för
alla de bättre husen, och ofta nödgas använda både natt och dag, för att
medhinna allt. Derigenom har äfven hennes helsa lidit.» — —

«Hvilken lyckträff för mig,» utbrast lagmanskan lifligt. «Hon måste
komma till oss på en liten tid; ty i anseende till flickorna, som växa
så horribelt, är jag just i behof af en sådan menniska.» — —

«Du glömmer,» och i friherrinnans ton och blick låg en lindrig
förebråelse, «du glömmer att denna ¯menniska¯ nu är hitkommen, för att
hvila sig och sköta sin helsa.»

«Den som arbetar för betalning, bör ju vara glad att få
arbetsförtjenst,» invände nu fröken Strutz, som såg sin kusin vara
förlägen om svar.

«Den kommer ej att fattas henne, när hon återvänder, med återhemtade
krafter och arbetslust,» svarade friherrinnan. «Hon har många som vänta
henne både kunder och elever.» — «Ja hon ger timmar. Mamsell Sellzing
tyckes erhållit en ganska bildad uppfostran.»

Lagmanskan fann nu för godt att anslå en helt annan ton. Hon försäkrade
att mamselln hos dem på Johanneshof skulle njuta så väl af landets
behag, som af ett muntert sällskapslif. «Jag förmodar, att det är hon,
som sitter der på gungbrädet, i den lilla trädgården,» fortfor fru
Bärendorf. «Om så är, vill tant vara så gracieus och presentera mig för
sin favorit, så få vi se hvad min öfvertalningsgåfva förmår.»

Utan att svara, steg friherrinnan upp, och ledsagade sällskapet dit, der
mamsellen satt och jollrade med värdsfolkets lilla gosse.

Blygsamt, men ledigt besvarade hon deras helsning. Hon hade stigit upp
för att lemna dem plats, och satte barnet i gräset.

Fröken Strutz, hvilken sade sig hålla ofantligt af små gossebarn, ville
locka honom till sig, men barnet stretade emot och begynte gråta,
deremot räckte han snart sina små armar mot Leonna.

«Barn ha en egen instinkt,» anmärkte friherrinnan leende.

«Det är första gången han ser mig,» invände fröken litet förnämt och tog
plats på gungbrädet.

«Mamsell Sellzing var honom äfven helt fremmande, när hon kom hit, men
på ögonblicket voro de vänner.»

«Hon hade väl något att muta honom med, kan jag förstå.»

«Innan något sådant kom i fråga, var vänskapen oss emellan knuten, och
hvarmed har den unga fröken nu mutat barnet?» yttrade mamsellen med ett
fint leende.

Fröken måste ansett sig något förnärmad, ty hon svarade något hvasst,
ehuru det skulle ha utseende af ett skämt: «Med sin söta min och sina
vackra ögon; dermed lockar man både barn och narrar!» Fröken Renata
syntes helt förtjust i sin egen qvickhet.

«Fröken har i båda fallen rätt. Ögat är själens spegel, och att se i den
hör till englarnes natur — men med narrar, så väl masculina som
feminina, hoppas jag, att vi för närvarande ej ha något att beställa,»
anmärkte friherrinnan leende.

Det syntes på fröken, att den sista meningen var för henne fullkomlig
latin.

Med vänlig nedlåtenhet vinkade lagmanskan mamsell Sellzing, och bjöd
henne sitta bredvid sig; sade sig vara förtjust af att göra bekantskap
med ett fruntimmer, af så «erkänd» skicklighet i modearbeten; med
uttalad förhoppning att få henne en liten tid till Johanneshof, för att
hjelpa till med några klädningar.

Förgäfves invände mamsellen, att hon aldrig varit borta och sytt; huru
nödigt hon var i behof af hvila och oberoende den korta tid, hon här
kunde dröja, m. m.

Men nu hopade fru Bärendorf löften på löften; mamsellen skulle ha ett
eget rum för sig; ega sin frihet, gå och promenera när hon behagade.
Genom arbete skulle hon visst ingalunda uttröttas; de voro många som
kunde sy, endast hon ville «klippa till,» och visa dem huru allt blefve
nätt och modernt. Ingen motsägelse hjelpte. Det afgjordes, att mamsellen
efterskickades, så snart lagmanskan kom hem till sig.

Friherrinnan, som under allt detta ej yttrat ett enda ord, utan syntes
vara upptagen af att se huru förnöjd lilla gossen jollrade med Leonna,
reste sig, och inbjöd sällskapet till aftonmåltiden.

Mamsell Sellzing, inbegripen i bjudningen, aflägsnade sig för att lemna
ifrån sig barnet.

Under denna hennes frånvaro frågade friherrinnan, hvarföre ej lagmanskan
tog henne med sig, då det fanns tillräckligt rum i vagnen.

Den tillfrågade syntes ett ögonblick förlägen, men svarade sedan fermt:
«Bättre än jag, känner min nådiga tant, att vårt stånd har
konsiderationer att iakttaga. — Om jag, för egen del, denna gång ville
göra ett undantag, skulle dock Bärendorf efteråt bli ledsen, när han
erfore, att hon åkt tillsammans med mig i vårt stadsekipage.»

«Jag har likväl sett barnsköterskan sitta med dig i vagnen.» —

«Det är ju också något helt annat, söta tant. Hon är min domestik; men
en sådan här person skulle genast tro sig vara «en camerade.» Här på
landet vore en gång ingen gång; men som jag sagt, jag vågar ej för min
man.»

«Hvad man kan se en sak från olika sidor;» anmärkte tanten. «Jag för min
del är fullkomligt öfvertygad, att om vi sjelfva äro upphöjde öfver
hopen, icke allenast genom börd och förmögenhet, som äro tillfälliga
gåfvor, utan äfven genom vår ställning i samhället, genom förstånd och
bildning, något som jag benämner ¯själsadel¯, då skall aldrig en
förnuftig nedlåtenhet mot en ringare klass — ty jag vill ej förmoda att
du vill hänföra mamsell Sellzing till det, hvad man ofta orättvist nog
benämner «sämre folk» — hvarken göra dem djerfva eller anspråksfulla.
Äfven de mest ¯obildade¯ ana dock vårt högre inre värde, notabene, om vi
äga ett sådant; och skola anse sig hedrade genom vår artighet; af
erkänsla visa de oss då den vördnad, vi ha rättighet att fordra. Se de
sig åter behandlade med öfvermod eller missaktning från vår sida, då
först skola de uppsöka våra fel, och nedsätta oss af harm eller
hämdbegär. Revolutionen i Frankrike lemnar derpå tusende exempel — men
lemnom detta. Jag vill blott säga, att jag för min enskilta del,
värderar långt högre en «sådan här menniska,» som, med ljust hufvud och
verksamhet, gagnar sina likar och förskaffar sig ett oberoende af andra,
än vissa andra, hvilkas hela värde är ett namn som slumpen gifvit;
hvilkas hela politur består i några lånta fjädrar, hvarmed de likt kajan
i fabeln söka dölja sin själsfattigdom.» —

«Lilla nådiga tant, fatta ej humör för ett sådant lappri, och låt för
all del ej märka sig för mamsellen som kommer der,» inföll lagmanskan
smekande. — «Ty värr är jag alltför litet hemma i de politiska
affärerna,» tillade hon leende, med afsigt att få den ankommande att
tro, det samtalet rört dessa förhållanden.

Sednare finna vi Leonna ensam i det henne anvista sofrummet. Hon
öfvertänkte allt hvad som passerat denna dag, huru oförmodadt hon kommit
bland henne förut alldeles obekanta menniskor. Huru skulle hon trifvas
ibland dem? I början intagen till fru Bärendorfs fördel, anade hon
redan, att ej allt är guld som glimmar. Fröken Strutz ingaf henne en
motvilja, som stegrades med hvart ögonblick, ehuru den goda flickan
förebrådde sig denna känsla, som kanhända var orättvis. I samma
förhållande ökade sig den högaktning, hon genast fattat för friherrinnan
Perlkrans, hvars välvilliga och ädla väsende, den öppenhet hvarmed hon
uttalade sin tanka, intog helt och hållet hennes unga hjerta. Genom
hennes ord trodde Leonna sig något så när hafva uppfattat de omgifvandes
värde.

«Men har jag äfven rätt att bedömma dem? Jag som är så oerfaren, som
ännu så litet känner mig sjelf,» tänkte hon. Hon erinrade sig då onkel
Ludvigs reflexioner, att man bör iakttaga andra, dels för att hemta
varning af de dåliga, dels för att använda de goda exemplen till sin
egen förädling.

När hon vaknade morgonen derpå, såg hon på solen, att klockan gick till
sex. Hon klädde sig skyndsamt och gick ut. I förstugan träffade hon
rusthållerskan, som på friherrinnans vägnar bad fröken gå till den
omtalta lilla trädgården.

«God morgon min lilla vän!» sade friherrinnan vänligt och räckte henne
handen. «Det var snällt att hon steg tidigt upp. Våra nordiska
sommarmorgnar äro för vackra att sofva bort. Drick med oss ett glas af
vårt friska källvatten; det är en medicin, som jag ordinerat både för
mig och mamsell Elise, och jag hoppas med Guds hjelp, att den skall göra
oss godt.»

Sedan gjorde hon Leonna några vänliga frågor rörande hennes uppfostran,
modrens sjukdom och död.

Leonna fann att derom ej kunde sägas mycket; uppehöll sig desto längre
vid sin bekantskap med fröken Lurhjelm, och saknaden efter henne. «Jag
får nu göra bekantskap med fröknarna Bärendorf, men en aning säger mig
att ingen Ottilia finnes bland dem,» tillade hon öppenhjertigt.

«Så förmodar äfven jag,» svarade friherrinnan, som hört henne med
stigande interesse. «Jag har ej sett flickorna Bärendorf på många år,
när jag lemnade Åbo och flyttade till Borgå var Jeanette ändå nio år,
och Emma fyra år yngre. Förklemad hemma, gick Jeanette sedan i flere år
i en pensionsanstalt, der hon visserligen, efter hvad hennes mor
skrifvit mig till, inhemtat några ytliga sällskapstalanger, men kanske
aldrig tänkt öfver något som var nyttigt. Tidigt blef hon indragen i
förströelserna af ett så kalladt sällskapslif, och der bildas sällan,
kanske aldrig, trogna och upprigtiga vänner. Der sökes också endast
skalet, aldrig kärnan. Emma stammar och är, efter modrens utsago, skadad
af koppor. Bedrar jag mig ej är Emma tillbakasatt af modren. Hon, som så
många andra, vanlottade af naturen eller genom olyckshändelser, skall
kanhända då ega den sinnesretlighet, som låter dem alltför högt
uppskatta andras förmåner, och se sig sjelfva i för mörk dager; deraf
blir afund och menniskohat med tiden.»

«Lyckligtvis finnas många undantag,» anmärkte Elise, «bland dessa är
yngsta fröken Z. Genom ett olyckligt fall i barnaåren, blef hon
krokryggig, af dverglik vext och åldrigt utseende. Hon är nu 17 år och
den mildaste, mot alla menniskor välsinnade varelse. Utomdess äger hon
både kunskaper, omdömmesförmåga och klar blick i det högre af lifvet.
Med ett ord, hon väcker interesse hos alla som lära att känna henne.»

«Hvarje regel har sitt undantag, men är i sig sjelf riktig,» genmälte
friherrinnan, «så äfven här. Efter hvad jag hört, har den unga fröken
aktningsvärda föräldrar, som mera värdera sina barns själsförmögenheter,
än skönhet och kroppsliga förmåner, som visserligen äro en stor gåfva af
Gud, men för hvilka de förra aldrig få åsidosättas. Den väl valda
umgängeskrets, hvaruti — rådet Z—s lefva, en förnuftig hushållning och
ordningsanda, som gör att utgifterna ej öfverstiga inkomsterna,
pålitligt tjenstefolk, som värderar och älska sitt herrskap, — allt
bidrar att göra ett undantag, men ty värr blir sådant mera sällsynt. Låt
deremot en sådan olyckligt lottad varelse omgifvas af ytlighet och
flärd, af medfjäsade bortskämda syskon, hos hvilka de svaga föräldrarna
se skönhet och qvickhet, missnöjdt tjenstefolk — och några till dagligt
sällskap, som likna fröken Strutz: då få vi se om icke jag har rätt.»

«Fru friherrinnan förutsätter bra många olyckliga fall,» svarade Elise;
«lagmanskan Bärendorf synes vara så bildad, hennes väsende och tal
utvisar så mycken välvilja och hjertats godhet; skulle hon göra skillnad
emellan sina barn?»

«Ack jag vill gerna tro, att hennes hjerta är godt, men hon är svag och
utan fasta grundsatser. I synnerhet är hon utomordentligt svag för yttre
glans och lyder blott ögonblickets impuls. Jag gillar ej, att hon samlar
omkring sig menniskor, som endast för nöje skull vistas hela tider i
deras hus. Der barn och ungdom finnas, böra sådana väljas med
urskillning. Enligt min öfvertygelse kan mamsell Elise tillräkna sig en
god del i fröken Z—s lyckade uppfostran; ty boende i samma gård, har hon
i åtta år haft tillfälle att se eder arbetsamhet, ert tålamod och allt
uppoffrande barnsliga kärlek. — Men se der ha vi våra damer på trappan
och bakom dem Anna Lena, som vinkar oss så nyter med kaffepannan i
hand.»

Friherrinnan gick för att helsa sina gäster. —

Under gåendet frågade Leonna mamsell Elise, som lemnat sig något efter:
«Har friherrinnan någon dotter? Hvilken afundsvärd lycka att äga en
sådan mor!» tillade hon af fullt hjerta.

Med uttrycksfull blick lade den tillfrågade fingret på sin mun, och
hviskade sedan: «Väck icke detta ämne, söta fröken! Hvar och en har sin
sorg och detta är hennes.» — —

Under det de andra lagade sig i ordning till afresan, var Leonna några
ögonblick ensam med friherrinnan, som med det henne egna behagliga sätt
lade sin hand på den unga flickans arm och sade: «Mycket nöje på
Johanneshof! men sedan önskade jag, om fröken Leonna ej tror sig få
alltför tråkigt här, att hon ville uppoffra några dagar, för att hålla
en gammal gumma sällskap.»

Förtjust af denna oväntade godhet, kysste Leonna den hand, som ännu
hvilade på hennes arm. «Får jag verkeligen komma? kanske får jag blifva
här med ens, ty denna resa interesserar mig föga.» — —

«Det går icke an; löften måste man hålla — men sedan, min söta flicka.»

«Ack hvad jag gläder mig deråt! Jag skall genom rusthållarns underrätta
min far om denna friherrinnans stora godhet, och bedja att han snart
kommer och afhemtar mig från Johanneshof.»

«Låt mig sörja för den saken, men lyssna nu till en gammal gummas råd: I
fröken Leonnas natur ligger okonstlad öppenhet, den är älskvärd; men
bland obekanta personer bör man äfven vara försigtig; var glad och
vänlig, men förtro er icke till någon der. Håll sig så mycket som
möjligt till mamsell Elise, utan att likväl stöta de andras fördomar för
hufvudet.» — Lagmanskan och fröken inträdde resfärdiga. Den sednare hade
inlagt och förvarat sin tyllklädning, och stod nu der litet förlägen,
insvept i en snäf kappa, med en slokig halmhatt på hufvudet; den
blomsterprydda hatten hängde öfverklädd i vagnstaket.

Lagmanskan som ej gjort någon förändring i toiletten, skrattade åt sin
«metamorfoserade» kusin, som hon nu benämnde henne, sägande: «Så der går
det, när man, tvärtemot sina vänners råd, klär sig lika som till en «bal
paré», för att äta middag i en liten landtprestgård, och det utan att
vara dit bjuden.»

«Men besinna, gulle du, folket i kyrkan, som såg en första gången; äfven
kunde prestfolket haft flere gäster,» invände fröken.

«Nå det var ju så äfven, och en enkling till på köpet! Ja, ja, Renata
det der måste vi söka arrangera,» skämtade lagmanskan.

En lätt rysning genomilade Leonna, ehuru hon nog begrep att det blott
var ett skämt.

                  *       *       *       *       *

«Du synes lemna detta ställe med saknad, Leonna lilla!» anmärkte fru
Bärendorf, då hon såg att den unga fröken, som satt baklänges i vagnen,
ännu på afstånd vinkade ett farväl med näsduken.

«Stället är visst trefligt,» svarade hon, «men saknaden egnar jag den
goda friherrinnan, som tillåtit mig att besöka sig, medan hon bor här.»

«Då behöfver hon väl något broderi eller dylikt. Deruti bestod väl också
hennes hjertnjupenhet mot den der mamsellen, kan jag tro,» inföll fröken
Strutz.

«Du tar mycket felt, kära Renata, om du vill jemföra henne med tant
Barbara,» svarade hennes kusin med ett visst allvar; «tant Perlkrans
har, efter en sorglig tilldragelse inom familjen, vinnlagt sig om att
studera fysionomiken, och» — —

«Hvad har väl fysiken att göra med mamsellen?» inföll fröken nyfiken.

Lagmanskan skrattade rätt hjertligt, men utan att upplysa den andras
misstag, svarade hon: «Jo ser du Renata, friherrinnan tror sig i
mamsells anletsdrag och person upptäcka något särdeles — — hvad vet
jag.»

«Nå för Gud, jag vet hvar det sitter,» utropade fröken med harmsen ton.
«Hon är hvarken vacker eller ung, äfven syntes hon ej hafva vett att
sentera, det hon var i sällskap med personer vida öfver henne.»

Efter frökens begrepp om skönhet, kunde den ej kallas vacker, som ej
hade en blomstrande färg; ung var hon också icke, men likväl mycket
yngre, än fröken Renata sjelf.

Elise Sellzing räknade snart 27 somrar; ansigtsfärgen var blek, till och
med gulaktig, ty helsans rosenfärg hade flytt för ansträngningar,
nattvak och sorger; men anletsdragen voro ädla, och stämplades af lugnt
sinne och eftertanke, äfvensom af hjertats godhet. En viss
återhållsamhet, som hvarken häntydde på falsk stolthet eller tillgjord
blygsamhet, låg i hennes sätt att presentera sig för obekanta personer.
Hon mötte hvar och en med öppen blick. Hennes ögon hade ingen bestämd
färg, men uttrycket var vackert, och blott genom dem såg man, att hon
ägde en liflig, lättrörd själ. Om något väckte hennes interesse, såg man
i dem ännu gnistor af den eld, som förskönat hennes ungdom.

Men naturligtvis var icke fröken Renata den, som uppskattade något
sådant. Utomdess hade Elise icke kunnat dölja det obehag, som väcktes
hos henne, vid förslaget om resan; och visade sig således ej till sin
fördel. Hon skulle bestämdt nekat, om icke lagmanskans skenbara godhet,
ännu mera den önskan att närmare lära känna fröken Nordenskans, förmått
henne att säga ja. De yttranden friherrinnan sedan fällt, ingåfvo henne
en aning, att hon der kanhända kunde gagna, om icke just genom sax och
synål.

                  *       *       *       *       *

=_Natur och Konst — Konst och Natur._=

Våra resande passerade genom en stor nymålad grind, som förde dem på
Johanneshofs ägor; derefter gick vägen genom en vidsträckt allé af
åldriga löfträd; åkrar lågo å ömse sidor, några ojemnt besådda, mognande
till skörd, andra i träde. Sedan krökte sig vägen uppför en hög backe;
derifrån hade man en skön utsigt af herrgården Johanneshof, som syntes
dem helt nära. Leonna yttrade högt sin beundran.

Efter några yttranden af sin far, trodde Leonna sig komma till ett
kanhända stort, men gammalmodigt, otrefligt boningshus; huru öfverraskad
blef hon nu icke vid åsynen af ett nytt, stort tvåvåningshus, bygdt i en
smakfull modern stil; på flera år hade hon ej sett något så vackert. Det
väckte hennes barnaminnen från Stockholm. Husets vackra gula färg, de
höga fönstren med sina hvita lister, de fyrkantiga, äfven hvita pelare,
som uppburo den med svart gallerverk omgifna balkongen, en arkitektonisk
prydnad, den tiden ganska ovanlig i Finland. — Alltsammans tog sig så
väl ut der det låg, i middagsljuset, omgifvet af åldriga träd, hvars
skugga och skiftande grönska fulländade den behagliga taflan.

En lång omväg förde till inkörsporten. Tätt sammanvuxna träd dolde
undertiden utsigten af huset. Med ens svängde vagnen om ett hörn, och
körde in genom en svart gallerport, hvartill tvenne kolossala,
hvitmenade pelare utgjorde stolpar. Ofvanför porten lyste Bärendorfska
vapnet, måladt i bjerta färger.

Vagnen stadnade vid trappan till en äldre del af boningshuset; ty åt
gårdssidan var en väsendtlig skillnad, både på byggnadssätt, färg och
fönster; de som hörde till den äldre delen hade helt små rutor.

Förstugan var mörk och något förfallen af ålder; till höger såg man en
smal gång och skymten af den trappa, som förde till öfra våningen.
Lagmanskan öppnade en dörr till venster, och en äldre qvinna,
synbarligen stadd i köksbestyr, kom ut. Frun i huset tilltalade henne
med ordet «madam.»

Hon läste upp dörren midt emot ingången till förstugan; det var ett
stort lågt rum, med trenne fönster af två rutors höjd; utanföre hade de
likväl utseende af att vara af tre.

På efterfrågan sade madamen: «unga herrskapet» ännu vara på Östervik,
dit de farit söndags morgonen; trädgårds Janne, som rodde dem dit, hade
sagt dem komma hem denna qväll; unga frun och fröknarna vore i
«gräskammaren.»

«Det är bra. Madam skall nu laga, att Eklund, som varit med oss, genast
får sig mat, sedan skall han spänna «blacken» för gamla ensitsiga
schäsen, och fara tillbaka till Löfsala efter den symamsellen, som jag
tingat hit. Säg till, att han intet sölar på vägen, äfvensom att han
först ömsar på sig sina hvardagskläder.»

Efter några tysta tillsägelser så väl till madamen, som till en yngre
qvinlig domestik, som infunnit sig, vände lagmanskan sig till Leonna —
Renata hade genast lemnat dem — och frågade om hon hade lust, skulle de
öfverraska de hemmavarande damerna, i hvad madamen benämnt
«gräskammaren.»

Mot Leonnas förmodan förde hennes ledsagerska henne icke till
trädgården, som med måladt staket och gallerport, såg ganska inbjudande
ut. De inträdde genom en liten förfallen grind till en slags park, som
var ganska vanvårdad. Under gåendet genom den, sade lagmanskan: «Min
svärfar gjorde sig mycken kostnad och besvär med denna anläggning. Efter
hans död anbefalltes arrendatorn att hålla den vid makt, men ungboskapen
har förstört träden. Grottan har dock blifvit fredad genom denna
gärdesgård, öfver hvilken vi nu nödgas klifva, obehagligt nog för oss
stadsboer, som ej äro vana dervid. — Med tiden skall allt bekomma ett
annat utseende. Bärendorf ämnar förskrifva några bildstoder. De skola
taga sig väl ut ibland träden. — Se så, låt oss nu nalkas så tyst som
möjligt, för att obemärkt kunna se hvad de hafva för sig. Jag är riktigt
nyfiken.» —

»Grottan» var en hög gräsvall, hvilken bildade ett aflångt temmeligen
stort rum. Jordvallen var innanföre horisontelt afskuren och utgjorde
rummets väggar beklädda med grästorf, och dessa beskuggades ofvanföre af
tätt sammanvuxna träd; ingången var bred, och låg mot sydvest. En
stentrappa förde dit ned. Marken var stenlagd för att afhålla fuktighet.

Med Leonnas arm inom sin, smög lagmanskan sig så nära som möjligt, för
att ofvanifrån mellan träden, höra och se hvad vi nu skola skildra.

I midten af rummet stod ett fyrkantigt bord. Framför detta med ryggen
mot ingången satt en äldre qvinna, af den ringare folkklassen. Man såg
tydligt, att den ära henne nu vederfors för stunden hade förbättrat
toiletten; den träget begagnade hvardagsklädningen — kjol och tröja —
betäcktes af ett vidlöftigt snyggt förkläde och halsen af en ny, ännu
ofållad kattunsduk; de bara fötterna voro instuckna i kyrkskorna. Det
skrynkliga ansigtet, i hvilket uttalade sig en viss bakslughet, omgafs
af en med rimsor garnerad mössa af kattun. Hennes små djuptliggande ögon
tindrade genom de på nästippen balancerande glasögonen.

Denna person lade ut kort; i den välkända ordningen, nie i raden,
genomgick hon, ehuru adept i konsten, dem likväl räknande med fingret;
sedan betraktade hon alltsammans med mystiska blickar.

Till höger på sidan om henne, så nära som möjligt, med framlutadt
hufvud, satt ett åldrigt fruntimmer. Det var den flyktigt omnämnda «tant
Barbara.» Huru gammal hon egentligen var, derom måste man fråga
kyrkoboken, ty hon sade sig ej veta det. Hennes ansigte var skrynkligt
och intetsägande, det glesa blonda håret, hvaribland inga grå kunde
upptäckas, var sirligt lagdt i papiljotter, som tittade fram ur en
broderad nattmössa, uppskjuten vid ena örat, i tydlig afsigt att höra
desto bättre. Hatten, med en vidhängande lång broderad trådtyllsslöja,
låg bredvid på bordet. Om henne återstår oss endast att säga, att näsa
och haka syntes ha slutit en allians på lif och död.

Uti den person, som innehade platsen på andra sidan om bordet, var det
Leonna lätt, att igenkänna en yngre syster till fröken Renata, men
endast anletsdragen buro syskontycke. Vårdslöshet i toilett och
hållning, samt en affekterad melankolisk blick, var en motsats till
Renatas stela, anspråksfulla façoner. Äfven frökens blick var nyfiket
fästad på ödets förkunnerska.

På en torfsoffa i hörnet af grottan satt, eller rättare sagdt, hvilade
en ung dam klädd i hvit garnerad morgonrock. Fint bildade anletsdrag, en
nästan genomskinlig hy, jemte en späd kroppsställning, gjorde, att hon
såg yngre ut än hon var. Ett vackert mörkt, med omsorg vårdadt, hår låg
i en tjock fläta omkring hennes hufvud; snöhvita papiljotter sutto som
blommor kring den täcka ovalen, der man likväl ej såg den skönhet, en
skön själ meddelar sin ägarinna, ty i blicken låg ironi, kring munnen
spelte förakt, likväl uppblandadt med en tillsats af nyfikenhet, den hon
sökte dölja. Under det hon låtsade sysselsätta sig med läsning, syntes
det dock tydligt, att intet ord gick hennes öra förbi.

På fröken Barbaras tvenne gånger upprepade: «Nå Maja Stina?» begynte
denna, sedan hon med halsdukssnibben torkat glasögonen och påsatt dem
igen: «Nådi fröken må säga, hva hon vill, så ligger det falska
fruntimbret här igen, å lissmar sig in med fröken, för att få en
«skänkas,» och katten fare i mig! är hon icke närmare än nådi' fröken
tror.»

Leonna kände en lindrig ryckning i den arm, som omfattade hennes.
Barbara kastade en misstänksam blick på Eva Strutz — Maja Stina fortfor:
«Sjelf får nådi fröken någonting af ett ungt fruntimmer; men om det
skall hållas i handen, eller under föttren vet jag inte så noga säga» —
ett försmädligt leende krusade den unga fruns läpp — «hm! Till hus
kommer en så «illemenskad» rasker och ståtlig herre i giftermålstankar,
men — nej si på — bröllopp ligger intet till huset, utan på väg. Men
stort traktamente här det är säkert.» — Fröknarna gåfvo hvarandra ett
jakande tecken. — «Men aller vet jag, hvad fröken Eva skrifver för
granna bref, som en stor herre trycker mot hjerta sitt. Få se om han
icke friar.» Hon räknade korten: «Tvi vale! är han icke gift förut. Men
katten i mig blir han då icke talman, ty kärlåten är han i tankarna! Det
är säkert det.»

«Jag vill hans kärlek ingenting, när han kan tala för en annan,»
anmärkte fröken Eva.

«Men hon säger ju att han sjelf är redan gift,» yttrade Barbara. «Hvad
är det eljest för ett bref Maja Stina talar om?»

«Jag håller på att skrifva några verser till Fredriks dag. Hvem vet,
någon kan få se och tycka om dem.»

Sibyllan öfversåg ännu en gång korten. «Hit kommer också oväntadt
qvinnfolksfremmande,» sade hon. «Genom henne blir ledsamhet, åt — ge mej
si — en två tre — — åtta och nie, ja rakt träffar det unga hennes nåd.»
—

«Jag förbehöll mig att vara från alltsammans» inföll den läsande damen,
något högdraget.

«Hennes nåd ursäktar då,» svarade Maja Stina litet stucken, «vi få väl
se huru det går» — — Hon ärnade fortfara, men blef afbruten genom en
tjensteflickas ankomst, som bar en brödkorg samt tvenne smörassietter m.
m., på en tebricka; detta ställde hon på bordet, och sade att lagmanskan
nyss kommit hem och hade med sig en ung fröken. «De komma hit i
ögonblicket för att äta frukost,» tillade hon.

«Samla då fort ihop dina kort, kära Maja Stina, och smyg dig bort på en
omväg, att de icke möta dig,» sade fröken Barbara, ifrigt påskyndande.
«Men märkvärdigt hvad den menniskan alltid säger sannt! Få nu se om den
der unga fröken — jag undrar just hvem hon kan vara — om hon, säger jag,
kan göra kusin Riebnitz någon ledsamhet.»

«Gör sig icke onödigt bekymmer, söta tant, jag hvarken fäster mig vid
sådant der prat, eller tror derpå; då har det också ingen betydelse,»
svarade denna med en viss öfverlägsenhet.

Båda fröknarna sågo förnärmade ut; de ärnade just svara, men hindrades
af lagmanskan, som inträdde.

Leonna presenterades för damerna, och de för henne.

Barbara var faster till lagman Bärendorf, och fru von Riebnitz en
aflägsen slägtinge, hemma från Reval, och för närvarande här på besök.

Efter frukosten gjorde fru Bärendorf tant Barbara reda för sitt besök
hos friherrinnan Perlkrans.

«Gumman har visst ännu qvar sina små egenheter,» sade hon, «men man
glömmer dem gerna för hennes personliga älskvärdhet, eller huru mitt
hjerta?» frågade hon och vände sig till Leonna.

«Det tant behagar kalla egenheter, derom kan jag icke döma, ty jag
märkte dem icke,» svarade Leonna; «men att friherrinnans personlighet,
liksom allt hvad hon sade, gjorde hos mig ett godt och outplånligt
intryck, derom är jag öfvertygad. Alla hennes ord vittnade om ett så
upplyst förstånd och menniskoälskande hjerta.» Ingen svarade härpå.
Samtalet fick en annan vändning.

                  *       *       *       *       *

Efter middagen togo alla sig en middagslur utom Leonna, som läste i
«Münchhausens resor.» Sedan samlades de åter i salen för att gäspa i
kapp, och dricka ett dåligt kaffe.

En stund sednare lade fröknarna Barbara och Eva patience; fru Riebnitz
sömmade något i en knäbåge vid det ena fönstret; Renata stickade
mekaniskt vid ett annat. Lagmanskan gick fram och åter, undrande allt
emellanåt, när mamsellen skulle komma, och önskade att ungdomen vore
hemma för att roa Leonna, som återtagit sin bok.

En gång hade Leonna närmat sig till fru Riebnitz, men var det spådomen
eller af annan hemlig anledning, nog af, hon afspisades ganska kort.
Derefter begärde hon något arbete af lagmanskan, men denna svarade: «Nej
söta Leonna! i dag skall du bara hvila och roa dig, men i morgon, när
mamsellen klippt till, är du alltför söt och snäll om du vill hjelpa
mina flickor att sy. Bara tant Barbara slutat sin patience, gå vi
allesammans i trädgården, för att promenera, och dricka the.»

Omsider skedde uppbrottet till promenaden.

Leonna hade i inbillningen gjort sig ett högt begrepp om trädgården, ty
mångahanda träd höjde sig öfver det granna staketet; men den befanns
vara högst vanvårdad. Gångarne öfvervuxne med trädskott och gräs. Bär-
och rosenbuskar förqväfda af nässlor, snärjgräs och i synnerhet af
kråkvicker, hvars täcka violetta blommor höljde dem, likt en
tapetväfnad. Tistel och svinmolla frodades på kryddgårdssängarne. Det
hela hade likväl ännu ett friskt och saftigt utseende, som kom en att ej
så mycket tänka på skördetiden.

Under gåendet knotade Barbara på snärjgräset, som fastnade i hennes
slöja; under skämtsamma ursäkter, befriades hon derifrån af de andra;
men så lätt slapp icke fru Riebnitz, ty då hon sökte befria sin
garnering från en torkad törnegren och gamla tistelbollar, och mumlade
något för sig, om brist på ordning och eftersyn, anmärkte Renata med ett
visst eftertryck och vanlig skärpa: «Du vet ju, att familjen först kom
hit i våras. Den närmaste omsorgen gällde boningshuset, hvarföre
småsaker måste lemnas. Hvem vet hvad som hemma hos dig kan vanvårdas,
under det du och din man äro frånvarande.»

Ett harmfullt drag syntes vid de sista orden hos den unga frun. «Jag vet
mycket väl,» sade hon, «att jag varit här ¯alltför¯ länge, men jag
hoppas att andra äfven veta, huru jag väntar på lägenhet att resa hem.»

Det låg något till hälften ogillande, till hälften gillande i de blickar
lagmanskan vexlade med Renata, men vänligt närmade hon sig den synbart
förfördelade, sägande: «Det gör mig ondt, att du icke trifves här hos
oss, men kanske får du trefligare nu! Du har säkert en gammal bekant i
den mamsellen, som kommer i afton. Hon är barnfödd i Reval, der hennes
far varit köpman, likasom din. Hon heter Sellzing, om jag minnes rätt.»

Månne hon föraktas för denna sin härkomst, tänkte Leonna, och gaf nu
mera akt på den unga frun, som lätt rodnande eftersade namnet «Sellzing»
och sade sedan hastigt: «Jag känner henne icke, det är många år sedan
någon handlande med detta namn var bosatt i Reval.»

The väntade dem i en löfsal. Antingen för att undvika annat grannskap
eller af den instinktlika känslan, som säger den tillbakasatta, hos hvem
hon finner deltagande, vinkade fru Riebnitz Leonna att taga plats hos
sig och gjorde henne sedan några frågor om hvad hon läst och hvilken
sorts lektyr, som intresserade henne mest? Härvid blef hon allt
tankspriddare, och under det hon drack sitt the, började hon klaga öfver
ett hastigt illamående, satte bort koppen, och steg upp för att aflägsna
sig. Leonna tillböd henne sin arm, den hon med en tacksam åtbörd antog.
Lagmanskan ryckte väl Leonna, oförmärkt af den andra, i klädningen, men
det låtsade Leonna ej märka.

«Jag vet icke hvad fröken Nordenskans skall tänka om mig,» sade fru
Riebnitz, sedan de kommit ett godt stycke utom löfsaln, «men i anseende
till det sätt hvarmed jag bemötes, måste jag synas i bra ofördelaktig
dager.» Hon fortfor efter en kort tystnad: «På förnyad bjudning, genom
bref till min man från svåger Bärendorf, kom jag hit, under det att min
man, som är sjöfarande, är bortrest; min tanke var, att tillbringa en
sex veckor här, der jag väntade ett trefligt landtlif och ett vänligt
bemötande. Fyra veckor ha ej gått förbi ännu, och jag ber Gud hvar dag
att slippa härifrån. När svåger är hemma, är det bättre; jag är då mera
fredad för deras sarkasmer, men han har nu varit borta öfver en vecka.»

«Det är väl muntrare när ungdomen är hemma?» invände Leonna.

«Fröken skall nog få se, jag får ingenting göra, utan att det anmärkes,
ingenting säga, utan att det upprepas och vändes och förtydes.» — —

Leonna teg, hon fann sig försatt i den kinkiga belägenhet, man alltid
är, när man opåkalladt får förtroende af stridigheter inom en
familjekrets. I detsamma syntes en åkande sakta köra uppföre backen på
vägen; afståndet var här icke så stort, att hon ej kunde urskilja ett
fruntimmer, med en karl på baksätet. «Det är säkert mamsell Sellzing!
Kan hon vara fru Riebnitz obekant, då hon är från samma stad?»

«I större städer kan folk ofta bo i samma hus, utan att känna
hvarandra,» svarade den tillfrågade med en viss min. «Det kan likväl
hända, att jag sett denna person, i min barndom; här hvarken kan eller
vill jag reklamera någon bekantskap; men vänd om till sällskapet, bästa
fröken! jag är nu mycket bättre, men vill ändå gå och lägga mig, ursäkta
mig hos de andra.» — —

Leonna vände också skyndsamt om, för att anmäla den väntade; helt nära,
men ännu dold af träden hörde hon fru Bärendorf säga: «Hela det der
illamåendet var blott en uppfinning, som endast kunde narra en enfaldig
landtflicka, jag skall nog veta locka fram hvad hon kunnat säga.» —

För en oskyldig själ, som tror alla om godt, är det högst obehagligt att
se eller höra något mindre skickligt, eller — dåligt. Leonna tvekade om
hon skulle gå in till dem, eller vända om; hon valde dock det förra, men
gaf sin ankomst tillkänna genom en liten hostning.

Med hvilket deltagande frågade ej lagmanskan henne nu efter fru
Riebnitz! derpå befallte hon tjenstflickan, som passat upp vid théet,
att taga mot mamsellen och föra henne hit i trädgården. Leonna ville gå
med, men leende drog lagmanskan henne ned bredvid sig: «du är alltid söt
och god, men jag vet bättre hvad som passar sig.»

«Hvar skall den nya gästen sofva?» frågade Eva Strutz.

«I ¯spökkammaren¯, söta du,» svarade kusinen skrattande. «Vore hon så
poetisk och snillrik som du, Eva lilla, finge vi väl åter höra en ballad
om den, i hvem vet huru många verser; men dertill skall hon väl knappt
eröfra någon tid, ty jag har der låtit föra in ett stort bord, hvarpå
hon skall klippa till, och då hon får ett halft dussin snälla sömmerskor
i frökenkammarn utanföre, skall väl alla poetiska griller och
uppenbarelser förgå, så framt hon har några.»

«Är väl detta samma fru, som lofvade henne all möjlig beqvämlighet och
ostörd frihet?» tänkte Leonna för sig, men frågade: «hvarför rummet fått
benämningen af «spökkammarn.»»

«Jag säger så på skämt, svarade lagmanskan leende, emedan min snillrika
kusin fröken Eva Strutz, som, om vi ej vore ryssar nu, skulle vinna
priset af Svenska Vitterhets-Sällskapet, har i många, många vers,
behagat dikta: att en af Bärendorfs förfäder i det omnämnda rummet
mördat sin hustru. Men sedan har hon blifvit så rädd för sin egen
skapelse, att hon allena ej törs sticka näsan in i detta rum, ehuru mina
flickor bo derutanföre.»

Svårt var att fatta, hvad som i detta yttrande var skämt eller allvar.

«Men sådant är ju ett bevis på min lifliga inbillningsförmåga, och en
sådan tillhör poëten, har jag hört sägas.» Eva sade detta ej utan
sjelfbehag.

Lagmanskan varsnade intet; tant Barbara tog sig en pris ur sin
guldsnusdosa; Renata anmärkte med en blick, ingenting mindre än
systerlig, att «det ingalunda fattades Eva inbillning.»

Mamsell Sellzing kom; hon bjöds en kopp the, både kallt och svagt; sedan
företog sällskapet en promenad, för att bese en för detta ruddam, der
väl inga rudor mera funnos, men väl grodor i parti.

Vid aftonbordet ville Leonna taga plats bredvid Elise, men lagmanskan
önskade att hon skulle behålla den hon haft om middagen, emellan
fröknarna Strutz. «Man måste för betjeningen bibehålla en bestämd
ordning,» sade hon; Elise satt således vid hörnet nedanom Eva.

Under promenaden hade Leonna förvärfvat en vän i Eva, då hon bedt henne
om att få läsa den omtalta balladen. Hvar och en har sin svaga sida;
fröken Evas var ¯versmakeri¯.

Smickrad, lofvade hon att dagen derpå lemna henne detta «hastverk,» som
kunde sjungas på melodin af «Alonzo och Imogene,» den hon förmodade vara
fröken bekant; men då Leonna bekände sin obekantskap, så väl med denna
som några andra «visor,» förlorade hon väl något i Evas omdöme, men hon
hoppades att Leonna skulle bli desto mera förtjust i hennes egna
kompositioner.

Eva hade ingen aning om att Leonna, som bildat sin smak vid Schillers
och Göthes poetiska arbeten, skulle genast finna det vattenaktiga i Evas
rimmerier.

De liknade, — om vi våga komma fram med en liknelse om ej «ljuflig och
klar,» så åtminstone träffande — de liknade diskvatten; det innehåller
väl en blandning af hvad som varit på faten, äfvensom af kryddade såser,
men har ingen smak; det endast äcklar.

Ingen örtsamlare är angelägnare att öka sitt herbarium, än vår Eva att
samla ¯visor¯; derur plockade hon allt hvad hon ansåg vackert och
rörande; ty värr voro blommorna det icke.

Följande dagen lemnade hon icke allenast ¯balladen¯, utan en mängd andra
snilleprodukter åt Leonna, som ihågkom friherrinnans ord och bad att få
låna dem hem med sig; detta bifölls med nöje.

Men fröken Eva och dess snilleprof, hafva narrat oss fram om tiden.

Det syntes vara förgäfves att vänta på unga herrskapet, denna afton, och
lagmanskan ledsagade sjelf våra nykomlingar till deras sofrum, genom den
förr omtalta mörka gången.

Det rum hvaruti de först inträdde, var stort med tvenne små fönster åt
gården; Leonna anvistes en tältsäng; utomdess voro tvenne breda sängar
bäddade för fröknarna, och det fremmande de kunde medföra.

Detta är således frökenkammaren, tänkte Leonna, och såg sig omkring i
det med brokiga tapeter beklädda, något dystra rummet, medan värdinnan
förde mamsell Sellzing i ett annat, som låg derinnanföre. Hennes blickar
föllo på en stor gammal tafla, målad med oljefärg. Den föreställde
tvenne rödkindade barn, en gosse och en flicka, om tio à tolf år. Gossen
höll en vid kedja bunden gårdshund vid örat med venstra handen, med den
högra kastade han en boll i luften; flickan bar en docka på armen, och
en stor törnros i handen; kostymen var från förra århundradet, och
artisten, om han kunde så kallas, hade ej sparat på lysande färger.

Lagmanskan hade tillslutit dörrn till «spökkammarn» med en liten rigel,
och Leonna erfor nu af henne, att bilderna föreställde fruns svärfar,
och en hans syster som dött i unga åren. Det ena väckte det andra, och
Leonna frågade, huru nära slägt lagmanskan var med fru von Riebnitz: Med
en axelryckning började den andra halfhögt:

«Min svärfar reste en åtta eller nie år före sin död till Liffland, och
var dåraktig nog att der, ehuru en gammal man redan, gifta sig med enkan
efter en sin ungdomsvän, vid namn von Riebnitz, som endast lemnat efter
sig fattigdom, och en son, den tiden 16 års gammal. Denne yngling
kostade gubben rätt hederligt, ty först studerade han ett par år i Åbo,
sedan betalte han en accordsumma för honom till fändrik vid flottan.
Efter tvenne års äktenskap var svärfar åter enkling.

Naturligtvis hade unga Riebnitz intet anspråk på arf, när min svärfar
dog, och vi som trodde honom vara på Sveaborg under några år, som vi
icke hörde af honom, fingo sedan oförmodadt höra, att han tagit afsked
och rest som kofferdikapten. Som sådan anlände han ett par gånger till
Åbo, och var då hos oss, någon gång. För några år sedan gifte han sig
med en förmögen köpmansdotter i Reval. Hon tog en bjudning, utan mening,
för kontant, och är nu här. Hon har fått en gentil uppfostran, mycket
för grann för en borgardotter.»

«Bästa tant,» inföll Leonna, «om, (det jag likväl icke förstår), hennes
uppfostran varit öfver hennes härkomst, så vore den enlig med hennes
villkor nu, och alltid en förmån och en prydnad i hennes närvarande
förhållande.»

«Nej min lilla vän! Det gör henne bara anspråksfull, och utomdess — hvad
är en kofferdifarare?!»

«Men han är ju adelsman, och kan gå in igen vid militären.»

«Åh, han sätter för mycket värde på penningen och handeln, för att taga
ett så klokt beslut, och om så skedde, glömmer man ej hvem hon varit.»

«Har hon då begått något felsteg i sin ungdom?» stammade Leonna
förlägen, ty hon kunde ej fatta det ståndshögmod, som beherrskade den
andra.

«Nu gjorde du en bra enfaldig fråga, min lilla vän, skulle hon då fått
inträde i vårt hus, tycker du? men hennes far var en parveny i sitt
stånd, och hvem vet af hvad för folk hennes mor varit.» — —

Leonna tog sig före att — gäspa — och blef lemnad ensam.

                  *       *       *       *       *

=_Hemlifvet och sällskapskretsen på Johanneshof._=

Ehuru Leonna vant sig att om aftonen anställa betraktelser öfver dagens
företeelser, tog dock sömnen och tröttheten öfverhand, och lemnade alla
de obehagliga intryck, hon den sednare hälften deraf erfarit, i
bakgrunden.

I sin djupaste sömn väcktes hon af flere talande röster, jemte skratt
och sång. Blott till hälften vaken, vände hon sig, för att skingra hvad
hon trodde vara dröm, men det fortfor, och nu besinnade hon, hvarest hon
var, och att rösterne måste tillhöra fröknarna Bärendorf.

Hennes halföppna ögon möttes af ljussken; hon beslöt att låtsa sofva,
men iakttaga sällskapet, som tycktes ingen aning hafva om närvaron af en
fremmande.

Det fanns ej mera än tre fröknar Bärendorf, det visste hon; dessa unga
damer voro dock sju till antalet, två voro barn om 11 eller 12 år, men
lika frispråkiga som de äldre.

De flesta voro mer än till hälften afklädda, blott en, som satt med
ryggen vänd mot Leonna, hade endast tagit af sig hatten. «Emma fu, — fu,
— fun — dera intet så mycket på ga, — ga, — lasögonen och lorgnetten nu,
utan kläd af dig,» ropade en af de små flickorna, som kastat sig midt i
en af sängarne.

«Hör du Emma, hvad Bata säger?» yttrade den som såg äldst, och tillika
något trött ut.

«Hvad — bry — yr jag mig om hva — den näsp — perlan säger, eller pra —
atar,» stammade den tilltalade häftigt; alla de andra skrattade.

Tjenstflickan kom in med en vattenkaraff, sägande: «Fröknarna ska vara
goa och int väsna så, och väcka de fremmande, som sofva redan.»

«Fremmande? är här någon fremmande? hvar! hvar!» ropade flera på en
gång.

«Jesstandes! sir intet fröknarna att en ligger der i sängen, en annan är
der i bakkammarn,» svarade flickan, och gick ut.

«Sannerligen ligger det intet en menniska i din säng, Emma!» sade en.

«Bara det intet är en förtrollad prins,» sade en annan.

«Mån tro hon hört alla våra galenskaper?» inföll den tredje.

«De — det skulle alls — icke ska — da!» försäkrade Emma, «men hvar i
Guds namn ska — jag då lig — ga?»

«I min säng, på min arm,
Svarade bondens hustru,» sjöng Bata; men Emma ville ligga ensam, och
bäddade så godt sig göra lät, på några stolar, och småningom blef allt
tyst.

