Produced by Tapio Riikonen

SAMLADE ARBETEN II

af

Johan Ludvig Runeberg

1903.

INNEHÅLL:

Kung Fjalar
Nadeschda
Kan ej
Kungarne på Salamis

Psalmer
  N:o 2. Herrans bud
  N:o 3.
  N:o 10. Herrans bön
  N:o 12. Döpelsen
Konung Davids psalmer
  N:o 27. Den 8 kon. Dav. ps.
  N:o 37. Den 19 kon. Dav. ps.
  N:o 39. Den 22 kon. Dav. ps.
  N:o 49. Den 37 kon. Dav. ps.
  N:o 52. Den 41 kon. Dav. ps.
  N:o 57. Den 46 kon. Dav. ps.
  N:o 102. Den 137 kon. Dav. ps.
  N:o 103. Den 139 kon. Dav. ps.
N:o 131. Julpsalm
N:o 134. Nyårspsalm
N:o 146. Trettondedagspsalm
Passionspsalmer
  N:o 147. Människones son
  N:o 148. Suckar vid korset
  N:o 149. Jesu ord på korset
  N:o 161. Kristus i grafven
N:o 167. Påskpsalm
Pingstpsalmer
  N:o 178
  N:o 179
  N:o 185
N:o 199. Läroämbetet
Psalmer öfver söndagsevangelier
  N:o 201. Joh. 2: 1-11
  N:o 202. Matt. 20: 1-16
  N:o 204. Luk. 16: 19-31
  N:o 208. Luk. 16: 1-9
  N:o 209. Luk. 10: 23-37
  N:o 210. Luk. 17: 11-19
  N:o 212. Matt. 18: 23-35
Om Guds ord och församling
  N:o 223. Gudstjänsten
  N:o 225. Guds ord
  N:o 226. Guds hus
  N:o 236. En kristens stridspsalm
  N:o 237. Ljusets seger
Om ett kristeligt lefverne
  N:o 269. Världens fåfänglighet
  N:o 275. Emot dryckenskap
  N:o 277. Emot okyskhet
  N:o 282. Korset
  N:o 296. Bönepsalm
Böner i landsplågor
  N:o 308
  N:o 309
N:o 311. Bön om frid
N:o 312. Jordens fruktbarhet
N:o 314. Sommaren
N:o 318. 1 hungersnöd
N:o 321. Fosterlandet
Bröllopspsalmer
  N:o 326
  N:o 328
N:o 329. För barn
N:o 335. På resa
Måltidspsalmer
  N:o 341
  N:o 343
Morgon- och aftonpsalmer
  N:o 344
  N:o 348
  N:o 352. Morgonpsalm
  N:o 363. Aftonpsalm
Beredningspsalmer till döden
  N:o 379
  N:o 381
  N:o 382
  N:o 390. Suckan i dödsångest

Smärre berättelser
  En julkväll i lotskojan
  Lurendrejaren
  Eldsvådan
  Den väntande
  Processmakaren

Uppsatser
  Några ord om nejderna, folklynnet och lefnadssättet
    i Saarijärvi socken
  Några ord om Svenska akademiens valspråk: Snille och smak
  Några ord om metoden att uppläsa bunden stil
  En anmärkning om konstnärens förhållande till naturen
  Om parodien
  Försök till en naturalhistorisk beskrifning öfver den poetiska örnen
  Fru Lenngren
  Skaldestycken af F.M. Franzén. Femte bandet
  Törnrosens bok
  Ramido Marinesco
  Lucrezia Borgia, dram af Victor Hugo
  Är Macbeth en kristlig tragedi?
  Några ord om poemet "Fjalar" och Saimas kritik öfver detsamma
  Till författaren af "Svar till den gamle trädgårdsmästaren"

KUNG FJALAR

En dikt i fem sånger

Första sången.

    Han, skaparn af lycka och sed,
    Skall se en dag, när, fläckad af brott, hans ätt
    Slocknar i blygd, hans son, den ende,
    Sluter som brud sin syster i eldad famn.

Satt hög å sin konungastol
Hugstore Fjalar, Gauthiods kung. Hans blick,
Klarnad i vunna segrars fröjder,
Skimrade ung än under hans silfverhår.

Jul kommit; det dracks i hans borg,
Midvinterns festmjöd jäste i skumhöljdt horn,
Hundrade facklor brunno, flere
Jublade kämpar nu i sin konungs sal.

Alf, Vesete, Kare och Rafn,
I sommarns strider pröfvade, Ingul djärf,
Agnar och bärsärks-mördarn Hadding,
Ynglingar än, dock nämnde i skaldens sång,

Styr, ärrig, och Sote, med sköld
Af tvenne tolfter pilar igenomträngd,
Drucko i drottens rund. Hvem täljer
Alla hans kämpars namn och de bragders tal?

En glömme dock sångaren ej,
Årtyngde Sjolf, härskarornas bane, dig,
Ende af forna tiders hjältar,
Sparad åt Fjalar kung i hans ålder än.

Du stod vid hans sida, då ung
I bådas ådror brusade lifvets ström;
Trotsande årens makt och dödens,
Blödde en svalkad blod du med honom än.

Lyss, konungen reser sig opp,
Hans hand har fattat skummande hornet kring.
Hugad är drotten nu att tala,
Svärja han vill sin ed, det är löftets stund.

"Upp", talar han, "lyssnen, I män,
Den gamle ekens svällande sommarlöf,
Vuxna på nytt kring gråa stammen,
Härjad af stridens stormar så mången gång.

Hvem finnes blande eder som ren
På blomsterängar kufvade fjärlar, när
Fjärran på Morvens strand Dunkomar
Bleknande bet min glafven med blodig tand?

Skepp hade jag nio; med män
Till hundrade från hvarje i land jag gick.
Mötte med dubbel makt mig Morven,
Glimmande stolt mot gryende dagens rand.

Två stodo på stranden vi kvar,
Jag en och Sjolf den andra, när kvällens sky
Bleknad i väster sam och månen
Sänkte på svärdets skördar sin blick af frid.

Så föll sig vårt ynglingadåd.
På kinden växte skägget, vi blefvo män,
Härjade land, dem ingen vinter
Härjat, och foro längre, än sommarn far.

Mö tog jag, då grånade ren
Min lock, men drottningsnamn jag den väna bjöd.
Son hon mig gaf och dotter. Båda
Leka med blommor än på sin moders graf.

Mätt är jag på bragder och strid.
Frejdstore drottar gälda mig skatt, mitt namn
Tröttade skalders läpp, och harpan
Äger för nya segrar ej toner fler.

Nu lyster mig hvila en gång.
Min lefnads dag, den stormiga, nått sin kväll,
Stillare vindar susa; spörje
Kufvade haf och länder mitt aftonlugn."

Så talte han. Lyssnande stod
Fejdvane Sjolf. Den grånade kämpens bröst
Svällde af otämd harm, och mörker
Breddes i fåror öfver hans ögonbryn.

"Hvad, svek mig mitt öra", han sad',
"Var det kung Fjalars stämma, som hvila ljöd?
Tröttnade örnen ren att jaga,
Älskar han ärans strålande rymd ej mer?

Djärft höjer sig Erin ännu,
Två gånger kufvadt, trotsar det än ditt svärd.
Smygande bjarmer bloda hafven,
Vill du dem bida här på din egen strand?

Ro skänker oss högen allen;
Där ofvan hvilar ingen, den svage minst.
Hårda de äro, lifvets lekar.
Ve, att din kraft är bruten i förtid, kung!"

Stolt drogs vid den åldriges ord
Kring Fjalars läpp ett leende. Hornet gaf
Svennen han åter, och från vapen-
Smyckade pelarn tog han sin båge lugn.

Nu hvinade strängen. En blixt
Flög salen genom. Skälfvande klang en sköld,
Träffad å motsatt vägg, men pilen
Darrade djupt bakom den i furans märg.

Ej syntes för kämparne då
Ett skott, likt detta, skjutet i nord. Men lugnt
Fattade kungen hornet åter,
Väldig i salen spordes hans röst på nytt:

"Frid", sade han, "skydda jag vill.
Förnimmen, Gauthiods söner, er konungs ed!
Vidgade hyddor, sparda lundar,
Tegar af guldax vare mig segrar nu.

Gro skall i mitt hägnade land,
Hvad ljuft, hvad mildt i människobröst blef sådt,
Svagheten blomma trygg, och kraften,
Sparande svärdet, glädas att skona blott.

Trott har på min vilja jag förr,
På samma vilja tror jag ännu; i strid
Styrde den dödens gång, i friden
Styra den skall okufvelig lifvets gång.

Yfs våldet med hotande arm,
Står ondskan trygg, bryts lag i mitt rike, kränks
Täckelig sed och fridlyst ordning,
Sjunke i glömska Fjalar och Fjalars ed!"

Sagdt. Dallrande spordes ännu
Hans stämmas ljud i kämparnes barm. Han själf
Förde med långsam hand till läppen
Hornet och drack det ut i ett andetag.

Nu satte sig kungen i frid.
Då steg från dörren fram till hans tron en gäst;
Ingen hans ankomst varsnat, undran
Följde den mörktomskyggades stilla gång.

Böjd syntes han först till sitt skick,
En okänd främling, kufvad af nöd och år;
Högre dock hvarje steg hans skepnad
Gjorde, och jättelik han för Fjalar stod.

Opp slog han sin kappa, man såg
Med häpnad Dargar, siaren, ödets tolk,
Mäktig att genomtränga dunkla,
Kommande tiders djup med sin andes blick.

Sedd var han sen hundrade år
Bland nordens fjäll, af lyckliga sällan dock.
Hotande, dystra åskor fjärran
Anade den, som hörde hans lugna röst.

Nu talte han: "Konung, din ed
Var stor, en större hörde dock Dargar nyss,
Där han på klippans spets i lugnet
Lyssnade tyst till ljud från ett nattmolns rand.

Ord hörde han: 'Fjalar har glömt,
Att gudar skipa människors lott, han tror
Stolt på sin viljas lag, och ordna
Vill han en framtids skick med sin kraft af stoft.

Se skall dock hans öga ännu,
Förrn högens natt hans flyktiga storhet gömt,
Eviga makters lek med spotska,
Trotsande jordbarns löften af bubblans tyngd.

Han, skaparn af lycka och sed,
Skall se en dag, när, fläckad af brott, hans ätt
Slocknar i blygd, hans son, den ende,
Sluter som brud sin syster i eldad famn'."

Tyst blef det i salen, det blef
För skådarns blick en syn, som då haglets skur
Stormat förbi och lugnet åter
Lägger sig kyligt öfver en hvitnad bygd.

Blek satt på sin härskaretron
Kung Fjalar, färglös rördes hans läpp och
Kämpades inom hjältebarmen,
Innan med kufvad smärta han tog till ord:

"Gån", sade han, "bringen mig hit
Min Hjalmar, bringen Gerda, den späda, hit;
Skåda jag vill dem båda, välja
Vill jag emellan båda, ty en skall dö.

Känn, siare, Fjalar och känn
Hans trots, till molnets gudar hans hälsning bär,
Spörj, om de lärt att allt försaka,
Innan som han de vant sig att allt förmå.

Nu, trampa din nattliga ban.
När en gång Fjalar rister sig geirsodd, kom,
Innan hans hand vid svärdet domnar,
Gälda han vill dig lön för din svarta lögn."

"Kung", talade Dargar, "ditt ord
Har ej förgäfves manat; jag komma skall.
Räknade äro lifvets stunder,
Äfven för oss de fyllas en gång. Farväl!"

Bort vandrade siaren lugn.
Men in med kungabarnen en tärna kom,
Nalkades drottens tron och lyfte
Båda i tystnad sakta på fadrens knän.

Ej jublade kämparne mer,
Ej gick kring laget skummande hornets fröjd;
Tyst som en grift var salen, tysta,
Bäfvande blickar lefde kring Fjalar blott.

Val skulle han göra. Han såg
På Hjalmar först, såg länge, hans anlets natt
Klarnade, blott till afsked tycktes
Stilla hans öga sjunka på dottren nu.

Hon mötte hans öga och log,
Mot fadersbarmen lutande kinden trygg;
Darrande satt kung Fjalar åter,
Gudabekämparn skalf för ett värnlöst barn.

Bort flydde från henne hans blick,
På Hjalmar föll den, flydde från honom, flög
Snabb som en ljungeld mellan båda,
Tills att, mot höjden riktad, den kvarblef stel.

Då reste sig Sjolf. På hans kind,
Den bleka, gråa, rullade klar en tår.
Fram till sin gamle vapenbroder
Steg han och hof till darrande ord sin röst:

"Kung, Hjalmar skall föra ditt svärd
En gång, när själf du hvilar med maktlös arm,
Skydda ditt land och fjärran väcka
Minnet af Fjalar än, där det slumra vill.

Dröj längre då ej i ditt val!
Brant står vid stranden klippan, och nedanför
Väntar i tystnad svala vågen;
Lätt som en gnista slocknar din dotter där."

Så hördes han tala, han tog
Från fadrens knä det leende offret. Snart
Öppnades salens dörr, och natten
Slöt i sitt stumma mörker den gamles väg.

Kvar satt, där han sutit, ännu
Orörlig Fjalar; endast hans hand, som nyss
Slöt sig till stöd kring dottren, syntes
Ligga som vissnad nu på hans tomma knä.

Sent höjde han blicken. Han såg
Kring vida salen forskande, bister, mörk;
Kämpar, som lett mot dödar, syntes
Bäfva för blixten, född i hans ögas natt.

Nu tystnaden bröt han. Hans röst
Var djup som fjärran rullande åskors dån.
"Vittnen af Fjalars sorg", han sade,
"Börjad är striden, hören er konungs ord!

Ve den, som i tystnadens graf,
Hvad nu han sett, ej gömmer. Hans lif skall blygd
Hölja, hans spår min hämnd skall finna,
Fördes han än af stormen till världens gräns.

Ej nämne en tunga det namn,
Hon bar, min dotter. Här i sin faders barm
Har hon sin korta lefnads saga;
Vare den blott för mig. Det är minne nog.

Då först, när jag hunnit mitt mål,
När kring min hvila kumlen sig hvälfver hög,
Människoord ej når mitt öra,
Yppe en läpp, hur dyr mig min seger var."

Så talte han, reste sig opp
Från tronen, tog vid handen sin son och gick
Väldig som förr ur kämparunden,
Lämnande grafvars tystnad i salen kvar.

År kommo och flydde igen,
Kung Fjalars' ära spordes från land till land;
Men om hans dotters öde hörde
Ingen på vida jorden ett ord, ett ljud.

ANDRA SÅNGEN.

    Hvems skall flickan af Shelma blifva,
    Hvem skall plocka dig, lundarnas ros,
    Fläkt kring strömmarnas stränder,
    Hvem skall andas din svalkas doft?

Härligt speglar i Cronas bölja
Hjältars Shelma de glimmande torn,
Solen tömmer från östern
Öfver Morven en flod af sken.

Ljus är salen, där Finjal tronat;
Dunkla vandra där inne likväl
Söner tre af Morannal,
Gamle kungen i sångens land.

Gall med bågen är mörk att skåda,
Harpans Rurmar fördystras af sorg;
Nyss från striderna kommen,
Tiger trotsige Clesamor.

På hvarandra de se förstulet,
Hot sig tänder i drottarnes blick;
Åskor, gömda i hjärtat,
Vänta stunden att blixtra fram.

Hvarför trifves ej fröjd i salen,
Frid i glimmande morgonens lugn?
Hvarför mulnar en broder,
När mot bröder hans öga ser?

Så i Ossians dar och Finjals
Lefdes icke i kungarnes borg;
Harpan klingade glädje,
Sången tjuste med bragders lof.

Starke voro de män af fordom.
Flammor like i skälfvande skog,
Genom fienders hopar
Fram de flögo i stridens stund.

Men när främlingars trots var brutet,
När i Shelma de syntes igen,
Milde voro de åter,
Mer än strålar af sommarns dag.

Hvi förgäta de stores söner
Fädrens seder och nära sin harm,
Om fullvuxen i yra
Morvens lugn den en gång förstör?

Se, i borgen en flicka blommar,
Gall för henne sin båge har glömt,
Rurmar sjungit om henne,
Clesamor har för henne stridt.

Hvems skall flickan af Shelma blifva,
Hvem skall plocka dig, lundarnas ros,
Fläkt kring strömmarnas stränder,
Hvem skall andas din svalkas doft?

Ändtligt brytes i salen tystnan.
Gall af bågen, den äldste till år,
Tar bland furstarne ordet;
Så han talar med kufvad harm:

"Söner äro vi af Morannal,
Samma moder åt honom oss födt;
Högt från skyarnas banor
Store fäder på oss se ned.

Hotfull spanar från molnet Finjal,
Om en fiende bäfvar ännu
Att sig närma de kullar,
Där han stred i sin ungdoms fröjd.

Hvad skall blifva af minnets Morven,
Af högt tonande strängarnas land,
Om dess drottar hvarandra
Bryta neder med giftfylldt agg?

En må vinna till brud Oihonna,
Äga systern af morgonens sky.
Jorden blommar af tärnor,
Gränslöst vid för de andras val.

Upp, vi söke i frid den gamle,
Som i tornet förnöter sin dag.
Blinde kungen, vår fader,
Han må slita vår tvist en gång."

Hän de gingo till gamle kungen.
"Fader, länge fördoldt i din borg
Splitet grott, och förbittring
Ändats lömskt i vårt hjärta in.

Broder skydde att nalkas broder,
Följde smygande fjärran hans steg.
Nu vi vilja försonas,
Förrn ditt rike vi sänkt i sorg.

För Oihonna vi flamma alla,
Genom henne blott tändes vår fejd;
Den skall slockna med hoppet,
Om hon skänkes åt en till brud.

Älskat har du oss alla lika;
Hur du väljer, vi vörda ditt val.
Säg, hvem unnar du tärnan
Från ett blånande fjärrans haf?"

Gamle kungen i tystnad dröjde,
Vägde sönernas ord i sin själ.
Tveksam tycktes han vara,
Dock omsider han gaf sitt svar:

"Fri af hafvet mig gafs Oihonna,
Frihet såg hon på böljornas fält.
Tvånglös har hon sin barndom
Här fått spegla i floders lugn.

Som en fläkt hon på böljor sväfvat,
Som en doft på vår leende strand,
Mig hon varit en stråle
I min slocknande lefnads natt

Fri må fläkten sin vinge lyfta,
Doften sväfva i rymdernas famn,
Strålen välje sin bana;
Tvinga skall jag Oihonna ej.

Kanske älskar hon, Gall, din båge
Eller, Rurmar, af tonerna, dig,
Kanske ville hon följa
Dig bland svärden, o Clesamor.

Pröfven, så jag bestämmer. Åldern
Ger den första, den sista sitt rum.
Gynnad eller förskjuten,
Gömme ingen ett agg blott mer."

Satt vid Crona i grottans svalka
Lockomfladdrade flickan af sjön,
Då stod Gall i sin stolthet
För den skyggande tärnans blick.

"Kom, Oihonna, mig följ i lifvet,
Jägarn älskar dig, rosiga sky!
Höga fjällarnas furste
Ber dig dela hans banors lust.

Såg du rymdernas glada syner
Högt från bergen i morgonens stund,
Såg du vaknade strålar
Dricka skälfvande dimmors dagg?

Minns du skogarnas ljud, då vinden
Rör med vingen de darrande löf,
Fågeln jublar och rusig
Mellan hällarne bäcken flyr?

Eller vet du, hur hjärtat klappar,
När vid hornens och hundarnas skall
Busken prasslar, och hjorten
Står för ögat med hejdadt språng?

Flicka, älskar du dunkla kvällen,
Bleka stjärnornas bäfvande ljus?
Kom, från toppen af Mallmor
Låt oss skåda, hur natten föds!

O, jag sutit på fjället ofta,
När i väster sin skimrande port
Solen slutit, och rodnan
Stilla vissnat på molnets hy;

Druckit svalkan af kvällens anda,
Skuggans vandring i dälderna sett,
Låtit tankarna irra
Kring den nattliga tystnans haf.

Skönt är lifvet på skyars höjder,
Lätt man andas i doftande skog;
Blif min brud, och jag öppnar
För ditt hjärta en värld af fröjd!"

Talte vågornas svala tärna:
"Gall, jag älskar din lockande rymd.
Frisk är vinden på bergen,
Ljuft är lugnet i lundars djup;

Mer dock tjusa mig skaldens sånger,
Hjältars minnen från flyktade dar.
Hör jag Ossians toner,
Darrar locken på kindens glöd.

Ofta kullarnas gräs har druckit
Hjortens blod, som min vingade pil
Hann i flyende loppet.
Gall, min båge har klang som din.

Gå, min vandring på Morvens hedar
Gladast var, då jag styrde den själf.
Pilen, bågen och kopplet,
Jaktens flicka begär ej mer."

Bort gick ynglingen, mörk kring pannan.
Rurmar, fursten af sångerna, kom;
Länge tego hans läppar,
På Oihonna hans öga såg.

"Flicka", hördes hans ord omsider,
"När jag ser dig, försvinner min själ
Utan mål i din anblick,
Som i dagen en dimma sprids.

Ej jag äger ett namn, som minnet
Stolt skall spara åt kommande år,
Blek är kinden, min ungdom
Vissnar tidigt i sorgens luft.

Dock förstod jag att älska kraften,
Fick för bragdernas ära en röst,
Slog jag harpan, i undran
Hörde Morven dess toners storm.

Nu jag kallnat för hjältars strider,
Ryktet strålar ej mer för syn,
Damm omtöcknar de strängar,
Dem jag rörde i tjusning förr.

Blott vid ensliga Cronas bölja,
Öfverröstad af strömmarnas brus,
Yppar sakta i toner
Jag för natten mitt hjärtas kval.

Men blif min, och min sång skall ljuda
Hög ännu som i fröjdernas dar,
Än få vingar och bära
Genom tiderna Rurmars namn.

Flicka, tjusar dig minnets stämma?
Låt det säga åt kommande år:
'Så sjöng fursten af Shelma,
När han såg i Oihonnas blick'."

"Rurmar", tärnan af hafvet talte,
"Späd står blomman vid flodernas strand,
Böjs af aftonens vindfläkt,
När i sömn han dess stängel rör;

Sjung för henne ditt hjärtas strider,
Du de smäktande drömmarnas skald,
Tills i kvällen dess öga
Stilla fuktas af tårars dagg.

För Oihonna blott ljuf är sången,
När med klangen af drabbande svärd
Harpan ljuder, och segrar
Stormlikt brusa på bardens läpp.

Blott för hjältar hon flamma kunde,
Älska blickar af trotsande mod.
Gå, du suckarnas yngling,
Ingen tröst för din sorg hon har."

Harm sig tände i Rurmars öga,
Rodnad spreds på hans bleknade kind,
Bort han vände sitt anlet,
Och ur grottan försvann han tyst.

Då kom stridernas stolta furste,
Stormig trädde till flickan han fram:
"Gall försköt du och Rurmar,
Väl, den tredje är Clesamor.

Ej han lärde med ord att segra.
Mellan sköldar på blodiga fält
Teg hans tunga, och svärdet
Ensamt talade dödens språk.

Men du älskar dock mod, o flicka,
Strider tjuste din flammande själ;
Strider vänta mig, skynda!
Jag vill famna dig först som brud."

Upp från mossiga hällens säte
Stod Oihonna vid ynglingens ord,
Tog hans hand och i glansen
Af hans frågande öga såg.

Så hon talade: "Främst bland bröder
Var mig tidigt, o Clesamor, du,
Du, som ensam i Morven
Älskar strålen af svärdets brand.

När från Shelma du for att söka
Bragders ära i främlingars land,
Följde ofta min tanke
Öfver hafvet den väg, du tog.

Fläkt af mäktiga fäders anda,
Far dit striderna kalla dig hän,
Låt en fiende darra
För en ättling af Finjal än!

Kommer sedan en bard från fjärran,
Vill jag sitta i sköldarnas sal
Vid hans knä, då han sjunger,
Lyssna tyst, om ditt namn jag hör.

Blir ditt öde att tidigt hinna
Dunkla skyarnas irrande fält,
Se då ned, och i Morven
Skall du finna en tårad kind.

Ofta ensam från hedens stigar
Skall jag blicka mot aftonens moln,
Ofta minnas din pannas
Ljusa hvalf och din svarta lock.

Men, min kärlek är dock ej brudens,
Är en systers, o Clesamor, blott;
Samma fader oss fostrat,
Gamle kungen i Shelmas torn."

"Vågors flicka", till svar gaf drotten,
"Ej ditt lif af Morannal du fick,
Ej min syster dig kalla!
Fjärranburna, hvem såg din börd?

Långt från Morven ditt blåa öga
Slog mot dagen du, vaknande, opp.
Ej en kvinna, men hafvet
Åt Morannal hans dotter gaf.

Kanske höjdes af vårens vindar
Säll en bölja mot morgonens sol,
Sjönk tillbaka och födde
Dig ur skimrande skummets ljus."

Lätt mot ynglingens panna förde
Hafvets flicka sin leende läpp:
"Mig dock är du en broder;
Kan jag blifva en broders brud?

Fjärran från skall en älskling sändas.
Som från randen af himlen en sky,
Som från fjällen en stormil,
Förr knappt anad, han komma skall."

TREDJE SÅNGEN.

    O, ej till fläkt jag föddes och ej till våg,
    Fast ej min tjusning tändes som andras.
    En flickas varma, bäfvande hjärta slår
    Här under min snö af längtan också.

Hvem är, som jagar hjortar i Loras dal?
Från tusen ekos darrande dörrar
Kom hornets ljud tillbaka i kvällen nyss;
Nu slumrar det trött på skymningens bädd.

Där Cronas dunkelt speglande bölja kröks
Kring ekomhvärfda, mossiga hällen,
Där syns hon, jägarinnan med svanhvit arm,
Oihonna, de svala vågornas mö.

På ljungens bädd hon satt sig och smeker gladt
Den fina, bruna, spensliga stöfvarn,
Där trött han står och slickar kring pilen än
Den kallnande hjortens blodiga barm.

Ej ensam tärnan jagat på Cronas strand,
Af sångens Gylnandyne hon följdes.
Den bleka flickan nalkas med långsam gång,
Och leende ser Oihonna sin vän.

"Hidjallans dotter", säger hon, "kom! Sin flykt
Har kullens gäst, den bäfvande, slutat.
Kom, ljuf är kvällen, svalare rör dess fläkt
Kring skuldrorna ren min fladdrande lock.

En sång mig sjung, tills månen i österns port
Står mild och lyser hedarnas stigar.
Du sjöng Oihonnas köld och dess offer sist.
Jag älskar ej sorg, sjung gladare nu!"

Och Gylnandyne satte sig blek och sjöng,
Mot höjden lyftes tårade ögat;
Där sam i luftens blånande, dunkla haf
Allena en sky, hon följde dess ban.

"Hvar är du", klang dess stämma, "Crualins fröjd,
Den gråa kämpens, dväljs du i skyn där oppe?
Gå fram till silfverranden och blicka ned,
Här andas din fröjd, Oihonna är här.

I flydda dar, o Le, i din faders borg,
Mot Gylnandyne lyste ditt öga,
I hennes spår du följde till Morven, blef
En gäst i de klara harpornas land.

På dessa kullar syntes du ofta då,
När vidt kring kvällens soliga riken
Din flickas muntra, kallande jakthorn ljöd.
Här mötte din blick Oihonna också.

Hvem ser väl henne, hvem, som ej glömmer allt,
Hvad sällast förr i lifvet han anat?
Jag såg på dig, du såg på Oihonna blott;
Jag vissnade, du, säg, blommade du?

Din läpp blef stum, ditt löje försvann, din kind
Blef molnet lik, en dimma af tårar,
En blodlös skugga gick du i dagens glans,
En irrande fläkt på nattliga mon.

Så kom en morgon ensam du åter, stal
I ovan lek ur skimrande kogret,
Oihonnas lösta koger, en uddhvass pil;
Den gömde du blodig djupt i din barm.

Ej äger segrens harpa för dig en ton,
Ej lyfter minnets vinge din ära,
I förtid dog från bragden din arm, o Le,
En flicka det är, som sjunger ditt fall.

O, hennes toner äro ej bardens, ej
Vid dem du ljusnar, skugga på molnen!
O, hennes sorg fördystrar dig ej, den är
Oihonnas ju ej, din älskades ej.

Flyg, sång, den matta fläkten på heden lik,
Af ingen spord, besvarad af ingen,
För ljuft min suck att somna i nattens famn!
Som sucken en gång jag somnar, ock jag."

Hon slöt. Från höjd, från däld och från våg en ton
Till afsked sände flyende sången,
Och ensam nu bland klippor i fjärran stred
Mot tystnaden doft blott, Crona, din ström.

Då slog i tysta, vänliga stjärnors ljus
Oihonna opp sitt strålande öga,
Åt Gylnandyne räckte hon mild sin hand.
Så talte de svala vågornas mö:

"Från bergens topp, så sjungs det, en kylig fläkt,
Med dalens blommor leker Oihonna;
En våg hon är, som skimrar mot vårens sol,
Eld talar dess blick, is gömmer dess barm.

O, ej till fläkt jag föddes och ej till våg,
Fast ej min tjusning tändes som andras.
En flickas varma, bäfvande hjärta slår
Här under min snö af längtan också.

Men hvarför finns i Morven ej mer ett folk
Af hjältar, like flyktade tiders?
För Finjals ätt för tung är hans sköld, och svagt
Rör Ossians sträng en trånande skald.

Ren nog jag hört af suckar, och tårar nog
Jag kostat Morvens smäktande söner;
För deras kärlek ägde jag kärlek ej,
Jag gaf dem min sorg, jag kunde ej mer.

När skall mitt åskmoln komma i storm en gång,
När skall jag se dig, drömmarnas yngling,
I stridens dån, med glimmande svärdets blixt
Förklara den eld, jag tändt i ditt bröst?

Lyss, bleka Gylnandyne, och känn en gång,
Hvad ljud Oihonna älskar i sången!
Begär ej klagan, frisk är min sägn, en vind
Från nordliga fjällar brusar i den.

Så talar sagan: Fjärran i Lochlin satt
I fridsällt rike härskande Fjalar,
Nämnd var han Lodins storm i sin ungdoms dar,
Kring länder och haf han glömmes ej än.

Nu var han gammal vorden och trött vid strid,
Drack mjöd, tog skatt och skipade lagar,
Ur slidan ficks knappt mera hans glömda svärd,
Och nakna på stranden lågo hans skepp.

En dag för honom trädde en yngling fram,
Hans son det var, han ägde ej flere;
Med lifvets ljusa vår i sin blick han såg
Den åldrige an, han talade så:

'Bygg mig en drake, fader, och red mig ut!
Din ungdoms banor locka mitt sinne.
Min arm är stark, het sjuder min blod. Bort, bort
Jag längtar ur hemmets kvalmiga dal.'

Tyst satt den gamle. Varmare blef hans son:
'Fyll mig min bön, o fader', han sade,
'Jag kan ej längre dväljas här oberömd,
Ej höra blott dig i skaldernas sång.

Lätt är mig ren din sköld, och, en telning lik,
Af dessa händer böjes din båge.
Den värld, där du har segrat, är öppen än,
Rum har den för Hjalmars segrar också.'

Men sträng tog Fjalar konung till ordet då,
'Frid', så han sade, 'svor jag att hägna.
Min dag var stormig; glad i en lugnad värld
Skall stråla min lefnads sjunkande sol.

Från brända hyddor, härjade fält, i blod
Ser kriget opp med mörker om pannan.
Jag älskar frid, gå, yngling, betrakta den!
Dess anlete bär mitt leende land.'

Men kvar han stod, den unge; han teg, en tår
I glöd föll ned på lågande kinden;
En stund han teg, då klarnade blickens glans,
Och brusande göts hans smärta i ord:

'Hvem ger dig rätt att offra din son, o kung,
Åt glömskans natt, åt tystnadens öde?
Mitt lif du gaf mig, tag det! Ett bragdlöst lif
Jag gäldar dig, mer var gåfvan ej värd.

Tungt är att dö förgäten och utan namn,
Dock tyngre, fader, är det att lefva.
Blif ej så mörk! Att lefva förmår jag ej,
Men lyda jag kan; jag lyder och dör.'

Den gamla kungen teg med förborgad harm.
En isköld låg i lugnet af orden:
'Ett skepp begär du, ett jag dig ger, på strand
Det stått sen min första vikingafärd.

Dess köl är bräckt, gräs gror i dess botten opp,
Och dagen strålar genom dess sidor.
Upp, tag det, flyg kring hafven och sök ditt namn
Bland främmande ljud, förgäten af mig!'

Och Hjalmar gick. Han kom på sin faders gård,
Där sköttes tomma, barnsliga lekar;
Af mannahänder, knutna kring svärden förr,
Nu slungades klot, nu fångades boll.

'Hvem finns, som älskar minnet af strider än',
Så ljöd till kämpaskaran hans maning,
'Hvem följer mig på banan af ändlöst haf,
Att leka en lek med sköldar och stål?

Ett skepp jag fått; gräs gror i dess botten opp,
Och dagen strålar genom dess sidor;
Men seger vinns af folk, och af kölar ej,
Och tryggaste väg är segrarens väg.'

Hans röst förnams, lik dånet af åskans vagn,
När öfver dofva, kvalmiga dagen
I nattsvart moln den blixtrande åker fram
Och väcker ur blytung dvala en värld.

En storm var kommen öfver en lättsöfd sjö,
I glada böljor höjdes den åter;
En damm var bräckt, och yr med fördubblad kraft
Ur fängelset bröt en jublande flod.

'Till hafs, till strid, till seger, till andra land!'
Från man till man så skallade ropen,
Och snart från halfsänkt skepp på en trotsad våg
Såg skaran sitt hems försvinnande kust.

Det kom ett bud för kungen: 'Din son far bort,
Långt ut på hafvet skymtar hans drake.
Ditt land är utan värn, af dess kämpar för
De bästa han med på vikingafärd.

Då blef kung Fjalar vred, och hans hy böt färg,
Han slog sin sköld i ljudande salen:
'Till sjöss', han ropte, 'ynglingar! Fjalars lag
Är kränkt, och förbrytarn andas ännu.'

Men Sjolf, hans vapenbroder från forna dar,
Gråhårig, böjd, tog ordet och sade:
'Dröj, kung, begär ej fåfängt en nekad hämnd,
Och jaga med svalor örnarna ej!

Hvad mer? Du finner Hjalmar kanske och vill
Med vissnad hand den väldige böja;
Skall han, i öfvermodet af styrkans fröjd,
Ej löna din vanmakts dåd med förakt?'

Ett ord gaf Fjalar icke till svar. Han gick
Till stranden, följd af väpnade skaran.
Hans gång var långsam, harm i hans anlet låg;
Nyss kämpande, nu den stelnat till lugn.

Tre dar på spårlös bana han irrat ren,
På fjärde dagen såg han ett segel;
Rakt fram mot Fjalars drake dess kosa hölls,
Och snart vid sitt mål det fladdrade slakt.

