Title: Ett land i kamp: Dikter
Author: Jarl Hemmer
Release date: December 5, 2014 [eBook #47543]
Language: Swedish
Credits: Produced by Tapio Riikonen
Produced by Tapio Riikonen
Dikter av
Jarl Hemmer
Söderström & C:o, Förlagsaktiebolag, Helsingfors, 1919.
Frenckellska Tryckeri-Aktiebolagets tryckeri.
Jarl Olof Wegelius,
jägarmajor vid fältartilleriet, tillegnas dessa
blad som ett tack för gemensamma
stora stunder.
Farväl till idyllen.
Det ruttnar.
Fullbordat.
Den 5. februari 1918.
Det värsta.
Det röda idealet.
Sverige.
De vitas sång.
Hymn.
De fallna.
Den vita våren.
Den slagne titanen.
Äreporten.
Farväl, ni blida, doftande idyller,
vi ses väl aldrig mer!
En stormens mörka kör mitt öra fyller,
och blod och brand mitt öga ser.
Det spröda skönhetssken, vårt liv förgyller,
har brunnit ner.
Allt starkare den bittra strängen spinnes
av verklighetens händer på mitt spel.
Sök spela sol, där ingen sol det finnes,
med moln och mörker i din själ!
En världs förtvivlan vare ock mitt sinnes
förlustelsefarväl.
Farväl alltså, ni doftande idyller,
vi ses ej snart igen!
I ödenas och mörkrens myller
går gammal vän så lätt från vän.
En stormig luft min lunga fyller
med sång för män.
(Senhösten 1917)
Det ruttnar i landet. Stanken står
ur tallösa smittonästen.
Folket förvandlas, allt vidare når
den asiatiska själapesten
Ondskan sår, ondskan sår
frön för den frodiga
vanvettsblodiga
stundande skördefesten.
Hösten viner i mark och skog,
och vildare bli våra dagar.
Bröd ha vi icke, men hat ha vi nog
för alla hungrande magar.
Rätten dog, skränet tog
ropet av värnlösa
liv mot den stjärnlösa
himlen, som skyhöljd jagar.
När skall du komma, du vilddjursfest,
då helveteseldarna tändas,
då landets sista räddade rest
av heder i blod skall skändas?
Allt vi ägt mest heligt och bäst,
mäktar du härja det,
mäkta vi värja det?
Hur skall den festen ändas?
Säg, skall vårt folks förruttnade kropp
bli gödsel på tidens ängar,
där bättre skall bärgas med tidens lopp
av bättre nationers drängar?
Framtidstro, framtidshopp!
var är din lysande
glimt för ett frysande
bröst, fullt av skorrande strängar?
(Den 27 januari 1918)
Det måste ske alltså. Till landsmansslakten den röda hären går. Tag tacken, fosterland, tag tack för vakten vid rättens altare i hårda år!
Därute folken land och liv försvara,
men Finland faller för sin egen hand.
Du frågar varför. — Det är följden bara
av lögnen i vårt land.
Hur ha ej hetsare och svartmän smugit
i lögnens ärenden på mullvadsstig!
Nu är fullbordat verket. De ha ljugit
ur jorden fram ett krig.
De bryggde hatets kittel full till randen
och bjödo folket, och det skrek och drack.
Det fick i själen gift, gevär i handen.
Så gjordes folk till pack.
En dag till doms ni alla skola stånda,
ni nidingar, som ljugit kriget fram,
ni, som ert land ha bragt i dödens vånda
och outplånlig skam!
Sänk frihetsfanan, Finland! Och Europa,
sätt äntligt damm för hyllningstalens flod!
Nu dör ett folk, nu rasar allt tillhopa
i kaos och i blod.
(Avsedd att uppläsas vid Svenska teaterns festföreställning)
Nu vilar du i vinterns glans, vårt land. Snöhöljda susa sina sakta mässor de djupa skogarna från strand till strand, och bergen lyfta sina vita hjässor profetiskt upp i vinterdagens brand.
Nu faller natten som ett drömmens under, så själiskt skimrande, kring frostig jord, med höga norrsken sprutande från nord, med stilla stjärnskrift över livets stunder, med evighetens storhet tätt inpå. — Så vitt, så högt, så tyst! Blott då och då från frusna hav hörs isens dova dunder.