När Leonna vaknade, och såg sig omkring, lekte solens strålar genom det
utanför fönstret stående aspträdets darrande blad, och skimrade på de
eljest smaklöst målade röda och blå och gula rosorna på tapeterna. De
sågo rörliga ut i denna magiska belysning; alla de andra sofvo ännu.

Hon ville ej vara vittne till deras uppvaknande; hon klädde sig derföre
fort, och tyst. Hon längtade ut ur detta qvafva rum. I förmodan att
mamsell Sellzing äfvenledes var vaken, ville hon be henne komma med sig
ut i det fria. I förbigående kastade hon en blick på Emma, som hon på
talet funnit vara en dotter i huset; visst bar hon spår af koppor, men
var ingalunda hvad man kallar skadad till annat än hyn; tvärtom hade hon
ett välbildadt ansigte.

När Leonna sakta drog på rigeln, kändes samma bemödande inifrån; der
stodo grannarne nu med ett tyst, men vänligt god morgon på läpparne.

Leonna inträdde och såg sig omkring i «spökkammarn;» den hade ett
fönster med helt små rutor skiftande i många färger, och fastän solen nu
låg in, hade rummet något besynnerligt och dystert; väggarne voro
mörkröda, derpå voro cherubhufvuden med förgyllda vingar, som nu af
ålder antagit en bronsfärg. Dessa hufvud, något nära i storlek liknande
ett tre månaders barnhufvud, bildade med vingarna stora aflånga
fyrkanter. I bakgrunden af det långa smala rummet stod en paulunsäng,
med styfva mörkröda sidenomhängen; festoner af samma tyg kantade med
guldgaloner, svartnade af tiden, omgåfvo sängens tak, der ett adligt
vapen, numera svårt att dechiffrera, intog medelpunkten. Gardinerne voro
nedfällde, ty det inre af paulunen utgjorde en garderob.

Samtidigt med denna praktsäng, voro också några högkarmade stolar, som
hade haft förgyllda ornamenter; öfverdragen hade varit samma slags röda
tyg som fondens draperi, men deraf syntes endast fragmenter i hörnen;
skärande var kontrasten emellan dessa qvarlefvor efter en praktälskande
förgången tid, och den bädd, hvaruti Elise tillbringat sin natt. Det var
en så kallad kistsoffa, af simpelt brunmåladt träd, med afbrutet
ryggstöd. Ofvanför den hängde en tafla, ett verkligt ¯memento mori¯: en
dödsskalle med sina korslagda ben; rundt omkring voro dagens timmar;
nedanföre tänkespråket: «¯Hvad du än gör, så betänk ändan!¯»

Ramen till taflan var af vriden bernsten. I en stor rosett, ofvanför det
Bärendorfska familjevapnet, utvisade årtalet 1721 taflans ålder.

Föga anledning var att tro, det någon af de nu lefvande ättlingarne
senterade förfädrens vördnadsväckande varning.

På Leonna gjorde allt detta sammantaget ett djupt intryck. Hon fick ej
fram ett ord; hon nästan drog Elise med sig genom de ännu sofvandes rum.

Utkomna på gården, drog hon djupt efter andan. «Aldrig hade jag kunnat
föreställa mig något sådant,» utbrast hon sedan; «hvem skulle också tro,
att detta hus, som på afstånd erbjuder den fremmande en så glad och
modern anblick, kan inom sina väggar hysa ett så dystert och antikt
rum.»

«Det är sannt,» svarade Elise, «men mindre förundrar jag mig öfver det
gamla, ty sådant har jag sett förr, än öfver det i sådan hast tillkomna
moderna utseendet, ty min värd, rusthållarn, som varit här många gånger,
och sist i förliden sommar, sade att boningshuset var mycket gammalt och
hade blifvit tillbygdt på olika tider. Han sade att det nu bestod af sex
eller sju rum på nedra botten; ofvanpå dessa hade lagmans far, i sednare
tider bygt några kamrar, på ett sätt att hela huset såg ut som en liten
gammal kyrka. Som jag äfven hört, att affärerna äro på någorlunda
obestånd, förundrar det mig att se allt så annorlunda, inom denna korta
tid af några månader. Men låt oss beskåda det litet närmare!» De gjorde
ett slag rundtomkring den nyare delen af huset, och funno snart att
denna var uppförd af — bräder. Endast tvenne fönster i nedra våningen
hade glas, de andra voro målade; i den öfra etagen räknades tolf fönster
af tre rutors höjd, alla prydda med gardiner.

«Huru träffande är icke namnet «spökkammaren» för mamsells rum,»
anmärkte Leonna leende, «står det icke der som en gengångare från
fordom, — skådande med mörka blickar på sina efterkommande, som lysa med
bräd-målad fåfänga.»

«Fröken uttalar min egen tanke; men var så god och upplys mig, hvad är
meningen med ordet ¯spökkammaren¯?»

Leonna upprepade samtalet i löfsalen och lagmanskans skämt med fröken
Eva.

«Har hon fallenhet och utförsgåfva, felas här visserligen icke ämnen,»
anmärkte Elise leende; «men emedlertid var det bra nog, att jag
ingenting hörde i går aftons, ty utan att vara vidskeplig, hade kanhända
sömnen försvunnit på några timmar. Nu sof jag förträffligt i min
brädlår, och hade blott ett oredigt medvetande af dem, som kommo hem
midt i natten. I annat fall hade jag kanhända tagit dem för gastar.
Känner icke fröken någon af dem?»

«Ett eller två ansigten drog jag känsel åt. Jag tör förr ha sett dem i
kyrkan, men vet ej hvilka de äro. O, om första mötet med dem alla vore
förbi!»

Medan de taga en morgonpromenad i trädgården, skola vi göra en
morgonvisit i lagmanskans sängkammare.

                  *       *       *       *       *

Nyss uppstigen satt hon insvept i en stor schal på sängkanten. En liten
kaffepanna och tvenne par koppar stodo på ett litet bord framför henne.
Hon slog uti det ena paret, och skickade det med huspigan till fröken
Barbara; sedan njöt hon sjelf med synbart välbehag, hvad som både till
färg och lukt vida öfverträffade det, som vankades för den öfriga
personalen.

Med skyndande steg inkom nu en lång, smärt flicka om 18 eller 19 år. Ett
öfvermodigt drag missprydde det ovanligt lilla ansigtet. Det i gult
skiftande rika håret, var ännu okammadt och hängde i en halföppen fläta
utåt ryggen, likväl så, att en del deraf var uppfästad med en
sköldpaddskam, defekt på flere tenar. Den kortlifvade klädningen
sammanhölls af dragbandet kring halsen. Men de som tillhörde lifvet voro
afslitna och hängde i en trasslig knut på ena sidan; klädningen ¯hängde¯
således bokstafligen, och hela hennes figur utmärkte den största
vårdslöshet. Det var äldsta dottern; hon helsade sin mor med följande
rapsodi:

«Bon matin, chere maman! Ack så roligt vi haft på Östervik och så mycket
nytt jag kan berätta: bror Jean kommer hem i dag! Clas Möllerstedt och
han, och ännu en tredje — som mamma svårligen skall kunna gissa till —
anlände i går till Östervik; vi blefvo alla så öfverraskade, så: — Denna
tredje är flickorna R—s kusin, häradshöfding Schafhausen. Mamma minns
väl, hvad vi skrattade åt honom i dansskolan hos fru Gellerstedt, der
han fick heta Dumbom? Men nu är han alldeles en «gentilhomme,» alldeles
«comme il faut,» dansar excellent, klär sig syperbt, nyttjar både
glasögon och lorgnette. Det var icke utan att han fjäsade mig i går, vet
mamma, fast den enfaldiga Bina Möllerstedt, som jemt hängde mig under
armen, tog hans artigheter åt sig. Apropos! Hon och flickorna R. kommo
hem med oss i aftons. De skulle eljest tillika med herrarne komma först
på eftermiddagen i dag, men jag hade mina skäl att få hit dem förut. —
Ännu något mera, vi ha ett bref med oss från pappa; ungherrarne ha
träffat honom i Borgå. Han kommer säkert hem i dag eller morgon.»

Hennes mor, som ännu ej fått tillfälle säga ett ord, begärde nu se
brefvet.

«Den envisa Emma — ville nödvändigt ge det till mamma, hon är väl här
straxt,» svarade dottern och fortfor: «Jean säger att han väntar hit
några bekanta, som han bett komma till pappas namnsdag i thorsdag. Jag
vill nödvändigt hafva den der plånboken färdig till dess; med den skall
Wendla R. hjelpa mig; de andra kunna sy på min pelerinkrage, sjelf har
jag nog att göra för att öfva in det musikstycke pappa skickade hem i
förra veckan, och som jag hittills försummat. Ack mamma, hvad det vore
bra, om «la bourgeoise» ville hjelpa mig med det välsignade
landskapsstycket ändå. Det passade som en namnsdagsgåfva åt pappa, och
för att den dagen få det uppsatt i salongen! och hvad det nu varit
roligt, att ha de nya kattunsklädningarna — men derpå är icke att
tänka.» — —

«Derföre har mamma sörjt, min söta flicka!» och nu redogjorde mamma i
sin tur för hvad som passerat.

«Sömmerskan kom förträffligt till pass, men fröken Nordenskans — de som
sett henne i kyrkan, säga hon är vacker,» invände fröken Jeannette, «är
detta sannt?»

«Det är hon äfven; hon är ett ämne till något nobelt, ehuru hon ännu är
litet blyg och enfaldig, men det ger sig nog. Jag skall säga dig i
förtroende, att jag önskar, att hon måtte finna det trefligt här, ty ett
mera passande parti för Jean finnes icke.»

«Åh mamma har ju för längesedan bestämt Thilda —stråle för honom,»
invände Jeanette skrattande.

«Det var väl så,» tillstod mamma litet förlägen, «men ser du, den tiden
ansågo vi oss förmögna ännu. Thilda är visst en charmant flicka i många
afseenden, men hon medför ingen redbar förmögenhet; deremot har Leonna
ett stort arf; arrangeras detta parti skickligt, — och det förstår nog
pappa, — blir Johanneshof skuldfritt, och vi kunna som förut lefva i
Åbo, och» — —

Här kom pigan och afbröt dem, i det hon ville hafva mera kaffe åt fröken
Barbara; lagmanskan befallte henne höra efter, om det var städadt inne
hos mamsellen och fröknarna; om de fått kaffe o. s. v., sedan skulle hon
be fröken Emma komma hit — men nu kom Emma sjelf inrusande, och utan att
helsa god morgon, sade hon häftigt stammande till systern:

«Jag kunde väl tänka att du intet unnade mig säga mamma, att pappa
kommer hem; hade jag ej lagt brefvet under min hufvuddyna, hade du nog
knipit det.»

«Sta' du, jag ville icke bemöda dig med så många p—p—per,» sade Jeanette
skrattande.

Emma harmades, modren sade intet dertill, men bröt brefvet, som alla tre
läste på en gång. Lagmannen skref, att han alldrasist vore hemma om
onsdagen, att han förde hem med sig en gäst, den han likväl icke
namngaf, men för hvilken han ville ha ett rum i ordning; liksom i
förbigående yttrade han: det han med denne om fredagen skulle besöka
friherrinnan Perlkrans.

Under det att lagmanskan klädde sig, bråkade alla tre sina hjernor med
att utgrunda hvem den fremmande kunde vara, för hvars skull ordet
«ordning» var understruket. «Det måste likväl vara någon äldre betydande
man, efter han är bekant med friherrinnan Perlkrans,» menade lagmanskan.

Mor och döttrar mötte Elise och Leonna i förstugan der nere; alla
följdes derefter åt i «frökenkammarn.» Der presenterades de andra unga
damerna för Leonna, som tre fröknar R. från Östervik, och mamsell
Möllerstedt, dotter till majoren som rådde om Vestervik. «Yrhättan Bata»
var tredje dottern i huset.

«Och här är en mamsell, som blir hos oss några dagar,» fortfor
lagmanskan. «Låt nu se, att ni äro snälla och hjelper till, så få
flickorna sina klädningar färdiga, för att öfverraska pappa på sin
namnsdag i öfvermorgon. I skolen då få dansa för omaket, det lofvar
jag.»

«Ja bevars, söta tant!» ropade alla med en mun, och voro genast färdiga.
Men ingen hade fingerborg med sig; för att nu skaffa fram sådana, jemte
tråd, silke, synålar, vax och skrufdynor åt hjelperskorna, sprungo
husets döttrar som yra höns, utan att Elise kunde erhålla ett mått af
dem. När hon sedan fått de raka våderna, jemte deras kilar klippta,
anammades de genast, och man arbetade en stund så ihärdigt att «det var
lust och glädje att se derpå,» yttrade lagmanskan, som gick för att göra
sin morgonvisit hos tant Barbara.

Men ack, snart uppstod ett kacklande bland damerna i frökenkammarn, föga
olikt det, som fordomdags frälste Kapitolium; men man sydde ändå
flitigt.

Nu kom frukostbud, och de skyndade mangrannt bort; Leonna som satt inne
hos Elise, under föregifvande, att hon behöfde bordet, begaf sig efter.
De andra voro i friskt arbete; endast spåren af ost på en tallrik, samt
fragmenter efter grädde på den stora filbunken voro synliga för de
sistkomna.

Hvarken fru Riebnitz eller «Strutsarna» voro tillstädes; af värdinnan
såg man blott en skymt. Lemnade af det öfriga sällskapet, som skyndade
bort, sedan de ätit, frågade Leonna af huspigan, hvar de äldre damerna
voro. «Fröken Barbara äter icke frukost förrän sent, ty hon doppar i
kaffe, och unga hennes nåd mår icke bra. Fröken Renata hjelper hennes
nåd med skorpbak och bakelse, och fröken Eva har läst in sig på vinden
och skrifver,» redogjorde jungfrun.

De «snälla» sutto med arbetet framför sig och sågo på, huru Bata och
hennes leksyster dansade en ekosäs, efter Jeanettes musik vid ett
gammalt ostämdt klaver med två brustna strängar. Bata härmade någon så
träffande likt, att de andra ville kikna af skratt.

Lagmanskan kom in som hastigast, för att se hvad som var på färde. Äfven
hon roade sig åt flickans härmningsförmåga men anmärkte: att Bata äfven
måste ha något nytt, ty hon hade växt ansenligt. — Äfven den högre
klassen var ännu den tiden så fördomsfull, att ej vilja se sina döttrar
i byxklädningar längre, än på sin höjd till åtta års ålder.

En af Emmas klädningar skulle ändras för henne, och flera undergingo
skärskådande; medan hon derom rådgjorde med mamselln, ropades på mera
arbete från yttre rummet, men Elise skulle först stryka ut sömmarne och
jemna de hopsydda våderna; då befunnos några vara upp och nedvända i
fasonerna, kilarne förvexlade och orätt fastsydde: allt måste sprättas
upp igen. Lagmanskan sade ingenting, men klappade Leonna, som redan hade
ärmarna färdiga.

Om middagen när alla voro samlade i salen, kom fru Riebnitz äfven dit;
hon såg blek och upprörd ut; hon helsade flygtigt på sällskapet — och
gick för att intaga sin vanliga plats emellan Barbara och Renata.

Leonna vände sig till Elise, för att säga, hvem det var som kom, men
förvånades att äfven se henne synbart upprörd. Man satte sig, och
«mamselln» var en alltför obetydlig person, att någon annan än Leonna
blef varse, att hon föga njöt af anrättningen.

Enligt en öfverenskommelse förut, hade hon och Elise iordningställt sitt
arbete förut, som de medtogo och begåfvo sig till grottan, för att söka
fria luften och för att freda sina örhinnor, ty Jeanette satt vid det
skrällande instrumentet, för att inöfva sin musik; under det de andra
skulle sy, hvad Elise haft omsorg att tråckla och laga i ordning. Emma,
som fattat vänskap för Leonna, ville komma med dem; hon skulle sprätta
upp den klädningen, som skulle vändas och ändras för Bata, men måste
lemna dem några ögonblick, för att gå efter sin sax. Medan hon var
borta, frågade Leonna om icke mamsell Elise kände fru Riebnitz.

«Jo,» svarade hon, «vi ha ofta lekt tillsammans som barn, och sedan
varit i samma pension. Det var mig så oförväntadt, och väckte så många,
många minnen att återse henne här! Namnet Riebnitz var mig alldeles
obekant.»

«Men hon bar sig bra illa åt.» — —

«Jag fann det likväl icke underligt, hur skulle hon känna igen mig? det
är många år sedan vi träffades; jag har förändrat mig mycket sedan den
tiden.»

«Hon visste bestämdt att mamsell Sellzing var här.»

«Kände hon det? — Nå våra förhållanden äro bra olika mot fordom!»

«I hvad förhållande som helst, tycker jag, att man alltid bör komma ihåg
förra bekanta.»

«Fröken Nordenskans skall visst alltid tänka så upphöjdt, men hon har
ännu för liten erfarenhet, för att inse huru småaktiga motiver ofta
styra i sig sjelft goda menniskor. — Hvem vet hvarföre hon» — — —

Emmas ankomst afbröt samtalsämnet.

Fria från tvånget deruppe, njöto de af ställets behagliga svalka och
foglarnas ljufva qvitter i träden öfver dem; de arbetade flitigt en god
stund. På en gång kastade Emma ifrån sig sitt arbete och utbrast: «Ä' vi
intet tokiga som arbeta så träget, när de andra flickorna säkert
lättjas, medan vi äro borta.»

«Om så vore, söta fröken, måste vi vara desto flitigare, för att få allt
färdigt;» svarade Elise leende utan se upp; «hedern blir då vår.»

«Jo visst, de skola bara göra narr af oss.» —

«Göra narr af oss — hvarföre det, menar fröken?»

«Nå, just icke af mamselln, men väl skratta de inom sig åt Leonna och
mig.»

«Söta fröken hvarföre det? jag ber så mycket!»

«Nå, emedan — emedan mamsell just kommit hit för att arbeta, och» — —

«Vidare söta fröken!»

«Och får betalning för sitt arbete; men Leonna har kommit hit för att
roa sig med oss» — —

«Men vet du Emma,» inföll Leonna med ett henne ovanligt allvar. «Du är
obeskedlig och otacksam mot mamsell Sellzing. Hon arbetar visst för sina
behofver hemma hos sig och detta länder henne till heder, men hon är ej
van att ¯borta¯ vara en slaf för andra. Ingen vet bättre än jag, huru
ogerna hon lemnade friherrinnan Perlkrants, för att komma hit. Din mamma
hade någon möda att öfvertala henne dertill.» Elise tryckte
stillatigande Leonnas hand.

Förlägen stammade Emma: «förlåt, jag ville visst ej säga något
förolämpande.» Hon fortfor sedan med allt större ifver: «gör mig till
viljes goda mamsell! Laga först min och Batas klädningar färdiga, och
lemna Jeanettes till aldrasist.»

«Hvarföre så? Hon är ju frökens äldre syster,» invände Elise.

«Åh, bara derföre att hon sjelf gör ingenting, bara sjunger, spelar och
spektaklar, och vill att alla skola stå på tå för hennes nycker och
infall. Att detta är mammas fel, som gillar allt hvad Jeanette gör, det
vet jag nog; till och med när hon skrattar och gör narr, för det jag
stammar, och ej är så vacker som hon, derföre» —

«Det är bra illa, jag medger det,» afbröt henne Elise, «men besvara nu
uppriktigt min fråga, och blif ej ledsen. Hvarföre stammar också fröken
Emma så mycket?»

«Det var verkeligen en besynnerlig fråga, hur kan jag rå derför?»

«Långt mera än fröken kan tro. Huru kom det sig, att fröken för en stund
sedan stammade litet och allsintet ibland, och nu häftar det vid hvarje
ord, detta måste ega någon orsak. Fröken tänker nu bara riktigt efter.»

Tyst i några minuter svarade flickan: «jag gör det mera när jag blir
ond.»

«Men icke har fröken kunnat blifva ond på någondera af oss, vill jag
förmoda.»

«Ack visst icke, men när jag tänker på Jeanette och all hennes elakhet
mot mig, så får jag» — — —

«Förlåt söta fröken, att jag åter faller i talet. Det är ej elakhet,
blott barnslig kittslighet, ett oförstånd, som visst icke passar hvarken
för hennes kön, eller ålder — men ingen lär också hafva sagt henne huru
fult och illa det är att retas med ¯någon¯, mycket mindre med sin egen
syster, som oaktadt hennes fel, ändå älskar henne — ty icke sannt:
fröken Emma skulle aldrig på allvar önska att det hände fröken Jeanette
något ondt?»

«Nog har mamsell rätt i det,» svarade Emma eftersinnande. «Jag minnes nu
huru jag i vintras gret när hon var sjuk, och bad Gud att hon ej skulle
dö; utan att alls tänka på att hon några dagar förrän hon sjuknade, till
och med narrade pappa att skratta åt mig, som likväl sällan händer, och
det i närvaro af flera herrar till» —

«Nu är jag äfven öfvertygad,» försäkrade Elise, «att fröken Emma, bara
hon med allvar vill, kan vänja sin syster från att gäckas med sig, och
sig sjelf att stamma.»

«Ack söta goda mamsell, det hade jag nog lust att försöka; men huru?»

«Genom en ihärdig uppmärksamhet på sig sjelf. Fordrar fröken Jeanette
någon liten tjenst eller biträde, vet jag nog, att hennes goda syster
uträttar det gerna, ty hvad är vackrare än hjelpsamhet emellan syskon?
Har hon deremot lust att retas, låtsa då hvarken höra eller se henne, ty
det lönar ej mödan att förarga sig; gå bort ifrån henne men visa intet
humör, hon skall då blygas, och låta bli en annan gång. Äfven bör fröken
taga sig till vara för vissa ord, som äro henne svårare att uttala.
Fröken har till exempel lättare att säga: «goda tant» än «söta tant» som
då blir sta — tant. Håll så ut en tid, och jag svarar för att alla skola
anse fröken Emma, för en god och söt flicka, som endast varit för häftig
och snarsticken ända till dess hon träffade en som vänskapsfullt och
uppriktigt sade henne sina fel, och huru hon borde ändra dem.»

Emma kastade sig högt gråtande kring Elises hals, kysste henne och
tackade för hennes råd, dem hon skulle söka att efterfölja. Leonna som
varit en tyst, men högt intresserad åhörarinna till deras samtal,
styrkte henne i denna goda föresats, och slöt sig med aktningsfull
vänskap ännu närmare till Elise.

Nu var deras medtagna arbete slut, och de gingo upp. Elise med det glada
medvetande att hon sökt göra det goda; men utsädet fordrar god jord, och
skörden kommer först med tiden. Gud ser likväl till viljan. — —

I huset rådde stor uppståndelse; det sopades, dammades, skurades,
fönster tvättades, sängkläder buros ut och in; med ett ord, det var en
dag, anmärkningsvärd i husliga litanian.

«Tycker Emma att det ¯nu¯ är tid på att gå och spatsera?» frågade Renata
och kastade en af sina hvassaste blickar på våra vänner; i det hon
snodde förbi dem i förstugan.

«Vi ha haft arbete med oss och varit flitiga,» svarade Elise, som nog
fann, att detta gällde henne.

«Hvar äro de andra flickorna?» frågade Emma. «Inne och sy!» svarade med
en viss häftighet i tonen, hennes mor, som stack hufvudet genom
köksdörrn; derpå befallte hon Emma tillsäga Maja Stina, som tvättade
fönstren i salongen, att hon och frökenpigan, skulle föra en af sängarne
från «frökenkammarn» till den nya «herrkammarn;» de skulle skynda sig.

Hvar de «snälla» nu äfven voro; — i frökenkammarn ¯voro¯ de icke;
arbetet låg i samma tillstånd, som då Elise hade lemnat det ifrån sig;
der stod äfven en båge med ett halffärdigt schattersöms arbete. På
bordet låg ett äfven ofulländadt landskap i blyerts; allt annat var i
det nogaste färdigt, utom en björk och en betande ko; att dömma efter de
många misslyckade försöken hade tecknerskans genie, eller rättare sagdt
tålamod, här gjort bankrutt. Originalet låg äfven der: ett väl lyckadt
stentryck.

«Ack den som hade tid!» suckade Elise, som med kännareöga jemförde
teckningen med ¯originalet¯: vi vilja så kalla det.

«Att förfärdiga det? Sådant skulle visst upptagas mycket väl,»
försäkrade Leonna skrattande. «Hörde icke mamsell Elise vid bordet i
middags, huru tant Bärendorf för fru Riebnitz beklagade den «stackars»
Jeanette, som icke hinner förfärdiga sitt landskapsstycke till fadrens
namnsdag, men fick intet svar.» Sedan hörde jag henne i förbigående säga
till Jeanette: «Nog har jag gjort hvad jag kunnat, ty be henne derom,
gör jag icke — men jag begriper intet när mamsell Elise skulle göra det,
ty de lassa ju det ena arbetet på efter det andra.»

«Nog ser det mörkt ut, men om jag stiger tidigare upp i morgon, så hvem
vet! Fröken Leonna förråder mig väl icke?»

«Ingalunda, men då tillfaller hedern fru Riebnitz» — —

«Desto bättre! Som de icke lära yttra någon tacksamhet derför, blir
saken oupptäckt, och jag gör henne en liten tjenst.»

De som skulle föra ut sängen, kommo nu in. På mamsells fråga efter
fröknarna, svarade den äldre, i hvilken Leonna igenkände ¯Grottans
Sibylla¯. «Åh, vi vänta unga herr «Schan,» som i går kom hem tillika med
majorens son; de ha båda blitt «oppserare». — Jag tycker allt hva lill'
Schan ska' se rasker ut!» Hon hade varit barnsköterska i några år i
huset, och var något frispråkig.

«Hvad har detta att beställa med mamsells fråga efter fröknarna?» sade
Leonna skrattande.

«Väntas nu! Då de väntas hit nu på eftermiddan, gick väl fröknarna till
sjöastrand för att ta mot dem kan jag tro. Jag såg från fönstre att di
raka med gångstigen på ängen i ons.»

«Hit ska än komma en herre till, som heter «Långätt,» efter hva fröken
Sjanetta sa,» tillade frökenpigan. «Prat int länger nu,» fnös gumman,
och så bar det af ut med sängen, som erhöll väldiga knuffar.

Vägguret i yttre rummet slog fem, sedan sex, och inga fröknar syntes
till, utom Emma som gick fram och åter i små bestyr, men nu kom
lagmanskan omklädd och nöjd, att allting var undangjordt, och ville
gerna taga en öfversigt af hvad som här var färdigt. Hon syntes
förundrad att ej finna de «snälla,» men låtsade alldeles icke höra, att
de varit borta hela eftermiddagen. Nu syntes de allesamman komma in på
gården i sällskap med fyra ungherrar. Lagmanskan gick dem till mötes,
kysste en ung militär och förde dem till de nya praktrummen.

En stund derefter, kom hon för att afhemta Leonna. Inställsamt bad hon
mamsell Sellzing ursäkta det ringa biträde hon haft af de andra
flickorna. «Men hon litade helt och hållet på mamsells godhet och snälla
fingrar,» sade hon. Icke derföre att hennes flickor vore utan kläder,
men pappa skulle misstycka, om ej de nya vore på den dagen, — hon fann
tillika att det vore stor synd om den lilla Etta, när de andra tre
syskonen blefvo så nya och nätta. Mamsell måste vara söt och tråckla
ihop ett lif till en kjol, som vore alldeles färdig, bara den rynkades
och syddes vid lifvet — — — — —

När hon gick, frågade hon, om mamsell ville vara god och komma upp i
salongen för att dricka thé; när detta blef färdigt, skulle hon
tillsägas eller kanhända hon heldre ville ha det till sig. Svaret inses
lätt.

                  *       *       *       *       *

Öfra våningen i nya delen af huset, eller för att begagna lagmanskans
favoritterm «bel etagen,» bestod af två stora rum, förmak och salong,
samt «nya herrkammarn» med fönster åt gården. Förmaket var inredt efter
den tidens bästa smak, med sidenmöbler; men salongen var enkel: några
spelbord, en soffa, för resten bänkar, och ett fortepiano antydde, att
detta rum endast var egnadt ungdomen; här hade man nu slagit sig ned.

Tant Barbara intog högsätet i soffan; hon var i stor toilett, om man så
kan kalla en mycket snäf sidenklädning, garnerad med många rader smala
utsydda trådflors rimsor: en «puderkappa» nästan i form af nutidens
mantille, af gulnadt blommigt silkesflor, och några hvarf sammetsband på
det tunna ljusa håret fulländade hennes paryr.

Framför henne stod unga Möllerstedt; han måste för henne redogöra om
sällskapslifvet i den stad, der de varit i garnison, ty hon var i
aflägsen slägtskap med några der ännu boende familjer, sade hon. Herr
Fanjunkarn syntes liksom stå på glödande kol, med ena örat vändt till
gamla fröken, det andra jemte båda ögonen riktade på de unga damerna,
som stående vid ett fönster nära dörren till balkongen skrattade emellan
sig, samt tycktes observera några närstående personer, som likväl icke
kunde ses af den inträdande Leonna.

I soffans andra hörn satt, eller rättare sagdt — vräkte sig, den af
tjensteflickan omtalta «Lång-ätt.» Ytterligt modernt klädd, med
glasögonen uppskjutna på pannan, syntes hans tankar uteslutande vara
fästade på halfstöflarne med bruna skaft, på hvilka han slog med en
rotting, så att det genljöd i rummet; om detta nu var för att gifva takt
åt sin egen värda tankegång, eller åt fru Riebnitz' musik vid
fortepianot, lemnas likväl osagdt. I sednare fallet hade det dock varit
något misslyckadt.

När Leonna vid lagmanskans hand inträdde i rummet, satte han lorgnetten
för ögat och reste sig med en förnäm nonchalans; han presenterades som
vice häradshöfding von Schafhausen.

Leonna följde riktningen af de andra flickornas blickar; på balkongen
såg hon Eva Strutz i ifrigt samspråk med den fjerde af herrarna, deruti
kunde hon icke finna något anmärkningsvärdt, eller något att skratta åt;
och hon ville gå till fru Riebnitz, som satt ensam vid fortepianot; men
qvarhölls af Jeanette. «Är du icke lika nyfiken som vi andra, att veta
hvad tant Eva har otaldt med den skefögde magistern?» frågade hon.

«Alldeles icke, men jag förmodar, efter han som magister har studerat,
att hon rådfrågar honom om det hon skrifvit hela dagen.»

«Hvad du alltid är klok, Leonna! det har ingen af oss hittat på, utan
trodde fullt och fast, att det angick en kurtis dem emellan.»

Leonna såg sig bestört omkring, om någon hört detta opassande uttryck,
men herrarne stodo samlade omkring lagmanskan och besågo ett af
familjeporträtterna i andra rummet.

The serverades af Renata, sedan arrangerade hon ett spelbord för sig,
Barbara och lagmanskan; till Evas och kanhända hans eget missnöje måste
«magistern» blifva fjerde man. Eva blef sedan ej synlig förrän vid
aftonbordet; när de skildes om aftonen såg och hörde Leonna, att hon
lemnade magistern det «omtalta.»

De unga slöto sig omkring Jeanette, som vid pianot sjöng stycken ur
¯Tanddoktorn¯, en då ännu ny och omtyckt vådevill, som ännu förd på
scenen, i vårt tycke, skulle öfverträffa de flesta af nyare produkter i
denna väg. Den som till exempel rätt uppfattar ¯Niklas¯' komiska och
dock icke burleska rol, der dumhet och sjelfbehag, enfald och likväl en
viss bakslughet uttala sig öfverallt, skulle bestämdt kunna anses ha
smak och omdöme, ja äfven såsom uppträdande väcka uppseende och bifall.

När hans kusin en ung flicka, åt honom bestämd till brud af förmyndaren,
förebrår honom, att han är utan talanger, svarar han: «Talanger!
Vasserra hvad jag dem har; men hon eger sjelf blott talangen att kläda
sig.»

«Det skulle icke skada dig, om du hade den också,» invänder hon; Niklas
ber henne då betänka att han nu är i sina hvardagskläder, men beskrifver
högtidsdrägten på följande sätt:

                   «Mins min sammetsväst med fransar,
                   Mins min blå manchesters frack,
                   Mins min halsduk sydd med kransar,
                   Och min sko med högröd klack;
                   Mina breda spetsmanschetter,
                   Som jag ärft af söta far.
                   Säg mig hvilken klär sig bättre,
                   Uti våra dyra dar?!»

«Dig fattas kunskaper och skicklighet,» invänder hon. Han svarar:

                  «Jag ingen bättre doktor vet,
                  Hvars konst gjort större under!
                  Min säkra hand, min skicklighet,
                  Bevisa guffars kunder.
                  Den sjukdom doktorn ren tror slut;
                  Han får på nytt kurera!
                  Men jag, då jag en tand ryckt ut — —
                  Hon värker aldrig mera!»

Men hvarthän har jag nu förvillat mig? således «revenons à nos moutons!»

Upptagen af spelet hade lagmanskan dock ett modersöga på sonen, för att
se hvad intryck Leonna gjorde på honom.

Det var likväl ett svårt problem att lösa, ty han, som de flesta
nyssblefna officerare i allmänhet, och unga Bärendorf i synnerhet, var
alltför intagen och kär i sin egen värda person, sin nya uniform, sin
porte-épée — nu skulle man tillägga: sina mustascher, men infanterister
nyttjade då ännu ej denna hjelteprydnad. Hos Jean, hade dessa varit
röda, att dömma af färgen på hans hår, som hade denna skiftning.

Växten var under medelmåttan och ryska uniformen gaf honom en
embonpoint, som han eljest icke haft. I sina manér, en sprätt, lik
nutidens lejon, var han äfven icke efter dem i «ta mig tusan,» hvilket
han likväl i nådig mammas närvaro, och då han ville göra riktig effekt,
utbytte till «au diable» och «sur mon honneur!» Artig och uppmärksam var
han äfven mot alla — dem han ansåg gälla något i stora verlden, och
förstod att presentera sitt eget lilla ¯jag¯.

När man kände hans föräldrar, insåg man att han varit en lydig son. Att
han hade spelskulder och kurtiserade en liten aktris i sin
garnisonsstad, derom visste ingen här, om icke unga Möllerstedt, men han
var för godhjertad och fredälskande att löpa med limstången. Hvad den
sistnämndes militäriska utseende beträffar, tog han högra handen af sin
kamrat. Han hade fått en enkel, anspråkslös uppfostran i fädernehemmet,
var ingen drifhusväxt, utan rotad i Finlands jord.

Uti farten att måla silhouetter, borde vi lemna en teckning af v.
häradshöfdingen Schafhausen; men hvarföre med vår underordnade talang
kopiera den, som haft och har så många originaler, som tro att hvarje
flickas ögon riktas på dem; som tro att hvarje familjefader, eller
moder, äro artiga mot dem endast af spekulation. Som drömma sig blifva
högt uppsatta, och likväl sedan stå stilla på första stadium af den
tilltänkta banan, och slutligen dö, glömda af tideböcker och sörjda af
ingen. Som denne «chevalier comme il faut» endast är en biperson utan
allt intresse i vår berättelse, är det nog att säga, det han som bäst
var i inbillningens jäsningsperiod; pojkaktig adelshögfärd utgjorde
skummet.

«Magistern,» informator under sommarmånaderna på Östervik, hade denna
afton det missödet att ådraga sig Renatas ovänskap. Han var, som vi
redan hört, vindögd, och det till nog hög grad; när han derföre som bäst
såg i egna kort, trodde Renata att han såg på henne, och fann sig —
oaktadt hans ungdom och plebejiska härkomst — litet smickrad, om man
skall dömma efter utseendet; men snart varseblef hon att lagmanskan såg
på henne med ett visst (af fröken) nogsamt kändt leende, och som hon
hade otur i spelet, misstänkte hon nu att hennes granne såg i hennes
kort; misstanken blef hos henne visshet; i sin häftighet gjorde hon bet
på bet, och då han, som artig medspelare, beklagade hennes otur, trodde
hon sig se att han gjorde sidoblickar åt lagmanskan; men oskyldig var
han, stackars karl, ty de olyckligt vinda ögonen sköto alltid till ett
annat, än det åsyftade målet. Fröken visade honom hädanefter det
föraktliga bemötande, hvartill småaktiga menniskor äro i stånd.
Lyckligtvis återfaller det löjliga alltid på dem sjelfva.

När ungherrarne reste hem, följde alla dem till sjöstranden; der fingo
de fremmande flickorna ett «raptus» af hemsjuka, och oaktadt Jeanettes
vinkar — modren sade ingenting, endast inviterade sällskapet och de
hemmavarande på kaffe Fredriks dag —, reste de. Bata behöll sin
leksyster qvar.

Ännu samma afton egde ett samtal rum, mellan mor och son, der hon
uttalade sin önskan, och utvecklade förmånerne af ett parti med fröken
Nordenskans. Sonen lofvade tänka på saken: det var icke svårt för hans
antändbara hjerta att fatta låga för en vacker flicka. Om fosforisk som
många föregående flammor, det lemnade han åt framtiden. Lydig son, var
han sedan så efterhängsen som möjligt.

Dagen derpå förgick under väntan på lagmannen, och fjäsk för
morgondagens tillställning. Ilbud sändes till staden efter sådant, man
glömt förut.

Leonna, som trott att Jeanette, skild från de andras inflytande, skulle
utveckla en älskvärdare sida, bedrog sig. När hon icke skämtade med sin
bror, hamrade hon på det skrällande klaveret sina tröglärda variationer.
Hon hade saknat, och nu återfunnit teckningen fulländad bland noterna,
der Elise gömt den. Jeanette och modren trodde, att det var fru
Riebnitz' arbete — men de glömde att tacka henne, och upplystes således
ej om sitt misstag.

Emma var på sitt sätt verksam; hon uträttade små uppdrag, men var vid
dåligt lynne; hon hade ingenting att gifva sin far. Elise sade, att de
nog skulle hitta på en syrpris, men dermed vore god tid i morgon. Emma
van att höra löften, som aldrig gingo i fullbordan, litade dock
fullkomligt på detta.

Elises jemna lynne, hennes allvarliga godhet hade gjort ett godt intryck
på Emma.

Eva Strutz var i oupphörlig oro och väntan; ty «magistern» hade lofvat
renskrifva hennes poetiska utgjutelse. Det blef middag och eftermiddag,
och intet hördes af — mot aftonen kom det, väl icke «förgyldt och
präntadt,» men prydligt skrifvet. Vi meddela endast första versen, med
sitt omqväde. Om magistern varit mera än renskrifvare känna vi icke.

                «Gudinnan Minerva steg upp ur sin bädd,
                Apollo kom henne till möte.
                Gudinnan i siden och blommor var klädd
                Och Guden bar lyran i sköte.
                De spelte och sjöngo till Fredriks lof;
                Den Fredrik, som äger Johanneshof.»

                  *       *       *       *       *

Närmare midnatt anlände lagmannen jemte den af honom anmälte gästen.

¯Fredrik¯ omgafs af gratulanter, med och utan gåfvor, så snart han om
morgonen blef synlig. Fru Riebnitz lemnade honom en plånbok, på allt
sätt bättre än den Jeanette icke hade färdig. Teckningen gaf hon fram,
och mottog med god min fadrens loford öfver de lyckade partierna, som
hon icke ritat. Evas snilleprodukt vann äfven ett artigt beröm, huru
uppriktigt lemna vi derhän.

Lagman Bärendorf var af undersätsig statur, med en viss pretention i
sina manér, förenad med utsökt artighet och politur; ett illa doldt
ståndshögmod stack sig dock ofta fram. Rang hade för honom ett
obestridligt värde; emedlertid förundrade sig till och med hans fru
storligen öfver det utmärkta sätt, hvarmed han införde den fremmande i
deras hus, och då han endast presenterade honom rätt och slätt för herr
Lindendal. Han hade träffat honom på besök hos —rådet von —r, sedermera
i Z—ska familjekretsen, der han syntes vara mycket väl upptagen: sådant
verkar på visst folk!

Denna man hade äfven något i utseende och väsende, som omedvetet
fordrade och erhöll aktning af hvem som såg honom. Han syntes vara
omkring 32 år, med vacker, reslig kroppsställning; i hans af solens
åverkan brynta drag, äfvensom i blicken läste man ett inre värde;
okonstlad i sitt sätt att uttrycka sig, framskymtade likväl alltid den
bildade mannen.

Han hade varit och afslutat köp på en liten egendom i Tavastland;
ändamålet för hans resa till Borgå, och hit, kände icke fruntimren, som
alla voro högst nyfikna. Renata var alldeles intagen i honom. Att han
var adelsman tviflade ingen; man påstod emellan sig att han reste i ett
slags incognito; men hvarföre?? —

Redan tidigt hade lagmannen tillsagt, att frukosten skulle serveras i
grottan. När han nu efter en morgonpromenad med sitt fremmande inträdde
der, öfverraskades han rätt angenämt att se sitt namn på ett ganska
smakfullt sätt, ordnadt af bukettrosor, tusenskön och blåklint på den
midt emot dörrn varande gräsväggen.

Alla husets damer voro äfven der samlade utom Elise, sedan hon, samma
afton ungherrarne voro der, begärt aftonmåltiden på sitt rum, hade man
gjort sig en vana att föra maten upp.

När lagmanskan frågade, hvem som åstadkommit denna vackra surpris,
svarade Emma blygt: att hon och Leonna Nordenskans plockat blommorna,
men att mamsell Sellzing lagat namnet.

Lagmannen kysste sin dotter, tackade Leonna ganska förbindligt för sin
artighet, men frågade sedan ifrigt efter mamselln. «Det måtte väl icke
vara samma mamsell Sellzing, som är ute på landet, der tant Perlkrans
bor,» frågade han.

«Just densamma,» svarade hans fru litet förundrad. «Jag tog henne hit,
för att sy litet för flickornas räkning.»

«Jag medför ett bref till henne från fröken Z. jemte rätt artiga
helsningar från hela familjen. Hvarföre är hon icke närvarande; har man
ej kallat henne hit till frukosten?»

«Ja bevars, söta Fritz!» försäkrade frun, «men hon önskade den in till
sig. Kanske finner hon sig generad i ett större sällskap.»

Leonna förvånades öfver en sådan dubbelhet. — —

Ingen utom hon, syntes blifva varse det deltagande, hvarmed Lindendal
åhört detta.

Närmare middagen kom lagman Bärendorf sjelf in till våra sömmerskor, för
att till mamsell framföra bref och helsningar; han sade, att familjen Z.
snart hoppades återse henne i Borgå. Han tackade henne tillika för den
vackra surprisen, och bad att hon ej skulle neka dem nöjet af sin
närvaro vid middagsbordet. Hon kom, och intog sin vanliga plats.

Värden underhöll måltidsron genom anekdoter från hufvudstaden, och sina
relationer der. Lindendal som rest och sett mycket, gaf interessanta
bidrag till konversationen, men stundom var han något tankspridd.
Damerna funno att blicken då hvilade vid nedra ändan af bordet. Det
kunde väl ej vara på sömmerskan han såg?

Hvar och en skingrades sedan, hvar på sitt håll; våra två vänner
återvände till verkstaden. Emma, som ofta varit på utkik i
vindsfönstret, kom snart och sade dem att tvenne fullastade båtar lagt
till vid deras strand, och hjelpte sedan Leonna på med sorgkragen och
förklädet.

Från Östervik kom Assessor R. med fru och svägerska, deras af oss redan
kända döttrar, tvenne minderårige söner med sin informator,
häradshöfdingen och ett slags sällskaps- eller husmamsell. Från
Vestervik se vi major Möllerstedt med fru, son och dotter, jemte några
yngre plantor, «solbrända och feta» samt ett redan äldre fruntimmer från
Lovisa, som var hos dem på besök. Majorskan, en treflig matrona, som
bröt något på finska, föreställde sin medförda gäst för lagmanskan; hon
sade ett artigt «välkommen,» men tog ingen notis om henne sedermera.

Medan kaffe fördes omkring och sällskapet ännu ej skingrat sig, spelade
Jeanette något «hackmessigt» sina nya variationer; sedan föreslog vår
«vittra Eva» att göra «bouts rimés» men det kom sig ej i gång. Det var
likväl för varmt ännu att börja dansen, äfven väntade man på några
dansörer, som man visste vara i ett närbeläget torp för att ordna
paryren. Det var naturligt, att den sorgklädda Leonna skulle ådraga sig
de äldre personernas blickar. Hon blef rätt förvånad, när den frun, som
hitkommit med Möllerstedts, helsade henne som en gammal bekant. Det var
fru Snabbeck.

Majorskan, som såg detta, tog denna sedan i förhör, och ville veta hvem
den unga damen var, som hon säkert hade sett som växande, sade hon. För
att erfara något nytt, måste äfven vi litet lyssna på fru Snabbecks
svar. Sedan hon nämnt hennes namn, fortfor hon:

— «Den här unga fröken känner jag obetydligt, men desto bättre den slägt
hon fått genom sin halfbror, befallningsman Nordenskans' giftermål.» Och
nu omtalade hon, huru hon uppfostrat dennes fru; men den andra, den
äldre systern Hedda, hade slägten ingen glädje af. Hon skulle gifta sig,
hade man sagt, med en nyss blefven handlande och brölloppet var utsatt,
ehuru de ännu icke voro förelyste: men ett, tu, tre, voro hans varor
konfiskerade, boden igenslagen, och han sjelf pocker i våld, utan att
man ännu fått någon spaning om honom. Fästmön var sjuk af sorg och
trifdes icke i staden, der allt påminde henne om förlusten af Mollberg,
hette det. Hon «sades» sedan vara hos sin syster, fru Nordenskans, men
det var icke sanning, ryktet pratade allehanda. — Nu är Hedda likväl
hemma, men blek och mager. Hon hade väl ärnat sig till systern, «sades
det,» men ville derförinnan helsa på en slägtinge till hennes aflidna
mor, och der hade hon sjuknat in, och tillbragt någon tid. — Hvad fröken
Leonna angick, vore hon ett makalöst parti för majorskans alltför
hygglige son, herr fanjunkarn o. s. v.

Dansen kom i gång, men Lindendal dansade icke. Leonna hade väl antagit
lagmannens egen artiga uppbjudning till första kadriljen, men fann det
både för varmt och opassande att dansa i sorgdrägt; hon ville gå för att
se om Elise, som uttröttad, bedt att få vara allena några timmar, men
mötte henne med fru Bärendorf, som på sin mans uppmaning, sjelf gått för
att öfvertala mamselln att komma upp för att se på dansen, «så skulle
hon visst blifva mycket muntrare, än att vara så här för sig sjelf,» som
fruns ord föllo.

Leonna tog Elises arm; de lotsade sig fram bakom de dansande paren, och
satte sig ute på balkongen; der de genom den öppna dörrn kunde se dansen
och njuta af naturen. — När en ny dans skulle begynnas, kom Lindendal
och bjöd upp Elise; när hon tacksamt afböjde hedern, svarade han:
«Uppriktigt sagdt var det också endast en förevändning att nalkas
mamsell Sellzing! Jag har många hjertliga helsningar att framföra från
Reval.»

«Efter så många år, är der väl ingen som kommer ihåg mig?» Elise
sväfvade något på rösten.

«Jag har likväl träffat dem, som ännu välsigna er fars minne, och älska
er.»

«Min far var alltid hjelpsam och god. Har herr Lindendal förr varit i
Reval?» frågade hon sedan lugnare.

«Ja, för ungefär tio år sedan besökte jag staden första gången, och
medförde derifrån ett outplånligt minne.»