'Till strid dig red, kung Fjalar', på bjarmers språk
Med åsklik stämma ropte dess höfding,
'Din son slog fräckt vår konung och tog hans skepp,
Gif bot för hans dåd, dö, lämna oss ditt!'

I samma stund, bland stormande kämpar främst,
På kungaskeppet svängde han svärdet,
Och hård blef striden, like mot like stred,
Dock glesnade Fjalars sviktande tropp.

Omsider stod kring kungen en sköldborg blott
Af trogna vapenbröder från fordom,
Och Fjalar stred för seger ej mer, han stred
Orubblig för glansen blott af sitt fall.

Men se, i stridens hetta ej varsnadt förr,
Sköt fram ett skepp på kufvade vågen;
Förgylld var stäfven, seglen af purpurduk,
Och Gauthiods vimpel sken i dess topp.

Det klöf sin ban, det nalkades lugnt, men snabbt,
Och snart kring Fjalar lifvades åter
Af nya, sälla, eldade gästers tropp
De blodiga svärdens lyktande fest.

Den slöts ej förr, än solen i väster sjönk,
Då föll af bjarmerskaran den siste,
Och seger ägde Fjalar, men mörk han stod
Med blottade stålet än i sin hand.

'Än får mitt svärd ej hvila', så hördes nu
Den gamles djupa, darrande stämma,
'Halft är mitt verk, af fiender ser jag här
Den djärfvaste stå okufvad ännu.

Ej bjarmen var min ovän, för hans skull ej
Mitt lugn mot hafvets stormar jag bytte;
Jag drog mot den, som gäckade fräckt mitt bud
Och gjorde min svurna ed till en lek.

Träd fram med slutna hjälmen du man, hvars dåd
Blott svagt med tungans gissel jag agar,
Ett annat språk jag önskar att tala nu,
Med skarpare egg det biter kanske.

Träd fram, din fader kallar dig nu till strid,
Det svärd, han gaf dig, blotta mot honom;
Om ej, så kom förkrossad och böj ditt knä
Och dö med försonad skuld vid hans fot.

Han slöt. Ett sorl, som suckande vågens doft,
Dog långsamt bort bland kämparnes skara,
Och tyst, förfärlig, hotande, ensam stod
Än kvar i sin väntan Gauthiods kung.

Då lade Hjalmar, segraren, svärd och sköld
På blodadt skeppsdäck tigande neder
Och trädde vapenlös för sin fader fram
Och böjde i vördnad knä vid hans fot.

Och Fjalars klinga glänste mot kvällens sol,
Mot sonens hjässa styrde han hugget;
Det föll med kraft, gällt klang det i stålblank hjälm;
Men ynglingen stod orörlig ännu.

'Min tid är liden', började Fjalar kung,
'Ej så jag högg i flyktade dagar.
Lös af dig värnet, blotta ditt hufvud, son,
För svag är min arm att klyfva en hjälm.'

Då löste Hjalmar stilla sin hjälm och bjöd
Åt fadrens hämnd sitt blottade hufvud;
Och skyddlös stod han, ägde ej annat värn
Än anletets öppna, leende lugn.

Dock se, den gamle sviktade nu. Hans svärd,
Till dödshugg lyftadt, drabbade offret
Så matt, som om till hvila det lagt sig ned
På lockarnas gula, svällande bädd.

Från denna stund far ynglingen, djärf och fri,
Från strand till stran på främmande vågor,
Och Fjalar sitter hemma i fridsällt land
Och gömmer i blidkadt hjärta sin fröjd.

När kvällen kommer stundom och kungens borg
Af gäster fylls, och fradgande hornet
Går laget kring, och grånade skalden rör
Den väldiga harpans darrande sträng,

Och sjunger, glömsk af åldrade minnens pris,
Den unges nya segrar allenast,
Och Hjalmar, Hjalmar klingar i salen högt,
Och Fjalar, den stolte Fjalar förgäts,

Då smakar mjödet kungen, då höjer han
Föryngrad åter lutade pannan,
Då sänder han vid tonernas lek ibland
Med strålande blickar sångaren tack."

Hon slöt. På marken glimmade daggen ren,
Och månan såg från blånande höjder
Med klarnadt öga ned i en rymd af lugn,
Där tyst i sin gång skred sommarens natt.

Då sågs på heden nalkas en man, han kom.
"Jag sökt ditt spår, Oihonna", han sade,
"Från Morvens kung jag bringar ett bud: var snar!
Förrn morgonen gryr, han väntar dig ren."

"Du man af ord, som ila", var flickans svar,
"Hvad gör, att så den gamle mig kallar?
Har dödens fläkt hans vissnade lemmar rört,
Säg, ärnar han gå till andarnas hem?"

Den komne talte: "Klang jag af vapen hört
Från borgens salar. Drotten i tornet
Tre gånger slagit skölden, från läpp till läpp
Hörs ropet om strid; jag känner ej mer."

Då stod Oihonna, ljusnande opp. "Du man,
Ditt värf har här du slutat", hon sade,
"Gå, för hans dotters hälsning till Morvens kung;
Hur morgonen gryr, hon ser i hans torn."

FJÄRDE SÅNGEN.

    Hvi dröjer han, Fjalars son?
    Har Innishonna i lundars natt
    Hans stridshåg lockat till hvila,
    Förgäter Hjalmar sitt ord?

Det dagas på Morvens strand,
I dunklet grånar på klippans höjd
Morannals torn, och där under
I dimmor suckar ett haf.

Oihonna, du syns ej än,
Hafburna flicka, hvar drömmer du?
Stå upp, dig väntar Morannal,
Den gamle saknar sitt ljus.

Ej ser han, att natten flytt,
En ändlös natt i hans öga bor,
Ej jordens brudliga anlet
Han ser vid morgonens kyss.

Dock vaknade fläktars lek
Från tornets fönster förnimmer han
Och lyss till börjande ljuden
Af vattenfåglarnes flykt.

Och växande vågors brus
Han hör och kallar, Oihonna, dig:
"Upp, dotter, skynda dig; dagen
Är här, hans stämma jag hör."

Då kommer hon, våges mö,
Den svala strålen på Morvens fjäll;
Hon nalkas lyssnande kungen:
"Morannal, fader, o hell!

På heden vid Cronas ström
Jag stod, när solen sig sänkte sist;
Där såg med lockande ögon
Den tysta natten mig än.

Sent kommer Oihonna nu,
Djupt sof din dotter, af jakten trött.
I drömmars riken, o fader,
Förgat för länge hon dig.

Dock glimmar Dunhormods topp
Ej än; matt rodnar blott höjdens fur.
Hvi bjöd din vilja mig vara
Långt förr än morgonen här?"

Fram räckte den gamle mildt
Till dottrens möte en vissnad hand:
"Kom", så han sade, "du strimma
I Shelmas dimmiga natt.

Kom, låna en dag blott än
Den blinde gubben ditt ögas ljus;
Hans blick skall klarna mot kvällen,
Hans mörker fly som en dröm.

När aftonens moln du ser
Förbleknadt segla i stjärnklar rymd,
Då vandrar drotten af Shelma
Med dagad blick på dess rand

Och skådar på nytt sitt land,
Som långt, långt borta han minns det än,
När månen göt på dess kullar
Sin ström af darrande ljus.

O dotter, det stundar strid!
Från Innishonna ett budskap spörjs:
Dit kom han, sagornas Hjalmar,
Med Lochlins kämpar i går.

Dän sände sin hälsning han,
Den unge örnen från dimmors land:
'Upp, drott af frejdade Morven,
Till vapen kalla ditt folk!

Frisk blåser en vind från nord;
När vattnen dagas i morgon, kung,
Ett åskmoln för den af segel
Emot din bäfvande strand'."

Den åldrige slöt. Ett sken
Af rodnad syntes på flickans kind.
"Hvi hotar", sporde hon sakta,
"Oihonnas hjälte ditt land?"

Då talte Morannal än:
"En skatt jag äger, han fordrar den;
I bardens toner den klingat
Och lockat ynglingens håg.

O dotter, förnim hans ord!
Så bjöd han säga: 'Jag for våg
Till solens leende länder,
Till vinterns isiga hem;

Men hvart jag ock kom, där ljöd
I sång, i saga din dotters namn,
Där hördes älskares klagan,
Försmådda veklingars kval.

Då svor jag i harm att själf
Den spotska flickan till brud mig ta.
Gif akt att skydda din dotter,
Ty Hjalmar friar med svärd.'

Så hotar han. Grydde nu
Den dag, som såg mig på Cronas hed,
När Trenmors skara där blödde
Och Erin höljdes af sorg!

Då funne på sandens bädd
Snart Lochlins kämpe sin graf också,
Lik hafvets bölja, som störtar
På stranden opp och förgås.

Men flydd är Morannals tid,
Hans arm är vissnad, hans blick är släckt,
Hans strider blekna i fjärran
Som vinterns nattliga sken.

Skall Morven i glans stå fram,
Dess kämpar blöda med fröjd i dag?
Finns blixt, o Gall, på din båge,
Bor död i Clesamors spjut?

Och Rurmar, min tredje son,
Som slår din harpa i Finjals sal,
Förstår du tvinga med svärdet
En ton ur hjälmar, också?

Mig tyckes, att ljud jag hör,
Kring Loras stränder en klang af stål.
Se ut, hvad ser du,—o dotter,
Gå Shelmas härar till strid?"

Hon blickade ut, hon såg
Med tjusfull bäfvan i klarnad rymd,
Och mot dess speglande anlet
Bröts dagens rosiga sken.

"O fader, en här jag ser,
Från bergen tågar den långsamt ned,
Som molnet tågar mot dalen
Och gömmer åskor och storm.

Men lugnt är det vida haf,
I glans slår solen sitt öga opp,
Och djupen skälfva af lågor,
Och fästet spränges af ljus."

Det sågs i den gamles drag
En skymt af leende sorg; dock snart
Stod hög han upp, och hans ande
Bröt fram i glödande ord:

"Hell", talte han, "himlars drott,
Du stjärnekonung, jag hälsar dig,
Du sol, som vandrar i ungdom
Högt öfver vissningens jord!

Min glädje i fordomtid,
Mitt ljus, som hägrar i minnet än,
Fast natt betäcker mitt öga,
Fast mörker bor i min barm!

Behöf i din stolthet ej
Ditt anlet gömma i dag af harm
Att se en son af Morannal,
Som skyr en fiendes spjut!

Och barn af er faders kraft,
Gall, jaktens furste, och Clesamor,
Du yngling, pröfvad af svärden,
Och Rurmar, sångernas vän,

Gån glade på hjältars ban,
I spår, som trampats af Finjals ätt
Allt här försvinner, evärdlig
Är bragdens ära allen.

Säll den, som af år ej bryts,
Som ung får falla i hjältars rund,
Som blixten ler i sin tjusning
Och ljungar, krossar och dör.

Ack, tynande flamman lik
Är ålderdomen. På hemmets härd
Den flämtar matt och förbrinner
Och höljs af aska och glöms.

Hvi dröjer han, Fjalars son?
Har Innishonna i lundars natt
Hans stridshåg lockat till hvila,
Förgäter Hjalmar sitt ord?

Mig tycks dock, att vågors svall
Jag hör och nordliga fläktars sus,
Som fly med starkare vingar
Hvar stund mitt öra förbi."

"O fader, vid nordens rand
Går natt ånyo på fästet opp.
Rädd bäfvar strålen af dagen
Och flyr på böljornas topp.

Det mulnar, i mörker sveps
Allt längre hafvet, och stålgrå höjs
Garmallas klippa och skakar
Från hjässan bränningens skum.

Och hvitare vågor slå
Mot stranden redan, och halfbränd står
På branten furan och sviktar
För stormens växande il.

Dock syns ej ett segel än;
Mot svarta molnet i fjärran blott
Bryts stundom flyktigt en ljusning,
Af måsens vinge en blixt."

Hon tystnade, stormen röt
Med fullväxt stämma i rymden ren,
Och tungt ur djupet i gensvar
Ljöd böljans flämtande suck.

Och molnet af eldar klöfs,
Och genom ödsliga höjders vidd,
Doft öfverröstande stormen,
For himlens mäktiga dån.

Då talade Morvens kung:
"En dag, lik denna, jag såg en gång,
Det var den dagen på hafvet,
När dig, o flicka, jag fann.

Darg hette en man. Hans namn
Må sång ej nämna. I biltog färd,
Förskjuten, hatad och hemlös,
Kring vattnen sökte han rof.

Jag följde med harm hans skepp,
Som vågat närma sig Morvens strand;
Och röfvarn skydde att bida,
Vid mörkrets bragder blott van.

Ren nalkades kväll, och långt
På hafvet syntes hans segel än,
Och fåfäng glödde min vrede;
Då bröt ur molnen en storm.

Af dånande åskor följd,
Som nu fördubblad i kraft hvar stund,
Min drakes vingar den lyfte,
Men slet Dargs segel från topp.

Dock skulle en nidings blod
Mitt svärd ej fläcka. En ljungeld sköt
Ur svartnad sky, och en flamma
Steg klar ur röfvarens skepp.

Jag nalkades branden. Eld
Var allt, kvar syntes blott Darg; han stod
I dyster tystnad vid rodret,
Mot flamman täckt af sin sköld.

Ett barn på sin arm han höll,
Han tycktes vänta mitt segel nu,
Han såg tillbaka beständigt
Med längtans dröjande blick.

Mig rörde hans nöd. Jag höll
Allt närmre, tills på ett pilskotts håll
Mitt skepp jag svängde mot vinden,
Att undgå flammorna själf.

Då kastade röfvarn vildt
Sin sköld i lågan. Ett språng han tog
Och sjönk med famnade barnet
I böljans gapande graf.

Bort flög med orkanens il
Hans skepp. Själf kämpande sågs han än
Sin börda lyfta ur vågen
Och räddning kräfva af mig.

Jag märkte hans vink. Jag tog
Ombord den brutne. Då såg min blick
För första gången Oihonna,
Då fick af hafvet jag dig.

Späd var du, men oskadd dock
Af våg och flamma. I gråt du låg
Vid röfvarns bröst, och i bäfvan
Ditt anlet gömde vid hans.

Men dyster, i trotsigt lugn,
Med svedda lockar, med halfbränd dräkt,
Satt, blek som skyarnas vålnad,
På däcket döende Darg.

'Kung', talte han, 'nöjd jag går
Till önskad hvila i glömskans famn;
En bön dock ber jag för henne,
Som ensam sörjer mitt fall.

Ej är det min blod, du ser
I hennes kinder. Sin lefnads skuld
Den fågelfrie förstörarn
Åt ingen lämnat i arf.

Hon gafs mig af natthöljd sjö
En stormig jul, då i vådligt skygd
Af Vidars klippa jag ankrat,
Vid Fjalars konungaborg.

Blif henne ej oblid du,
Hvars mildhet aldrig af rykte glöms;
Hon var den enda på jorden,
Som fått en glädje af mig!'"

Ljuf föll på Oihonnas kind
En tår vid åldrige kungens ord,
Men snart till ändrade syner
Flög klarnad åter dess blick.

Vid stranden ett härskri ljöd,
Med stormens brusning, med åskans dån
Förmäldes klangen af sköldar
Och kämpars jublande rop.

Han syntes på svartnad våg,
Han kom ren, örnen från dimmornas land,
Sjökungen, Hjalmar af hafven
flög Morvens härar emot.

Och stolt på sitt hemlands strand
Stod Shelmas skara i sluten tropp,
En klippvall, trotsande böljan,
Som skyrest måttar sitt slag.

Den drabbade. Stridens stund
Var kommen, vågen mot klippan bröts,
Här föll mot här, och på stranden
En bränning stänktes af blod.

Men stum i sin tjusning stod
Oihonna. Flickan från hafvet såg
Sin hjälte, mötte i dagen
Sitt ljus från drömmarnas värld.

Hon följde med eldad blick
Hans ban, hon såg, hur med svärdets blixt
Han bröt sig vägar i molnet
Af korvens skockade här.

Ren segrade Lochlins folk,
Ren Shelmas skara i sviktning stod;
Då såg hon striderna stanna,
I lugn böts slaktningens storm.

"Oihonna, din läpp är stum,
Gif svar", så talte Morannal nu,
"Hvi glesnar klangen af svärden?
Finns Morvens ära ej mer?"

Han sade. I bäfvan gaf
Sitt svar Oihonna: "O fader, gläds!
Snart, snart är sagornas Hjalmar
En blodlös skugga på skyn.

Han sviktar, hans hjälm är bräckt,
Han mött tre söner af dig, o kung,
Han kämpar ensam. I häpnad
Står allt vid drottarnes strid.

Djärf drabbar med spjutet Gall,
Skarp blixtrar klingan i Rurmars hand,
Och blodigt synes mig svärdet,
Som höjs af Clesamors arm."

Då mörknade Morvens kung,
Han slog i vrede sin ungdoms sköld,
Han hof sin stämma, och stillhet
Han bjöd kring drabbningens rymd.

"Hvad", ropte han, "höljs med blygd
Morannals hvitnade hjässa? Kränks
Af er, o söner, hans ära,
Som trotsat skiften och år?

Skall sången om Finjals ätt
Med fruktan flyga min kväll förbi,
Att ej er nesa må röra
Dess vingars strålande glans,

Och sagan i Lochlins land
Förtälja Hjalmars, den ädles, fall,
Och hånfullt nämna, att ensam
För er, för trenne han föll?

Upp, Gall, du är kungason
Som han, förstfödde bland bröder, du,
Gå, strid allena och stupa,
Om segern sviker ditt svärd!"

Allena, med framsträckt sköld,
Mot Lochlins hjälte till strid gick Gall.
Ej svag var fursten af Shelma,
Dock snart drack stoftet hans blod.

Han stred i sin ungdoms glans,
Han föll med ära från styrkans höjd,
Som vågen sväller i dagen
Och strålhöljs än i sitt fall.

Fram trädde på blodad sand
Nu Rurmar, buren för strider ej,
Blott van vid drömmen och harpan
Och hjärtats tidiga sorg.

Hans kamp som en facklas var
Mot nattens stormar. För Hjalmars slag
Han sjönk, och evigt för sången
Var kallnad ynglingens barm.

Den tredje var Clesamor,
Till år den yngste, men tidigt sedd
Bland män af Morven på dödars
Af järn omblixtrade fält.

Han kämpade vredens kamp,
Hans blickar sprutade flammors hot,
På blod af bleknade bröder
Sitt svärd han förde till hämnd.

Och drabbande stålet klang,
Och Morven hörde med tjusning än
Ett sent, halft döende eko
Af ljud från Ossians dar.

Då hejdade Hjalmar rörd
Sin hand, som måttade dödens hugg:
"Håll, yngling", talte han, "spara
Jag vill åt sagan ditt lif.

Mig gläder din morgons glans,
Din dag skall stråla af sol en gång;
Kom, räck mig handen försonad
Och lef för bragdernas fröjd!"

Föraktligt till svar ett slag
Gaf Shelmas kämpe med afvigt svärd;
Och ny blef striden, och slocknad
I blod slöts Clesamors blick.

Du flicka från vågors haf,
Ditt blåa öga af tårar skyms.
Ej föll din hjälte, Oihonna,
Hvi gråter vågornas mö?

Hon fattat den gamles hand:
"Sörj, fader", talte hon, "ensam, böjd,
Med mig och mörkret du lämnats,
Att vänta segrarens bud.

Ej andas en son af dig
På Morvens klippiga stränder mer;
De följt hvarandra i döden,
De sofva grafvarnas sömn."

Hon slöt. Men i klarhet sken
Morannals panna på nytt. Hvart moln
Af oro lämnade stilla
Hans anlets bleknade dag.

"Nu", talade Morvens kung,
"Kan utan fruktan Morannal gå
Att möta fädernas andar
I stjärnors blånande sal.

Ej följs han af minnens blygd,
Ej skall han gömma i molnets natt
För söners nesa sin vålnad,
Då Finjal nalkas på skyn.

Du dotter, en graf mig red,
Där Shelmas furstar på sandens bädd
Nu hvila. Skänk oss gemensam
En vård i harpornas land!

Sen följ på hans bragders ban
Den ädle främlingen säll, och göm
Morannals minne och lyssna,
Då sången höjer hans lof!"

Hans hvitnade hjässa sjönk
Mot skuldran sakta, hans öga slöts,
Och drottens ljusnande ande
Flög glad till skyarnas hem.

FEMTE SÅNGEN.

    Hvad är mänskan, att mot er hon stormar!
    Stjärnor like, i onådd rymd
    Len i genom molnen af jordens öden,
    Dem i lek en fläkt af er vilja styr.

Nu var Fjalar konung gammal vorden,
Satt mest stilla i högbyggd sal,
Hade ej sen länge sitt land beskådat,
Ej fått andas svalkande sjöars luft.

Och det blef en dag, och solen stigit
Nyss ur böljornas bad i glans,
Och dess aldrig åldrade glädje lyste
Som i forna dagar i salen än.

Kungens håg var lätt i morgonstunden;
I förklaring hans anlet sågs.
Om förflutna, stormiga tiders minnen
Talte han i grånade kämpars krets.

Plötsligt höll han midt i sagan inne,
Stod från tronen i höghet opp.
"Vingsnabbt flykta", sade han, "styrkans stunder,
Och för minnet äger man dagar nog

Jag vill föras opp på Telmars fjällbrant
Och betrakta mitt land ännu.
Jag vill se den sällhet, min ande skapat,
Förrn mitt öga skymmes af kumlets natt.

Bringen mig mitt svärd! En bragd är öfrig
För min domnande arm ännu.
Segra var min vana, och blott med seger
Höfs att sagan slutas om Fjalar kung."

Svärdomgjordad leddes gamle kungen
Upp till toppen af Telmars fjäll,
Och han satt och såg på sitt land i tystnad,
Där, af sommarn famnadt, i frid det låg.

Solen lyste öfver värmda dalar,
Öfver speglande sjöars rymd;
Mellan kullar skimrade blåa floder,
Och på fälten böljade skörd vid skörd.

Ljust och gladt låg Fjalars vida rike,
Högtidssmyckadt, för kungens fot;
Med ett anlet, mildt som en tacksam dotters,
Såg det mot sin grånade fader opp.

Men den gamles blick blef skum af tårar,
Och han talade stolta ord:
"Jag har sett mitt verk, det är nog, fullkomnad
Lefver här för minnet den ed, jag svor.

Ödebygder ärfde jag af fäder,
Jag har skapat ett fruktbart land.
Dessa tegar plöjde ej forna männer,
Dessa hyddor sågo min ungdom ej.

Jag har lefvat." Drotten teg i höghet,
Men till honom ur kämpars rund
Framsteg Sjolf, den gamle, med mulnad panna,
Och han hof sin stämma till kraftens ord:

"Kung, du åldras, armens senor svika,
Tung du lutar mot jorden hän.
Blott en skugga, smältande bort i natten,
Ser ännu mitt öga af hvad du var.

Var du själf dig nog, hvi lät du vissna
Dina lemmar i ålderns höst?
Var det du, som skapat det verk, du skådar,
Upp då, skapa åter din ungdom själf!

Böj ditt sinne, kung, för höge gudar!
Deras gåfva din storhet var.
Det var Frej, som klädde i grönska tegen,
Blott Allfader hägnade landets frid.

Tors var kraften, som du kände fordom,
När i striden du väldig stod;
Hvad du själf förmådde, det var att falla
Glömd, som trädet faller i stiglös skog."

Så den gamle. Tankfull satt kung Fjalar,
Talte sedan med trotsigt lugn:
"Ord jag hört om makter, dem ingen skådat,
Och på drömmars väsen jag bjuds att tro.

Ovan är jag att på andra lita,
Stöd jag fann i min egen barm.
Så jag mänskor kufvat och ödets roder
Ryckt ur fåfängt hotande gudars hand.

Sanning må det vara: Fjalar åldras,
Locken hvitnar, och skuldran tyngs.
Mycket är försvunnet, som fordom varit;
Lifvet lefver så, det är tingens gång.

Ett är kvar. Den arm, som år försvagat,
Kan jag höja till seger än,
Kan min lefnads bleknande fröjd och storhet
Kasta kungligt leende bort och dö.

Jag vill dö. Mitt kall är fylldt." Vid ordet
Hof den gamle sin hjässa hög,
Lät sin kungamantel på klippan falla
Och för dagen blottade barmens ärr.

Sist han drog sitt svärd; som förr i striden
Rostfri skimrade klingans glans.
Blixt fanns kvar ännu i den gamles öga,
När en blick till hälsning han stålet gaf.

"Hvar är Dargar nu", så talte kungen,
"Han, som lyssnar till gudars råd,
Ser i rymder in, dem hans blick ej hinner,
Och i tider lefver, som än ej grytt?

Vore han så vis, han yfs att vara,
Kände stunden han nu och kom.
Lofvat har han stå för mitt svärd, förrn maktlös
Hämnarns ljungeld hvilar i domnad hand."

Som han sagt det, sågs en vålnad skrida
Genom dalen i långsam gång,
Upp mot fjällets höjder han styrde stegen
Och på toppen trädde, där Fjalar satt.

Kungen syntes häpna, när han kände
Gråa vandrarens drag igen.
Utan ord han satt, och hans hand med svärdet
Sjönk invid hans sida i stillhet ned.

Dargar stod för drotten. "Du har bjudit
Mig att komma. Du ser mig här.
Länge har du låtit mig vänta, konung,
Du är bräcklig vorden sen forna år.

Har du hunnit nu ditt verk fullborda,
Är han hållen, den ed, du svor?
Har du lagt för lifvet den väg, det tagit,
Och till moln gjort gudar och gudars råd?"

Fjalar log. "Det träffar stundom sällsamt",
Så han talte; "af hvilken fläkt
Fördes till ditt öra min maning, gubbe,
Samma stund, när öfver min läpp den hann?

Dock du kommit, det är nog. Besvara
Vill till lön jag din fråga nu:
Jag har visat lifvet den väg, det tagit,
Och mitt råd har seger, och gudars ej.

Se dig om, det är mitt land, du skådar.
Var det sådant, då jag ej var?
I min makt det stått att i strider offra
Allt, hvad nu här mänskligt af lifvet gläds.

Detta rike har jag kunnat härja,
Ödelägga från gräns till gräns,
Att ej vinden funnit ett löf att röra,
Fjäriln ej en planta att hvila på.

Nu, hvad ser du? Vidt, som ögat hinner,
Lyser dagen på bruten bygd;
Lundar stå, där ödsliga skogar stodo,
Och, där rofdjur nästade, tjäll vid tjäll.

Tegar bära årets hopp, som fordom
Drefs af stormar kring okändt haf;
Sommarskuren, daggen af natten fostra
Nu vår rikdom, växande förr ur blod.

Tämd är jorden, tämdt är mänskosinnet,
Bärsärksmodet ej dyrkas mer;
Ändra makter råda i svärdets ställe,
Och där våldet segrade, segrar lag.

Tukt och seder skattas, mildhet trifves,
Fredligt yrke sin ära har.
Så har Fjalar mäktat sitt rike ordna;
Säg mig, skuggors tolk, om han fyllt sin ed?

Men det hot, du bar från dina gudar,
Som en rök det försvunnit har.
Ingen syster sluter min son i famnen,
Och min hjässa tryckes af ingen blygd.

Blåa djupet gömt min enda dotter;
Öfver kufvade vågors rymd,
Fläcklös, mångbesjungen, sin faders ära,
Hjalmar säll från seger, till seger far.

Blott ett löfte än jag ej fullbordat,
Det skall fyllas; min tid är kort.
Nalkas, Dargar, kom att din skuld försona,
För din lögn jag kräfver i bot ditt blod!"

Gamle siarn såg på kungen neder:
"Lifvets börda", så talte han,
"Skall från mig ock lyftas en gång, o Fjalar,
Och för tidig kommer mig döden ej.

Skådat har jag nog af mänskoöden,
Pröfvat sorger och fröjder nog.
Dock en stund fördrar jag väl än att lefva;
Jag begär den stunden för din skull, kung!

Dröj med hämnden, tills ett vittne kommer,
Som förhöjer din segers glans.
Dröj, tills Hjalmar kommer, sin faders ära;
Ej blir väntan lång, han är fjärran ej."

Så han talte, och han teg och sträckte
Handen stilla mot hafvets rymd,
Och i jubel stormade Fjalars skara:
"Gauthiods drakar närma sig, Hjalmar syns!"

Hjalmar syntes. Lätt på blåa banan
Flög hans flotta mot hemmets strand.
Närmre, närmre glänste hvar stund hans segel,
Och kring kölar skimrade vågors skum.

Glädje sken ur gråa kämpars blickar,
Där de samlats på skyhögt fjäll.
Gamle kungen syntes allena mulen;
Tankfull, mörk mot skeppen han såg och teg.

Först när hamn de nått och klippors branter
Skymde bärgade segel ren,
Föll kung Fjalars öga på Dargar åter,
Och han bröt sin tystnad och ordet tog:

"Ej jag trodde mig min son få skåda,
Ryktet sjöng, att han fjärran var.
Dock den dag, af lifvet jag afsked tager,
Kan väl utan undran ett under ske.

Hjalmar nämnde du. Välan, han kommit,
Höja skall han min segers glans.
Här, med sol, med haf och med jord till vittnen,
Skall han stå och döma emellan oss."

När han sagt det, syntes Hjalmar. Ensam
Kom han klippornas stig uppför,
Ej som fordom strålande, vapensmyckad,
Men med blottadt hufvud och utan sköld.

Blekhet i hans anlet låg, lik skenet
Öfver drifvan en månklar natt;
Dyster var han själf som en syn ur grafven,
Och i handen bar han ett blodigt svärd.

"Var välkommen, son", med bruten stämma
Talte kungen till hälsning då,
"Väl jag önskat finna dig annorlunda,
Men min glädje är du, hurhelst du är.

Tala, tälj oss dina bragders skiften,
Hårda strider du pröfvat visst!
Bär du sår, som tömma din styrkas källor,
Ty din läpp syns darra, din kind är hvit?"

"Fader", svarte Hjalmar, "hårda strider,
Utan vapen, jag pröfvat har.
Intet stål har genom mitt pansar skurit,
Dock förblöder hjärtat af djupa sår.

Gömma borde jag min blick för dagen,
Och jag skyggar att se dig an;
Men min skuld jag ville för dig få blotta,
Därför bar jag lifvet och andas än.

Jag är krossad. Dock min lott af storhet
Hann jag taga, fast ung till år.
Fråga sagan, lyssna, då barder sjunga,
Och du skall förnimma, hvad Hjalmar var.

Nordens ära, hafvens kung jag nämndes,
For kring världen, som stormen far,
Bröt den fräcke, stödde, där stöd behöfdes,
Tog af drottar kronor, och kronor gaf.

Sådan hann jag Loras kust. Morannal
Styrde sångernas stolta land.
Ryktet talte högt om hans dotters fägring,
Och jag stred om henne med Morvens här.

Gamle kungen själf satt blind i tornet,
Men hans söner jag slog i strid,
Tog som segerbyte ombord Oihonna
Och mitt bröllop redde på skumhöljdt haf.

Fader, vet du, hvad det är att älska?
Har du famnat en fröjd en gång,
Ljus som himlen, yppig och rik som jorden,
Och som båda blommande utan gräns?

Hvad jag varit blef mig som en skugga,
Blek den glans, jag i hoppet sett.
Segrar, vunna redan, och segrar, drömda,
Allt var tomhet blott mot den stund, som var.

Vårens vindar förde mina segel
Utan syfte på ändlös ban,
Solbelysta, jublande vågors skuldror
Lyfte högt min sällhet mot gudars hem.

Då var sorgen nära. Satt vid rodret
Jag en afton, i drömmar sänkt,
Blott Oihonna vakade vid min sida,
Och från höjden såg oss en stjärna blott.

Och min brud, hon tog min hand: 'O Hjalmar,
Hvarför blef du mig kär alltmer?
Tidigt redan var du Oihonnas hjälte;
Förrn din blick hon skådade, var hon din.

Hvi förblef min kärlek icke sådan!
Mod jag hade att dölja då,
Hvad för dig jag fruktade uppenbara,
Rädd att af din stolthet med harm försmås.

Jag var lycklig då; min egen sällhet
Var mig mera än Hjalmar än.
Stolt Morannal kallade jag min fader,
Och som kungadotter jag blef din brud.

Nu förgäfves ville jag förtiga,
Hvad jag skydde att röja då.
Allt jag kunde lida och allt fördraga,
Men dig svika, Hjalmar, förmår jag ej.

Stöt mig bort, förskjut mig! Ej Morannal,
Ej en konung min fader var.
Detta blod, som nu i mitt hjärta sjuder,
Var kanske en gång en föraktad slafs.

På ditt hemlands kust, den borg helt nära,
Där som kung du i glans skall bo,
Under Vidars klippa en stormig julnatt
Togs jag upp ur vågen, ett bortvräkt barn.'

Så hon talte. Blekna ej, o fader!
Hennes blod på mitt svärd du ser.
Morvens mö, Oihonna, min brud på hafvet,
Var din dotter, kung, och min syster var.

Dö hon ville, dö för mig. Jag bringar
Hennes hälsning." Han teg. Hans stål
Sågs, en ljungeld lik, i hans barm sig gömma,
Och han sjönk på klippan i dödens ro.

Stunder efter stunder flydde. Dagen
Mätte stilla sin vandrings ban.
Som han sutit, stel som en stod på grafvar,
Satt orörlig tigande Fjalar kvar.

Hvad han tänkte, visste ingen. Fasan
Från hans sida hvar kämpe skrämt.
Sjolf, den gamle, ensam, och Dargar, siarn,
Stodo när och sågo hans andes strid.

Först när solen sjönk mot skogen fjärran,
Slog mot höjden han ögat opp:
"Er är segern", talte han, "höge gudar!
Jag är straffad vorden, jag pröfvat er.

Hvad är mänskan, att mot er hon stormar!
Stjärnor like, i onådd rymd
Len i genom molnen af jordens öden,
Dem i lek en fläkt af er vilja styr.

Mannen yfves: väldig, mångbepröfvad,
Van att segra, som klippan hård,
Vill han böja allt, dit hans ande bjuder,
Krossa allt, som möter med trots hans bud.

Och hans svärd är höjdt. Då rörs hans sinne
Flyktigt, lätt af en osedd hand;
Och hans järnarm sjunker, hans blick, som ljungat,
Byter hotets blixt i en maktlös tår.

"Hafvet svallar vredgadt, stormen ryter;
Men I bjuden, och vågen sänks,
Hafvet lyder, hafvet, som flottor slukar,
Har ej makt att svälja ett hjälplöst barn.

Jag har lärt er känna, ej jag blyges
Att mig böja för er en gång.
Mätt jag är på lifvet, och jordisk storhet
Är mig ringa vorden. Jag går till er."

Så han sade, och med svärdet stilla
Skar han runor i ärrigt bröst.
Hjärtats källor brusade fram ur djupet,
Varmt med Hjalmars blandades fadrens blod.