Nu är den dag då han, vår störste, trädde till oss ur det fördoldas dunkla världar. Och åter landet sig i festskrud klädde, och festsalut ge Finlands alla fjärdar. Nu slår en natt i stjärnljus silverfärg från oss till evighetens kust sin bro, nu buga furorna på milsvid mo och mumla andaktsfulla: Runeberg…
Du store döde, om du kunde vända till oss igen i dessa stormens tider, säg, gräte du av glädje då kanhända, säg, blev din syn ett sår, som brännhett svider? Fritt kallas landet, och där ljöd en kör av glädjesångerna, som tanklöst svalla. Fritt kallas det — men lyssna, och du hör de lömska brodermordens salvor knalla.
Se, bygden strålar fri och vit och fager och håller helg inför ditt stora minne, men ingen högtid, ingen gryningsdager är djupast inom dem, som bo därinne. Ty östanvinden kom med pest och sot och frätte hos ditt folk dess själarot och lärde det från hederns vägar vika. Vem bär i skölden svek, och heder vem? Förrädare är hälften utav dem, som kunde allt, blott ej sin ära svika!
Fritt kallas landet, men ett hån är ordet,
om ej ett enigt folk sin trohet svor det.
Nu skälver under frihets jublet sorg.
Ditt folk står vid sitt andra Sveaborg.
Du store döde, var allt stort du såg i detta arma folk en fager villa, en dröm, som tiden härjade så illa, att bittert tragisk blev din ljusa dikt? Var detta arma folk för lätt i vikt, då ödet vägde folken på sin våg? Fanns där ej nog av män med fädrens heder, var det för glesnat i de tappres leder, var alltför skrämmande kosackens pik? Var alltför tätnat ledet av rebeller, var Finlands fana fallen evigt — eller finns än en flik…?
Det är vår offervilja, som skall svara på frågan: vara eller icke vara. Skall väl det folket, som den store drömt så hjärtestarkt, så fritt — skall det gå under för egen hand, förgiftat och fördömt just i sin egen frihets födselstunder! Det får, det skall ej ske! En sak förpliktar att icke vika, fastän marken sviktar, men högre svänga tapperhetens bloss: det är den store dödes tro på oss.
Framåt! Framför oss går den ynglingsskara, som visste offersinnet bäst bevara. Den stores ande svävar över den. — Men av oss alla kräves offret än. Här gäller att med arm och hjärta svara: ännu har landet män!
19.1.18.
Där ligga vid vägen tre döda sen mer än en veckas tid. Det är ej män, som fått blöda och falla i ärlig strid, det är tre vapenlösa, som ödet råkade fösa i klon på en vilddjurspatrull.
De hade för goda kläder och herrarnas vita hull; då slog man dem och vräkte dem kull och slaktade dem med eder för rättens och frihetens skull.
Nu ha de för litet kläder, till frysande likars tröst, och himmelens alla väder få spela kring herrarnas bröst. En ögonfröjd skall där hävas, så länge "folkviljan" vill; att småningom de begravas skall korpen kanske se till.
Nu gråtes det någonstädes i trenne tysta hem. Eller kanhända det bedes i nattens timmar för dem av någon grånad kvinna, som tror att söners villsamma vandring ledes tillrätta med bön av en mor. Eller kanhända en vän, en bror långsamt för hämndens dag beredes. — Vänta, den dagen blir hämnden stor!
Land, då tystnat ha skotten och skriken och segrarna draga hem, då minns dina blodiga landsvägsdiken och offren som legat i dem!
Här såddes en sådd, som giftigt svider i tusen sörjande bröst. Den spirar sig stark, den mognar omsider i sommar och vinter, i vår och höst allt intill sena tider.
Ty sorg över son, som föll för sitt land, är stort och högtidligt stämd. Men den, som slaktats av nidingshand, han ropar ur graven på hämnd.
Så skörda, Finland, allt vad du sått
med tallösa blodigt skriande brott! —
Hur bittra bli gärningar, tankar och ord!
Det största mordet var kärlekens mord.
Nu växer blott hat på din jord.
Febr. -18.
Du slåss för ideal, du röda hord, det nya Edens lösen är du trogen! Men brända gårdar tala egna ord, och vittnesmål ha mördade i skogen.
Du rovdjur, gör din stämma mänskligt mjuk,
stryk raggen grann med frasernas förgyllning!
Men dina spår förråda att din buk
vill blod och pengar ha till fyllning.