Då Elise icke svarade, fortfor han: «jag ledsagade en ung baron, både
som sällskap och lärare, på resor. Vi ärnade uppehålla oss några dagar i
Reval, för att bese dess fornlemningar. Dagen efter vår ankomst var en
bal, som borgerskapet gaf för en engelsk prins, som skulle göra en resa
till Finland; äfven vi inviterades på balen.»

«Bland de dansande damerna ådrog sig en ung flicka min uppmärksamhet och
med hvarje ögonblick blef jag mera intagen,» fortfor Lindendal; «ej så
mycket i hennes utseende, fastän hon var vacker, som af hennes
okonstlade, behagliga väsende och den själsgodhet, hvarom hennes ögon
talade. Jag bjöd upp henne till kommande dans, men hon var uppbjuden
förut, och jag fick löfte på den dernästföljande.»

«Hon föreställdes nu af balens ceremoni-mästare för prinsen, som dotter
till en af värdarne; hon skulle blifva hans moitié för nästa dans, och
det förra engagemanget måste stå tillbaka för det sednare; hon kom sjelf
och bad om ursäkt.»

«Prinsen hade mycket att säga sin dam, men hon syntes föga road; då
dansen var slut, omringades hon af sådane, som likt schakalen följa i
lejonets spår, men hon afsade sig alla uppbjudningar. Hennes blick sökte
mig, och detta gaf mig mod att nalkas; med en engels leende, frågade hon
om jag ville hafva nästa dans i ersättning.»

«Omtalar ni detta, för att påminna mig huru barnslig och kanhända —
danslysten jag fordom var?» — frågade Elise högt rodnande. Förgäfves
hade hon sökt dölja den sinnesrörelse, som minnet af förra dagar väckte.

«Så kan icke ¯ni¯ misstyda hvarken mina ord eller mening,» sade han
hjertligt. «Hundrade andra qvinnor hade — berusade af att blifva så
utmärkta som ni det blef af en prins af kungligt blod, utropad och
beundrad för sin allmänt kända lycka hos det vackra könet, för sin
skönhet, sin utmärkta vext, förhöjd af den eleganta engelska uniformen —
glömt en uppbjudning af den anspråkslösa fremlingen, som ingen kände,
som stod der i sin enkla svarta frack, och det har ni icke gjort.»

«En bekant till er, kom litet afundsam, litet nyfiken och frågade hvad
prinsen sagt eder. Ni svarade: «Tror du jag hörde så mycket efter det?
Det plågade mig att vara ett mål för allas blickar. Gud ske lof att det
är förbi!» Det der hade väl äfven andra kunnat säga, men man såg att det
var ert okonstlade hjertas mening.»

«Jag har som ni ser bevarat allt i mitt minne, men hos er har vårt
sammanträffande ej lemnat någon hågkomst» — —

«Hvem vet?» svarade Elise leende. «Vid middagsbordet fann jag något
bekant, både i röst och blick, men vi ha mycket förändrats sedan dess,
och vi bibehålla gerna bilden i vårt minne, sådan den var, när vi sågo
den — — jag återsåg er aldrig» — tillade hon långsamt.

«Det är sannt; tio år, som förflutit under förhållanden, som sätta alla
krafter i spänning och verksamhet, bidraga mera att förändra mannen. Det
är icke så med fruntimren: jag igenkände er genast.»

«Det smickrande i detta omdöme förfaller, då man vet att ni visste af
att jag var här,» svarade hon leende. «Mina hågkomster af er börja nu
äfven reda sig.»

«Mycket sannt. Jag var äfven förberedd att finna er förändrad, men
hvarken sorger och de bekymmerfulla dagar ni upplefvat, ha haft makt
öfver det, som intog mig. — Men det tillkommer mig att förklara,
hvarföre ni icke återsåg mig, såsom säkert varit fallet om vi, som
ärnadt var, dröjt några dagar i Reval. Vid återkomsten från balen, funno
vi bref från barons moder, som återkallade sonen till fadrens dödsläger.
Vi hunno ej mer, än att så tidigt det lät sig göra, uttaga mot vexlar de
penningar, som voro nedsatte här i ett betydande handelshus. Att den
man, till hvilken vi begåfvo oss, var er far, derom hade jag ej minsta
aning, jag hade ej efterfrågat ert slägtnamn och den omtalta damen
benämnde er Elise; det var mig då nog — men sedan — dock jag återvänder
till min berättelse.»

«Vi måste vänta en liten stund på herr Sellzings eget kontor, under det
han i det yttre, expedierade något, som ej tålte uppskof. Undertiden
hörde vi musik från rummet näst intill. Nyfikna lyfte vi på en grön
taftsgardin, som betäckte en glasruta på dörren; ett ungt fruntimmer
satt vid ett piano och slog några välljudande ackorder, som vittnade om
öfvad talang. Det var ni! ni, som man med allt skäl kunde förmoda
slumra, och drömma om balens nöjen, satt nu der i en täck huslig drägt.
Ni sjöng; och denna sång har sedan varit en profetia om mitt öde» — — —

«Herr Sellzing återkom, och ordnade skyndsamt vår affär. Baronen
frågade, hvem sångerskan var, jag fick ej fram ett ord. «Det är min enda
dotter,» sade han med fadersstolthet. Vi satte oss genast derpå i
resvagnen; hvar i sitt hörn gnolade vi på tonen och några uppsnappade
strofer.»

«Ja, nu minnes jag så tydligt som det händt i går,» sade Elise lifligt:
«Färdig att gå på balen, fick jag noterna till denna i sig sjelf ganska
obetydliga visa; och var nu nyfiken att inöfva den, under det jag
väntade på min far, för att servera hans morgonkaffe. När han kom, sade
han, att tvenne unga herrar varit stående vid glasrutan för att lyssna
på min sång. Detta gjorde att instrumentet flyttades i mitt eget rum,
dit min far sedan kom, när han ville höra sina små favoritstycken; han
förlorade alltför snart denna lilla njutning!» Hennes ögon fylldes af
tårar. Ett ömt deltagande målade sig i Lindendals ögon. Efter en paus
begynte han:

«Några år sednare återkom jag till Reval. Ehuru ännu ej i den ställning
att våga göra er ett anbud, kom jag dock med föresats att göra mig
påmind, och erfara hvad hopp jag kunde göra mig i framtiden. Då erfor
jag er fars olycka, som väl väckte ett allmänt deltagande, men ingen
sade sig veta hvar han nu vistades. Jag vill icke måla min smärta; ej
plåga er med hågkomster, säkert återväckta genom åsynen af fru Riebnitz,
då hennes far, som hade herr Sellzings ädelmod att tacka för sin
uppkomst, var den första och förnämsta orsaken till hans olycka, genom
det förtroende han satt till dennes redlighet. Under några år tog mitt
öde en förmånlig riktning, men ännu hade jag icke upptäckt er
vistelseort. Då bosatte sig en bekant i Reval, med hvilken jag
korresponderade. Genom honom fick jag anvisning på ett fruntimmer, som
brefvexlade med er, under adress till — rådet Z. i Borgå.»

«Der lärde jag ännu högre skatta ert värde, genom de underrättelser jag
erhöll af denna älskvärda familj. Jag gjorde der bekantskap med lagman
Bärendorf och skulle i hans sällskap uppsöka er; men i det jag antog
hans artiga bjudning hit, fick jag lyckan i förköp.»

Under hela detta långa samtal var Leonna en tyst, något förlägen, men
högst deltagande åhörarinna. Många af sällskapet hade sökt uppsnappa
något ord, men som det fördes på tyska språket — hvarpå äfven deras
bekantskap skett — förstodo de litet eller alls intet. Fru Riebnitz höll
sig på så långt afstånd som möjligt.

«Huru kan man så der echappera från både spelbord och dans? Jag börjar
rättnu förmoda att den «affär,» som tillskyndat oss det nöjet att se er
här, har till föremål att enlevera mamsell Sellzing.» Det var lagmannen,
som sade så, halfhögt och hotande med fingret, till Lindendal, i det han
tog plats på bänken vid hans sida.

«Herr lagman är en fiffikus!» svarade den andra i samma ton af lätt
skämt. Det beror helt och hållet på mamsell Sellzing, om och när jag får
ledsaga henne till hemmet.

«Dermed hastar det icke, landet är vackert ännu, och bästa bärtiden
till, — men railleri à part, äro herrskapet verkeligen bekanta förut?»

«På en stor bal i Reval, hade jag den äran att göra mamsell Sellzings
bekantskap. Det lär nu vara ungefär tio år. Balen var tillställd för
Hertigen af Glocester, som äfven reste genom de flesta finska städer.
Han var mycket omtalt för sin figur, sina amuretter och lagman Bärendorf
måste nödvändigt komma ihåg honom?» Lindendal hade redan studerat sin
man.

«Visserligen, mycket väl,» och nu hade lagmannen ett vidsträckt ämne att
afhandla, om de högt uppsatta personer, i hvars närvaro han samtalat med
den höga resanden; huru han framför många andra blifvit använd som
prinsens tolk, vid en konversation med den vackra omtalta fröken, — som
tyvärr ej kunde fransyska språket.» Under dessa meddelanden hade han
helt och hållet glömt hvad som väckt detta samtalsämne.

Vännerna, vi mena Elise och Leonna, inträdde nu i salen, den sistnämnda
kunde ej utan oartighet neka en dans åt sonen i huset. Elise satt
undertiden allena, det var ingen som hade, vi hade så när sagt —
sällskapsvett nog, att närma sig fremlingen; man tycktes anse henne för
«ett underligt djur uti vår Herres hage,» såsom det heter i en gammal
jullek. Efter dansen kom Leonna. Det blef ett uppehåll, hvarunder
förfriskning kringbjöds. Sällskapet samlade sig kring pianot, der fru
Riebnitz på lagman Bärendorfs anhållan skulle spela och sjunga en munter
tysk visa, som hon sagt göra furore i Reval. Hon hade öfvad röst och
mycken konstfärdighet. När hon slutat, trädde Lindendal till Elise, som
jemte Leonna stod bland de öfriga, och bönföll att hon för honom och
sällskapet ville låta höra samma sång, som han en gång förr haft den
lyckan att lyssna till.

Hon ville neka, undskyllde sig med glömska, ovana med sin röst, som icke
nu var densamma som fordom; det hjelpte icke. Lagmannen och flere andra
började öfvertala, och — kunde hon väl neka ¯den¯ som först bedt henne
derom, den som utmärkt ¯henne¯, — som i detta sällskap var den
obetydliga, den öfversedda, — med så mycken aktning, så stort
deltagande? Vi vilja äfven ej påstå, att hon var känslolös för att njuta
en liten hämd, en liten triumf inför personer, som ansågo henne så långt
under sig, så väl i anseende till härkomst, som för det att hon arbetade
åt andra. Hon var ju qvinna, hon var ju menniska! —

För att fatta Lindendals ord, att sången var en profetia om hans öde,
vilja vi anföra den:

                     (Lied aus «der Minnesinger»).

            Über die Berge mit Ungestüm,
            Vor die Liebe ein Jüngling lief;
            Dachte sie wäre hinter ihm:
            Aber sie sass im Herzen tief — — —
                Und liess sich mit schelmischem Wohlbehagen
                Über die Berge schaukeln und tragen

            Seine Zither schlug er entzwei,
            Wähnend dass der Liebe Nest
            In der Zither verborgen sey;
            Aber sie sass im Herz ihm fest.
                Will er die neuen Saiten berühren,
                Lässt sie sich wieder hören und spüren

            Nun ist er endlich heimgekehrt;
            Er klopft an die Thüre — es ruft: Herein!
            Als er die liebliche Stimme gehört,
            Dachte er gleich: Wer mag das seyn!? —
                Lauscht er behende durch flimmernde Ritzen
                Sieht er — die Liebe am Herde dort sitzen.

Rösten var i början svag och osäker, men redan vid andra, tredje strofen
vann den styrka; snart höjde sig de fulla tonerna af en ren och vacker
stämma; det behagliga, alldeles flärdfria sätt, hvarmed hon både sjöng
och spelte, var den tiden — jag vågar väl icke säga: äfven nu? —
sällsynt. — Hon ville stiga upp sedan hon slutat sången, men flere
samlade sig omkring henne med önskan att hon skulle spela «något
vackert;» hon satte sig åter, och som de «variationer,» hvarmed Jeanette
i flere dagar plågat hennes musikaliska öra, lågo framme, valde hon dem.

Man kände knappt igen samma stycken. Lagman Bärendorf, om han också icke
var någon «förståsigpåare,» värderade dock kunskaper och talanger, gaf
henne ett uppriktigt loford, och önskade att någon af hans döttrar kunde
förvärfva denna skicklighet. Elise tillböd sig ganska okonstladt att, i
morgon innan hon reste bort, genomgå dessa noter, och äfven ett par
andra, som lågo der, med fröken Jeanette, samt varnade henne för att
öfva sig på det ostämda och bristfälliga klaveret, som endast skadade
hennes tonsinne.

Nu insåg lagmanskan, hvilken ovärderlig person mamselln kunde bli i
hennes hus, om hon tidtals skulle komma till dem hit ut på landet; och
sökte på allt sätt genom ett smickrande bemötande komma henne att glömma
månget obehag. Hennes bortresa andra dagen, ville hon ej höra talas om,
¯hon¯ som haft så mycket besvär och tråk för den här dagen, skulle nu
riktigt roa sig hos dem. Lyckligtvis kunde Elise, utan att förnärma sin
nyssblefna gynnarinna, enligt sin önskan lemna Johanneshof i sällskap
med Leonna.

Undantager man herr och fru Bärendorf, så var det endast Emma och
kanhända unga herrn, som saknade någon af dem. Jeanette var för flyktig,
för afundsjuk, att icke finna sig besvärad af Leonnas närvaro. Hon var
henne för allvarsam och — för vacker — —

Som symamsell innesluten i «spökkammarn» var Elise en nyttig, men henne
likgiltig person. Förhållandet hade ändrat sig och hon fann sig generad.

«Strutzarne» sågo äfven med nöje Elise resa bort. Renata i synnerhet var
förgrymmad, öfver Lindendals uppmärksamhet mot denna person. Vi ha glömt
att säga, det fru Riebnitz fick en häftig migrain i det samma hon reste
sig upp från instrumentet, och måste gå på sitt rum. Hon blef äfven icke
synlig så länge våra vänner dröjde på Johanneshof.

                  *       *       *       *       *

De voro samlade till den sentida frukosten, när en vagn syntes på den
omtalta backen. Leonna ropade högt af glädje: det var hennes far.

Friherrinnan Perlkrans hade genom en skrifvelse låtit honom veta, huru
hon lärt känna hans älskvärda dotter, samt flickans egen önskan att
afkorta sitt vistande på Johanneshof för att, om hon erhöll sin fars
tillåtelse, få tillbringa några dagar på Löfsala hos henne.

Smickrad af denna anhållan gjorde han henne ett morgonbesök, innan han
efterkom denna önskan, och blef så intagen af hennes vördnadsbjudande
och tillika vänliga öppna väsende, att han ansåg det vara en lycka för
sin moderlösa dotter, att någongång få profitera af hennes lärorika
umgänge.

Gerna hade Lindendal gjort dem sällskap i stället för att dröja qvar
ännu en dag, men då hans värd ej sade sig vara i tillfälle att komma
med, gick det icke an. Jean höll på att eröfra fjerde platsen i vagnen,
men till Leonnas stora glädje, fann hans far det icke passande, att
sonen så «sans façon» gjorde grandtanten sin första visit.

Samma afton sedan Nordenskans rest bort, satt den goda friherrinnan med
sina unga vänner i förtroligt samspråk. Hon ville veta, huru de passerat
tiden, och huru de funnit allt. Öfvertygade att hon ej, som många andra,
skulle vända deras öppenhjertighet i elak mening, berättade de muntert
sina små äfventyr. Hvad som rörde Lindendals möte med Elise berördes
blott lätt, Leonna var för delikat att bry sin vän; Elise var deruti för
mycket hjeltinnan.

De afhördes under en vältalig tystnad; ett leende, en nästan omärklig
skakning på hufvudet voro tecknen till friherrinnans tankar, men hon
skrattade rätt hjertligt åt fröken Evas «spökkammare» och «poesier,» som
hon vid genomögnandet sedan benämnde «¯ragout på poetisk hackmat¯.» När
de slutat, sade hon: «tack mina unga vänner, hvad ni omtalat innehåller
visst bara bagateller, men det har stadgat mitt omdöme om ställningen i
detta hus, för hvilket jag intresserar mig. Vi hafva väl alltid
underhållit, hvad man kallar en slägt-korrespondens, men huru förtrolig
den än må synas, säges aldrig hvad man vill, man döljer och förgyller. —
Tro min erfarenhet,» fortfor hon efter en stunds uppehåll, «ej vid
större inträffade händelser, ej i det allmänna sällskapslifvet, eller af
deras mer eller mindre deltagande i välgörenhetsanstalter, lär man sig
så väl känna menniskor, som i husliga förhållanden sins emellan, och i
deras bemötande mot gamla bekanta. — Det finnes ty värr familjer, hvars
medlemmar blifvit liksom sammanföste af ett vindkast från olika
väderstreck, och detta är fallet med den Bärendorfska. Det är alltid för
den styrande husmodern en kinkig sak att förena och sammanhålla de olika
parterne till ett godt gemensamt ändamål — ungdomens bildning. Dertill
fordras ett moraliskt mod, christligt sinne och en öppen karakter; allt
detta äger ej lagmanskan. Det valspråk hon antagit heter: «les manières
sont tout» och hon gör det ena falska steget efter det andra på en bana,
som bör vandras med stadiga steg, ty en husmoders kall är ansvarsfullt.»

«Bärendorf sjelf, fastän min systerson, har jag alltför litet sett i det
husliga lifvet, — han var alltid upptagen af göromål eller förströelser
i och utom hus; nog vet jag, att bördsstolthet och yttre glans var hans
svagaste sida, men aldrig hade jag förmodat den urarta till den
småaktiga prålsjuka, som visar sig i tillbyggnaden på Johanneshof. Utan
kostnad har ej sådant aflupit. Huru förnuftsenligare, att spara denna
summa, tills han kunnat åstadkomma något solidare.

«Hade jag ej rätt, vis-à-vis Emma?» frågade hon sedan. «Stackars barn!
hos henne ligger något godt. Vill min goda Elise åtaga sig flickan, om
jag kan öfvertala föräldrarne att lemna henne hos mig på några år?»

Ett ja, syntes sväfva på den tillfrågades läppar, men en annan tanke
färgade hennes kinder. Hon tvekade att svara. Friherrinnan såg på henne
litet förvånad; Elise blef detta varse och sade bedjande: «Misstyd icke
min tvekan, nådig fru, det har inträffat omständigheter som — hvaröfver
jag vill förklara mig i morgon. Friherrinnan, som hedrat mig med sin
godhet, sitt dyrbara förtroende, har de största anspråk på mitt — men
kanske är det bättre nu; jag kan då inhemta friherrinnans moderliga råd»
— — Hon lemnade henne fröken Z—s bref, hvaruti hon lyckönskade henne
till bekantskapen med en man, som vunnit familjens bifall och aktning.
Elise hade vid mottagandet trott, att detta beröm gällde lagman
Bärendorf, men insåg snart sin villa. Hon berättade nu mötet med
Lindendal, hvars otvetydiga afsigt var att tillbjuda henne sin hand.

«Efter saken står på den foten, är det bäst att vi anbefalle den i Guds
hand, och sedan sofva på alltsammans:» sade gumman leende; hon omfamnade
hjertligt henne och kysste Leonnas panna.

                  *       *       *       *       *

En fjorton dagars torka, som väl varit gynnsam för den påstående
höbergningen, hade likväl gjort, att allt antagit ett förtvinadt och
förvissnadt utseende, i synnerhet sista dagarna, som varit öfvermåttan
varma och utan någon välgörande nattdagg.

Välkomna för landtmannen voro således de mörka moln, som uppstego på
vestra horisonten och gåfvo hopp om regn; af det tryckande i luften
förmodades ett åskväder. Det utbröt äfven omkring midnatten.

Leonna vaknade vid den första knallen. Hon steg upp, tog på sig
klädningen, och sedan hon undersökt spjället och fönsterhakar — som
likväl på landtmanér icke funnos — satte hon sig vid fönstret, för att
vid blixtens sken betrakta den sublima tafla, som låg framför henne.

Boningshuset var bygdt på en något brant sluttande backe, med en hög
stenfot på ena sidan; det var ditåt fönstret låg; nedanför backen var en
stor äng, der en bäck slingrade sig i många krokar; af torkan hade den
knappt varit synlig när Leonna om aftonen öfversett utsigten, men nu,
när molnen öppnat sina slussar, började äfven jordens ådror svälla;
bäckens bädd fylldes ögonskenligt allt mer och mer. Ängen begränsades af
en skog i fonden, till venster låg en vik af saltsjön, till höger några
landtmannaboningar.

Denna tafla, nu tom på hvarje lefvande föremål, insveptes några minuter
i ett ogenomträngligt mörker, och nästa ögonblick i det klaraste ljus,
uti hvilket regnet antog kristallens glans. Bäcken syntes då vara en
lång guldskimrande orm och sjön liknade en metallspegel; på detta
afstånd såg man icke huru vågorna tornade sig mot stranden.

Något likartadt har säkert skalden De la Motte Fouqué haft för sina
ögon, när han diktade sin «Undine» tänkte Leonna, när hon hörde en liten
hostning och fick ett lätt slag på axeln. Det var friherrinnan.

«Det gläder mig att Leonna ej blef skrämd, eller är rädd» — sade hon
vänligt och slog armen om flickans veka lif.

«Jag vaknade visst litet skrämd af den starka knallen, men hvem kan vara
rädd, när man ser något så skönt!» Hon visade på landskapet, som just nu
upplystes af en lång klar blixt.

«Och jag känner många menniskor, som aldrig skulle vilja skåda en sådan
scen,» sade friherrinnan. «Med fanatisk fruktan låta de skrufva till
sina fönsterluckor, om de finnas eller bädda de ned sig i dynor, för att
slippa höra och se — kan min lilla vän förklara sådant?»

«De måste ej i sin ungdom lefvat i den fria naturen, ej heller upplefvat
ett skådespel likt det närvarande,» svarade den unga flickan efter ett
besinnande. «Ty inneslutet i trånga rum, på tätt bebygda ställen måste
ljudet och ljuset bryta sig. Jag kan väl icke uttrycka mig rätt, som jag
önskade, men jag tror att det måste vara annorlunda i städerna, än på
landet. Som det lär ligga i menniskans natur att frukta hvad hon ej
begriper, så fordras väl antingen god undervisning, eller en så kallad
lyckträff, för att ingifva en bättre känsla och uppfattning af detta
naturfenomén.»

«Du har förklarat saken som en liten professor, söta Leonna! men säg mig
nu också, hvad var fallet med dig sjelf?»

«O! Jag har genomgått många grader,» svarade Leonna skrattande. «I min
första barndom, trodde jag när åskan gick, att Gud var mycket ond och
ville straffa någon; och detta i anledning af de böner och korstecken
vår gamla deja gjorde vid sådana tillfällen. Att mormor ej syntes frukta
åska och blixt, fann jag alls icke underligt, ty jag ansåg henne för den
bästa af alla menniskor. Sedan kom jag till Stockholm. Var det så, att
vi dessa åren ej hade några starka åskväder, eller om det jemna bullret
på gatorna förtog ljudet, nog af; åska och blixt hade der intet rum i
min tankegång; men hemkommen igen, då saknad och ensamhet gjorde
läsningen af några medförda goda barnaböcker till mitt käraste
tidsfördrif, fattade jag af mig sjelf en annan åsigt af saken! Det var
ju omöjligt att Gud, som är ¯godheten¯ och ¯kärleken¯, kunde ha den
afsigt att skrämma och hata sina barn, tänkte jag, och föll på den idén,
att han snarare ville locka oss till bättring och genom blixtskenet göra
oss uppmärksamma på den herrlighet och det ljus, hvartill vi sedan
skulle få komma efter döden, ehuru det visserligen gick öfver mitt
dåvarande begrepp, huru våra ögon skulle fördraga ett sådant sken — då
gaf ett bref från Ottilia Lurhjelm mig anledning att söka upplysning af
henne, och dess goda onkel. Jag lärde mig att inse upphofvet och de
välsignelserika följderna af ett åskväder, och beklagar nu hvar och en
som af okunnighet är rädd, och afhålles att njuta ett skådespel, som
mera än något annat, upphöjer själen till dess skapare.»

Med stigande rörelse och ett eget välbehag betraktade den åldriga frun
den unga talarinnan, der hon stod liksom förklarad i de täta, men likväl
allt svagare blixtarne; ovädret drog sig längre bort.

«Ha dina sednare begrepp alldeles utträngt de förra?» frågade hon.

«Sådant lär aldrig rätt låta göra sig,» svarade flickan leende. «Men de
ha ordnat sig; genom upplysning finner jag mig lycklig i min
öfvertygelse, om Guds storhet, allmakt och kärleksfulla omsorg om allt,
som lif och anda har. Huru vackert skall icke allt vara i morgon!»

«Leonna har i sin redogörelse helt och hållet glömt sin mamma?»

«Jag vet ej hvad hon tänkte deröfver,» svarade fröken litet förlägen.
«Jag var så sällan i mina föräldrars hus — och — händelsevis» — —

Friherrinnan afbröt ett ämne, som hon såg vara obehagligt, med den
anmärkning att, som ovädret stillat sig, vore det tid att söka hvilan.

                  *       *       *       *       *

Morgonsolen upplyste den vederqvickta naturen; hussvalan, som dagen
förut flugit omkring under ett ängsligt skri, gaf med sitt glada qvitter
tillkänna, när hon från jorden eröfrade ett byte för sina ungar under
taklisten. Boskapen, som den omsorgsfulla matmodren de två heta dagarna
hållit under skjul, gjorde höga krumsprång öfver sin återfunna frihet,
när den uttågade på betet. I träden qvittrade tusentals foglar sin
lofsång till skaparen: allt andades glädje och tacksamhet. Hvad gör
menniskan? — —

Löfsala värdinnan kom och frågade om fröken och mamsell Elise hade lust
att komma och plocka smultron i skogsbacken. Leonna var genast färdig;
äfven för Elise var denna lilla förströelse välkommen. Med
högtuppskörtade klädningar vandrade de bort. Under tiden och långt förr,
än de voro väntade, anlände de båda herrarna från Johanneshof.

Sedan Lagman Bärendorf med utsökt artighet helsat på sin tant,
presenterade han den på afstånd dröjande Lindendal.

Under ett långt innehållsrikt lif hade erfarenheten lärt friherrinnan
att något så när uppfatta menniskor, när hon såg dem första gången, och
hennes fattade vänskap för Elise, gjorde det här till en pligt att
skärpa blicken. Men var det något i hans utseende, eller hans röst, som
så frapperade henne? Det vissa var, att hon nästan stammade fram sitt
«var välkommen min herre!» under det en liflig rodnad färgade hennes
kinder. Men van att beherrska sig, dolde hon sin förvirring, och anslog
den vanliga sällskapstonen. Hade icke hennes systerson varit för mycket
upptagen af sin egen värda person, skulle han nog blifvit varse, att
tanten knappt kunde taga blicken från Lindendal, och endast med halft
öra, hörde på lagmannens ursäkter för deras tidiga ankomst.

«Morgonen var så charmant,» sade han, «och jag har några affärer att
uträtta i kyrkbyn hos Nordenskans junior. Jag har derföre ej låtit
spänna ifrån, utan reser straxt dit. Jag ville blott i förbifarten
aflemna min reskamrat, och rekommenderar honom hos min tant; hvilka
affärer som förer honom hit, derom har han ej gjort mig förtroende. Jag
har nu fullgjort mitt löfte till Tit. Z. i Borgå och aflemnat honom på
ort och ställe.» Under denna skämtsamma harang, hade friherrinnan fattat
sig, och tillsade om frukosten, som inom få ögonblick var i ordning.

Bärendorf var bortfaren och friherrinnan allena med den främmande. Hon
intog sin vanliga plats i gungstolen och anviste honom en stol nära sig.
Icke utan ansträngning började hon: «jag vill icke dölja, herr
Lindendal, att jag tror mig veta anledningen till er hitkomst. Mamsell
Sellzing, för hvilken jag fattat både vänskap och aktning — oss emellan
sagdt, är jag eljest för gammal och erfaren, att slösa med dessa känslor
— ja, hvad var det nu jag ville säga? — jo, hon visade mig i går ett
förtroende och omtalade ert möte, ert handlingssätt och edra yttranden,
som lika mycket hedra edra tänkesätt, som hon skall rättvisa ert val.
Men lemnom detta; hon återkommer väl snart, och tillfredsställ
emellertid en gammal gummas nyfikenhet. Så framt ej alla mina sinnen
bedraga mig är herr Lindendal nära anförvandt till en af mina
ungdomsbekanta. Jag skulle tro att denna frappanta likhet i ställning,
utseende och röst, endast kunde tillhöra en son, men namnet Lindendal
förvillar mig.»

«Det är också icke min fars namn jag bär, fru friherrinna,» svarade han
med någon förundran öfver hennes synbara rörelse. «Från helt unga år har
jag blifvit uppfostrad af min farbror, som af mig okända orsaker antagit
namnet Lindendal; som hans arfvinge, bär jag enligt hans vilja detta
namn. Min far hette Lönndal» — —

«Vidare min herre, hvad hade han för en syssla?» — —

«Han var bataljonsläkare vid ett svenskt regemente. Han dog och lemnade
min mor fattig med två ouppfostrade gossar; min bror, flere år äldre än
jag, visade håg för studier. En af min fars fordna vänner lagade så, att
han kom till Upsala; der förvärfvade han sig flere gynnare genom sin
flit, sitt stilla uppförande; mellan terminerna konditionerade han i ett
adligt hus på landet, hvars namn jag glömt, ty jag var då endast ett
barn, och långt aflägsen derifrån hos min farbror — min bror Arnold dog
vid tjuguett år af» — —

Han kunde ej fortfara, han varseblef, att hans berättelse hade gjort ett
för honom oförklarligt intryck på hans åhörarinna; ty vid hans sista ord
öfverfölls hon af en konvulsivisk darrning. Hon visade på en
vattenkaraff; sedan hon druckit ett glas, återhemtade hon sig något, och
sade med sväfvande röst:

«Förlåt, jag måste aflägsna mig för att i enslighet stilla min upprörda
själ, ty hvad ni sagt, har hos mig väckt smärtsamma hågkomster. Jag är
skyldig er en förklaring, och vill göra det med få ord, vi tala sedan ej
mera derom! Er far var min ungdomsvän, i mitt hus vistades er bror som
informator, och der dog han. — Hans död gjorde mig barnlös — ty min
Laura, min enda glädje, följde honom om få veckor i grafven! de
förenades der — — — Jag älskade Arnold som en son; er likhet med honom,
men ännu mera med er far, ger er stora anspråk på min vänskap. Mina
böner skola höjas till eder välgång!» —

Med vördnad kysste Lindendal den hand hon räckte honom. Han blef ensam.

Han insåg att det måtte varit mer än ungdomsvänskap, som uttalade sig i
hennes fråga och uttryck om fadren; då hade den ännu fina kinden skiftat
i rödt, sedan blektes den af moderssmärta och bittra hågkomster.

Men nu inträdde våra bärplockerskor, utan all aning om att någon
fremmande ännu var här, ty ingen hade mött dem och de öfverraskades af
att finna Lindendal, och ännu mer, att finna honom allena i rummet.

Med få ord underrättade han dem om hvad som händt. Leonna blef orolig,
smög sig till friherrinnans kammardörr och frågade med bedjande röst:
«Får Leonna komma in?» Ett vänligt «ja» blef svaret.

Bjuden till middagen af friherrinnan, kom Nordenskans i sällskap med
lagman Bärendorf. Då föreställde Lindendal dem Elise Sellzing som sin
fästmö, och intog platsen vid hennes sida under måltiden.

Friherrinnan hade någorlunda tillkämpat sig sin vanliga sinnesstämning,
och var en artig, treflig värdinna, men Leonnas vackra ögon buro spår af
utgjutna tårar, och hon iakttog den gamla med deltagande blickar; endast
hon blef varse det vemodiga uttryck, hvarmed denna betraktade de
älskande, som obekymrade om de andras närvaro vexlade tysta, ljufva ord
och blickar. Hon såg då en enslig tår bana sig väg på den ännu bleka
kinden, men som hastigt och oförmärkt af de andra, borttorkades.

I anledning af åskvädret förliden natt, berättade Bärendorf, på ett lika
muntert som pikant sätt, huru rädda tant Barbara och fröknarna Strutz
varit, huru de alldeles icke velat vara i sina egna rum deruppe, utan
inqvarterat sig i flickornas kammare, der luckorna kunde tillskrufvas.

«Likväl kan det väl hända, att vår vittra kusin Eva ger oss en poetisk
naturbeskrifning,» tillade han skämtande.

Hade han, som vi, varit underrättad om en katastrof under ovädret,
skulle han snarare förmodat en hjeltedikt, men då skaldinnan sjelf
spelade hjeltinnans rol, hindrades hon väl af blygsamhet att illustrera
händelsen.

Vi kunna dock icke låta bli, att helt prosaiskt meddela den, som en
motsats till hvad som på samma tid passerade på Löfsala.

I «frökenkammarn» sutto de tre nämnda fröknarna, vid det halfrunda bord,
som stod emellan båda fönstren; luckorna voro tillslutna och två
upptända ljus stodo på bordet, tvenne andra brunno på klaveret, (denna
der ovanliga upplysning, skulle enligt deras tanke förtaga skenet af
blixten genom de hjertformiga öppningarna på luckorna). Bata sof redan,
men de två äldre syskonen lågo vakna. Barbara hade nyss snusat och sedan
tagit fram glasögonen ur sitt foderal, i tanke att läsa i den medförda
«Andeliga Dufvorösten.» De andra skulle höra på; men huru, när man höll
för båda öronen, det lemnar jag derhän. Då öppnades mycket långsamt och
varligt den dörr, som förde till «spökkammarn;» huspigan kom ut derifrån
med en hög med kläder på armen, och ett ljus i handen; som dörren var
smal, måste hon nästan tränga sig ut med sin börda.

Hvad nu Eva Strutz, som satt med ryggen vänd mot denna dörr, såg, eller
trodde sig se, måste vi lemna osagdt, ty ännu har hon ej meddelat någon
sin upptäckt. Hon rusade upp af stolen; stötte i farten omkull den stol
hvarpå Barbara satt, och störtade med ett gällt ångestskri ut genom den
dörr, som förde till den mörka gången utanför.

Det fordrades en Hogarths pensel för att måla den tafla, som nu visade
sig i det af fem ljus upplysta rummet. Stolen, som ej måtte stått på
stadiga ben, låg åt ena sidan, Barbara åt den andra; glasögon, ridikyl,
snusdosan och «Dufvorösten» voro kringspridda på golfvet; Renata blek
som ett lik, hade väl ärnat springa ned, ehuru hon just icke rätt visste
hvarföre, men förskräckelsen förlamade hennes leder.

Pigan, som var en oskyldig orsak till denna villervalla, blef stående
helt förbluffad i dörren, med öppen mun och spärrade ögon. Nu uppgåfvo
Jeanette och Emma ett skallande skratt, och detta löste förtrollningen.

Pigan lade ifrån sig klädbördan, och hjelpte upp Barbara och hennes
tillhörigheter.

Eva återkom något skamflat; på tillfrågan, svarade hon, att hon tyckt
sig höra och se något alldeles «haskligt,» från inre rummet.

När hon nu såg orsaken till sin löjliga förskräckelse, frågade hon
häftigt hvad pigan hade der att göra denna tid på natten. Med den
näsvisa ton, sådant folk ofta antager mot dem de anse för bipersoner i
herrskapets hus, svarade denna: «hej! det man int hinner «pretestera»
med dagsljus, tränger man fuller göra om natten, vet jag. Jag har hängt
upp de kläder hennes nåd och fröknarna haft på sej de häran dagarna, och
tagit ned dem som ska i byke, vet jag, men allri kund jag «maschinera»
mej att jag derför sku tas för spök.»

Sådant var detta lilla äfventyr, som gaf ungdomen och köksdepartementet
anledning till skratt och skämt på alla tre fröknarnas, men i synnerhet
på Evas bekostnad. Att lagmannen var okunnig om detta, kom sig deraf,
att han och Lindendal reste innan damerna ännu voro uppstigna.

Lagman Bärendorf, som hade ett eget intresse att närmare lära känna
Nordenskans och ännu mera dess egendom, antog klyftigt nog med nöje en
bjudning att tillbringa morgondagen på Grönskog. De reste mot aftonen.
Lindendal blef qvar här, till dess hans följeslagare återkom för att
afhämta honom. Leonna måste fara med herrarna hem till Grönskog, för att
göra «les honneurs» som värdinna, med löfte att få komma tillbaka med
lagmannen. Vi hafva anledning att förmoda, att Johanneshof ej vann i
jemförelse med Grönskog, om det förras ägare icke var desto mera
egenkär.

Icke nog dermed, att den sistnämnda egendomens jordbruk var bättre
vårdadt, utmärkte den sig genom anspråkslös beqvämlighet, varaktighet i
anläggningen och ordningsanda, så väl i det yttre som inre af
hushållningen, lika mycket som den förstnämnda gjorde det genom yttre
prål och cacheradt slarf.

Vid återresan dröjdes en stund i kyrkbyn hos befallningsman. Leonna blef
alldeles förtjust i sin lilla brorsdotter, som var rask och välmående,
och hade enligt hennes tanke fått ett helt annat utseende. Maria
skrattade något tvunget och sade: att detta inträffar med alla små barn
under de första veckorna.

Lindendal for med lagman Bärendorf; dagen derefter reste han till sitt
eget nya hem, för att i början af september kunna ditföra sin fru. Elise
dröjde endast tvenne dagar på Löfsala. Hon måste äfven laga sig i
ordning. Hennes afsked från friherrinnan, som hon likväl hoppades
återse, innan hon reste från orten, och från Leonna, var ånyo ett bevis,
att själsfrändskap knyter fastare band än blotta slägtskapen.

Innan vi för alltid skiljas vid Elise Sellzing, hvars uppträdande endast
hör till de strödda partierna i vår teckning, anse vi oss böra redogöra
huru hon, med den uppfostran och bildning hon egde, ej dragit bättre
parti af sina den tiden i Finland sällsynta talanger, utan uppoffrade
sin bästa, vackraste tid, att med handarbeten förskaffa sig sin
bergning; ett företag som ofta ådrager sig missaktning af oförståndet.

Hvad var det som gaf henne mod? ty dertill fordras mera sannt och
moraliskt mod, än mången tror! Huru ofta hör man icke den bättre
klassens fruntimmer säga: «jag ville gerna arbeta något smått, för att
få det eller det, bara ingen skulle få veta det.» —

Sellzing hade varit en man, som i sina välmaktsdagar aldrig förhäft sig
öfver andra, och borde således icke sedermera så hafva känt dessa små
men hvassa nålstygn, småsinnet ger åt den olyckligblefne rike; men han
var ytterst känslig för sitt rykte som affärsman och köpman. När han,
genom andras oredlighet, kom på obestånd, lemnade han alltsammans åt
kreditorerne, på det ingen måtte förlora på honom, och sökte sig en
aflägsen boningsort, der han kunde lefva dold för alla dem som fordom
kännt honom. Denna sinnessjukdom, ty annorlunda kunna vi ej benämna
denna svaghet, som lemnade honom till rof för overksamhetens följder,
¯förslappning till själ och kropp¯, afhöll dottern att formera någon
jemnårig bekantskap, eller söka någon förströelse, tillhörande hennes
ålder. Hennes åsigt af lifvet blef allvarlig och reflekterande. Goda
frön, nedlagda i hjertats bördiga jordmån, utvecklade sig till ett inre
högre lif, osynligt för andra. Hon umbar frivilligt, hvad hon i början
¯försakade¯. Snart var deras lilla återstående kapital sammansmält;
öfvergifva sin far kunde hon ej; att genom yppande af sina kunskaper —
söka sig elever — tillät han icke; ty hon hade derigenom fäst
uppmärksamhet på honom. — Hon fattade nålen och saxen, och blef en slaf
för andras nycker och fåfänga.

Men hon lärde äfven känna menniskor, för hvilka det var en glädje att
arbeta; personer, lika upphöjda genom ädla tänkesätt, som välsinnade mot
mindre vällottade likar. Lyckligtvis kom hon att bo i samma gård med den
aktningsvärda familj, vi redan flere gånger omnämnt. De gåfvo i tysthet
akt på henne, och beredde henne mången liten oväntad glädje. Efter
fadrens död, ansågs hon nästan som en medlem i familjekretsen. Genom
tim-undervisning ökade hon sin inkomst.


_Friherrinnans berättelse, der ordspråket sannas: "Gammal kärlek rostar
                               aldrig!"_

Leonna hade följt Elise ett stycke på vägen; långsamt återvände hon.
Åter hade hon förlorat en själsförvandt; men hon ansåg det, som passerat
under denna korta tid af få dagar, som det lyckligaste förebud för
hennes egen lycka. Hon visste genom Elises förtroende, att Lindendal
varit hennes första och enda kärlek. De hade ömsesidigt genomgått ¯ett
tioårigt¯ prof. Lika många månader hade hon varit skild från sin Feodor,
— — och tiden hade varit henne så lång! «¯outtalad¯ kärlek måtte ändå
vara lättare att bära,» tänkte hon, «men tålamod och tro öfvervinner
allt!»

Hon återfann friherrinnan något upprörd; hon räckte Leonna handen, och
sade sorgligt leende: «Nu får du icke lemna mig så snart. Din närvaro
skall vara mig välgörande. Du måste hjelpa mig att skingra de sorgliga
minnen, åsynen af Lindendal, och deras stilla kärlekslycka väckt i min
själ. Först vill jag likväl berätta dig det hufvudsakligaste af mina
öden; sedan de blifvit uttalade, skall jag åter, som en kristen anstår,
bära dem med undergifvenhet för hans vilja, som pålagt mig dem.»

Med en känsla af nyfikenhet, blandad med det hjertligaste deltagande,
satte sig Leonna på en pall vid hennes gungstol. Vi meddela berättelsen
med friherrinnans egna ord:

«Jag var den yngsta af trenne systrar: fader- och moderlös vid fjorton
år. Jag upptogs som eget barn af en fru von Holst, en af min aflidna
moders ungdomsbekanta. Hon var för andra gången enka, och hade blott en
obetydlig pension efter sin man att lefva af.»

«Du som mången annan kunde fråga, huru hon i dessa omständigheter ville
åtaga och belasta sig med en ung person, som fordrade kläder, föda och
uppfostran. Saken var denna. Hon hade så väl sjelf, som genom sina begge
giftermål, mångfaldiga slägtförbindelser, både i Sverige och här i
Finland. Jag hade fallenhet för alla den tidens granlåts-arbeten, uti
hvilka än den ena än den andra af hennes bekanta skänkte mig
undervisning. Snart blef hon således, äfven för min skull, allt mera
välkommen på sina långvariga besök; ty under det hon roade sällskapet
med sitt muntra och lifliga umgänge, med sina ofta snillrika infall,
arbetade jag från morgon till sena aftonen för den familj, der vi
uppehöllo oss.»

«Jag var aderton år, när fru Holst reste jemte mig, för att besöka en
nära anförvandt, som bodde i en af Södermanlands småstäder. Ehuru
underrättad om vår ankomst, hade familjen rest till hufvudstaden på
några veckor, men lemnat tjenstfolket befallningar för vårt
emottagande.»

«Fru Holst, som under resan klagat sig illamående, intog vid framkomsten
genast sjuksängen. Händelsen ville, att husets vanliga läkare rest bort
på en tid. Hans tjenst förrättades af en ung medicine-kandidat, som nu
efterskickades.»

«Hennes sjukdom varade i flere veckor. Den unga läkaren, hvars namn var
Lönndal, visade henne en outtröttlig omvårdnad. Hvarje ledig stund
egnade han oss. Han medförde intressanta böcker, läste ur dem för oss,
och talade sedan om det lästa. På sådant sätt inträdde jag i en för mig
förut okänd verld och han gjorde allt större intryck på mitt obevakade
hjerta. Tusende små bevis sade mig också, att jag ej var honom
likgiltig; detta uttalade sig i hans blick, i röstens modulationer, men
aldrig i ord.»

«På engång blefvo hans besök mera sällsynta och korta; dröjde han
någongång och fru Holst, som vant sig vid hans föreläsningar, uppmanade
honom att fortsätta dem; var han ytterst tankspridd och tystnade snart.
Såg jag då upp från mitt arbete, fann jag hans ögon fästade på mig med
ett ömt, men sorgligt uttryck.»

«En dag, den står så lifligt för mitt minne, fastän nära ett halft
århundrade förflutit sedan dess — en dag kom han för att taga afsked.
Han var utnämnd till chirurg vid ett lazarett, och skulle genast dit och
mottaga sysslan. Som ett åskslag på en klar dag träffade mig
underrättelsen om hans bortresa, men jag hyste ännu alltid det hopp att
han i skilsmessans ögonblick skulle uttala det, hvad jag trott mig läsa
i hans blickar. Då jag, som med möda återhöll de frambrytande tårarne,
ville följa honom som vanligt genom yttre rummet, tillät han det ej,
tryckte blott häftigt min hand till sina läppar och störtade ut.»

«Sex veckor derefter underrättade oss tidningarne att han var gift.»

                  *       *       *       *       *

«Fem år hade förflutit, och ännu hade ingen utträngt hans bild ur mitt
hjerta, då jag oförmodadt träffade honom på en bal i W—g. Han var då
bataljonsläkare. Han hade åldrats och jag tyckte mig i hans ansigte
finna ett drag af bitterhet, som förr icke var synligt der.»

«Öfverraskningen var ömsesidig; men han fann sig snart och utbad sig,
att för oss få presentera sin hustru, som äfven var på balen. Hon var
ett långt, blekt fruntimmer, som syntes vara äldre än han; det låg något
hvasst i hennes anletsdrag.»

«I hennes närvaro berättade han, att de voro jemnåriga, att de förlofvat
sig vid 18 år, men att han först vid 26 år kunnat hemföra henne som sin
hustru.»

«Af några våra bekanta på stället, som kände dem, erforo vi sedermera,
att detta äktenskap icke räknades till de lyckliga. Deras bekantskap
skedde i ett hus, der hon var lärarinna, och der han, ännu gymnasist,
läste med sönerna. I ungdomligt svärmeri bytte de löften, eder och
ringar; snart voro de skiljda åt hvar sitt håll, korresponderade
flitigt; men återsågo ej hvarandra på fem år.»

«Hon, som lefde blott i tanken på honom, fann sitt ideal förskönadt
genom de manligare dragen. Han åter hade säkert funnit mången flicka,
som öfverträffat henne på utseendets vägnar, men då ingen gjort något
djupare intryck på hans hjerta, förnyade han sina löften, men afvaktade
först en syssla för att kunna uppfylla dem. Detta inträffade efter nya
två år; men då trodde hans vänner sig märka, att endast pliktkänslan
qvarhöll honom vid sin förbindelse. Deras husliga omständigheter sades
ej vara de bästa, ehuru hans inkomster, som omtyckt läkare, ej vore att
förakta. Frun, hette det, var ingen husmoder; ty hon, som de flesta
guvernanter, hade förmodligen hvarken haft öfning eller fallenhet för de
småaktiga, men nödiga husliga omsorgerna.»