Sommarns kväll såg klar och ljus på norden,
Lugn sig bredde kring land och haf,
Bortom skogen dolde sin strålflod solen,
Och, likt dagen, slocknade Fjalar kung.

NADESCHDA.

Nio sånger.

FÖRSTA SÅNGEN.

    Om han kom, den sköne ynglingen,
    Om jag såg hans svarta ögas blixt,
    Som jag honom nyss i drömmen såg,
    Hölja ville jag i blommor mig.

Volga, mottar i sin famn Oka,
Af Oka emottas gul Moskva,
Till Moskva sig skyndar glad en bäck
Med sin pärlbestänkta böljas skatt.
Vid den lilla bäckens blomsterstrand
Gick en flicka, femtonårig nu;
Själf en blomma, sökte blommor hon
Och med blomma blomma sammanknöt.

Långt hon hunnit i sitt ljufva värf,
På sitt hufvud bar hon ren en krans
Af stellarier och dianter små,
På sin barm en nyss utslagen ros,
Sammanvuxen med en rosenknopp,
Och kring medjans smärta, veka bukt
Hon en gördel af violer bar.

Än likväl hon knöt en rik girland
För sin klädningsfåll och talte så:
"Om han kom, den sköne ynglingen,
Om jag såg hans svarta ögas blixt,
Som jag honom nyss i drömmen såg,
Hölja ville jag i blommor mig,
Skyla ljuft slafvinnans mörka dräkt
Och, i färg en rosenbuske lik,
Möta honom blott med ljus och doft.
Men;—o Sankt Georg, han kommer ej,
Blott en drömbild är Nadeschdas vän."

Sucken togs af strandens fläkt i famn,
Sänktes sakta på en bubbla ned,
Och med bubblan flöt den bort sin kos;
Och Nadeschda bröt en ros igen,
Leende, förklarad, glad som nyss.

Så omsider kom hon till en bukt,
Där från yra lekar hvilande
I en bädd af blommor böljan låg;
I dess spegel, blank och silfverklar,
Ville nu slafvinnan se sin bild.

När hon, öfver bäckens hylla då
Stilla lutande sitt hufvud ned,
Såg sitt milda anlets unga vår,
Steg en tår i hennes öga opp,
Väcktes sorg på nytt i hennes barm:
"O Nadeschda-blomma", sade hon,
"Arma flicka, hvarför pryda dig,
Äfven utan prydnad osällt skön!
Ej för egen sällhet fostras du,
För ditt eget hjärtas glada val,
För en yngling, som din kärlek är;
För en herres nyck du växer opp,
Till hans druckna blickars mål kanske,
För att tjusa, mätta och försmås."

Så hon sade, och från hufvudet
Tog hon kransen, tog ifrån sin barm
Rosenstjälken, tog sin gördel sist,
Kastade dem vidt i bäcken ut,
Talande i stilla klagan så:
"Tag, o bäck, Nadeschdas smycken du,
Låt dem följa till Moskva din våg;
Med Moskva de skynda till Oka,
Och Oka dem för i Volgas famn;
När med Volga sen de hafvet nå,
Finna de min drömda ynglings bild:
Gränslös, blodlös, famnlös är ock han,
O, i drömmar blott omfamnelig."

Knappt den sköna flickan talat så,
När Miljutin, hennes fosterfar,
Silfverhårig, lutad mot sin staf,
Flämtande af trötthet stället hann.
Glad sin dotter fann den gamle nu,
Hof sin röst och talte snabba ord:
"O Nadeschda, hvarför irrar du,
Lik en vild kanin, kring nejderna,
Söker lunders gröna gömslen, dväljs
Tyst bland väpplingen vid bäckars strand?
Se, från gård till gård i byn jag gått,
Gått från höjd till höjd, från däld till däld,
Fåfängt letande ditt lätta spår;
Nu i solens hetta är jag här."

Så han sade. Till den gamle då
Blygsamt steg den sköna flickan fram,
Förde ödmjukt böjd hans grofva hand
Till sin rosenläpp och frågade:
"O Miljutin, gode fosterfar,
Hvarför sökte du Nadeschdas spår?"

Talte då den åldrige till svar:
"Dotter, i den stora byn är fröjd,
Full af jubel hvarje hydda är,
Gälla sånger, balalajkors klang
Ljuda gladt och fylla rymderna.
Gamla, unga, rika, fattiga,
Alla bära högtidsdräkter ren,
Gossar växla sina hattars band,
Flickor kransa svarta lockars natt.
Därför sökte jag Nadeschdas steg,
Att i blomsterhöljda tärnors ring
Ej Miljutins glädje saknas får."

"O min dyre fosterfader, säg,
Hvarför smyckar folket sig i byn?`
"Därför smyckar folket sig i byn,
Att på slottets vida gård i dag
Bygdens skaror skola samla sig,
Fäder, mödrar, flickor, ynglingar."

"O Miljutin, dyre fosterfar,
Tomt är slottet sedan många år,
Ändar blott bebo dess öde rum,
På dess stängda gårdar gräset gror.
Hvem skall öppna slottets portar nu,
Hvem har bjudit folket samlas där?"

Och den gamle gaf ett öppet svar:
"Flicka, du din fosterfaders hopp,
Vet, att tvenne falkar fostrats opp
I vår furstes slott vid Volgas flod,
Tvenne furstesöners ädla par.
Till sin dödsbädd deras fader nyss
Båda kallat, talt i frid och sagt:
'Mulne Dmitri, du min yngre son,
Du skall lefva med din moder här
I mitt glada slott vid Volgas flod;
Glade Voldmar, stolte yngling, du
Skall bebo vårt stamgods, sprida ljus
I mitt mulna slott invid Moskva.
Så han talat, arfvet skiftadt är.—
Därför jublar fröjden nu i byn,
Att den glade fursten blifvit vår,
Därför festligt smyckar folket sig,
Att den ädle kommer hit i dag,
Därför samlas vi på slottets gård,
Att vår unge fader så befallt.
Upp, Nadeschda, kom då, följ mig åt!
Under vägen bryter rosor du
För din lock, din barm, ditt smärta lif.
Smycka skall min dotter sig i dag,
Hon, den skönsta utan prydnad, skall
Nu till prydnad skönast bli också,
Att, då furstefalkens öga sen
Våra tärnor spanar ungdomsgladt,
Det må dröja vid Nadeschda snart
Med en blick, som blir vår hyddas ljus,
Blir ett solsken för vår framtids dar."

Så han sade. Stum en vingad stund
Stod hans dotter, mot den gamle spotskt
Hennes bruna ögas vrede flög.
Snart dock, mildrad af hans milda lugn,
Kysste hon hans pannas silfverlock
Och till honom talte dessa ord:
"Gå, Miljutin, gode fosterfar,
Gå förut i sakta vandring hem!
Bada måste jag i bäcken här,
Om kanske ett dammkorn eller två
Under värmen fäst sig på min hy,
På min röda kind, min hvita hals;
Sen för fursten vill jag pryda mig,
Träda smyckad fram på slottets gård."

Sakta vandrade den gamle hän,
Långsamt stapplande på stigen fram;
I hans inre lekte tankar dock
Med en anad framtids gyllne dar.
Så den dunkla lunden nådde han.

När Nadeschda honom vandra såg,
Följde hennes blick hans tysta färd,
Tills emellan gröna björkars löf
Sista skymten af hans dräkt försvann.
När i lunden han försvunnen var,
Följde hon med örat än hans gång,
Tills i sommardagens vida frid
Stegens sista, lätta ljud dog bort.

När hon ingen såg och hörde mer,
Gick hon än en gång till bäckens rand,
Böjde lätt sitt hufvud öfver den
Och i vattnets spegel såg sin bild.
Men i sorg hon talte milda ord:
"Sörj, Nadeschdas vän, du ljufva bäck,
Att din klara våg ej skölja kan
Dessa rosenlemmars fägring bort.
Skall jag bada i din lugna famn,
Skall jag, arma, blomstersmycka mig?
Då jag ville två i dig min kind,
Om dess rodnad kunde tvättas af,
Då jag ville två min barm i dig,
Om dess mjälla hvithet flöt sin kos,
Då jag ville blomstersmycka mig,
Om med blomstren jag fick vissna själv!"

Sagdt; och af sin egen fägring kvald
Sänkte hon sin hand i bäckens djup,
Grumlande i hast dess spegelvåg.
Rubbad var den sköna bilden nu,
Störd, förvirrad, mulen, dyster, vild;
Men den ädla flickans öga log:
"Sådan, unge furste", sade hon,
"Skall slafvinnan på sin faders bud,
Om han vill det, träda för din syn,
Ej en låga väcka i ditt bröst,
Men en flyktig fasas kyla blott."

Och hon gick från bäckens blomsterstrand,
Följde tyst en stig mot slottet hän,
Under vägen ordnande sin dräkt.
Ej af blommor, men af starrgräs knöt
För sitt hufvud hon en sorglig krans,
Bröt en tistelkrona, fäste den
Till ett smycke på sin höjda barm
Och af halm en gördel sammanvred,
Yppigt fjättrande sitt smärta lif.
Så till furstesonens höga slott
Styrde nu slafvinnan tyst sin färd.

ANDRA SÅNGEN.

    Och strax han kallar sin käcke slaf:
    "Fort, hämta min hingst, Ivan!
    Gör falken färdig, min hvita falk
    Skall blänka i skyn i dag!"

Moskva, du gula, du lugna flod,
  Hvad dån vid din blomsterstrand!
Ett dammoln rullar i hvirflar fram
  Och brusar förbi din våg.—
Är det af hjordar en mättad här,
  Som stormar till stallen hem?
Är det orkanen, som hvälfver vild
  Den glödande vägens sand?
Hur lämna hjordarna lundars skjul,
  Då solen är högt ännu?
Hur dånar stormen bland asp och lind
  Och stör ej en gren, ett löf?

Det moln, som följde din strand, Moskva,
  Nu störtar det ned till dig,
Nu når det bryggan, som speglad hvälfs
  Högt öfver din böljas djup.
Hvad sken! Ur dunklet en guldsmidd vagn
  Framljungar i ljus på bron,
Som viggar blixtra jockejer fram
  Och eldiga hingstars glans.
En furstlig skara den skimrar nu.
  I landtliga bygders lugn;
Det är furst Voldmar, den glade, själf,
  Med honom hans mulne bror.

Den tropp, som hann som en stormvind bron,
  Har stannat på motsatt strand.
Furst Voldmar korsar sin pannas hvalf,
  Han korsar sitt unga bröst:
"Hell", så han talar, "du vackra jord,
  Du leende himmel, hell!
Och hell dig, broder, välkommen var,
  Här ser du mitt sköna arf!"

Då höjer Dmitri sitt öga mörk,
  På nejderna blickar han;
En stund han tiger och skådar blott,
  Omsider han talar så:
"Ett fält oss möter af skördar tyngdt,
  Ett annat af blommor höljs,
Vid randen vinkar en ändlös skog,
  För jägarens fröjd ett hem,
Och fjärran tindrar i solens färg
  Ett torn af ditt ärfda slott;
Skall jag det noga betrakta allt,
  Att finna, hur säll du är?"

"Min broder", svarar furst Voldmar mildt,
  "Hvad kyler ditt hjärtas vår?
Ej för att väga min lott mot din
  Jag viste mitt glada land;
Välkommen, ville jag säga blott,
  Din broder är nu din värd,
Kom, dela vänligt hans salt och bröd,
  Snart delar han vänligt ditt!"

Så sagdt, han räcker sin hand till frid,
  Furst Dmitri den fattat har:
"Här bränner solen oss", säger han,
  "Af damm vi förkväfvas här.
En gångstig ser jag vid flodens strand,
  Den tyckes ju nå ditt slott;
Jag väljer stigen, ur kvalmet snart
  Min fåle mig bära skall."

Och strax han kallar sin käcke slaf:
  "Fort, hämta min hingst, Ivan!
Gör falken färdig, min hvita falk
  Skall blänka i skyn i dag!"

Furst Voldmar springer ur vagnen lätt,
  Sin skara befaller han:
"Till slottet skynda på förhand, folk,
  Förkunna min ankomst där!
Min bror vill jaga, min ädle gäst
  Vill pröfva min park en stund,
Må folket samlas, vi komma snart,
  Nu följer oss ingen här!"

Så sagdt, på frustande gångarns rygg
  Han kastar sig vindsnabb opp.
Furst Dmitri tyglar sin stolta hingst
  Med fradgiga betsel ren,

Sin falk han bär på sin höjda hand,
  Hans broder emottar sin,
Och vagnen rullar i damm sin kos,
  Och skarorna fly med den.

* * * * *

Öfver jorden blånar himlen,
Under himlen grönskar jorden,
Leende mot jord och himmel
Strålar mellan båda dagen.

På den dagbelysta jorden
Skimra blommor, glänsa vatten,
Skjuter ock en skog i höjden,
Skiftande af ljus och skuggor.

Men på ängen framom skogen
Står en björk, af sekler ammad,
I dess topp en dufva sitter;
Hvarifrån är dufvan hemma?

Icke i den vilda skogen
Har sin moders bo hon lämnat,
Fostrad är hon under skygdet
Af en fridfull mänskoboning.

Från en ringa hyddas torftak
Mången morgons ljus hon skådat,
Sänkt sig stundom ned att plocka
Korn ur vänligt sträckta händer.

När den blåa vingen vuxit,
Har hon flugit ut till lunden,
Gungat på dess grenar, badat
I dess svala bäckars vatten.

Och hon sitter nu i toppen
Af en enslig björk på ängen,
Pickar sina fjädrars skimmer,
När två furstesöner nalkas.

Och den ena fursten stannar,
Och han talar till den andra:
"Sakta, Dmitri, ser du dufvan,
Lös din ädla falk, min broder!"

Och den mulne Dmitri svarar:
"Parkens ägare är dufvans;
Din var ständigt första lotten,
Voldmar, jag är van att följa."

Men furst Voldmar talar glädtigt:
"Bort med mörka ord, min broder!
Lös din falk och låt den stiga,
Jag vill lösa min tillika."

Och mot himlens blåa rymder
Sväfva snart två hvita falkar,
Kretsa högre opp och högre,
Spanande ett byte båda.

Och på en gång se de dufvan
I den ljusa björkens krona,
Och på en gång skjuta båda,
Lika viggar, ned på rofvet.

Men vid trädets topp i fallet
Möta falkarne hvarandra,
Öga blixtrar vildt mot öga,
Och mot vinge klappar vinge.

Och en blodig strid är börjad
Mellan falkarne i flykten;
Ingendera unnar bytet
Åt den hotande rivalen.—

Men från kvisten, där hon sutit,
Skyndar, skrämd af dånet, dufvan;
Nära, nära är förföljarn,
Och den kända hyddan fjärran.

Och hon blickar kring med bäfvan,
Ser två människor i nejden;
Nästa ögonblick i trygghet
Sitter hon på Voldmars skuldra.

Mellan falkarne i höjden
Slutas striden i detsamma,
Och med slappad vinge fladdrar
Voldmars ädla falk och faller.

Segrarn, nu allena vorden,
Lyfter sig mot skyn ånyo;
Jaga vill han, dufvan söker
Med en eldblick än hans öga.

Och han märker henne, sjunker
Stjärnlik i sitt fall mot rofvet,
Och han vidgar djärf sin guldklo
Öfver Voldmars dufva redan,

När furst Dmitri, mörk af vrede,
Vill hans vilda ifver hejda
Och med knoppen af sitt ridspö
Fäller honom död till jorden.

Tystnad rådde några stunder,
Tills furst Dmitri börjar tala:
"Voldmar, om min falk jag skonat,
Vore ej din dufva mera."

"Det är sant, min ädle broder",
Svarar Voldmar i förundran,
"Hårdt dock varit, om hon röfvats
Från den drömmande beskyddarn."

På sin hvita falk i stoftet
Pekar Dmitri, och han talar:
"Detta offer för din glädje,
Vet du, Voldmar, hvad det kostat?"

Voldmars klara panna mulnar,
Och förtrytsam tar han ordet:
"Var din falk dig dyr, min broder,
Upp, välan då, nämn mig priset!

Hvad som köpts, kan åter köpas,
Hvad som kostat, kan betalas;
Men ett värnlöst hjärtas tillit
Skänks blott, fås blott, köpe icke."

Ödsligt drar sin mund till löje
Dmitri, och han talar åter:
"Det är godt, min ädle broder,
Att min falk du vill betala.

Och du önskar höra priset:
Alltför mycket den ej kostat,
Tvenne läppars purpur bara,
Tvenne rosenröda kinder,

Tvenne armar, i hvars bojor
Denna hals var stundom sluten
Tvenne dunkelbruna ögon,
Som, då köpet gjordes, gräto."

Så med ödsligt lugn han talat,
Och furst Voldmar svarar dyster:
"Mer än hundrade slafvinnor
På mitt ärfda gods jag äger;

Välj bland dessa en, o broder!
Om du aktar en för ringa,
Välj dig tvenne, välj dig trenne,
Tills min skuld du finner gäldad.

Tvåfaldt hundra läppars purpur,
Tvåfaldt hundra rosenkinder,
Lika många blomsterarmar,
Broder, är jag herre öfver;

Och jag bjuder, hvad jag äger,
Ett blott kan ej Voldmar bjuda,
Tvenne dunkelbruna ögon,
Som, då du försmår dem, gråta."

Knappt han sagt det, när en flicka
Syns bland stammarne i skogen,
Fram mot slottet tycks hon skynda,
Syns och skymtar och försvinner.

Och furst Dmitri ler och talar:
"Såg du tärnan, ädle broder,
Säkert en ibland de många,
Mellan hvilka jag får välja.

Starrgräs bar hon på sitt hufvud,
Kring sitt lif af halm en gördel;—
Min slafvinna log i blommor,
Då hon väntade sin furste."

Sagdt. Furst Voldmar tiger harmfull,
Vill ej tala, vill ej svara.
Dagen skrider, och till slottet
Skynda under tystnad båda.

TREDJE SÅNGEN.

    Så har hon andats bönens varma sommarfläkt
    Emot den älskade, och nu
    Hon dröjer knäböjd, ber med läppens ljud ej mer,
    Men med sitt ögas kärlek blott.

Från dal och höjder mänskoskaror strömmat ren.
Den ljusa nejdens glada folk
I högtidsdräkter vimlade på slottets
Och väntade sin furste ren.
I tyst förundran kring hans rika vagnars prakt,
Hans guldbesmidda tjänare;
Sig smögo kvinnor, gubbar, män och ynglingar,
Betraktande med häpnad allt.

Miljutin blott, den gamle, silfverhårige,
Tog i de andras fröjd ej del:
Sitt ögas ljus han saknade, sin ålders hopp,
Nadeschda än ej kommen var.

Men nu på skimmerhvita hingstar spränger fram
Ur skogens djup ett ryttarpar,
Och folket stormar jublande till slottets port,
Från hundra läppar ljuda ord:
"Hell, hell vår furste! Dag han bringar, dagen lik,
Af ljus en fåle tyglar han,
En dufva bär han på sin arm, så bäre han
Sin mildhet med till trogna barn."

Så yttras högt af hoppfullt glada hjärtan ord,
Och ödmjukt mot de kommande,
På slottets gård, i portens hvalf och utanför,
Sig folket sänkt på böjda knän:

Och fursten kommer, men med mörker kommer han,
Hans mund ej ler, hans öga ej,
Hans mulna hälsning skrämmer blott hans trogna folk,
Och häpna tiga skarorna.

Åt deras tystnad fröjdar sig furst Dmitris själ:
"Min broder", säger han och ler,
"Finns lif i dessa mänskor, eller ser jag här
Det gamla slottets andar blott?
I sanning, så till stumhet vill jag öfva in
Mitt eget goda folk en gång,
Att, då jag nalkas, ej mitt öra störas må
Af någon glädjes jubelsorl."

Han talat, och hans broder har hans ord förstått,
Sin häst på stället hejdar han,
Ser nära sig Miljutin, vinkar honom fram
Och frågar med förborgad harm:
"Hvad gör, att mina bönder sakna mod och ljud,
Då deras furste hälsar dem,
Är han ett himlens straff, ett fruktadt gissel här,
Som möts af mörka blickar blott?"

Så sagdt. Sitt hvita hufvud böjer ödmjukt ner
Den åldrige och ger till svar:
"När solen strålar, höge furste, mild och klar,
Är jorden strålande också;
Men ve, när solens ljusa anlet skyms af moln,
Då mulnar jorden ock i sorg."
Han slutat knappt, då han sin fosterdotter ser.—
Den ädla flickan kommit nyss
Och ställt sig obemärkt i andra tärnors krets;
Den gamle varsnar henne nu.
Sitt svar, sig själf, sin furste, allt förgäter han
I häpen harm vid hennes syn
Och skyndar fram och vill från hennes lockars prakt
Den vilda kransen rycka bort.

Då klappar käckt furst Dmitri sina händer hop
Och brister öfverljudt i skratt:
"Se, se, o broder, hvilken förespråkerska
Den gamle går att söka nu!"

Så talar han. Furst Voldmar ser sig om och ser
Den halmomgördlade på nytt,
Och dubbelt harmfullt väcks hos honom minnet opp
Af hennes bild i skogen nyss:
"Hit", ropar han, "du halmnymf, gräsbekransade,
Kom hit! En brud jag loft en gång
Min slaf, min gäck, min gamle portvakt, min Andrej,
Och du skall bli hans sköna val."

Den sköna flickan hör sin furstes bittra ord
Och blickar stel af fasa opp.
O himmel, detta vreda ögas dunkla glans
Och denna mulna pannas hvalf
Och detta ädla anlets vår hon sett förut;
Sin drömda yngling känner hon.
Densamme är han, blott ej ljus, ej mild, som när
I drömmen hon hos honom satt
Vid bäckens strand och glömde bäckens spegelvåg
Och speglade sin själ i hans.
Dock flydd är fasans kyla, fasa kan hon ej
För honom, för sin himmel ej;
Blott gråta kan hon, smälta ljuft i tårars dagg
Och älska, tillbe och förgås.

Och utan fruktan, som om fromt till stilla bön
Hon för sin hyddas helgon trädt,
Hon nalkas fursten, böjer knä på vägens sand
Och sluter händerna och ber:
"Nadeschdas herre, skåda din slafvinnas tår
Och vredgas på den arma ej!
I bättre smycken hon en bättre lycka klädt,
Om lifvet unnat henne den.
Min krans är dyster, och min gördel gör din harm;
O, när jag knöt dem, tänkte jag:
Som jag så fattig denna halm ej vuxit har,
Ej detta gräs så glädjelöst.
Dock gärna, furste, för din vilja ville jag
I blommor byta sorgens dräkt
Och taga denna skarpa tistel från min barm
Och gömma i mitt hjärta den."

Hon talat så, och från sin hjässa lyfter hon
Den yppigt vilda kransen bort
Och löser halmens gördel från sitt smärta lif
Och blickar opp på nytt och ber:
"O furste, furste, glöm af nåd din vrede nu,
Ett flyktigt ögonblick, ej mer,
Låt mig ditt anlet se, hur det i mildhet syns,
Och låt mig tacka dig och dö!"

Så har hon andats bönens varma sommarfläkt
Emot den älskade, och nu
Hon dröjer knäböjd, ber med läppens ljud ej mer,
Men med sitt ögas kärlek blott.

Och se, på detta höjda öga länge ren
Orörlig hvilar Voldmars blick,
Han tala vill, en suck af tjust beundran är
Hans fulla hjärtas enda språk.
En sådan skönhet ej vid Volgas strand han sett,
I dina salar ej, Moskva;
I omotståndlig, blid förtrollning snärjs hans själ,
Och vaken tycks han drömma blott.

Då närmar sig furst Dmitri segerleende
Och hviskar till sin broder tyst:
"För falken, Voldmar, du mig en slafvinna loft,
Välan då, denna är mitt val."

Sitt löfte nyss i skogen minns furst Voldmar nu,
Och ur sin dröm han spritter opp,
Hans blickar irra länge utan gräns och mål,
Och från hans kinder bloden flyr.
Omsider dock med kraft han fattar brodrens hand:
"Ditt val du äger", talar han,
"Men en slafvinna, broder, blott du välja får,
Och denna flicka,—hon är fri.
Fri är hon buren; den, som till en ängel föds,
Är fri ifrån sin födslostund,
Och frihet ger jag henne nu, som gåfva ej,
Men endast som bekräftelse."

Och åter till slafvinnan mild han vänder sig:
"Stå upp, Nadeschda", säger han,
"Din rymd är fläktens rymd, din värld är fågelns värld,
Du äger ingen herre mer.
Men, arma dufva, tvenne furstefalkar se
I mäktig täflan ned på dig;
Hvart vill du styra nu din späda vinges flykt,
Hvar vill du söka skygd för dem?"

Då står den sköna flickan opp och kysser gladt
Furst Voldmars hand och talar så:
"Där nyss i skogen den förföljda fann försvar,
Där skall jag äfven finna mitt.
Till dig jag flyr, o furste, unnan farans hot;
Hos dig jag finna skall beskydd,
Ditt eget ädla hjärtas nåd skall rädda mig
Ifrån din broders falk och din."

En blixt af purpur flammar opp på Voldmars kind,
Dock utan svar en vink han ger
Sin mulne broder, och i slottets salar snart
För skaran fursteparet döljs.

Det sjungs, att under kvälln i fadersborgen sen
Från rum till rum furst Dmitri gått,
Ibland en blick åt flydda åldrars minnen gett
Och stridt sitt hjärtas strider stum.
Först då, när sist till aftonbordet furstarne
I dyster sämja satt sig ned,
Har Dmitri trenne gånger höjt sitt glas och tömt
Champagnerdrufvans eld och talt.

Och vid sitt första glas han nämnt furst Voldmar säll,
Som fri i egen boning satt,
Då själf i hemmet han en moders myndling var,
Fast tvilling med sin broder född,
Och tömt en skål för den, som utan lyckans gunst
Förstår att trotsa hennes nyck
Och med en obemantlad viljas spotska mod
Kan skapa sina öden själf.

Och vid sitt andra glas sig själf han lycklig nämnt,
Att sveklös han besviken var;
Och tömt en skål för den, som, då sitt ord han gett,
Kan krossas, men ej rygga kan.

Och vid sitt tredje glas han stått från bordet opp
Och stött sin broders glas och sagt:
"En skål för dig, furst Voldmar, ur hvars röfvarhand
Jag min slafvinna röfva skall!"

Men samma natt, så sjungs det, vid Miljutins tjäll
En ryttare i vapen höll;
Den trognaste ibland furst Voldmars tjänare
Den vapenklädde ryttarn var.
Och vid den låga hyddans dörr sin häst han band
Och såg sig om och trädde in
Och kom om några korta stunder ut igen
Och följdes af Nadeschda då
Och lyfte flickan lätt på sadelknappen opp
Och svängde sig i sadeln själf
Och lät den ystra fålen pröfva sporrens udd
Och flög sin kos som natten tyst.

Förborgad länge var för alla flickans lott,
Försvunnen från sin bygd hon var,
Och folket teg i häpnad eller sjöng en sång
Om furstetjänarns dunkla flykt.
Och spordes någon gång Miljutin, skakade
Den gamle stum sitt silfverhår
Och såg mot vägen, där hans glädje skyndat bort,
Tills blicken skymdes af en tår.

FJÄRDE SÅNGEN.

    Otaligt har jag frågat,
    En fråga för hvar timme,
    Som vinter ägt och sommar,
    Sen jag ditt öga skådat.

Till Kamas tysta nejder
Frän hofvets glans och flärden
En fursteänka flyttat,
Af lyckans gunst förlåten;
Vid flodens brädd en boning
Hon valt i lindars skugga;
Tre unga döttrars skönhet
Var hennes modersglädje.

Mot denna lugna boning
Log månen klar en afton,
Och i dess parker lekte
Med skuggor vårens vindar,
Förföljde och förföljdes.

Då satt bland dessa skuggor,
I dessa vindars värma,
I dessa gömda parker,
En yngling och en flicka;
De språkat tyst i kvällen.

De talte mellan kyssar
Ännu ett ord och många:
Som lätta skyar födas;
På blåa sommarhimlen,
Än purpuröfvergjutna,
Än skära, silfverhvita,
Än dunkelbleka, mulna,
Så föddes i en himmel
Af deras kärlek orden.

Och ynglingen, han talte:
"Otaligt har jag frågat,
En fråga för hvar timme,
Som vinter ägt och sommar,
Sen jag ditt öga skådat;
Och ren högt öfver kullen
På fästet månen stigit,
Och kvällens stunder ila,
Och än jag ville fråga."

Och flickan log och sade:
"Otaligt har jag svarat,
Ett svar för hvarje glädje,
Min furstes nåd beredt mig.
Hur säll i denna boning
Jag lefvat, gömd och skyddad,
En syster ibland systrar,
En dotter hos en moder,
Allt, allt jag sagt och svarat,
Och än jag ville svara."

Den unge fursten talte:
"I denna lugna boning,
En dyr väninnas fristad,
Af veka händer vårdad,
Sin blomstersjäl min blomma
Har vecklat ut i fägring,
Hon lärt att känna mycket,
Att lösa mången fråga;
Ett vet likväl hon icke,
Hvaraf min sällhet kommer,
Då hennes kyss jag möter."

Den sköna flickan talte:
"En seglare på hafvet
Är nu min unge furste,
Han varsnar icke stranden,
Men möts dock af dess dofter;
Då undrar han och söker
Och tror, att själf han gömmer,
Hos sig en skatt af blommor.
O furste, denna sällhet,
Som vid min kyss du känner,
Den är min sällhet endast,
Som doftar dig till mötes."

Men fursten log: "O flicka,
Säll dubbelt du, som äger
Din sällhet som din egen.
När jag, den arme seglarn,
Är från min blomstrand borta,
Då skimrar för mitt öga
Ej någon glädje mera;
Ett ödsligt haf är världen,
I höjd och djup är tomhet,
I hjärtat sorg och saknad.
Sant har Nadeschda talat,
Ett lån är blott min glädje,
Den finns hos henne ensam."

Sin flickas hand han fattat,
Han log ett vårligt löje:
"Min glädje nu jag känner,
Hvad gör Nadeschdas glädje?"

"Min kärlek gör min glädje,
Så är den oförgänglig
Och flyktar ej som furstens."

"Din kärlek gör din glädje;
Så svara, hvad är kärlek?"

Hon log ett vårligt löje:
"Min furste", så hon sade,
"Han vet det ej, han frågar;
O, att jag själf det visste!
Ett vet jag, att mitt sinne
I forna barndomsdagar
Var som en snö på bergen
Emellan jord och himmel,
Så lugnt det var, så fredadt,
Så hvitt, men ock så kyligt.
När solen kom däröfver,
Ett ögas varma strålar,
Då smälte det i floder
Af känslor och af tankar,
Blef fritt och mätte rymder,
Tillförne obekanta,
Blef varmt och blef en spegel
Att fatta blåa himlen
Och jordens blomsterfägring
Och i sitt djup förvara
Det blida ögat ständigt."

"Och hvems, o flicka, säg mig,
Var detta blida öga?"

Hon svarte ej, hon sänkte
Sitt strålomgjutna hufvud
Mot furstens skuldra sakta.
Då kom en fläkt och flydde
I lek emellan löfven.
De skälfde, skuggan skälfde,
Och månens skimmer, gjutet
På flickans svarta lockar,
Bröts ljuft i stilla darrning.

En stund förflöt i tystnad,
Då höjde lätt sitt hufvud
Den sköna flickan åter:
"Otaligt", så hon sade,
"Har nu min furste frågat,
En enda fråga ville
Nadeschda få besvarad:
Två gånger ren mitt öga
Sett dessa lunder löfvas
Och löfven åter falla,
Och endast tvenne gånger
Min furste har besökt oss.
Han sagt dock, att hans glädje
Finns här, ja, här allenast,
Hvi kommer han så sällan?"

En skugga, löfvens skugga,
Kanhända hjärtats äfven,
Föll nu på furstens anlet,
Men så till svar han talte:
"Nadeschda, kejsarstaden
Och krigarärans tjusning
Och hofvets prakt och nöjen,
De hålla Voldmar fången."

Den sköna flickan sade:
"Två gånger blott mitt öga
Sett dessa heder löfvas
Och löfven åter falla,
Och redan tvenne gånger
Har fursten här besökt oss.
När så af kejsarstaden
Och hofvets prakt han fängslas,
Hvi kommer han så ofta?"

Han log, den unge fursten,
En suck dock var hans löje:
"O flicka", så han sade,
"Hur säll jag ville dröja
Hos dig i dessa lunder,
Med dig en boning söka
Långt bort från kejsarstaden,
Som fågelparet söker
Ett bo blott för sin kärlek.
Men, ack, hos dig en timme
Får ägas ej, blott stjälas.
Två mörka makter hota
Min sällhet oupphörligt,
Den ena är min broder,
Min moder är den andra."

"Sin broder fursten nämnde,
Stör han en broders lycka?"

"Du minns en stund, o flicka,
Du minns den första gången,
Då våra blickar möttes,
Ditt hjärta och mitt hjärta.
Då var min broder nära,
Han såg dig, och din anblick
Spred i hans barm en låga,
Vild, dunkel, outsläcklig.
Sen denna stund en vålnad
Från nejd till nejd han irrar,
Ett mål blott har hans irring,
Han söker dig allena.
Nadeschda, från din furste,
Från alla jordens makter,
Från himmel och från afgrund
Hans våld dig rycka skulle,
Om han din fristad visste."

"Min furste nämnt sin moder,
Har hon ej modershjärta?"

"Nadeschda", så han sade,
"Kall, dunkel, obeveklig
Och stolt är denna moder,
Natalia Feodorovna.
Ej lifvets späda fröjder,
Ej hjärtats rätt hon aktar,
Monarkers nåd allenast
Och höga anors skimmer
Och slafvars mängd och stjärnor,
På bragdens bana vunna.
O flicka, ej din skönhet
Hos dig hon skåda skulle,
Ej dina ögons himlar,
Ej denna själ, som spelar
Med dagrar och med skuggor
I dragen af ditt anlet;
Slafvinnan, blott slafvinnan
I dig hon skulle skåda,
Och visste hon min kärlek,
Hon slet dig från min sida,
Om stycken än dig följde
Af mitt förblödda hjärta."

Sin arm liksom i bäfvan
Kring flickans lif han slutit,
Men, mot hans skuldra lutad,
Hon hördes sucka sakta:
"O mina barndomsminnen,
O ljufva fröjder alla,
Du sol i blåa rymden
Med dina ljusa dagar,
Du jord med gräs och blommor,
O källor, floder, sjöar,
Förtrogna, dyra vänner,
Om jag er aldrig skådat!
O, att i praktens salar
En fånge lik jag vuxit,
Blott skådat lampors skimmer
Och vandrat stel i glansen
Af guld och af juveler!—
Då ägde jag kanhända
Som Voldmar stora anor,
Då vore jag furstinna,
Fick älska den, jag älskar,
Och älskas ock tillbaka."