Skrik högt om höga mål i himmelsblått, och hurra för ditt Eden efter morden! Men mord är mord och brott är brott, så länge mänskor bo på jorden.
Febr. -18.
Mor Svea stördes, där hon somnat gott från tidens tråkiga och tunga röster. Det var ett vilddjursvrål och skarpa skott och några nödrop borta ifrån öster. Hon gned de sammansovna ögonen och tog en tår och tände sig en pipa. Vad var det? — Ack, en olycksalig vän, det stackars Finland var igen i knipa.
Nu svor mor Svea. Äter blev hon störd av östra grannen — hut han borde veta! Men hur det var, så kände hon sig rörd och drack för Stål och Svärd och vad de heta… Det stackars Finland, vad det dock var kärt, det olycksbarnet ibland Nordens bröder! Det skar i hjärtat. Ack, men man har lärt att bära mycket, fastän hjärtat blöder…
Hon grät en skvätt, hon tänkte: Kanonad
vid egna gränser låter högst allvarligt.
Nu borde något stort här ske — men vad?
Att skicka vapen eller folk är farligt.
Man vet ej vilken följden kunde bli,
om jag det svenska hjältestålet vässer.
Dock bör min broder få min sympati,
och ergo skriver jag en bunt adresser. —
Men dignande i drivor och i blod, med sista skottet skjutet ur gevären, vid Nylands kust en skara svenskar stod förfrusen, svulten, jagad ut i skären. Och Österbottens bönder stodo vakt med blodigt bröst i vilda vintertrakter och höllo stånd emot en övermakt av ryssar och av röda avgrundsmakter.
Än rasar kampen, än är långt till slutet med segerns lön för storsint offermod, än skall här mycket bli på drivan gjutet av troget, tappert, ädelt hjälteblod. Men ett är visst. Förgås vårt land i låga, så har det stridit för sin arvedel. Och dömd är den, som ingenting vill våga, fast bröders liv och eget stå på spel.
Mars -18.
Segra vi måste, segra vi skall!
Landet vi rycka ur dödens famn.
Fosterland, än har du män som ej vika,
män som ej svika
ditt smädade namn!
Upp ur förnedring, fasor och fall
lyfta dig söner på seniga händer,
upp i det höga, där morgonen tänder
solen, som lyser din framtid en gång.
Fosterland, fosterland, tro på vår sång!
Mörkret vill mörda dig — klyv det, vårt svärd!
fienden fjättra dig — fäll den, vårt skott!
Sak som är sanning och rätt må väl mäkta
strida och fäkta
med sak som är brott!
Stode där mot oss av våld en värld,
fosterland, ändå din morgon vi hälsa,
ändå skall sönernas offer dig frälsa.
Fosterland, tro oss, din dag är ej all!
Segra vi måste, segra vi skall!
Mars -18.
Nu segra de vita, nu viker vår natt, nu klarnar vårt himlavalv,
nu går ett befrielsens andedrag ur jorden som blodig skalv.
Nu sopar en vinande vårstorm fram, och giftfyllda töcknen fly.
Du arma, härjade fosterjord, det är som du skapades ny.
Se, siande strör över gravar och grus en solvår sitt gyllene stänk!
Först nu är den vunnen, vår frihetsdag, med offer — och ej som skänk.
Mitt land, du är som en man som stritt med aldrig tröttnande arm
mot mörkrets strypande gastar och sist mot djävuln i egen barm.
Nu står du där sargad och riven i blod, med armen stelnad i kramp.
En kamp mot det onda i eget bröst är världens bittraste kamp.
Men höj ditt huvud, mitt tappra land! Nu randas din framtidsdag.
Ty den hör livet och friheten till, som krossat sitt onda jag.
Apr. -18.
Stilla, segerlarm och liv som sjuder! Kom, du högtidsfrid!
Sorgens stora, djupa harpa ljuder över storm och strid.
Våren tänder varmt i skyarna sitt bloss,
men i mörka, kulna gravar kallna
stoften av de tappraste, de fallna
som ha räddat oss.
Mins det, ni, som i de trygga husen bryta lugnt ert bröd,
eder ro är köpt med pris av tusen tappra hjärtans död!
Öppna bladen, hävd, för bragdens gyllne text!
Bonde, du, som gläds åt åkerns gröda,
minns, att det är blodet av de döda
som gav sådden växt!