«Dessa underrättelser erhöll jag småningom. Den tid vi uppehöllo oss i
W—g, undvek Lönndal att träffa mig: likväl såg jag ofta en skymt af
honom, när jag minst förmodade det. Så infann han sig äfven just då vi
satte oss i vagnen för att lemna staden, och jag fick således ännu en
gång lida afskedets tysta inom mig slutna smärta» — —

Friherrinnan gjorde här ett uppehåll, och smekte Leonnas kind, som
glänste af en tår, och sade vemodigt leende: «mången skulle förlöjliga
den sjuttioåriga gumman, som ännu röres af hågkomsten af de känslor, som
uteslutande tillhöra, eller borde, enligt deras tanke, blott tillhöra
ungdomen. Men en ren, från hjertat gående kärlek försvinner ej af tider
och skiften. Hans bild och till och med rösten var så inpräglad i mitt
minne, att jag på ögonblicket anade i Lindendal hans son.» Hon fortfor:

«Ett tiotal af år hade passerat: jag var maka åt baron Perlkrans och mor
för tvenne barn.» —

«Och tant kunde likväl gifta sig med en annan!» inföll Leonna.

«Dertill fanns flera skäl, mitt barn,» svarade hon. «Jag var fattig och
lefde i ett tungt beroende; genom mitt giftermål med en hederlig man,
som jag väl icke älskade med ungdomskänslans värma, men ärade och ansåg
som den mig af Gud beskärda maken, blef jag försatt i den
verkningskrets, der jag kunde gagna och söka lyckliggöra min omgifning.
Det är qvinnans bestämmelse, mitt barn! men afbryt mig icke nu mera,
goda Leonna!»

«Vi bebodde en liten vacker egendom, några mil från —köping.
Belägenheten var god för jagt och fiske, min man nästan svärmade för
båda, men föredrog dock det förstnämnda nöjet; vi hade flere grannar,
som delade samma böjelse; vissa tider om året var han således sällan
hemma, jag deremot fann mitt största nöje i hemmet med mina barn.»

«En dag sedan Perlkrans rest bort, för att tillbringa dagen hos en af
sina vänner, fick vår son, Axel, då fem år gammal, ett svårt anfall af
strypsjuka, som påkallade snar läkarevård. Min man hade händelsevis
sagt, att doktor F. sannolikt skulle träffas, dit han begaf sig; och som
detta ställe låg oss närmare än —köping, skulle budet vika in, så väl
för att meddela min man den ledsamma händelsen, som att höra efter om
doktorn verkeligen var der.»

«Efter en väntan, full af oro och ångest, återkom budet åtföljdt af
doktorn; Perlkrans var icke med. Då jag med moderlig ångest och
otålighet störtade mot den kommande, finner jag Lönndal.»

«Stadd på en resa, hade han tagit in hos sin fordna akademikamrat doktor
F. och med denna blifvit bjuden ut på landet, der de träffade min man.
Herrarne hade ej ännu lemnat middagsbordet, när budet kom, som
underrättade Perlkrans om Axels sjukdom, — men då både han och doktor F.
varit något upprymda efter måltiden, hade Lönndal erbjudit sig att fara
i vännens ställe. Obekant på orten, kände han icke med hvem baron
Perlkrans, som han äfven här såg för första gången, var gift; aldraminst
förmodade han i denna fru träffa fröken —sköld.»

«Gossens lif räddades genom hans skicklighet; en timma senare hade
hjelpen likväl varit förgäfves.»

«Orons stunder voro förbi. Både gossen och vi voro lugnare; sittande vid
barnets lilla säng, språkade han och jag om nytt och gammalt. Vi voro nu
båda i de år, då passionen ej gerna springer bort med förnuftet, så
framt det ock en gång haft öfverväldet. Och detta var händelsen med oss
båda. Likväl voro vi unga nog, att inom oss känna, att allt kunnat vara
annorlunda än det var.»

«Förnämsta samtalsämnet var våra barn. Han talade om sin äldsta son
Arnold, som, vid nyss fyllda 15 år, var ett ovanligt exempel på flit och
skicklighet. En af hans egna ungdomsvänner hade derföre lofvat befordra
ynglingen till Akademin.»

«Under det Lönndal så talade, höll han min åttaåriga Laura på sitt knä,
och smekte flickans rosiga kind. Då uppsteg hos mig den tanken att i
våra barn söka förena de känslor, som vi sjelfva genom ödets skickelse
varit tvungne att innesluta i egna hjertan.»

«Nära midnatt kom Perlkrans hem, och morgonen derpå, när gossen var utom
all fara, reste Lönndal. Vi sågo hvarannan för sista gången. Två år
derefter dog han.»

«Genom en af mina bekanta gjorde jag mig tid efter annan underrättad om
Arnold, som studerade i Upsala. Alla instämde i hans beröm för flit och
rena seder. Som Axel var i de år då han behöfde en lärare, rådgjorde jag
med min man, som deruti gick min önskan till mötes; Arnold antog med
glädje det tillbud, som gjordes genom min korrespondent, och var snart
en medlem i vår lilla familjekrets.»

«Den älskvärda ynglingen gjorde sig snart afhållen. När han under
terminerna var vid universitetet, saknade vi honom alla, men i synnerhet
Laura, som kallade honom för sin äldste bror; hvar gång han återkom till
oss, såg jag det band fastare knytas, som förenade alla deras tycken,
tankar och känslor, ehuru ingendera ännu förstod att gifva dessa något
namn.»

«O huru ljus syntes mig ej deras framtid! Hvilken utsigt för min
ålderdom! Något allvarligt motstånd af min man fruktade jag icke. Han
var i allmänhet icke fördomsfull i anseende till börd och adelskap; och
när han i sina båda söner — vi hade nu två — såg sitt namn föras till
efterverlden, var han nog öfverseende med sin dotter, om hennes val
fölle på en ofrälse man, så mycket mer som han äfven i allmänhet, ansåg
oss qvinnor för ett bihang — ganska nyttiga möbel i hus och kök, — men
oändeligt många grader under männernas egen latitud! När jag dessutom
såg, huru mycket han verkeligen höll af och saknade Arnold, när denna
var borta, minskades ej mitt hopp, och inga hinder syntes stå mina
önskningar i vägen.»

«Menniskan spår, och Gud rår! Dessa önskningar voro säkert icke gillade
af den, som icke vill att föräldrar egenmäktigt söka styra sina barns
framtida öden, utan att de, sedan de med vårdande, kärleksrik hand fört
dem genom barna- och läroåren, med förtröstan öfverlemna dem till Hans
vishet och till barnens egna hjertan.»

Leonna kysste den hand som gumman höll på sitt knä, under det hon
talade. Efter ett kort uppehåll fortfor hon åter:

«Laura var i sitt sextonde år. Hon var ej någon af de drifhusplantor man
ser växa upp i stora städer, förklemade både till själ och kropp. Hon
var ett okonstladt naturens barn, som fått röra sig i det fria
landtlifvet, och lärt sig njuta af dess oskyldiga fröjder; sprittande af
känsla och lif» — — —

«Det är så vanligt att jemföra er, unga flickor, med blommor. Skulle nu
jag äfven göra det, liknade jag Laura helst vid äppleblomman, just när
hon öppnar sin röda, doftande, saftiga knopp. Men ack, då kom olyckans
sirocco vind — smärtans makt tärde på blommans kalk. Hon vissnade
hastigt och — föll bort.»

Efter en kort smärtfull tystnad, fortfor hon med tillkämpadt lugn:
«Laura var, som jag sagt, 15, Arnold, 21 år. Det återstod honom endast
att erhålla lagerkransen. Han hade valt den juridiska banan för sin
framtida verksamhet, och flera vägar stodo honom öppna till befordran.»

«Äfven han var en frisk och kraftfull telning af den gamla nordiska
stammen; ingen omåttlighet hade lossat håret på hans hjessa; glasögon
behöfde han icke för att dölja sina ögon, eller synglas för att
underhjelpa en försvagad syn. Till utseendet var han mindre lik sin far,
än brodren.»

«I ett yttre rum — gemensam genomgång till Arnolds och Axels kammare och
våra egna hvardags rum — var en hel vägg upptagen af jagtredskap och
skjutgevär. Bland dessa hängde äfven en liten vacker fogelbössa, som
Axel fått af sin far, och som han redan lärt begagna. Tillika med flera
andra bössor hade äfven den varit i bruk dagen förut, men alla hängde nu
i sin vanliga ordning.»

«I ett rum innanför detta, stod jag sysselsatt en förmiddag; dörren stod
öppen så väl till detta, som till Arnolds rum, hvilket låg snedt emot.
Nu kom min fyraårige yngsta gosse och bad mamma taga ned hans barnbössa
från väggen och leka soldat med honom, såsom han var van att göra det
med Axel. Denne hade gått ut med sin far och en fremmande, för att bese
en af Perlkrans anlagd trädskola. Jag, som väntade dem tillbaka hvart
ögonblick, gaf mig ej tid att uppfylla barnets önskan, utan bad honom
vänta tills syster Laura slutat läsa för informatorn. Han sprang då till
henne, som i det samma lade bort sina böcker.»

«Hon tog också ned hans lilla bössa, och ville gå in till mig, men
gossen var envis och ropade: «Mamma lofvade, att du skulle leka soldat
med mig; tag du Axels bössa!» — «Jag törs icke, den är laddad,» svarade
hon undvikande, då sade Arnold, som kunde höra och se allt från sitt
rum: «baron tog sjelf ut skotten i går aftons, innan gevären hängdes
upp.»

«Laura, som alldeles icke var ovan att handtera skjutgevär, blåste i
bösspipan; den gaf ett ihåligt ljud, och nu var hon säker. Hon
verkställde flera tempo, och gossen gjorde efter dem. Man kunde med
välbehag se på hennes lätta och behagfulla rörelser. Arnold stod i sin
dörr, lutad mot dörrposten och såg på henne med varma blickar. Nu lade
hon an, och ropade «gefyr!» i det att hon tryckte på låset. — Ett skott
brann af, vi gåfvo alla till ett anskri af förskräckelse — när röken
skingrat sig, så låg — o, låt mig ej skildra denna fasansfulla syn!
Arnold badande i blod — Laura, som kastat ifrån sig det olyckliga
redskapet, låg förstelnad af fasa och sorg öfver hans kropp. — — — Han
var svårt träffad i venstra sidan af bröstet.»

«Skyndsam hjelp anskaffades, men ingen räddning var möjlig. Haglen hade
djupt inträngt i de ädlare delarne. Arnold lefde likväl 24 timmar och
egde full redighet. Uti vittnens närvaro förklarade han vår dotter för
oskyldig. För oss tillstod han öppet sin kärlek till henne, samt att han
i anseende till vår godhet emot honom, hyst den förhoppning att en gång
få kalla Laura sin maka. Både min man och jag gåfvo honom den uppriktiga
försäkran, att detta hopp skulle gått i fullbordan, om Laura älskat
honom. Tacksamt tryckte han våra händer till sina läppar, och Laura, som
nu hade namn för de känslor hon länge burit i sitt hjerta — hennes sorg
var gränslös! Ack, hon som för få timmar ännu strålade af friskhet och
glädje, satt nu en bild af smärtan, vid den så innerligt älskades
dödssäng. Deras händer lågo förenade inom hvarandra, öga skådade i öga;
blott då och då hörde man ett hviskande ljud från deras läppar, — de
förstodo hvarandra utan ord.»

«Båda bönföllo, att han måtte få sin graf i vår trädgård, på ett ställe
der Arnold hösten förut planterat en hvit törnrosbuske, och anlagt ett
torfsäte. Detta var väl ett svärmeri, så vanligt vid deras ålder — men
det hade varit hårdt att neka den döende sin önskan. Äfven ansåg jag det
nyttigt för flickan; hon kunde der få gråta ut sin smärta. Arnold dog —
stället invigdes till hans hvilorum. Låt mig nu sluta, ty — en månad
sednare, hvilade mitt barn — min Laura — vid hans sida.»

                  *       *       *       *       *

Skakad i själens innersta, hade Leonna lyssnat till utgången af den
förfärliga händelsen. När Lauras olyckliga mor, sluteligen upphörde att
tala, och nu satt försänkt i stum smärta med stirrande blick; då tryckte
den gråtande flickan hennes sammanknäppta händer till sina läppar, och
sade med innerlig, till hjertat gående stämma: «Goda, älskade tant! Sörj
icke mera! besinna blott huru lycklig Laura och hennes älskade Arnold
äro hos Gud långt borta från jordlifvets sorger.»

«Det vet jag, mitt goda barn, men det är så grymt att minnas, att tänka,
att hon var hans mörderska!»

«För Guds skull kalla henne icke så,» utbrast Leonna ofrivilligt
rysande. «Hon var fullkomligt oskyldig. Låt oss anse hela händelsen som
en skickelse af försynen, som snart ville förena dessa likstämda själar,
innan ödet lagt sig deremot; ty hvem kan veta, hvilka hinder kunnat
uppstå mot deras förening? De voro ju så unga båda. Visst var det hårdt
för tant, att förlora en sådan dotter, men om hon sedan fått framsläpa
ett sorgfullt, aftynande lif, utan all glädje — hade ej detta varit
svårare att uthärda, än att nu veta henne lycklig?»

«Detta har äfven varit min tröst under de långa åren. Jag har i
ödmjukhet böjt mig under Guds tuktande hand och skall äfven med hans
hjelp göra det hädanefter; ty med hvarje dag nalkas jag närmare grafven,
och till alla mina älsklingars möte. Äfven min make och båda mina söner
finner jag der. Och låt oss nu för alltid lemna dessa sorgliga ämnen;
hade ej händelsen väckt dessa minnen, hade du kanske aldrig hört mig
omtala dem.»

Några timmar derefter sutto de åter förtroligt tillsammans. Friherrinnan
syntes alldeles återvunnit sitt vanliga, trefliga, underhållande lynne.
«Vill du vara uppriktig emot din gamla vän, Leonna?» frågade hon
vänligt. «I anledning af hvad du sagt mig om dina förhållanden, borde du
ännu knappt veta, att äfven du har ett hjerta, men i dag har jag märkt
det, och är öfvertygad, att du varmt älskar någon, ehuru ej alldeles
lyckligt. Har jag orätt?»

Frågan var oväntad, och från hvarje annan person hade Leonna ansett den
obehörig, men här var hon glad att få lemna ett förtroende, och
underkastade gerna sitt uppförande denna sin moderliga väns pröfning,
och hoppades på goda råd för det tillkommande. Hon förteg således ej det
ringaste.

Den gamla gillade väl icke, att Leonna förtegat sitt förhållande till
Feodor för sin far, men hon som sett och tänkt öfver så mycket, ansåg
icke detta fel som oursäktligt. Det är icke så lätt för det blyga, sig
sjelf knappt medvetna flick-hjertat, att lemna ett sådant förtroende åt
föräldrar, i hvilkas dagliga sätt mot hvarandra, i hvilkas yttrande, de
aldrig se och ana en ömmare känsla. För en far i synnerhet, som endast
uttalar det materiella, ofta nog i sträfva ordalag! Detta var väl icke
alldeles händelsen med kapten Nordenskans, men han var för mycket
upptagen af det aktiva lifvet. Själen och hjertats behof ansåg han som
en bisak, som ett nonsens, kroppens behof var det hufvudsakliga. Så hade
hans åsigt varit tills dato.

Under berättelsens gång, omrördes äfven Hedda Smitts medverkan, så vida
Leonna kände den. Tanten bad henne taga sig till vara för denna
bekantskap. «Lättsinniga, obetänksamma fruntimmer — och ett sådant måste
hon vara — blottställa icke allenast sig sjelfva, utan äfven sina
oskyldiga bekanta för elaka omdömen. Hvem tror väl den, som en gång
blifvit funnen med intriger eller osanningar? — Hvad löjtnant
Harlinghausen beträffar,» fortfor hon, «afhåller jag mig tills vidare
från alla omdömen. Väl synes han vara något häftig och stolt; men ädel
stolthet pryder mannen, och din halfbroders uppförande var äfven egnadt
att reta tålamodet hos en ung militär. Han har till och med i anseende
till ¯honom¯ uppfört sig med moderation, och hvad hans tystnad angår, så
betänk att det nu är krig. Huru lätt förkommer icke då ett bref.»

«Men huru lätt kan icke en» — kula komma, ärnade Leonna tillägga, då
friherrinnan hastigt inföll; «Ja, deruti har du rätt. Huru lätt kan icke
en annan friare anmäla sig, som har din fars bifall och samtycke.»

«Så menade icke jag, söta tant, dertill är jag allt för obetydlig; vi
lefva utomdess för litet med, att jag skulle frukta för något sådant,
men jag» —

«I det fallet känner jag mera än du. Lagman Bärendorf spekulerar på dig
för sin son,» försäkrade friherrinnan.

«Det var en ledsam nyhet! men jag hoppas att tant bara vill narras
litet.»

«Nej mitt barn, det är mitt rena allvar. Men frukta icke; sedan jag
känner din böjelse, vill jag förebygga saken hos din far. Jag vet ty
värr ganska väl, att egennyttan uppgjort denna plan, och Janne är
alltför bortblandad, att kunna fatta en allvarlig kärlek. En dåraktig
slägtkärlek skall aldrig hindra mig, att göra hvad som är rätt, om jag
äfven skulle ådraga mig deras missnöje derigenom.» — — —

Som en liten «muntration» från det föregående, och för att höra hvad
intryck Leonna gjort i den ungdomskrets, hon nyligen lemnat, så göre vi
ett kort


                         _Besök på Vestervik._

Tidigt om eftermiddagen samma dag lagmannen och Lindendal om morgonen
reste till Löfsala, såg man en mindre båt, förd af en enda roddare,
glida öfver sjöns blanka yta. Passagerarne voro unga herrskapet på
Johanneshof; farkosten styrdes till den vik, der major Möllerstedts
lilla rödmålade boning, så landtlig ock treflig, tittade fram genom
träden på något afstånd från landningsplatsen.

I samma ögonblick båten svängde om udden för att sedan lägga till, lade
äfven en ökstock ut, från motsatta stranden; deruti sutto äfven damer
jemte manliga följeslagare, som med några raska årtag förde den till
samma svigtande brygga, öfver hvilken de förut omtalta redan passerat.

Snart stodo alla på «terra firma.» De sist ankomne voro fröknarna R.,
häradshöfdingen, magistern och gossarna. Inalles bestod sällskapet af
tolf personer, som under prat och skratt vandrade uppåt gården, dit vi
skynda att förekomma dem.

Boningshuset var, som vi redan anmärkt, litet, med två fönster på
hvardera sidan om trappan och dessa endast af två rutors höjd; men den
nyligen anbragta röda färgen på huset, den snygga med enris beströdda
trappan, med dess snöhvita säten, väckte en känsla af trefnad hos hvar
och en som kom dit. Ena sidan af mangården upptogs nästan af en äfven
rödmålad loftboda; der utanföre hängde stänger med fint linnegarn och
nystickade halfstrumpor för att blekas; den andra sidan skuggades mot
middagssolen af åldriga rönnar och aspar; under dem stodo tvänne
gungbräden.

På det ena af dessa finna vi husets värdinna i enkel huslig drägt,
sittande med fru Snabbeck; båda stickade träget; framför dem stod ett
omåladt, snöhvitt bord, med tre par koppar och en liten kaffepanna, som
lutade på tre qvart. På andra brädet låg, utsträckt i hela sin längd,
sonen i huset, herr fanjunkaren, och sof så djupt, att han icke vaknat,
när hans mor nyss med en duk betäckte hans ansigte mot insekter.

Fruarna talade om bästa sättet att af potater tillreda mjöl och gryn.
Båda hade redan sagt sin mening derom, när fru Möllerstedt fortfor, i
den halfhöga tonen de nu begagnade: «Jag tänker i höst låta rifva några
tunnor på spekulation. Kanske får jag besvära frun, som har så mycket
bekanta, att hos sig försälja en del deraf; jag skall icke vara otacksam
för besväret. Man får lof att försöka på allt sätt; tiderna bli svårare.
Förut lefde vi nöjde med gårdens afkastning och Möllerstedts halfva lön;
men sedan barnen blifvit större, och vi sakna hans biträde vid fisket
och jordbruket,» — hon hade med ögonen visat på sonen — «vill det icke
hinna till, i synnerhet sedan vi fått de förnäma grannarna på
Johanneshof — hvilka efter hvad jag tror, vilja flyga högre än vingarne
bära. Det värsta är, att de narra andra att flyga med, man må vilja
eller icke. Det kan gå an för assessorns på Östervik, som säga sig hafva
att förvänta ett stort arf, men ej så för oss. Gud skall veta att jag i
alla mina dagar varit van att arbeta och gjort det gerna, och vill äfven
att Bina skall göra detsamma, men nu går tiden så, att man intet så kan
säga. Den ena dagen samlas de här, den andra der, och sqvitter och
sqvatter så länge dagen räcker! Ja innan man vet ordet af har man hela
sqvadronen här, som måste fägnas och trakteras. Den ena kan ju intet
vara sämre än den andra, och likväl händer det lätt, att det högtförnäma
herrskapet skrattar ut en stackare, när man vänder ryggen till. Ja ja,
jag tror icke den nådi frun och hennes sällskapsfröknar mera än jemnt i
det fallet».....

Fru Snabbeck ville just svara på denna utgjutelse af ett länge doldt
missnöje, när kalkontuppen, som vandrade utanför grinden, bullrade
häftigt till, och en liten hund, som legat i rolig sömn i fru Snabbecks
knä, sprang ned och begynte skälla, de sågo upp och varseblefvo det af
oss omtalta sällskapet, för hvilket informatorn öppnade grinden.

«Nå Gud förlåte synderna!» utbrast majorskan, och steg upp. «Der ha vi
dem igen.»

Hon ville väcka sonen, men blef förekommen af Bata, som sprang fram och
knep fanjunkaren rätt eftertryckligt i näsan. Han satte sig upp med det
mindre artiga uttrycket: «hvad fan är det för dumheter!» som förmodligen
gällde någon af hans mindre bröder, men vid åsynen af damerna
förvandlades tonen och nu blef det: «ödmjukaste tjenare» — «ber tusen
gånger om ursäkt,» m. m., i det han skyndsamt trädde armarna i en
urblekt sommarrock, som tjenat honom till hufvudgärd.

Man helsade och efterfrågade Bina.

«Jag skall be henne komma hit,» sade frun i det hon tog kaffepannan och
tekopparna. «Hon sitter uppe i sin kammare och syr; vi ha brådt med
linnesöm för Clas, som snart skall resa bort.» Nu ville hon gå uppför
trappan, men hindrades af ett par af flickorna, som ville öfverraska
Bina, hvilken de funno insomnad med Spies's «tolf sofvande jungfrur»
bredvid sig. «Ack så roligt att ni kom!» var hennes glada utrop när hon
vaknade. Hon gaf föga akt på modrens missnöjda utseende, när denna
missbilligande besåg arbetet och lade in det i en låda.

Om en stund hade en stor kaffepanna intagit den mindres ställe, omgifven
af ett dussin koppar, och för att begagna majorskans ord var «sqvittret
och sqvattret» i full gång.

Unga Bärendorf och Jeanette hade båda i kapp, på det löjligaste sätt,
berättat äfventyret under åskvädret, och ingendera sparade «tanterna.»
Majorskan hade två gånger frågat efter fröken Nordenskans, och hvarföre
hon icke gjort dem sällskap hit. Antingen hade Jeanette, som satt henne
närmast, icke hört, eller brytt sig om frågan, alldeles upptagen som hon
var af de andras prat; men nu svarade hon: «Åh hon for bort redan i går,
med sin söta mamsell! Den menniskan hade så förhexat henne, att hon ju
hvarken såg eller brydde sig om någon annan.»

«Du är bra otacksam Jeanette,» förebrådde henne Emma, «hade de båda ej
varit så flitiga tillsammans, så hade du minsann ej fått svänga dig i
din nya klädning.»

Majorskan nickade henne ett vänligt bifall. Jeanette låtsade ej höra,
men svarade på broderns anmärkning att: «Leonna var en förbannadt vacker
flicka!»

«Det är visst bra, om du ännu tycker så om några år; ty jag vet hvad jag
vet!» yttrade Bata och klappade händerna.

«Hvad betyder väl hennes vackerhet» anmärkte Wendla R. med en grimace,
«när hon icke vet bättre välja sitt sällskap.»

«Den mamselln kan ju vara ett hederligt fruntimmer nog — fastän hon icke
har ett von i släpet,» sade majorskan litet retad, «och talanger hade
hon också. Hon talade tyska med den resande herrn, och litet är det
visst, som jag förstår af sång och spel, ehuru jag har hört något af
hvarje, men efter mitt tycke gjorde hon båda delarna bättre än mången
annan, jaha gjorde hon så! — Lagmannen berömde henne sjelf, och han
förstår nog hvad som duger. Lagmanskan sade att fröken Nordenskans är en
söt och god flicka, och det har jag hört af andra förut. Att hon är
vacker sågo vi ju alla.» —

«Det må hon vara!» inföll Jeanette, med en knyck på näsan, «men både
pappa och mamma sade också, att hon ännu behöfver bildas och lära
«savoir vivre.»»

«Hvad var det hon ännu behöfver lära?» frågade majorskan nyfiken, men
erhöll intet svar. Hon vände sig med samma fråga till häradshöfdingen,
som stod med ryggen mot närmaste trädstam, och hvilken äfven hört hvad
Jeanette sagt. Antingen kunde han ej återgifva ordet på svenska, eller
ville han göra sig qvick, nog af, han svarade fermt: «litet fransyska,
min nådiga!»

«Desto bättre talar hon då modersmålet,» anmärkte majorskan icke utan
humör, och gaf fru Snabbeck en vink att följa sig.

«Din mamma är bra enfaldig, kära Bina!» yttrade Jeanette, sedan hon ej
mer kunde höras af de bortgående, «men ändå på sitt vis litet pikant;
modersmålet, det skulle väl vara finska kan jag tro, ha, ha, ha, ha!
Talar kusin Schafhausen finska?»

«Nej bevars, derpå kan man fullkomligt sälja bort mig,» svarade han
skrattande.

«Om de alla vore så långt härifrån som pepparen växer!» sade majorskan
när hon var allena med fru Snabbeck. «Det ligger likväl ett godt gry i
Emma.»


             _Friherrinnan Perlkrans besöker Johanneshof._

Den tiden nalkades, som friherrinnan bestämt för hemresan från landet,
och ännu hade hon ej besökt lagman Bärendorfs; nu beslöt hon likväl fara
dit, och en vacker morgon i början af September, satte hon sig med
Leonna som sällskap och kusk tillika, i en schäs; de kunde då köra efter
behag och fritt tala om hvad som föll dem in.

Det var redan middag, och alla voro samlade i matsalen på Johanneshof,
man väntade blott på lagmannen, som under några dagar varit ovanligt
upptagen af skrifning, i och för återtagandet af sin tjenstebefattning.

Medan de väntande stodo vid fönstren, sågo de schäsen uppe i backen, men
ingen kunde känna dem på detta afstånd, och under det att de doldes af
träden, gissades hit och dit.

«Till oss komma de visst icke,» försäkrade lagmanskan. «¯Våra¯ bekanta
färdas icke så der, de ämna säkert taga vägen till Vestervik.»

«Jag kände igen hästen, mamma,» försäkrade Anton, den nu hemmavarande
äldsta sonen, «det är ¯Hvitfot¯ från Östervik.»

«Då är det inspektorskan,» inföll Jeanette. «Hon skjutsade för magistern
till Lovisa, der hon skulle köpa allehanda för flickornas räkning; jag
far dit på eftermiddagen. Hvem kommer med?» frågade hon; alla syskonen
ville med.

«Jag har lust att göra sällskap,» sade Eva Strutz, «ty magistern lofvade
med henne skicka mig en visbok, som han lånat till en af sina bekanta i
Lovisa.»

«Men hvem kunde den andra väl vara?» frågade någon.

«Kanhända är det fru Snabbeck, som var på Vestervik i somras. Hon bor i
Lovisa,» yttrade Emma.

«Fru Snabbeck; Hvad är det för en ¯personage¯?» frågade hennes mor
skrattande.

«Minns mamma icke henne? hon var ju här på pappas namnsdag i somras.»

«Ja, så, var det hon som Möllerstedtskan drog med sig hit. Men tyst! de
köra in på gården. — De ärna säkert lemna boken till Eva. Gå ut, kära
du, och hindra dem att stiga ur. För dem åtminstone icke hit, jag vill
dem ingenting.»

Eva gick. Litet triumferande, litet skadeglad, kom hon straxt tillbaka,
och förde med sig friherrinnan Perlkrans och Leonna.

Nu skall man tro det blef en uppståndelse, ehuru friherrinnan undanbad
sig hvarje förändring i middagsmåltiden; hon försäkrade att den enklaste
rätt vore henne välkommen, ty resan hade gifvit henne god matlust.

Men länge fick hon vänta, innan den tillfredsställdes. Bärendorf, som
under sommaren ofta tagit tantens gästfrihet i anspråk och kände hennes
enkla smak och ordningskärlek, ville förgås af otålighet.

Efter maten sutto damerna och småpratade, och smågäspade. Då
friherrinnan frågade efter fröken Barbara, som nu icke mera var der,
föll Jeanette in med den fråga, «om grandtanten kunde säga, hvarför icke
Barbara blifvit gift, då hon icke var fattig, och som hon hört sägas
äfven icke sett illa ut som ung, och sjelf sade sig haft många friare.»

«Anser du det för en så stor olycka, att ej blifva gift?» frågade
tanten.

«Ja visst, snarare dö, än kallas «¯gamla fröken¯» och vara ett åtlöje
för andra» — försäkrade Jeanette.

«¯Dö¯ kan man ej förrän Gud behagar, utan att bli sjelfmördare,» sade
tanten med strängt allvar. «Men det ligger i vår egen makt att göra oss
hedrade och älskade på vår ålderdom, man må sedan vara gift eller ogift.
Hvad som är orsaken att Barbara är ogift, känner jag icke, ty jag var ej
här på orten, när hon var ung, och vi ha sedermera sällan eller aldrig
träffats tillsamman. Men i allmänhet finnas många orsaker till ett
sådant förhållande. Mången flicka har fäst sitt hjerta vid en ovärdig
person, och brutit sin förbindelse, utan att vilja ingå i en annan. För
mången har döden borttagit föremålet för en ädel och trogen kärlek; och
ömsesidig fattigdom bryter äfven lag. Men mången flicka har också att
tacka sig sjelf, och sin egen dårskap, att ingen fäster sig vid henne.
Hvilken karl med sundt förnuft, fattar väl ett allvarligt tycke för en
tanklös, behagsjuk, öfvermodig yrhätta, som sjelf illa uppfostrad medför
sina fel i arf åt hans barn? Titelsjukan har äfven bortgifvit mången
korg, som sedan blifvit ångrad. — Jag har, som du finner indelat dem i
tvenne klasser. De förra äro aktningsvärda; de andra förtjena väl vårt
medlidande, men aldrig åtlöje. De äro varnande exempel.»

Lyckligtvis afbröt lagmannen genom sin mellankomst dessa reflexioner,
som synbarligen vidrörde ömtåliga strängar, för att dömma efter den
färgskiftning, och de sidoblickar lagmanskan och hennes kusiner vexlade.

Jeanette tog Leonna under armen och drog henne med sig i yttre rummet.
Emma följde dem.

«Hur har du härdat ut hos den tråkiga grandtanten?» utbrast Jeanette.
«Jag är allaredan mätt på hennes moralkakor, och du har utan tvifvel
fått dem till frukost, middag och qväll!»

«Det är bra illa, att du så kan uppfatta hennes önskan att genom sin
erfarenhet gagna oss, som träda in i lifvet,» svarade Leonna sårad af
den andras lättsinne. «Jag välsignar den dag, som förde mig till henne.»

«Du har också, som jag nu hör, profiterat af lektionerna!» sade Jeanette
skrattande: «men uppriktigt sagdt, Leonna! en «dusamell» på en ung
flickas hufvud ser löjlig ut.»

Lagmanskan, som blifvit utkallad, gick i detsamma genom rummet; Jeanette
följde henne.

Emma anmärkte, att hon och systern bedömde grandtanten mycket olika, att
hon sjelf gerna lyssnade till hvad tanten talade; det var allt så klokt
och välmenande, sade hon. Men alla hade här en viss fördom mot
grandtanten, utom hennes far; han hade en gång önskat att Emma kunde
komma på en tid till henne, men så mycket hon äfven bett modren, hade
hon ej fått fara med till Löfsala under hela sommarn.

«Men skulle du väl vilja följa med henne till Borgå?» frågade Leonna
vänligt.

«Ack så gerna! Hon måste vara god efter du håller af henne. Men hur blir
det möjligt för mig att komma dit?» sade hon litet fundersam.

«Det blir min sak, goda Emma. Låt oss nu gå in.»

                  *       *       *       *       *

Den af oss meranämnda Maja Stina, användes alltid af sin matmoder, när
någon beskickning af diplomatisk beskaffenhet var i fråga. Nu var hon
återkommen från «grannarna,» dit hon sändes genast, när de fremmande
anlände.

Hennes officiella instruktion var att bjuda Öster- och Vesterviks
damerna på kaffe, som sällskap åt friherrinnan Perlkrans; den hemliga:
att få låna thé och ett eller par marker socker. Nu vilja vi lyssna på
utgången.

Maja Stina for först till Vestervik, det var som vädret fört båten dit,
tyckte hon; majorskan var i köket och klöf hveteskorpor till torkning.
Då Maja Stina framförde bjudningen, hade hon svarat: «det passade just
bra, ty jag har haft en riktig längtan efter godt kaffe i dag; och
ärnade skicka lilla Kalle och fråga om hennes nåd kunde betala det kaffe
och socker, som lånades i förra veckan. Jag är utan båda delarna, tills
Österviks inspektorskan hemtar hem annat från staden, men hon kommer
först i öfvermorgon derifrån. Påminn således hennes nåd, kära Maja
Stina! Helsa eljest rätt mycket, och säg att både jag och Bina skola
hafva den äran.»

Naturligtvis kunde Maja Stina ej der tala om ett nytt lån; utan for till
Östervik. Der trodde hon sig gå ganska klokt tillväga, ty hon begärde
låna först och när svaret var enahanda, bjöd hon dem icke heller; ty det
ansåg hon för bäst, när «traktaten» felades.

Hennes fru kunde ej neka att slutsatsen var riktig nog, men var ledsen
att Möllerstedtskan var bjuden och intet assessorns. De måste ännu
bjudas, men huru få the och dess oundvikliga bihang sockret?

«Nog vet jag, att Russila bonden har båda delarna och annat godt
dessutom;» sade Maja Stina betänkligt, «men han lånar icke och lemnar
också intet något på krita, isynnerhet se'n hans nåd gräla me'n, när han
ville ha pengar för hvad löjtnant «Schan» tog hos honom, när han var
hemma i somras.» —

Hvad skulle man göra i betrycket? Hennes nåd beslöt att skicka henne
dit.

«Skall jag gå till pappa och begära pengar,» frågade lilla Etta, pappas
favorit.

«Nej min engel,» svarade mamma. «Pappa får icke veta, att vi köpa något
från Russilas, ty han har förbjudit det. Äfven får ingen säga honom, att
de fremmande äro hitbjudna, ty då ville han att allt skulle vara
annorlunda. Det skall se ut som om de kommit hit af sig sjelfva.»

«Men hvarföre ber mamma dem då?» frågade Bata.

«Aftonen blefve alltför lång och odräglig med grandtanten, som icke
spelar kort, äfven ni får roligare när ni blir flera.»

Derpå befalltes betjenten Eklund taga den bättre båten, och först sätta
Maja Stina i land vid Russila strand, sedan ro så fort han förmådde till
Östervik med begäran, att om de hörsammade bjudningen, skulle de genast
följa med, ty det var långt lidet på dagen.

De båda tjensteandarna skyndade just bort, när lagmannen hastigt öppnade
köksdörrn för att fråga hvarför frun dröjde ute, när hon visste att han
var upptagen.

«Ack, söta Fritz, jag står verkeligen litet bekymrad här, sade hon. Just
när tant kom hit i dag, for Maja Stina till Vestervik med en väfsked jag
haft till låns af majorskan; der berättar hon i sin enfald att vi
erhållit besök af friherrinnan Perlkrans, och hvad tycker du väl!
Möllerstedtskan lät genom Maja Stina säga, att både hon och fru R. vore
så nyfikna att se tanten, och att hon ville gifva dem bud på Östervik;
således lära vi få dem hit allesammans. O, om de velat hållas borta den
här gången, ty jag har nästan intet socker hemma!»

«Hvarföre säger du intet till i tid, att man kan vara försedd, utomdess
låt barnen mindre ofta koka karameller!» och härmed vände han om.

Barnen, ty deraf voro fyra närvarande, äfvensom tjenstefolket, voro
vittnen till detta intrigerande; detta förhemligande för husfadren, och
denna dubbelhet, som visst rörde småsaker, men ändå verkade som menliga
exempel. Äfven hans framkastade ord om hennes mindre omtanka och
misshushållning, som sedan framkallade orden: «Visa icke pappa en annan
gång, när mamma ger er socker!»

                  *       *       *       *       *

I förstugan träffade lagmanskan grandtanten. Hon hade bett Emma och
Leonna föra sig i trädgården. Detta visste lagmanskan på ett skickligt
sätt afböja, och ville föra dem till nya delen af huset, men Eva Strutz
kom i detsamma, och af en hos lifliga personer vanlig idéförbindelse,
påminde hennes åsyn friherrinnan om «spökkammarn,» och hon önskade först
bese de gamla rummen med utsigten åt gården.

«Jag har varit här endast en gång förut,» sade hon. «Det var året efter
min systers giftermål, Fritz var ännu icke född. Sedan reste jag med fru
Holst till Sverige, och när vi åter på ett år besökte Finland, var hon
hos sina slägtingar i Wasa och deromkring, och jag återsåg aldrig
hvarken min syster eller Johanneshof. När jag sedan som enka flyttade
till min födelsebygd, var svåger omgift, och jag ansåg mig sjelf för
fremmande i huset. Nu skall det roa mig att se, om dessa rum påminna mig
om fordom, ty hvad jag härtills sett gör det icke.»

«Frökenkammarn» igenkände hon på ögonblicket; det hade varit hennes
systers gästrum, och der hade hon sjelf bott när hon var här på besök.
«Tapeterna voro helt nya den tiden, och samma tafla var äfven då här.
Der ser jag spikarna efter min fars och mors porträtter,» fortfor hon
allt mera intagen af sina minnen. «De tillföllo min syster. Jag fick ett
miniaturporträtt af min mor. — Har man ännu qvar de gamla, för mig kära
bilderna?»

«Pappa har låtit förgylla upp ramarna, och satt upp dem i salongen,»
svarade Emma.

Hastigt såg gumman sig omkring i «spökkammarn» och vexlade en leende
blick med Leonna.

Inkommen i salongen drog friherrinnan schalen omkring sig, som om hon
tänkte på höststormarna och dessa tunna väggar.

Sedan hon liksom helsat på de «kära bilderna,» jemförde hon dragen hos
modren, med den medaljong hon bar om halsen. Hon hade burit den sedan
hon var tolf år, sade hon.

Nu kom Anton, och tillsade modren att «vikarne» voro helt nära.

«Du väntar väl inga gäster?» frågade tanten. «Jag trodde att få
tillbringa en treflig afton med dig och barnen.»

«Så önskar äfven jag bästa tant,» försäkrade lagmanskan, «men efter hvad
gossen säger, lära våra grannar komma hit, inviterade äro de ingalunda,
men nog begriper jag saken. När tant kom hit i dag, var assessorskan R—s
huspiga här i ett ärende; hon har väl talt om hvilket rart besök vi
fått, och nu komma de, nyfikna att göra tants bekantskap.» Hon skyndade
ut, följd af Jeanette, som leende hviskade: «Ack den fintliga mamma!»

_Värda läsare, månne detta är «savoir vivre?»_

Grandtanten presenterades med en viss högtidlighet för «grannarna»; när
kaffe var passeradt, arrangerades spelbordet. Friherrinnan tog väl kort,
men icke road deraf, lemnade hon dem åt Renata, och gick ut i salongen
till flickorna. Jeanette satt vid instrumentet, och lärde under upptåg
och gyckel Bina Möllerstedt att spela «gubben Noak.» De andra stodo
omkring, med undantag af Eva Strutz, Emma och Leonna, som vid ett bord
framför soffan, voro upptagna af Åbo Tidningar, som lagmannen hemtat dit
för tantens räkning.

Först vände hon sig till fröken Eva och frågade hvad hon läste. Eva
visade på verser, enkla, men fulla af behag, undertecknade med M. F—n,
äfven andra af Stjernstolpe.

«Fröken Eva är road af poesi, och skall som jag hört ¯äfven¯ skrifva,»
sade friherrinnan vänligt. «Äfven jag hade i min ungdom samma lilla
vurm, skref och samlade, men en redligt tänkande man gaf mig det råd,
att först läsa goda poetiska arbeten och under tiden söka studera
naturen och menniskorna, och sedan läsa igenom hvad jag skrifvit. Jag
följde hans råd och slutade med att offra mitt stympverk åt lågorna.»

«Fortfor icke friherrinnan att skrifva,» frågade Eva nyfiken.

«Nej, jag hade insett min svaghet. Utomdess hade jag mera gagnande
sysselsättning; likväl har jag behållit en stor kärlek för goda poetiska
arbeten, de utveckla och förädla begreppen. Har fröken tillfälle att
förskaffa sig Leopolds, Choraei eller Kellgrens samlade arbeten? Äfven
fru Lenngrens poesier läser jag så gerna. Hon är både tänkande och
snillrik.»

«Hennes «Spåvisa» är rätt söt, men eljest säga de, att hon är så fasligt
satirisk,» invände Eva.

«Qvickhet och satir följas gerna åt, men ingen kan öfverträffa fru
Lenngren i ledighet och behag; ingen kan måla det småaktiga i lifvet så
träffande som hon; i allt ligger dock en djup känsla för det rätta, det
ädla och goda.» — Eva såg något tänkande ut; men hvem vet hvad hon
tänkte? —

«Hvad läser du, Emma lilla?» frågade tanten henne.

«Det skall vara en saga, men jag begriper den icke; intet är det sådana
som berättas, hvad sådana äro roliga!»

Friherrinnan ögnade i bladet. Det var en, i den då vanliga högttrafvande
stilen författad, österländsk berättelse. «Det tror jag nog, att du ej
är road af denna,» anmärkte tanten leende. «Sådant kan du icke uppfatta
ännu, förrän du genom historisk läsning lärt känna olika folkslag och
deras seder; — — men hvad fattas dig, min egen Leonna? mår du illa?»
frågade den goda frun nästan förskräckt, när hon såg, att flickan satt
der blek, och stirrade i det tidningsblad hon höll i sina händer: «Icke
sjuk, goda tant, men läs detta», svarade hon stammande.

Friherrinnan tog bladet och satte sig så att ingen med henne kunde
hvarken läsa det eller se dess nummer, ty de andra hade lemnat pianot,
och nyfikna omringat bordet. Det af Leonna betecknade stället var en
underrättelse från krigsteatern; innehållet var i korthet detta: att
L—ska regementet, som i finska kriget utmärkt sig genom tapperhet vid
Å—, hade nu äfven vid Nikopolis' belägring visat prof af bravur; Chefen
för — bataljonen öfverstelöjtnant N. N. var blesserad. En officer var
dödad; förlusten af manskap var dock ringa i jemförelse med fiendens,
flera befordringar hade skett på slagtfältet m. m.

Hvarföre detta gripit Leonna, insåg tanten genast, men ville ej i de
andras närvaro yttra något, som kunde leda dem på ett spår, och likväl
ville hon trösta flickan. «I dessa ord ligger mera lycka än olycka,»
sade hon med en viss tillförsigt i ton och blick, i det hon skickligt
blandade denna nummer bland de öfriga, «och sådant bör icke talas om,
förr än man får höra vidare om saken.» — Genom dessa ord hade hon vunnit
sitt ändamål, och satt ett streck i räkningen för de andras nyfikenhet.
Leonna besvarade ingen af deras frågor; hon åberopade sig tantens ord.

Sedan Öster- och Vestervikar begifvit sig hem, frågade lagmanskan hvad
tanten tyckte om deras grannar.

«Fru R.,» svarade hon, «är ju en ganska vanlig menniska, en riktig
acqvisition för spelbordet, och bra svag, såsom det synes, för sina
temmeligen vårdslösade döttrar, som väl föra sig med pretention, men med
föga behag, och som äro så «fadda» i sina uttryck. Frun sjelf synes, för
att dömma efter vissa af hennes yttranden, sätta deras framtid på ett
bra chimäriskt hopp, arfvet efter sin rika bror. Det bör hon ingalunda
lita på. Jag känner från säker hand gamla Schafhausen. Antingen gifter
han sig på sotsängen med sin hushållerska och legitimerar alla barnen,
eller förser han dem så rikligen med varm hand, att ingenting stort blir
qvar för slägten. Hans förmögenhet är förvärfd, och består i rörliga
kapitaler, med undantag af hemmanet han bebor.»

«Det vore illa, i synnerhet för unga Schafhausen, som äfven litar på
arfvet efter sin onkel.»

«Är det samma unge man, som var med din son på besök hos mig i somras?»

«Just den samma.»

«Det lönar ej mödan att intressera sig för en så inbilsk person, som,
utom sig sjelf, endast synes älska spegeln, sitt ridspö — och på sin
höjd sina stöflar,» sade hon leende. Varsnande den blick, lagmanskan
kastat på sin äldsta dotter, när hon uttalat den unga mannens
förhoppningar, fortfor hon: «men för att hålla oss vid «grannarna,» tror
jag fru Möllerstedt vara en omtänksam matmoder i sitt hus, och en
förnuftig mor för sina barn, ty om hon också äger ringa politur, har hon
dock en energie, en omdömesförmåga, som frapperade mig. Hon sade med en
naiv uppriktighet, att jag icke var tillgjord, som de flesta förnäma hon
sett, utan i umgänget liknade en viss friherrinna Banér, med hvilken hon
några gånger träffat tillsamman, när hon som nygift varit rest med sin
man till Södermanland, der han hade slägtingar. «Ej med en halfdragen
anda gäckade denna fru, liksom alla de andra svenskarna, jag der
träffade, den stackars finskan, för sitt uttal,» sade hon, «och detta
var ingen förställning af den goda frun, utan ett bevis på förstånd och
hjertats godhet.» Ett omdöme som lika mycket hedrar fru Möllerstedt som
fru Banér, hvilken jag äfven har kännt och högaktat.»

Allena med de sina, yttrade fru Bärendorf: «hvem katten skulle väl trott
att den enfaldiga Möllerstedtskan så kunde ställa sig in med den
skarpsinniga, moraliserande grandtanten? men det var väl för den
gemensamma friherrliga bekantskapens skull, kan jag tänka.»

Så mäta vanligen menniskor andra efter deras egen måttstock.

                  *       *       *       *       *

Andra dagen när de voro samlade till frukosten, hvarefter friherrinnan
ville fara hem, tog hon Emma vid handen, och förde flickan till
föräldrarna: «Vill ni skänka mig Emma, frågade hon, på ett eller par år,
eller så länge hon finner sig vid att vara hos mig? I kunnen nog dela
med er af er rikedom åt den barnlösa tanten, som nu blir så ensam, när
det vore obilligt att längre beröfva kapten Nordenskans sin enda
dotter.»