Hon talte, ljuden dogo
På hennes rosenläppar,
Och fursten teg.—I himlen
Af deras kärlek föddes
Ej ordens skyar mera,
Och tyst och klar var kvällen.

FEMTE SÅNGEN.

    I långa tider ren
    Han från sitt trogna folk har varit borta;
    Nu, lik ett fruktbart år,
    Välsignelse till våra tjäll han bringar.

Ren tvenne år förgått,
Sen i sin hydda ensam blef Miljutin.
Det var en morgonstund,
Den gamle gått att andas vårens vindar.
En rönn i blomning stod
På gården, under den han valt sin hvila.
Allena satt han nu,
Allena, ty Nadeschda var försvunnen;
En sparf, en svärm af bin
I trädets topp hans enda sällskap voro.

Då kom en gammal vän
Och hälsade den gamle under rönnen:
"Miljutin, fröjda dig,
Ett budskap fullt af glädje jag dig bringar."

Den åldrige såg opp
Och räckte handen åt sin gäst förtroligt:
"Hvad budskap bringar du?
Har landet vunnit frid med glans och ära,
Har segerns Gud i nåd
Beskärmat vår tsarinnas vapen åter?"

Den komne talte så:
"Långt närmare är fröjden oss, o broder;
Vår furste kommen är,
I natt vid slottet stannade hans vagnar.
I långa tider ren
Han från sitt trogna folk har varit borta;
Nu, lik ett fruktbart år,
Välsignelse till våra tjäll han bringar.
Från slottet denna dag
Får ej behofvet vända hjälplöst åter,
Så har den ädle talt,
Och gåfvor regna där ur fulla händer."

Miljutin drog en suck:
"Hvad vållar maktens mildhet", så han sade,
"Har furstens blick igen
På en af våra tärnors fägring fallit?
I afton sluts kanske
Ditt öga, broder, under gyllne drömmar,
I morgon vaknar du
Och ropar utan svar din enda dotter."

Han sagt det, och en tår
Låg kvar ännu i fårorna på kinden,
När skyndande ett bud,
Med rika skänker lastadt, hann den gamle:
"Hell dig, Miljutin, hell!"
Så talte tjänarn och sin börda lade
För gubbens fötter ned,
"Hell dig och dina glada framtidsdagar!
Hör nu vår furstes ord:
Miljutin är af folket här den äldste,
Hans ålderdom skall bli
Som sommarkvällen full af ljus och glädje."

Från tufvan, där han satt,
Upp stod den gamle, tog sin staf i handen,
Han svarte ej, han gick,
Han styrde tyst sin trötta gång till slottet.

Men i sin höga sal
Satt Voldmar nu med oförmörkad panna.
Han talte milda ord,
Sin gamle, trogne tjänare han sporde:
"Vladimir, sen jag minns,
Från mina första år ditt hufvud grånat,
Nu säg, hur länge ren,
En skattad vän, din furstes hus du tjänat?"

Den gamle stod en stund
Med handen på sitt rika skägg betänksam;
Omsider, skakande talte
Sitt hvita hufvud, såg han opp och talte:
"Hur länge, vet jag ej,
O furste, blott bekymret mäter tiden.
Hvad är att räkna år
För den, hvars lif en vårdag likt förflutit!
Jag var ett barn ännu,
När af er höga furstesläkt jag upptogs,
En yngling var jag, när
Er ädle faders första steg jag stödde."

Furst Voldmar såg med nåd
Den åldrige och talade och sade:
"Vladimir, från mitt slott
I morgon ren af tunga värf jag kallas,
Jag får ej dröja kvar,
Att ej ett oblidt öga ser min lycka.
Men du skall lefva här,
Din trohet här skall härska i mitt ställe
Hvad du befaller, skall
I slottet ljuda som min egen vilja.
En finns dock här, hvars bud,
Hvars ord, hvars minsta vink din lag skall vara,
Men doldt, men obemärkt,
Att ingen dödlig anar hennes välde.
Af dig blott sedd och känd,
Beslöjad djupt för hvarje annan, kallas
I byn din dotter hon
Och är för dig allena härskarinna.
Vladimir, trogne, säg,
Har nu du fattat, hvad din furste menar,
Och kan han resa trygg
Och veta, att hans vilja ej försummas?"

Den trogne gubben log,
En blick af kärlek på sin herre fäste
Och förde gladt sin hand
Mot borgen af sitt höjda bröst och talte:
"O furste, gammal är
Vladimir ren för obekanta seder,
Att lyda var han van,
Af inga makter lär han mer ett annat."

Han talte dessa ord
Och gick på furstens milda vink ur rummet,
Och ensam i sin sal
Blef Voldmar åter med sin tysta lycka.

Han dröjt ett ögonblick,
Då dörren uppläts dristigt af Miljutin;
Den åldrige steg in,
Af tjänarskaror fåfängt återhållen.
Först när af furstens blick
Han möttes, stannade han stum i vördnad
Och böjde djupt sitt knä,
Mot golfvet sänkande sin höga panna.

Från Voldmars anlet flög
Den skymt af vrede snart, som först där röjdes,
Och vänligt sträckte han
Emot den årbetyngde slafven handen:
"Miljutin", var hans ord,
"Hvad gör, att så din furste du bestormar?
Stå upp, hvad är din bön?
I dag går ingen sorg från denna boning."

Den gamle drog en suck:
"O herre, ringa är den ringes klagan;
En lärka ägde jag,
Din hök har röfvat henne från min hydda."

Furst Voldmar log med nåd:
"Ej svår, i sanning, är din sorg att hela;
Jag har en näktergal,
Den vill jag ge dig i din lärkas ställe."
Den gamle drog en suck:
"O herre, ringa är den ringes klagan,
Dock helas ej hans sorg
Af milda ljud och näktergalars sånger.
En bild, en helgonbild,
En svag, förgänglig bild af alm jag ägde,
Den var min hyddas skatt;
En röfvare ifrån ditt slott den stulit."

Furst Voldmar log med nåd:
"Ej svår, i sanning, är din sorg att hela;
En bild af guld jag har,
Den vill jag ge dig i din almbilds ställe."

Den gamle drog en suck:
"O herre, ringa är den ringes klagan,
Dock helas ej hans sorg
Af löftens glans och gyllne skatters skimmer.
En dotter ägde jag,
Hon var min lärka, hon var helgonbilden,
Hon en slafvinna var,
Din makt har tagit henne från mitt hjärta."

Då såg furst Voldmar opp,
Hans panna strålade, hans kinder glödde;
"Miljutin", sade han,
"I dag går ingen sorg från denna boning."

En suck, ett ljud, en ton,
Ett ord, ett namn flög nu från furstens läppar,
Och se, den slutna dörrn
Till praktgemaken uppläts i detsamma,
Och mera skön blott nu
I purpurdagern af ett ljusnadt öde,
En rosig vårsky lik,
Stod för den gamles häpna blick Nadeschda.

Furst Voldmar log med nåd,
Han tog den komnas hand i sin förtroligt,
Till gubben, där han stod,
Han förde fram hans sköna fosterdotter:
"Miljutin, trogne slaf,
För lärkan bjöd åt dig jag näktergalen,
En helgonbild af guld
För den af alm, som togs ifrån din hydda.
Min gåfva du försmått,
En dotter sörjer du, en späd slafvinna;
Jag en furstinna har,
Jag ger dig henne i slafvinnans ställe."

En tår, som daggens pärla klar,
I purpur glödde på Nadeschdas kinder,
Och tyst och utan ord
Hon kysste leende den gamles panna.

SJÄTTE SÅNGEN.

    O, att du födt mig så, att de stjärnors glans,
    Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn,
    Af lekverk fägnadt, hade med svärdet jag
    Dem plockat glad och tömt i en lek mitt lif.

Men i sitt slott, det höga, vid Volgas flod,
I marmorsalen ensam bland bilderna
Af hädangångna, lysande anor satt
I glans Natalia Feodorovna själf.
Här, så furstinnans vilja bestämt det, här,
Bland dessa vittnen, skulle furst Dmitri nu,
Sen långa år i fädernas hem ej sedd,
Inför sin moder träda. Som till en fest
Var salen ordnad, purpurgardinerna
Från alla bilder vecklade opp i prakt,
Och högst vid bordet jämte furstinnans plats
Stod, ställd för sonen färdig, en taburett.

Den stolta modren väntade, timmen slog,
Och in kom Dmitri, festlig som rummet ej.
Hans dräkt var vårdslöst ordnad, om ordnad ens,
En hvardagsdräkt, hans vanliga hemdräkt förr,
Hans blick var skygg, men spotsk på en gång och mör
Och stjärnlöst nattlig steg han till modren fram.

Ett ögonblick såg dyster furstinnan opp,
Som om mot sonens mörker hon mörknat själf,
Dock snart i höghet sträckte hon, ljusnande,
Sin hand mot fursten, tog från sin plats ett steg
Och rörde moderligt med en kyss hans kind.
"Min Dmitri", så hon sade, "välkommen var!
Med rättvis stolthet ser jag min ädle son
I sina anors strålande krets igen,
En oerfaren yngling ej mer som förr,
Men pröfvad, van att handla, beredd kanske
Att själf sitt rum eröfra bland dem en gång.
Min son, från hemmet länge du varit skild.
Hvar, hur, i hvilka nejder, i hvilket värf,
Har du ej yppat, jag det ej frågat har;
Min önskan varit sådan, jag velat så.
Åt sig, sin egen adel, sitt eget val
Af ärans banor ville min ädle son
Jag öfverlåta, Ville behålla blott
En rättighet, den bästa, en moder har,
Den att få hoppas allt af ett älskadt barn.
Och nu, min Dmitri, frågar jag,—dock ej jag,
Men dessa stumma bilder igenom mig—
Till hvilket mål du sträfvat, på hvilken glans
I ärans rymd din trånande blick du fäst."

Så var furstinnans hälsning. Hon satte sig
Och med ett tecken viste sin son hans plats.

En stund flög bort i tystnad, en vingsnabb stund
Furst Dmitri teg, hans läppar ej än till svar,
Men till ett skugglikt leende rördes blott,
Och hög tog åter ordet hans moder då:
"Min Dmitri ej vill svara, vill tyst kanske,
Som dessa bilder fråga, besvara dem;
Välan, min stolta, strålande fröjd det är
Att själf för eget lugn ej behöfva svar.—
Se opp mot denna kvinna, min ädle son,
Det svarta ögats glödande elddjup se
Och pannans hvälfning, skymd af en otämd lock!
Din moders ättemoder af furstlig stam,
Bland stjärnor född på Grusiens fjäll, hon var.
En son hon hade. Bort från sitt hem han for
Som du, for tidigt, dröjde i åratal
Som du, och ensam satt i sitt slott hans mor.
Då kom en gång af hennes bekanta en,
En vän, ej sedd sen länge, grefvinna född,
Fast med ett dunkelt vapen förenad då.
Med godhet dock hon möttes, förtroligt språk
Blef växladt, mången fråga om förr, om nu,
Och så omsider sporde den främmande:
En son du äger, gläder förhoppningsfull
Hans ungdom dig, hvar är han, för hvilket värf,
För fridens eller krigets, bestämdes han?
Hon log, din ättemoder, och gaf till svar:
'Sen tvenne år mitt öga ej honom såg,
Hans blick blef varm, hans fäderneboning trång,
Han tog sitt arf, han sökte en öppen värld
Och kämpar nu, kvar, huru,—jag vet det ej.'
Men full af undran talte den andra än:
'Hvad, vill du skämta blott, eller drömmer du?
Du mor med känslor varma som blickens glöd,
Du lämnar åt sitt öde din enda son?
Omöjligt.'—Så hon sade; i höghet då
Uppstod furstinnan, räckte den främmande
Sin hand och talte aldrig förgätna ord:
'Var lugn, min vän, ett känner hans moder dock,
Behöfver mer ej känna: hvarhelst han finns,
Bor guldrent i hans hjärta hans fäders blod.'—
Min Dmitri, så hon tänkte, din ättemor,
Af hennes ande äger ock jag ett arf."

Hon slöt, men upp såg Dmitri och talte djärf:
"Här är jag, moder, döm mig, du ser mig här,
Säg själf, om till din glädje, om till din sorg;
Hvar ytlig, fal förgyllning föraktar jag,
Och hvad mitt yttre röjer, mitt inre är."

En blick, en hjärtlig, spanande, dunkel blick
I sonens öga hade hans moder fäst,
Och nu hon såg mot bilderna opp på nytt
Och sträckte majestätlig sin hand mot en:
"När denne stjärnomstrålade", sade hon,
"Kom från sin första ynglinga-utflykt hem,
Förmäler sägnen skönt, att han kom så arm,
Så utan yttre, skimrande glans som du.
Hans fader fallit tidigt i Peters strid
Mot Sveriges vilda lejon, hans ädla mor
Sett nyss sin boning härjas af fiender
Och satt, en värnlös änka, i plundradt slott.
Pultavas fält var blodadt, och ryktet flög
Med segerbudskap, jublande vidt, då såg
Sin son hon återkomma; allena, tyst,
Med vinst blott af en blekare kind han kom.
På honom, fast sen länge ej sedd, ej spord,
Sitt hopp hon fäst, dock teg hon och sörjde stum,
Att sköflad så han kom till ett sköfladt hem.
En dag försvann, knappt grydde den andra, när
Af jubel nejden fylls, och från höjd och däld
Hörs ropet: Tsaren, tsaren i antåg är!
Ej mer som förr i sällare tider kan
Den ädla ägarinnan af slottet nu
Vid tsarens fot begära en ynnest, be
Att få ett ögonblick hans värdinna bli.
Allena, osedd, gömd i ett sidorum,
Hon öppnar blott ett fönster och skådar tyst
Mot vägen, vill blott blicka välsignande
På fosterlandets far, då han flyr förbi.
Han kommer, segrarn, hjälten, med skumhöljdt spann
Han skyndar fram, af dånande vagnar följd,
Och skaran nalkas, glimmar, försvinner,—nej!
Den stannar, stannar, Dmitri, på slottets gård.
En blixt af häpnad, ljuf, men förkrossande,
Den ädla slottsfruns hjärta igenomfar,
Dock går hon glad att möta sin höge gäst
Och hinner vestibulen med hastad gång.
Hvad syn! Där står monarken i höghet ren.
Hvad syn för henne, henne som mor! Hon ser
Sin son i tsarens armar, med kyss på kyss
På kind, på mund, på panna af honom höljd.—
Min Dmitri, denne yngling, som kom som du
Så blek, så glanslös hem till sin mor, var mer
Än hvad han ville synas; i mången strid
Han kämpat djärf, hans arm var berömd, hans mod
Beredt Pultavas seger, ett ädelt sår
Han bar, var tsarens gunstling, var general."

Så talte hon; en leende ljusning flög
Kring hennes anlets mildrade majestät,
Men marmorstel satt Dmitri, tills marmorn nu
I hemsk förvandling smälte och brast i ord:
"Hör opp", han sade, "moder, att se mig an
Med denna svärmiskt forskande, sälla blick,
Som anar gömda strålar af tsarers nåd
Hos mig, din bleka, stormiga, dunkla son.
Ej att dig bringa glädje jag kom; hvad du
Som glädje skattar, Dmitri ej sökt, ej fått,
Nej, för mig själf jag kom, för min egen fröjd,
Fast med din smärta, moder, den köpas skall."

Han teg och strök sin panna och talte än:
"O, att du födt mig så, att de stjärnors glans,
Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn,
Af lekverk fägnadt, hade med svärdet jag
Dem plockat glad och tömt i en lek mitt lif.
Men andra stjärnor lyst för din Dmitris blick,
Två stjärnor, mordiskt tjusande, mäktiga,
De bränt hans barm, de sugit hans hjärtas blod,
Och kärlek är den ena, den andra hämnd."

Han dröjde, tycktes vänta ett svar, men stum
Furstinnan satt, han såg det och vidtog än,—
Hans röst var vågens röst, då i storm den slår
Mot klippans barm och brytes och suckar dof:—
"Från barndomsåren var jag din mulne son,
Den andra, ständigt, ständigt den andra blott;
Jag såg min broder ljusna i ljus, jag själf
Blef mörk, men bar mitt mörker för mig och teg.
Vårt arf blef skiftadt, säll till sitt eget slott
Min broder for, jag följde, en främling lik.
Välan, en sällhet grydde för mig ändå,—
Den stals, stals bort af honom, som vunnit allt.
Då sprang min ena stjärna ur natten fram,
Då såg jag hämnden vinka, den lyst min ban
I år af kval, och nu den mig lyste hit.
Min moder, denne lycklige, ljuse son,
Er fröjd, er ständigt gynnade gunstling, han—
Med en slafvinna fostrar han ättens hopp,
En låg lifegens dotter hans maka är."

En blekhet, tänd och flydd i ett ögonblick,
Furstinnans anlet darrande öfverfor,
En ljungelds hemska, flyktiga återsken,
Och nu med kufvad smärta begynte hon:
"O Dmitri, du nattburne, om åt din hämnd
En broders olycksöde kan svalka ge,
Var lugn, hans dom skall falla.—På Rysslands trott
Finns den, som vet att vörda en moders sorg.
Hon skall förstå min bön, då med krossadt bröst
Jag ber den höga skydda vår ädla ätt
Mot en vanbördings brott, som befläckar den.
Var lugn, jag ägt två söner, jag äger nu
Blott en, med dig ej täflar en annan mer;
Var lugn, min son, olycklige, mörke son,
Din ena stjärna lyst dig till önskadt mål."

Hon talte så och dröjde; en hämmad tår
Bröt våldsamt fram och föll på den stoltas kind,
Och nu hon tog den nattliga sonens hand
Och höjde, lik en bedjande, än sin röst:
"Du är, fast mörk, min Dmitri, min ende nu,
På dig allena hvilar vår ädla ätt,
Förtvifla får du icke, förloras ej,
Så nämn din andra stjärna, din kärlek nämn!
Så skön, så rik, så mäktig, så lysande
Har Ryssland ej en dotter, att hennes hand
Din moders son skall vägras; tsarinnan själf
Skall med sin allmakt skydda ditt djärfva val,
Blott nämn det, säg, hvem fängslat ditt hjärta, blott!"

Hon slöt. Men ur den bedjande modrens hand
Drog Dmitri sin och dolde sin kärlek ej:
"Min moder", så han sade, "din Dmitri skall
Ej mer förtvifla, icke förloras mer,
Om till hans vilda, flammande, tärda barm
Din makt hans broders maka, slafvinnan, fört."

Då stod furstinnan sviktande opp, hon teg,
Hon gick med långsam gång, majestätlig, stum,
Ur höga anors strålande festsal ut;
Men, af den stolta skickad, en tjänare
Kom in och sänkte, utan en vink, ett ord,
För alla bilder purpurgardinerna,
Och snart stod Dmitri ensam, och ingen blick
På honom fäste helgade fäder mer.

SJUNDE SÅNGEN.

    Och tystnad rådde länge mellan båda,
    På ottomanen satte sig Potemkin
    Och lät sitt hufvud sjunka i sin hand;
    Den unge fursten väntade och teg.

"Genralmajor Kutusoff, då han kommer,
Förs in till mig, hit in i kabinettet,
De öfrige, Markoff, kosacken Platoff,
Furst Voldmar Paulovitsch och andra vänta."
Så talte, vårdslöst kastande sig ned
På ottomanens purpurbädd, Potemkin,
Och adjutanten mottog med en bugning
Den stolte Krimbetvingarns vink och gick.

På furstens panna sågs en skugga hvila,
Och oro, ledsnad, trötthet talte ögat;
Blott stundom till ett nyss serveradt glas
Med roslikör sin vackra hand han sträckte
Och förde mot sin läpp dess dofter blott.

Så flöto långsamt några få minuter,
Och dörren uppläts åter, och Kutusoff
Steg in.—Sin ställning bytte fursten ej,
Blott förde handen öfver ögat, såg
En stund med skärpta blickar mot den komne
Och med en knappt förnimbar nick begynte:
"Jag låtit kalla er, min general,
Hvarför, det vet ni själf. Med synbar ledsnad
Betraktade vår höga kejsarinna
Paraden nyss; en brist på hållning, takt,
Långt lättare att märka än förklara,
En håglöshet, en—med ett ord—ett själfsvåld
Förstörde ordningen i våra leder;
Hvad skall jag tänka om er disciplin?"

Han teg, den unge generalen teg,
Men i hans kinder steg den blod, hvars färg
Ren purprat Largas, Kaguls, Sabors stränder,
Och fursten såg det och tog vid på nytt:
"Ni tycks ej gilla detta milda klander,
Ej själf ens funnit några fel kanhända?
Välan! Hvad tecken gaf en grenadier
På eder flygel sin kamrat i ledet?
Säg, gjordes svängningarna utan rämnor,
Befälets blickar, lågo de på chefen,
Hur slöts karrén, hvem såg sig om, och hvems
Var benet, som det sjunde regementet
Drog efter sig ännu, sen det gjort halt?
Otaligt kunde nämnas utom detta.
Nu svara, säg mig, general Kutusoff,
Hvad tror ni vålla detta oskick?"—

                                   Stolt
Såg fursten opp, den unge krigarn böjde
Sitt hufvud vördnadsfullt och gaf sitt svar:
"Ers durchlaucht", så han sade, "största delen
Af dessa troppar lämnat nyss Turkiet,
Rekryter äro andra, tagna in
I deras ställe, som af kriget skördats.
De yngre äga än blott ringa vana,
De äldre glömt bland strider, mödor, marscher
Den stränga exercisens takt kanske."

Han talat, men den ädle fursten stod
Med ifver opp: "Nämn mig ej dessa skäl,
Ivan Ilarianovitsch, ej dessa!
Nej, djupare är grunden gömd; en anda
Af egenmyndighet vill gripa folket;
Hvar den är hemfödd, vet man ganska väl.
Fantastiskt vilda läror från Geneve
Förtrollat ren Europas andra länder,
Och äfven hit de spridt sitt gift. Alltmer
Förljummas känslan för en högre ordning,
Den ringes lust att smälta i det stora.
Man lär sig tala om ett mänskovärde,
Som är ett annat än en mänsklig lydnad
För maktens bud.—
Enhvar vill se sig som en medelpunkt,
Kring hvilken nejders, staters välfärd hvälfves.
Bekänn det, ni är ung och general"—

Här flög kring furstens läpp ett mildradt löje—
"Bekänn det, äfven ni har tyckt nån gång
Er stor, odödligt stor, har drömt kanske
Om intet mindre än att se en dag
På edra skuldror Rysslands öde hvila.
Hvad kan det ringa, en parad som nu,
Ett stycke lumpen exercis betyda
För den, som drömmer så om stora segrar!"

Han slöt. Den unge hjälten, sårad djupt,
Ej höll sin harm tillbaka mer, men talte:
"Min furste, mer än storheten jag skattat
Den lott att för ett fosterland få strida;
Den blifvit min, jag ingen bättre sökt.
Bland mina drömmar—jag har drömt också—
Var skönast den att få åt Ryssland offra
Hvad det mig skänkt, mitt trogna hjärta"—

                                          Mer
Fick han ej tala; med sitt höjda finger
Bjöd fursten tystnad och begynte själf:
"Ni manövrerar alla dagar nu,
Tills edra veteraner glömt Turkiet
Och alla yngre lärt sin exercis.
Kutusoff, edra tjänster glömmas icke,
Men stränghet, regel, disciplin bör finnas;
Man älskar ej att se en soldatesk,
Som minnes annat än sin plikt för stunden.
Farväl, min general, en sak af vikt,
En obehaglig sak, i nära samband
Med tidens andra tecken, kallar mig."

Han hade talat. Generalen gick,
Och i sitt förmak trädde nu Potemkin.
Församlade vid dörren stodo där
I hopp och fruktan officerare
Af skilda vapen, grader, uniformer;
Och fursten såg dem, styrde stolt sin gång
Emot dem, stannade och öfverfor
En stund med blicken under tystnad skaran
Och höjde snart sin röst till stränga ord:

"Man sett i dag er, herrar öfverstar
Af fjärde, femte, sjunde regementet,
Er subalterner äfvenså af linjen
Och, Platoff, er, Markoff, er, kort, er alla
Förverka edra värjor.—Inga svar,
Alldeles inga ord till ursäkt, inga!
Det är vår kejsarinnas höga namnsdag,
Som nu gör nåd.—
I hvilka tider lefva vi? Soldaten
Betraktas som kantrat af ett befäl,
Som gjort ett par kampanjer vid hans sida;
Han smeks, han skonas, man förbiser allt,
Blott ej hans ärr, och samma skonsamhet
Begär man för sig själf. Markoff, se på er!
Är det af reglementet ni befalls
Att suspendera en af edra knappar?
Och denna orden, Platoff, kring er hals,—
Säg, fruktar ni att skiljas alltför mycket
Från hopen, om den blottas litet mer?
Hvad skick! Soldatbulvaner vore bättre
Än krigare, som ingen lydnad känna.—
Ni ler?—Jag ber er, ingen min! Och ni,
Ni med den rusigt nöjda blicken, Kulneff,
Hvad gör er fröjd? Att er piket kanske
Så väl höll folket nyss ifrån paraden?—
O Ryssland, Ryssland, själen i din styrka
Var ordningen, var själfförsakelsen
Hos dina söner; slockna får den ej.—
Furst Voldmar Paulovitsch, ni dröjer kvar,
Ni följer mig. Ännu en gång, er andra
Benådar kejsarinnans namnsdag."

                               Sagdt.
Till kabinettet gick Potemkin åter,
Den unge fursten följde tyst hans steg.

Och tystnad rådde länge mellan båda,
På ottomanen satte sig Potemkin
Och lät sitt hufvud sjunka i sin hand;
Den unge fursten väntade och teg.
När så en stund förflutit och en annan,
Tog Krimbetvingarn ordet, höjde sig
Och fäste skarpt sin örnblick på furst Voldmar:
"Man talt om uppror", sade han, "om trots
Emot en ordning, på hvars fasta grundval
Personers väl, familjers, staters, hvilar,
Jag menar uppror mot föräldramakt,
Och sådant i vårt fosterland, i Ryssland;
Är denna händelse er obekant?"

Den unge fursten teg, den äldre fortfor:
"En yngling, en af våra främsta släkter,
Förvillad troligtvis af tidens gift,
Ett svärmeri om mänskojämlikheten,
Har, glömmande sig själf, sin plikt som son,
Sin aktning för en följd af stora anor,
Sig sänkt i en mesallians, hvars blygd
Till lycka här ännu ej ägt sin like;
Ni vet kanhända denne ynglings namn?"

Han talte så; ej bidande ett svar,
Begynte han med dämpad stämma åter:
"En furste; lysande föräldrars hopp,
Emottar vid sin faders död i arf
Den ena af hans stora egendomar.
Han kommer till sitt landtgods, fäster där
Sitt unga öga på en ung slafvinna;
En vacker kind, en fyllig barm,—hvad skatt
Att öfverväga alla andra värden!
Alltnog, han väljer henne för sitt nöje,
Fördöljer henne, hvar,—man vet det ej,
Och offrar tvenne år åt sin förtjusning.
Man väntat, att på detta rus af sällhet
En mättnad skulle följa och excessen
Få lämnas åt förlåtelsen och glömskan;
Men nej! En dag sitt höga slott igen
Besöker fursten, som emellertid
Förvärfvat grader här bland våra leder,
En maka för han med sig, en gemål,
Men hvem?—O fräckhet utan gräns!—Slafvinnan.
Ännu får saken dock ej allmängöras,
Familjbetänkligheter hindra detta,
Blott några få förtrogna känna den.
Så flykta åter år, och medan fursten
På ärans fält sig nya lagrar skär,
Befolkas fursteborgen med bastarder.
Till slut kan nesan icke döljas mer,
Den röjs, och ryktet hinner furstens mor,
Hvars hjärta nära brister af förtviflan.—
Nu, Voldmar Paulovitsch, är taflan färdig,
Kompositionen väcker ens förvåning;
Ni målat själf, är den natursann, säg?"
En vink han gaf, ett tecken, att han nu
Besvaras ville, och i liknöjdt lugn
Mot handen sänkte han sitt hufvud åter.

Att ge sin återhållna vrede ord
Behöfde ej den stolte Voldmar manas:
"Jag känt en furste", sade han, "i arf
Ett slott han fick, med slottet en slafvinna;
Slafvinna,—ja, hon var det, tills hans öga
I hennes såg, då var hon det ej mer.
Ej rodnaden på hennes kinder dock,
Ej hennes yppigt höjda barm—som ni,
Min furste, sagt—gaf friheten åt henne;
Hon fick den af ett hjärta för ett hjärta,
Och mer hon fick än frihet, fick beskydd
Hos en af Rysslands ädlaste furstinnor.
När, dyrkad i en krets af änglar där,
Hon vecklat ut sin rika blomnings skatter,
Blef hon sin forna herres maka:—han
Står här och väntar, furste, nu sin dom."

Han slöt. Den mäktige Potemkin tog
Med oförändradt lugn till ordet åter:
"Vår milda kejsarinna, själf en moder,
Har ömmat för er ädla moders smärta,
Har velat skona henne för den blygd
Att som sin dotter hälsa en slafvinna;
Dess höga vishet insett, att ett rike
Af Rysslands vidd behöfver sammanhållas
Af fasta band, att hvar atom, som störs,
Ger fart till rubbning i det stora hela;
Hon tolkar nu sin vilja genom mig:
Furst Voldmar Paulovitsch, er tjänst behöfs
I Tomsk, behöfs där ögonblickligt nu;
Er egendom förvaltas under tiden
Med kejsarinnans bifall af er mor.
Er resa—därom har man dragit omsorg,
Ett ekipage är tillreds. I Tomsk
Har ni att vänta edra instruktioner.
Farväl!"

        Från Voldmars kinder bloden flytt,
Förisad stod han en minut och såg
Med ofrånvända blickar på Potemkin.
"Er tillhör makten", sade han till slut,
"Men jag är man och får ej fly till böner.
En finns, som kunde be för mig, för sig,
Men hon skall stötas bort, där hon ej höres.
Ja, utom henne, furste, finnas två,
Som kanske finge bedja; o, men de
Förmå ännu knappt nämna fadersnamnet.
En fråga dock, den sista: Förs jag bort
Att lefvande begrafvas, eller får
På jorden än jag återse de mina?"

Då stod den ädle furst Potemkin opp
Och tog hans hand: "Furst Voldmar Paulovitsch,
Jag känt er far, han stod vid denna sida
I stridens larm; för hans skull ville jag
Den spotska sonens hårda öde mildra.
Jag vet en gammal regel: lyd och vänta!
Jag ger er den, jag kan ej mer; farväl!"

ÅTTONDE SÅNGEN.

    Där han så, af egna känslor sliten
    Står i osäll tvekan, själf sitt offer,
    Ser han dagen fly och kvällen sakta
    Öfver jorden höja purpurvingen.

Hvilket sorl af obekanta röster,
Hvilken otämd yras vilda jubel
Skallar nu, Moskva, kring dina stränder
Från furst Voldmars slott, det förr så tysta?
Är det så hans unga maka sörjer
Kärlekens och lifvets blomsterdagar,
Hjärtats första lycka, flydd med honom?
Sky att fråga! Främlingar från Volga
Äga slottet, tygelfria slafvar,
Af Natalia Feodorovna sända,
Af den ädle furstens stolta moder.

Men förjagad, skygdlös, har Nadeschda
Sökt sin barndoms låga hydda åter
Och af lyckans alla gåfvor bärgat
Tvenne späda söner blott.—I blommor
Har naturens vår sig klädt, sen vinter
Öfver hennes hjärtas vår sig lade;
Och hon gömmer nu sin sorg i skuggan
Af en löfrik häck vid samma bölja,
Där hon femtonårig fordom ofta
Speglat sina morgonljusa löjen.

Stum på gräsets matta nära stranden
Nu hon sitter, sänker som i drömmar
Stundom ned sin marmorhvita panna,
Tills på nytt ett gny af vilda fröjder
Skallar genom nejdens lugn från slottet
Och hon väcks och ser mot skyn och lyssnar.

Dock ej sorg blott talar milda ögat,
Äfven oro. Ofta skrämd hon skyggar
För en fläkt i lundens löf, för trastens
Skarpa drill från topparna i skogen.
Fly hon ville, fly långt bort från nejden,
Så det tyckes, nänns dock icke störa
Slumrarn i sin famn, den späde Igor,
Som så långt ifrån och dock så nära
Till sin mors bekymmer somnat stilla,
Medan yr på stranden än hans broder
Jagar sländor, vilsnade från vattnet.

Så hon dröjer; hvadan hennes oro?
Budskap kommit: "Du, som lärt att bära
Utan klagan sorger, lärt för andras
Tröst försaka egen, o furstinna,
Som ett helgon kär för våra hyddor,
Längre får du ej vår glädje vara:
Vilda falkar jaga dufvan, skynda,
Han är här, din makes broder, Dmitri."
Än en gång har hon blott velat säga
Sitt farväl åt ställen, dyra, fulla
Af en snabbt försvunnen barndoms minnen.—

Solen sjunker, skuggorna förlängas;
O, en skugga, mörkare än alla,
Skymtar, rör sig mellan träden, nalkas;
Det är Dmitri.—På det späda rofvet
Ren hans eldblick fallit; segern vinkar,
År af strider, feberyra drömmar,
Dystra dagar, nätter utan hvila
Skola gäldas nu. En blink, och målet
Har han nått.—Dock, under! Se, hans anlet
Byter färg; han döljer sig, han tvekar,
I den ädla kvinnans anblick fången.
Denna bild, hur lik, och dock hur olik
Den, som, en gång skådad, outplånlig
I hans halft förbrunna öga stannat!
Sin slafvinna sökte han, den forna
Vårligt ljufva, rosenlika tärnan,
Och en mor, en bleknad mor han finner,
Tidigt ren i lifvets allvar mognad,
Med försakelsens och sorgens adel
Kring sin panna. Sakta! Se, han skyggar,
Dunkla makter kämpa i hans inre:
Skall han dröja, eller skall han framgå?—

Där han så, af egna känslor sliten,
Står i osäll tvekan, själf sitt offer,
Ser han dagen fly och kvällen sakta
Öfver jorden höja purpurvingen;
Och emellan sina pulsars svallning
Hör han som ur fjärran röster tala,
Tysta, svaga, brutna anderöster:
"Dmitri, se, naturens hvila stundar,
Lugnets, sömnens, glömskans blida välde.
Ren med mattad sång i skogen kallar
Fågeln hem sin maka, träden hviska
Tysta afskedssuckar blott åt vinden,
Och ur luftens rymder, trött att irra,
Sjunker sval på blomsterbäddar daggen.
Dmitri, frid vill jord och himmel äga,
Hvarför stormar utan ro ditt hjärta?"