Ja, det är de fallnas kalla händer, som på blanka svärd
lyfte landet högt bland fria länder. Viska, andevärld,
att ett folk står fritt vid deras gravars rand!
Stora sus i skogar, hundramila,
vagga in i evighetens vila
dem som frälst sitt land!
Apr. -18.
Prolog vid konstnärernas musikalisk-dramatiska soaré å Svenska teatern den 7 maj 1918.
Så blev det vår ändå. Det kunde den ej hindra, den hårda, hemska vinter, som förgått. Nu drömma kvällarna som förr så blått, och solkristaller över haven tindra. Nu spela källorna en glad revelj, och ej blott vapnen på dess toner svara, ty skott på skott nu skjuta björk och sälg i morgonstunderna, de gyllenklara.
Var hälsad, vackra vår, som äntligt kom med allt vi mer ej tordes drömma om!
Ja, det blev vår ändå, men ej för alla, hur solen sina skänker till oss bär. — Gå in i nödens hem och känn de kalla och tunga skuggorna, som ruva där! Där vrida magra händer sig i svälten, och skuldlös barnatår där strömmar strid, men det är långt till bröd och skördetid och nakna ligga tegarna och fälten.
Lyss! Genom vårens höga segerkör en underton av snyftningar du hör.
Vårt land är frälst. Vi hade kraft att slå, vi hade kraft till hat, som sprängde bandet. Nu randas daningstid och tid att så för allt vad krigets lie slog i landet. Den ven med blod, med jämmer och fördärv. Nu randas räddningstidens tysta värv. Land skall med lag, men ock med kärlek byggas, att frid i landets samvete må tryggas.
Vår arm må svinga tidens hårda svärd, men hjärtat bringa lidandet sin gärd!
(Oktober 1918.)
Först nu, när nöd och ofärd kom och segervagnen välte så nära målet för en tung, en övermänsklig färd — först nu blev stor i tragisk glans det stora dramats hjälte, och äran, äran har han frälst i kampen mot en värld!
Nu står titanen blödande och böjd inför publiken,
det går applåd och jubelskrän ur sal och galleri.
Han står där ansatt av en värld och av de sista sviken,
så ensam och så oförstådd som någon man kan bli.
Men ännu aldrig spelades på Tellus' slitna tiljor
en dystrare, en mera mörk och svårtydd tragedi.
Vem mäter hela lidandet, vem väger alla viljor
som brottades och brunno och brusto däri?
Gavs detta hav av vånda för att denne skulle falla,
som ägde hjältens hela rätt till segerkransens vinst,
som stridit bäst och lidit mest och offrat mer än alla,
men brukat lögnens dunkelspel och hatets vapen minst?
Nej — finnes det en mening i de dystra skådespelen,
som vältra fram med brak och blod på jordens gamla scen,
och gäller något i vår värld den starka, tappra själen
och icke bara vapenmakt och stål och hat och sten —
Då är nog Tysklands hjälteöde högre tänkt och menat än allt som mäts med simpla mått på vinst och nederlag, då skall dess folk gå banan fram, förbättrat, luttrat, renat mot skörden, som dess offer sått för framtidens dag.
(Vid de tyska truppernas hemfärd. November 1918.)
Så bruten av bödlarnas gisselslag, så sjuk och till döden trött att hopplöst han dömer sitt eget jag och sargar sitt eget kött, vars hjärteblod jorden drack. — Men en finns i vida världen det än som griper hans hand till ett tack.
Nu regna förbittringens pilar i skur på plundrad och vapenlös man, och runt kring en dödsbädd står staternas mur av isande hat och bann. — Dock finns det långt borta i norr en ort, som bryter förbannelsens mur; där öppnar sig festprydd en äreport, som timrats av finländsk fur.
Den porten är liten och låg och trång, men talar sitt språk ändå, ty under dess bågar i blommor och sång de smädade krigare gå, som sprängde så många förtryckareband för länder av främmande blod, men funno ett enda och undanskymt land som gärningens värde förstod.
Vi glömde dock ej vem vi skylla vår tack och varifrån räddningen kom, vi hörde dock ej till det krämarepack, som svängde när vinden slog om. Så låtom oss säga så världen det hör, att långt här i norr står en man, som tackar det Tyskland, som trampas och dör, och annat ej vill och ej kan.