Angenämt öfverraskad kysste lagmannen sin tants hand, och gaf sitt
bifall, äfven hans fru syntes nöjd, och prisade Emmas lycka, som fick
resa till en stad och vara der. «För oss andra blir lifvet tråkigt i
vinter,» sade hon, «ty R—s flyttar in till staden i nästa månad. Äfven i
andra afseenden är Emma lycklig,» fortfor hon, «ty vi äro ej nu i
tillfälle att antaga en guvernant. Ännu är Bata för ung och barnslig att
rätt kunna profitera af en så dyrlejd person, och Emma, med sitt
olyckliga stammande uttal, kan icke lära sig fransyskan. Jeanette får
öfva sig deruti, äfvensom i musiken på egen hand, ty när Bärendorf är
borta, ligga alla bekymmer på mig. — Jag har riktigt varit orolig för
Emma.» —

«Utom musik och språk är det ju så mycket annat en ung flicka har att
lära,» anmärkte friherrinnan, «och Jeanette hade ju kunnat meddela sin
syster hvad hon sjelf har lärt. Och i fröknarna Strutz har du ju dem,
som kunna åtaga sig de mindre barnen och lära dem sådant, som tillhör
deras ålder.»

«Ja den som hade tid och tålamod med sådant,» svarade lagmanskan leende.
«Renata går mig litet tillhanda i hushållet, och Eva töra vi ej få hålla
hos oss så länge.»

På Evas bestörta utseende såg man, att hon tog detta yttrande som en
invite att laga sig bort.

«Låt Emma genast få komma med oss till Löfsala,» bad tanten, «hvad som
icke är i ordning för henne, kan ju komma efteråt. Intet behöfver du
sörja för något nytt. Hon skall få lärft och bomullstyg af mig, sy skall
hon göra sjelf; jag gör det ännu, fastän jag är gammal, men ull måste du
skicka oss. Min Anna spinner så utmärkt vackert garn, och det skall
blifva ett trefligt göra att under vinterqvällarna sticka sina strumpor
sjelf, eller huru tycker du Emma?»

«Bara tant har tålamod att lära mig,» svarade hon, och kysste hennes
händer med tindrande blickar.

Lätt gick afskedet från föräldrarna, — hon skulle återse dem om söndagen
på Löfsala. Med en liten triumf skiljdes hon från de äldre syskonen och
tanterna Strutz; när hon kysste de små, brusto tårarne fram.

På Löfsala inträffade dagen efter bref från Lindendal och Elise; de voro
förenade, och dagen efter brefvets afgång reste de till sitt blifvande
hem.

Troligen se vi Johanneshof för sista gången, men i förbigående skola vi
kasta en oförmärkt blick i köket, då Maja Stina jemte huspigan kom dit,
fri från uppassningen vid frukosten.

«Nu vill jag int ge sex mark för fröken Evas trefnad här i huset,»
yttrade den förra, i det att hon tog ett stycke hålkaka i ena handen,
och en salt strömming i den andra, för att göra sin frukost, «och i det
har hon så visst att tacka «grannastanten» för, som jag sitter här med
gudslåne i näfven, ty hon «frägte» mig i afse, hvad de göra för nytta
här i huset.»

«Nå, hvad svara Maja Stina på den saka?» frågade madamen.

«Jo, jag svara som sannt är: förmiddana gå nu si och så, om ettermiddan
ä di borta, eller spela di trällkar, borstån, och gamfio, och hvad di
spelena allt må heta. Visst hjelper Fröken Renata ibland till me fint
bak och sånt der smått, men fröken Eva läser och skrifver mest om dana.»

«Ja, men he säger jag,» inföll huspigan hetsigt, «komma de icke båda två
bort härifrån, vore bättre att Eva blir qvar; när hon läser eller
skrifver är hon «diferangt» om det som sker; men fröken «Gnata» är
alltid så «pertmentiger,» om något «fallerar» och «deporterar» allt till
hennas nåd.»

«Lit du på att begge bli qvar! Hvem skulle Jeanette ha till retsticka,
när Emma kommer bort?» anmärkte Maja Stina. Sådant folk slår ofta
«hufvudet på spiken.»

                  *       *       *       *       *

Man var redan långt inne i November och ännu hade Leonna ingenting
erfarit om Feodor, icke haft bref af Ottilia på flere månader: hvem
undrar att tiden blef henne lång? — Dagarne medförde väl alltid någon
förströelse, men de allt längre blefne qvällarne gåfvo henne tid nog för
saknad och längtan.

En afton satt hon allena vid sitt syarbete, hon väntade hem fadren, som
samma dag farit till kyrkbyn. Aningsfull lyssnade hon efter hvarje litet
buller utifrån.

Hon trodde ej på drömmar, och ansåg dem för hvad de äro: foster af en
upprörd inbillning. Likväl var det hon drömt den förlidna natten, något
så ovanligt, och hon mindes det så väl, att hon ej kunde låta bli att
tänka derpå, der hon satt i sin ensamhet.

Hon tyckte sig vara ensam, åkande på en stenig, smal skogsväg, hvarföre
det äfven gick mycket långsamt; på båda sidor växte kort gräs och täcka
skogsblommor. Hon var just i begrepp att stiga ur schäsen för att plocka
några af dem, när hon såg en rysk soldat komma emot sig på vägen. Hon
sökte mana på hästen för att komma snart förbi honom, men han räckte
henne ett bref, försegladt med svart lack. Det hade först ingen
utanskrift; men småningom blefvo ord synliga; de bildade hennes eget
namn. Med darrande hand bröt hon förseglingen; ty hon anade en
sorgepost. Då bröt en eldslåga fram, som förtärde sigillet. Hon blef så
skrämd att hon vaknade. — — —

Ofta hade hon roat sig åt fru Palmans vidskepliga tro och prat om
drömmar; enligt gummans symbolik betydde eld, kärlek; men det svarta
lacket? — Hon ville ej fråga gumman derom, det hade varit «vatten på
hennes qvarn;» utomdess skulle hon sedan varit utsatt för hennes
nyfikna, ehuru välmenta frågor. Ur dessa tankar blef hon väckt genom ett
buller i förstugan. «Ack nu kommer pappa! Gifve Gud, att han medförde
bref,» tänkte hon, och fattade ljuset och skyndade ut; han inträdde
äfven, men åtföljd af sin son.

Det var numera någorlunda sällsynt, att Petter besökte dem, och denna
gång var det visserligen icke utan anledning, ty han var ovanligt vänlig
mot sin syster och uppmärksam mot sin far. När Leonna frågade efter huru
Marie och deras lilla flicka mådde, svarade han likväl sitt vanliga
kalla «rätt bra.»

«Hur kan du säga så?» inföll fadren. «Din hustrus ögon voro ju helt röda
och uppsvullna; hon klagade öfver stark hufvudvärk vid bordet.»

«Hm! det är alltid följden af de förbannade sammankomsterna hon
bivistar,» svarade han harmsen. «En vacker dag har jag lust att skicka
Saxpredikanten för f—n i våld med kronoskjuts. Han förvrider hufvudet på
allt hvad qvinfolk heter i nejden. Nu sitter Marie dag ut och dag in,
och hänger näsan öfver boken, hon liksom flera andra. Hon begynner väl
snart att se gudsnådelig ut, och läsa lagen och profeterna för mig,
likasom de andra göra med sina männer,» tillade han med bittert leende,
som ¯skulle vara¯ skämt.

«Nå, nå, kära Petter! nog har jag hört sådant passera, der unga män ha
gamla hustrur, men ni äro unga båda — utomdess har Marie sin lilla
flicka att roa sig med.»

Petter vände samtalet på annat, och lemnade fadrens anmärkning utan allt
svar.

Ändteligen började kapten Nordenskans genomstöka sina fickor och då drog
han äfven fram ett tjockt bref, som han leende räckte sin dotter. En
varm kyss på fadrens hand och kind, och hon skyndade i nästa rum, slöt
dörren till, och bröt konvolutet. Det innehöll tvenne bref, — ett på
hela arket, med täta rader af Ottilia; ett annat från majoren, som
alltid skref några vänskapsfulla ord till sin hustrus vän. Detta lade
Leonna likväl å sido, för att läsa det förra.

                  *       *       *       *       *

      Ottilia till Leonna.

                                                           Oktober 1811.

Döm ej min vänskap efter de längre eller kortare uppehållen i min
korrespondens; ty vänskapen är och blir sig alltid lik. Nog vet du att
jag ofta tänker på dig ändå, ehuru det är knappt om tid att skrifva. Jag
har ju man, hushåll, och min egen lilla söta gosse att vårda. Du skall
tro, att den lilla junkern nog upptager tiden; ty ogerna lemnar jag
honom under andras vård; min svärmor älskar honom obeskrifligt, men af
lutter kärlek kan man äfven skämma bort barn. Det såg jag, när jag var
upptagen med vår hitflyttning och ordnandet af vårt nya hem; gossen var
då hos sin alltför goda farmor. Så liten han var, blef han envis, ty han
fick allt hvad han pekade på, men nu är allt åter godt.

Som platsmajor, bebor Ivanoff det så kallade kommendantshuset. Det är
trefligt och beqvämt och jag är så nöjd, ty här får jag ställa min
hushållning, någorlunda efter vårt finska sätt; i Petersburg var det
rent omöjligt, ty der lefver och bestyr man blott för dagen. Ehuru
lycklig, saknade jag dock dessa husliga bestyr, denna omtanka för en kär
omgifning som ge lifvet många behag, när man ser sin omsorg belönad af
kärlek och förtroende.

Den förra innehafvaren af denna boning, har under sin långa tjenstetid
anlagt en trädgård, med fruktträd och bärbuskar. En del deraf är
upptagen af några besynnerliga sorter gungor, ett af ryssarne lika
älskadt nöje om sommaren, som isbanorna om vintern. — En del af
trädgården har jag redan bestämt för våra vanliga köksvexter, blommor
icke till förglömmandes.

Vid slutet af den allé, som delar trädgården i tvenne delar, ligger en
sommarpaviljong, ett favoritställe för oss alla. Föreställ dig ett stort
aflångt rum, grönmåladt, med vackra hvita pelare; dessa äro väl endast
målade, men så naturligt, att man tror sig kunna omfatta dem. De synas
bära upp det hvälfda, med en blomsterkrans omgifna taket. Åtta höga
fönsterhalfvor upptaga södra sidan. En pelare utgör mellanrummet,
murgröna och andra lianor med röda, blå och hvita blommor växa i stora
krukor och slingra sina grenar kring fina messingstrådar öfver hela
denna vägg. Stora stråtvägen går der förbi, hvartill finnes en liten
dörr, som en fremmande knappt skulle varsna utifrån.

Hit fördes mitt bokskåp, fortepiano och arbetsbord, jemte Konstantins
gitarr. Under det att min lilla gosse sof i sin korgvagn, och min
svärmor stickade på en kolt åt gossen, som jag icke skulle veta af,
förrän den var färdig, förstår du? började Ivanoff lära mig läsa och
skrifva ryska språket, som jag redan talar temmeligen felfritt; när
gossen vaknat, så spelade och sjöngo vi tillsammans. Men nu är det slut
med detta nöje, ty den vackra årstiden är förbi och redan för några
veckor sedan flyttades instrumentet och bokskåpet derifrån. Mitt
arbetsbord blef händelsevis qvar. I förgår behöfde jag ett mönster, som
låg der i en af lådorna. Jag kastade en varm duk omkring mig och gick
för att hemta det. Jag mötte min man på gården, han följde med.

Under letandet efter mönstret, fann jag ditt sednaste bref, och
genomläste det på nytt. Jag vände mig till Konstantin för att fråga om
ingen möjlighet fanns att få underrättelser från Feodor Karlowitsch, men
blef hindrad af det välbekanta ljudet af en kurirklocka från vägen. «Nu
måste jag bege mig upp för att höra hvad han har att förkunna,» sade min
man och ville skynda ut. «Det kan du ju lika gerna göra här,» invände
jag skämtande. «Jag skall visst icke vara nyfiken, eller till hinders.»
Sägande detta hade jag öppnat dörrn, som förde ut till vägen.

Kurirn var nu helt nära oss; att se mig, hoppa ur åkdonet, sluta mig och
Ivanoff i sina armar, det var ett ögonblicks verk. Och kuriren? Anar du
hvem han var? Din Feodor lifslefvande.

Han var okunnig om att Ivanoff var här, utan trodde honom ännu lefva i
Petersburg, dit han väl skulle afgå som kurir, men att han haft föga
hopp att der träffa honom, då han kanhända intet ögonblick fick
disponera om sin tid. Äfven nu voro ögonblicken dyra; medan Konstantin
såg genom vissa medförda papper, och hästombyte skedde, läste Feodor
ditt bref — derföre har jag väl din förlåtelse hoppas jag! — Han
öfverhopade det med kyssar, bad att få behålla det, sade att det varit
honom omöjligt att skrifva, då han ej med säkerhet kände Ivanoffs
adress, för att riktigt få det i dina händer.

Medan Ivanoff skref och förseglade en rapport, skref Feodor några rader
till dig; att du finner dem inneslutna i min mans bref, var min
egennyttiga önskan. Jag ville du först skulle läsa ofvanstående. Lägg nu
bort mitt bref på en stund för att läsa hvad kärleken dikterar.

Att minne, kärlek, saknad, längtan och hopp uttalade sig i dessa rader,
derpå behöfver ingen tvifla, fastän vi icke anföra dem, utan endast det
i största hast skrifna slutet, som medförde en sorglig nyhet.

«Jag har lidit en oersättlig förlust. Schalinsky, min ädle, trogne vän,
är icke mer!! Han föll som en hjelte vid Nikopolis, betäckt af
blessurer. Jag fick dock emottaga hans sista suck! Seende min djupa
smärta, tröstade han mig med namnet Leonna! Det var hans sista ord!» — —
—

«Gråt älskade Leonna! Han var värd dina tårar. Icke blott ¯jag¯, utan
¯verlden¯ förlorade i honom mycket: med sitt ljusa hufvud, sitt ädla
hjerta, sitt fasta mod, hade han blifvit en heder för sin nation och sin
samtid.»

                  *       *       *       *       *

«Således skall ingen glädje vara ren och oblandad här i lifvet,» suckade
Leonna.

                  *       *       *       *       *

Som Feodors vän hade Schalinsky haft värde i hennes ögon, äfvensom för
sin egen personlighet; det gjorde henne ondt, att icke mera få se, eller
åtminstone höra talas, om den alltid glada, trefliga, unga mannen.

Hon hade ej minsta aning om huru djupt han burit hennes bild i sitt
hjerta, att hennes namn uttaladt i dödsstunden var den renaste,
trognaste kärlek, som klappat i en ung mans hjerta, samt en uppmaning
till Feodor att göra henne lycklig.

Obekant med kärleken, trodde han i början af deras bekantskap, att det
var deltagande i vännens lycka som drog honom till Leonna, men då hon
misskändes och åsidosattes af denna, lärde förtrytsamheten Schalinsky,
huru dyrbar hon var för honom sjelf. Afskedet upplyste honom
fullkomligt, men han hade kraft att dölja det och att arbeta för vännens
lycka.

Först efter några år upptäckte Feodor detta. Bland likgiltiga papper,
som tillhört den aflidne, fann han, bland andra poetiska utkast, en
klagan öfver en kärlek utan hopp, med önskan att dess föremål en gång
skulle lyckliggöras af hans vän: namnet «Loninka,» som der liksom i
andra små poesier förekom, lemnade honom intet tvifvel öfrigt. — — —

Sedan Leonna borttorkat de tårar, hon egnat den unga krigarens minne,
läste hon majorens bref; det innehöll äfven nyheter, som intresserade
henne så, att hon icke såg förrän både hennes far och bror stodo framför
henne; lyckligtvis hade hon redan förvarat Feodors bref.

«Det måste vara särdeles intressanta bref, som så upptaga din
uppmärksamhet,» yttrade Petter och såg forskande på Ottilias bref, som
låg öppet på bordet framför Leonna. Hon blef det genast varse och vek
hastigt ihop det.

«Har Ottilia skrifvit allt det der? då måste hon ha lika lätt för att
skrifva, som andra qvinnor att prata,» skämtade fadren och satte sig.

«Alltsammans, söta far! men det här är från major Ivanoff; pappa vet ju
att han alltid hedrar mig med några rader, när hans fru skrifver.»

«Han kan ju hvarken tyska eller svenska har jag hört sägas,» invände
Petter misstroget.

«Han låter sin fru först öfversätta hvad han vill skrifva,» upplyste
fadren.

«Det är bra artigt mot en flicka, som han icke känner.»

Petter mumlade något som lät nästan som «kjorteladjutant.» Men Leonna
föll hastigt in: «Vet pappa den här gången är majorens bref längre än
vanligt; det innehåller nyheter.»

«Och hvilka då min flicka? Låt oss höra.»

«Vår bekanta — löjtnant Schalinsky — har stupat i slaget vid Nikopolis.»

«Det var en ledsam nyhet! Det var skada på pojke! Jag hade en alltför
besynnerlig aning, när han hade så svårt att skiljas härifrån om
qvällen, du vet,» och kapten Nordenskans for med handen öfver ögonen,
och rösten var riktigt oklar af rörelse. Denna högst ovanliga
känsloyttring af fadren kom Leonnas tårar åter att rinna; Petter såg
något förvånad ut, men sade intet; han lyssnade, när hans far efter ett
litet uppehåll frågade: «Nå skrifver han något om vår raske vän,
löjtnant Karlowitsch?»

Varsnande brodrens spejande blick, svarade Leonna så likgiltigt hon
kunde, när hjertat klappade af glädje att få meddela denna nyhet i
brodrens närvaro.

«Han har blifvit befordrad till kapten, och fått en värja med orden,
skrifver majoren.»

«Till belöning för det att han förstod akta skinnet, kan jag tänka,»
inföll Petter.

«Derpå har han aldrig lemnat prof, men du, just du, borde blygas att
yttra något sådant om honom.» — Hvem kan veta hvad Petter fått höra af
sin nu uppretade far, om ej fru Palman sagt dem att maten var på bordet.

Ändamålet för Petters visit var, att få en summa penningar af fadren.
Det var en ingången borgesförbindelse, som skulle utbetalas, sade han,
och att han måste hafva lyckats, derom tviflade ej den, som såg honom,
när han reste hem. Leonna visste sig knappt hafva sett dylika
solskensblickar hos Petter.

Borgesförbindelsen var endast ett föregifvande. Saken var den, att
Petter var spelare och haft en «fördömd otur,» dertill ville han hafva
penningar; ty samma dag skulle de åter samlas hos en af hans bekanta för
att spela. Utomdess trodde han sig hafva gjort en upptäckt. De tårar
Leonna fällt öfver Schalinskys död, och den likgiltighet, hvarmed hon
talat om en annan viss person, kom honom att tro, det han, som Hedda
sagt, misstagit sig om Feodors böjelse för Leonna. Hon var således nu
fri, och många spekulationer korsade sig i hans egennyttiga hufvud.

Det dröjde ej länge, förrän Leonna åter erhöll ett bref af Feodor, som
han haft tillfälle att lemna Ivanoff vid förbifarten, då han reste
tillbaka. Men sedan hörde hon ej af honom på två år. Dessa måste vi gå
förbi, emedan derom är intet att säga.

Vi hafva följt Leonna vid dess uppträdande i samhällslifvet, det
inskränktaste likväl, som är tänkbart för en ung flicka med de förmåner
hon fått af naturen och lyckan. Hvad vi nu för tiden kalla uppfostran,
hade ej inverkat på henne. Och om vi uppehållit oss vid en hop
skildringar som mången skulle anse onödiga, småaktiga, så har detta icke
skett utan ändamål. Vi hafva med henne genomgått en lärokurs i
menniskokännedom och hade hon ej lärt sig att reflektera, och tänka
öfver hvad hon hörde och såg, hade hon blifvit en ganska vanlig flicka,
om hvilken vi ingenting haft att säga.

Under dessa två år blef allting sig likt; med första lärkan kom
friherrinnan Perlkrans ut till Löfsala, åtföljd af Emma, som aldrig
ville lemna tanten; Leonna besökte henne ofta, medan hon var der. Om
vintern korresponderades flitigt. Genom Ivanoff kände hon, att Feodor
åter var utsatt för krigets faror. Men vanan förminskar farhågan, och
hoppets blomsterstånd vissnar aldrig, det skjuter alltid grönskande
skott.

                  *       *       *       *       *

År 1814 återtaga vi berättelsens tråd, och börja med att göra:

=_Visiter._=

Med läsarens gunstiga tillåtelse, föra vi honom på korta besök i de hus,
der vi i föregående gjort bekantskap, för att se hvad tiden gjort för
ändringar i deras förhållanden. Om de icke alla äro intressanta, likna
de så många andra besök, som göras af vana, eller «_par complaisance_.»

Det första blir Smittska huset; men detta har andra innevånare.

Gubben Smitt har sedan ett halft år hvilat i grafven, sedan han i
veckotal vårdats af sin trogna Brita Caisa, som äfven blifvit enka under
tiden. Följande sitt fordna system, hade hon under sin fordna husbondes
sjukdomstid, i säkert förvar småningom bringat diverse, såsom:
silfverskedar, linnekläder och hvarjehanda annat. Att hon derunder
vidtog sina försigtighetsmått var säkert, men att hon helt och hållet
kunde dölja allt sådant för Hedda synes otroligt. Men som Brita Caisa
kommit under fund med något, som den andra ville begrafva i evigt
mörker, och Hedda utomdess kände, att kreditorerne vid fadrens död
skulle tillegna sig alltsammans, låtsade hon om ingenting. Hon inbillade
sig att genom denna efterlåtenhet hafva köpt Britas eviga tystlåtenhet.

Efter en «hederlig begrafning» den kreditorerna efteråt fingo betala,
återstod för Hedda ingenting annat, än att i fremmande hus söka sitt
bröd; men hvem vill taga emot den okunniga, den lättsinniga, som
overksamt bortslösat sin ungdom? I svågerns hus var hon en föga omtyckt
gäst, men hon måste likväl hålla till godo med deras kalla och tvära
bemötande; när hon ledsnade dervid, for hon bort på en tid till andra
bekanta. Vi skola snart träffa henne, der hon var bäst tåld, ehuru
vanskligt förhållandet äfven der var.

Medan vi äro i Lovisa, måste vi äfven erinra oss doktor Ström och hans
familj.

Den underbara källan var i förfall, och besöktes endast nu som förut, af
någon törstig arbetare, som hvarken tänkte eller trodde på dess
undergörande egenskaper.

Ehuru fru Ström i två år begagnat källans vatten, visade det ej någon
välgörande verkan på hennes humör, tvertom sades det att det onda
tilltagit, sedan det blef bekant, att mamsell Maschinka var ingenting
mindre än öfverstens svägerska.

Döttrarna af hvilka den yngre upplagan vuxit i de äldres kläder, voro
ännu allt — mamsellerna Ström.

Må vi ej heller glömma fru Snabbeck; det vore orättvist, då vi genom
henne fått och kanske ännu få mången upplysning. Hon mår förträffligt,
ehuru ålderdomen börjar taga ut sin rätt. Om vintren efterskickas hon af
sina gynnarinnor med häst och släda, ty utom sina förra lockande
egenskaper som omtyckt sällskap, uppodlar hon konsten att lägga i kort.
Och nu till Hertola.

Der återfinna vi frun lika som när vi gjorde hennes aldraförsta
bekantskap, det vill säga i sängen, bakom skärmen, med sina tvenne
hundar. Dörren till det lilla väggskåpet ofvanföre står öppen; i nedra
afdelningen se vi en silfverkanna med lock; denna fylld af fraggande öl
hade nyss blifvit inburen af Hedda Smitt, som varit här en tid. —
Sannolikt för att svalka sig hade hennes nåd tömmt hälften deraf i
första draget — ty att dömma efter den mörkröda anletsfärgen, var hon
mycket varm.

Hedda hade åter gått ut. Straxt derpå hördes någon komma åkande; af
hundarnas glada skällande fann vår fru, att det var «Matte,» som kom
efter en eller par veckors frånvaro. Hon föresatte sig att duktigt banna
upp honom, men han hördes icke af. Otålig vorden, bultade hon i väggen
som gränsade till kökskammarn; en piga kom: tillfrågad, svarade denna
att «hans nåd» kommit hem, och lagt sig på soffan i farstukammarn, att
mamsell Hedda, sedan hon först sörjt för att Hektor och Diana, som varit
med, fått mat, nu höll på att koka fisk åt hans nåd, som ej ätit middag
ännu. Köksan var på höängen.

Ännu högre blossade rodnaden i fruns ansigte, hon utbröt häftigt. «Jag
anses då för en nolla i mitt hus! Säg mamsell, att hon genast kommer
hit!»

Det dröjde likväl en stund, under hvilken frun gjorde några fåfänga
försök att resa sig. När Hedda sluteligen kom, fick hon uppbära några
mindre vänskapliga förevitelser för «onödigt fjesk.»

«Om jag» fortfor frun, «på din egen begäran lemnar dig mina nycklar, för
att gå i hushållet, när vi äro allena, så behöfver du väl icke fjeska
och göra dig till för Matte ändå, som har mig att tacka för allt, hvad
han har, — och hvad är tacken derför? Jo, si det, att han flackar
omkring och förstör mina pengar, och lemnar mig allena här, med en
sjuklig kropp, och bekymret för en stor hushållning.» — — Hon måste
upphöra för att hemta andan.

Stucken af dessa förebråelser, trodde likväl Hedda sig vända allting
till det bästa, när hon leende anmärkte: «att ingen skulle anse henne
för sjuklig, hon som hade den vackraste färg, och såg ut som sjelfva
helsan.» Men det var att gjuta olja på elden.

«Nog tror jag, att både du och Matte gerna såg mig aftynad och blek,»
utbrast hon. «Han hade då hopp att få gifta sig för tredje gången. Menar
du, att jag icke redan före vårt giftermål såg, huru du gjorde dig till
för honom. Men då skulle mina pengar betala hans skulder! Jag ångrar ej
mer mina synder, än att jag var en sådan tok.» — —

Hedda skyndade ut, och frun somnade snart från alltsammans, sedan hon
ännu engång svalkat sig med silfverkannans innehåll.

Läsaren inser lätt, att frun funnit allt större smak för det spirituösa.
Det härrörde af ledsnad. Hon såg sig öfversedd af sin man och hans
slägt; till det senare kunde vara skäl förhanden, men icke till
svartsjuka, hvarken på mannens eller Heddas sida. Men denna sjukdom är
alltid en följd, när hustrun är ett tiotal år äldre än mannen. Undantag
kunna finnas, men sällsynta äro de.

Likväl är hon ej alltid sådan, vi nu skildrat henne. Vissa mellantider
är hon bra, det är, när mannen är hemma; om han då äfven har fremmande
och roar sig, är det ¯hon¯ som spenderar. Hon är då fru i huset, gästfri
och munter. Men far han bort, återfaller hon i sitt förra lynne.

Hedda, som känner dessa periodiska anfall, far bort på en tid, men
kommer snart tillbaka.

Flere än en vinter, trifdes icke fru Bärendorf på landet. Ehuru de måste
inskränka sig både till rum och lefnadssätt, lefde de ändock i staden om
vintern. Sommaren tillbragtes på Johanneshof, i samma omgifning.
Fröknarna Strutz hade likväl ekonomiska skäl att der gäspa fram sin
vinter, och syntes vara verksammare än förr. Dertill var «grannastanten»
orsaken, menade Maja Stina, när hon kom ut med herrskapet om våren, och
såg det linnegarn fröknarne spunnit för husets räkning.

Både lagmannen och hans fru hade sökt att hålla sonen i godt minne hos
Nordenskans och hans älskvärda dotter; huru de lyckades få vi snart
erfara. — Hittills syntes den unga förhoppningsfulle «löjtnanten» haft
ringa framgång. Men en händelse hade inträffat, och hans mor lofvade
försöka en mästerkupp!

Major Möllerstedt hade vandrat all verldenes väg. Vittjande sina
fiskbragder hade han plumsat in på den svaga vårisen, och dog i följd af
det kalla badet. Han hade varit en beskedlig, men inskränkt man, som
genom ackord, uppnått kaptens grad i svensk tjenst; då han tog afsked,
fick han majors titel; gifte sig, och erhöll med sin hustru det lilla
Vestervik, lät henne styra bäst hon gitte med hushåll och jordbruk, och
öfverlemnade sig helt och hållet åt sin passion för fiske, som i motsats
med andra ¯passioner¯, har den fördelen att vara importabel. De hade
fisk för eget behof, och kunde äfven föryttra hvarje år så mycket
insaltad, att man derigenom betäckte andra behofver. ¯Fyra raska
gossar¯, blefvo allt som de vexte till, föräldrarnes biträde. Den äldste
gick, emot sin mors önskan, in vid militären. Fadren önskade att han som
¯caput¯ för familjen, skulle hafva en titel. Sonen åter harmades öfver
att några af de sysslolösa, och öfvermodige grannarne benämnde hans
faders hus med: «fiskarfamiljen»; derföre antog ¯han¯ tjenst. Snart
fattade han tycke derför, och har likasom mången annan Finne, på denna
bana gjort heder åt sin nation.

Föregående sommar hade friherrinnan Perlkrans åter gjort ett besök på
Johanneshof. Majorskan hade då det nöjet, och företrädet framför R—ska
familjen, att se henne hos sig. Hon fann stället både trefligt och väl
odladt och nämnde sedan ofta majorskan som ett exempel för husmödrar. En
blick i framtiden visar oss Emma som en svärdotter, som träder i den
driftiga husmodrens fotspår.

Nu lemne vi dessa flygtiga bekantskaper för att draga kretsen närmare
omkring de handlande personerne i vårt lilla drama.

Hvar och en, vi läre känna under vandringen i lifvet, har dock gerna en
slags individualité, åtminstone en egen uppfattning af lifvet; sitt eget
sätt att behandla andra. På vårt öde kunna de blott sällan inverka, men
desto mera på vårt tänkesätt, vårt omdöme. För den reflekterande, äro
menniskorna äfvenså olika till sitt inre värde, som yttre utseende.


                               _Leonna._

                                          «Ach, om icke du skönheten såg
                                                    i lidandets stunder.
                                          Aldrig du skönheten sett.»
                                                        ¯Schiller.¯

Nu bedja vi läsaren följa oss till — kyrkbyn; det är en eftermiddag i
september, någon tid efter sedan vi gjorde våra visiter.
Befallningsmannens schäs står förespänd på gården. Sedan han är väl
borta, inträda vi i hans boning. Salsdörren står öppen till förstugan,
men vi se ingen; likväl höra vi bekanta röster; Hedda är åter hos sin
syster.

«Huru var det nu med Leonna?» frågade Marie. «Hvad har hon för sig?»
«Hon sofver», svarade Hedda. «Hon har eljest skrifvit både i går och i
dag. Det måste vara rörande epistlar, ty hennes ögon voro uppsvällda af
gråt, när jag förde upp hennes middag, som nästan står orörd ännu.»

Marie svarade icke. En välljudande barnröst frågade nu: «Hvad är detta
för ett kort, söta moster? Jag har frågat mamma, men hon svarar ej; hon
bara läser, och har varit ond på Malla hela dagen.» Det senare sade
barnet likväl i en slags hviskande ton. Hedda svarade som vanligt. «Det
är hjerterknekt, mitt lilla gull; och om du spår, betyder det en
fästman.»

«Hedda!» ropade Marie med sträng röst, «kan du icke lära flickan det som
är godt, så låt bli att prägla i henne sådana dumheter! hvartill ha de
gagnat dig sjelf?» —

Vi lemne systrarna att ordvexla, bäst de gitta, för att uppsöka Leonna,
som vi hört vara här; varsamt och tyst gå vi uppför trapporna för att ej
väcka henne, och se oss nu omkring i rummet. Läsaren känner ju
vindskammarn med utsigten åt planen. Det är sig likt och likväl så
olikt, man ser att det nu mera ständigt är bebodt. Några af de möbler,
som fordom sågos i hennes rum på Grönskog, äro nu här, dessutom en
skrifpulpet, som tillhört hennes far; klaffen är nedfälld, der ligger
ett sammanviket, men ännu oförsegladt bref. Genom det tunna postpappret
ser man de täta raderne, äfvensom spåren af fällda tårar.

Leonna slumrar på en låg hvilosäng; hvad hon är blek, månne det är den
svarta drägten som gör henne sådan? Ack nej, man ser tydligt, att
antingen sjukdom, eller hjertgripande sorg, kanske båda tillika, ändrat
hennes utseende och blekt kinden. Vacker är hon likväl alltid; i vårt
tycke kan hon nu till och med kallas ¯skön¯. Förut liknade hon en väl
tecknad, med lefvande färger målad kopia af ungdomsgudinnan, hvars späda
men behagligt rundade former, utmärkte helsa och lif. Smålöjet lekte på
dess läppar, skalken i dess öga. Små kärleksgudar tycktes leka i de
täcka groparne när hon log; och nu — — — — — tror man, att det är ett
mästerverk af den forngrekiska mejseln, der konstnären i alabaster
försinnligat ¯smärtan¯ hos en vek och skön själ, som förlorat det
dyrbaraste hon haft på jorden. — —

Den bleka kinden stöddes af venstra handen, hvars bländande hvithet och
afmagring var så mycket mera synlig, som den vida svarta klädningsärmen
nedsjunkit och blottade halfva armen. Den högra handen låg tryckt mot
hjertat, liksom för att hämma dess oroliga klappande. De långa mörka
ögonhåren glänste af nyss utgjutna tårar; en lindrig ryckning i de bleka
läpparna utvisade, att hon insomnat efter en stark sinnesrörelse.

Sof, sof, goda flicka, måtte sömnens hulda genius med sin valmodoft
bringa frid åt ditt hjerta, medan vi undersöka innehållet af det bref vi
omtalat:

      ¯Leonna¯ till ¯Ottilia¯.

«Först för några dagar sedan erhöll jag ditt bref, men ansåg mig för
svag att läsa det förut, ty vet, att jag varit sjuk, mycket sjuk. De
säga att jag haft blodstörtning. — Väl kände jag en stickande smärta i
mitt bröst jemte yrsel i mitt hufvud, och trodde mig äfven se blod under
de förvirrade fantasier, som följde den till förtviflan gränsande
smärtan att förlora min älskade far; sedan jag förut var sårad genom en
föregående förlust, och — — — men jag glömmer att du är helt och hållet
okunnig om hvad din stackars Leonna lidit, denna för henne olyckliga
sommar. — — «Olycklig?» Ja, för mig har det varit en pröfningens tid.
Gud gifve att jag måtte blifva bestående i hopp, kärlek och tro!

Öfvergifven af alla mina jordiska stöd, har jag blott dig att meddela
mig åt, och du är så långt borta. Likväl tyckte jag, när jag någon gång
slumrade, att du sväfvade omkring mig, jag kände fläkten af din
andedrägt, när du tillhviskade mig tröst och hopp, — vaknad ur min
dvala, var den vackra synen försvunnen och rummet tomt; eller kom min
svägerska och hennes syster, som gjorde mig frågor, eller
föreställningar, som i stället att trösta, upprefvo de ännu blödande
såren. — —

Förlåt denna klagan! mina tankar hålla sig jemnt vid det närvarande, då
jag först borde underrätta dig om det förflutna. — — —

Det bref jag skref i slutet af Maj, sade dig att allt var i ordning på
Löfsala, för att der mottaga min dyrbara moderliga vän, men jag fick
straxt efter ett bref från Emma Bärendorf; hon skref, att tanten, hvars
helsa, under denna vinter varit ombytlig, ej fått läkarens tillstånd att
resa så lång väg. Jag tror mig äfven hafva sagt, att hon för sin helsa,
kanhända äfven för Emmas skull, flyttade med första vinterföret till
Helsingfors.

Emmas bref uttryckte mycken oro; ty ehuru tanten ej beklagade sig, sågs
tydligt, huru hon med hvar dag blef mera kraftlös och affallen, och
gamla Anna hade märkt, huru hennes fru sökte i all tysthet ställa
allehanda i ordning, hvilket allt lät förmoda att hon anade sitt nära
slut.

«Hon har så ofta talat om dig dessa dagar», skref Emma. «Nu har jag på
hennes begäran skrifvit mamma till. Uppfyller hon tants önskan och
kommer hit, så afhemtar hon dig säkert, så framt hon nemligen är på
Johanneshof; hvarom icke, bör du öfvertala din pappa att han följer dig,
eller förskaffar dig säkert ressällskap hit; kom bara snart, derom ber
din bekymrade ¯Emma¯.»

Med hvilken längtan jag väntade fru Bärendorf, inser du lätt, ty pappa
kunde ej slita sig ifrån den nya tingsbyggningen, som han åtagit sig,
och som skulle vara färdig till hösten. Ändtligen kom hon, Jeanette var
med; hon brydde sig ingenting om tantens sjukdom, utan var bara
pickhågad att se staden, der hennes äldsta bror nu vistades. Han hade
sagt, att der var så muntert, att en teatertrupp var i staden, o. m. s.

Nog var tant Perlkrans affallen, men glädjen öfver vår ankomst lifvade
henne, och aldrig kunde jag ana den förlust som så snart träffade mig
och Emma. — —

Dagen efter vår ankomst skulle man fira «Freden;» redan tidigt om
morgonen voro stadens innevånare i rörelse. Det skulle bli stor parad,
med musik på torget, gudstjenst i kyrkan, der ¯Te Deum¯ skulle
sjungas. Stor middag på Rådhuset. Om aftonen skulle ett «frispektakel»
gifvas på theatern.

Gudstjensten var högtidlig, aldrig hade jag sett så mycket folk
tillsammans, läktarne hotade att falla ned. Ingen kunde med mera rörelse
och andakt instämma i lofsången: «O, Gud vi ¯lofva¯ Dig,» än jag. Kriget
med dess fasor var förbi, och Feodor lefver och skall återkomma! — Så
jublade otaliga glädjeröster inom mig; hvarje ord predikanten uttalade,
fann väg till mitt hjerta. Hans hänförande vältalighet lyfte själen på
trons och hoppets vingar upp till Den, som styrer länder och rikens
öden, för att föra dem och menniskorna till det föresätta målet. — —

Huru olika uppfattade ej de båda systrarne denna stund. Jag fällde
ymniga tårar, Jeanette kunde knappt låta bli att skratta när hon såg mig
så upprörd.

Unge Bärendorf hade förskaffat oss biljetter till spektaklet. Ehuru det
var ett för mig obekant och efterlängtadt nöje, ville jag likväl vara
hemma hos tant, ty jag erfor af hennes Anna, att hon varit mycket sämre,
medan vi voro i kyrkan, men tant tillät det alldeles icke; sade sig må
mycket bättre; hon vore endast matt och önskade ostörd hvila.

Efter aftal kom Bärendorf, med en af sina kamrater, för att afhemta oss.
Den förra höll sig så uteslutande vid min sida, att de som mötte oss,
ofelbart ansågo oss för ett förlofvadt par, efter de följde oss med
långa blickar.

Jag hade föreställt mig theaterhuset stort och vackert, men våra herrar
stannade framför en gammal, grå, förfallen lada nära Esbo tullport,
utanför hvilken en hop folk skockat sig; jag ämnade just fråga, hvad här
var på färde, när de bådo oss stiga in. Det var således Thalias tempel i
Helsingfors.

Vi hade våra platser på ländstolarne. Jag hade bett att få sitta emellan
fru Bärendorf och Emma; det var mig lofvadt, men frun hade arrangerat
så, att jag väl hade Emma till venster, men hennes bror till höger. Det
misshagade mig storligen; men vi hade kommit sent, och ett ombyte af
platser vore att väcka en allmän uppmärksamhet, sade hon; i detsamma
uppdrogs äfven ridån.

Från theatern hörde jag det så länge saknade tyska språket.

Det var en opera som gafs, «författad för tillfället,» sade Bärendorf.
Fredens gudinna, eller genius, nedkom ur en sky, bland landtfolk af
många nationer, alla i olika klädedrägt. Hon förkunnade fred öfver hela
Europa. — Bravorop och handklappningar genljödo rundt omkring mig. Bland
de första tyckte jag mig igenkänna en röst, som så många gånger kommit
mitt hjerta att klappa, vid kommandoropen under exercisen på vår stora
plan, i den fordna glada tiden. Ovilkorligt vände jag nu om mig och såg,
två bänkrader bakom oss, några officerare af högre rang, bland dem —
Feodor. Ja det var han. — Jag kan ännu icke tvifla derpå; väl något
förändrad, men hans drag äro för djupt intryckta i mitt minne.

¯Han¯ såg ej mig, och jag måste vända om hufvudet, ty den odrägligt
sjelfkäre Bärendorf, som satt på den sidan, trodde förmodligen att jag
velat se på honom, ty han lade sin arm på ryggstödet bakom mig och sade
mig några af sina vanliga plattheter.

Förspelet var slut, karlarne och äfven min påhängsne granne, stormade ut
i fria luften. Jag egde nu frihet att se mig om. Feodor var borta.

Jag fick Emma att byta plats, för att obehindradt kunna se ditåt, men
han återkom ej mer. — —

Sedan gaf man «Petter den tredjes lifkusk;» för mig var pjesen utan
intresse, mina tankar voro på annat håll.

När nu de andra, sedan de kommit hem, pratade om hvad de sett både utan
och innan för scenen, var jag tyst och förstämd, ett mål för Jeanettes
skämt och sarkasmer. Jag lyssnade blott om någon skulle tala om Feodor,
men hvem kände honom här? O, om jag fått visa honom för min
vördnadsvärde vän! — — — — Dagen derpå deltog jag ifrigt i de andras
promenader kring stadens gator och trädgårdar, sprang hemma i kapp med
Jeanette till fönstren, blott någon militär af hans hållning gick förbi
— men allt förgäfves.

Hade vår förbindelse stått på samma punkt som förut, hade detta varit
högst obetänksamt handladt, men nu hade jag min goda fars bifall. Du vet
att jag för honom upptäckt allt; då det var mig omöjligt att dölja den
oro som pressade mitt hjerta, då jag med säkerhet visste att Feodor
varit med i striden mot fransoserne vid deras utdrifvande från Moskwa,
äfvensom sedermera vid Beresina. När jag sedan genom din goda man fick
säker underrättelse, att han lefde och, utom tvenne lindriga blessurer,
genomgått dessa eldprof, och då var med på segertåget till Paris, var
pappas glädje nästan lika stor som min egen, och han lofvade med öppna
armar emottaga honom som sin son.

Om några dagar skulle fru Bärendorf fara hem. Hvad skulle jag göra? En
bestämd aning sade mig, att han försvunnit härifrån för att fara till
mig, men här qvarhölls jag af pligt och erkänsla. Jag förtrodde mig nu
som alltid till min andra mor, för att låta henne bestämma mitt
handlingssätt, sedan jag öfvertygat henne, att jag ej misstagit mig om
personen. Se här hennes ord: — «Det vore illa af mig att afhålla dig
från att träffa den, som har din fars bifall, men besinna sjelf mitt
barn, hvad verlden — och verld kalla vi ju de menniskor som omgifva oss
— hvad de skulle tänka och säga, om du genast vände hem, utan att kunna
uppgifva något skäl derför, när de veta, att du ärnat blifva hos mig en
tid. Har din Feodor rest för att se dig, träffar han ju din far, och får
genom honom veta hvar du vistas, och då erhåller du snart antingen bref,
eller ett besök af honom sjelf. Huru välkommen skall han icke blifva, om
jag finner honom värdig min Leonna! och jag, innan min svaga lifstråd
brister, får lägga ditt öde i en redlig mans hand.»

Jag blef qvar, lycklig att vara så älskad af henne.

I anledning af freden tillställdes också en bal. Vi blefvo alla bjudna,
men hvarken Emma eller jag läto öfvertala oss att lemna den kära
sjuklingen. Jag ådrog mig derigenom lagmanskans stora missnöje. Hon
syntes ega ett eget intresse att bland fremmande menniskor visa mig i
sällskap med sonen. Nog måtte hon hafva både sett och hört, att han
aldrig kan blifva mig annat än likgiltig; ty jag har aldrig sökt dölja
detta.

Dagen före balen, medan frun och Jeanette snodde omkring i bodarna,
besökte sömmerskan m. m., öfverfölls tant af en grym nerfkramp; «detta
är tredje gången,» sade Anna, «men så häftig och långvarig var den ej
förut.» Den efterträddes af sådan kraftlöshet, att hon ej förmådde tala
på halfva dagen; ögonen voro vältaliga ändå.

Dagen derpå syntes tant vara bättre, och damerna gingo på sin kära bal.
När de voro borta, kallade hon mig och Emma till sig, tackade oss för
vår barnsliga kärlek och tillgifvenhet, anbefallte Emma åt min vänskap,
talade sedan om den glädje, hon erfor att snart komma till Allfadrens
boning och der träffa de sina. Derpå föll hon i en djup och välgörande
slummer och vaknade först, när midnatten var förbi. «Gå och lägg er
barn,» sade hon. «Gud låter mig nog ännu en gång se solen.» Men vi
väntade tills lagmanskan kom från balen. Hon ville nu vara hos sin tant,
och jag lutade mig på en soffa i nästa rum med beslut att icke somna,
men gjorde det ändå. Jag vaknade af ett sakta vidrörande. Det var fru
Bärendorf med förgråtna ögon. Hon gaf mig ett tecken att följa sig. Den
döende låg stilla med sammanknäppta händer, läpparne rördes sakta, men
intet ljud hördes. Ännu en gång såg hon sig omkring, hennes sista ännu
vältalande blick fick jag, som höll den gråtande Emma i mina armar.
Efter ett djupt andetag var det slut. Anna gick då och tillslöt sakta
sin matmors ögon. Det var den aflidnas egen önskan. Anna hade tjenat hos
henne nära trettio år. — —

I vinter skall hennes lik föras till Bärendorfska familjegrafven vid vår
kyrka; om jag lefver får jag gjuta tacksamhetens tårar på hennes stoft!

                  *       *       *       *       *

Fjorton dagar hade jag varit borta, och min far häpnade öfver mitt
förändrade utseende. Ändå lifvades jag af hoppet om ett återseende, som
väl ej kunde utplåna min saknad, mitt minne af henne jag begret, men
mildra smärtan och skänka ett nytt ljuft hopp.

Pappa måste för sitt byggnadsarbete vara i kyrkbyn, och tyckte att äfven
jag här, genom förströelse skulle mildra sorgen. Jag åter längtade till
mitt lugna, sköna Grönskog. Men huru få någon underrättelse om Feodor?
Min far nämnde honom icke; från tidigt om morgonen till sent om qvällen
upptagen med sitt arbetsfolk, såg jag honom blott vid bordet och då voro
så många närvarande. Hedda, som efter fadrens död varit hos sin syster,
och den för sin språksamhet bekanta fru Snabbeck, som redan kom dit
innan jag reste till Helsingfors. Jag fick således ej vara en stund
allena med pappa.

Fredagen reste jag ensam hem till Grönskog, och pappa lofvade komma
andra aftonen och dröja öfver söndagen.

Fortsättning:

Sedan jag användt gårdagen att skrifva hvad du nu har läst, var jag
trött både till kropp och själ; att jag i natt fick sofva, det har gjort
mig godt, och jag vill nu ge dig en fortsättning, hvartill jag behöfver
all min styrka.

Ingen fremmande hade varit på =Grönskog= under den tid jag varit borta.

Pappa kom, men han visste ingenting om Feodor. «Du måste ha misstagit
dig,» sade han; «om Feodor inträffat under de två dagar jag och Petter
reste till Lovisa, hade han väl afvaktat min återkomst, eller snarare
sökt mig här på Grönskog, ty icke tror jag att han så gerna ville straxt
träffa Petter. Antingen har du således sett rasande, min flicka, eller
ock kunna vi vänta honom en af dagarna, hvem vet hvad han haft i
tjensteväg att uträtta i en annan del af Finland, innan han kunde komma
hit till oss.»

Detta föreföll mig äfven ganska sannolikt, emedan jag sett honom i
Helsingfors.