Orden hör han, som emellan vågens
Bränning seglarn från den strand, han lämnat,
Hör ännu ett vallhorns sista toner,
Och han suckar, och hans blickar söka
Som af blygsel marken, tills ånyo
Stormens andar vakna och hans läppar
Ljudlöst tolka deras mörka maning:
"Dmitri, svage, skräms du af en aftons
Ljusa stillhet, af en värnlös kvinnas
Bleka kind? Har under år du kämpat,
För att svikta i din segers timme?
Upp, en lögn dig gäckar! Hvad är lugnet?
Vreda stormars korta slummer endast.
Vill du skona, glömma och försonas?
Dmitri, frid är himlens lott och grafvens,
Men på jorden hatar broder broder."—

När han sagt det, ser han opp, som skulle
Nu beslutet mognat. Var det slumpens,
Var det oskuldsskyddarns verk, han varsnar?
Med ett veck af modrens slöja fläktar
Nu, just nu, den vakna brodren sakta
Från den söfdas kind en tår och varnar
Tyst sin moder att ej gråta flera.
Genomilad af en rysning, vänder
Broderhatarn bort sitt anlet, stunden
Är försvunnen åter, och bemanna
Måste han på nytt sitt mod, som sviktar.
Bort han smyger, som om här han kände
Af försvurna makters spel sig omhvärfd,
Vill i skogens djup i frihet andas
Några stunder och med stadgad seger
Öfver hjärtats uppror återkomma.

Knappt så långt han hunnit, att af bäcken,
Från hvars strand han nyss sin vandring börjat,
Sorlet mer i kvällens lugn ej hördes,
När i ödsligheten oförmodadt
Af en syn på nytt han öfverraskas.

På en mossig häll framför hans fötter
Satt en gubbe, tungt mot stafven lutad,
Lik en stod, ur gråa klippan huggen.
Målet tycktes han ej blott för dagens
Färder nått, men för sin lefnads långa
Vandring äfven; blott med möda höjde
Mot den kommande han än sitt öga.
"Främling, granne", så han sade, "broder,
Du, hvars blick ej än som min af dödens
Skuggor skyms, säg, har i dessa nejder
Du en kvinna sett, vår ädle furstes
Helgonmilda, olycksfödda maka?
Länge här jag henne sökt förgäfves,
Och min kraft förgått, min dag är liden;
Sågs hon, o, ledsaga då till henne
Mig, den brutne, döende, hvars hjärta
Klappar fridlöst nu de sista slagen."

Så den gamle, och furst Dmitri känner
Vårdarn af hans broders slott, Vladimir;
Men med hatten djupt på pannan nedtryckt,
Rädd att röjas, börjar han och talar:
"Gubbe, säg mig, har ock du en börda
På ditt sinne, som förbittrar lifvet
Och gör döden tung? Din furstes maka
Söker du; för hvilket brott mot henne
Vill du tigga nåd vid hennes fötter?"

Än, med lifvets sista styrka samlad,
Reste sig minutligt opp den gamle:
"Främling", sade han, "i hvilket vilddjurs
Är min hamn förbytt, då så du frågar?
Dock, en främling är du, såg ej henne,
Visste ej, att blott en tigers like
Mot en sådan bryta kan.—Dock, brutit
Har den gamle, fast mot henne icke.
Se, det oerhörda, aldrig sedda,
Såg jag, hörde jag; min furstes maka
Såg jag från hans eget slott förjagas
På hans egen moders bud. O främling,
Tigande, med tvenne späda söner,
En vid högra, en vid vänstra handen,
Gick hon bort från öfverflöd och lycka
Till sin fosterfaders öde koja.
Ingen såg dock henne gråta, ingen
Henne klaga hört; att trösta andra
Lefver hon, en ängel själf, som höjes
Öfver jordens lust och nöd.
Främling, stunden lider. Nalkas kunde
Icke hon med bön sin makes moder;
Där fanns Dmitri, han, förföljarn, hotfull
Väntande sitt rof.—Dock, detta öga
Grät för henne, dessa läppar bådo
Böner, dem hon själf ej nu fick bedja.
Tyngd af år och sorger, tog jag vägen
Till min forna herres slott vid Volga,
Till Natalia Feodorovnas boning.
Stängd var porten för den gamle, trogne
Tjänarn nu; i dagar och i nätter
Låg jag under himlens tak där ute,
Väntande att få furstinnan skåda.
Och hon syntes; som ett djur i stoftet
Kröp jag till den stoltas fötter, tiggde
Om förbarmning för min furstes maka,
För hans barn.—Bönhörelsen af fega
Slafvars gissel fick jag, tills jag hånfullt
Stöttes bort att börja återfärden.
När jag så, föraktad, slagen, krossad,
Lämnade mitt forna hemvist, tändes
I mitt hjärta harmens vilda låga,
Och i trakter, fordom fridens, höjde
Jag förbannelsens och hämndens verop:
'Ve dig, ve, Natalia Feodorovna,
Som mot egen blod af stolthet rasar!
Utan kärlek, ensam, må du lefva,
Aldrig glädjas af ett barnbarns joller
Och, då döden nalkas efterlängtad,
Legda händer dina ögon sluta!'
Och jag mindes furstens broder, Dmitri,
Honom, på hvars hjässa skulden hvilar,
Och jag ropte,—främling, rys att höra
Hatets ord:
'Dubbelt, dubbelt ve dig, vilde Dmitri,
Du, hvars svarta afund allt förvållat!
Vattenblomma utan frukter vare
Den välsignelse, jag ofta kallat
Öfver dina lockar ned, då fordom
I min famn, ett skuldlöst barn, du lekte.
Hemlös, fridlös, hopplös, af ditt eget
Hjärtas ormar sliten, må du irra
Mot ett mål, som flyr dig och som, hunnet,
Stöter dig med bruten kraft tillbaka!'
Så jag ropte.—Jag har hatat, broder;
Att jag hatat, är den skuld, mig trycker,
Jag vill dö med frid."

                      I häpen stumhet
Stod furst Dmitri, men den gamle fortfor:
"Du, som än kanske af lifvet pröfvat
Blott dess sötma, byts din lott, och fräter
Sorgens eller aggets gift ditt sinne,
Sök då henne, som jag fåfängt sökte.
Mången storm hon stillat, mången smärta
Har hon läkt, på hennes lugn ren mången
Lagt ett skuldbelastadt hjärtas börda;
Alven jag, om hennes fot jag hunnit,
Skulle lärt att glömma och förlåta,
Skulle somnat lugn."

                    Han teg. En tystnad,
Djup som grafvens, rådde några stunder.
Då steg Dmitri fram och tog den gamles
Hand i sin: "Kom, följ mig", så han sade,
"Jag vill leda dig och visa vägen.
När du hunnit den, du söker, bringa
Från ledsagarn då till lön en hälsning,
Säg: Vid denna bäck, på dessa blommor,
Föll för Dmitris hand hans falk, som eggad
Ville röfva bort hans broders dufva.
När hon ryser då för namnet Dmitri,
Säg: O kvinna, Dmitris kraft är bruten,
Blott med möda mina steg han stödde,
Fridlös själf mig förande till friden."

Sagdt; och till Nadeschdas sida hunnen,
Lämnade han tyst den gamle, flydde,
Lik en skugga, dyster, bort i fjärran
Och försvann i obekanta öden.

NIONDE SÅNGEN.

    Hvilken sällhet att till alla kunna hinna,
    Kunna ordna alla brister
    Och en liten blomstergärd af frid och lycka
    Blott med hjärtats vilja skapa!

Rysslands moder, kejsarinnan Katarina,
Hos Natalia Feodorovna
I furstinnans höga, hvita slott vid Volga
Tagit hvila öfver natten.
Det var morgon, härligt lyste sommarsolen
Öfver landet, öfver floden,
Och den höga monarkinnan stod förklarad
I det öppna fönstrets svalka;
Vid dess sida, fast på afstånd, stod furstinnan,
Och vid närmsta slutna fönster
Krimbetvingarn, furst Potemkin, och den gamle
Amiralen, gref Bestuscheff.

Tystnad rådde, tills den höga kejsarinnan
Lyfte rörd sin hand och talte:
"Hvilken anblick, hvilken tafla, ljuf och verklig,
Dessa sekelgamla lönnar,
Mellan gula, skördbetyngda stränder floden,
Och på afstånd kullar, lunder!
Säkert bor ett lyckligt folk i dessa hyddor,
Som emellan löfven skymta
Gladt i våra färger, röda, hvita, blåa,
Nästan trängande hvarandra.
Tack, Natalia Feodorovna, som en moder
Är för mina barn vid Volga!"
Så hon sade, och med mildhet åt furstinnan
Räckte hon den sänkta handen.

Slottets stolta ägarinna kysste ödmjukt
Denna fina hand och sade:
"O min dyra kejsarinna, lätt min omsorg
Var för dessa bygders trefnad,
Var den trogna odlarinnan blott, hvars möda
Icke tynger, då i höjden
Bor en sol, som, aldrig tröttad, öfver landen
Sänder varma sommardagar."
Så hon sade. Kejsarinnan log med mildhet
Och fann godt begynna åter:
"Ofta, ofta har jag skattat deras lycka,
Som ett mindre rike styra,
Blott en ringa krets, som lätt ett vaksamt öga
Mäta kan och öfverskåda.
Hvilken sällhet att till alla kunna hinna,
Kunna ordna alla brister
Och en liten blomstergård af frid och lycka
Blott med hjärtats vilja skapa!
Säg, Potemkin, ni, som finner råd för mycket,
Säg mig, hur skall Katarina
Få sitt Ryssland öfverallt som här vid Volgas
Vackra stränder ljust och bördigt?"

Så den höga; vid dess fråga furst Potemkin
Böjde djupt sitt ädla hufvud
Och med ögat åter höjdt mot kejsarinnan
Svarte mellan lek och allvar:
"Blott ett medel, blott ett enda har jag funnit,
Måtte detta bli begagnadt:
Att vår dyra kejsarinna lefver länge."—

Så Potemkin; och den höga log åt svaret,
Log ett ögonblick allenast;
Då till allvar byttes åter milda löjet,
Och hon drog en suck och sade:
"Jag är kvinna, blott en kvinnas är min styrka;
O, en manlig hand behöfdes
Att gestalta detta gränslöst vida välde,
Till sin glanspunkt lyfta Ryssland.
Om med offret af mitt lif jag kunde köpa
Dig ur grafven, store Peter!
Gref Bestuscheff, ni hans trogne vapenbroder,
Ädla minne från hans tider,
Säkert ville ni mitt sällskap bli i döden
För en vinning, stor som denna?"

Så hon sade. I den gamle krigarns ögon
Stego tårar, och han svarte:
"Kejsarinna, detta vinterhöljda hufvud
Kan ej någon lösen vara
För en återköpt minut af lif åt Peter;
Om det kunde, stod han för er,
Sade: 'Dotter, höga dotter, din är spiran,
Jag har verkat, jag vill hvila:
Mer än du har icke Peter älskat Ryssland,
Och hans kärlek var hans styrka'."

Rysslands moder, kejsarinnan Katarina,
Fick en glädjetår i ögat,
Men hon sade: "Jag är lycklig denna morgon,
Jag vill skåda andras lycka.
Furst Potemkin, låt befalla våra vagnar!
Jag vill göra promenader
Till de ljusa, vackra hyddorna där borta
Och betrakta deras inre."

Sagdt. Men häpnad slog furstinnans stolta sinne,
Och hon skyndade att svara:
"O, min dyra härskarinna, öfver fälten
Leda endast smala stigar,
Utan våda kan med vagnar man ej komma
Till den lilla byn i fjärran.
Min är skulden; om jag anat denna önskan,
Hade vägen varit banad."

Kejsarinnan log i mildhet blott och sade:
"Intet hinder, min Natalia!
När som här jag har naturen glad och härlig
Öfver, under mig, omkring mig,
Går jag gärna, vandrar ofta vida längre
Än till byn den korta färden.
Kommen, kommen!"

                 Då sitt knä furstinnan böjde
För den höga, bad och talte:
"Välj ett annat nöje, milda kejsarinna;
Morgondimman knappt sig skingrat,
Svala vindar, då er värma öks af gången,
Skada lätt er dyra hälsa.
Millioner blicka opp med mig och bedja,
Låt oss icke bedja fåfängt!"

"Stilla, stilla, ingen oro mer, Natalia",
Bjöd och talte kejsarinnan,
"Denna varma blomdoft, denna blåa himmel
Har i Petersburg jag sällan.
Upp, mitt sällskap, kavaljerer! Min värdinna
Är väl god och visar vägen."

Så hon sade, och i blinken var hon färdig,
Henne följde tyst furstinnan,
Furst Potemkin och den ädle gref Bestuscheff.
Och till byn de styrde färden.

Nära slutet af den långa, smala stigen,
Mellan skördbetyngda slätter,
Låg en kulle, som för vandrarns öga länge
Dolde hyddorna och träden.
När dess höjning kejsarinnan nått omsider,
Såg den lilla byn hon nära,
Icke hyddor, endast målade tapeter,
Täcka byggnader på väfvar.
Och hon gick att dem beskåda, såg bakom dem,
Såg af torf blott låga kojor,
Lika iden, unnanskymda, fönsterlösa,
Mörka, dystra, mänskotomma.

Med en fin, förborgad skymt af harm på läppen
Och en ljungeld i sitt öga
Till den bleknande furstinnan hon sig vände,
Talte bittra ord och sade:
"Hvem har målat dessa hyddor, magnifika,
Då på afstånd de betraktas?
För min hofteater måste furst Potemkin
Söka få artisten anställd.
Men, furstinna, hvem bebor då dessa kojor,
Som af edra konstverk smyckas?
Med förundran har jag saknat glada landtmän
Så vid slottet som kring bygden.
Är det seden här, att folket drar sig unnan,
När en härskarinna nalkas?"

Så hon sade, och furstinnan ville svara,
Men den höga kejsarinnan
Gaf sin arm åt furst Potemkin i detsamma
Och begynte återfärden.

Hastigt skyndade furstinnan fram till busken,
Bröt bland rosorna den skönsta,
Men den gamle krigarn följde henne långsamt,
Bröt förutan val en annan.

Kejsarinnan mottog bådas bjudna gåfva,
Tackade med mildhet båda,
Men furstinnans blomma gaf hon åt Potemkin
Och behöll blott gref Bestuscheffs.
"Min värdinna", så hon sade, "ni förlåter,
Att jag slöser edra skatter,
Men jag älskar blommor, ger åt vänner gärna,
Som jag äfven tar af vänner,
Allt, som äger af sig själft sitt hela värde,
Utan flärd och svek på ytan."

Det blef tystnad, under tystnad hann man slottet;
Ur dess portar då med jubel
Trädde fram en mänskoskara, festligt smyckad,
Så furstinnan det förordnat.
Vägens båda sidor fyllde folkets rader,
Bleka, tynande gestalter
Böjde knä och strödde rika blomsterskatter
För de kommande på stigen.
Kejsarinnan såg till höger, såg till vänster,
Såg på gamla, såg på unga,
Och hon stannade omsider majestätlig
Mellan skarorna och talte:
"Min furstinna, jag vill lämna här ett minne
Af min vistelse på slottet;
Blif min tolk till edra bönder, fråga folket,
Hvad det önskar och behöfver."

Och furstinnan hörde budet, höjde rösten
Och förkunnade och sade:
"Mina barn, ifall min omsorg för ert bästa
Har förbisett några brister,
Är det unnadt den att yppa, hvad han önskar,
Som vill träda fram och tala."
Ingen yppade en önskan, ingen tycktes
Vilja träda fram och tala;
Tyst och knäböjd dröjde skaran, och den ena
Såg med tvekan på den andra.

Dock, omsider stod i hopen opp en gubbe,
Tankfull, dyster, hundraårig,
Kal i höjden sken hans hjässa, till hans gördel
Flöt det silfverhvita skägget;
Och han framsteg till furstinnan, och med dödens
Lugna allvar gaf han svaret:
"Härskarinna, dessa blommor mätta icke,
Gif åt folket bröd, det hungrar!"

Stum af häpnad stod furstinnan, men den höga
Kejsarinnan tog då ordet:
"Denne vördnadsvärde man från Peters tider
Blir er skyddling, gref Bestuscheff;
Ni, Potemkin, skall förfoga, att hans önskan
Blir, som jag bestämt det, uppfylld."

Sagdt; och åter inom slottets port hon trädde.
Där på afstånd från de andra
Stod en kvinna, skön, fast sorgen lagt sin blekhet
På de ädla anletsdragen.
Tvenne barn hon höll vid handen, tvenne gossar,
Späda, blomsterlika båda,
Och i ögat, af ett inre ljus förklaradt,
Låg en stilla bön i tåren.

Rysslands moder såg med rörelse den arma,
Såg den bedjande med undran,
Och hon stannade, en blick på sin värdinna
Liksom frågande hon fäste.

Och furstinnan märkte blicken, och hon talte
Till den obekanta vänligt:
"Säg mig, främling, ty förut jag er ej skådat,
Om en bön ert hjärta gömmer?
Om behofvet edra vackra kinder bleker,
Är vår kejsarinna nådig."

Så hon sade. Med sin stämmas milda bäfvan
Gaf till svar den obekanta:
"O furstinna, för att gifva, ej begära,
Står den arma kvinnan för er:
Genom er har lifvet unnat åt slafvinnan
Några ljusa år af sällhet;
Hvad hon äger, tvenne söner, nu hon bjuder
Som sin späda vedergällning.
O, min makes höga moder, af förbarmning
Tag er ädla blod tillbaka,
Jag är fattig, jag är värnlös, den förskjutna
Kan ej fostra furstesöner."

Så Nadeschda; men med knappt förborgad vrede
Tog furstinnan åter ordet:
"Tro ej, höga kejsarinna, hennes saga,
Låt vår ädla ätt ej skändas!
Djärf med panter af en fräck, förbjuden kärlek,
En bedragerska, hon kommer."

Rysslands moder, kejsarinnan Katarina.
Hörde hennes ord med saktmod:
"Min furstinna", så hon sade, "med förundran
Finner jag ert sätt att måla:
Öde kojor, vilda, hungertärda hamnar
Klär ni skönt i glans och färger,
Och på denna ljusa, rena, ädla kvinna
Skuggor, skuggor blott ni hopar."

Sagdt; och stilla på den bedjande hon sänkte
Med en stjärnas blick sitt öga,
Men hon talte: "Denna gåfva af en moder
Skulle alla ej förskjuta;
Vill ni skänka kejsarinnan Katarina
Edra båda vackra söner?"

Högt i gråt vid denna fråga brast Nadeschda,
Tårar kväfde hennes stämma,
Men med händren, på de spädas skuldror sänkta,
På den enas, på den andras,
Sköt hon båda sakta fram mot kejsarinnan,
Så besvarande dess fråga.

Rörd, af modren hennes gåfva, själf en moder,
Tog den höga monarkinnan,
Men hon smekte mildt de spädas ljusa lockar
Och till gifvarinnan sade:
"Katarina tar ej skänker utan genskänk,
Hon är van att återgälda;
Därför nämn en billig önskan, goda dotter,
Att sin skuld hon får betala."

I Nadeschdas glada öga glödde tåren,
Hennes bleka kinder brunno,
Och med sammanknäppta händer för den höga
Sjönk hon ned på knä och talte:
"Om en bön är mig förunnad, om en önskan,
Gif då, dyra härskarinna,
Åt den arma, snart förgråtna, ensam blefna
Hennes söners fader åter!"

Kejsarinnan log med sommarns ljusa dager;
"Alltför mycket", så hon sade,
"Har ni fordrat, en i ära mognad furste
För två späda furstesöner.
Min furstinna, om er önskan skall beviljas,
Måste ni er lösen öka,
Måste ge också er själf åt Katarina
Med ert hela varma hjärta."
Sagdt; och utan att ett svar förbida räckte
Åt den bedjande hon handen.

Slottets stolta ägarinna stod förstummad,
Furst Potemkin, gref Bestuscheff
Tego båda, blott af folkets skara höjdes
Gladt ett sakta sorl vid porten.

Rysslands moder, kejsarinnan Katarina,
Till sin adel då sig vände:
"Kavaljerer, låten ordna om min resa!
Sen min stora svit sig ökat,
Får jag längre ej besvära min värdinna,
Och till mitt Moskva jag längtar."

KAN EJ.

PERSONERNA:

v. DANN, rik egendomsherre på landet.
JULIA, hans brorsdotter.
AXEL FRANK, ung målare.
FRU BINGEN, hushållsfru hos v. Dann.
TRYGG, gammal trotjänare.
EN SLÄTMÅLARE, i arbete hos v. Dann.

FÖRSTA AKTEN.

(Teatern föreställer herr von Danns förmak, en stor, rikt-möblerad sal.)

FÖRSTA SCENEN.

v. DANN.

v. DANN (kastande ett bref på sitt bord).
"Omöjligt, kan ej, går ej an!" Till slut
Skall man dock mer än mänska vara
För att i längden härda ut
Med denna hjälplöst platta mänskoskara.
Omöjligt i hvart bref, hvart svar, man får,
Omöjligt, hvart man kommer, hvart man går.
Jag rest kring världen och jag fann ej
En lösen mer försliten än—"jag kan ej";
Man nött på den i sekler, och ändå
Skall den väl än i sekler nötas på. (Med vekhet.)
Jag kan ej, kan ej—bittra, kalla,
Förfrusna ord! Jag minns, hur stel er galla
På detta hjärta föll en gång. Nåväl,
Jag har er hatat sen af all min själ.
För er skull flydde jag från hemmets stränder,
Min barndoms lugna dal;
Förlefde långa år i fjärran länder
Med minnen och med kval;
Fick kraft, fick vilja dock af mina strider,
Blef man, bröt hinder, grånade omsider
Och hemkom ändtligt pröfvad, trumpen, tvär,
Halft mänskohatare, helt millionär.
Nu är jag här, har bott här länge redan,
Har önskningar, har medel, vill och kan;
Men pass! Allt samma bleka: går ej an,
Det spökar kring mig här i ny som nedan. (Tar brefvet åter.)
Han kan ej komma, skrifver han,
Han slutar just en tafla. Nå, än sedan?
Den kunde lämnas utan slut, minsann,
Och sved det, ville jag betala svedan.
En målare, en ung artist!—
Jag skickar vagn och hästar hela milen
Att hämta honom; kommer han? Jo visst!
Han slutar just en tafla: Amors list,
Och måste ändra riktningen på pilen,
Han kan ej nu, med mera i den stilen.
Man kan ej se förutan syn,
Ej väcka döda, ej på himlens fästen
Så stjärnor, rycka andra ned ur skyn;
Det kan man icke, men för resten
Åt fanders med hvad man ej kan,
Med allt omöjligt, allt: det går ej an!
Man måste svälja is för att fördra det.

ANDRA SCENEN.

v. DANN. JULIA.

JULIA.
Här är jag, onkel, hur vill onkel ha det?
Tvär eller rolig, osnäll eller snäll?

v. DANN.
Du skall bli målad här i dag, mamsell.
Ditt skick? Nåväl, hur du vill ta det.

JULIA.
Bli målad? Skall jag målas?

v. DANN.
                            Ja, minsann!

JULIA.
Omöjligt, onkel, nej, det går ej an,
Jag kan ej——

v. DANN (stiger upp med häftighet och håller sig för öronen).
              Kan ej! Jo, du kan, kan målas,
Kan smörjas, svärtas, tjäras, ja, bestrålas
Med alla färger, som man finner till.

JULIA (smekande).
Ja, snälla onkel, visst, om ni det vill.
Dock fruktar jag, det kunde vara
För onkel själf ej utan fara
Att ha mig tjärad.—

v. DANN.
                    Hvad befalls?
Du hotar?

JULIA.
          Nej, jag tänker bara,
Om jag, som ej är varsam alls,
Kom i extas och som en liten mara
Slog armarna så här kring onkels hals.

v. DANN.
Bort, stygga unge, du kan spara
Ditt smek, tills jag får tid därmed,
Jag vill ej smekas nu, då jag är vred.

JULIA.
Vred? Nej, hur kan—? Ack, svara ofördröjligt,
På hvem? Hvarför?

v. DANN.
                  Du vet det bäst:
På hela världen och på dig som mest
För ert fördömda: "kan ej" och "omöjligt".

JULIA.
Men, bästa onkel, medgaf icke jag
På stunden nyss, att jag kan målas?

v. DANN. Ja, sen du sagt: omöjligt, slag på slag.

JULIA.
Jag medgaf ju, att jag kan tjäras, tvålas,
Hvad allt det hette, efter ert behag.

v. DANN (stryker henne lätt på kinden). Väl, du kan allt, allt, allt, blott icke tålas.

JULIA.
Men skall jag målas? Hvarför? Säg mig det!

v. DANN.
Jag kunde svara: därför rätt och slätt,
Att jag det vill.—

JULIA.
                    Ja, men besinna,
Jag kan ha vilja mot, fast jag är kvinna.

v. DANN.
Just därför vill jag ge dig skäl.
              (För henne framför en spegel.)
Se på den bilden där, hvad ser du väl?
En liten häxa, vanskapt, vederstygglig?

JULIA.
Ah fy! En sårad flicka, stött, men hygglig.

v. DANN.
Må vara. Desto mera blott
Blir jag i mitt beslut orygglig.
Märk, med det lilla skönhetsmått,
Du rakt mot din förskyllan fått,
Skall snart du af en friarflock begäras;
Och hvad blir då min lott?

JULIA.
Att ständigt med besök besväras.
Ha, nu förstår jag planen! Kort,
Att hålla denna myggsvärm bort,
Skall utan nåd er arma Julia tjäras.

v. DANN.
Tyst, låt mig sluta, håll din näpna mund,
Om du kan vara allvarsam en stund.
Mitt goda barn, du vet ej, hur allena
Din stackars onkel lefvat all sin tid,
Hur ensam han måst kämpa ut sin strid,
Mot andras hårda hjärtan sitt förstena.
Bland främlingar, i obekanta spår,
Han vandrat från sin ungdoms första år,
Af ingen egen följd i lifvets skiften.
Först nu, nu, när jag nalkas griften,
Jag fått—

JULIA (omfamnande honom med innerlighet).
          —En vän, som ej ifrån er går,
En egen, som kan läsa skriften,
Som i ert klara öga står
Och talar med så tydlig mening
Om en ovansklig inre vår,
Om huru vekt ert hjärta slår
I trots af all predikan om förstening.

v. DANN.
En vän, en egen! Ja, en vän,
Den vet jag att i dig jag ständigt finner,
En egen ock, så länge än
Min broders blod i dina ådror rinner;
Men märk, en vän, en egen, snart ej kvar, (Rörd.)
Där onkel åldras ensam och förtegen,
Nej, svärmande i världen, Gud vet hvar,
Med en än bättre vän, en mera egen.

JULIA.
Hvem, jag? Det sker ej, nej, vid Gud, det kan——

v. DANN. Hör upp med ditt fördömda: kan ej, flicka!

JULIA.
Vill onkel tvinga mig att ta en man?

v. DANN. Nej, men det sker likväl till punkt och pricka.

JULIA.
Det kan ej. Rår jag ej om min person?

v. DANN.
Vasserra ja, tills du fått blicka
I ögat på en man af ton,
En ung löjtnant, en grefve, en baron,
Som har för dig ett hjärta—och en ficka,
Precis som gjord för min million.
En sådan kommer snart som efterskrifven,
Och, barn, hur går det då?
Jo, då får onkel sitta öfvergifven
Och endast minnas i sin vrå,
Att han en egen haft kring sig också.
Just därför skyndar jag att fånga
En lägenhet (de bjuda sig ej många
I denna bygd, så gömd, så vild)
Att få dig målad, för att, en gång skild
Från dig, se saknans stunder mindre långa,
Då jag får se och äga helst din bild.

JULIA.
Min onkel, ack, hur kan jag vedergälla
Er godhet? (Vill fatta hans hand.)

v. DANN (döljande sin rörelse). Bort, jag vill ej nu bli störd!

JULIA.
Ni rörs ren af att blott er föreställa,
Att jag kan bli ifrån er förd.

v. DANN. Hvad prat! Hvem säger dig, att jag är rörd?

JULIA.
Det hörs ju på er stämma, onkel snälla.

v. DANN.
Vid himlen, har jag då kring världen rest
Och hårdnat under kamp mot nöd och smärta,
Mött oron öfverallt, men lugnet glest,
För att bli rörd af att en snärta
Kan möjligtvis bli ryckt ifrån mitt hjärta?
Min stämma, att den ljuder litet hest
Och darrar litet, kommer allt af åren:
Själf fågeln piper klart ju blott om våren.
Det ges en sjukdom, barn, för mänskans röst,
En oundviklig,—kalla den till höst.
Se där förklaringen, bort med all annan!

TREDJE SCENEN.

v. DANN. JULIA. EN SLÄTMÅLARE.

(Målaren, med burk och penslar, klädd i ett skinnförkläde, öfversmordt med färger, stannar bugande vid dörren.)

JULIA (för sig).
O Gud, min buse målarn, det är han!
Men hvad har onkel fått i pannan? (Högt.)
Ogörligt, onkel, nej, det går ej an!

MÅLAREN.
Omöjligt, nådig herre, nej, jag kan
Ej stryka två hvarf med den ena kannan,
Det här är kvar blott——

v. DANN (häftigt uppbragt till målaren).
                         Ur min åsyn, man!
Fördömde "kan ej", bort, fördröj ej tiden,
Gå ned till gamle Trygg, han gör likviden.

MÅLAREN.
Får jag då ej arbeta mer?

v. DANN. Jo, men hos mig ej längre. Packa er!

MÅLAREN.
Ack, nådig herre, aldrig har jag velat
Förtörna er, förlåt mig nu, jag ber,
Hvad jag af oförstånd har felat.
Fördrif mig ej ifrån er gård,
I staden är man jämt i knipor.
Jag har så många i min vård,
Mor sjuk och barn en rad som orgelpipor.

JULIA.
Ack goda, goda onkel; var ej hård!

v. DANN.
Kan ej, ogör—, omöjligt om hvartannat,
Och idel nej, nej, nej! Det är förbannadt.

JULIA.
Hur är det rimligt, att ni vredgas än?
Ni skrämt tillräckligt ren, kom nu med trösten
Och gör den stackars mannen glad igen!
Ni kan ju krossa folk med blotta rösten;
Lägg några mjuka, goda ord i den,
Låt den bli litet hes, låt den få hösten!

v. DANN (lugnare).
Man kan ej se förutan syn,
Ej väcka döda, ej på himlens fästen
Så stjärnor, rycka andra ned ur skyn,
Det kan man icke, men för resten——

JULIA.
Kan man ha hjärta under västen
Och låta bli att rynka ögonbryn.

v. DANN.
Välan, mitt barn, tack för protesten!
                           (Till målaren.)
Min vän, kom ej med ert: jag kan ej, mer.
         (Räcker honom några guldstycken.)
Se här! Min vagn far snart till staden,
Beställ ut färg, så kan ni, som ni ser.

MÅLAREN.
För mycket!

v. DANN.
            Öfverskottet tillhör er.

MÅLAREN.
Allt detta guld?

JULIA.
                 Det går nog åt för raden.

MÅLAREN.
Hur kan jag tacka nog?—

v. DANN.
                          Se så, gå ner
Och stryk, hvad ni har öfrigt af er röra.
Sen ni det gjort, så kom igen
Hit upp till mig att efterhöra.
Jag har ett mellanarbet än,
Som lämpar sig för er att göra.

(Målaren går.)

FJÄRDE SCENEN.

v. DANN. JULIA.

JULIA.
Men, onkel, skall jag målas af den där?
Hvad har ni satt er nu i sinnet?
Jag kunde ju knappt stanna honom när,
Jag har en fasa ren för blotta skinnet.

v. DANN (skrattande). Du galna fjolla, hvem begär, Att för en smörjburk du skall sitta här?

JULIA.
Ja, kan han måla mig ur minnet,
Så tusen gånger gärna då,
Han kan då få förtjänst för sina små.

v. DANN.
Hvad prat! En härlig bild vill du mig lämna
På detta sätt till hugnad, när du far.

JULIA.
Hur skall jag ana till, hvad ni kan ämna?
Det bästa, onkel, är, att jag blir kvar
Och spelar själf min bild i alla dar—

v. DANN.
Och får, om du blir tjärad, strax dig hämna.
Men allvar, flicka! Jag har hört,
Att lyckan nyss har till vår grannstad fört
En verklig målare.

JULIA (intresseradt).
                   Ack, är det möjligt?

v. DANN.
Ja, det är möjligt, likså sant och visst,
Som att det är förgjordt, fördömdt, för löjligt
Med dina möjligheter först och sist.

JULIA.
Men, bästa onkel, verkligt en artist?

v. DANN. Just en artist och en berömd tillika.

JULIA.
Hit skulle komma en med sådant gry!
Det kan jag aldrig tro.——

v. DANN.
                           Det gör mig lika.

JULIA.
Man kan—hur?—utan nål ej sy?
Hur säger onkel?—Ej på himlens fästen
Så stjärnor, rycka döda ned ur sky——

v. DANN (förifrad).
Men man kan komma till en stad, en by,
En gård, ett torp, till världens alla nästen
Berömd och oberömd, med penseln, lästen,
Med allt. Men vill du gäcka mig? Åh fy!

JULIA.
Förlåt mig, onkel, saken är så ny,
Så oerhörd.—En konstnär här på orten!
Från hvilket håll i världen kommer han?
Från Rom, Paris, kanske från Höga Porten
En turk till målare, ja, det går an;
Man kunde sitta för en sådan man.

v. DANN. Mamselln är skämtsam—

JULIA (lifligt).
                      Nej, förklara
Er närmare! Hur skall jag det förstå,
Att någon kan en konstnär vara
Och vara här i denna gömda vrå?
En konstnär, onkel, trifves bara
Bland idealer, lita ni därpå!
Han vill beundra, njuta, tjusas, fara
Till länder blott, där konstens tempel stå.
Han vill——

v. DANN.
            Nej, hvilken eld!

JULIA (för sig).
                              Min arma fjolla,
Hvad jag var nära att förråda mig!

v. DANN.
Hann Stockholm under din pensionstid vålla
Så varm artistbeundran, säg, hos dig?
Har någon artig konstnär biktat sig?

JULIA
 (stött och förlägen).
Min Gud, behöfver man väl kunna trolla,
För att ur tusen böcker fatta opp
En konstnärs önskningar, hans mål, hans hopp,
Det lif, som spänner i hans själ dess strängar?

v. DANN.
Förträffligt, allt det där är sant
Och genom själfva stilens många slängar
Tillika ganska grant.
Ett enda synes dig dock obekant,
Det enda, du, att han behöfver pengar.—

JULIA (med en suck). Ack, pengar!

v. DANN.
             Pengar, pengar, kära du!
Af dem har målarn, som vi satt i fråga,
Behof som alla andra, till sin plåga.
Han kommit till sin hemort nu
Från Sverige, där han bildat sin förmåga—

JULIA (lifligt).
Hur, onkel? Hvem? Hvad heter han?

v. DANN (utan afbrott).
Men där han, ung ännu, har svårt att våga
En täflan med så mången äldre man,
Som vill ha pengar och som måla kan.