Söndagen egnade pappa helt och hållet åt mig. Aldrig hade jag så insett
hans kärlek, eller så erkännt hans verkeligen goda hjerta, som under
denna för mig oförgätliga dag. Den gjorde hans minne för mig mera
dyrbart än alla de förflutna åren. Han talade mycket om min framtid, och
önskade, att Feodor ville lägga in om afsked, på det jag ej skulle lemna
fädernehuset, åtminstone medan han sjelf lefde.

«Hvad har jag för glädje och tröst på min ålderdom, om jag mister dig,»
sade han. «Du har alltid varit mig en god kärleksfull dotter, och du har
likväl att tacka mig för så litet. Jag vet ej huru det kommer sig, men
jag har på en tid sett mycket i ett helt annat ljus än förr. Kanske jag,
som far, bort handla helt annorlunda. Det var Guds försyn, som förde
friherrinnan hit för din skull, det inser jag nog. Välsignelse öfver
hennes stoft!» — —

«Af Petter har jag aldrig haft någon glädje, och i hans hus finnes ingen
trefnad. Jag tror väl icke, att någonsin en öppen träta ägt rum emellan
båda makarna, men förhållandet dem emellan är icke godt. Petters lynne
inom hus är icke häftigt; han går der och tiger, tills han bryter ut i
stickord, öfver allt ting. Marie har nästan samma lynne, ty hon tiger
också, hvilket visst mången gång är bra, men jag har ännu aldrig hört
henne yttra ett godt, kärleksfullt ord, för att mildra hans lynne. Det
är något, som hvarje hustru likväl borde göra. — Marie aflägsnar sig,
och när man ändteligen får se henne igen, har hon alltid gråtit, och det
har jag ofta sett verka obehagligt på honom.»

«Marie och systern dra också icke jemnt. Stackars den lilla flickan, som
skall vexa upp bland dessa stridiga elementer.» — —

Så hade jag ännu aldrig hört pappa resonera. Han sade mig nu också, att
han vid afskedet lofvat Feodor, att icke göra min framtid beroende af
Petters godtycke. «Derföre önskar jag, att den raske gossen snart ville
komma» yttrade han. Sedan tillade han liksom en plötslig tanke fallit
honom in: «kanske det vore bäst» — — men afbröt meningen hastigt, steg
upp, tog sin hatt, och frågade, om jag hade lust att komma med på en
promenad kring ägorna.

Tidigt om måndagsmorgonen for han åter bort. Hans fot beträdde aldrig
mer Grönskogs ägor. Tre dagar derefter blef jag efterskickad. O gud,
mitt hjerta vill ännu brista vid minnet af den syn, som mötte mig — —
min far, min gode far, hade aftonen förut blifvit illa sårad i hufvudet
af en från timren nedfallen bila. — —

Så snart han genom den i kyrkbyn lyckligtvis tillhandsvarande
fältskärens skicklighet, återfått sansningen, hade han låtit pastorn
uppsätta sin yttersta vilja. Brukspatron Brandén, biträdd af Petter,
vore mina förmyndare, men ingendera hade makt att öfvertala, långt
mindre att tvinga mig till något giftermål, eller neka mig det jag sjelf
fann passande, så framt detta hade pastorns bifall, ty åt honom ensamt
hade pappa förtrott min kärlek till Feodor. — — O gud, huru rikt på
kärlek var icke hans fadershjerta, som under sina svåra plågor — ty
äfven hans ena ben hade i fallet blifvit svårt skadadt mot en hvass sten
— då han kunde med sådan omtanka sörja för min framtid! Sedan jag kom,
hade han likväl föga redighet, men mig igenkände han dock alltid! Så
länge det hos honom syntes en gnista af lif, uppehölls jag af den
barnsliga kärlekens styrka, men då han drog det sista rosslande
andedraget, var det förbi med mig.

Riktigt medvetande erhöll jag först fyra veckor derefter.

Min bror har jag icke sett sedan dess, och Marie kommer nu mera sällan
upp till mig. Under min sjukdom har hon dock visat mig omvårdnad, hon
och Hedda ha turat om med att vaka. Jag saknade och saknar ännu mycket
min beskedliga och ömsinta fru Palman; man säger att hon varit nödsakad
att resa till sin hemort, men hvarföre, känner jag icke.» — — —

Härmed sluta vi ¯Leonnas¯ långa bref.

                  *       *       *       *       *

Efter två månader voro de i bästa ordning hållna affärerna i sterbhuset
utredda.

Grönskog var Leonnas efter mormodren, men hennes far hade gjort stora
förbättringar; denna tillökning i inkomster skulle gå bort, men då hans
enskilta förmögenhet äfven skulle delas emellan henne och Petter, kunde
hon lösa ut hans del i Grönskog, som nu skulle arrenderas bort. Hon
kunde tills vidare bo hos sin bror, der hon skulle betala för sig.

Brandén, hvars affärer voro på dåliga fötter — en sak som Nordenskans
icke kände — lemnade ifrån sig bruksrörelsen på vissa år, och öfvertog
sjelf arrendet på Grönskog, straxt sedan bouppteckningen var gjord, (som
Petter högeligen påskyndade).

Den stackars gumman Palman, gret bittra tårar när hon måste lemna sin
goda, trefliga befattning, och ej fick vårda sin sjuka älskling.

Återställd till helsan, var det likväl förbi med Leonnas alltid så glada
lynne. Hon lefde som en fånge i brodrens hus. Hedda sökte väl på sitt
sätt att muntra upp henne; huru hon lyckades, få vi se i det som följer.

                  *       *       *       *       *

Några dagar efter sedan hon skrifvit ofvanstående bref till Ottilia, och
bortskickat det; njöt hon af det sorgliga nöjet att läsa igenom de bref,
hon tidtals fått af sin aflidna, moderliga vän, och bittra tårar öfver
hennes förlust vätte dem, när Hedda kom in till henne. Leonna samlade
ihop sina papper och lade dem tillbaka i schatullet.

«Sitter du åter här och grubblar öfver sådant, som icke mera kan
hjelpas?» yttrade Hedda och lutade sig efter ett på golfvet nedfallet, i
trekant viket papper: «menar du jag icke känner igen Schalinskys små
«biljeduser?» Visserligen var det stor skada, att den raska, hyggliga
gossen skulle blifva ihjelskjuten, och jag gret riktigt på dina vägnar,
när jag fick veta att han var död; men aldrig trodde jag, att du skulle
sörja honom så länge! Du som är vacker och rik till, har väl aldrig
kunnat vara utan fästmänner. För en tid sedan sade man alldeles
förvisst, att du var förlofvad med unga Bärendorf, men icke ser det nu
så ut.»

«Hvad skola då andra, fattiga flickor ta sig till, som mista sina
fästmänner,» fortfor hon, när Leonna icke svarade något; «tror du icke
att jag har långt större orsak att sörja än du, Leonna? Jag var riktigt
med ring förlofvad med Mollberg, och om han icke varit nödsakad att
rymma bort för skuld, hade jag om några veckor varit hans hustru.»

«Efter min öfvertygelse var det mera lyckligt, att det giftermålet icke
blef af,» anmärkte Leonna. «Tänk, om han sedan lemnat dig i fattigdom
med ett mindre hedradt namn efter sig!»

«Jag hade emellertid varit gift, och mycket hade varit annorlunda än det
nu är.» En sällsam sinnesrörelse spordes i Heddas röst och anletsdrag.

Med deltagande frågade Leonna hvad det var, som så upprörde henne; Hedda
syntes några ögonblick strida med sig sjelf, sedan sade hon:

«Jag ville blott säga, att det finnes mången, som är olyckligare än du,
kära Leonna, och som ändå söker kasta bort sorgen. Jag skall tala om för
dig hvad som händt en af mina bekanta, så får du döma sjelf.»

Hon fortfor: «Denna bekanta hade länge tyckt om löjtnant Feodor
Karlowitsch, som du väl kommer ihåg, och var öfvertygad, att han på sin
sida äfven tyckte om henne, fast han icke precist sagt det! Men hon såg,
att han alltid sökte hennes sällskap — nå väl, nyss innan han for bort
härifrån, träffades de allena — den stackars flickan blef olycklig — och
nu har hon ej hört af honom på många år.» — — —

Nästan utan andedrägt hade Leonna åhört detta. «Karlowitsch, säger du?
Feodor Karlowitsch? Icke rådde han derföre att hon tyckte om honom, när
han icke besvarade hennes kärlek?»

«Han måste likväl hafva gjort det,» svarade Hedda med ett fult skratt åt
den andras enfald, «eftersom han blef far till hennes barn!»

«Det är en afskyvärd osanning,» utbrast Leonna högt rodnande. «Huru har
du låtit inbilla dig sådant?»

«Det är dagsens sanning! och jag kan nämna dig den stackars flickans
namn, om du lofvar att aldrig tala om det.» Leonna såg på henne
tviflande, men teg.

Hedda syntes besinna sig litet, och fortfor sedan:

«Du känner ju Lotta Ström? du har sett henne hos oss. Det är hon, och
hennes olycka skedde samma afton som dansen var hos Ingeniör A—s och du
så hufvudstupa måste fara till din sjuka mamma. Men för allt i verlden,
sötaste, bästa Leonna! tala aldrig om det för någon menniska. Jag blefve
olycklig då.» — —

Leonna kunde ej fatta, ej föreställa sig detta som en möjlighet. Hon
stirrade blott på Hedda, med handen tryckt mot det våldsamt klappande
hjertat; sluteligen fick hon luft: — «men barnet? sade du icke att hon
hade ett barn?!»

«Jo, visst sade jag det, och för att öfvertyga dig om sanningen, vill
jag äfven säga, att du många gånger, både kysst och smekt detta barn —
med ett ord det är lilla Amalia.»

«Goda Hedda, du förvillar dig och talar gåtor på gåtor! Huru skulle
Petter antagit sig Feodors barn!!» Leonna var numera öfvertygad, att
Hedda antingen rent af yrade, eller på ett plumpt sätt ville roa sig på
hennes bekostnad.

«Petter vet ingalunda annat än att flickan är hans egen, försäkrade
Hedda. Äfven Marie känner icke, hvem som är barnets fader. Du skall
likväl icke tro, att Marie gör det af medlidande för modren!» fortfor
hon ifrigt. «Skulle ej hennes egen fördel varit med i spelet, hade hon
nog låtit blifva alltihop. Hon som ej låtsar tro några spådomar, trodde
dock gumman, som skötte henne, att hon ej skulle få flera arfvingar, och
som hennes eget barn var svagt och dog, under det Petter var borta,
föreslog gumman att skaffa henne ett annat barn i stället, som ingen
någonsin skulle fråga efter. Detta var en rask flicka och endast
obetydligt äldre, ombytet gjordes utan att någon i huset märkte det.» —
—

Leonna hade ju sjelf anmärkt barnets förändrade utseende; en skymt af
sanning låg således i det Hedda sagt.

«Än Lottas föräldrar?» frågade hon darrande.

«De hade ingen aning om någonting. Så snart Lotta märkte, huru det stod
till, reste hon hemifrån. Föräldrarna trodde henne vara långt borta, när
hon uppehöll sig i all tysthet hos «Mickola mor» här i kyrkbyn.

«Stackars föräldrar! men hvart gjorde Marie af sitt barn som dog?»

«På kyrkgården finnes ju rum tillräckligt;» svarade Hedda med en
lättsinnighet, som kom Leonna att rysa. «Utom dess var ju grafven öppen
för din mamma som bisattes i de samma dagarna; allt gick således
lyckligt för sig och den lilla kom i ¯familjegrafven¯ till.»

Utan att besvara Heddas sista anmärkning, satt Leonna försänkt i dystra
tankar; sluteligen sade hon: «om detta allt är sanning, och ej en
historia uppfunnen af någon elak menniska, då har Marie, efter mitt
begrepp, handlat högst orätt. Hon drefs väl dertill af medömkan för
modren och isynnerhet för det arma barnet, men hon bedrager ju sin man,
och står i en falsk ställning till — — Här afbröts hon af Hedda, som
ifrigt försäkrade, att Marie hvarken brydde sig om den ena, eller den
andra, utan gjort det af egennytta och högmod.

«Du gör henne orätt, Hedda! det är omöjligt.»

«Du skall få höra, att det är möjligt,» försäkrade Hedda. «Har hon ingen
arfvinge efter sin man, går hon miste om hans förmögenhet, i fall han
dör förut. ¯Det var egennyttan¯. För det andra kommer flickan att heta
fröken; ¯det är högmodet¯.»

«Huru kan du tänka så dåligt om någon, och isynnerhet om din egen
syster» sade Leonna förebrående. Derefter föll hon i så djupa tankar,
att hon ej hörde Heddas försvar; sluteligen frågade hon häftigt: «men
huru vet du allt detta? Huru känner du att Feodor är» — — I detsamma
skramlade det på dörrlåset. Hedda lade fingret på munnen, till tecken af
tystnad, och gick för att släppa in lilla Amalia, som kom för att helsa
god morgon på «tant Lona.»

«Om du icke tror mig, så se huru flickan liknar sin far,» sade Hedda, i
det hon ledde fram barnet.

«Farfar sa', att lilla Malla hade tant Lonas ögon» sade barnet
oskyldigt.

Leonna utbröt i tårar, tryckte flickan till sitt bröst, och sade
högtidligt, med djup känsla: «Ja, saliga ande af min älskade fader, du,
som säkert från din himmel, som nu är din boning, skådar ned på oss i
detta ögonblick — jag vill uppfylla en af dina sista önskningar här på
jorden, och vara en mor för detta barn, som du så mycket höll af. Dess
föräldrar må vara hvilka som helst.» — —

Knappt hade hon uttalat dessa ord, förrän Hedda nästan konvulsiviskt
omfattade henne och barnet, tryckte en brännande kyss på Leonnas hals,
och störtade högt gråtande ur rummet.

«Hvad felas moster, lilla tant?» frågade barnet; «så der gör hon åt mig
också, och får då bannor af mamma.»

Leonna svarade blott genom kyssar och smekningar, och betraktade henne
vemodigt. Hedda har likväl rätt deruti att barnet liknar honom, tänkte
hon, det är hans lockiga hår, hans höga panna, hans näsa. — Hon ihågkom
Maries missnöje vid hennes anmärkning om det nyfödda barnets hastiga
förändring; detta syntes bekräfta hvad Hedda sagt; äfvensom den
påtagliga, kalla känsla, som röjde sig hos Marie i anseende till barnet,
så ofta förvånat och sårat Leonnas känslofulla hjerta.

Hedda undvek sedermera att träffa Leonna ensam; om få dagar reste hon
till Hertola. Aldrig omrörde Leonna denna sak för Ottilia; men i den
minnesbok hon höll, skref hon följande tankar och reflexioner:

— Hedda har rätt, hvilka förluster jag lidit, hvilka smärtande känslor
stundom bestorma mitt hjerta, är jag jemförelsevis mycket lycklig mot
barnets olyckliga moder. Ej för millioner ville jag byta minnen med
henne. —

— Med vett och vilja har jag aldrig gjort mina föräldrar någon sorglig
stund, och kan således med längtan och glädje motse deras möte i en
bättre verld.

— Jag egde väl icke för mamma denna innerliga kärlek, som bör vara
bandet emellan barn och föräldrar. Men Gud, och säkert numera äfven hon,
känner huru ofta mitt unga hjerta hade velat öppna sig för henne, men
det slöt sig alltid för hennes synbara likgiltighet. —

— Nu inser jag, att hon jemförd med — många andra var god, utan all
falskhet och förställning. Hennes liknöjdhet, eller snarare brist på
uppfattning af det, jag ansåg ädelt och godt, voro följder af en
vanvårdad uppfostran. — —

— När vi åter träffas, äro vi båda förädlade och förenade genom en
¯tro¯, en ¯kärlek¯, ett ¯hopp¯!

— Den arma Lotta! huru eländig är icke hon! Huru mycken förställning,
hyckleri och huru många osanningar, har det väl icke kostat henne att
för föräldrar och syskon dölja sitt fel och dess följder — och om detta
går an här i tiden, huru går det, der allting uppenbaras.

— Huru kan hon äfven här slå upp sina ögon mot andra oskyldigas blickar?
Hvar dölja sig för den Allestädes Närvarande?

Hvarje skämt, hvarje framkastadt ord af hennes omgifning, måste ju vara
henne en förebråelse! Huru skall hon tänka på sitt barn, som hon lemnat
i fremmande händer? Huru en gång möta dess blick — inför Gud? —

— Hon har ej en enda stödjepunkt att luta sig till, o den arma! Kan hon
tänka på fadren till sitt barn, utan att sjunka ned af blygsel?! — —

— Sade icke Hedda, att ¯han¯ aldrig talt med Lotta om kärlek; hvad var
det då, som kom dem att glömma heder och anständighet? ¯Sinnlighet¯! ha,
nu förstår jag detta ords mening, för hvilket jag alltid haft en slags
afsky — Men så måste det varit, ty Feodor älskade henne icke, derpå är
jag säker. Han ångrade sig, fördömde sig sjelf. — Nu har jag äfven
nyckeln till hans gåtfulla bref; han skref det ju dagen efter den
olyckliga aftonen. —

— Feodor! Huru skola vi mötas? Du är den brottslige och likväl känner
jag, att det blir jag, som skall blygas inför dig. — Den oskyldiga kan
således äfven med rodnad nedslå blicken, blott af medvetande om något
som är orätt. —

                  *       *       *       *       *

Så skref, så tänkte Leonna; så tänka hundrade af hennes kön, men tusende
deremot gifvas, som trampa blygsamhet och sedolära under sina fötter och
likväl se de menniskor dristigt i ansigtet, och förhäfva sig med
stolthet öfver dem. De döfva samvetets röst med falska förespeglingar,
och tro att ¯ett namn¯, eller en ¯högre ståndpunkt¯ i lifvet berättigar
dem till att lefva huru de vilja. Andra åter tänka: detta har händt
andra före mig, och jag blir ingalunda den sista.

Men vi älska att tro, det de likväl hafva stunder, då de gerna utbytte
sin inbillade herrlighet, sin skenbara lycka, mot ett rent samvetes
vittnesbörd.

                  *       *       *       *       *

Långsamt försvinna sorgens dagar, men korn efter korn rinner sanden i
tidens timglas, som, innan vi veta ordet af, måste vändas om.

Leonna hade här icke mål för sin verksamhet; och kände alltför väl att
detta är mera förstörande för både själ och kropp, än en sjukdom. Hon
erböd Marie sitt biträde i hushållet, men anbudet togs icke emot. Hon
begärde arbete, men äfven derpå fick hon ett nekande svar. Hösten gjorde
längre promenader omöjliga, här var hon följd af nyfikna blickar —
kyrkbyn hade i det närmaste erhållit utseende af en liten stad, ty flere
slags menniskor hade der slagit ned sina bopålar. — O huru saknade hon
ej sitt lugna, trefliga Grönskog! — Hennes gång sträckte sig således
blott till kyrkogården; det föreföll henne mången gång, som äfven Feodor
der slumrat den eviga sömnen.

Emma Bärendorf och hon vexlade någon gång bref, när der gick bud, men
detta upphörde omsider, när modren erhöll ett bestämdt afslag på sitt
enträgna frieri för sonen.

Först i December erhöll Leonna bref från Ottilia, som svar på det hon
sjelf skref i September. Orsaken till detta för Leonna grymma dröjsmål
var, att hennes bref, inneslutet under Majorens kuvert, ankommit på en
tid, då hans fru dageligen väntade sin nedkomst. Det svarta lacket,
jemte tydliga spår af tårar, sade honom, att brefvet innehöll bedröfliga
nyheter; skäl nog för en älskande man, att ej lemna fram det, under så
kritiska förhållanden. Hon skulle få det, när all fara var förbi, men
han uppsköt det dag från dag, till dess han såg, att hennes oroliga
väntan efter bref från Leonna var lika skadlig.

Ottilias bref andades innerligt deltagande; hon beklagade att
omständigheterna nu förbjödo henne hasta till sin vän; likväl hoppades
hon, att nästa sommar se denna önskan uppfylld.

Majorens sista bref från Feodor var dateradt dagen efter drabbningen
vid Leipzig den 6:te Oktober förlidet år; men på officiel väg hade han
under sommaren erfarit att Feodor, straxt efter passagen öfver
Rhen-strömmen den 23 December, begärt och erhållit ett års
tjenstledighet för att återställa sin helsa......... äfvensom «för
enskilta familjeangelägenheter, som fordrade hans personliga närvaro.»
Majoren hade ej föreställt sig annat, än att det var för att resa till
sin fästmö, och hade derföre ej velat förekomma en angenäm
öfverraskning. Nu lofvade han uppbjuda allt för att skaffa henne säkra
underrättelser.

Utan tvifvel önska våra läsare äfven veta, hvarföre Feodor ej låtit höra
af sig och vi lemna fördenskull fragmenter ur de bref till Alexander,
som datera sig efter hans sista skrifvelse till Ivanoff.

— «Du kallar mig, «¯krigets, lyckans¯ och ¯kärlekens¯ skötebarn» och du
har rätt, åtminstone i de tvenne första fallen. Det öfverstiger mina
djerfvaste förhoppningar att vid trettiotvå år innehafva
öfverstelöjtnants grad, och hafva mottagit så många utmärkelser af min
höge Kejsares nåd, ännu mera: att se mig i besittning af en solid
förmögenhet, som, när jag tar afsked ur tjensten, tryggar mig och alla
de minas återstående dagar, om jag äfven icke erhåller något med min
tillkommande maka.

Du skall veta att jag är ende arfvingen till ett herregods, i den af
historien och skalder omtalta och besjungna sagorikaste nejd — ty huru
många minnen fästa sig icke vid ¯Rhenflodens¯ stränder!

Af mitt förra bref känner du den entusiasm, som allestädes mottog och
ledsagade oss genom Tyskland; de sjuke och sårade vårdades af
hjelpsamma, — ja ofta af sköna händer.

Sluteligen måste äfven jag duka under för utståndna mödor, och de af mig
för ringa ansedda blessyrer, dem jag någorlunda vårdslösat. Ett
feberanfall tvingade mig att stanna på denna sida om Rhen, under det
kamraterna framtågade mot Paris. Hos ett beskedligt landtfolk vårdades
jag af en läkare från det närbelägna —g. En dag, sedan febern ändteligen
gifvit vika, och endast efterlemnat en stark maktlöshet, kom min doktor
med anmodan från den gamla adelsmannen, under hvars herravälde detta
lilla ställe hörde. Då denne hört, att jag var så tillfrisknad, att jag
utan fara kunde transporteras med en bärstol, önskade han, att jag ville
tillbringa den återstående tiden på ¯slottet¯ — såsom det här benämnes —
sjelf vore han för gammal att komma till mig, och gerna ville han lära
känna en af landets befriare, o. s. v.

                  *       *       *       *       *

Slottets ägare var icke allenast en gammal man, tryckt af årens börda,
utan äfven af sorgens; sina tvenne tappre söner hade han förlorat i
befrielsekriget, och var nu ensam och öfvergifven, «ensam i ett för
honom fremmande slägte» enligt hans eget yttrande. Efter några dagar var
jag i stånd att gå omkring och bese rummen, och deras märkvärdigheter. —
— — —

«Ni har ännu ej sett min helgedom,» sade gubben en dag, och förde mig in
i ett kabinett, innanför hans sängkammare. Der visade han mig porträtten
af sina båda söner, aftagna i helt unga år; emellan dessa hängde
familjens stamtafla. —

Ibland de der förekommande namnen igenkände jag några, med hvilka jag
hört mina föräldrar vara i skyldskap; då först erfor den gamle mitt
familjenamn, som han väl icke efterfrågat (likväl trodde jag att han
hört det af läkaren). Titeln och «Sie» göra här namnet umbärligt. — Det
kom då i dagsljuset att han var min aflidne faders morbror. Godset hade
han i arf efter sin hustru. Hennes far, såsom utan manliga arfvingar,
hade, enligt det här antagna bruket, lemnat honom sitt namn.

Af sin syster, som af ödet blifvit förd till en helt annan ort, hade han
ej hört något på många år. Hon var redan död, när han erfor, att hon
varit gift med en Harlinghausen, att deras son ingått i rysk tjenst;
dervid blef det, tills han nu sjelf barnlös, utan någon närskyld, ofta
fallit på den tanken att det kanhända ännu fanns någon, den han kunde
anse som anförvandt.

                  *       *       *       *       *

Om få dagar var ett testamente uppsatt i laga form till min fördel. Den
gamle sökte öfvertala mig att ingå gifte med någon af den närboende
adelns döttrar. Men jag sade, att jag redan ingått en förbindelse med en
flicka i Finland. Han runkade väl smått på sitt gamla hufvud, men var
för mycket man på sina egna ord, för att icke finna, att jag borde stå
vid mina.

Med permission på ett år, ilar jag på hoppets och kärlekens vingar till
min finska flicka, men hvem går i borgen, att hon ännu älskar mig? En
sådan flicka har säkert haft många tillbedjare. Det är en hård
probersten att vara skild i fyra år från en älskare, med hvilken hon
hvarken är bunden genom föräldrarnas bifall eller annat vårdtecken — ty
säga hvad man vill, så är den enklaste ring ett magiskt band, som
slingrar sig omkring en flickas hjerta — af mig har hon ingenting.

Jag bör vara billig, äfven rättvis. Älskar Leonna mig ännu, så är jag
den lyckligaste under solen; men skulle hon fäst sig vid en annan, eller
är hon mig trogen endast för sitt gifna löftes skull, och tycker mera om
en annan, då älskar jag henne för mycket att vara egoist; hennes lugn
och lycka skulle då tillintetgöras af mig.

När jag anländt till Finland, får du åter höra af mig.» — — —

                  *       *       *       *       *

      ¯Andra brefvet.¯

                                                Helsingfors i Juni 1814.

— «Jag hitkom i går sjövägen från Hamburg. Jag besökte der min mor, som
bor med sin syster på en liten villa nära Altona; deras stilla indragna
lefnad har skyddat dem för mången fara i den nyss förflutna oroliga
tiden.

Jag ville njuta af hennes öfverraskning, och berättade henne den lycka,
som händt mig, men det var likasom om hon fruktade för den flygtiga
gudinnans gåfvor. «Mången har lik dig med snabba steg gått uppför ärans
och lyckans branter,» sade hon, «men nedstörtat till sitt förra intet.
Derpå finnas högt uppsatta exempel.» — —

                  *       *       *       *       *

Här i H:fors tog jag logis på Rådhuskällaren; den oformligt feta
värdinnan förde mig i ett rum innanför biljardsalen, med försäkran att
alla andra voro upptagna, för högtidligheten andra dagen. ¯Freden¯
skulle nu här firas och jag beslöt att dröja öfver en dag.

Jag skickade till Kommendanten, major K*, för att anmäla min ankomst och
satte mig att anteckna något i min dagbok. Dörren till yttre rummet stod
halföppen, der var ingen när jag kom, men snart inträdde några unga
officerare, likväl så att jag icke kunde se, men väl höra dem; antingen
voro de okunnige eller likgiltige, om någon var i andra rummet.

På markörens förfrågan om de behagade spela, eller reqvirera något, sade
en af dem att de väntade på löjtnant Bärendorf, som bjudit dem dit.
Kyparen gick.

«Bärendorf skall ju vänta hit sin fästmö,» yttrade en.

«Så säger han åtminstone sjelf,» svarade en annan skrattande.

«Är det alldeles afgjordt redan?» frågade första rösten.

«Ännu icke,» svarade en tredje. «Det skall efter hvad han säger, afgöras
hos en gammal härboende friherrinna (en slägtinge till hans far), för
hvilken flickan har mycket förtroende. Hon kommer hit i sällskap med
hans mor och syster. Frieriet har varat i några år, men fästmannen har
ju hittills endast varit underlöjtnant, och fadren lär icke vilja ut med
hemgiften, det är en rik flicka.»

Deras samtal afbröts genom ankomsten af en, som de andra kallade
Bärendorf. På vännernas skämtsamma frågor, svarade han, att hvarken hans
mor eller fästmö ännu vore komna, men väntades hvarje ögonblick.

Nu kom min betjent tillbaka, jemte en ordonans, som inbjöd mig på thé
till Kommendanten. När jag gick genom yttre rummet, hade de unga
männerna grupperat sig omkring biljarden, och jag visste ej hvem, som
var fästmannen; och hvad angick det mig? Likväl hänför jag allt hvad jag
hör och ser på min kärlek; är det aning eller vidskepelse, som kommer
mitt hjerta att klappa af oro? Ju närmare jag nalkas målet för min resa,
desto lifligare målar kärleken hennes bild, men det är liksom en mörk
skugga ibland bortskymde den. — —

Du ser, käre Alexander, att den som ej fruktat döden på slagfältet, kan
blifva rädd för hjernspöken. — —

Jag bevistade paraden, afhörde Te Deum i stadens kyrka, var en gäst vid
den stora middagen som gafs; och har nu beställt hästar till klockan
half nio i afton, ty först vill jag se en liten tillfällighetspjes, som
gifves af ett tyskt teatersällskap. Direktören och författaren i en
person, träffade jag hos Kommendanten, och igenkände uti honom den i
Dorpat så omtyckte aktören Gappmeyer. Han syntes äfven der vara en ofta
sedd och välkommen gäst.

Nu får du ej höra af mig förrän mitt öde är afgjordt.

                  *       *       *       *       *

Fortsättning: — «Aningar äro ej alltid ammsagor, för mig ha de öfvergått
i verklighet. Jag trodde mig vara beredd på motgång, men Leonnas förlust
har djupt skakat min själ. — — Men är det då ovedersäglig visshet? Min
mellankomst skulle kanhända gifvit allt en annan utgång? Så talar
egenkärleken. Min bättre känsla tystar den, och frågar: bör icke Leonnas
sällhet vara mig kärare än min egen?

Hvad har jag gjort att förtjena hennes trohet? Låtit henne hela år
sväfva i ovisshet om mitt öde. När hon lärde känna mig, hade hon ej sett
någon annan. ¯Denne¯ är hennes landsman, har hennes fars bifall; hon
står i vänskapligt, förtroligt förhållande till hans slägtingar. Huru
många skäl att upphäfva ett obetänksamt gifvet löfte åt den fremmande
krigaren, som hvar dag gick döden till möte.

Så talar mitt förnuft, och det vill jag lyda, i trots af hvad mitt
upproriska hjerta äfven må säga. Jag aflägsnar mig från den ort, der
hoppet ej mera blomstrar.

Först måste jag likväl redogöra för dig, för mina upptäckter.

I värsta solhettan kom jag till den gästgifvargård, som endast ligger
några verst från —kyrka. Der beslöt jag hvila ut några timmar, och gick
för att söka svalka; jag lade mig under några skuggrika träd, och
tillsade värdinnan att skicka dit kaffe om en timme.

På den bestämda tiden kom en äldre qvinna med en liten panna och
tillbehör, sedan hon satt detta ifrån sig i gräset, neg hon gång efter
gång, med fråga om jag icke kände igen henne.

Hon sade sig likväl «genast kännt igen löjtnant Karlowitsch, när han
talade vid hennes syster gästgifverskan (der hon bodde, och hvars barn
skulle få ärfva det lilla hon kunnat skrapa ihop.)» — — —

Under detta prat kände jag igen en som fordom tjenat i Smittska huset,
och under min tid der gick som hjelpreda. Fastän denna menniska alltid
förekom mig motbjudande, var hon likväl en bekant, af den jag kunde få
höra talas om andra bekanta.

Ömsom titulerande mig för major, löjtnant och öfverste, berättade hon
att herr Smitt var död och lemnat bara skuld efter sig, att Hedda var
ännu ogift, ehuru det var sagdt att hon skulle gifta sig med en köpman
(men han rymde för skuld).

«Huru lefver verlden med unga fru Nordenskans?» frågade jag, för att
nalkas mitt mål.

«Hvad skulle henne fattas, som sitter i fullt bo. Likväl lär hon nog
räkna bitarne åt systern, som måste lefva hos henne på nåder.»

«Madamen lär icke veta, huru Grönskog-herrskapet mår?» frågade jag så
likgiltigt jag kunde.

«Åh jo, det vet jag visst, ty min systerdotter tjenar der, hon var hemma
pingstdagen; de må alla bra!»

«Fröken är väl längesedan gift?»

«Icke ännu, men nog lär det snart bära af, ty der är ett faseligt bråk
med fina lärfts- och drällväfnader, och fröken syr grann hålsöm. Flickan
som tjenat der nu i fjerde året, har alltid tyckt, att fröken haft någon
hjertesorg, när hon satt så der ensam om vinteraftnarna; men i
vintervåras fick hon ett bref, som hon läste för hans nåd, sade flickan,
och derefter blef fröken så glad och munter som fisken i vattnet, och så
började det bråkas med väfvar. Men nu skulle hon resa till en
friherrinna, der hon mest alltid är om somrarna.»

Huru ofullständiga dessa notiser äfven voro, sade de mig likväl, att jag
var glömd; af mig hade hon ej fått något bref, som kunnat göra henne så
glad. Icke heller har jag på år och dag skrifvit till Ivanoff. Likväl
ville jag söka närmare upplysning, men huru erhålla den?

Jag begaf mig till fots de tre återstående versten, och gjorde en omväg
till den lilla backstugan, du kanske hört mig omtala. Der satt utanlås
för dörren; bekymrad vände jag om samma väg; nära landsvägen låg en
bergsklack, hvarifrån man har god utsigt öfver nejden. Jag riktade min
goda kikare på de föremål, som för mig inneburo så många minnen. — —

Planen, der Schalinsky och jag tillbragt så många muntra, men också
många tröttsamma stunder, var öde, endast några barn lekte der; i ett
öppet fönster af det välbekanta huset satt ett fruntimmer sysselsatt med
sömnad, förmodligen frun i huset. Jag kunde ej se dess ansigte, der stod
äfven en liten flicka; — förmodligen Petters barn. —

Nu kom en ensam äldre fru åkande på vägen, anletsdragen voro mig
bekanta. Jag hade ofta sett henne hos Smitts; en bättre nyhetskrämerska
kunde jag aldrig finna. Jag gick derföre emot henne, och gaf mig
tillkänna.

Jag sade mig vara stadd på en resa till H:fors, ville, under det
hästarne hvilade, se mig litet omkring, der jag, som hon väl mindes, för
några år sedan tillbragt en sommar, men att min tid deremot var så
inskränkt, att jag ej hann göra några visiter.

«Befallningsman Nordenskans är icke hemma,» sade hon med ett visst
uttryck, som visade att vår fordna osämja ej var henne obekant. «Han
reste i dag med sin far till Lovisa, och väntas ej hem förrän i morgon
qväll. Hans fru tar icke gerna emot visiter, när han är borta. Men efter
majoren far till H:fors, kan ni der träffa fröken Nordenskans, om
majoren söker upp friherrinnan Perlkrans.»

«Förmodeligen en slägtinge till fröken?» frågade jag.

«Ännu icke, men det blir väl så. En nära slägtinge till friherrinnan
friar till fröken. Man har redan glunkat derom i fyra år, men nu blir
det väl snart af, ty när jag bryr gamle Nordenskans, att han snart får
hålla bröllop åt sin vackra dotter, ber han mig laga mig i ordning att
dansa ut bruden och skrattar så godt; och när lagmanskan Bärendorf (ser
du der min aning) var här, för att afhemta fröken, vågade jag kasta fram
några ord, om den lycka hennes herr son gjorde, och ehuru hon eljest är
något högfärdig af sig, upptogs mitt skämt ganska nådigt.» — —

Jag hade hört nog. — Innan jag skiljdes från henne, bad jag frun
förtiga, att hon sett mig här. Ehuru hon syntes något förundrad
deröfver, gaf hon sitt löfte, och derpå kan jag lita; ty så stor
pratmakerska hon äfven är, så bryter hon det icke; hvad hon eljest ser,
hör och gissar, derom disponerar hennes tunga.

Jag reste genom Lovisa till Borgå, jag ömsom önskade och fruktade ett
möte med Leonnas far; slumpen skulle få råda. Jag träffade honom icke.

En sjölägenhet var till Kronstadt; derifrån skrifver jag detta; gerna
skulle jag besöka min vän Ivanoff och hans älskvärda fru, men jag vill
icke, att deras vänskap skall inverka på Leonnas beslut. Jag återvänder
till min mor, för att jemte henne resa till min gamla slägtinge, som
otåligt väntar mig.

När jag lemnade Suomis strand, var det liksom en röst skulle sagt mig,
att detta ej skedde för alltid; men välkomstbägaren måste då räckas mig,
antingen af kärlekens hand, eller också vara fylld med Lethes vatten.» —
—

                  *       *       *       *       *

Leonna framlefde sin vinter i dyster stillhet; utom vid måltidstimmarna,
var hon i sitt eget rum; någongång deltog hon likväl, mera af artighet
än af böjelse, i de få fruntimmerssällskap, som umgingos hos hennes
svägerska. De bestodo af den gamla pastorskan och någongång fru Brandén.
För henne fattade Leonna allt mera vänskap, men Marie syntes ej dela
detta tycke och besvarade aldrig hennes besök. Utom dessa båda, var det
en enkefru med sin ogifta syster, och sin trettioåriga äfven ogifta
dotter, som redan för tre år sedan hyrt sig in der i kyrkbyn. Alla tre
voro utan all yttre och inre bildning, och af en devotion, som gränsade
nära det löjliga; de utmärkte sig såväl genom sin klädedrägt, som genom
en obehaglig släpande röst, när de talade.

Marie hade gjort deras bekantskap uti de, af hennes man så föraktligt
omnämnde, Hasebergska sammankomsterna. Sjelfva höllo de äfven ett slags
föreläsningar hemma hos sig. Petter tålde dem icke; endast då han var
frånvarande besökte de hans fru.

Att Leonna hvarken hade nöje eller uppbyggelse i deras sällskap, inses
lätt.

Hon vördade religionens höga sanningar, älskade dess milda,
försoningsrika lära och dess kärleksfulla anda, hvarmed den tröstar,
helar eller lindrar plågan af alla de sår, som blöda af jordiska
smärtor, och bar med hvarje dag, af innersta hjerta, fram sitt
tacksamhetsoffer; men hon gjorde icke detta till ett skådespel.

Det förekom henne vedervärdigt, att de, som sade sig jemt bära Gud i
sitt hjerta, vanhelgade sina läppar med att jemt tala om djefvulen och
satan, och helfvetet; och att de, hvars dagar sades förflyta i ånger och
ruelse öfver egna synder, skarpt och kärlekslöst fördömde andras minsta
förseelser, och predikade bot och bättring för andra, då de syntes hafva
nog med att bättra och afbedja egna fel.

Förhållandet emellan hennes bror och svägerska, antog äfven ett allt
mera hotande lynne: var Petter hemma, hvilket numera sällan var
händelsen, var han dyster och sluten inom sig, eller ock knotande och
bitter. Dock förställde han sig skickligt nog i fremmande folks närvaro.
Hon, å sin sida, uppfyllde sina husmoderliga pligter utan nöje, ty hon
hörde ej ett vänligt eller ett tacksamt ord. Hon undvek honom äfven
synbarligen. Reste han bort, gret hon och inneslöt sig med sina
andaktsböcker, eller sökte hon de tre «utvaldas» umgänge. Den lilla
Amalia försummade hon nästan helt och hållet.

Det fattades Leonna länge mod att uttala sin önskan att åtaga sig
barnet, men julaftonen kom; brodrens lynne syntes vara bättre stämdt, än
vanligt. Den lilla flickan smög sig kärleksfullt intill Leonna, som
sökte glädja det snälla barnet genom små gåfvor; då vågade hon be sin
bror och svägerska, tillåta att Amalias lilla säng skulle få komma upp i
hennes rum, och att hon hädanefter finge sörja för barnets små behof,
äfvensom lära henne hvad dess späda ålder kunde fatta.

«Du tror således att jag icke kommer ut dermed?» frågade svägerskan, med
iskall ton och ogillande blick.

«Så bör du icke upptaga min anhållan, goda Marie!» svarade Leonna
hjertligt. «Du har mycket annat att sköta, som upptager din tid: mig
felas sysselsättning och förströelse; och som jag håller af barnet, kan
du tryggt lemna henne åt mig.»

«Leonna har rätt i det hon säger,» anmärkte Petter, som, med ett eget
uttryck i sitt ansigte, åhört deras ömsesidiga yttrande. «Jag tackar dig
syster! Lemna du flickan till Leonna, kära Marie! ty hvem vet huru
länge» — — Här afbröt han tvärt, gick några slag af och an i rummet,
blef sedan stående framför sin syster, och frågade med en skämtsam
uppsyn, som likväl förekom henne tvungen: «tilltror du dig kunna
uppfylla detta löfte, äfven om du gifter dig?»

Öfverraskad, men utan minsta tvekan, svarade Leonna ett bestämdt ja och
lade sin hand i hans. Han tryckte den för första och sista gången.

Nu var lifvet ej mera så tomt och ändamålslöst som förut, tyckte Leonna.
Barnet slöt sig med innerlig kärlek och förtroende till sin unga
fostermor, som fann sig rikeligen belönad.

Feodors anletsdrag utvecklade sig med hvar dag, och hela stunder kunde
hon stå med en vemodig, ljuf känsla och se på det sofvande barnet. «Hvad
han felat mot Gud och mig,» (tänkte hon) «har han säkert ångrat och
försonat genom många goda gerningar. Jag har längesedan förlåtit honom.
— Detta barn, det enda synliga minne efter honom, skall alltid vara mig
lika kärt som nu. Om vi återse hvarandra, antingen här eller deruppe,
skall intet ord, ingen förebrående blick säga honom, hvad jag för hans
blick lidit.»

Våren nalkades. Jorden aflade sin svepningsskrud; de gråa skyarne
skingrades, himlens blå, och åkerfältens vackra gröna färg, lifvade
lefnadslusten hos hvarje väsen; äfven i vår Leonnas hjerta hade smärtans
storm rasat ut, och dyningarna småningom lagt sig. Hon hade insett att
idislandet af den sorg, en outransaklig Försyn pålägger, är ovärdigt en
kristen, och beslöt att kraftigt höja sig öfver den. Huru saknade hon ej
trädgården vid Grönskog, der hon haft en rörlig och angenäm verksamhet.
Här fanns ingen slags anläggning. Hon framkastade några ord om nyttan af
en kryddgård för hushållets behof, och om det nöjet hon deraf skulle
njuta — men Petter svarade kort: «sådant der förstår jag mig icke på,
och, som jag förmodar, Marie icke heller. Denna sommar kommer att bli
afgörande i många fall, och med strunt befattar jag mig icke; grönsaker
och rötter fås ifrån Grönskog — för betalning — det förstås, och dermed
punkt.» —

Leonna fästade sig ej vid uttrycket om den «afgörande sommaren,» utan
funderade, hvar hon nu skulle göra af med de syrener och rosentelningar
fru Brandén lofvat skicka henne från Grönskog. Sluteligen beslöt hon att
plantera dem vid föräldrarnas graf.

Detta var dock ej så lätt att verkställa; hon behöfde biträde, och så
väl brodrens dreng, som ett par andra karlar, hon anlitade, voro både
för lata och vidskepliga, de sade: att för sådana barnsligheter störde
de icke de dödas hvila, «ty de kunde börja gå igen.» Äfven trodde man,
att «prestfar» ej skulle tillåta sådant m. m.

Ledsen genom deras motsägelser, vandrade Leonna till prestgården, för
att höra hvad pastorn skulle säga derom.

Ännu på ett betydligt afstånd från boningshuset, uppfattade hennes öra
ett besynnerligt surrande och gällande ljud, som tilltog allt mer och
mer.

Pastorskan hade hvad man på landet kallar: ¯spinntalko¯, och hela
traktens «snälla spinnerskor» voro samlade, för att sno ihop inslag till
en lärftväf; pastorskan satt sjelf och härflade garnet.

Leonna bad henne icke låta störa sig, ty hon ville endast tala några ord
med pastorn, som också genast kom ut ur sin «studerkammare.»

Leonna framställde sin önskan, med förfrågan om det lät sig göra.
Pastorn funderade en stund: «Nå, hvarföre icke det!» sade han sedan.
«Väl har det icke ännu varit brukligt här hos oss på landet, och fröken
bör således ej undra på folkets prat; men har fröken mod att vara den
första, ta nog andra exempel deraf. Blommor på grafven säga de
efterlefvande bäst, att «¯allt kött är hö¯, som en liten tid blomstrar
och sedan försvinner.»

Nyfikna, hade alla de spinnande låtit foten hvila på trampen, för att
lyssna på prestens svar; det skulle afgöra saken, menade gummorna. Men
«backstugu Greta Lisa», hon steg fram: «Icke skall vår nådi fröken passa
på att tala vid nån annan än min Gustaf. Han har ofta talat om huru
hjertans vackert det är på utländska kyrkogårdar, som se ut som de
raraste trädgårdar. Fröken säger bara huru hon vill ha det.»

Nöjd vände Leonna hem; pastorn tog hatt och käpp och följde henne ett
stycke på vägen. När han såg sig kunna vara obemärkt, stannade han och
sade, att han länge önskat tala med henne allena, bad henne hysa
förtroende till sin fars gamle vän, och säga om hon nyligen hört något
från sin «fästman.» —

Leonnas nekande svar kom gubben att tro, det hon misstrodde honom.

«Fröken Leonna kan lita på mig» sade han, «ingen själ, ej engång min
hustru, har minsta aning om hvad bror Nordenskans anförtrodde mig i sin
dödsstund, utom det att han gaf mig rättighet att stadfästa det val hans
dotter sjelf gjorde, såframt jag ansåg det hederligt. Härtills har min
inblandning i edra angelägenheter ej varit af nöden; men nu känner jag
af säker hand, att befallningsmannen gifvit kommissarien Renner löfte om
sin unga systers hand och förmögenhet; men detta skall ej ske, så länge
mina gamla ögon äro öppna.»

«Herr pastorns vänskap för mig öfverdrifver saken,» svarade Leonna
leende; «huru kan väl ett sådant förslag falla Petter in? Renner ser ut
som en fogelskrämma, med sitt rödfnasiga ansigte; dessutom har han
döttrar nästan så gamla som jag, och ryktet talar intet godt om honom,
hvarken som man eller far.»

«Visst låter det otroligt, men er bror är skyldig honom en stor summa;
den kräfver han nu ut. Befallningsman har vändt sig till Brandén, för
att låna penningar af ert arf, men fått afslag.»

«Jag är både förskräckt och förvånad. Huru kan Petter sitta i skuld? Han
har ju sin lön, och kan göra sig sportlar utomdess; och arfvet efter
pappa var betydligt nog. Han lefver ju utomdess ganska inskränkt i sitt
hus.» —

«Men hvem vet, hur det sker utom hus?» invände pastorn; «utomdess har
han vanvårdat sin tjenst, hvarom klagomål redan hördes vid vårtinget.
Och hvem kan beräkna de förluster den gör, som beherrskas af spelsjukan?
ty att han är spelare, är ingen hemlighet mer. Jag skulle ej stört min
lilla fröken i sin lyckliga okunnighet, men jag är rädd för följderna.
Tala med det aldraförsta sjelf vid Brandén, och neka honom att ge ifrån
sig några penningar; och hvad det påtänkta giftermålet med Renner angår,
så» — — — «blir deraf ingenting,» inföll Leonna, «äfven om det vore
anständigare och fördelaktigare än detta. Det är väl sannt, att jag på
lång tid ej hört af Feodor, men jag vet genom major Ivanoff, att han
lefver, och åter deltager i kriget. Men om jag också aldrig återser
honom här — nå väl — då lefver jag för återseendet i en bättre verld.»

«Men qvinnans bestämmelse som maka och moder?»

«Den första tror jag mig uppfylla genom min trohet mot honom, den andra
derigenom att jag åtagit mig alla en moders pligter för lilla Amalia.»

«Gud välsigne detta ert förehafvande! Fröken uppfyller en af mina
varmaste önskningar, svarade pastorn rörd. Flickans mor synes mig för
sträng, om icke kall, för detta veka barnahjerta. I morgon helsar jag på
Brandén, och skall söka uträtta allt till det bästa.» De gingo hvar hem
till sig.

Leonna var ej utan den erfarenhet, vi förvärfva genom böcker och
umgänget med menniskor, men hon kunde ej tro, icke fatta, att
¯egennyttan¯, — denna i hennes tanke så låga passion, som utesluter
hvarje bättre känsla, — skulle intagit brodrens sinne till den grad, att
han ville sätta hela hennes jordiska välfärd på spel. Ack, hon kände så
litet huru passionerna kunna urarta, om de hejdlöst få rasa. —

Ofta besökte hon sin hoppgifvande plantering; åtföljd af lilla Amalia,
satt hon ofta på fotställningen af Bärendorfska grafvården, som låg nära
bredvid den, som tillhörde hennes egen slägt. Här berättade hon för
barnet om den goda friherrinnan Perlkrans, hvars stoft nu äfven hvilade
här, och sökte att inplanta hos flickan vördnad och kärlek för Gud och
menniskor. Hon talade om farfadren, och huru glad han skulle blifva, om
Amalia vore lydig och god, ty då fick han återse henne som en engel hos
Gud.

Från en dylik promenad kom hon en afton. Petters schäs på gården sade
henne att han var hemkommen, efter att hafva varit borta i flere dagar.

Marie mötte Leonna i förstugan, hon syntes blek och upprörd; genom den
öppna salsdörrn såg hon brodren med långa steg mäta rummet. I förmodan
att någon huslig tvist varit å färde, skyndade hon med barnet på sitt
rum; men knappt hade hon lagt bort hatt och schal, förrän Petter steg
in.

Att han kom in till henne, var något så ovanligt, att hon nästan begynte
darra.

Aftonsolen kastade sitt rosenskimmer på alla föremål, men ändå var
Petters ansigte gulblekt, uttrycket hemskt, och ögonen rödsprängda, med
en mörkröd rand omkring — följder af vid sus och dus genomvakade nätter.

Han anslog en tillkonstlad, skämtande ton, som småningom fick en
ansträngning af bitterhet. Han ursäktade sitt besök genom
underrättelsen, att han kom i egenskap af «talman» till systern. Han
hade skäl att förmoda, det hon redan borde vara mätt på det ensamma
lifvet, och sina besynnerliga visiter hos de döda, sade han; det vore
hög tid att tänka på de lefvande, och lefva sjelf — det ville säga: taga
sig en man, komma ut i verlden, se sig om der och föra en stat, svarande
mot den förmögenhet, hon medförde.» — —

Stum, hade hon åhört denna bekräftelse på hvad pastorn sagt. Petter
fortfor uppmuntrad af hennes tystnad: «Den man som passar dig bäst, är
öfverkommissarien Renner; han är väl icke alldeles ung, men också icke
gammal, några och fyratio ungefärligen. Han umgås i de bästa husen, både
på landet och i Lovisa; hans döttrar behöfva en mor, som för dem omkring
för att roa sig, ty Renner är ingen gnidare.» — —

Så ungefär föllo Petters ord; hon, som kände hans häftighet, hade låtit
honom tala till punkt; men då hon såg, att han väntade svar, sade hon,
att om detta mot hennes förmodan vore hans allvar, gaf hon herr Renner
ett tacksamt, men bestämdt nej; aldrig gifte hon sig mot sin böjelse,
och aldraminst, der den ringaste egennytta kom med i spelet.

Petter utfor nu häftigt mot «romangriller» och sentimentala «dårskaper;»
men stillade sig och sökte ännu öfvertala henne att antaga detta
tillbud. Då hon saktmodigt erinrade honom fadrens yttersta vilja, och
hans eget i vittnens närvaro gjorda löfte, teg han förbittrad; gick fram
och åter i synbar strid med sig sjelf, och sade sluteligen med
ansträngning att synas lugn:

«Min önskan att du skulle antaga Renners anbud, härledde sig af
broderlig välmening, men jag har äfven en bön till dig, afslå icke den.
— Låna mig 3000 Rdr af ditt arf. Jag är skyldig, och har satt min heder
i pant att betala dem om tvenne dagar.»

«Huru kan jag göra det, goda Petter?» svarade Leonna saktmodigt. «Du
känner ganska väl, att jag ej disponerar några penningar; ej för mina
egna behof har jag fått någon handkassa, som likväl ej vore mer än
billigt.»

En liten rodnad syntes på den bleka kinden — var det blygsel? — Sedan
sade han: «Du behöfver blott ge mig en anvisning på Brandén, som jag
skall diktera.»

Med stigande ovilja mot brodrens lågsinthet, som nu visade sig i bjert
dager, svarade hon likväl med antagen likgiltighet: «Jag gör ingenting
utan att först rådgöra med Brandén och vår gode pastor, som pappa sjelf
utsett till mina stöd; likväl lofvar jag att göra allt hvad jag kan, om
jag i morgon får häst af dig för att fara till Grönskog och tala vid
herr Brandén om saken.»

Hennes lugna utseende bedrog Petter; han nöjde sig med detta löfte;
klockan sex lofvade han att hästen skulle stå för dörren.

Detta var ett bekymmer af okänd art för Leonna; ovan att handtera
penningar, ansåg hon 3000 Rdr för en betydande summa; men hade ändå
gerna dermed köpt sig fri för vidare prejningar, ty hon insåg nog att
hon aldrig skulle få dem tillbaka.

En obestämd oro höll henne vaken mer än halfva natten, ty hon hörde huru
Petter var i oupphörlig rörelse; han gick ut och in genom rummen; läste
upp sin skrifpulpet, för att om få ögonblick åter slå igen den. En
obeskrifligt hemsk känsla intog härvid Leonna. Hon beklagade af innersta
hjerta den hustru, som är utsatt för en man med ett sådant retligt och
svårt lynne. Likväl hörde hon intet ord vexlas emellan honom och Marie,
som säkert, tänkte hon, valt det kloka partiet och låtsar sofva.

När de första ljusa flammor — förebud till den uppgående solen — syntes
i östern, somnade hon af trötthet, men vaknade förskräckt af ett
bultande på sin dörr. Det var Petter, som manade henne till afresan. Hon
såg på sin klocka, den var fem.

«O Gud, hvilka furier måste ej rasa inom hans bröst, tänkte hon, de
lemna ju honom hvarken rast eller ro! Tänk om jag nu kommer hem från
Grönskog, utan den begärda summan; huru blir jag då emottagen af honom?
Om också min förmyndare tillåter mig uppoffra denna summa, är det då
sagdt att den genast är tillhands.»

«O, om jag för alltid kunde lemna detta hus!»

Denna tanke förvandlades snart till en fix idé. Inom få ögonblick hade
hon inknutit sina nipper — minnen af de bortgångne — och sina bref;
inlade något linne för sig och Amalia, och skyndade sig att väcka och
kläda på flickan, som hoppade af glädje att få slippa med. Det ena
knytet dolde hon försigtigt under sin kappa, det andra bar lilla Amalia;
så gingo de ned. Brodren kom emot henne och manade på.

«Hvarföre skall flickungen med?» frågade han, «och hvad har hon der i
knytet?»

«En ren klädning och litet linne, goda Petter! Fru Brandén har så ofta
bedt, att Amalia skall få vara några dagar hos hennes barn. Nu passar
det så bra.»

«Du kan ha rätt; men sjelf kommer du tillbaka innan middagen,» tillade
han nästan befallande.

Med hvilka känslor Leonna återsåg sitt barndomshem, der hvarje fläck var
henne bekant, och den jemförelse hon anställde mellan sin egen ställning
förr och nu, gå vi förbi.

«Sluteligen har det då kommit så långt?» utbrast Brandén, sedan han
afhört hennes ärende. «Presten och jag ha länge förmodat detta. Det
gläder mig, att fröken var så beslutsam och kom hit. Nu slipper fröken
också icke ifrån oss, ty som förmyndare har jag rättighet att hålla er
qvar; men jag önskar att detta vore med frökens goda samtycke.»

«Det är min högsta önskan att få vara här, svarade hon. Likväl tror jag
icke, att han kommit långt med min anvisning, då den ej var undertecknad
af vittnen.»

«Menar fröken att han icke tagit sina försigtighetsmått i detta
afseende? Nu är det bättre som bättre är. Jag reser på stund, för att
låta honom veta, att jag ej lemnar några penningar utan fullgod säkerhet
och lagligt intresse; någon borgen behöfves icke, annan än den
fastigheten erbjuder.»

«Men om han räddas med denna summa, och lofvar att aldrig fordra något
af mig mera, så uppoffrar jag den gerna.»

«Så talar ert goda och oerfarna hjerta, men min pligt anbefaller
försigtighet. Så snart han reder sig ur denna affär, trasslar han in sig
i en annan. Hela denna summa är han skyldig Renner, men får han den i
sina händer, tör han åter kasta den i raffellådan, liksom andra upplånta
summor förut, och då är han ohjelpligt förlorad. Men får jag inteckning
i gården, så far jag direkte till Renner, och söker uppgöra billigt
ackord med honom. Går Petter ej in på dessa vilkor, drar jag mig ur
spelet, och han får hjelpa sig så godt han kan.»

Dervid blef det, och vi lemna Leonna för att följa hennes förmyndare på
detta ingalunda behagliga besök.

Brandén låtsade ej se den förstämda och oroliga sinnesstämning, hvarmed
Petter kom honom till mötes. Brandén talade om det nöjet frökens lika
oförmodade som angenäma besök åstadkommit på Grönskog; huru lilla Amalia
blifvit med glädjerop emottagen af hans barn — «tro således icke, kära
bror, att vi så snart släppa dem ifrån oss, och jag kommer nu sjelf för
att uppgöra en affär, som fruntimmer icke alls förstå sig på.»

Petter nickade otåligt ett slags bifall. Brandén förelade honom nu det
förslag, vi redan känna, och erböd sig i detta fall att uppgöra liqvid
med Renner, som då skulle utfalla förmonligare för Petter, än om han
gjorde den sjelf.

«Hvem fan har sagt dig, att jag är skyldig Renner denna summa?» ropade
Petter.

«Det har ryktet,» svarade den andra, utan att låta störa sig af Petters
häftighet eller bistra blick; «och när jag jemför brors ifver att få
penningar, och den säkra underrättelse jag fått, att den åt Renner
anförtrodda uppbördskassan om få dagar skall undersökas, blir ju
slutsatsen lätt.» —

Petter, som med kufvad vrede vandrat fram och åter, ställde sig nu
framför Brandén och sade med stark tonvigt: «Det liknar på håret ett
spioneri, som jag aldraminst ansåg mig förtjena af dig. ¯Jag¯ som sjelf
lagade så, att du blef antagen till förmyndare för min syster, på en tid
då dina affärer nära nog liknade mina nu. Jag dåre, som inbillade mig
att derigenom få en vän, som vid tillfälle gjorde mig en återtjenst. Nu
ser jag, att den är en narr, som räknar på tacksamhet!» och åter begynte
han vandra.

«Du gör mig orätt; jag erkänner min skuld, och är skyldig dig tacksamhet
för mera än du tror. — Det ögonblick jag af dig kallades till din döende
far, stod jag på branten af en afgrund, och färdig att ohjelpligt
nedstörta i den. Jag bar på mig några hundra riksdaler, de sista man
velat låna mig på min redan graverade egendom. Denna summa brände i min
ficka. Jag väntade blott på morgondagen — du vet att vi då åter skulle
samlas hos Renner; der skulle jag våga en mästerkupp, som, efter mina då
förvirrade begrepp, skulle på samma tärningar återgifva mig min
förlorade förmögenhet.»

Petter nickade. Brandén fortfor: «Detta kände du, åtminstone i det
närmaste; och ändå förde du mig till din far!! — Du berömde för den
döende min rättskaffenhet, min affärsvana; du sade, att han aldrig kunde
få en bättre förmyndare för sin dotter. — Detta grep mig liksom med
jätteklor. Djupt i min själ fann jag, huru ovärdig jag var detta loford.
— När jag då äfven såg denne nyss så verksamme, friske och lefnadsglade
man ligga der, halftförkrossad vid grafvens brädd, hörde huru han, med
fullkomligt förtroende till min redlighet, öfverlemnade mig sin älskade
dotters framtida väl och den förmögenhet, han så redligt vårdat och
förkofrat, i mina händer — äfvensom hans, väl ej i tydliga ord uttalade,
men lätt insedda, farhåga att på något sätt göra henne beroende af dig,
— Nej afbryt mig icke, jag vill tala till punkt — då gjorde jag ett
högtidligt löfte att ej svika hans förtroende, blifva en redlig
förvaltare af hvad han anförtrodde mig, och använda alla krafter att
höja mig ur det djup, hvari jag störtat mig och de mina, på det jag en
gång liksom han med lugn måtte nedstiga i min graf. Detta löfte har jag
sedan redligt hållit; oaktadt alla frestelser och speord af dig och mina
förra sällskapsbröder, har jag sedan dess hvarken handterat kort eller
tärningar. Jag har reglerat mina affärer, och använder min tid till
nyttig verksamhet. Jag har återvunnit friden med mig sjelf, och huslig
sällhet — nej vänta ännu! — För ¯allt detta¯ ser du, har jag att tacka
dig. ¯Du¯ var ett redskap i ¯Försynens¯ hand! Jag vill bevisa min
erkänsla derigenom, att uppmana dig till samma handlingssätt, och skall
vara behjelplig i allt, som icke strider mot min pupills bästa.»

Petter hade, som vi hört, flere gånger velat afbryta detta långa tal,
men nu var det förbi med hans tålamod.

Han lät Brandén veta, att om han blifvit hans systers förmyndare, stod
han icke i samma förhållande till honom sjelf; äfven kunde Brandéns
handlingar aldrig blifva rättesnöre för hans egna. «Om du sagde dag
kommit till Renner,» sade han, «hade kanske din lycka varit gjord för
alltid, ty hvarken Renner eller Pallting hade den dagen haft någon lycka
i spelet, och en resande som de snappat upp, när du icke kom, hade
vunnit rätt ansenligt, utan att rätt vara hemma i spelet, men de andra
hade otur den gången.»

«Detta känner äfven jag, men också det, att besagde herrar voro
sprittrasande, när den resande icke kom igen andra dagen, som han
lofvat. Hans vinst var endast en lockmat. Han skulle plockas likasom
vi.» —

Men på det örat hörde icke Petter, utan frågade, hvaruti hans beprisade
tacksamhet skulle bestå, och då ännu en gång Brandén med exemplariskt
tålamod ville öfvertala honom att öfvergifva spelet, samt söka reda sina
affärer, blefvo de afbrutna af en fremmandes ankomst.

Det var en rysk handlande, som några år drifvit en fördelaktig handel i
byn.

Petter syntes ej vara missnöjd, att ¯samtalet blef afbrutet¯; tog på
sitt sätt vänligt emot den fremmande, och bjöd honom plats, men ryssen
klädd i sin fotsida kaftan, blef stående; bugande strök han sig om det
långa skägget, och bad herr befallningsman icke upptaga det illa, att
han ville hafva betaldt för de varor, han krediterat honom under trenne
år. Äfven var han nödsakad att uppsäga den borgen, han ingått för hvad
källarmästarn Carlsson i Lovisa hade att fordra af befallningsman
Nordenskans. — Utomdess hade hans syster bedt honom säga till, att det
fruntimmer, som bott hos henne, och för hvars hyra, mathållning och
uppassning m. m. befallningsmannen äfven lofvat ansvara, hade nu i all
tysthet begifvit sig bort, utan att man kände hvarthän. Hon hade nu bott
der i elfva månader, utan att hans syster ännu sett någon betalning.

Petter, som säkert ej förutsett ändamålet af ryssens besök, hade nu
flere gånger sökt hindra fortsättningen af dessa obehagliga detaljer,
men denne lät intet störa sig; tvertom syntes han vara belåten att hafva
ett vittne. Han tillade, att han ej tviflat på sin ärade debitors vilja
och förmåga att betala, och gerna lemnat honom det anstånd, han begärt,
att reglera arfvet efter sin far, men nu vore detta undangjordt, och
hvar och en behöfver sitt, i synnerhet en handlande, som skall röra sig
med penningen. Till det andra vore sällsamma rykten i omlopp — han
kastade dervid en genomträngande blick på Petter — angående en stor
balance i den kassa, kommissarien Renner haft om händer. Denne skulle då
lemnat i vederbörandes händer en skuldsedel af befallningsman
Nordenskans på flere tusen rubel, som inom få dagar vore förfallen. Den
välborne herrn skulle således ej undra på, att han skyndat sig hit, för
att antingen få betalning, eller inteckning i gården.

Efter utseendet hade Brandén varit ett likgiltigt vittne till hvad
ryssen haft att säga, men oförmärkt hade han noga iakttagit Petter. Han
varseblef en sällsam färgskiftning i dennes förut likbleka ansigte. Den
uppbrusande häftighet, med hvilken Petter bemött honom sjelf, qväfde han
nu, liksom medveten af huru litet den här var på sitt ställe, och sedan
han ej kunde hindra ryssen att fortfara, syntes han till och med åhöra
honom med kallblodighet. Men Brandén, som kände honom bättre, bäfvade
för den inre strid, som spände ådrorna i hans panna.

När ryssen upphört att tala, svarade Petter efter utseendet lugnt och
ovanligt höfligt: «Jag erkänner så väl edra fordringars riktighet, som
min stora försummelse. Hvad borgen angår, ärnade jag i dessa dagar
betala alla mina skulder; således äfven den lumpna summa Renner har att
fordra af mig, som efter hvad jag nu hör, ryktet tiodubbelt förökat.
Herrns fordran skall kanske ännu i dag blifva liqviderad. Ledsamheter i
tjensten ha bringat mig utur humör; och jag behöfver hvila ut efter en
sömnlös natt, ty min hustru var ganska illamående. — Derföre ber jag
herrarne nu vara goda och lemna mig, men komma igen mot aftonen och
dricka thé, så få vi talas vid om saken. Du ursäktar väl, bror Brandén,
att jag ej ber dig qvar till middagen, sade han till denne, men jag vill
ej besvära Marie, då hon ännu ej är bra. — Du är utomdess en alltid
välkommen gäst i prestgården. ¯Tag gubben¯ med dig i afton, så kunna vi
i hans närvaro uppgöra allt till det bästa.»

Med en nästan krampaktig handtryckning skakade Petter deras händer till
afsked, och följde dem ut på trappan, vände sedan om och slog ljudligt
dörrn igen efter sig.

Denna tilltvingade fattning behagade ej Brandén; men han teg. Sedan
meddelade han pastorn sina anmärkningar öfver Petters uppförande, och ju
närmare det led till den bestämda thetimman, ju mera intogs han af en
oro, den han ej kunde gifva något namn. När de sedan båda gingo förbi
ryssens boning, öppnade denne ett fönster för att säga dem, att han icke
kunde komma derifrån förrän efter en stund, så framt han ej ville
förlora en fördelaktig handel.

I förstugan möttes de af fru Nordenskans; båda herrarne yttrade sin
fägnad att se henne så rask efter sitt illamående. Hon såg på dem något
förundrad, och svarade sedan: «Jag har icke varit sjuk, men orolig öfver
Petter. Han har på några dagar varit så besynnerlig. Hela denna natt var
han i oupphörlig rörelse, utan att lägga sig eller njuta någon hvila.
Han frukosterade ej som vanligt, och har likväl ej ätit någon middag, ty
när «kusin» Brandén och den ryska köpmannen gick bort, ropade han på
mig, begärde ett glas vatten, och tillsade mig att taga nyckeln ur
salsdörrn, på det att det måtte blifva mycket tyst, emedan han nu ville
försöka att sofva. Om han ännu ej kommit ut, innan herrarne komme hit,
skulle jag be er vara så goda stiga upp i vindskammarn; jag skulle laga
thé i ordning och sedan väcka upp honom. «Det besynnerligaste var,»
tillade hon, «att sedan Petter redan gått in, vände han om och ropade
efter mig så ovanligt vänligt: «God natt med dig, Marie!»»

«Det der förefaller mig äfven underligt; kan det vara någon riktig sömn,
som varar så länge?» anmärkte Brandén, sedan Marie lemnat dem.

«Är det då sagdt att han genast kunde somna? det är ingen lätt sak vid
en så upprörd sinnesstämning.» Den andre medgaf, att pastorn hade rätt.

Theet bars in; straxt efter kom Marie åtföljd af ryssen, som såg något
förundrad ut att ej finna värden tillstädes. Brandén sade då på finska
språket, som Marie icke förstod, att befallningsman Nordenskans blifvit
illamående en stund efter sedan de lemnat honom på förmiddagen, men
sedermera somnat. Så snart de druckit en kopp thé, ville han och
pastorn, som gamla bekanta, gå in till honom och se huru det stod till.
Han skulle här afvakta deras återkomst.

«Bara icke alltsammans är gjordt på konster!» invände ryssen misstroget.

«Hvarföre det? I hvarje fall skall herrn icke bli den lidande.» Brandén
och pastorn lemnade rummet.

De inträdde i salen, och lyssnade vid Petters kammardörr; intet ljud,
intet andedrag hördes; de tviflade om någon var i rummet, och sågo
tvehogsne på hvarandra. Slutligen när de öppnade dörren, sågo de honom
liggande utsträckt på en soffa; rullgardinen var nedfälld, pastorn gick
och drog hastigt upp den, i tanke att han dervid skulle vakna, men han
förblef orörlig; de närmade sig och funno honom — död.

«Der har jag bekräftelse på min oro, min obestämda aning,» sade Brandén,
i det han med fasa betraktade liket af den man, med hvilken han talat få
timmar förut, och funnit så omedgörlig att förändra sitt kropp och själ
förstörande lefnadssätt.

«Nu är det icke tid att undersöka huruvida han dött en naturlig död
eller ej,» fortfor han efter en kort tystnad, «vi skola söka freda hans
minne från misstankar och vanära, och hans familj från nesa och blygd.»

Hans ögon föllo på ett sammanviket papper, som låg på en framför soffan
stående stol. Det var en bön till den «fordna vännen» att antaga sig
hans hustru och barn, ty han kände att han ej kunde öfverlefva förlusten
af sin heder och egendom — sedan två dagar visste han, att han skulle
blifva afsatt från tjensten.

Deras första omsorg var att förafskeda den ryska köpmannen, innan han
fattade några misstankar. De gingo således upp till honom, der han med
stor otålighet väntade dem. De sade, att de funnit herr Nordenskans
mycket sjuk, men att de gingo i borgen för hvad han hade att fordra; ty
Brandén var öfvertygad, att Leonna ville göra en uppoffring för att
rädda brodrens rykte. Det lyckades förträffligt. Ryssen hade större
förtroende till löftesmännen än till den, som uppehållit honom så länge
med fagra löften.

Varsamt upplyste herrarne sedan Marie om sanningen, och nödvändigheten
att ännu dölja dödsfallet. Hon syntes i deras ögon taga saken någorlunda
kallt, man var nöjd med allt hvad de företogo. Tjenstfolket
underrättades på ett skickligt sätt, att deras husbonde var sämre — ty
illamående hade hans fru redan om morgonen sagt honom vara. — Han ville,
sade de, ej blifva störd af någon, således fick ingen gå in, men
herrarna sjelfva skulle qvarblifva öfver natten (hvarföre äfven bud
afgick till pastorskan, på det hon ej vore orolig när hennes man icke
kom hem). Det anbefalltes den största tysthet åt den, som bäddade
sängarne i gästkammaren o. s. v. När folket kom i rörelse andra dagen,
sades det att den sjuke aflidit om natten, och att båda herrarne och
äfven hans fru varit närvarande vid hans död.

Oaktadt all deras omsorg voro dock många rykten i omlopp. Den egentliga
orsaken till hans död blef likväl aldrig bekant, ty af lätt begripliga
skäl tillkallades ingen läkare. Några trodde att han tagit förgift,
andra glunkade om strypning, emedan halsen var blå. Säkrast var att
förmoda, det en sammanpressad förtviflan och häftig sinnesrörelse
dödligt inverkat på hans af nattvak och starka drycker försvagade fysik.
— Dervid vilja vi hålla oss, och kasta nu en slöja öfver den olycklige —
en af de många som vandra bort, i medvetande af ett helt och hållet
förfeladt lif. De ¯äro¯, utan att väcka någon saknad, varnande exempel
för andra. — — — — —

Följderna voro de vanliga; gården försåldes på auktion tillika med all
lösegendom; ingenting skulle återstått för enkan, om icke kreditorerne
varit hederliga nog, att ropa in det nödvändigaste af kläder och
husgeråd. Leonna förklarade i vittnens närvaro, att hon, med svägerskans
samtycke, upptog den lilla flickan till fosterbarn, utomdess skänkte hon
Marie tvåtusen Rubel, hvaraf hon årligen skulle få intresset; kapitalet
skulle likväl stå inne hos Brandén.

Vid denna, af Marie så litet förmodade godhet, brast isen som omgifvit
hennes hjerta. Hon störtade i sin svägerskas armar och biktade, hvad hon
ännu trodde vara henne en hemlighet, att barnet hvarken var hennes eller
Petters. Likväl sade hon sig ej känna dess föräldrar. Att denna handling
förbittrat hennes lif, att hon hade sökt sin tröst i andaktsöfningar,
sade hon, men ingen frid hittills funnit. Nu, sedan hon lättat sitt
hjerta genom denna bekännelse, hoppades hon, att det blefve annorlunda.
Hon ville lefva ett stilla, ångerfullt och heligt lif, hos de förr
omtalta bönesystrarna i grannskapet.

Både Leonna och fru Brandén ogillade högeligen hennes beslut, och sade
att ett sådant sällskap icke vore henne nyttigt.

«Ett sådant overksamt lefnadssätt gagnar ju hvarken dem sjelfva eller
andra,» sade den sistnämnda, «och deras gudsfruktan förstår jag mig icke
på; ty värre och ofördragsammare menniskor, i att häckla och dömma
andra, har jag aldrig ännu sett, och med all deras skenhelighet» — —

«Så dömma de förblindade verldsmenniskorna alltid,» inföll Marie ifrigt,
«men säg sjelf om icke de af nåden upplysta lättare och bättre skola
varseblifva andras synder och själsförderf, än de, som ännu lefva i
blindhet och mörker?»

«Må så vara; men Jesu gudomliga lära säger oss, att vi skole icke döma,
— utan förlåta och öfverskyla vår nästas fel och svagheter, och föregå
dem med goda exempel, i det att vi lefva och verka bland menniskor, och
ehuru utsatta för samma frestelser, likväl bibehålla oss renhjertade i
sanning, tålamod och kärlek till våra medmenniskor; i stället for att
likt ¯dessa¯ göra oss förhatliga genom elaka omdömen och förakt för
andras öfvertygelse.»

Marie syntes förnärmad; hon aflägsnade sig tigande, och blef vid sitt
beslut. Likväl trifdes hon icke länge hos dem; det behöfdes icke många
veckor, sedan hon sett och hört dem i deras husliga krets, att inse huru
rättvist fru Brandén bedömt dem.

Hon flyttade sedan tillsammans med fru Snabbeck. Genom henne erhöll hon
arbetsförtjenst, och verksamheten lifvade hennes själ. Hon hade nu ett
mål, hvarföre hon lefde; ¯det¯ var att vårda dens ålderdom, som vårdat
hennes egen barndom. Småningom fattade hon äfven smak för annan lektyr;
den förskaffade henne förströelse och gaf henne begrepp om många saker,
hvarpå hon aldrig förut hade tänkt. Hon blef tolerantare i sitt omdöme
om andra, fann att man kunde förena arbete och bön, ett muntert sinne
med religiositet. Men i de fordna «själafränderna» jäste hatets galla. —

Leonna lefde ett trefligt, verksamt och välgörande lif på sitt kära
Grönskog, i fullkomlig okunnighet såväl om det, som rörde Feodor, som
hvad förtal och elakhet sammanväfde på hennes bekostnad.


                     _Återseende af gamla bekanta._

Läsaren måste nu förflytta sig många, många mils väg från den ort, dit
vi förlagt vår sista skildring; vi föra honom till en af oss förr
omtalad paviljong, tillhörig en viss af oss känd familj, boende i en
viss ehuru onämnd rysk stad. — Ett rundt bord, öfvertäckt med en blå och
hvit damast bordduk med fransar omkring, står midt på golfvet; derpå det
blanka théköket med sitt tillbehör; ett äldre, men ännu vackert
fruntimmer sitter sysselsatt att tillreda den aromatiska drycken. Leende
höjer hon varnande sitt pekfinger åt en ljuslockig gosse om fem år, som
uppställt ett detachement tennsoldater emellan thékopparne.

Vid det i öfra ändan af rummet stående fortepianot sitter vår Ottilia
och ser, med en leende madonnablick, på en i hennes famn slumrande
årsgammal gosse, under det att hon med ena handen lockar toner från
instrumentet; vid hennes fötter på en liten pall sitter en treårig
ljusalf, hållande en docka på samma sätt som mamma håller den lilla
brodren, och lyssnar på musiken.

Den gamle Wasilij, som stått bakom gamla fruns stol, syntes på en gång
lyssnande närma sig till ett fönster, der en spegel reflekterade
landsvägen, skyndade sedan utan att säga ett ord, ur rummet, och blef
borta. Gamla frun bar således sjelf théet till sin svärdotter för att ej
störa det sofvande barnet, som äfven af henne betraktades med — hvad
skola vi benämna det — med ljufva ¯farmoderliga¯ dufvoögon.

Nu hördes manliga steg utanför dörren. «Pappa, det är pappa!» ropade
lilla «Kosta,» som, kastande ifrån sig leksakerna, störtade i armarne på
den inträdande fadren.

Majoren återkom från en resa till Petersburg och Kronstadt, det var
första gången han varit aflägsnad från de sina, sedan han gifte sig.

Sedan han tryckt moder, maka och barn till sitt varma, trofasta hjerta,
och de hemmavarande berättat hvarje liten händelse, som passerat under
hans frånvaro, och han ersatt de under den tiden blesserade, och till
verkliga krymplingar blefne soldater som stodo under lilla Kostas befäl,
med andra nya trupper, samt delat ut prennikor och andra goda saker,
önskade Ottilia höra, huru hans resa hade gått, och hvad han kunnat
uträtta i en viss sak.

För att träffa onkel Ludvig, hade Ivanoff rest till Kronstadt, der
fartyget undergick reparation. Hemkommen ifrån en resa till tyska
handelsorterna och sist från Hamburg, ärnade kapten Lurhjelm taga frakt
till Finland. Efter Ottilias önskan, hade han gjort ett besök hos fru
von Harlinghausen, som ej låtit sonen öfvertala sig att resa med honom.
Af henne erfor Ludvig att Feodor lagt in om afsked; modren trodde, att
han med säkerhet skulle inträffa i Petersburg mot medlet af Augusti;
majoren hade der lemnat ett bref, hvaruti han ålagt honom att resa hit
till dem, der nyheter af största vigt väntade honom.

«Nämnde du ej hvarom de handlade?» frågade hans fru.

«Det skall nog hans eget hjerta säga honom,» försäkrade majoren.

«Ack bäste Konstantin, jag fruktar, att vi mycket misstagit oss i
anseende till denne din vän. Huru är det tänkbart, att han ännu är
trogen sin första kärlek, då han på tvenne år ej låtit höra af sig och
likväl haft ett års tjenstledighet? Den der hastigt vunna rikedomen har
säkert gifvit honom ett annat sinne. O att min ljufva Leonna skall älska
en så vanlig menniska!»

«Tro icke min Anna, att jag gillar hans uppförande i detta fall, men
fördömma honom ohörd, vill jag likväl icke,» sade Ivanoff. «Några
påbörjade och afbrutna meningar i den korta skrifvelse, jag i vintras
erhöll från honom, låta mig ana en strid mellan hjertat och förståndet.
Men hvarföre han äfven vis-à-vis mig iakttager denna förbehållsamhet, är
obegripligt. Vi få väl höra, när han kommer hit, vi kunna kanske få
vänta honom i nästkommande vecka.»

«Han borde likväl fått veta, att Leonna» — —

«Ja sådana ären j, qvinnor!» inföll majoren skämtsamt. «Först misstror
du honom för glömska, otrohet, högmod och allt ondt, och likväl skulle
jag låta honom veta Leonnas olyckor och hennes oro öfver honom, på det
han af barmhertighet måtte komma och uppfylla sina löften, är det icke
så? Jag deremot, misstror honom icke, men vill ändock känna gunstig
herrn på pulsen, om han är värdig en sådan flicka, som Leonna. Hon är
för god att vara föremålet för en svalnad kärlek; — finner jag detta, så
ber jag honom i Herrans namn fara tillbaka till sitt slott och sina
vinberg, och gifta sig till ännu ett murknadt stamträd; — och sedan
låter jag med godt samvete Leonna tro att han är död. Du vet att hon har
förnuft att bära den sorgen. — Men gif mig nu en kyss, och låt oss tala
om något annat,» fortfor majoren. «Jag medför nyheter från din bror
Otto. Han är en af de skickligaste eleverne vid ritkontoret i
Petersburg, och onkel låter visst icke hans anlag bli ofulländade. Få
se, om icke den goda mannen sjelf följer ynglingen på en resa till
Schweitz och Italien om ett eller par år. — Nu måste du tänka på
anstalterna för din resa, inom 14 dagar är onkel segelfärdig.»

«Tack, dyre Konstantin! men är det då så omöjligt för dig att komma
med?» Hon lade armen om hans hals, och såg på honom med bönfallande
blick.

«Rent ogörligt, älskade Anna. Tror du att jag eljest ville neka dig, och
mig sjelf detta nöje; ty äfven jag ville gerna återse den ort, der jag
stackars krympling fann en så dyrbar skatt, och är utomdess litet
nyfiken att en gång se din Leonna, men det kan icke ske. Äfven har jag
funnit bättre, att Kosta blir här hemma, och Natinka följer med dig;
flickan behöfver din tillsyn, och är ännu för liten att emottaga några
intryck af hvad hon der kan komma att se eller höra. Annorlunda är det
med den liflige allt uppfattande gossen. Efter min öfvertygelse bör just
en gosse som barn lära sig att älska hemmet; han kommer tidigt nog att
lemna det, och då bör hågkomsten af föräldrahemmet och dess rena seder,
afhålla honom från det opassande och dåliga sällskaper, samt sedan
ingifva honom håg och omtanka att förvärfva sig ett eget hem. Så har det
åtminstone varit med mig.»

Gossen kom nu för att bjuda sina föräldrar god natt, och då fadren
enligt sin vana tog med båda sina händer om gossens hufvud och kysste
dess rosenkinder, sade barnet: «Du brukar ju alltid om aftnarna fråga
Kosta, om han på dagen varit snäll eller oartig. Nu har du varit så
länge borta ifrån oss, och frågar icke. Huru kommer det till, pappa?»

«Jag frågar icke, ty jag vet, att Kosta nog sjelf talar om det för sin
pappa,» svarade fadren leende och såg honom i ögonen.

«Om jag varit beskedlig skall farmor, mamma och Wasilij säga dig,»
genmälte gossen med småvigtig min, «men hvad jag gjort illa, säger jag
dig nog sjelf; för annars skulle pappa ej kunna förlåta mig. Du skall
derföre veta, att jag en dag var riktigt stygg mot Wasilij, för att
ensam få draga Natinka i lilla vagnen omkring i trädgården, när han, som
jag nog visste, icke hade tid att komma med. Allt gick så bra; Natinka
höll tömmarna. Jag kråmade mig liksom vår ena häst, som mamma kallar
«figuranten.» Så kommo vi ända upp till stora gungan, — men der fick jag
se en så stor och grann fjäril, den ville jag så gerna hafva fast. Jag
lemnade vagnen, och sprang efter den. Fjäriln flög allt längre och
längre ned åt gången, tills den satte sig på törnroshäcken; der knep jag
den så sakta, och ville visa den för mamma; då mötte mig Wasilij och
frågade efter Natinka; men henne hade jag alldeles glömt. Ack pappa när
hon blef der allena, hade hon börjat gråta och ville ur vagnen, och då
ingen hjelpte henne, föll hon och stötte sitt lilla knä, och fick en
bula i pannan. — Var icke Kosta bra obeskedlig, som lemnade sin lilla
söta syster, för en fjärils skull? Vill du förlåta honom, pappa?» och
gossen såg härvid så bedjande på sin far med de tårfyllda, blå ögonen.

«Du bad väl mamma och Natinka om förlåtelse straxt?» frågade fadren
allvarsamt.

«Det förstås pappa! och Wasilij äfven, men jag kunde icke somna på länge
den qvällen, för det du icke var hemma, för att förlåta mig.»

«Efter du så mycket ångrar ditt fel, förlåter jag dig gerna, endast du
hädanefter är mera aktsam om dina små syskon.»

En kyss på pappas hand, och gossen hoppade bort. I föräldrarnas ögon
glänste en glädjetår, i det de tyste men likväl så vältaligt tryckte
hvarandras händer.

Ett sådant förhållande inom familjen är Gudstjenst. ¯Hemmet¯ är ¯här
barnets himmel¯. ¯Fadren¯ representerar gudomen. Han älskar, varnar,
straffar och förlåter; han bereder husets välfärd både i andelig och
lekamlig måtta. —

¯Modren¯ är kärleken, försoningen. Vid hennes bröst inslumrar det leende
barnet. Hon vakar öfver det sjuka; hon bannar, men lider med det
felande, som, i känslan af sina fel, så gerna lutar sig mot hennes
sköte, ty hon är tålig och mild. —

¯Sanningskärleken¯ är ¯den ande¯, som styr alla husets medlemmar, och
den skall utgå från Fader och Moder. ¯Då äro de tre äfven ett¯.

                  *       *       *       *       *

Ungefär en vecka sednare samlades åter vår lilla familj en eftermiddag i
paviljongen. De båda fruntimren voro sysselsatta med handarbeten, den
lilla gossen sof i sin korgvagn; de andra barnen lekte utanför under
Wasilijs uppsigt. Majoren rökte sin pipa och läste tidningarna. På en
gång utbrast han gladt; «Nytt, nytt, Feodor Karlowitsch är i Petersburg,
han har afsked som öfverste med tillstånd att bära uniform. Som han
redan haft afskedsaudiensen, kunna vi vänta honom alla dagar.»

«Synnerligt brådtom har han likväl icke,» anmärkte Ottilia; «borde han
icke redan vara här. Tidningen är ju redan gammal.»

«Viljan och förmågan äro ej alltid lika snällfotade,» sade en röst nära
dem. Feodor stod i den öppna dörren, och höll lilla Kosta vid handen.

Det undgick icke Feodor, att majorskan, efter den första
öfverraskningens glada helsning, antog ett mera kallt — visst icke
frånstötande, men allvarsammare väsende än vanligt. Derföre vände han
sig till henne sägande: «Lilla Konstantin sade mig, att hans goda mamma
var ledsen på mig; om så är, ber jag ödmjukast att få veta, hvaruti jag
felat, för att desto snarare erhålla tillgift.» Hon rodnade lätt,
kallade gossen en «pratmakare,» och gaf honom ett litet uppdrag för att
få honom bort; sedan sade hon: «öfversten känner, hvilken vänskap jag
hyser för en person som, genom sin kärlek och trofasthet mot en viss
man, ej förtjenat att bemötas med glömska eller likgiltighet, undra
således icke.» — —

«Det är således mig fru majorskan beskyller för likgiltighet och
glömska?» föll Feodor henne med rörelse i talet. «Ack ni vet icke hvad
jag» — — —

«Du bör ursäkta min Anna,» invände Ivanoff, och gaf sin fru en vink att
öfverlemna saken åt honom. «En qvinna, hvilken lik ¯henne¯, aldrig
älskat någon annan, än den som blifvit hennes man, kan ej tänka, ej
föreställa sig att en flicka kan blifva lycklig med någon annan än den,
som varit föremålet för dess första kärlek, således finner du» — —

«O jag finner mera än väl, att allt är förbi,» afbröt honom Feodor med
sorgsen stämma. «Det är således afgjordt? Leonna har gjort ett annat
val!»

«Skulle du finna det underligt, om så vore?» frågade majoren.

«Nej, jag har länge beredt mig derpå, äfven anade jag, att jag här
skulle få bekräftelse på min förmodan: en utgång gillad af förnuftet,
men hvaremot hjertat, det egoistiska hjertat, gjort tusende inkast. Det
var likväl endast hennes lycka jag åsyftade, genom min tystnad, mitt
frivilliga aflägsnande. Måtte hon vara lycklig! Hvem förtjenar det mera
än hon?!»

Ivanoff, som såg sin fru vara rörd af Feodors synbara smärta, bad henne
först lemna honom de bref, Leonna skrifvit henne till efter en «viss
händelse» och sedan bestyra om något till den kära gästens förplägning.
Begge fruarna aflägsnade sig och herrarne blefvo allena.

«Läs,» sade majoren och lemnade Feodor det första brefvet, «så får du
se, huru lycklig Leonna var på en tid, då din närvaro förmått gifva allt
en annan vändning.» Sedan återtog han sina tidningar, men lemnade ej
vännen ur ögnasigte.

Oro och glädje, deltagande och ånger, bedröfvelse och sluteligen
farhågor öfver hvad alla dessa olyckshändelser skulle inverka på hennes
kropp och sinnen, omvexlade i Feodors själ under läsningen, och
återspeglade sig i hans ansigte. Några minuter satt han sedan försänkt i
smärtsamma tankar. På en gång spratt han till, en ryslig tanke hade
fallit honom in. Det hade ej undfallit honom, att majoren gifvit sin fru
några hemliga vinkar: hvad betydde väl dessa? — var Leonna död, eller —
fasansvärda tanke! — hade sorgen rubbat hennes sinnen! — Han störtade
till majoren, som ännu bibehöll sin tystnad. «Af barmhertighet Ivanoff!
har du flere bref, eller» — han förmådde ej mera, utan sjönk ned på en
bredvid stående stol.

Han erhöll då det andra brefvet, jemte några uppmuntrande ord af
majoren; Feodor läste och återläste det på nytt, tryckte brefvet med
förtjusning till sina läppar. Det sade honom, att hon lefde, att hon var
fri, och att han lefde i hennes minne! — —

                  *       *       *       *       *

Feodor omtalade sedan för majoren och hans fru den resa han föregående
sommar gjort till Finland, de sammanträffande omständigheter och
underrättelser, som missledt honom samt motiverna ¯till¯ och för hans
handlingssätt. Båda insågo äfven det ädla deruti, men förebrådde honom
sitt ringa förtroende till dem; sluteligen måste de äfven medgifva, att
denna hans tystnad bevisade hans starka tro på deras vänskap för honom.

Feodor ville genast resa, för att genom natt och dag skynda till den
älskades fötter, och erhålla tillgift, men vännerna föreställde honom
svårigheten och olägenheten af att meddela sig åt Leonna, när hon bodde
i brodrens hus, hvars lynne ingalunda förbättrat sig. Det var långt
ändamålsenligare att i sällskap med majorskan och onkel Ludvig göra
denna resa. Onkeln kunde, som vän till Leonnas far, ega anspråk på
sonens aktning.

Andra dagens post medförde tvenne bref; det ena från Ludvig, att allt
var klart för afresan; det andra från Leonna, som underrättade dem om
Petters död. Att detta dödsfall, ehuru olyckligt i sig sjelft, ingalunda
var obehagligt för våra resande, inses lätt. De sluppo derigenom många
obehagligheter, och med god vind och glada hjertan seglade de nu till
vänskapens och kärlekens ¯gröna hopps udde.¯


                  _Återseende. — Brudsorgen och Slut._

För att undvika dammet, och njuta af den uppfriskande morgonluften,
reste det nuvarande «Grönskogsherrskapet» helt tidigt en vacker
söndagsmorgon till kyrkan. De stego af hos pastorns, der de anmälde sin
återkomst till middagen med en kalffjerndel och ett knyte grönsaker.

Sedan de något ordnat toiletten, återstod en timme till
sammanringningen. Leonna begagnade denna tid för att besöka sina
älskades grafvar. De af henne ditsatta träd och rosenbuskar syntes arta
sig väl och hon hade nyss satt sig på den grönskande torfbänken, då hon
hörde att någon närmade sig. Hon såg sig om och fann det vara Greta
Lisa, jemte en annan person, ännu dold bakom Bärendorfska grafvården.
«Backstugu mor,» som säkert ej trott sig finna någon här, gjorde ett
ofrivilligt utrop vid åsynen af sin unga fröken. Den andra steg då
hastigt fram — det var Feodor. — — — — —

Han och hans ressällskap hade denna morgon anländt till den förr omtalta
gästgifvargården. Något trötta efter den resa de gjort genom natten,
önskade Ottilia och äfven onkeln dröja här några timmar, innan de
begåfvo sig på vägen till Grönskog, Leonnas nuvarande bostad. Men Feodor
hade ingen ro att följa deras exempel. Till fots vandrade han dessa tre
verst, och befann sig snart i backstugans grannskap. Greta Lisa stod vid
källan, för att upphemta vatten. Hon uppgaf ett rop af förvåning och
glädje, när hon kände igen honom; enträget bad hon honom stiga in i
stugan, men han nekade. Han ville blott göra henne några frågor, och
hvem dessa gällde, känna vi nog. Hon, som ingenting högre önskade, än
att få tala om sin söta fröken, berättade nu om kaptenens död och
frökens svåra sjukdom, och huru hon sjelf vårdat henne under densamma,
huru tålig och mild fröken varit o. m. d.

Greta Lisa redan kyrkklädd, frågade om icke «nådig herrn» ville se huru
vackert hennes man planterat träd omkring Nordenskansska grafven. Der
hade, sade hon, den stackars goda fröken suttit så ofta och fällt så
många tårar. — De gingo, och funno — som Greta sedan alltid uttryckte
sig — ¯engeln stående vid grafven¯.

                  *       *       *       *       *

Att skildra deras återseende, är öfver vår förmåga. Det finnes ögonblick
i lifvet, der tid och rum försvinna.

                       «Saligheter, som förlängas,
                     Härda endast Gudar ut;
                     Menskohjertat skulle sprängas,
                     Toge ej dess tjusning slut.» —

Huru förtjusta våra unga älskande än voro, påmindes de af kyrkklockorna,
som nu ringde tredje gången, hvarest de voro. Äfven Greta Lisa, ett
deltagande, men förläget vittne till detta oförmodade möte, tog sig
«dristigheten» att anmärka kyrkfolkets nyfikenhet och prat, när de sågo
herrskapet här.

«Kom med mig till prestgården,» sade Leonna och tog Feodors arm. När de
veko om ett af kyrkans hörn, stötte de på några personer stående i en
lyssnande ställning, det var «triumviratet,» — en benämning de erhållit
af gamle Nordenskans — och från hvilka Leonnas svägerska redan
bortflyttat. Nästan med förakt besvarades Leonnas höfliga helsning af
dem.

Utanför kyrkporten mötte de Brandén med sin fru, som fåfängt väntat på
Leonnas återkomst. Hon presenterade nu Feodor, som en aflägsen slägtinge
till hennes aflidne fader. Åsynen af menniskor förde äfven Feodor till
besinning. Nu först erfor Leonna ¯när¯ och med ¯hvem¯ han kommit och
hvarest hans sällskap befann sig. Leonna var rusig af glädje. Hon ville
hasta till sin Ottilia.

Brandén vände om till prestgården och anstaltade om häst och schäs, och
snart lågo vännerna slutna i hvarandras armar. Äfven onkeln tog ut sin
del af återseendets glädje.