JULIA.
Men är det då ej möjligt att få veta
Hans namn? (För sig.) Ack, det är Axel, ingen ann'!

v. DANN.
Han heter Axel,—Axel—nej, minsann
Jag minns hans tillnamn, nå, det kan förtreta.

JULIA.
Frank.

v. DANN.
       Frank, så hette han, just så.
Det fägnar mig, du tycks ju honom känna.
Då allt omkringgår, var det kanske denna,
Som lärde dig att en artist förstå.

JULIA (kort).
Hur så?

v. DANN.
        Blott säg mig, hurdan är han, flicka?

JULIA
 (i sin förra stämning).
Jag kan försäkra er, en man af ton,
Fast ingen löjtnant, grefve och baron,
Som har för mig ett hjärta och en ficka,
Precis som gjord för er million;
Han lärde rita blott i vår pension.——
Ja, ja, min onkel må visst blicka,
Så mycket onkel vill, på min person.

v. DANN.
Du är förstämd, jag tänkte skicka
Och tvinga honom hit ännu i dag;
Men det är bäst att vänta, märker jag.

JULIA.
För min skull inte; gör, som er behagar,
Jag står till tjänst i dag och alla dagar;
Men onkel är så afvig nu, så tvär.

v. DANN. Visst icke; det är du, som afvig är.

JULIA (för sig).
Hur tanke tanke i mitt hufvud jagar!
O himmel, Axel, Axel är då här!

v. DANN.
Säg öppet, om det vill ackommodera
Prinsessan att bli målad nu?

JULIA.
Af hjärtat gärna, jag har sagt det ju,
Allenast onkel icke vill studera
Så misstänksamt min minsta min alltjämt.

v. DANN. Du yrar, vet du ej att tåla skämt?

JULIA.
Ja, blott däri ej ligger något mera.
Ni gaf mig ögon, som så när mig skrämt.

v. DANN. Hvem, jag? Bekänn det, att på allt du hittar.

JULIA.
Ja, onkel är förskräcklig, när ni tittar.

v. DANN. Du sett i syne nu, det är bestämdt.

JULIA.
Det syns en misstro hos er då, som smittar.

v. DANN.
Åh tyst! Jag rymmer unnan rätt och slätt,
Jag tar min tillflykt till mitt kabinett
Och skrifver några ord, med lätthet funna,
Som torde få herr "Kan ej" till att kunna.
Han måste komma.—

(Går in i sitt kabinett och läser till dörren).

FEMTE SCENEN.

JULIA (ensam).
                  O, så är mitt sätt!
Jag kunnat dock den goda gubben unna
Att se på mig. Hvad var för ondt i det?
Jag vore färdig att af ledsnad gråta.
    (Niger utanför den slutna dörren och säger helt
    sakta för sig med sammanknäppta händer.)
Min goda, goda onkel måst förlåta!
    (Lägger handen på sitt hjärta.)
Jag hade här en liten hemlighet,
Som jag på intet villkor ville låta
Min onkel se, däraf kom min förtret;
Men jag blir genast god, som onkel vet.
    (Går bort från dörren åter.)
Men hvarför skulle han mig just betrakta
Den stund, jag hade svårast att mig vakta,
I öfverraskningens minut, minsann,
Då pulsen bultade, då kinden brann,
Då tusen tankar flögo kring i pannan,
I hjärtat sorg och glädje om hvarannan?
Ja, sorg i all min fröjd;
Ty att få råkas åter, hvilken höjd
Af glädje, och ändå hvad smärta,
Att han skall nödgas, detta stolta hjärta,
Blott för en lumpen penning offra opp
Sitt mål, sin varma längtan och sitt hopp!
Han tänkte få besöka konstens länder.
Hur sade han? "Först efter år af flit,
När jag ifrån Italien återvänder,
Då vill jag hamna vid vår hembygds stränder,
Då vill jag komma dit,
Där du mig väntar, älskande och trogen."
Ack, denna sällhet var för dig ej mogen,
Min arma Axel! Nej, nu är du här,
Begär ej glans och lagrar, men begär
Blott porträttera hop en liten summa,
För att kanske om några år,
Med modet brutet och med viljan sår,
Få fara ut i skygd af dessa dumma,
Små, runda tolkar, dem en värld förstår
Så ytterst artigt, fast de äro stumma.
Men hvad, om jag till onkel går,
Bekänner allt och säger: "Ack, försumma
Ej nu att göra, hvad ni kan förmå
För Axels lycka; den är min också.
Ni är så rik, för hvem vill ni väl spara?
Gif honom medel att kring världen fara!"
Jag skulle icke fåfängt be, o nej!
Det vet jag visst, men Axel vill det ej.
Han har förbjudit mig att nämna
Ett ord om vår förlofning. Han vill lämna
Sin konstnärsbana, har han bedt mig tro,
Förr än han vill af någons gunst bero.
Jag tror det ock; de voro inga tomma,
Förflugna ord, hans ord. Nej, alltför väl
Jag lärt mig känna ren hans stolta själ.
Och nu, och nu så skall han komma
Och såsom förr i Sverige måla mig.
Skall han väl tycka, att hon liknar sig
Och icke vissnat ren, hans blomma?
Ett år förflutit, sen jag gick
I min pension och sen vi skildes.
    (Ser sig i spegeln.)
Bestämdt har jag sen dess fått mera skick,
Men då var ögat som en liten vildes;
Nu har den mulnat ren, min blick;
Dock nej, det var ju blott en tår, som spilldes.
    (Dörren röres.)
O, den som helst en stund här vara fick
Allena!

SJÄTTE SCENEN.

v. DANN (inträder med ett bref i handen). JULIA.

v. DANN.
Nu, låt se, om det slår klick!
Nu tror jag, han skall komma, snabb som ilen;
Den gunstig herrn höll på med Amors list,
Så skref han nyss, nu tror jag fullt och visst,
Han låter guden själf få sköta pilen.
Han satt som fjättrad vid paletten sist,
Nu skall han sprängas lös,
    (Skakar brefret.)
                           se här är kilen!

JULIA.
Men, bästa onkel, han är dock artist.
Man måste fara varsamt med en sådan.

v. DANN
Åh, du kan vara ganska trygg för vådan.
Den kil, jag brukar, är ett löfte blott
Att köpa taflan, som han målat senast,
Om färdig eller ej, allt lika godt.

JULIA.
Och så tror onkel, att han gör sig brådt?

v. DANN.
Jag loft betala hvad som helst, allenast
Han ej vill söla, utan kommer genast.

JULIA.
Jag fruktar, onkel valt det sämsta sätt
Att skynda på hans ankomst.

v. DANN.
                            Hvarför det?
Skall ej ett sådant anbud honom locka?

JULIA.
Han kommer föga, om han tror er pocka.

v. DANN.
Hur, pocka? Han förstår ju lätt,
Att gubben offrar på en nyck, min docka.

JULIA.
Men aldrig säljer han sig åt er klocka.

v. DANN.
Tyst då, för tusan, en gång! Jag är mätt
På alla dessa upptåg, svårigheter,
Omöjligheter med och utan vett,
Allt hvad er legion af inkast heter.
Han måste komma. Gud ske lof, jag har
Här i min närhet en, som mig ej plågar
Med motstånd, skrupler, inpass, galna svar,
En man, min bästa skatt sen forna dar,
Som följt mig, följer mig, hvarhelst jag tågar,
Ej ställer is emot mig, när jag lågar,
Och hejdar med ett nej hvart steg, jag tar. (Ringer.)
Gif akt, min Julia, du skall se en karl,
Som vill, som kan, som hugger i, som vågar
Och som förstår att svara, som jag frågar.

(Gamle Trygg inträder och stannar aktningsfullt vid dörren)

SJUNDE SCENEN.

v. DANN. JULIA. TRYGG.

v. DANN. Du måste åter in till staden, Trygg!

TRYGG.
Skall ske.

v. DANN.
           Om den ej kroknat ren, din rygg.

TRYGG.
Allt annat!

v. DANN.
            Ta min vagn för andra gången.

TRYGG.
Den fick ett fel i jons på tistelstången.

JULIA. (Skälmskt.)
Förträffligt.

v. DANN
 (harmset).
              Så, på tvären här också!

TRYGG.
Men det är lika allt, det går ändå.

v. DANN (förnöjdt till Julia). Du hör! (Till Trygg.) Låt bota vagnen då på stunden!

TRYGG.
Vår smed har rymt till krogen ren, den hunden.

JULIA.
Aha!

v. DANN.
     Fördömdt!

TRYGG.
               Men smedjan, den står kvar;
Jag har skött slägga förr i mina dar.

v. DANN (till Julia). Gif akt! (Till Trygg.) Får du din vagn, som du vill ha den, Så spänn i blinken för och far till staden.

TRYGG.
Med samma par som sist?

v. DANN.
                        Ja, orka de?

TRYGG.
Om två ej orka, herre, tar jag tre.

v. DANN (till Julia). Hvad menar du? (Till Trygg.) Tag, om du vill, fast fyra, Blott det går fort.

TRYGG.
                    Blir något att bestyra?

v. DANN. Ja, du skall skaffa målarn hit.

JULIA (i det hon fixerar Trygg, för sig).
Han skrufvar läppen, ha, det var en bit,
Som tycktes smaka gubben smått af syra.

TRYGG.
Skall karln i vagnen, straxt jag kommer dit?

v. DANN. Ja, det förstås; minuterna ä' dyra.

TRYGG.
Då får jag bruka all min flit,
Ty junkern gaf mig ren en artig hyra,
För det jag var en smula envis sist.

JULIA (förnöjdt).
Märk, bästa onkel, märk, han är artist,
Han kommer, när han vill, men ej på dagen.

v. DANN.
Men han skall komma nu, och det är visst.
Jag vore annars på min Trygg bedragen.

TRYGG.
Får jag, ifall han tredskas, tan i kragen?

JULIA.
För Guds skull, onkel! Nej.

v. DANN (med stor belåtenhet till Julia).
                            Bekänn blott nu,
Den där gör inga svårigheter, du.
    (Till Trygg, i det han räcker honom brefvet.)
Se här, gif detta fram! Om han ej jäfvar
Allt, hvad i världen nämns reson,
Kan fröken vara lugn för hans person
Och du få slippa bruka dina näfvar.
Men nu är konsten den att vara snar.
Hur länge kan det räcka, förrn du ställer
I ordning allt och far
Och är tillbaka åter? Kanske par,
Tre, fyra timmar, hur?

TRYGG.
                       Å, stickor heller!
Det går väl af med en, ifall det gäller.

v. DANN. Men passa på, att du ej kör omkull.

TRYGG.
Jag får väl akta mig för vagnens skull.

v. DANN (till Julia, med belåtenhet). Förstår du, hvad en man som denne väger?

JULIA.
Ja, gubevars, jag ser, att onkel äger
I honom en, som säger ja till allt.

v. DANN. Och är i stånd att göra, som han säger.

    (v. Vann och Julia närma sig förscenen under samtalet, och
    Trygg blir kvar vid fonddörren, så att han icke hör dem.)

JULIA.
Kanhända till och med, om ni befallt
Omöjligheter?

v. DANN.
              Tror du honom vara
Nog galn att lofva allt?

JULIA.
                         Ja, fresta bara,
Bjud det befängdaste!

v. DANN.
                      Så får jag nej.

JULIA.
Vill onkel hålla vad? Ni får det ej.

v. DANN.
Du skall få lära känna karln i blinken.
Trygg!

TRYGG.
       Herre!

v. DANN.
              Du har märkt, strax bortom byn
Så stiger vägen rakt mot himlens bryn.

TRYGG.
Ja väl.

v. DANN.
        Så snart du hunnit högsta brinken,
Så tar du middagssolen ned ur skyn.

TRYGG.
Jag må försöka på, på Guds försyn.

JULIA (klappande händerna).
Gudomligt! Präktigt!

v. DANN.
                     Han begrep ej vinken.

JULIA (skälmskt till Trygg).
Ack, Trygg, ni vet, hur mån jag är om hyn;
Tänk därför nu bland skyarna där oppe
På mig en smula, tag mig i ert hägn
Och hämta mig en liten flaska regn!
Jag sätter värde på hvarenda droppe,
Ty vattnet här är så förskräckligt hårdt.

TRYGG (förtrytsamt).
En flaska regn? Att ta den med blir svårt,
Den kunde gå i kras och släcka solen.

v. DANN.
Aha, min fröken, knäpp på den fiolen!
Han kan ge svar på fråga, som du ser.

TRYGG
 (till v. Dann).
Jag är ej van att säga nej åt er,
Tål också skämt af er, men ej af alla.

v. DANN (ironiskt till Julia). Har fröken något mera att befalla?

JULIA (vänligt).
Ja, att ej Trygg får vara ledsen mer.

TRYGG.
Tack för den rösten! Trygg är hastigt slagen:
Godt ord af er, och allt är godt igen.

JULIA
 (gladt och vänligt).
Men hvem bad onkel skryta hela dagen
Med er fullkomlighet, min vän?
    (Båda närma sig honom åter.)
Och hvem bad er, hvad som var värre än,
Be att få fatta en artist i kragen?

v. DANN (till Trygg). Se så, gå, ställ din vagn i skick, var flink!

TRYGG.
Allt skall bli färdigt, herre, i en blink.

ÅTTONDE SCENEN.

v. DANN. JULIA.

JULIA (for Sig).
O Gud, nu far den gamla björnen
Med uppdrag, sådant onkel nyss det gaf.
Det blir bestämdt spektakel af.
Ack, konstens väg är full af törnen.
Skall Axel kommenderas som en slaf?
Hvad är att göras?

v. DANN.
                   Barn, du tänker
Helt visst på målarn nu och din kostym?

JULIA
 (allt ännu för sig).
Han kommer aldrig, om man kränker
Hans hederskänsla.

v. DANN.
                   Din barett med plym,
Hvad tror du, fäst med en rubin, som blänker?

JULIA (som förut).
Han är för stolt därtill.

v. DANN.
                          Om sen du stänker
En rad af stora pärlor kring din hals?

JULIA (uppvaknande). Hvad säger bästa onkel, hvad befalls?

v. DANN.
Kors, hvad uppmärksamhet åt mig du skänker,
Jag tror, min själ, att du ej hört mig alls.

JULIA.
Förlåt, jag har så mycket att besinna.

v. DANN.
Det tror jag nog, det är ej svårt att finna;
Men hvad?

JULIA.
          Jag glömde—nu är väl för sent—
Att ge åt Trygg ett uppdrag, som jag ment.

v. DANN. Att hämta någonting från skyn kanhända?

JULIA.
Nej, blott från staden.

v. DANN.
                        Det blir ganska lätt.
När han blir färdig, skall jag honom sända
Hit upp till dig, så kan du gifva det.
Det gäller visst din toalett.
Låt honom endast snart få återvända,
Själf går jag nu och ställer allt på rätt.

NIONDE SCENEN.

JULIA (ensam).
Det hjälper ej, jag måste gå emellan,
Om Axel någonsin skall komma hit.
Min Gud, att skicka Trygg som härold dit
Med pock och trug, nej, värre såg man sällan.
Men hvad bör göras? Vänta, några ord (Går.)
Med blyerts blott,—jag säger icke rader,
Jag tecknar dem i hast vid detta bord,—
De skola verka mer än myriader
Af onkels, jag är viss därom.

    (Sluter sig, tar ett blad ur sin plånbok, skrifver och förseglar
    hastigt en liten biljett, den hon visar i sin hand, i det hon
    uppstiger från bordet.)

Se här! Det blef ej långt; allenast
Halfannan rad: "Kom, blif ej ledsen, kom,
Och, goda Axel, kom för min skull genast!"—
Ja, han skall komma, jag är viss på det.
O, att jag finge honom lika lätt
Att bjuda till att onkels tycke vinna!
Ett ord af mig sen till, det hjälpte ock.
Ack, onkels barm är ej af sten och stock,
Han skulle göra allt, det kan jag finna,
Och Axel slippa längta, tråna, brinna
Och se från öde trakter bort mot dem,
Där lagern gror, där konsten har sitt hem,
Fast ej hans lilla, arma älskarinna.
Hvad, om jag skrefve? Dock, jag kan ej hinna.
Där finns så mycket att ge akt uppå
I onkels lynne, om man önskar få
Ett insteg i hans varma hjärta.—Inga
Omständigheter får man göra då,
Man måste kalla alla hinder ringa,
Man måste hoppas allt och allt förmå,
Stå färdig när som helst att sönderslå
Sin panna mot hvar mur, att den betvinga,
Omöjligheten själf till lydnad bringa,
Som envåldsherre genom världen gå.
Befalla, kämpa, trotsa, icke tinga;
Kort sagdt, af lagar hylla endast två:
Att aldrig bli en slaf af några öden
Och förr, än säga "kan ej", tåla döden.
    (Kort paus.)
Om Axel visste att bete sig så!
Väl kunde han med lätthet därtill öfvas,
Om tiden endast medgaf, att jag skref.
Han har i lynnet allt, som kan behöfvas
För en despot.—Dock, Trygg må bli mitt bref.
Åt honom vill jag blott i uppdrag gifva
Att noga onkels sinnelag beskrifva
Och bedja Axel vara på sin vakt
Och villigt efter gubbens sätt sig lämpa.—
    (Besinnar sig).
O, du min vishet, hvad du fint ger akt!
Just detta vore att med all min makt
Få Axels stolthet väckt att börja kämpa
Och göra tvärtemot hvad man har sagt.
På detta sätt just skulle han bli bragt
Till lust att hyckla all slags brist och krämpa
Och gnälla onkel ond rätt efter takt.
Nej, annorlunda skall det göras.—
Tyst, det är Trygg, det är hans steg, som höras.
Min plan är färdig. Axel, nu
Skall du få se, att du kan föras,
Ja, som en liten docka, bästa du.
Förlåt, men onkels hjärta måste röras,
Och det är blott ditt väl, som afses ju.
    (Dörren röres).
Men först skall Trygg bli mjuk.—

TIONDE SCENEN.

JULIA. TRYGG (inkommande något häftigt).

TRYGG.
                                  Nu, fröken!

JULIA
 (låtsande förtrytelse).
                                              Hu!
År det väl mänskligt, att man så skall störas?
Om ni vill skrämma mig på detta sätt,
Så klagar jag för onkel, vet ni det?

TRYGG (förundrad).
Jag skrämt?

JULIA.
            Just ni.

TRYGG.
                     Hur har jag kunnat skrämma?

JULIA (något obeslutsamt först, men snart med mycken bestämdhet).
Jo, med er grymma hast och med er stämma.

TRYGG.
Att hasta hör just ej min ålder till.

JULIA.
Nå, med er uppsyn då, om ni så vill.

TRYGG (förargad). Den har ni sett hvarenda dag här hemma.

JULIA.
Se så, nu jäser det igen, ert blod,
Men jag förlåter, jag, om ni förlåter.
Det är så klent ibland, mitt tålamod,
Men blir ni god igen, om jag blir god?

TRYGG (för sig).
En evig skiftning fram och åter,
Och gamle Trygg får lof att skifta med.
Hon har en ängels makt, fast hon är led.

JULIA (för sig).
Man måste skrufva pipan, tills den låter.
    (Högt.)
Ni mumlar bara. Ja, visst är ni vred?
Ni vill kanhända, att jag gråter
Och tigger er om fred?

TRYGG.
För Guds skull, fröken, skynda! Tiden lider.
Var viss, att gamle Trygg gör allt för er.

JULIA.
Se, den försäkran slutar våra strider.
Här är ett bref, som ni åt målarn ger.
Är det för tungt?

TRYGG.
                  Gud signe er, ni ler!

JULIA.
Minns, att ni lämnar det i målarns händer,
Ej visar det för kunder och för fränder,
För onkel och hvar mänska, som ni ser.

TRYGG.
Behöfs ej varning.—Hvad skall göras mer?

JULIA.
Ack, gamle Trygg, när ni tillbaka vänder
Och har er reskamrat på tu man hand,
Så stäng då ej er tunga bakom tand
Och var ej trumpen, som ni brukar vara.

TRYGG.
Om han vill fråga något, skall jag svara.

JULIA.
Ja, men ni måste göra mer, ett grand.
Ni får på edra ord ej spara.
Ni måste som af egen drift förklara
För honom, hvad han har att akta på,
Ifall han vill er herres ynnest vinna.
Gif honom vinkar om att eftersinna,
Hvad vinst han kunde hafva af att få
En millionär till gynnare.—

TRYGG.
                            Rätt så!

JULIA.
Men blanda mig ej in, ty jag är kvinna.——
Säg honom, hur han bör tillvägagå:
Se ödmjuk ut från början allt till slutet
Och klaga, klaga, klaga oafbrutet.

TRYGG.
Det bär till fanders.—

JULIA.
                       Tyst, och hör mig då!
Ni måste låta honom tydligt märka,
Att tårar mest uppå er herre verka,
Att onkel gärna ställer hårdt mot hårdt,
Men hjälper den, som finner allting svårt;
Att intet gör hans hjärta mera böjligt
Än orden: kan ej, går ej an, omöjligt.
Bed honom därför blott se ömklig ut
Och sucka: kan ej, kan ej, hvar minut.

TRYGG.
Det blir spektakel af—

JULIA.
                       Se där! Jag finner,
Att ni är ledsen än, jag märker grant,
Att gammal harm inom er brinner——

TRYGG.
Mitt gråa hufvud vill jag ge i pant——

JULIA.
På hvad? På att af er jag intet vinner?—

TRYGG.
På att hvad fröken menar ej är sant.

JULIA.
Men hvarför vägra då att hjälpa?

TRYGG.
Det blef ej hjälpa, fröken, det blef stjälpa.

JULIA.
Att göra, som jag ber?

TRYGG.
                       Ja, kommer han
På detta sätt, blir målarn körd på porten;
Han tål ej någon ynkrygg, herr von Dann.

JULIA.
Jag önskar, målarn drefs från hela orten.

TRYGG.
Så, är det så bevändt, då går det an.

JULIA.
Jag har alls ingen lust att målas,
Kanske, som man mig hotar, tjäras, tvålas,
Gud vet allt hvad, en främling till behag.

TRYGG.
Han skall bli tvålad själf, försäkrar jag.

JULIA.
Är det då afgjordt, kan jag därpå lita?

TRYGG.
Var säker! Trygg förstår sig ej på krita,
Hvad han har lofvat, löser han kontant.

JULIA.
Farväl då, gamle kund, ni är galant.

ELFTE SCENEN.

JULIA (ensam).
Det är, som om jag vore i pensionen:
Allt samma skälmeri i hemmet än!
Jag tålte aldrig rätt ens där den tonen
Och sjunger här likväl den om igen.
Fy, jag är stygg, men för mitt hjärtas vän.
O Axel, om jag hoppades dig råka
Så glad, så modig nu, som förr du var,
Då skulle jag visst ej mitt hufvud bråka
Med konster från min korta klädnings dar;
Men då fanns glädje, nu är sorg blott kvar!
Jag måste frukta, att ditt mod är brutet,
Då konstens land du mot vår öken bytt;
Jag måste frukta, att för det beslutet
Ditt sköna hopp om glans och lycka flytt.—
Jag velat lifva opp din kraft på nytt.
Ja, den skall vakna, när man vill dig böja
Och vågar ödmjukhet dig föreslå;
Mot fruktad kränkning skall din själ sig höja,
Och hög och ädel skall bland oss du stå
Och onkel tjusas, när han ser dig så.
Och jag skall än få se ditt öga ljunga
Af harm, af trots, af stolthet, fritt och klart,
Och höra dessa ord ifrån din tunga,
Som få af hvarje puls i hjärtat fart.
O, det blir himmelskt! Dyre, kom, kom snart!

ANDRA AKTEN.

(Samma rum som i förra akten)

FÖRSTA SCENEN.

JULIA. FRANK.

(Frank sitter vid ett bord i öfre ändan af salen och håller på att spika duk på ram till det blifvande porträttet. Julia står nära till och ser på.)

JULIA.
Du var förstämd helt visst, när nyss du kom;
Låt bli att neka det, bekänn det bara.

FRANK.
Tyst, Julia, tala icke mer därom!

JULIA.
Hur vill jag annars väl förklara
Den kalla, obekanta blick, du gaf
Till svar på min?

FRANK.
                  Den vet jag ej utaf.
Kall kunde den ej gärna vara,
Då hjärtat brann—

JULIA.
                   Jo, pytt!

FRANK.
                             Jo, ganska sant.
Kanhända bar den sken af obekant;
Den måste så ju för den platta skara,
Som omgaf oss på hvarje kant.

JULIA.
Där ute ja, men sen där inne
I farstun? Har det fallit ur ditt minne,
Hur onkel gick tillbaka litet grand
För att om vagn och hästar ordinera?
Då stodo vi vid öfre trappans rand
Ett tjog sekunder visst, om icke flera,
På tu man hand.

FRANK.
Och om vi stått där tio tjog, hvad mera?

JULIA.
Det torde kanske föga intressera,
Kanhända skall du till och med bli stött;
Du vet dock själf, hur kyligt den blef mött,
Den varma kyss, jag då till välkomst skänkte.

FRANK.
Visst möjligt, när hvar stund jag tänkte,
Om han vändt om och såg oss kyssas,—han
Den gamle, grå toppridarn, herr von Dann.

JULIA.
Min Gud! Hur kallar du min onkel?

FRANK.
                                  Vådan
Tar jag på mig, var lugn i hvarje fall!
Toppridare, så kallar jag en sådan,
Som fordrar, att man krypa skall
För honom eller hans million i lådan.

JULIA.
Har onkel fordrat detta?

FRANK.
                         Han väl ej,
Men hvad som är detsamma, hans lakej.
Det skedde visst på principalns inrådan.
    (Kort paus)
Men nu, min Julia, är man honom kvitt,
Nu höra vi hans steg i trappan redan,
Ifall han kommer—

JULIA.
                  Nå, än sedan?

RANK.
Nu få vi kyssas fritt.
    (Ställer bort ramen och stiger upp)

JULIA (afvisande.)
Du har ditt arbete, var god och sitt!

FRANK (stött.)
Så! Har du hunnit lära dig den tonen
Af söta onkel ren och af millionen?
Men jag, jag lyder pipan ej—
    (Omfamnar och vill kyssa henne.)

JULIA (skjutande honom tillbaka.)
                             Nej, pass!
Jag tycker ej om kyssar à la glace.

FRANK.
Men, Julia, säg, hur vill jag väl förklara
En sådan ändring, kan den verklig vara?
En kyss?

JULIA.
         Nej, nu är jag i min tur kall,
Fast ej som du det var i alla fall.

FRANK (förtrytsamt).
Ha, for jag för att nå en fröjd som denna
Till detta vargaland en svag minut,
Med äfventyr att surna här till slut!
Jag var förgjord, det måste jag bekänna.

JULIA.
En vacker början! Surna vid en hand,
Som en gång var hos dig så högt i tycket,
Och kalla detta land ett vargaland,
Ditt eget hemland! Nej, det är för mycket.
Vill du ej surna, väl, så sätt dig ned,
Arbeta, måla, lämna mig i fred!
Du skall få ämnen nog, blott du mig lyder.
Se så, palett i hand, att börja med!
Begynn, herr målare, gör först etyder.
Här har du strax en flicka, som är vred.
Jag blir modell.

FRANK (försjunken i sig själf).
                 Farväl då, fröjd och lycka
I denna länge, länge drömda hamn!
Farväl mitt glada hopp att här få trycka
Min största skatt på jorden i min famn!
Min sällhet var en skuggbild blott, ett namn.

JULIA (bevekligt).
Men, Axel!

FRANK.
           När jag for från Sveriges stränder
Och kände, hur dess jord mig varit kär,
Då tänkte jag: "Min hembygds ökenländer
Jag ger dock priset; Julias hem finns där."
Så kom jag hit. Ack, Julia fanns ej här!

JULIA.
Men, Axel, Axel!

FRANK.
                 Ingen man af heder
Vill bli behandlad så. Det är nog af.
Jag är ej den, som tål att tryckas neder,
Och minst af den, som jag mitt hjärta gaf.
Jag är en konstnär, jag, och ingen slaf.

JULIA.
Men, Axel, hör mig då!

FRANK.
                       Man djärfs begära,
Att jag skall dyrka den, som pengar har.
Man ber mig klaga, tigga; pass! Nej, svära,
Det tänker jag åt judar en och hvar.
Jag packar mina penslar hop och far.

JULIA (fattande hans händer).
Min goda, goda Axel, men besinna,
Att skrämma så din Julia! Att du kan!
Jag är ju ej artist, ej målarinna,
Ger du modeller, bjud dem åt en ann'!
Hvad gagnar mig att se en vredgad man?

FRANK.
Att neka mig en kyss!

JULIA (sträckande sin mund mot hans).
                      Se här, tag tvenne.

FRANK (dragande sitt hufvud tillbaka).
Ej nu, en annan gång.

JULIA.
                      Nå, lika godt.
Låt mig få stryka rynkan ur ditt änne.
Ett år har hunnit fly, sen jag det fått.

FRANK.
Tyst, jag hör steg.

JULIA (lyssnande).
                    Nej, det var vinden blott.

FRANK.
Så vill du verkligt än min Julia vara?

JULIA.
Hvems då i vida världen, om ej din?

FRANK.
Nåväl!
    (Omfamnar henne.)

JULIA.
       Tyst, onkel hörs.

FRANK.
                         Å, ingen fara!
Det drog i trappan blott; nu är du min.

JULIA (kysser honom lätt på pannan och sliter sig lös).
Släpp, dyre, älskade, han kommer in!

ANDRA SCENEN.

v. DANN. FRANK. JULIA.

v. DANN. En vacker dag!

FRANK.
               För mycket sol, min herre!

v. DANN. Just solen, tycker jag, ger den behag.

FRANK.
Ursäkta mig, så tycker icke jag.

v. DANN. Den sortens smak förstår jag ej, dess värre!

FRANK.
En sal som denna tål ej mycken dag.

v. DANN.
Rätt ledsamt, att den ej är er i lag;
De andra rummen äro alla smärre.

FRANK.
Då tar jag detta stora helst ändå.

v. DANN.
Där träffar ni min smak. Mig tycks, i små
Bli alla tankar små, liksom betryckta.

FRANK.
Såframt de icke födas ren förryckta,
Då svälla de i alla fall.

v. DANN.
                          Får gå!

FRANK.
Men dagern här är afskyvärd.

v. DANN.
                             Hur så?

FRANK.
Man målar icke gärna i en lykta.

JULIA
 (tyst till Frank).
Men, Axel, vill du tvinga mig att flykta?
Bemöt den goda gubben ej så kort!

FRANK (tyst till Julia). Bemötande mot anspråk, sort mot sort!

v. DANN.
Hvad mått och steg står då att taga?
Hur önskar ni? Kanhända går det an
På något sätt att ljuset här försvaga?
Ifall man kunde—

FRANK.
                 Kunde? Jo, man kan
Allt, hvad man vill. (För sig.) Tror han, jag tänker klaga?

v. DANN.
Det kallar jag att tala som en man.
Man kan, om blott man vill, det tror jag äfven.

FRANK (tyst till Julia). Hör, hur han gör sig till, den gamla räfven.

JULIA
 (tyst till Frank).
I himlens namn, var höflig, han är sann!
    (För sig.)
Jag är olycklig, var det det, jag vann?
Här har jag tyget, som jag ställde väfven.

v. DANN.
Godt mod vid rodret har god hamn för stäfven.
Men nu, om nu jag visste, hur man bäst
Bör ställa till. Befall blott! Hela huset
Står till er tjänst.

FRANK.
                     Nåväl, ett täcke, fäst
För hvarje fönster, tempererar ljuset;
Det kan min herre minnas till härnäst.

v. DANN. Gå, Julia, genast du och skaffa täcken!

FRANK.
Behöfs ej. Jag blir hemtam snart som gäst,
Jag vill gå själf och välja dem på fläcken.

v. DANN (tyst till Julia). Blir det ej karl af den, så rider näcken.

FRANK.
Han finns där nere ju, er ynkerygg,
Han, som mig körde hit?

v. DANN.
                        Hvem, gamle Trygg?

FRANK.
Han spelar gärna adjutant åt värden,
Han för mig till värdinnan—

JULIA
 (tyst till Frank).
                            Du ar stygg.

FRANK.
Jag känner gunstig herrn sen sista färden.

(Går.)

TREDJE SCENEN.

v. DANN. JULIA.

v. DANN.
Förunderligt! Jag är som skygg
För denna arma yngling, jag, den rike.
I världen har jag aldrig sett hans like,
Så stolt, så fri, så öppen, så bestämd.

JULIA (för sig).
Nå, Gud ske lof, så slipper jag bli skrämd
För hvad jag ställde till.

v. DANN.
                           Ett kungarike
Skall säkert icke räkna många slike.
Mig har han fångat strax med första blick.

JULIA.
Men, bästa onkel, litet mera skick,
Det kunde dock ej skada, vill man tycka.
Han är för spotsk som främmande ännu.

v. DANN.
För spotsk? Kantänka! Ja, han vill ej smycka
Sitt språk med fraser, söt och honingsljuf.
För spotsk? Min fröken, ja, så menar du.
Jag vet, den, som hos er vill göra lycka,
Skall gå på tå, som om han gick med krycka,
Skall buga, smila, tala som ur bok.

JULIA (för sig).
Ack, visa onkel, hvad du tror på tok!

v. DANN.
Men annat är att hufvudet förrycka
På snärtor och få bifall af en klok.

JULIA.
Min bästa onkel!

v. DANN.
                 Hvad behagas?

JULIA.
Jag tror, att ni bedömt oss skeft ändå.

v. DANN. Det vore kärt, dock tviflar jag därpå.

JULIA.
Det är en lott, som ständigt var de svagas,
Att hållas af de starkare för små,
Små, andligt fadda, skapta blott att jagas
Af deras nycker, ej att dem förstå.
O, det är kvinnans öde, men det dagas
En gång, det törs man spå.
För öfrigt äro vi just, som vi tagas,
Eländiga, om man vill ha oss så,
Bedrägliga, ifall man vill bedragas,
Men trogna, sanna, hjärtliga också.

v. DANN. Nej, hvilken lära!

JULIA.
                   Vill ni den försmå?
Förlåt mig, onkel, läran är vår sagas.

v. DANN. Jag tycker om dig, barn, håll ut, får gå!

JULIA.
Jag undrar föga dock, när jag betänker,
Hur litet onkel har fått göra rön,
Att ni gör kvinnan orätt, att ni skänker
Så ringa aktning åt vårt arma kön.
Blott kärlek vinner kärlek som sin lön;
Ni har ej älskat.—Men förlåt, jag kränker
Ert hjärta blott.

v. DANN.
                  Far fort! Det är min bön.

JULIA.
Ni sått ert guld och skördat svek och ränker.—
Men hvad, i himlens namn? En droppe blänker
I onkels öga? O, hvad den är skön!

v. DANN.
Hvad nu? Ett litet solstyng blott, ej annat.
Du kikar då på allt, det är förbannadt.