Middag åts på prestgården; både pastorn och hans fru kände genast igen
den fordne löjtnant Karlowitsch; här först erfor Leonna, att Feodor var
öfverste, men det gjorde hvarken till eller ifrån. Hon såg i honom blott
sin Feodor.

Händelsevis nämnde pastorn under samtalets gång namnet Bärendorf.
Ottilia såg leende på Feodor; han rodnade lätt; ännu hade ej någon
förklaring egt rum emellan de älskande, de voro sälla i blotta
åskådandet.

Sent anlände de allesammans till Grönskog; efter en lätt aftonmåltid
skildes de alla åt. Leonna förde Ottilia till sitt rum, inom hvilket det
för henne bestämda låg. Här visade hon vänninnan den sofvande Amalia.
Hon hade ej yppat ett ord om hvad hon kände rörande barnets härkomst, ty
hon ansåg blott sina egna hemligheter vara vänskapens gemensamma egendom
och rättighet. Hon sade blott att hon aldrig tänkte skilja detta barn
ifrån sig.

Långt inpå natten sutto vännerna hand i hand. Ottilia berättade om sitt
lyckliga hem, sin älskade man, sin goda svärmor och sina barn. «Du
skulle se min lilla Kosta,» sade hon, «dess lifliga, till och med ystra
sinne styres så lätt af hans ömhet för mig, hans kärleksfulla lydnad för
fadren, och en tidigt inplantad vördnad för farmor. Jag är i sanning en
lycklig mor, men huru svårt vore ej mitt ansvarsfulla kall, om jag ej
hade ett sådant stöd i min make. O Leonna! ljuf är den qvinnas lott, som
är fästad vid en rättskaffens man. — Jag tillstår att, ehuru högt jag
älskade Konstantin, föreföll det mig i början af vårt giftermål många
gånger smärtsamt, att han var af, och att äfven våra barn skulle fostras
upp i, en annan trosbekännelse än min egen. Nu har jag längesedan
insett, att det är ¯anden¯ som gör lefvande, och att vi alla ega samma
kärlek, en tro, och ett hopp!»

Under sådana samtal går tiden fort, midnatten inföll, innan vännerna
lade sig.

Ottilia sof ännu, när Leonna efter sin vana gick för att göra en
promenad i trädgården. I en af sidogångarne träffade hon ganska oväntadt
Brandén och Feodor, fördjupade i ett samtal, under det att de rökte sina
morgonpipor. Man skämtade öfver detta tidiga möte, och Leonna frågade,
om öfversten kände igen sig på Grönskog.

Brandén svarade i hans ställe: «Öfversten finner att allt här blifvit
förskönadt, men säger tillika, att han är hitkommen för att beröfva oss
den skönaste prydnaden; och jag inser ganska väl, — att fröken Leonna
har sin hand med i spelet,» tillade han leende.

«Din värdiga förmyndare uttalar min önskan, dyra Leonna,» sade Feodor
och tryckte en varm kyss på den hand han fattat. «Tillåter du, så låta
vi lysa för oss om söndag?»

«Så snart? Hvartill en sådan skyndsamhet, bästa Feodor?» frågade hon
litet häpen.

«Emedan våra vänner endast kunna uppehålla sig här två eller högst tre
veckor och du önskar väl lika mycket som jag, att de blifva vittnen till
våra löften, till min sällhet att kalla dig maka? Huru angenämt för dig
att under vår resa njuta af Ottilias sällskap och besöka henne i sitt
hem; eller huru min älskade?»

«Resa? Har du icke afsked ur tjensten? Blir du icke här, det var likväl
min goda fars önskan.» — Hon såg sig om, Brandén hade lemnat dem.

«Om han lefvat, och icke gifvit mig dig under andra vilkor,» svarade
Feodor. «Men nu är allt annorlunda än förr. Jag eger nu ett hem, som är
värdigt, att min älskade Leonna inviger det till vårt jordiska paradis.»
— Och nu underrättades Leonna om den händelse, hvarom hon ännu icke fått
minsta vink. Hon ansåg den nästan för en vacker dikt. Hon, den finska
flickan, uppväxt bland nordens tall- och granskogar och dess gråberg,
skulle förflyttas till drufvornas hemland. — — Äfven vid den älskades
hand, var tanken på en skillsmessa från barndomshemmet, från
fosterbygden tryckande; men när hon tänkte på hvad en annan snar
förändring skulle medföra olägenheter för Brandéns, som hon lärt sig
högakta och värdera, försonades hon snart med denna tanke, ty Feodor
visste råd för allt.

Kunde Brandén utan förlust lemna Leonna i förskott några års intresse,
vore det bra, det skulle i alla fall endast utgöra hennes egen
handkassa. Kapitalet fick blifva innestående i egendomen, och han dess
förvaltare, tills de om några år besökte hennes hemort. Under tiden hade
Brandén hunnit repa sig, och Feodor målade framtiden så skön, att Leonna
glömde det närvarande, tills den stora matklockan sammankallade tjenst-
och arbetsfolket till frukost. Då lemnade de trädgården.

Den första, som mötte dem på gården, var lilla Amalia, som kom
springande dem till mötes, för att helsa god morgon på tanten. Barnet
smög sig sedan något förläget intill henne, vid åsynen af den fremmande.

Feodor, som ännu höll Leonnas arm inom sin, kände en lätt darrning
genombäfva den hulda. Han såg på henne frågande; en tår svällde i hennes
öga, men hon borttorkade den hastigt, kysste barnets panna och tryckte
henne intill sig, sedan vände hon sig till honom. «Du känner ännu icke
alla vilkor för mitt egande,» sade hon leende genom tårar. «Jag har för
alltid upptagit detta barn, som mitt eget. Du måste först lofva mig att
vara för henne en god och älskande far.»

«God morgon mitt unga herrskap!» ljöd det nu muntert från trappan, innan
han ännu hunnit svara. De omringades af Ottilia, herr och fru Brandén,
som alla brydde dem för sin långa morgonpromenad. Herr Brandén
underrättade sällskapet, att kapten Lurhjelm rest bort helt bittida
denna morgon, emedan han ej kunde vara borta från fartyget.

Vid frukosten, der äfven barnen voro tillstädes, frågade Feodor af fru
Brandén, hvem den lilla sorgklädda flickan tillhörde. Hon som alla andra
trodde Amalia vara Petters dotter, och berättade nu huru ädelmodig
Leonna varit emot sin svägerska, och att hon upptagit deras barn som
sitt eget.

En stund sednare satt flickan på Feodors knä, och lekte med ordnarne,
som prydde hans bröst. «Vill du hålla af mig och kalla mig pappa?»
frågade han barnet.

«Å jo, hvarför icke, men då måste du alltid vara god mot Malla, och
hålla af tant Lonna också, och aldrig resa bort ifrån oss,» svarade den
lilla.

«Reser jag bort, får du komma med,» försäkrade han.

«Men tant Lonna måste äfven vara med, eljest kommer jag icke.»

«Det förstås;» med flickan på armen nalkades han damerna, som sutto och
arbetade ute på trappan.

Amalia slog sina små armar om Leonnas hals och frågade: «Får jag kalla
den här herrn för min pappa, lilla tant?»

«Om han vill tillåta det,» svarade Leonna, icke utan en liten bäfvan i
rösten.

«Huru kan min egen Leonna sätta det i fråga?» invände Feodor mildt
förebrående. «Det är sannt, hennes far var icke min vän, men han var din
fars son, din bror, och du älskar barnet. Om också icke mitt eget hjerta
skulle tala till barnets fördel på ett för mig obegripligt sätt, skulle
din blotta önskan vara min lag, så väl i detta som i alla andra fall.»

«Ja så sägen j allesammans före brölloppet, mina herrar, men huru går
det sedan?» Det var fru Brandén, som skämtande sade så; men hennes man,
som osedd af henne hade närmat sig, svarade med tonvigt: «som det går
hvarje löftesbrytare!» Frun bytte genast om samtalsämne, och syntes,
genom fördubblad vänlighet mot honom, vilja försona ett förhastadt ord.
Detta anmärktes endast af Ottilia, som anade, att «löftesbrott» vidrörde
en ömtålig punkt i deras äktenskapliga lif. När hon yttrade denna
förmodan till Leonna, svarade hon endast med en lätt suck: «hvar finnas
rosor utan törnen?»

Spelare redan som ung, hade Brandén, af kärlek till sin nuvarande fru,
aflagt ett högtidligt löfte att aldrig spela mera, och hållit det i
tvenne år, men sedan dukade han åter under för frestelsen, och förstörde
hennes förmögenhet. Vid brädden af sin undergång, hafva vi sett huru han
genom en fast vilja åter reste sig.

Tisdagsmorgon reste Ottilia för att besöka sina föräldrar; hon medförde
sin lilla Natinka med dess sköterska. Feodor och Leonna jemte lilla
Amalia gjorde sällskap, emedan de sedan skulle fara till Lovisa, för att
göra några uppköp och beställningar för brölloppet och den tillärnade
bortresan. De fingo alla rum i den något gammalmodiga men beqväma
resvagnen.

Huru ofantligt det fägnade «Hertola nåden» att få se sin styfdotter, fru
platsmajorskan och den vackra löjtnant Karlowitsch, som nu var öfverste,
och huru ofantligt ledsen hon var att ej få se sin högtärade måg, herr
platsmajorn, allt detta måste vi gå förbi, och endast säga, att hon var
vid ett briljant humör, ty hon hade sin man hemma nu; sjuklighet
hindrade honom numera att fortsätta sitt, hvad hon kallade,
«lösdrifvarlif.» Han vårdades ömt af sin verkligen godsinta hustru: att
hon dagligen tömde sin halfva silfverkanna med hembrygdt öl, hörde
endast till dieten, utan att medföra någon synbar verkan.

Hedda Smitt, som hon af godhet, af vana och brist på annat
fruntimmerssällskap behöll hos sig, var nu tillfälligtvis borta hos en
af grannarna, och ingen af de fremmande hörde henne nämnas.

Sedan middagen var förbi, öfverhopades Leonna både af värd och värdinna
med så många frågor rörande brodrens död, sterbhusets affärer och
Brandéns förhållande som förmyndare och förvaltare af Grönskog, att det
var ingen lätt sak att undkomma dem. Feodor förlorade tålamodet, tog en
tobakspipa och gick ut; äfven Ottilia gick för att se sig om efter
barnen, som lekte i trädgården under ryssinnans uppsigt. Hon varseblef
dem snart vid ändan af en gång, der en grind förde ut till en åker.

Det förundrade henne att se Hedda Smitt — som förmodligen inkommit genom
grinden — stå och hålla lilla Amalia på armen. Som Ottilia ej ville
störa, aflägsnade hon sig utan att blifva bemärkt och tog en omväg, som
förde till en gammal tät sammanvuxen löfsal. Bakom denna löfsal hade hon
som barn planterat och vårdat några vilda hallonbuskar; det föll henne
in att se om de ännu funnos till. De stodo ej allenast qvar, utan hade
förökat sig i mängd, och buro mogna bär. Hon ville plocka något för
Leonnas räkning och bröt ett stort tistelblad, för att bevara dem.

Under det att hon stod och ömsom plockade och åt, hörde hon tvenne
röster i löfsaln, i den ena igenkände hon genast Feodors, i den andra en
fruntimmersröst, som hon förmodade Leonnas. Hon böjde sakta undan
grenarne i tanke att gyckla med de älskande, och såg Feodor och — Hedda
Smitt.

Mot sin vilja blef hon nu vittne till ett samtal, från hvilket vi vilja
förskona våra läsare; det upplyste henne om något, som vi tyvärr länge
anat.

Okunnig om att fremmande inträffat under hennes frånvaro, hade Hedda
återvändt från granngården öfver åkern genom grinden, och blef då
oförmodadt varse lilla Amalia. Häftig som alltid, fattade hon flickan i
sina armar och utbröt i gråt; deraf blef lilla Natinka skrämd, och
sprang skrikande till sin vakterska, som Hedda då först blef varse. I
tanke att undandraga sig dennas nyfikna blickar, äfvensom att utplåna
spåren af sina tårar, innan hon ville visa sig i huset, der hon nu
förmodade resande gäster, skyndade hon till den ett stycke derifrån
belägna löfsaln, och fann Feodor. — — —

Hans härvaro, åsynen af det fremmande barnet, och den ryska qvinnan,
lätt igenkänlig på drägten, väckte hos Hedda för första gången alla
svartsjukans och förtviflans demoner, som kunna rasa i sådana
qvinnohjertan, som hennes. Hon öfverhopade Feodor med ursinniga
förebråelser, som hvarken hade hof eller sans, och lemnade honom ej
tillfälle att yttra ett ord; ja vi måste tillstå, att han äfven var så
skakad, så tillintetgjord, att han snarare liknade en bildstod än en
menniska; aldraminst såg man i honom krigaren, som med mod och köld sett
fienden i hvitögat.

Hedda brydde sig ej heller om något svar, utan rusade utåt gången,
fattade Amalia i sina armar, och bar det genom hennes häftighet
förskrämda och gråtande barnet in till Feodor, ställde det framför honom
och sade andfådd och snyftande: «Här är beviset på den kärlek jag hyste
för dig, och din trolöshet — och nu blygs du icke att» — — — — «För Guds
skull mamsell, betänk att någon kan höra er!» utbrast han sluteligen.
Hedda hejdade sig obegripligt fort, och såg sig oroligt omkring.

«Om detta är sanning» — Feodor torkade kallsvetten från sin panna — «om
detta är sanning, ni vet huru litet ni fordom höll er vid den — så tala:
visste då er syster? känner Leonna?» — Han kunde ej fortfara.

«Marie kände att det var mitt barn,» svarade Hedda med lägre stämma än
förut; «hon upptog det i stället för sin flicka, som föddes och dog
under det Petter var bortrest. Han hade aldrig någon misstanke derom.
Men Marie gjorde det icke af medlidande för mig eller barnet,» tillade
hon bittert, «hon ville icke skämmas för sin syster, liksom icke många»
— — —

«Än Leonna?!» Feodor hade fattat tag i en trädgren, den skakades som af
en häftig blåst.

«Hon har sedermera genom mig fått veta att ni är barnets far, men icke
hvem modren är.»

«Ni är lika föraktlig som lågsinnad!» utbrast nu Feodor utom sig. «Du
hade således ej försyn att drypa ditt gift i oskuldens öra, och likväl
icke hålla dig vid sanningen. Likväl är det bättre så — Hon, den rena,
skulle fasat vid åhörandet af en sanningsenlig bikt af dig. — — Gå! visa
er aldrig mer för mina ögon, och på det behofvet icke hädanefter måtte
drifva dig till lögn och brott, så se här.» — Han tog en bundt med röda,
blå och hvita sedlar ur sin plånbok, stack den i hennes hand, sköt henne
ut genom ingången till löfsaln — «här är medel att resa till en annan
ort, och börja en annan lefnad.»

Hedda hade först dragit undan handen, men besinnade sig åter vid hans
sista ord; dolde skyndsamt de erhållna penningarna, och ilade bort samma
väg hon kommit.

                  *       *       *       *       *

Ottilia befann sig under tiden i en kinkig belägenhet; i tanke att spela
de älskande ett spratt, hade hon intagit en obeqväm ställning mellan
hallonbuskar och halft murknade trädgrenar. Men då hon, i stället för
Leonna, såg och ¯hörde¯ Hedda, ¯hade¯ hon så gerna aflägsnat sig, om
detta gått an, utan att genom ett oundvikligt prassel röja sin närvaro.
Hon blef således stående; måhända tog äfven nyfikenheten ut sin rätt, ty
det hon hörde, rörde ju en person, för hvilkens öde detta
sammanträffande kunde blifva af vigt.

Hedda var borta; Feodor satt med händerna sammanknäppta, armarne
utsträckta och blicken stirrande. Han syntes hvarken höra eller se.
Barnet stod ännu der och såg på honom med ängslan, oviss om hon tordes
gå bort. Då tog Ottilia sitt parti, lemnade sin post, och inträdde i
löfsaln. Utan att låtsa om Feodors närvaro, gick hon till Amalia, gaf
henne de hallon hon plockat; vänligt bad hon henne gå och dela med sig
åt lilla Natinka. Det lätt tröstade barnet sprang bort.

Feodor hade åsett detta utan att säga ett ord, utan att förändra sin
ställning; vänskapen för Leonna ingaf den blygsamma qvinnan dristighet
att väcka honom till sans; hon lade sin hand på hans axel, sägande: att
hon varit ett ofrivilligt vittne till hvad som nu passerat, att hvad som
skett ej kunde ändras, men afbedjas och försonas. Det stode i hans makt
att genom sitt framtida uppförande göra Leonna lycklig, vara en öm och
förnuftig fader för barnet — och derom hade ju hon sjelf bedt honom i
dag. Kanhända var Leonna helt och hållet okunnig om hvad som rörde
barnet, och att det endast varit ett infall af Hedda att låta Feodor tro
motsatsen. Ottilia tog detta nästan för gifven sak, då Leonna aldrig
yppat något för henne, som likväl egde hennes förtroende. Hon ansåg det
således vara det bästa att förtiga denna ledsamma omständighet,
åtminstone tilldess de lemnat orten.

Nedslagen, försänkt i tankar, synbart icke de behagligaste, hade Feodor
afhört hvad hon sagt, småningom syntes de dock reda sig, och antaga en
färg af beslutsamhet. Hans långvariga tystnad var plågsam för Ottilia,
som nästan var färdig att lemna honom, då Feodor tog hennes hand. «Ni
var min goda engel, fastän jag vid er uppenbarelse varit färdig att
sjunka i jorden af blygsel, om jag blott kunnat,» sade han. «Äfven jag
börjar nu tro att Leonna icke vet — icke hört — — ty Hedda är en lögnens
ande. Jag skulle icke eljest; — — dock jag vill ej försvara mitt fel,
genom hennes — men huru uppslå mina ögon mot Leonnas rena oskuldsblick!
Det är som den skuldbelastade själen inför sin domare — sanningen måste
likväl fram; förr har jag ingen frid med mig sjelf.» — —

«Detta länder er till heder, gör hvad ni finner för godt. Låt det likväl
icke ske medan vi äro här. Och om Leonna verkeligen vet, att ni är
Amalias fader, men icke vet hvem modren är, bör ni dölja det; ty det
skall smärta henne, att en bekant flicka fallit så djupt.»

                  *       *       *       *       *

Ingen af husfolket hade sett Hedda; således visste ingen, att hon kommit
tillbaka. Ingen förstod ryssinnan, som trott det vara någon förryckt
qvinna från grannskapet, och när Amalia småjollrade om moster Hedda, att
hon klämt och kysst henne och grälat på hennes nya pappa, trodde Leonna,
att barnet drömt. Ottilia, som ej önskade att någon förklaring skulle
ske på Hertola, sökte hindra de älskande att vara på tu man hand, och
tack vare fru Lurhjelms outtröttliga pratsamhet! ty när Feodors synbart
förstämda lynne ej kunde undgå Leonna, trodde hon det härröra deraf att
hennes nåd i synnerhet ansatte honom.

Öfversten och båda damerna skulle tidigt morgonen derpå resa till
Lovisa, för att der göra sina inköp. Båda barnen lemnades under
ryssinnans uppsigt, med sträng tillsägelse af Ottilia att hålla sig
invid dem, och sköterskan efterkom gerna sin matmoders vilja, «ty hon
var sjelf liksom litet rädd för den galna menniskan hon sett,» yttrade
hon.

Morgonen var vacker, luften klar, ehuru hvita skyar ännu simmade på de
aflägsna ängarne; det var icke utan att likasom något dimartadt äfven
lagt sig öfver de tre personers lynne, som sutto i vagnen. Leonnas ögon
voro röda, liksom af en sömnlös natt, eller tårar. Feodor var orolig,
och Ottilia plågades af förlägenhet, öfver sin egen oförmåga, att genom
något muntert infall skingra detta töckenartade.

Med åsynen af Rönnbacka framträdde dock hos dem alla gamla kära minnen,
och när de kommo fram till staden, var Feodor den älskvärdaste fästman,
som i sin fästmös ögon sökte läsa den minsta önskan, för att uppfylla
den.

Leonna var tacksam, och ville äfven visa sig munter och glad, men det
ville ej lyckas. När Ottilia anmärkte, huru tankspridd hon ofta var,
klagade hon öfver hufvudvärk. «Det är ¯brudsorgen¯,» menade majorskan
leende, och Leonna gaf henne rätt deri; sägande, att hon hade något
vigtigt att tänka på. Hvad, det skulle de snart erfara.

När de valt och upphandlat tyger och diverse, och återkommit till sitt
logis, felades ännu hvita handskar; för att välja dessa, gingo de ut
straxt efter middagen. När de inträdde i den förnämsta handelsboden,
stodo trenne fruntimmer vid disken och sågo på kattuner. Det var fru
Ström och hennes båda döttrar Lotta och Lova.

Det nästan svartnade för Leonnas ögon, hon vågade ej se upp, aldraminst
på Feodor. Men han, som genast kände igen dem, helsade artigt och med
den glädje, som åsynen af äfven likgiltiga personer alltid väcker hos
oss efter en längre frånvaro, gjorde han sig påmint som en bekant från
förra tider, och sade dem, att han endast vore hitkommen, för att röfva
bort en flicka, som han älskat öfver fem år, och presenterade för dem
sin fästmö.

Båda systrarna svarade lika gladt och otvunget, och tillönskade dem
ömsesidig lycka. Leonna förvånades. Hvad skulle hon tänka? — —

Med lättadt sinne gjorde hon nu sina beställningar hos stadens förnämsta
sömmerska. Det var sent när de anlände till Hertola, som de lemnade
dagen derpå.

                  *       *       *       *       *

Ottilias närvaro, resans förströelser hade, som vi veta, beröfvat Feodor
tillfälle till den för honom så obehagliga, nedsättande, för Leonna så
sårande bekännelsen. Småningom begynte han kanske äfven att kapitulera
med sitt samvete, om det icke vore bättre att låta saken falla i
glömska. Straxt hade det varit honom lättare att inför den älskade
bekänna och afbedja sitt fel, men nu — — —

I dessa oangenäma tankar satt han, morgonen efter deras återkomst till
Grönskog, på trappan och inväntade Leonna, för att göra en
morgonpromenad. Hon kom; och han såg genast, att hon var upprörd. Icke
utan en liten darrning bjöd han henne armen. Efter några ögonblicks
vandring i den skuggrika trädgården, var det hon, som bröt tystnaden.

«Nu beror det helt och hållet af dig, älskade Feodor, om du vill taga ut
lysning till söndagen för oss,» sade hon mildt. «Jag har haft mina skäl,
hvarföre jag ännu ej bestämdt utlåtit mig derom; ty först måste allt
vara klart emellan oss.» Han bäfvade: hon fortfor: «Hvarken nu eller
¯hädanefter¯ vill jag för dig dölja någon tanke, på det att aldrig något
missförstånd må uppkomma hvarken öfver det närvarande eller det
förflutna, så vida det angår mig ¯ensamt¯. Derföre vill jag också nu
öppenhjertigt bekänna och afbedja mitt fel. — Förledd af ett lumpet
sqvaller, har jag tänkt mycket illa om dig, min Feodor, — afbryt mig
icke — jag vet hvad du ämnar säga: du misstänkte äfven mig för otrohet;
och du öfvergaf mig, ehuru du var mig så nära — men skenet var emot mig.
Men derom visste jag ingenting — tack vare vänskapen, som för mig dolde
detta! Tyst min älskade! Jag vet, att detta härledde sig af kärlek, af
omsorg för min lycka! Du kom, och erkände din orättvisa misstanke — men
jag — jag har tegat med ¯min¯; ännu mer: jag tänkte aldrig yppa den
hvarken för dig eller någon annan. — Ack jag ville dölja den för mig
sjelf. — — Detta senare kunde jag likväl icke, men jag hade förlåtit
dig, och högtidligt lofvat mig, att aldrig förebrå dig, om jag vore
lycklig nog att återse dig — — — Du kom, men så snart de första, de så
outsägligt ljufva timmarna, som följde på återseendet, voro förbi, då
trädde det jag hört, som ett spöke, emellan mig och hoppet om framtida
sällhet vid din sida. Jag såg huru innerligt jag var älskad; kände huru
mycket min tillvaro berodde af din kärlek, och ¯ändå¯ hade jag efter en
svår strid, ärnat återgifva dig dina löften» — —!

«Store Gud Leonna! Hvad säger du? Huru kunde du vara grym nog och tänka
på sådant?!»

«Emedan jag trodde, att en annan flicka hade högre anspråk på din hand
än jag — att du hade pligter, som du måste och borde uppfylla.»

«Aldrig, aldrig, min Leonna, har jag älskat någon annan än dig, aldrig
har jag gifvit något löfte.» — — —

«Det har jag äfven trott, men likväl — — o jag inser nu min oförlåtliga
lättrogenhet; aldrig skall sådant hända mig mer. Vill du förlåta mig
Feodor?»

Med blygsel sänkte han sin blick för hennes tårfyllda ögon och utbrast:

«Förlåta dig! O Leonna, kunde du i detta ögonblick se in i mitt hjerta —
om du visste» — — Leonna afbröt honom nästan bönfallande och lutade sitt
hufvud mot hans bröst. «Jag har ännu en stor önskan, dyre Feodor! Fråga
mig hvarken nu, eller hädanefter ¯hvarföre¯ och af hvad anledning jag
misstänkt dig. Lofvar du mig det?»

Han förmådde ej svara ett ord. Förkrossad som han var af hennes
oförtjenta mildhet, hennes oskyldiga förtroende till honom, och den
blygsamhet, som under hela detta samtal uttalat sig i ton, i blick.....
denna rena oskuld skulle han nu såra genom en bekännelse — — Han tryckte
blott hennes händer till sitt hjerta, till sina läppar och stammade:
«min Leonna!»

                  *       *       *       *       *

Icke utan en liten stolthet öfver vår Leonna, meddela vi hvad som
föregått i hennes inre lif dessa senare dagar.

Allt sedan Feodors återkomst hade hon varit ett rof för stridiga
känslor. De sammansmälte dock till ett beslut.

Hedda hade väl sagt, att Feodor aldrig «talat om kärlek» med Lotta
Ström, således aldrig älskat henne — derom var äfven Leonna öfvertygad —
det vill säga, aldrig älskat med den himlaburna känsla, hon sjelf
benämnde kärlek. Men likväl ansåg hon honom vara skyldig till att
upprätta den fallna. Väl förutsåg hon, att ett sådant äktenskap aldrig å
någondera sidan kunde blifva lyckligt, ty han kunde ju aldrig hysa
aktning för henne, och hon — Leonnas tankar hisnade för ett sådant
förhållande.

Sluteligen trodde hon sig förlika sin önskan med pligten och rättvisans
fordringar. Leonna ville afsäga sig alla anspråk på Feodors hand, och
öfvertala honom att låta viga sig vid Lotta, föra henne till en annan
ort, och betala henne ett hederligt underhåll, på det hon der måtte
lefva hedrad och utan bekymmer, och med rätta bära namnet af hans
hustru. Sjelf skulle Feodor resa till sitt aflägsna nya hem; der lefva
för sina underhafvandes lycka. Hon ville äfven, på sitt sätt, söka gagna
sina medmenniskor här efter bästa insigt och förmåga. Feodor och hon
borde finna sig nöjde i den tanken att de alltid voro lika dyrbara för
hvarandra, och i egenskap af vänner skulle de ofta brefvexla.

Vid Amalia ville hon aldrig skiljas; då barnets mor hittills ej brytt
sig om henne, skulle hon säkert lemna Leonna fria händer vid hennes
uppfostran, isynnerhet när hon fick veta att flickan blefve hennes enda
arfvinge.

Vill någon också gifva dessa funderingar och beslut namn af svärmeri, af
barnslighet, så var ju detta så ädelt, rent och välgörandet var dess
motiv!

Under sådana tankar förgick dag efter dag; hvar morgon föresatte hon sig
att tala vid Feodor, men — hvar taga mod, huru öfvervinna sin blyghet;
väl hade hon kunnat upptäcka allt för Ottilia, men det hade varit att
förolämpa Feodor, att inblanda en tredje i en sådan sak.

Man föreställe sig hennes känslor under resan till Lovisa, dit hon for
för att beställa den brudskrud, hon aldrig tänkte bära; ty genast, efter
sin hemkomst till Grönskog, ville hon meddela Feodor sitt oföränderliga
beslut. Hufvudvärken var både naturlig och sann.

När hon i handelsboden träffade Lotta Ström, ansåg hon detta möte, som
en skickelse af försynen att stadfästa henne i sitt beslut, och ehuru
hennes kropp skakades som af en feberrysning, egde hon sinnesstyrka nog
att oförmärkt söka jemföra sin och Lottas statur, för att se huru
brudklädningen skulle blifva passande.

Allt tillintetgjordes genom de båda förmodade brottslingarnas lugna och
obesvärade väsende, deras muntra samtal; någon förställning var här icke
tänkbar. —

Under hemfärden förekom det henne allt mera sannolikt, att Hedda låtit
inbilla sig en uppdiktad historia, som någon hopsmidt för att roa sig på
hennes bekostnad. Hon skulle ansett allt för fabel, så framt ej hennes
svägerska äfven sagt, att barnet hvarken tillhörde henne eller Petter.

Leonna tog sin tillflykt till bönen, bad Gud om upplysning och somnade
lugnt; men uppe var hon med solen och smög sig sakta till flickans bädd,
för att betrakta det sofvande barnet.

Hvar fanns nu den likhet, som hon förut ansett vara så påtaglig?
Flickans hår var väl lockigt liksom hans, men blondt, då Feodors var
mörkbrunt och glänsande. Amalias ansigte var litet, nästan klotrundt;
hans, en oval med skarpt tecknade drag; ju mera hon jemförde, desto
större fann hon olikheten, desto mer öfvertygades hon om hans oskuld.
Hon erinrade sig så lifligt en anmärkning af friherrinnan Perlkrans:
«¯Så snart man misstänker någon menniska, ser man allt hvad den gör,
allt hvad den säger i en falsk och ofördelaktig dager¯.» Nu blygdes
Leonna att någonsin hafva misstrott Feodor, och egde ingen ro, förrän
hon erkännt sitt fel och vunnit tillgift. Huru hon gjorde detta hafva vi
sett.

I sin glädje besinnade hon icke, att den ena var ett barn, en liten
flicka; den andra en man, härdad af väder, brynt af solen, i hvars
manliga drag en liflig själ uttalade sig; men hvad man så innerligt
önskar, tror man så gerna.

Innan Feodor for med Brandén till prestgården, för att uttaga lysning,
meddelade han Ottilia hvad som förefallit mellan honom och Leonna denna
morgon.

«Lemna henne då i sin lyckliga villa,» sade Ottilia rörd, «lär att
värdera en maka med så upphöjda tänkesätt, och så renhjertad som min
Leonna. Väl önskade jag veta, hvad som så hastigt skingrat de misstankar
hon hyst, men jag vill qväfva min nyfikenhet, ty hennes frid är mig lika
dyrbar som min egen. Likväl gläder jag mig att j båda snart lemnen denna
ort, der en ringa omständighet kan föra allt i dagsljuset.» — —

Lysningstiden, denna, vid hastigt försiggående giftermål, oroliga tid,
då så mycket skall påtänkas och verkställas, isynnerhet i städerna, der
upphandlingar, besök af och hos sömmerskor, och gratulerande upptaga
tiden (med brölloppsdagen och bosättning i perspektiv); af allt detta
oroades icke våra vänner på Grönskog, och de älskande njöto af denna
sälla mellantid, då de äfven för sin omgifning ej behöfde dölja den
ömhet de hyste för hvarandra. Leonna var dock den lyckligaste;
öfvertygad om Feodors kärlek, jemte glädjen att se honom renad från
hvarje fel, njöt hon af att se sig så älskad, som hennes hjerta önskade.
Om hon kunnat se in i hans hjerta, hade hon sett samma känsla, endast
stegrad af den högsta aktning någon dödlig egnat ett skapadt väsende.

Men samvetet är en omutlig mentor, der ¯själens¯ adel ännu är ofläckad.
Ofta när de båda älskande, med salig förkänsla, svärmade in i framtiden,
kunde en hastig rörelse eller tankfull uppsyn af Ottilia, ja till och
med lilla Amalias oskyldiga prat, komma Feodor att skifta färg.

                  *       *       *       *       *

Bland de få grannar, som kommo för att gratulera, voro lagman Bärendorf
och hans fru. Skämtsamt förebrådde lagmanskan Leonna, att hon varit
förbehållsam angående sin förbindelse med öfversten. «Om tant Perlkrans
ännu lefvat, hade hon väl blifvit lika surprenerad som vi,» tillade hon.

«Visst icke,» försäkrade Leonna. «Hon kände denna förbindelse nästan
från första stunden af vår bekantskap.»

På en framkastad anmärkning, att fru Brandén måste ha mycket bestyr för
att ställa i ordning till ett sådant bröllop, som det var brukligt på
landet, der gästerna för vägens längd ofta dröja i tvenne dagar, svarade
Leonna: «Det vore bra illa gjordt af oss att besvära med ett sådant, när
vi genast resa bort härifrån. Vi ärna derföre endast se några få
personer.»

«Bevars min nådiga! Huru går det då med den vackra bruden och skruden?»
inföll lagmannen.

«Utan vittnen blifva vi säkerligen icke,» svarade Leonna leende.
«Vigseln sker i kyrkan.»

Med anledning af ¯kyrkan¯, borde undertecknad ega Hogarths pensel, eller
en den tiden lefvande snillrik humoristisk svensk mans penna, — vi mena
Nordqvist — för att träffande teckna den förvåning, som visade sig i de
flesta närvarande sockneboernes ansigten, när det första gången lystes
för «öfversten och riddaren af flere ordnar Friedrich von Harlinghausen
och fröken Eleonora Nordenskans.»

För mängden var det som om denne man nedfallit från månen, ty på länge
hade ingen militär varit i nejden deromkring; men snart hviskades det
här och der i bänkarne, ty det fanns dock en och annan, som hade litet
hum om saken.

Omkring en sådan vetande samlades ett auditorium på kyrkbacken; till
tvenne af dessa grupper vilja vi lyssna.

Ej långt från kyrktrappan se vi en snyggt klädd och fryntlig bondqvinna,
omgifven af ett dussin nyfikna ansigten; tvenne visa ett lifligt
deltagande: det är Löfsala värdinnan med sin styfdotter. Den talande är
Greta Lisa, som var glad, att få ge luft åt hvad hon en hel vecka anat,
men af kärlek till sin goda fröken förtegat.

Nu lät hon dem äfven veta, att den förnäma herrn icke var henne obekant:
det var samme löjtnant, som pingstdagen fem år se'n, räddade hennes barn
ur den brinnande stugan, och som hon sedan ofta både sett och talat med.

«Honom mins jag nock,» invände en tjock matrona; «han bodde hos bror min
här i kyrkbyn, men inte het han så, som pastorn sa' i ons.»

«Det är likafullt densamme,» försäkrade Greta Lisa. «Han hette då
Karlowitsch, men har sedan dess varit med i alla de krig, ryssen haft
med både hundturkar och fransoser, och har väl blifvit adlad af nådig
Kejsaren, kan jag förstå.»

«Men huru har han blifvit bekant med Grönskogs fröken?» invände Löfsala
dottren.

«Han var god vän till frökens far och de förlofvades, innan han hals
öfver hufvudet måste ut i kriget.»

«Der har jag tydning på den gåtan, att en så rik och vacker flicka gått
så länge ogift,» sade en ung, rask sjöman, i det han knäppte med
fingren. «Blir du mig lika trogen Christina, om jag blir borta i fem
runda år?» hviskade han i örat på Löfsala dottren, som rodnande med ett
«tyst Hindrik» vände sig till Greta Lisa, som berättade, hurusom
öfversten förliden söndags först kom till backstugan, och huru de sedan
träffat fröken vid grafven o. s. v.

Till berätterskans beröm lemna vi det vitsord, att hon uppfattat allt
och återgaf det oskyldigt och sanningsenligt.

Ungefär ett stenkast derifrån, träffa vi de «skenheliga» med sina vänner
och bekanta ur den så kallade «bättre klassen.» Frun förde ordet och
hvad tungan ej sade, tolkades af minerna och höjningarna på de magra
axlarna.

Innehållet, med förbigående af systerns och systerdotterns kommentarier,
och de omkringståendes anmärkningar, var i korthet detta: — «Fröken
Nordenskans var redan för fem år sedan «intim» med denne ryss, som då
var underlöjtnant och en «fattig stackare;» visst var han också bekant
med hennes far, men hennes bror tålde honom icke, och han fick ej sticka
sin näsa inom dennes dörrar. En gång var det nära deran att länsmannen
piskat upp junkern, när han träffade honom tillsammans med systern på
landsvägen. — Sedan hade fröken icke hört af honom på flere år, utan
trott honom vara död; — derföre satt hon som ett spöke och gret på
kyrkogården. Hon hade ej gift sig med någon annan, ty han hade lemnat en
pant efter sig; den hade svägerskan, fru Nordenskans, af barmhertighet
upptagit som eget barn, då hennes eget dog, under det mannen var
bortrest.»

«Länsmannen dog utan att känna förhållandet, — ty så länge han lefde
dolde hustrun hemligheten, fastän hon ofta inom sig fick vidkännas
anfäktelser af satan.» — —

«Väl ville hon sedermera icke tillstå att barnet var svägerskans, men
detta kunde hvar kristen själ begripa: har icke fröken tagit flickungen
till sig? har hon icke gifvit fru Nordenskans en stor summa penningar,
för det hon dolde hennes skam.» — — —

«Det var likväl förbålt hederligt gjordt af honom, som kom tillbaka för
att äkta henne,» anmärkte en husrådinna hos en nära boende landtjunkare,
«isynnerhet sedan han blifvit så förnäm; herrarne uppfylla icke alltid
sådana löften,» tillade hon med en lätt suck.

«Hvem känner riktigt den förnämheten?» invände talarinnan något hvasst.
«Vår pastor är enfaldig och — from; kan låta inbilla sig hvad som helst.
Flickan är rik, och ser snutfager ut ännu, men efter par, tre år lemnar
han henne efter sig i djupa Ryssland, och far för pocker i våld med
hennes penningar; hvar vill hon sedan taga reda på honom, menar ni?!» —
—

«Ryktet säger nu också,» fortfor hon, «att Hertola fröken, som gifte sig
med en ryss, är här nu igen, för att med sitt barn få tak öfver hufvudet
hos föräldrarna. Farbrodren, sjökaptenen, hade hittat på henne i en stad
på andra sidan om Moskwa, och hemtade henne hit. Sanna mina ord, god'
vänner, att så går det med alla flickor, som låta narra sig af
ryssarne.» — — Det var tid att begifva sig hem, om ej för annat, så för
att berätta hvad de hört, med de tillägg och försköningar de funno
nödiga.

                  *       *       *       *       *

Dagen för tredje lysningen, hade Brandén nyss slutat skrifva en
förteckning på dem, som skulle bjudas till brölloppet, äfvensom på det
som skulle hemtas från staden, när de andra återvände från en promenad i
sällskap med kapten Lurhjelm, som inträffat dagen förut; endast Leonna
var icke närvarande.

«Månne jag glömt ¯någon¯, eller ¯något¯?» frågade Brandén och lade
uppsatsen framför majorskan Ivanoff, som något trött tagit sin plats
invid bordet.

På en vink af Ottilia nalkades öfversten. «Hvarom är frågan?» sade han
och lutade sig öfver papperet.

Hon fattade hårdt om hans arm och pekade på ett af de upptecknade
namnen. — Det var Hedda Smitts. Lyckligtvis varseblef ingen annan än hon
huru blodet kom och gick öfver Feodors ansigte, liksom molnen öfver
månen i stormväder, under det att Brandén, som helt likgiltigt äfven med
sin blick följt majorskans anvisning, sade: «Vet någon af herrskapet,
hvar mamsell Smitt för närvarande befinner sig?»

«Det blir icke lätt att få reda på henne; troligtvis gungar hon som bäst
på Ålands haf, ty vinden har varit gynnande.» Alla sågo något förvånade
på onkel Ludvig, som sade detta.

Han fortfor sedan: «I måndags såg jag henne i Borgå, sedan jag dagen
förut i ett bref från bror Matthias läst, att mamsell Smitt tagit afsked
af dem, för att resa till Tavastland att ärfva sin moster, som nyss
blifvit död.»

«Då måste väl onkel sett galet,» invände Ottilia. — Öfversten ville
aflägsna sig. — «Nej stanna qvar hos oss jag ber, och hör en så besatt
historia,» fortfor Ludvig. «Det var verkeligen hon, och i den förmodan
att styrman Bengtson, hvilken, som ni vet, är en gentil man bland
sjömän, var kapten på fartyget, vinkade mamsell Smitt honom ned till sig
på bron, der hon stod. På hennes förfrågan svarade han, att vi ärnade
oss till Petersburg; hvarpå hon önskade att resa med dit. Hon sade sig
vara enka och heta Smittoff; ändamålet för hennes resa, var att se sig
omkring och tillika besöka sin aflidne mans slägtingar, som voro bosatte
der. Som hon var språksam och Bengtson en muntergök, fällde han ett och
annat ord om att en ung enka kunde just göra sin lycka i Petersburg. Hon
syntes ej upptaga skämtet illa, och lät honom på fint sätt förstå att
hon ej vore medellös. Händelsevis nalkades jag de talande, utan att hon
blef mig varse, och som jag genast igenkände henne, gaf jag Bengtson en
vink, som han förstod.»

«När hon började tala om rum och fraktpenningar, bad han att hon skulle
derom vända sig till mig. Vid min åsyn höll hon på att förlora
konsepterna. Jag som ej ville exponera henne för folkets åtlöje, sade
höfligt, att alla platser ombord voro upptagna af öfverste Harlinghausen
med fru, min brorsdotter, deras barn och domestiker. För första gången
falsk i min lefnad, tillade jag att detta vore rätt ledsamt, då jag var
öfvertygad att dessa mina passagerare funnit nöje af fru Smittoffs
sällskap under resan, såsom förut bekanta med hvarandra.»

«Den improviserade frun fick ett anfall af näsblod tror jag, ty hon
skyndade bort utan att svara ett ord. — Samma afton gick hon ombord på
en Borgå skuta, destinerad till Stockholm. På passet hade hon likväl
bibehållit sitt rätta namn.»

«Ni kan ju vara lugn nu,» yttrade Ottilia i förbigående sakta till
Feodor. — — «Aldrig!» svarade han. «Icke förr än jag biktat allt för min
Leonna!» — — «Ni har rätt,» svarade hon, «kärlekens förbund helgas
endast genom förtroende.»

Samma afton var allt sagdt; nu voro de lyckliga.

Hvad sjelfva brölloppet angår, låta vi våra läsarinnor ordna huru de
behaga; vi säga blott att folkmängden i kyrkan var stor, akten
högtidlig, bruden enkel och skön, och brudgummen vann allas bifall; det
allmänna omdömet var, att han såg «så stolt och så lycklig ut.» —

En oförmodad, men ganska välkommen bröllopsgäst var fru Palman; onkel
Ludvig hade sökt upp gumman i dess ensliga hem, för att lyckliggöra
henne med åsynen af dem, hon så mycket älskat. Hon erhöll ett rum och
lifstids underhåll på Grönskog.

Glada gäster saknades icke; för underhafvande och många från kyrkbyn
voro långa bord dukade på gården.

I ett okonstladt, från hjerta till hjerta gående tal, sade pastorn dem,
att deras unga matmor lemnat honom tvenne års inkomster från egendomen,
till inrättande af en skola för deras barn; de förmögna skulle betala en
måttlig afgift åt skolmästaren, men de fattiga erhålla lärdomen gratis.
Skolhuset skulle byggas nära kyrkan; timmer dertill erhölls från
Grönskog; så väl byggnaden som skolinrättningen skulle stå under
pastorns och Brandéns uppsigt.

Gummorna nego, och karlarna svängde hattarna och lofvade sjelfmant
förrätta alla dagsverken vid byggnaden. Greta Lisa gret af glädje, och
uppmanade qvinnorna i kyrkbyn, att under skoltiden antaga sig de barn,
som bodde på längre afstånd. Hon ville i sin mån föregå dem med godt
exempel.

Vinden är god, och seglen svälla. Vi se våra unga vänner styra till sina
önskningars mål — den husliga sällheten, och bjuda dem och våra läsare
ett hjertligt «farväl!» —

                                ¯Slut.¯

------------------------------------------------------------------------




                          TRANSCRIBER'S NOTES


 1. Added table of contents.
 2. Corrected sju to "sju-" on p. 6.
 3. Corrected framgårg to framgång on p. 7.
 4. Corrected articifiella to artificiella on p. 9.
 5. Removed « before Men on p. 13.
 6. Added « before Ursäkta on p. 15.
 7. Corrected Lndvig to Ludvig on p. 17.
 8. Added » after "förening?" on p. 25.
 9. Corrected samsället to samhället on p. 34.
10. Corrected Kaisa to Caisa on p. 42.
11. Corrected Jar to Jag on p. 46.
12. Corrected hon to Hon on p. 47.
13. Added « before Fröken on p. 56.
14. Corrected aftse to aftes on p. 89.
15. Corrected trappra to tappra on p. 95.
16. Corrected ehurn to ehuru on p. 128.
17. Added » after "inqvartering.»" on p. 131.
18. Corrected lisa to Lisa on p. 134.
19. Corrected tänkta to tänkte on p. 159.
20. Corrected Marie to Maria on p. 171.
21. Corrected "," to "." after utväg on p. 178.
22. Corrected svåra to svårt on p. 216.
23. Added » after "honom." on p. 219.
24. Corrected han to hann on p. 221.
25. Corrected Jar to Jag on p. 243.
26. Added « before Jag on p. 246.
27. Added » after "«spökkammarn.»" on p. 264.
28. Added » after "redan." on p. 269.
29. Added « before Sta on p. 276.
30. Added » after "dertill." on p. 281.
31. Changed ":" to "," after nu on p. 286.
32. Added « before så on p. 299.
33. Added » after "skapare." on p. 314.
34. Corrected innnehållsrikt to innehållsrikt on p. 316.
35. Corrected Har to Han on p. 318.
36. Corrected gränlös to gränslös on p. 336.
37. Corrected önkan to önskan on p. 336.
38. Added » after "vivre.»" on p. 344.
39. Added » after "hemma!" on p. 352.
40. Added » after "bebor." on p. 357.
41. Corrected Fedors to Feodors on p. 367.
42. Corrected Schalinskis to Schalinskys on p. 370.
43. Removed » after "höängen." on p. 374.
44. Added « before Utom on p. 395.
45. Added » after "Perlkrans." on p. 410.
46. Added » after "erbjuder." on p. 424.
47. Added » after "Marie!»" on p. 431.
48. Corrected "vil!" to vill on p. 438.
49. Removed "," after lutar on p. 441.
50. Silently corrected typographical errors.
51. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.
52. Enclosed italics font in _underscores_.
53. Enclosed bold font in =equals=.







*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK LEONNA: EN SKILDRING UR LIFVET ***


    

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.


START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg™ License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg™ License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
    other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you
    are not located in the United States, you will have to check the laws
    of the country where you are located before using this eBook.
  
1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg™ website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works
provided that:

    • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
        the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method
        you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
        to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has
        agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
        within 60 days following each date on which you prepare (or are
        legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
        payments should be clearly marked as such and sent to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
        Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
        Literary Archive Foundation.”
    
    • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
        you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
        does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
        License. You must require such a user to return or destroy all
        copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
        all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
        works.
    
    • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
        any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
        electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
        receipt of the work.
    
    • You comply with all other terms of this agreement for free
        distribution of Project Gutenberg™ works.
    

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg™ and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West,
Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.