JULIA.
Må vara då, ett solstyng ur er själ,
Som smälter litet is, jag ser det väl.
    (Vekt.)
Ack, onkel, hvad har ni ej måst försaka
Af lifvets sanna lycka, hvilket schakt
Af verklig sällhet bröt ni? Se tillbaka
På dessa år, som ni tillryggalagt!
Hvad blef er vinst, den glädje, ni fick smaka?
Jo, guldets glans och rikedomens makt,
Bekymmersamma lika att bevaka
Som att förvärfva, har ni ofta sagt.
Men aldrig har en kvinnlig hand sig lagt
Rätt mjukt i er,—ni har ej ägt en maka;
Ni lefvat, njutit, lidit blott för er.

v. DANN. Låt bli att titta, flicka, tala mer!

JULIA.
Jag frågar, hvem på vida jorderingen
Er mött med värma, utan svek?
Jo, en, här hemma en, ett barn i lek,
En fågelunge, som nyss lyftat vingen,
Som fladdrar kring er och med skämt och smek
Än retar er till harm, än gör er vek.

v. DANN.
Vek! Det är osant. Vek? Det gör mig ingen.—
Men är du ensam, du? Än Trygg?

JULIA.
                               En ek,
En knotig ek, ett exemplar bland tingen.
Och, om ni vill, vår hushållsfru, fru Bingen,
En skrumpen varelse, en vidbränd stek
På världens glöd af mödor och bekymmer.
Att ni ej lärt er af oss två
Värdera kvinnan, kan man lätt förstå.—
Men jag försäkrar, att det skymmer
För edra, ögon nu ändå.

v. DANN. Och om det skymde, hör jag dock. Håll på!

JULIA.
Jag sagt ren, hvad jag har att säga,
Mer än jag bort kanske;
Jag vet, att mina ord ej mycket väga,
Men sanna äro de.
Jag märkt så nu som härförinnan,
Hur ringa aktning onkel bär för kvinnan,
Och därför——

v. DANN.
              Har du velat ge
En liten läxa åt din onkel arma,
Som ägt två ögon att ert värde se
Och dock ej lärt att älska, endast larma
Om er, om allt på jordens rund.

JULIA.
Ack, misstyck ej!

v. DANN.
                  Nej, tack af hjärtats grund
För dina ord, de öppna, varma!
Du är mig dubbelt kär i denna stund.
Hur vill jag fordra, att ditt öga,
Som sett af lifvet än så föga,
Skall genomskåda detta hårda skal,
Som är ett gammalt hjärtas stela yta?
Men, vet du, skulle hälften af de kval,
Som bott där inom, en gång flyta
I dina ådror, sågs om några dar
Ej ens ett skal af dig, min flicka, kvar.

JULIA.
Hvad, onkel? Har ert hjärta klappat
Af andra kval än öfver likars nöd?
Hvad? Har ni spelt det spel om lif och död,
Som kallas kärlek?

v. DANN.
                   Jag har spelt och tappat.

JULIA.
Och lefver dock!

v. DANN.
                 Om denna matta glöd,
Som trettiårig aska fått begrafva,
Om denna gnista under stelnad lava
Bör kallas lif.

JULIA.
                O, tala icke så!
Nu vet jag, hvarifrån den värma stammar,
Som ständigt röjs hos er, ja, stundom flammar,
Som ofta, ofta smälter er som vax.

v. DANN. Om du ser spöken, flicka, går jag strax.

JULIA.
Men, goda onkel, hvarför neka
Till dessa känslor, eldiga och veka,
Som väckas dock så lätt uti er barm;
Än skapa sällhet vidt omkring, än leka
Som barn bland oss i fröjd, i harm;
Som aldrig skada någon, endast vålla,
Att man blir varm tillbaka, att man kan
Så innerligt, så hjärtligt af er hålla?

v. DANN.
Nu tyst! Du talar som en liten fjolla.
Jag får ej äga känslor, jag, en man;
Mig får ej någon makt förtrolla.

JULIA.
Men onkel tåras ofta som en ann'.

v. DANN.
Man har ett värde dock att upprätthålla.
Man är en karaktär, en stel, välan,
En mänskohatare, men ingen nolla.

JULIA.
Men onkel tåras ofta dock.

v. DANN.
                           Se där!
Där är du med ditt tåras åter;
Du vet dock, att en man jag är:
En man kan mulna blott, en kvinna gråter.
J. L. RUNEBERGS SAMLADE ARBETEN.

JULIA.
Men onkel likaså, om ni förlåter.

v. DANN.
Du är oslipplig, unge, säg mig, när
Du sett en verklig tår uti mitt öga,
En tår, som fallit ned? Det tror jag föga.
Min blick kan synas skum emellanåt,
Den skyms af töcken då, men ej af gråt,
Af töcken, som helt lätt däröfver simma.

JULIA.
Ack, huru ofta såg jag ej den våt,
Så våt, min onkel, att den tycktes glimma.

v. DANN.
Du toka, så gör äfven minsta dimma,
När solen kastar litet sken ditåt.
Men hör mig nu, om du kan spara
En half minut ditt sladder, att jag får
En smula tid att mig försvara.
Ett gammalt hjärta, huru stelt det slår,
Har vår nån gång, fast ej den varma, klara;
Den mäktar dock utur den is, som år
Inom oss hopat, lösa, ej en tår,
Nej, töcken, barn, en liten dimma bara.
Hvem styr den dimmans vägar sen, hvem rår
Därför, att den vill helst i ögat vara?
Men ögat mulnar, sjukas då,—har vår.
Se, så är saken.

JULIA.
                 Onkel, sluta
Ej än, säg, när ni är så himmelskt god,
Hur var den kvinna skapt, som hade mod
Att se er kärlek och att den förskjuta?

v. DANN.
Jag var en fattig yngling, och jag stod
I världen ensam, utan stöd att luta
Min blomning mot. Jag blommade likväl,
Ty eld och kärlek bodde i min själ,
Och kärlek, flicka, gafs mig fullt tillbaka.

JULIA.
Hur blef då, ej den älskade er maka?

v. DANN. Jag sagt dig ju, att jag var fattig, jag.

JULIA.
Och hon, den arma, var tillräckligt svag
Att ej för er ett lumpet guld försaka?

v. DANN.
Ej hon, men den, som skref för henne lag:
Vi drömde blott om fröjd och lycka båda,
Men unga drömma, de, de gamla råda.
Kort sagdt, hon gafs som offer åt en man,
Som, förrn jag fick en aning om min våda,
Med börd och skatter hennes fader vann.

JULIA.
Och ni?

v. DANN
        Jag?

JULIA.
             Blef?

v. DANN.
                   Blef, sen mitt lif förbrann,
Den torra mumie, du nu kan skåda.

JULIA.
Nej, onkel, ljug ej så, det går ej an.

v. DANN (upprörd).
Håll! Ur hvad djup i afgrunden, på jorden,
Fick du i dagen de fördömda orden:
"Det går ej an"? Just nu, i denna stund,
Hur kommo de, min Julia; i din mund?
Ja, det var de, som släckte min förhoppning,
Som bröto ned min lycka i dess knoppning,
Som jagade mig själf kring världens rund.
För dem och "kan ej" har jag gått i grund.

JULIA.
I grund? O, att ni talar så! Jag frågar:
Är den en mumie, hvars inre lågar
Af lif som ert?

v. DANN.
                Mitt barn, du tycker så,
För det jag skälfver för ett ord, som plågar.
Lif? Om du sett mig lefva, sett mig då,
När hopp och kärlek bodde än här inne!
Ännu, sen många lustrer gjort sitt tåg,—
Jag blygs att nämna det,—kan minsta minne
Från dessa tider bryta upp en våg
Ur vinterisen i mitt frusna sinne,
Som när jag nyss den unge målarn såg.

JULIA.
Såg honom? Onkel, säg, förtälj, förklara——

v. DANN.
Det var en blick, ett mänskoöga bara,
Jag såg, men detta öga, denna blick,
Dess färg, dess djupa glans, dess hela skick
Såg jag i vida världen blott hos tvenne,
Hos honom, honom, flicka, och—hos henne.

FJÄRDE SCENEN.

v. DANN. JULIA. FRU BINGEN.

FRU BINGEN (häftigt inträdande).
I himlens namn, kom, hjälp mig, herr von Dann!
Kom, hjälp mig att mot målarn strida!
Han kommer, båda komma, Trygg och han;
Han fått den gamla dåren på sin sida.

v. DANN. Var kort, min fru, så kort ni kan!

FRU BINGEN.
Visst kan det smärta en, visst kan det svida
Uti ens hjärta, att en okänd man—

v. DANN.
Tyst, gnäll ej så! Er röst är svår att lida.
Säg lugnt, hvad saken gäller.

FRU BINGEN.
                              Så, minsann!
Jo, målarn, han grasserar efter täcken.

v. DANN.
Hå, är det därifrån den kommer, skräcken?
Gif honom dem, så slippen I hvarann.

FRU BINGEN.
Omöjligt, herre, nej, det måste nekas.
Att hänga dem för fönstren ut att blekas!
Ack nej, det kan man ej, det går ej an.

v. DANN (utom sig).
Ni är den värsta mara, någon fann.
Fort ur min åsyn med ert tjut och gnissel,
Förgjorda öronrasp och ögongissel!
Jag kan ej tåla——

JULIA (trädande emellan med lyftadt finger).
                   Kan ej?

v. DANN (slående sig öfverraskad för pannan).
                           Jag, en man!
Men jag vill visa, att jag kan fördraga.
    (Går till fru Bingen med synbar kamp mot sin hetta.)
Min fru, min goda fru, vill ni ej taga
En liten hvila? Sätt er, lugna er!
Det gäller ju ett lappri, som ni ser.
    (Tyst till Julia.)
Hvad menar du, säg, hör jag till de svaga?

JULIA (tyst till v. Dann).
Ack, bästa onkel, blott ni kunde laga,
Att ej er styrka såg så tillgjord ut.

v. DANN.
Tyst! Du kan reta mig, du ock, till slut.
Se efter än!
    (Till fru Bingen, som satt sig, men vill stiga upp igen,
    när han nalkas.)
             Min bästa fru, sitt stilla!
Ni nämnde täcken nyss, var det ej så?
De kunna blekas, kunna fara illa?

FRU BINGEN.
Jag sköter ej ert hus för att förspilla,
Hvad i min ringa vård jag kunnat få.

v. DANN.
Ja, tack! Jag tackar er, jag måste gilla
Er omsorg så i detta som i allt.
Hvad syns, fördrar jag nu?

JULIA (tyst tillbaka).
                           Det är en villa,
Ni krusar bara, och ert krus är kallt.

v. DANN (skakande på hufvudet och gående tillbaka till fru Bingen; efter en kort paus, lugnare). Fru Bingen, vi bli båda gamla, Och ålderdomen har just ej behag.

FRU BINGEN.
Man kan ej——

v. DANN (uppbrusande åter).
              Hur?

FRU BINGEN.
                   Förhindra sig att samla
År efter år, dag efter dag,
Så länge man är till.

v. DANN (lugnare).
                      Det medger jag.
Det kan man ej, men eljest kan man mycket,
Långt mer än ni och mången annan tror.

FRU BINGEN.
Att kunna tåla är dock hufvudstycket.

v. DANN (för sig). Det där var bra. Så sade ock min mor.

FRU BINGEN.
I synnerhet, herr Dann, när man beror.

v. DANN. Beror?

FRU BINGEN.
       Ja, såsom jag och många andra,
Som haft vår bättre tid och sett den vandra.
Vi lefva sen på nåd.

v. DANN (rörd).
                     Min bästa fru,
Gör mig ej sorg, vi missförstått hvarandra.
Ni lefver här på ingens nåder nu.
Att jag blef ond här nyss, det må ni klandra;
Men hur min vrede är, det vet ni ju.
Mitt hårda språk, det ber jag er förgäta,
Det är, gunås, som lynnet är.
Ni vet, att ålderdomen gör mig tvär,
Förarglig ofta, knarrig, snar att träta.
Dock vet jag att ert värde mäta,
Vet, hur omistlig ni är här,
Hur det stod till i gården er förutan.

JULIA (tyst till v. Dann).
Nu ljuder åter rätta ton i lutan.

v. DANN (tyst till Julia). Tig, unge, jag kom af mig, glömde rakt Att visa, hur jag har mitt sinne spakt.

FRU BINGEN.
Ack, goda herr von Dann, kanske att rutan
Gör solen mindre skarp.

v. DANN.
                        Hur menar ni?

FRU BINGEN.
Jag menar, om jag ger, hvad de begära?

v. DANN. Hvad? Täcken?

FRU BINGEN.
              Ja, det måste väl så bli.

v. DANN. Det fägnar mig, det gör ni rätt uti.

FRU BINGEN.
Jag är så lätt förstämd, jag har fått bära
Så mången bitter sorg——

v. DANN.
                         Som gått förbi,
Jag hoppas det?

FRU BINGEN.
                Ja, himlen vare ära!
Dock undrar jag, att jag så häftig var
Emot den unge målarn, fast så nära
Jag såg hans båda ögon.

v. DANN.
                        Hur?

FRU BINGEN.
                             Ett par,
Hvars likar jag ej sett sen unga dar,
Då jag dem såg hos ängeln här, er kära.

v. DANN.
Ni minns dem, fast ni knappt dem såg, förrän
Ni måste flytta från vår ort igen
Och fick först, sen de slocknat, återvända?

FRU BINGEN.
Hvem glömmer dem, som en gång såg dem tända?

v. DANN. Och målarn? Hennes ögon likna hans?

FRU BINGEN.
I allt, gestalt, blick, trolskhet, färg och glans;
Det är, som om han ärft dem, så de blända.

JULIA (till v. Dann).
Men om han vore hennes son kanhända?

v. DANN. Nej, nej, hans namn är icke hennes mans.

FEMTE SCENEN.

    DE FÖRRE. FRANK. TRYGG
                       (med några täcken).

FRANK.
Det var ett sökande förutan ända
Att finna nycklarna. Se här vårt fynd!
Gå nu och städa efter oss, fru Bingen.

FRU BINGEN.
O jämmer, de ha hittat nyckelringen!

v. DANN (leende till fru Bingen). Nu är er rätta pröfvotid begynd.

FRU BINGEN.
Men hvem kan väl bli ond på honom? Ingen.
    (I det hon går ut.)
Med bästa sidentäcket är dock synd.

SJÄTTE SCENEN.

DE FÖRRE (utom fru Bingen).

FRANK (blickande efter den utgående).
Hon var ju mänsklig nu, den gamla maran,
Där ute höll hon ett förtvifladt larm.

v. DANN.
Ursäkta, herre, endast faran
För hennes täcken gjorde henne varm.

FRANK.
Varm? Kalla det ej värma, som var harm.

V. FANN.
Man måste tåla något af de gamla.

FRANK.
Rätt gärna, blott de nöjas med att samla
En hop millioner stilla och i fred
Och låta bli att pocka, gnata, skramla
Och vända hela världen upp och ned.

v. DANN.
Det sista, herre, är de ungas sed.
Att tala öppet klä, men ej att svamla:

JULIA (tyst till Frank).
Det slutas aldrig väl, om han blir vred.

FRANK (utan att akta på Julia, häftigt till v. Dann).
Att svamla? Hur? Hvad menar ni därmed?

v. DANN (med hetta)
Jag menar, jag—(Hejdar sig.) Nej, låt oss vänner vara!
Ni är för god att fråga, jag att svara.
Räck mig er hand!

FRANK.
                  Får gå, här är den, tag!

v. DANN. Jag råkar snart i ifver.

FRANK.
                         Också jag.

JULIA (för sig).
Nå, himlen vare tack, den slöts då, striden.

v. DANN (tyst till Julia.)
Det blir en sann artist af den med tiden.
    (Till Frank.)
Min unga vän, jag tror vi lätt fått krig.

FRANK.
Jag tror det ock; det feltes ganska föga.

v. DANN. Jag brusar upp mot dem, som stöta mig.

FRANK.
Och jag mot dem, som vilja spela höga.

JULIA (förstulet till Frank).
För min skull, Axel, hejda dig.

v. DANN.
Ert språk förstår jag ej; stor sak! Ert öga,
Det är en tolk, som talar till min själ
Och gör, att jag ej allt så noga väger.

FRANK.
Om så är fallet, har jag skäl
Att vara nöjd, att detta arf jag äger.

v. DANN. Ett arf? Hur sade ni? Af mor, af far?

FRANK.
Min bästa herr von Dann, det har
Så liten vikt för er att detta höra.
Min blicks legend, hvad kan väl den er röra?
Jag kom att nämna den ett arf, det var,
Emedan förr jag hörde folk så göra
Här i mitt hem, i mina barndomsdar.

v. DANN. Jag häpnar.

FRANK.
            Nu till arbets! Det skall lätta.
    (Till Trygg.)
Se så, min gamle kund, vak upp, var snar,
Se efter att ni får er tross till rätta
För tre af fönstren, detta, detta, detta;
Tag täcket!

TRYGG.
            Hur skall jag det fästadt få?

FRANK (visande på bordet).
Där har ni hammare och nubb, låt gå!

TRYGG.
Man kan ej spika genom täcket heller.

FRANK.
Vill ni stå här och pruta, när det gäller?

TRYGG.
Åhå!

v. DANN.
    Man kan ej? Fy du! Spika på!
        (Trygg faster upp täckena.)

FRANK.
Vid detta fönster skall staffliet stå.
    (Flyttar staffliet på sin plats och ställer upp ramen.)
Och här, min Jul—(Rättar sig.) min fröken, ställer
Jag stol för er, sitt ned!

v. DANN. (tyst till Julia). Den där är skapt att tämja små mamseller.

JULIA (för sig).
Blott han ej ville tämja gubbar med.

FRANK (till Julia, som satt sig, i det han fattar sitt kolstift och ställer sig framför sin tafla). Se så, tag nu en min, som när ni glädes I djupa hjärtat och till hälften ler.

v. DANN.
Herr Frank, kan jag få vara här tillstädes
Och se uppå? Säg öppet ut, jag ber.

FRANK.
Den talar ständigt öppet, som ej rädes;
Blif kvar, tag plats, ifall det roar er.
    (till Julia.)
Ej hitåt! Se åt sidan litet mer!

v. DANN.
Ursäkta, att jag frågar än. Är dräkten
Som den bör vara? Hon är hvardagsklädd,
Kanske för mycket enkelt, är jag rädd?

FRANK.
Skall fröken presenteras utom släkten,
Kanske på hofvet?

v. DANN.
                  Skämta ej, min vän;
Min Julias dräkt, er smak bestämmer den.
För min del ser jag helst, om hon får vara
Så enkel, som hon rörs kring min person,
Ty blott för mig, mig gamle, målas hon.

FRANK.
Det gör mig nöje, och jag kan förklara,
Att ni i detta tycke träffat ton.

v. DANN.
En hufvudsak är likhet, likhet bara.
Nås den, så vill jag ej på summor spara.

FRANK.
Herr Dann, ni tänker nu på er million;
Men vet och hör det utan alla fraser,
Jag har mitt gifna pris och tar ej gracer.

v. DANN (för sig). Man kommer då ej ur en fläck med den.

JULIA (tyst till v. Dann). Håll ut, min onkel, tröttna icke än!

FRANK.
Min fröken, passa på, gör ej grimaser!
    (Till Trygg.)
Och ni, ni har ju slutat, gå er väg!
Hvem bjuder er stå kvar och gapa?

v. DANN. Gå, Trygg! Är något otaldt än, så säg!

TRYGG.
Nej, herre.

FRANK.
            Marsch! Rör föttren, gamla apa!
    (Trygg knyter handen och går brummande ut.)

SJUNDE SCENEN.

DE FÖRRE (utom Trygg).

v. DANN.
Min unge vän, om ni har tålamod,
Så låt mig tala fritt, det är min vana.
Jag känner er ej närmre, men kan ana,
Att ni med all talang dock ej är rik.

FRANK (leende).
Nej, herre, jag är fattig, mängden lik.

v. DANN. Och det finns törnen på artistens bana.

FRANK (med en blick på Julia). Men också rosor, blott man vet att spana.

v. DANN.
Jag tänkte, sen jag nu är en relik,
En skugga blott af hvad jag var tillförne,
Och måste vänta hvarje dag mitt slut,
Få rödja undan för en vän ett törne,
Få skapa någon liten fröjd förut.
Jag äger skatter, mer än jag behöfver,
Kan slösa en million och dock ha öfver;
Hvad gör jag väl med detta öfverflöd?
I lifvet föga, mindre än som död.
Jag har hört noga åt på alla kanter,
Men har ej släktingar, ej ens förvanter
Att lämna mina rikedomar åt;
Jo, en ändå, det lilla stycket,
    (Pekande på Julia.)
Som här ni ser, knappt värd en enda plåt.
Hon skall få allt, och det är dock för mycket.
Ni finner nu, hvarför jag nyss er gaf
Den vink, det anbud, som ni böjde af.

FRANK.
Ett är mig dunkelt dock; jag kan ej finna,
Hvad jag har gjort för att er ynnest vinna.

v. DANN.
Visst ingenting, men allt förklarar sig
I dessa ord: ni intresserar mig.

FRANK.
Det är långt annat, än jag djärfts förmoda.
Men har ni mer än nog för er person,
Så bjud åt någon annan af ert goda;
För min del var jag ständigt af den tron,
Att ingen man får vara nådehjon.

JULIA (för sig).
O min beräkning! Ack, den hårda pannan!

v. DANN (tyst till Julia). Blir han ej målare, blir ingen annan.

JULIA (tyst till v. Dann). Min goda onkel, gör ännu försök!

v. DANN (tyst till Julia).
Må ske en gång, men det går upp i rök.
    (Till Frank.)
Ni är artist, jag vet, att ni som andra——

FRANK (afbrytande).
Nej, fröken, hvilken min! Säg, skär ni lök?

v. DANN.
Jag menar, unge vän, att ni tänkt vandra
I konstens sköna spår Europa kring;
Men utan medel gör man ingenting.

FRANK (visande sitt kolstift). Här är mitt medel.

v. DANN.
Bra, rätt bra, men världen
Tar penningar för allt, kan ni förstå.
Ren själfva resan, herre, blotta färden,
Vagn, hästar, allt blir dyrt, var viss därpå.

FRANK.
Har man ej råd att åka, kan man gå.

v. DANN.
Välan, ni går. Men vet ni, hvad det kräfves
För tålamod att gå, hur svår och lång
Ni måste finna vägen mången gång,
Hur värst af allt, att tiden går förgäfves?
Men låt oss anta, att ni nått ert mål.
Ni tänker dröja där, ni vill studera.
Godt, men ni är ej gjord af järn och stål,
Ni vill ha husrum, kläder, mat, med mera.
Det kostar; ni är utan mynt; säg, kan
Ni tänka på att dröja kvar där längre?

FRANK.
Jo, jag kan svälta, herre, det går an;
Man spänner endast bältet litet trängre.

JULIA (tyst till v. Dann).
Han är artist.

v. DANN
 (tyst till Julia).
               Långt mer, han är en man.

FRANK.
Vill fröken hvila litet, så välan!

v. DANN.
Ni afslår då mitt anbud, ni föraktar
Min ringa tjänst?

FRANK.
                  Jag nämnde mina skäl.
Jag får ej motta den, men jag betraktar
Mig som er godhets gäldenär likväl.
Och nu att hämta färg! Ett kort farväl!

(Går.)

ÅTTONDE SCENEN.

v. DANN. JULIA.

v. DANN (betraktande teckningen). I sanning, ja, en likhet, det är gifvet.

JULIA.
Ack, onkel, jag är ledsen, jag vill dö.

v. DANN.
Hvad nu? Där ute finner du en sjö,
Gå, kasta dig i den, så slipps ju lifvet.

JULIA.
Ja, skämta! Jag är allvarsam.

v. DANN. Hvad grubblar fröken på? Säg fram!

JULIA.
Jo, på herr Frank och på hur öfverdrifvet
Han bär sig åt mot er i allt.

v. DANN. Den saken, flicka, kan du ta helt kallt.

JULIA.
Jag vet, att han är fattig, ja, jag känner,
Hur djupt bekymren på hans sinne tärt.
Han är så ensam, har ej släkt och vänner,
Han söker inga, aktar det ej värdt.

v. DANN. Då liknar han ju mig, det är mig kärt.

JULIA.
Men hvarför vill han ej bespara
Sig alla sorger, säg mig det,
Då onkel bjuder hjälp?

v. DANN.
                       Jo, jag kan svara:
Det sker af stolthet, och han handlar rätt.

JULIA.
Och sen hans ton mot er, hans hela sätt—

v. DANN. Det kunde något höfligare vara.

JULIA.
Ack, onkel, tröttna ej ändå, var huld,
Var vänlig allt ännu, följ blott ert hjärta.
Ni är så ömsint, ni är god som guld.

v. DANN (täppande sina öron). Heda! Du är förgjord, du yrar, snärta.

JULIA.
Det måste fram, jag säger det med smärta:
Han rår ej för sitt sätt, det är min skuld.

v. DANN.
Din skuld? Nej, detta blir för galet!
Din skuld? Hvad är din mening med det talet?
Hans skick, hans sätt, hans språk, hvad rör det dig?

JULIA.
Hör endast, att jag får förklara mig.
Jag hade två förslag och gjorde valet
Så dumt som möjligt.

v. DANN.
                     Gåtor allt ännu.

JULIA.
Jag kände förr herr Frank, jag sagt det ju.
Att han var fattig, visste jag tillika,
Men stolt också, ja, mer än många rika.
Dock, det var då, när han sin framtid såg
I ljus ännu, i glans sin konstnärsbana.
Nu var han kommen hit. Jag måste ana,
Att han var bruten nu till mod och håg.
Jag tyckte, onkel, att hans öde låg
I mina händer, tänkte på er vana
Att hjälpa alla, hvar ni någon fann,
Som trädde modigt fram och vann ert tycke.
Då grubblade jag fram mitt mästerstycke——

v. DANN,
Och detta blef, ifall min tro är sann,
Helt visst för ditt geni ett kostligt smycke.

JULIA.
Ack, jag lät Trygg beskrifva herr von Dann
Som en magnat, som en komplett tyrann,
Hvars lif det var att kufva, att befalla,
Att fordra slafvisk ödmjukhet af alla.

v. DANN (förvånad). Jag borde svära. Hvad i alla dar Var då din afsikt därmed?

JULIA.
                          Jo, att väcka
Hos Frank hans stolthet, om den döfvad var.

v. DANN. Och den blef väckt?

JULIA.
                    Ja, om ni fordrar svar,
Men ack, för mycket, att det kan förskräcka.

v. DANN.
Men nu, min fröken, sen du redogjort
För denna plan, den älskliga, den täcka,
Säg, tycker du, du handlat, som du bort?
Hur har du valt personer, tid och ort?
Jag säger: saken är den mest besatta,
Jag i min lefnad sport.
Att ta min Trygg till hjälp för att förplatta
Min karaktär inför en ung artist;——
Hur du har kunnat röja sådan brist
På takt och hållning, har jag svårt att fatta.

JULIA.
Min goda onkel, det var kvinnolist.

v. DANN.
Just rätta ordet. Ja, jag måste skratta.
Men märker du, hvad du ställt till,
Din kvinnoslughet, hvad af den är blifvet?
Jag har den unga mannen kär, jag vill
På allt sätt hjälpa honom fram i lifvet;
Jag visar vänlighet, gör anbud;—han,
Han håller mig för en förklädd tyrann.
Ta skänk af mig? Nej; hellre allt försaka!
Han tror mig stolt; och han är stolt tillbaka.
Hvad står att göras nu? Du har ju haft
Hans öde, som du tyckt, i dina händer;
Så styr det, visa nu din kraft!
Jag ser ej råd, hurhelst jag saken vänder;
Jag vågar ju ej ens förklara mig,
Af fruktan att för svårt blottställa dig.

JULIA.
Ack, onkel, att ni rör i dessa bränder,
Som fräta i mitt hjärta nog förut!
Låt mig få hämta mig en kort minut.
    (Besinnar sig en stund, med handen öfver ögonen)
Ja, det går an, ja, på min ära,
Rätt träffadt, fast min hjärna rullar kring!
Herr Frank bär än i dag en ring,
Som jag i Sverige ren såg honom bära.
Med denna gör han säkert ingenting.
Var vänlig nu, försök begära
Att köpa den; bjud mångfaldt värdet sen,
Den har också en furstlig ädelsten.

v. DANN.
Man må försöka på——
    (Lyssnar. Steg höras i trapporna.)
                     Tyst, han är nära!

NIONDE SCENEN.

    DE FÖRRE. FRANK (bärande sitt färgskrin i ena handen och med
    andra fösande framför sig slätmålaren från förra akten).

FRANK.
Ni önskar dela med er, nå välan,
Se här har jag en skråbror, herr von Dann!
Han talar ständigt om betryck och knipor;
En sten kan röras af hans nöd,
Hans sjuka hustru och hans orgelpipor,
Som gnälla hela dagen efter bröd.
Gif honom något af ert öfverflöd!

v. DANN.
Herr Frank! Han var väl nyss här oppe
Och fick sig redan då en skärf;
Men säkert är det klent med hans förvärf,
Och hvad jag gaf, är kanske blott en droppe
I hans behof. Nåväl, han skall få mer,
Om ej för egen skull, så dock för er.
    (Till mannen,)
Gå nu och måla planket färdigt, herre,
Bestäm sen priset, hur ni vill;
Tags det för högt i växt, är det ej värre,
Än att jag lägger endast hälften till.
Se så, stå här ej längre och förspill
Er tid! Nu räntar, hvad ni gör och gjorde.

SLÄTMÅLAREN.
Ack, nådig herre, jag är svårt däran,
Jag saknar ord, omöjligt, nej, jag kan—
Jag kan ej, kan ej tacka, som jag borde.

v. DANN (skrapande sig häftigt i hufvudet).
Fort ut i frid, ni alla Kan-ejs smorde,
Ni kung af hela riket Går-ej-an!
    (Slätmålaren skyndar ut.)

TIONDE SCENEN.

DE FÖRRE (kvarblefne)

JULIA.
Men, goda onkel, hvarför vill ni skrämma
Den arma mannen ständigt? Är det rätt?
Ni tror er kunna allt, båd svårt och lätt,
Och kan ej ens er hetta hämma.
Kan ej—ni själf, ni borde säga det
Rätt ofta, som man ser hvar dag här hemma.

v. DANN (med stor gest).
Vill du ditt "kan ej" närmare bestämma?
Jag kan ej se förutan syn,
Det vet jag, ej på himlens fästen
Så stjärnor, rycka andra ned ur skyn——

JULIA (afbrytande).
Allt detta ej, men mycket till för resten.

v. DANN.
Tig, stygga unge! Du är svår som pesten.
Bestäm mig närmare, hvad jag ej kan!

JULIA (vekt, men liftigt).
Ni kan ej se en varelse, som lider;
Ni kan ej afslå någon mänsklig bön;
Är lindring möjlig, när ett hjärta svider,
Kan ni ej låta bli att göra rön.
Ni kan ej, hvar som helst en sträfvan röjes,
Som vill det ädla, men af tvång fördröjes,
Emotstå lusten att befrämja den;
Ni kan ej såra ovän eller vän.
Ni kan ej hindra blicken eller rösten
Att yppa, hvad inom er föregår:
Er stämma darrar ofta och får hösten,
Ert gamla öga fuktas och har vår.
    (Slår armarna kring hans hals.)
Ack, goda onkel, nu på nytt en tår!

v. DANN (skjuter henne bort och stryker sig hastigt med handen öfver
    ögonen.
 Till Frank, som under tiden gjort sin palett färdig).
Där ser ni, herre, en, som vet att skrufva
Med knappt ett ord af sanning i sin mund,
En riktig fågel, just en äkta dufva,
Och henne har jag kring mig här hvar stund!

FRANK (för sig, med synbar rörelse).
Den satans Trygg skall få sig bot för snufva.
Att ljuga så! (Tecknande åt Julia.) Sitt, fröken, en sekund!

v. DANN.
Här kan ni finna, hvad jag måste tåla
Af denna flicka, ja, långt mer därtill;
På detta vis är hon i stånd att måla
Sin onkel svart och hvit, allt hur hon vill.
Det här var ett sätt, vill ni höra flera?

JULIA.
Ren mund, min onkel, ej ett ord nu mera!

FRANK (till Julia).
Men i er färg hvad växelspel!
Er kind har nu en glöd, att den kan bränna.

v. DANN.
Herr Frank, jag ser en blixtrande juvel
Uppå ert finger; låt mig fritt bekänna,
Att lust till diamanter är mitt fel.

FRANK.
Hvad sen?

v. DANN.
          Jag menar, om ni sålde denna?
Höj pris, om det på pris beror.

FRANK.
Dess pris, herr Dann, är högre, än ni tror,
Den löses ej med guldet i er låda;
Den är mig kär; näst mina ögon båda
Det enda arf, jag äger af min mor.
Betrakta den, se, den är skön och stor.
    (Sträcker sin hand nära under v. Danns ögon.)

v. DANN (uppfarande från sin stol.) Ni heter icke Frank, ni söker dölja Ert rätta namn?

FRANK.
                Hur kan ni mena så?

v. DANN. Jo, denna ring är mig bevis därpå.

FRANK.
Min ring?

v. DANN.
          Ja, hör mig! Sen, af ödets bölja
Jag drifvits vida världen kring,
Då sände jag den ring, ni bär, er ring,
Till en, en kvinna, som ej fick mig följa,
Ej dela mina skatter, men som var
Min barndomsvän, min brud i forna dar.

FRANK.
Jag häpnar.

v. DANN.
            Hördes då er mor ej nämna
Mitt namn nån gång?

FRANK.
                    Nej, aldrig; endast en,
En namnlös, henne kär för länge sen,
Som, sen han tvungits att sin hembygd lämna,
Sändt henne denna ring från fjärran hamn.
Blott hennes sista suck ljöd som ert namn.

v. DANN.
O himmel, hvad du velat ämna
Åt mig ännu! Kom, gosse, i min famn,
Kom, äg mitt allt, var som en son mig nära!
Men hvarför bytte du ditt namn?

FRANK.
                                Jag fann,
Jag tyckte mig för fattig att med ära
Mitt stolta, högtförnäma släktnamn bära.

v. DANN.
Då, gosse, kan du ta det åter an;
Nu kan du hissa flaggor som i hamnen.

JULIA (i det hon, aftorkande sina tårar, skjuter skälmskt undan
    v. Dann och
 slår armarna kring Franks hals).
Skall jag ej också få min del af famnen?

v. DANN (förvånad).
Hvad nu? Släpp af! Det där är galnskap ju.
Hvad tänker du uppå, säg, yrar du?
Du är ju rakt ifrån förståndet, flicka.

JULIA (med låtsad enfald).
Ack, aldrig vet jag att mig skicka
I onkels tycke, som jag bör.
Gör jag ej rätt? Jag gör, som onkel gör.

v. DANN.
Ja, hon har mist all sans, det kan ej klicka.
Jag är bestört. Förlåt, min son, förlåt!
Hon är som litet tokig mellanåt.

FRANK.
Nej, nu är tid, att täckelset må falla.
    (Till v. Dann.)
Min far, min far, om jag er så får kalla,
Er Julia gör ej första gången så;
Vi varit länge ense ren, vi två.
I Sverige ren blef aftaldt mellan båda,
Fast vi haft skygghet för att det förråda.

v. DANN.
O himlens makter, jag välsignar er
För det mig unnats denna dag få skåda.
Det haglar på mig glädje mer och mer.
    (Sluter båda i sin famn.)

JULIA.
Nu, onkel, har jag sluppit ur min våda:
Jag narrats, att ni är tyrann, och ni,
Att jag är tokig,—det kan kvittadt bli.

v. DANN. Du tokas jämt.

JULIA
 (seende upp mot v. Dann).
               Men hvad är det för glitter?
En tår, vid Gud, som i ert öga sitter
Och faller ner och följs af en kamrat;
Bekänn det bara, nu är onkel flat.

v. DANN (stryker sig öfver ögonen). En tår? Hvar tror du dig en sådan finna?

JULIA.
Nej, blygs ej för den mer, låt den få rinna.
Ni är så skön i ålderdomens dag,
När hjärtat speglas i hvart anletsdrag,
När ögats kyla smälter bort i tåren,
När den är sjuk, er blick, när den har våren.

v. DANN.
Håll munnen, unge, nu! Jag är en man,
En hårdnad man; jag kan, hvad mänska kan;
Men att stå här och se er fröjd och lycka
Och allt, hvad jag har kärt, i famnen trycka,
Och kväfva minsta tår af glädje,—nej!
Det är omöjligt, barn, det kan jag ej.

Ridån faller.

KUNGARNE PÅ SALAMIS

Tragedi i fem akter

Personerna.

LEIOKRITOS, konung på Salamis.
LEONTES, hans son.
TEKMESSA, Ajas' änka.
EURYSAKES, Ajas' och Tekmessas son.
RHAISTES, konungens förtrogne.
ADAMASTOR, | konungens sändebud.
MEDON, |
EUBULOS, gammal fiskare.
HYLLOS, hans son.
Tekmessas ledsven,
Budbärare, krigare, personer af folket,

Handlingen försiggår på Salamis på tionde året efter trojanska krigets slut.

FÖRSTA AKTEN.

(Hafsstrand. På något afstånd en hydda på en utskjutande klippudde; långt borta stranden af fasta landet.)

FÖRSTA SCENEN.

EUBULOS. HYLLOS.

HYLLOS.
Hell, lycka, fröjdförlänarinna, hell, o hell!

EUBULOS.
Tyst, gosse, yttra ej så högt din glädje, tyst!

HYLLOS.
Skall jag ej jubla, fader? Hvilken lycklig dag!

EUBULOS.
Den kloke gömmer glädjen, tills han sett sig kring.

HYLLOS.
Hvad? Rhaistes nalkas; hvilken vredgad gudamakt
Har skickat roförstörarn hit i denna stund?

EUBULOS.
Du skådar mannen, gå att sköta båten, du!
Jag dröjer.

ANDRA SCENEN.

RHAISTES. DE FÖRRE.

RHAISTES.
            Man, hvad smög du undan i din barm?

EUBULOS.
Se, Rhaistes, hvilken härlig fångst oss nätet skänkt:
En stor murena och sardeller, skönare
Än salaminska böljan plägat hysa förr.
Välj ut de största, efter du som rättighet
Har fordrat ständigt, hvad af hvarje slag var störst,
Och skynda hem och sänd en slaf att hämta dem.

RHAISTES.
Rätt snabb du är att bjuda mig min lott i dag.

EUBULOS.
Jag önskar ej, att solens brand fördärfvar den.

RHAISTES.
En annan orsak gömmer du i mantelns veck.

EUBULOS.
I sanning, ja: min hunger, som beveker mig
Att söka snart min boning där på uddens häll.

RHAISTES
 (gripande häftigt inåt hans barm).
Du nämner hungern. Är det den, jag fattar nu?
Ej såg jag förr, att den med handen hållas kan.

EUBULOS.
Ve, att min kraft ej mer är; hvad den fordom var!
Släpp af, slit ej min klädnad sönder!

RHAISTES.
                                      Se; o se!
Vid Zeus, en purpursnäcka, värd en fårahjord!
Den vill du gömma? Gubbe, genom hvilken konst
Du skaffar dig ditt offervin, förstår jag nu,
Och dessa feta stycken, dem du bränner städs
Med sakta bön om Ajas-ättens återkomst;
Hur dem du hittar på din klippa, märker jag.
Men vet: en annan härskar nu på Salamis,
En konung, som förstår att skilja fiender
Från vänner åt och ge åt hvar och en den lott,
Han genom trohet eller otrohet förtjänt.
Ej lär han länge tåla, att en man som du,
Hans ovän, ur hans vänners sjöar skatter drar
Och, undanträngd på kala klippan, tallen lik,
Blott mera yppigt höjs och frodas dag från dag.
Jag säger detta, att du ej en annan gång
Som vinst må räkna, om det då kan lyckas dig
Att svekfullt undandraga mig min egendom;
Ty vet, att ej som rik, men blott som tiggare
Du tålas kan ännu på dina fäders ö.

EUBULOS.
Har nu din tunga fyllt sitt värf, som nyss din hand?

RHAISTES.
Den gjort det. Snäckan tog jag; du har hört hvarför.

EUBULOS.
O den förtrycktes öde! Höge gudar, när
Skall öfvermodet, svällande som vinterns flod,
Sin damm på jorden finna? Ser ert öga ej,
Hur ondskan yfves och det goda trampas ned?
Dock, nog om detta. Öfver läppar, ädlare
Än mina, denna klagan gått; högborna män,
Zeus-födda drottar suckat fåfängt denna suck.
Men dig jag frågar, du, som utan blygsel djärfs
Till mig om trohet tala och om otrohet,
Hvem är af oss den trogne? Du, som, flarnet lik
På vindomsusad bölja, byter härskare,
Du, eller jag, som delar Backosplantans lott
Att lyftas och att falla ned med samma stam?
Ej är den tid förgäten, när för Telamon,
Vår kung, du kröp och för hans segerstolta son,
Sköldbärarn Ajas, hyckelödmjukt böjde dig;
Ej glömd den är. Då var du fattig, jag var rik.
Mitt var det fält, du odlar nu; de hjordar, du
Kring Xuthosberget vallar, voro mina då,
Och min var ock den boning, nu du kallar din.
Hur har det så förändrats?

RHAISTES.
                           Hvad? Du frågar det,
Du, som ej aktar ödets järnhand, ej det skick,
Som gudar stadga, då de störta kungar ned
Och höja andra bättre.

EUBULOS.
                       Jo, förgången var
I troers land knappt Ajas, nådd af eget svärd,
Och Telamon af år och sorger bruten ned,
Förrn glömsk af dem, af deras godhet, af den son,
Som Ajas efterlämnat långt från hemmets jord,
Du smög dig slafviskt till den nye härskarns fot,
Att få en skärf utaf hans rof, ditt fosterland.
Sen bor på kala hällen jag, i lunden du.
Du talar om min rikdom. Var din hand ej nyss
Inom min mantel? Kände du ej hafvets salt,
Hur bittert vågen stänkt det kring min gamla barm?
I storm, i köld, vid solens ljus, vid stjärnors sken,
Af åldern tyngd, på vilda böljan sträfvar jag
I ett föraktadt yrke för en ringa lön;
Du lutar dig vid källan i olivens skygd,
Af varma vindars balsamdofter fläktad kring,
Och tömmer, kransad själf, den kransade pokaln.
Är jag den afundsvärde, du missunna bör?
Dock vet: så länge än för nätets fångst ett lamm,
En omängd droppe vin jag mäktar lösa in,
Skall från min udde altarflamman nå din syn.
Och sviker mig min styrka, kan ur hafvet mer
Jag ej dess gåfvor hämta, vill jag hugga af,
I brist af annat offer, denna svaga hand
Och lägga den som gåfva ned på gudars härd,
För hans skull blott, för mina bättre dagars kung,
Att mig må unnas se hans sonsons hemkomstdag
Och se hans ätt i blomning än på Salamis.
Nu tag ditt rof och vandra! Du har hört mitt svar.

HYLLOS.
Det skall ej ske.

RHAISTES.
                  Hvad, äfven du?

HYLLOS.
                                  Gif snäckan hit!

RHAISTES.
Förmätne, vill du slita ur min egen hand
Min egendom?

HYLLOS.
             Den tillhör oss och icke dig.

RHAISTES.
Vik bort!

HYLLOS.
          Javäl, sen rofvet jag ifrån dig ryckt.

RHAISTES.
Vansinnige, du räds ej i ditt öfvermod
Att öfva mot din härskares förtrogne våld
Och fruktar ej det stränga straff, som krossande
Dig drabba skall.

EUBULOS.
                  Gif efter, gosse, bättre är
Att vika än att trotsa nu.

HYLLOS.
                           O fader, ej
För dig, för mig jag trotsar: Lätt för oss det är
Att allt fördraga. Ödet lärt oss denna konst.
För henne blott jag vågar allt, den sörjande,
Den blinda kvinnan, som, vid bättre dagar van,
Nu skyddlös i vår boning valt ett ringa skygd.
Ej har hon lärt sig njuta sådan kost, som vi
Förmå åt henne bjuda, ej en sådan dräkt
Hon burit fordom, som hon nödgas bära nu.
Att hennes lott förbättra gåfvo gudarne
Sin skänk i dag. Skall feghet oss förmå att den
I röfvarns händer lämna?

RHAISTES.
                         Vänta! Folk, hitåt!
Vi vilja se, hvem här till slut skall seger få.

TREDJE SCENEN.

DE FÖRRE. MÄN AF FOLKET.

FOLKET.
Du tycktes kalla oss, o Rhaistes, Paons son.

RHAISTES.
Ej utan skäl. I lycklig stund I kommit hit
Att hejda denne mannens fräcka öfvervåld.

FOLKET.
Hvems menar du, den gamles eller ynglingens?

RHAISTES.
Hans, den förryckte nittonåriges, hvars arm
I slafvars värf vid rodden härdats, tills, i kraft
Sin åra lik, till ofog den begagnas nu.

FOLKET.
Har han förmäten vågat bära hand på dig?

RHAISTES.
Än mer. Betrakta, hvad han håller, snäckan se!
Den har med våld han från mig röfvat.

FOLKET;
                                      Alltför djärf
Du föddes, yngling, af en djärf, oböjlig far.

HYLLOS.
Vår var den. Jag har tagit, hvad oss hörde till.

RHAISTES.
Nu lyssnen, män af Salamis! Enhvar af er
Vet, hvilken jag och hvilken denne gubbe är;
Hur från den dag, Leiokritos, vår härskare,
På ön fick välde, denne stått hans makt emot
Och jag för honom kämpat. Nyss, då Teukros kom
Med skepp från Cypern, han, den gamle Telamons
Förskjutne son, och kungaspiran efterstod,
Smög, som man känner, denne bud till fienden,
Men jag stod sköldbeväpnad i vår konungs här.
För slika dåd har ära jag, men han sin skymf,
Har jag hans gods, och han sitt hem på uddens häll.
Jag frågar nu, om orättvist, om oförtjänt
Jag äger, hvad han ägde?

FOLKET.
                         Lämnom denna dom
Åt gudarne, som pröfva allt. Att så har händt,
Som du förtäljt det, veta vi.

RHAISTES.
                              Så hören än!
Jag kommer ned till stranden hit. På afstånd ren
Ser jag den gamle gömma snäckan i sin barm,
I akt att mig bedraga, själf med detta dåd
Bevisande, att han den ansåg vara min.
Och hvem skall den väl höra till, om icke mig?
Är stranden min, är böljan min också och mitt,
Hvad denna bölja hyser. Här fanns snäckan; min
Alltså den var. Jag tog den, och den gamle här
Medgaf mig dess besittning ren, som billigt var.
Då kommer plötsligt, skamförgäten, ynglingen,
Inblandar skägglös sig i männers sak och tar
Ifrån mig, hvad hans fader erkänt vara mitt.
Skall sådan sed få råda nu på Salamis,
Att söner trotsa fädrens bud; att armens kraft
Allena afgör, hvad man har och icke har,
Då är för oss, som redan börjat gråna, bäst
Att fly till andra länder eller söka djupt
Bland Hades skuggor våra forna lagars helgd.
Nu dömen! Er, vårt fosterlands friborna män,
Tillhör att helgad ordning upprätthålla här.

EUBULOS.
O, fräckaste bland mänskor du, hvar tar jag ord
Med kopparskodda pilars kraft att genomgå
Ditt täta dubbelharnesk, smidt af våld och list?
När har till landets fiender jag smugit bud?
Var Teukros, han, vår forne konungs ädle son,
En fiende? Som vän han kom till Salamis
Med några få kamrater och ett enda skepp
Att härskarspiran vårda åt sin broders son,
Tills denne kunde hinna sina fäders ö.
Då bad jag, ja, i sanning, honom varnande,
Ej träda utan aktsamhet på hemmets jord,
Emedan du, emedan den, du kallar kung,
Med legda skaror eftertraktade hans lif.
Men sådant veta desse lika väl som jag.
Tro ej, att deras tystnad är ett bifall till
De dåd, du öfvar. Tyglade ej fruktan dem,
Med ord ej, men med stenar gåfve de dig svar.
De veta äfven, med hvad rätt du har min jord
Och mina ägodelar, med hvad billighet
Jag stötts på klippan ut, där nyponbusken knappt
I bergets refvor skjuta kan ett tvinigt skott.
Och du djärfs skrytsamt säga, att jag erkänt nu
Din rätt till purpursnäckan, att mot mitt förbud
Min son den från dig tagit, nedrigt kastande
På ynglingen ohörsamhetens svåra skuld.
Hvad du med våld ifrån mig tog, tog han från dig
Med våld tillbaka. Hvad han gjorde, gillar jag,
Om ock mer varsamt varit att ej bruka våld.
Hör detta nu och hämnas, hur du vill och kan,
Bespara blott din glatta tungas hala ord!

FOLKET.
När gudars vrede drabbar arma mänskobarn,
Är det ej nog, att lifvets fröjder svika dem,
Att brist i rikedomens boning tränger in
Och hälsa, fägring, krafter vissna, falna af;
Men ock det saktmod flyr, som vet att böja sig
För ödets stormar, vet att mot den starkare
Ej gå med maktlös bitterhet, med fåfängt trots.
Så har ock du, Eubulos, nu med hårda ord
Förtörnat ovist denne man, hvars vrede du
Ej ens i lyckans dagar mäktat stå emot.
Men du, o Paons son, var mild! Lik dagens ljus,
Som väljer ej, som räknar ej, men strålar blott,
Den mänska är, som glömma och förlåta kan.
Låt honom få behålla, hvad en flyktig gunst
Af lyckan honom gifvit. Dig är snäckan dock
En ringa råga endast på din rikedom;
För honom är den allt. Med den kan han sin nöd
För långa månhvarf lindra. Minns, att gudarne
Ej hylla hand, som äger, utan hand, som ger.

RHAISTES.
Är det ditt råd?

FOLKET.
                 Vi kunna ej ett bättre ge.

RHAISTES.
Så ser jag nu bekräftas, hvad jag anat själf
Och nyss förnam af den förryckte fiskarns ord,
Att gissel vida skarpare behöfvas här,
Förrän vår nye konung tämt sitt styfva folk.
Ej må han lita på den hala ödmjukhet,
Han ser i allas uppsyn, hör i allas tal;
Bakom den lura gamla minnen oftast dock,
Blott väntande en läglig stund för trolös bragd.
Men väl är, att jag närmare lärt känna er
Och vet, hvad i ert hjärtas mörka håla döljs,
Ty dubbelt farlig är en okänd fiende.

FOLKET.
Ej så oss döm, o Rhaistes! Råd att gudarne
I mildhet likna gifvas ej af fiendskap.

RHAISTES.
Är det en vän, söm vägrar bistånd, när en vän,
Af bofvars armkraft öfvermannad, hjälp begär?

FOLKET.
En bön vi ville ställa till ditt hjärta först.

RHAISTES.
Välan, din bön var fåfäng; visa nu din hjälp!

FOLKET.
Där syns en hjälp, som mera mäktig är än vår.
Din konungs son, den unge kämpen, han, hvars svärd
På stranden mötte Teukros nyss och segerrikt
Tvang hjälten att till skeppet fly med splittrad hjälm,
Han nalkas. Vänd till honom nu din klagan! Han
Förmår ett väldigare bistånd ge än vi
Och lär förstå betala din tillgifvenhet.

FJÄRDE SCENEN.

DE FÖRRE. LEONTES.

RHAISTES.
Jag hälsar dig, min ädle konungs ädle son,
Med gladt välkommen, skattande mig trefaldt säll:
Att skåda dig, att skåda dig här, på min strand,
Och främst af allt att skåda dig i denna stund.
Ja, lycklig må din ankomst skattas så för mig
Som ock för dig, ty visa kan du, furste, nu,
Att du förstår att skydda vänner och att så
Förvärfva nya och behålla dem, du vann,
En ovärderlig gåfva hos en härskare.
Väl är den sak, i hvilken jag begär din dom,
Ej alltför stor, en purpursnäcka blott; men stor
Är frågan dock, om våld skall onäpst råda få.
Jag ägde denna snäcka, funnen i min sjö,
Men se, du märker nu, i hvilkens hand den är.

LEONTES.
Hur vågar du behålla snäckan, yngling, säg?

HYLLOS.
Jag har ej lärt att frukta, därför vågar jag.

LEONTES.
Feg är den man, som mot det rätta bryta djärfs.

HYLLOS.
Jag vet det, därför skrämmer Rhaistes allra minst.

LEONTES.
Hör upp att spetsa dina ord och svara klart,
Om snäckan hörde denne till och du den tog.

HYLLOS.
Jag tog den, men den var min faders egendom.

LEONTES.
På hvilket sätt förvärfvad? Svara, gubbe, du!

EUBULOS.
Den skänktes mig af milda gudars nåd till sist,
Sen jag på dessa böljor trälat dagen ut.

LEONTES.
Här, Rhaistes, fann den gamle denna skatt alltså?

RHAISTES.
Här. Du har hört hans egen munds bekännelse.

LEONTES.
Är det för första gången nu, han med sitt nät
Din sjö beskattat, eller sågs förut han här?

RHAISTES.
Hvar dag, emedan denna vassbeklädda strand
Är rikare, än stranden vid hans boning är.

LEONTES.
Förunderligt då syns mig, att den gamle så
Inunder dina egna ögon, dag från dag,
Arbetar, trälar, fiker, om, som nyss du sagt,
Hvad han förvärfvar ur din sjö, tillkommer dig.

RHAISTES.
Ej så. En stadgad plägsed gällt, ett visst beting
Emellan oss.

LEONTES.
             Och hvilket?

RHAISTES.
                          Att hvad störst befanns
Af hvarje slag, som fångats, skulle vara mitt,
Det öfriga för mödan höra honom till.

LEONTES.
Och enligt detta villkor fordrar snäckan du?

RHAISTES.
Betrakta den! En större lär väl föga ges.

LEONTES.
Jag ser ej flere än den ena, kan alltså
Ej mot en annan mäta henne.

RHAISTES.
                            Just därför
Är hon den största, och som sådan är hon min.

LEONTES.
Javäl, men som den enda är hon minst också,
Och som den minsta tillhör denne gubbe hon.

RHAISTES.
Om så du menar, unna då oss dela den:
Jag tar den större lotten, och den mindre han.

LEONTES.
Må vara! Dig tillkommer hvad af hvarje slag
Befinnes störst. Men större är det rymmande
Än det, som ryms; och därför tag det större nu!
Din lott blir skalet, hvad där inom sluts, är hans.

RHAISTES.
Betänker du, hvem jag är och hvem denne är?

LEONTES.
Du är min vän, jag vet det, han min fiende.

RHAISTES.
För dig då tycks ej kärlek väga mer än hat.

LEONTES.
Väl i mitt hjärta, men på Dikes vågskål ej.

RHAISTES.
Om så du dömer vänner, som du dömde nyss,
Befarar jag, att mången väljer fiendskap.

LEONTES.
Rätt har jag för en fiende, som rätt begär;
Men för en vän, som hotar, har jag detta svärd.

RHAISTES.
Jag går. En annan finnes här att klaga för.

LEONTES.
Du hindras ej. Din fot är som din tunga fri.

FEMTE SCENEN.

DE FÖRRE, utom RHAISTES.

FOLKET.
Hell, vis och ädel, unge furste, var din dom.

EUBULOS.
O att en gren du vore af en annan stam,
En ättling af de gudaburne konungar,
Som öfver mig och mina fäder härskat förr,
Att rätt jag kunde glädjas, när jag ser dig stå
Så stolt, så stark, så högrest för mitt öga här
Och ser, hur i din unga själ hvar härskardygd,
Rättvisa, mildhet, mänsklighet, ren fullväxt bor.
Dock, fast jag önskar åt en annan hand än din
Mitt hemlands kungsspira, vet jag skatta högt
Ditt ädelmod och gläds att tacka dig därför.
Ack, ej sen länge unnades den fröjd åt mig
Att här för någon dödlig känna tacksamhet.

LEONTES.
Eubulos, ren tillförne var ditt sinnelag
Mig välbekant. Att mot min fader och mot mig
Du hyste hat, jag kände detta lika visst,
Som att din tro mot Ajas ätt orubblig var.
För sådant, vet det, gäldar jag dock icke hat
Åt dig tillbaka. Nej, din trohet vördar jag
Och ber, att Zeus, om spiran unnas mig en gång,
Må unna mig ett folk också, som liknar dig.
Men efter nyss du lofvat mig, om kärlek ej,
Dock tacksamhet, så visa den och följ det råd,
Jag ger dig så för eget bästa som för ditt.
Var ej beständigt färdig att med bittra ord
Min faders välde klandra. Ej så afundsvärd,
Som du kanhända menar, är dock härskarns lott,
Och bland hans sorger trifs ej alltid mildheten.
Så blir det lätt för falska vänners hviskningar
Att i hans sinne blåsa vredens flammor opp,
Tills han förmås att öka än ditt olycksmått,
Visst ej till gagn för honom själf och minst för mig.
Bevaka därför dina sorgsna minnen väl,
Att ej de få med bittra ord förmäla sig
Och föda af sig sorgligare minnen än.
Nu gå att sköta dina värf; och äfven du,
O folk, mig lämna! Sviker ej mitt öga, syns
Den blinda kvinnan med sin ledsven närma sig;
Jag ville möta henne utan vittnen här.

FOLKET.
Vi gå, men ensam blir du med den blinda ej,
Ty Rhaistes synes redan återvända hit.

SJÄTTE SCENEN. LEONTES. RHAISTES.

RHAISTES.
Jag skyndat hit tillbaka, sen jag varseblef
Den obekanta blinda kvinnan, önskande
Att här få träffa henne, ty det hem, hon valt,
Det gamla fiskarnästet, har jag ständigt skytt.
Emellertid har af din höge fader jag
Befallning fått att spana ut den hemlighet,
Som öfver henne hvilar, hvarifrån hon är
Och hvem; i hvilket ärende hon kommit hit,
Och hvarför hos hans ovän hon sin boning sökt.
Det sports, att med en vördnad, vida djupare,
Än hennes dräkt och yttre synas kalla på,
Hon af sin värd och af hans folk bemötas skall.
Förmoda kan man därför, att ej främmande
Hon är för honom och hans forna härskarätt
Och att upplysningar af vikt hon kunde ge.
Allt sådant är jag anbefalld att spana ut.
Dock, om dig så behagar, furste, tiger jag
Och lämnar villigt detta svåra värf åt dig.

LEONTES.
Då af din kung bemyndigad du träder fram,
Är det ej jag, som äger ordet här, men du.

SJUNDE SCENEN.

    DE FÖRRE. TEKMESSA blind, med sin LEDSVEN.
TEKMESSA.
Alltså, o gosse, nalkas vi de ställen nu,
Där, som jag ofta hörde, Ajas, ung ännu,
Var van att bringa Ares sina offers gärd;
Där ofta, när, för sunnanvinden skummande,
Mot strandens fjäll den salaminska böljan slog,
Han stod i stormen leende och striden såg
Och lärde sig af klipporna på hemmets strand
Att stå en gång mot Trojas här, en klippa själf.
Är icke Krantors kulle nära, syns ej ren
Invid dess sluttning lunden, Amfidemos lund,
Och mellan stammarna i fjärran Attika?
O ställen, mig bekanta och förtroliga!
Hvad fröjd att, fast jag er ej skådar, nämna er!
Som nektar, som ambrosia för gudarne,
För mänskans tunga ljufva äro kära namn.

LEDSVENNEN.
Tyst, akta, tyst!

RHAISTES.
                  Hvem är du, som så främmande
Tycks vara och så hemmastadd likväl hos oss?

TEKMESSA.
Hvemhelst du är, som frågar, hörs ett ljud af hot
I dina ord väl icke, men bakom dem dock.

RHAISTES.
Jag frågar. Den, som frågar, önskar främst ett svar.

TEKMESSA.
Det vägras ej. En värnlös kvinna skådar du.

RHAISTES.
Det ser jag utan dina läppars vittnesbörd.

TEKMESSA.
Din stränghet lät mig icke tro, att du det såg.

RHAISTES.
Jag ser din ofärd, vet kanske dess orsak ock.

TEKMESSA.
Om du mig känner redan, hvarför frågar du?

RHAISTES.
För att till svaret lämpa mitt bemötande.

TEKMESSA.
Så gör det då, var mild mot den olyckliga!

RHAISTES.
Olyckan ensam aktar jag ej mildhet värd;
Den måste äfven följas af sannfärdighet.

TEKMESSA.
Att sant jag talat, har du redan funnit själf,
I annat fall behöfde jag din mildhet ej.

RHAISTES.
Helt annat, märk det, är likväl uppriktighet
Än att en sak bekänna, som ej döljas kan.

TEKMESSA.
Jag svarat på din fråga. Hvad begär du mer?

RHAISTES.
En öppen redogörelse för hvem du är
Och hvem du varit, hvarifrån du kommit hit
Och i hvad afsikt okänd här du dröja vill.
När du till detta svarat utan förbehåll,
Skall jag ej dölja, hvarför jag dig frågat har.

TEKMESSA.
En fattig, öfvergifven, hjälpbehöfvande
Jag är, en ensam kvinna, som i denna stund
Med bäfvan hör en oblid stämmas hårda ord.
En sådan är jag. Hvem jag varit? O, den lott,
Som mänskans är, jag pröfvat: att lik strandens rö
Än böjas af en kulen fläkt, än af en varm.
Men hvarför här jag dröjer okänd, frågar du.
Så hör det: därför att den mark, jag trampar här,
Känns mjukare för mina fötter, att den luft,
Jag andas här, är ljufvare än annorstäds
Och därför att det skönaste bland tungomål,
Hellenerspråket, tycks mig ljuda skönast här.

RHAISTES.
Klokt länkar du förbi hvar fråga dina svar
Och har, fast synberöfvad, lärt försiktighet;
Dock vet, att själfva ormen, hotfullt slingrande,
I tämjarns fåfängt väjda kärl kan tvingas in
Och lära sig att villigt lyda hvarje vink.
Så skall ock du omsider finna, att din konst
Ej båtar mycket, när mot mig du öfvar den.

TEKMESSA.
O, låt mig gå!

RHAISTES.
               Ja, sen för dig du redogjort.

TEKMESSA.
För mig tillbaka, gosse!

RHAISTES.
                         Håll, du kommer ej
Från detta ställe, innan allt om dig jag vet.

TEKMESSA.
Hvad vill du? Hvem berättigar, hvem sänder dig
Att i min väg dig ställa? Med hvad myndighet
Begär du, grymme, denna redogörelse?
Du äger dina ögons ljus, men jag är blind;
Du ser, hvem jag är, jag kan icke skåda dig.
Om en af oss skall fråga, hvem den andra är,
Visst icke dig det tillhör först att göra det.

RHAISTES.
Om så du menar, äger jag ej skäl som du
Att dölja mig och yppar villigt, hvem jag är.
Framför dig, vet det, kvinna, står Eurysakes,
Sköldbärarn Ajas och Tekmessas ädle son.

TEKMESSA.
Du?

RHAISTES.
    Jag.

TEKMESSA.
         Du?

RHAISTES.
             Jag.

TEKMESSA.
                  Ve dina falska läppars lögn!

RHAISTES.
Ha, denna eld jag väntade; den blixt, som sköt
Igenom gråa dimman ur ditt ögonpar,
Jag ville se den, jag har sett den. Nu blott säg:
Hur vet du, att jag talat lögn?

TEKMESSA.
                                Emedan jag,
Den arma kvinnan, som du här förkrossa kan,
På Xanthos strand åt Ajas födt Eurysakes.

RHAISTES.
Så är du den, jag anat.

TEKMESSA.
                        Du har anat rätt,
Om för din konungs moder du mig hållit har.

RHAISTES.
Välan alltså, min konungs moder, efter du
Mitt villkor fyllt och yppat, hvem du är, vill jag
Ej heller dölja, hvarför jag dig forskat ut.
Blott ett jag velat veta: hvar, i hvilket land
Eurysakes i denna stund befinner sig.

TEKMESSA.
Väl fruktar jag din närhet, och hur djupt mig kränkt
Din skoningslösa, kalla grymhet, fann du nyss,
När jag af harm förleddes att mig röja själf;
Dock ville jag förgäta allt, förlåta allt,
För dina fötter falla ned på böjda knän
Och rörd och tacksam föra mot min läpp din hand,
Om svar du visste på din fråga, om åt mig
Du kunde säga, hvar han finns, Eurysakes.

RHAISTES.
Helt nyss du skilt dig från din son och kommit hit
Och skulle icke veta, hvar han döljer sig!
Nej, hit han sändt dig endast som ett förebud,
Att tubba folkets sinnen och att spana ut
Det rätta ögonblicket för hans landning här.
Bekänn blott allt, ett bättre råd kan jag ej ge.

TEKMESSA.
I sanning, vist han handlat för sitt ändamål,
Om till kunskaparinna, han sig valt en blind.

RHAISTES.
Just däri syns beräkningen. En blind som du,—
Så har han ment,—hur kunde väl en sådan här
Bli ansedd farlig eller väcka varsamhet?
Men att, fast synberöfvad, du förstår och ser
Långt mer än mången seende, det märker jag.
Förstå fördenskull äfven, att du träffat nu
En öfverman, som genomskådar dig och som
Med våld kan vinna, hvad han ej med godhet kan.

TEKMESSA.
O, när skall dock mitt olycksmått bli fullt en gång!

RHAISTES.
Du vill då ej bekänna, hvar han finns, din son?

TEKMESSA.
Jag ville lida allt blott för att veta det.

RHAISTES.
Då äger jag ett medel, kvinna, verksamt mer
Ån någon läkarkonstens varsamt mängda dryck,
Att återge förlorad kunskap, väcka opp
Erinringar, hur djupt de tyckas slumra än.
Hitåt blott, hit med handen! Jag vill föra dig
Ett stycke till min boning, där kan profvet ske.

TEKMESSA.
O, höge gudar, sänden mig en räddare!

LEONTES.
Ditt värf är slutadt, Rhaistes, du har fyllt ditt kall.

RHAISTES.
För andra gången, unge furste, träder du
Fientligt upp emot min sak, ej min blott nu,
Men ock din höge faders.

LEONTES.
                         Hvad han dig befallt,
Det har du utfört redan.

LEONTES.
                         Du gjort det ock.
Att mot en värnlös kvinna bruka våld, kan ej
Min fader bjuda, kan ej, vill ej, får det ej.

RHAISTES.
Hvem mäter ut hvad härskarn får och icke får?

LEONTES.
Det rätta, som behärskar äfven konungar.

RHAISTES.
Jag gjort, hvad jag har kunnat. Har din faders bud
Jag utfört halft, är skulden din och icke min.

LEONTES.
En rättvis handling svarar lätt hvar mänska för.

ÅTTONDE SCENEN.

DE FÖRRE, utom RHAISTES.

TEKMESSA.
Han tycktes gå.

LEONTES.
                Han gått.

TEKMESSA.
                          Hur skall jag tacka dig,
Min räddare, du ädle yngling, som så ljuft
För i mitt minne åter min Eurysakes?
Har du också en moder att ge glädje åt,
En bättre lottad än den olycksburna här,
Hvars största glädje blifvit hennes största sorg?

LEONTES.
Tekmessa, vill du svara mig ett öppet ord?

TEKMESSA.
Hur skulle jag ej villigt yppa allt för dig?

LEONTES.
Så säg mig då och tala utan fruktan: finns
I lifvets eller dödens land Eurysakes?

TEKMESSA.
Den hätska tvisten om Akilles vapenskrud
Emellan Ajas och Odysseus känner du,
Och hur af väld tillbakasatt den ädlaste
Bland Hellas hjältar harmfull föll för eget svärd.
Ej vill jag nämna mina sorger. Ingen såg
Den ensamblefnas tårar, blott åt tältets skygd
Och nattens anförtrodda. Ingen klagan, ej
Ett ord af knot utöfver mina läppar kom.
Väl såg jag ofta öfvermodets segerfröjd
Hos Atreus' söner, hos Odysseus lysa fram,
Då på sin fallna oväns son, på hans gemål
Sin blick de sänkte. Dock, jag teg och tålte blott.
Det var ej nog. Förhatlig var jag, var enhvar,
Som stått den store Ajas närmre, därför blott
För härens öfverdrottar; och kanhända låg
I deras hat ej ensamt hat, men fruktan ock.
Ty glömd var ej den salaminska hjälten än
Af dessa skaror, som hans alla segrar sett,
Och sakta växte härens knot mot kungarna,
Som vägrat hjälten orättvist hans bragders lön.
En dag från stranden kom jag med Eurysakes,
Det var vid härens kvällsvardsstund. Den strömmade
Tillbaka nu från dagens strider segerrik.
Vi gingo tyste mellan skarorna. Ett sorl
Af glädje hördes ofta kring oss, och jag såg,
Hur mången blick på gossen vid min sida föll.
Helt plötsligt sprang en gammal, grånad krigare
Ur ledet fram. "Kamrater, skåden Ajas' son!"
Så ropte han; och gossen satt i samma stund
På kämpens starka armar, lyftad högt mot skyn.
Då hördes tusen rösters jubelrop: "Hitåt!
Hitåt, till oss med honom!" Så från man till man
Sågs han i höjden sväfva ofvan hjälmarne,
Tills bäfvande jag honom ändtligt återfick.
Emellertid blef detta för Atriderne
En sporre blott att hastigare föra ut
Det dåd, som kanske länge ren de öfverlagt.
Ty samma natt bröt in i tältet, där jag låg,
En svärm af deras trogna, som med dolkars hot
Mig tvang att ljudlöst följa.